4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?

Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Statistik om psykisk ohälsa – Nytt avsnitt av podden om psykisk ohälsa

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

Therese Lindgren om självmordstankar, depression, utmattning och medicinerna – Andra delen ute nu!

Nu finns andra delen av min intervju med Therese Lindgren ute! I det här avsnittet pratar vi mer om hennes depressioner, självmordstankarna, alla mediciner som hon har testat under åren (antidepressiva, lugnande, benzo och märkligt nog neurleptika), om mardrömmarna och viljan att skaffa barn med inte våga på grund av rädslan för att vara gravid med panikångest och att dessutom inte kunna ta hand om barnet då man själv mår dåligt.

Therese berättar även varför hon tror att hon kommer att stänga ned sin Youtube-kanal inom ett eller två år och vad hon tycker om internets karma. Det blir en väldigt ärlig och fin intervju om jag får säga det själv. Therese berättade i intervjun att hon var tvungen att ta en lugnande (oxascand) för att ens orka göra ställa upp, så förhoppningsvis var det värt det för henne. Det har faktiskt stormat lite kring henne de senaste dagarna så jag hoppas att ni ger henne all kärlek i sociala medier med tanke på hennes mod att våga berätta om dessa jobbiga saker.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här ovanför, eller på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se. Och just det! Vi pratar även en del om Therese utmattningsdepression och om de två avsnitt av podden som jag spelade in med världens främsta utmattningsexpert, Marie Åsberg. Även de avsnitten (nr 20 och 21) finns på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se om ni vill lyssna.

Therese Lindgren om självmordstankar, depression, utmattning och medicinerna

Trevlig lyssning och trevlig sommar, för det här var sista avsnittet innan min sommarledighet. Som jag berättar om i det här avsnittet så kommer det att komma ut en sommarspecial på eftermiddagen den 25 juli i min nya Sinnessjukt Plus-kanal. Ifall ni får poddabstinens under semestern kan ni alltså ladda ner Acast-appen, prenumerera på Sinnessjukt Plus (20 spänn i månaden) och lyssna på min och Pär Höglunds sommarhälsning, där vi bland annat berättar lite om poddens framtid.

Ha det fint tills vi hörs igen, ta hand om er, puss!

Therese Lindgren om alkoholberoende, sexuella övergrepp, depression och ångest

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

Skaffa barn: psykiskt sjuk och bli förälder – intervju med Marcus som har schizofreni och tre barn

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Skaffa barn psykiskt sjuk - Ärflighet för olika psykiska sjukdomar

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Podcast om psykoser och schizofreni med Marcus Sandborg

Den podcast om psykoser och schizofreni som jag spelade in i förra veckan med gästen Marcus Sandborg har nu publicerats. Det blev ett dubbeltavsnitt och totalt två timmars samtal om Marcus resa genom psykoser och schizofreni, självmordstankar, kraschade förhållanden och sjukskrivningar, neuroleptika och antipsykotika, psykoterapi och beroendeproblematik, och mycket mer.

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota.

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del två av den här intervjun publiceras i nästa vecka. Där pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den här delen, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också.

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Filmer med psykisk ohälsa – 5 bra filmer med psykiska sjukdomar

Att filmer med psykisk ohälsa ofta tilldelas Oscars är ett välkänt faktum, därför tyckte jag och läkaren Pär Höglund att det var dags att prata om psykisk ohälsa i film i podden.

Lyssna gärna på poddavsnittet (det kommer även en del 2 i nästa vecka) här ovanför, i iTunes/Acast-appen eller på Sinnessjukt.se, jag tänkte skriva lite om filmerna i podden även här i bloggen.

Gökboet

original (1)

Den första filmen vi pratar om i podden är kanske den mest klassiska av alla filmer om psykisk ohälsa, nämligen Gökboet med Jack Nicholsson från 1975.

Handling

Jack Nicholssons rollfigur Randle McMurphy är en kriminell person som har begått flertalet brott. Han flyttas över till ett sinnessjukhus för att få en psykiatrisk diagnos. Han hoppas att slippa det hårda arbetet i fängelset och sitta av sitt straff på ett lugnt sjukhus. Hans avdelning drivs av den stenhårda, orubbliga sjuksköterskan Mildred Ratched, Randle börjar snart utmana hennes auktoritet och får med sig de andra fångarna.

Diagnoser

Ångest, schizofreni, psykoser m.m.

Omdöme

Jag hade faktiskt inte sett Gökboet tidigare så jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är verkligen en fantastisk film. Jag trodde att den skulle vara nattsvart och ännu mer fördomsfull och överdriven, men den är väldigt rolig måste man säga. Den innehåller ganska många olika diagnoser, det är inte ens alla har någon uttalad psykisk diagnos, många är där frivilligt för att de inte känner att de passar in i samhället, som karaktären Dale Harding som är gift med en kvinna, fast han egentligen är homosexuell.

Charles Cheswick är en annan karaktär som har väldigt mycket ångest. Han är otroligt instabil och blir ofta upprörd, men har kanske något intellektuellt funktionshinder också. Han får mycket mediciner och mycket elbehandling. Spoiler alert, i boken dränker han sig själv, det gör han inte i filmen. I filmen dör en annan karaktär i självmord, men jag ska inte spoila det med för er.

En annan karaktär jag gillade var Danny Devitos karaktär Martini som har svåra vanföreställningar, bland annat ser han saker i vattnet när de är ute och fiskar, han passar också bollen till personer som bara han ser under en basketmatch med mentalskötarna.

Jack Nicholsson är otroligt bra, hans karaktär är verkligen karismatisk. Han vann en Oscar för den rolltolkningen, det gjorde även Louise Fletcher som spelade Nurse Ratched. I filmen finns en berömd och ganska obehaglig scen med elbehandling, och – spoiler alert – i slutet blir Jack Nicholsson lobotomerad, de här scenerna har definitivt bidragit till stigmat kring psykisk ohälsa. Det är också ett ganska slitet mentalsjukhus de bor på, mer som ett fängelse. Väldigt auktoritära och maktmissbrukande mentalskötare, men också en vänlig psykiatriker som heter Doctor Spivey.

”Gökboet” har dessutom ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, den visades i nästan TOLV år på bio i Sverige mellan 1976 och 1987.

Betyg

9/10

Girl, Interrupted

WINONA RYDER

Nästa film som vi pratar om och som ofta jämförs med just Gökboet, en del kritiker kallar den t.o.m för ”Gökboet light”, är Girl, Interrupted. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag frågade på Twitter var det jättemånga som rekommenderade Girl, Interrupted eller Stulna år som den heter på svenska.

Handling

Girl, Interrupted är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, och handlar om Susanna Kaysen, som efter att ha ”försökt ta livet av sig” (lite oklart om hon verkligen försökte ta livet av sig), läggs in på ett mentalsjukhus. Där träffar hon sociopaten Lisa som varit intagen alltför länge. Susanna får diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, en personlighetsstörning som hon inte förstår sig på. Hon skaffar sig fler vänner på hemmet och genom skrivande och tänkande blir hon till slut frisk och skrivs ut.

Diagnoser

Depression, Borderline, anorexia, sociopati, schizofreni, ångest m.m.

Omdöme

Precis som i Gökboet finns det en massa diagnoser i den här filmen, mer uttalade än i Gökboet dock även om det ibland är lite oklart även här. I boken får Susanna en depressions-diagnos efter självmordsförsöket, jag minns inte om hon fick det i filmen med, men sedan får hon i alla fall diagnosen Borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.

Lisa som spelas av Angelina Jolie är sociopat, hon fick en Oscar för den rollen för övrigt, Janet är en ballerina med anorexia, karaktären Polly har schizofreni, Georgina är mytoman i filmen men har schizofreni i boken. Ganska blandad kompott alltså, som man kan förvänta sig på ett mentalsjukhus. En likhet med Gökboet är för övrigt att även här finns en homosexuell person som inte tycks ha någon riktig diagnos, vilket kanske säger något om synen på homosexualitet på 60- och 70-talet.

Jag tycker hursomhelst att den här filmen är väldigt bra, alla borde se den. Mentalsjukhuset som de är intagna på skiljer sig väldigt mycket från den i Gökboet eftersom det här är ett privat sjukhus, en slags lyxvariant av Gökboets väldigt slitna, mer fängelselika sjukhus. Winona Ryder som spelar Susanna Kaysen har för övrigt berättat offentligt om hennes egna problem med både depression och ångest. En annan väldigt tragisk likhet mellan filmen och verkligheten är att Brittany Murphy, som – spoiler alert – dör ung och på ett väldigt tragiskt sätt i filmen, också dog ung och på ett väldigt tragiskt sätt i verkligheten.

Betyg

8,5/10

Little Miss Sunshine

Filmer med psykisk ohälsa: Little Miss Sunshine

Nästa film jag valde till podden är Little Miss Sunshine från 2006, en dramakomedi med bland andra Alan Arkin (fick Oscar för sin roll) och Steve Carell.

Handling

Sjuåriga Olive får veta att hon blivit uttagen att tävla i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine vilket innebär att familjen måste se till att hon kommer fram i tid till tävlingen som är belägen ca 130 mil från deras hem. Familjen består förutom av Olive av hennes äldre halvbror Dwayne, mamma Sheryl, pappa Richard, morbror Frank och farfar Edwin som på äldre dagar blivit heroinist. Morbror Frank kommer till familjen efter ett självmordsförsök som han gjort efter att hans akademiska karriär gått om intet. Pappa Richard vill lansera sina nio steg till framgång och är fixerad vid att vara vad han anser vara en vinnartyp.

Diagnoser

Depression (och möjligen missbruk hos farfar).

Omdöme

Jag gillar verkligen den här filmen. Den handlar inte i första hand om depression, men jag tycker att de visar depression på ett humoristiskt sätt och att filmen uppmuntrar till öppenhet kring psykisk ohälsa och alla andra defekter vi människor har.

Jag kanske inte tycker att filmen fångar depression som sjukdom sådär hundraprocentigt, men det är ändå respektfullt och roligt, och alla sätt att prata om psykisk ohälsa som gör att folk kan ta till sig det är bra så länge man inte kompromissar för mycket med beskrivningen av sjukdomen. Därför tycker jag till exempel att självmordsförsöket är ett bra sätt att visa på allvaret i sjukdomen, men att man sedan också kan skoja om det och allt annat i filmen.

Andra filmer med depression är annars The Hours, The Virgin Suicides, Prozac Nation, Girl Interupted, The Perks Of Being A Wallflower, Melancholia och Sylvia.

Betyg

8/10

A Beautiful Mind

Filmer med psykisk ohälsa: A Beautiful Mind

Nästa film med psykisk ohälsa vi valde till podden är en riktig blockbuster från 2001, som var nominerad till åtta Oscars och vann fyra, nämligen A Beautiful Mind.

Handling

Ett drama om ett äkta geni, inspirerat av verkliga händelser i världskända matematikern John Forbes Nashs liv. I ett tidigt skede av sitt liv gjorde han en banbrytande upptäckt och var på väg mot internationellt erkännande. Men hans hastiga berömmelse tog en oväntad vändning då hans intellekt underminerades av schizofreni. Han tar upp kampen mot sjukdomen tillsammans med sin fru Alicia. Efter årtionden av svårigheter och kamp bemästrar Nash sin sjukdom och tilldelas slutligen år 1994 Nobelpriset i ekonomi i Stockholm.

Diagnoser

Schizofreni

Omdöme

Russel Crowe känns inte trovärdig som geni, eller som någon med schizofreni, tycker han är direkt dålig i delar av filmen. Filmen är lite för rumsren, även om hans liv verkar trassligt i filmen, har det varit oändligt mycket mer trassligt i verkligheten. De utelämnar hans första son som han lämnade, och att hans fru Alice skilde sig från honom på grund av schizofrenin (de gifte sig igen 38 år senare när han blivit frisk igen och fått nobelpriset).

Dessutom har de lagt in en scen från nobelprisutdelningen där han håller ett briljant tal inför tusentals människor, där han hyllar sin fru Alice. Faktum är att han aldrig höll ett sådant tal, däremot höll han ett mycket kort tal på en liten fest på Princeton när han kom hem där han skojade om att han hoppades att hans kreditvärdighet skulle bli bättre efter att ha vunnit pengarna, så att han äntligen kunde skaffa sig ett kreditkort. Han skojade också om att man förväntas säga att man är glad att dela priset med andra, men att han hellre hade fått det själv eftersom han behövde pengarna.

Det är ju lite kul, men speglar ju också ett väldigt sorgligt faktum, just att människor med schizofreni ofta har väldigt svårt att fungera i samhället och ta hand om sig själva och inte minst just sin ekonomi, till och med om man råkar vara ett geni, vilket de allra flesta med schizofreni inte är så klart.

Jag hittade ett sjuminutersklipp på Youtube från Discovery Channel som jag tycker säger mycket mer om både John Nash och om sjukdomen schizofreni. Det är en intervju med John Nash, hans son John, fru Alice, och en kvinnlig psykiatriker som intervjuar dem. Sonen som kallas Johnny har också fått schizofreni och bor hemma hos sina föräldrar fast han är kanske fyrtio när intervjun görs. Han är också matematiker som sin pappa. Han framstår som lite lillgammal trots att han är fyrtio år, men också lite skrytig, han nämner också sin religiösa galenskap under tiden han först blev sjuk.

John och Alice Nash blev också sent i livet engagerade i psykisk ohälsa-frågan och verkade för att man skulle satsa på psykiatri generellt och på vård i hemmet specifikt, mycket eftersom deras son som också hade schizofreni behövde det för att kunna leva ett normalt liv. Jag tycker det är väldigt intressant, även om han själv är part i målet så att säga, när en av världens främsta ekonomer någonsin ställer sig upp i en intervju 2009 när finanskrisen brutit ut, och säger att man inte ska skära ner på den viktiga psykiatriska vården.

Ett väldigt sorgligt famtum är att Alice och John Nash dog för nästan exakt ett år sedan i en bilkrasch i New Jersey, i en taxi mellan flygplatsen Newark och deras hem i Monroe, New Jersey. De hade inte bälte på sig och slungades ut ur bilen och dödförklarades 45 minuter senare. Så nu är sonen John ensam med sin schizofreni.

Jag rekommenderar hellre Suzanne Ostens “Flickan, mamman och demonerna” om man vill se en bra film om schizofreni, den är mycket bättre.

Betyg

4/10

Temple Grandin

Filmer med psykisk ohälsa: Temple Grandin

Jag ville se en film om autism och tänkte direkt på Rainman som jag så klart har sett tidigare. Men så läste jag en krönika om autism på film i The Guardian, skriven av en filmkritiker vars son har autism. Efter att ha läst den krönikan såg jag istället Temple Grandin med Claire Danes som också spelar Carrie Mathison i Homeland. Det var också en film som flera på Twitter tipsade om.

Handling

“Temple Grandin” är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.

Diagnoser

Autism

Omdöme

Jag gillade den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Nu är jag verkligen ingen expert på autism så jag har svårt att säga om det är en bra gestaltning eller inte, men det verkar som att de som vet tycker det. Jag tror att jag förstår autism lite bättre efter att ha sett den, eller i varje fall Temple Grandins form av autism med mycket bildspråk, svårt med sociala koder, beröringsskräck och så vidare.

En annan film om autism som hon rekommenderar i The Guardian är den animerade filmen Mary and Max, jag har inte sett den men kolla gärna in den också.

Betyg

8/10

Podd om bipolär sjukdom/manodepressivitet: behandlingar, litium och biverkningar

Under morgonen publicerades vår podd om bipolär sjukdom som jag och läkaren Pär Höglund spelade in i förra veckan. Det här är del två av den här tvådelade specialen om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som det också kallas ibland.

I denna den andra delen pratar vi främst om behandlingar av bipolär sjukdom och vilka biverkningar de olika behandlingarna har. Vi pratar också om en viktig fråga: är det farligt att ta antidepressiva mediciner om man har bipolär sjukdom? Det visar sig att det inte är helt lätt att svara på och att det finns skillnader i hur olika länder i Europa och Nordamerika ser på saken.

Vi pratar även ganska mycket om litium som idag är den medicin som fungerar bäst för flest, även om det inte fungerar för alla. Vi pratar bland annat om upptäckten att litium (som egentligen inte är ett läkemedel utan ett vanligt grundämne) är effektivt vid bipolär sjukdom, en upptäckt som den danske psykiatrikern Mogens Schou gjorde. Vi pratar även en del om den bok om bipolär sjukdom som vi nämnde även i del ett av vår bipolärspecial, en fantastisk bok som innehåller mycket både om vetenskapen bakom sjukdomen och hur den drabbar människor på det personliga planet (författaren är både psykologiprofessor och har bipolär sjukdom typ 1).

Som vanligt går det att lyssna på avsnittet direkt här i inlägget i spelaren ovan, men också i iTunes, i Acast-appen eller på poddens hemsida Sinnessjukt.se. Jag och Pär hoppas verkligen att ni gillar denna podd om bipolär sjukdom som vi lagt ned så mycket tid för att kunna spela inte. Ni får gärna säga något om vad ni tyckte när ni lyssnat, vi finns på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Trevligt lyssning och ta hand om er ute i värmen så hörs vi snart igen!

Podcast om bipolär sjukdom (manodepressivitet) med läkaren Pär Höglund

Vår podcast om bipolär sjukdom publicerades alldeles nyss! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratar om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som är den äldre termen som fortfarande används ganska frekvent. Det här är den första delen av två i den här podcast-specialen om bipolär sjukdom.

I första delen pratar vi om vad bipolär sjukdom är för något och vilka olika typer som finns (bipolär sjukdom delas upp i åtminstone tre olika kategorier eller typer). Dessutom pratar vi om hur pass vanligt förekommande sjukdomen är, men vi pratar även om hur ärftligt det är och vilka sjukdomar som kan missuppfattas som bipolär sjukdom och tvärtom, det som inom sjukvården brukar kallas för differentialdiagnoser. Det handlar bland annat om schizofreni, ADHD, depression, Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) och vissa fysiska sjukdomar. Vi tar också upp tillstånden mixed state och rapid cycling som är två begrepp som är bra att känna till.

Sist men inte minst pratar vi om självmordsrisken bland patienter med bipolär sjukdom. Den är nämligen skyhög, väldigt mycket högre än för oss andra (mellan 10 och 20 gånger så stor risk jämfört med den som inte har bipolär sjukdom). Av alla människor med bipolär sjukdom tar så mycket som 8-20 procent livet av sig förr eller senare, vilket egentligen säger allt om allvaret i sjukdomen.

I nästa avsnitt av podden, avsnitt 60, kommer en till podcast om bipolär sjukdom. Den gången pratar vi om vilka behandlingar som funkar bäst mot bipolär sjukdom samt vilka biverkningar som dessa behandlingar ofta ger. Bland behandlingarna finns till exempel litium (som egentligen inte är en medicin utan ett grundämne), neuroleptika, antiepilektika och antidepressiva mediciner, även om det råder delade meningar om ifall man ska ge människor med bipolär sjukdom antidepressiva mediciner eller inte. Mer om det då alltså, i det avsnittet pratar vi även om hur man kan skilja bipolär sjukdom från ”vanliga” unipolära depressioner, inte minst med tanke på att antidepressiva mediciner kan vara negativt.

Du lyssnar som vanligt i spelaren här högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se som är poddens egen hemsida. Kolla gärna in den sajten om du inte har redan gjort det. Trevlig lyssning, ta hand om er därute!

Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)

An Unquiet Mind (En orolig själ) av Kay Redfield Jamison

Under researchen till mitt dubbelavsnitt om bipolär sjukdom i min podcast Sinnessjukt fick jag chansen att läsa boken An Unquiet Mind (på svenska har den titeln En orolig själ) av den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. Jag läste den i svensk översättning, men den svenska versionen är slutsåld sedan flera år tillbaka, och även om jag har nu har uppmanat Natur och Kultur (som även gett ut min egen bok) att trycka en ny upplaga tror jag inte att det kommer hända. Troligtvis har de inte kvar rättigheterna heller.

Det är i så fall väldigt synd, för det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom, hon har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka och är dessutom en fantastisk stilist. När vetenskapsmän skriver böcker blir det inte sällan tråkigt (läs: jätte-jättetråkigt), men här är det alltså tvärtom väldigt välskrivet och litterärt utan att för den sakens skull bli snobbigt och obegripligt.

”Det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom”

 

Jamison beskriver sin uppväxt på olika flygbaser i USA och världen, där hon och hennes familj växte upp eftersom pappan var pilot. Hon berättar hur de militära ritualerna och de strikta förhållningsreglerna påverkar henne både positivt och negativt. Det är en kärleksfull skildring av en svajig (sannolikt bipolär) men kärleksfull pappa, en konservativ men varm och omhändertagande mamma, en rebellisk syster och en kameral men beskyddande bror.

Boken är sedan en berg-och-dalbana, där obefintlig sjukdomsinsikt och förnekelse blandas med djupa insikter om bipolär sjukdom och hennes egna situation, avancerade självmordstankar och noga planerade självmordsförsök blandas med euforisk livslust och maniska perioder bland molnen, sex och intensiv kärlek blandas med skilsmässor och dödsfall (två av hennes makar har dött, varav den senare fortfarande var i livet när boken kom ut).

En stor del av boken ägnar hon också åt det som för många människor med bipolär sjukdom är den helt centrala konflikten: litium eller inte litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt/normalt/tråkigt liv? Litiumet ger henne jobbiga biverkningar och hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser, dessutom övertygar hon sig själv (men aldrig sin psykiater) om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Kanske har hon blivit frisk nu, tänker hon, trots att hon som vetenskapsperson vet att bipolär sjukdom är en livslång sjukdom. Med tiden förstår Jamison att hon måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium. Med tanke på hennes vetenskapliga kunskaper på området och hennes nästan livslånga erfarenhet av sjukdomen i sig, känns den slutsatsen minst sagt grundad.

En annan dimension av boken som jag uppskattar är hennes tankar om kvinnligt och manligt. Framför allt när hon skriver att de depressiva skoven av en bipolär sjukdom passar bättre in på den traditionella bilden av en kvinna än de maniska skoven gör:

Depressionen ligger mycket mer i linje med samhällets allmänna förväntningar på kvinnor: som passiva, känsliga, modlösa, hjälplösa, lidande, beroende, förvirrade och tämligen tröttsamma varelser utan större visioner. Maniska tillstånd, å andra sidan, hör mera hemma inom den manliga sfären: rastlöshet, eldfängt temperament, aggressivitet, ombytlighet, handlingskraft, risktagande, storstilade planer och en het önskan om förändring. I ett sådant perspektiv blir mäns lynnesutbrott lättare att överse med och att förstå.

Hon berättar även varför hon tycker bättre om den äldre benämningen av sjukdomen, manodepressivitet, än den nya och numera vedertagna benämningen bipolär sjukdom. Jamison menar att ”bipolär” inte fångar sjukdomens komplexitet, dess blandtillstånd (då man är manisk och deprimerad samtidigt) och den möjlighet att manin i själva verket är en depression i en annan skepnad. Hon tycker att bipolaritet är en förskönande och mindre korrekt beskrivning än manodepressivitet. Precis som i resten av boken har hon poänger som man inte själv har tänkt på tidigare.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det här den bästa boken om bipolär sjukdom jag har läst. Det finns säkert mer faktaspäckade böcker om bipolär sjukdom (en lär för övrigt vara hennes egen och Frederick K Goodwins ”Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression”) men för att förstå både en del av vetenskapen bakom bipolär sjukdom och hur det är att leva med sjukdomen kan jag inte tänka mig att det finns en bättre bok än denna.

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

 

Förlag: Natur och Kultur ( svenska) och Picador (engelska)
Språk: Svenska/engelska
Antal sidor: 224
Vikt: 160 gram
Dimensioner: 197 x 132 x 16 mm
ISBN: 9789127059870 (svenska) 9780330528078 (engelska)