Framtidens psykiatri: så ser psykiatrin ut i framtiden enligt toppforskarna

Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:

  • Sophie Erhardt

Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.

  • Martin Schalling

Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.

  • Mikael Landén

Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.

  • Pär Höglund

Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.

 

Framtidens psykiatri är individualiserad och har högre status

I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:

Psykiatrins historia

Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.

De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.

De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.

Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.

Diagnosrevolutionen

Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.

Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.

Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.

Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.

Behandlingsexplosionen

Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.

På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.

Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.

Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.

Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.

Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.

Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.

De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.

Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.

De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.

Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.

Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.

Avstigmatiseringen

Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.

Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.

Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.

Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.

Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.

I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.

Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.

Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.

Podcast om tvångssyndrom/OCD (obsessive-compulsive disorder) med läkaren Pär Höglund

Nu har min podcast om tvångssyndrom eller OCD som det heter på engelska släppts! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in avsnittet igår morse och pratade bland annat om förekomst, symtom och behandlingar av tvångssyndrom.

Tvångssyndrom är ju annars en av de mest bortglömda ångestsjukdomarna, som får betydligt mindre uppmärksamhet än till exempel social fobi eller panikångest/paniksyndrom. Det kan visserligen bero på att tvångssyndrom drabbar 1-3 procent av befolkningen, jämfört med social fobi som drabbar ungefär 10-12 procent och paniksyndrom som drabbar ungefär 4-5 procent.

Det är alltså en relativt ovanligt psykisk sjukdom, men samtidigt klassas det som en folksjukdom eftersom den gränsen enligt den vanligaste definitionen går vid 1 procent. Uppemot 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom (årsprevalensen, det vill säga så många som lider av sjukdomen under ett givet år, ligger runt 1-2 procent), vilket motsvarar hela Uppsalas befolkning.

Ofta ses tvångssyndrom inte av gemene man som en allvarlig sjukdom utan mer som ett karaktärsdrag eller någon mindre allvarlig åkomma. Sjukdomen skiljer sig så klart mycket från person till person, men de som har allvarliga former av tvångssyndrom lever ofta ett starkt begränsat liv. Det är en av de saker som vi försöker belysa i podden.

Pär har läst på extra om vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt, han berättar även lite om hans egna erfarenheter av tvångssyndrom som läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Bland annat berättar han hur man vanligtvis går tillväga för att diagnosticera OCD, vilka skattningsskalor man använder och vad som kan vara viktigt att tänka på.

Förutom vår egen research kring tvångssyndrom har vi även låtit några av våra följare på Twitter som lever med OCD berätta vad de tycker om sjukdomen. De har många bra inspel som vi läser upp i podden.

Allt som allt tycker jag att det här blev ett riktigt kanonavsnitt. Jag har själv lärt mig mycket om tvång och hur den här sjukdomen påverkar människor. Det var förmodligen den ångestsjukdom som jag visste minst om, därför kändes det extra kul att ta upp det här ämnet.

Som vanligt lyssnar ni antingen i spelaren här i inlägget (högst upp) eller via iTunes, Acast-appen eller där ni annars hittar era poddar. Trevlig lyssning!

Låtar om psykisk ohälsa: musik som handlar om psykisk sjukdom i min senaste podcast!

Låtar om psykisk ohälsa var temat när jag och artisten Hampus Nessvold spelade in ett nytt avsnitt av min podcast Sinnessjukt i förra veckan. Musik som handlar om psykisk sjukdom är så klart oerhört vanligt förekommande, men vi valde att fokusera på låtar som på ett väldigt uttalat sätt berör psykisk ohälsa, inte bara sådana låtar som man kanske kan gissa gör det.

Vi tog till exempel upp ”Everybody hurts” av R.E.M., som bandet själva har kallat för en anti-självmords-anthem, men framför allt pratade vi om Amy Winehouses låt ”Back to black”, The Arks låt ”The worrying kind” och om Hampus egen låt ”Harder faster”. De tre låtarna framförde Hampus live i studion ackompanjerad av sin barndomsvän Axel Karlsson på piano (han var fantastisk för övrigt).

Jag är sjukt nöjd med det här avsnittet, ett av de bästa hittills tycker jag själv. Hampus är en otrolig talang som inte bara är programledare i radio och TV (snubben är 20 år), utan också har släppt två singlar som finns på Spotify. Förutom ”Harder faster” finns ”Thinking out loud” där, som jag också rekommenderar.

Utöver de låtarna jag redan har nämnt pratar vi bland annat om David Bowie, som under hela sin karriär återkom till psykisk ohälsa gång på gång, vilket de flesta inte känner till. Bowies halvbror Terry hade schizofreni och dog tragiskt i ett självmord 1985. Många låtar och hela album (Alladin Sane till exempel, en ordlek för ”a lad insane”) är inspirerade av broderns sjukdom, en sjukdom som är oerhört ärftlig vilket också innebar att flera andra i Bowies familj också hade den.

Dessutom pratar vi om Emil Jenssens ”Stressa inte, oroa dig inte”, Markus Krunegårds superfina ”Piller i badkaret” och mycket mer.

Jag tycker verkligen inte att ni ska missa just det här avsnittet. Låtar om psykisk ohälsa är ett väldigt intressant tema tycker jag själv. Musik som handlar om psykiska sjukdomar på ett uttalat sätt är väldigt spännande att analysera, och att dessutom höra ett underbarn som Hampus sjunga dem var verkligen en upplevelse jag sent kommer att glömma.

Lyssna gör ni som vanligt i spelaren längst upp i inlägget, på iTunes, i Acast-appen eller var ni hittar era poddar annars. Trevlig lyssning!

4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?

Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Statistik om psykisk ohälsa – Nytt avsnitt av podden om psykisk ohälsa

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

Therese Lindgren om självmordstankar, depression, utmattning och medicinerna – Andra delen ute nu!

Nu finns andra delen av min intervju med Therese Lindgren ute! I det här avsnittet pratar vi mer om hennes depressioner, självmordstankarna, alla mediciner som hon har testat under åren (antidepressiva, lugnande, benzo och märkligt nog neurleptika), om mardrömmarna och viljan att skaffa barn med inte våga på grund av rädslan för att vara gravid med panikångest och att dessutom inte kunna ta hand om barnet då man själv mår dåligt.

Therese berättar även varför hon tror att hon kommer att stänga ned sin Youtube-kanal inom ett eller två år och vad hon tycker om internets karma. Det blir en väldigt ärlig och fin intervju om jag får säga det själv. Therese berättade i intervjun att hon var tvungen att ta en lugnande (oxascand) för att ens orka göra ställa upp, så förhoppningsvis var det värt det för henne. Det har faktiskt stormat lite kring henne de senaste dagarna så jag hoppas att ni ger henne all kärlek i sociala medier med tanke på hennes mod att våga berätta om dessa jobbiga saker.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här ovanför, eller på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se. Och just det! Vi pratar även en del om Therese utmattningsdepression och om de två avsnitt av podden som jag spelade in med världens främsta utmattningsexpert, Marie Åsberg. Även de avsnitten (nr 20 och 21) finns på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se om ni vill lyssna.

Therese Lindgren om självmordstankar, depression, utmattning och medicinerna

Trevlig lyssning och trevlig sommar, för det här var sista avsnittet innan min sommarledighet. Som jag berättar om i det här avsnittet så kommer det att komma ut en sommarspecial på eftermiddagen den 25 juli i min nya Sinnessjukt Plus-kanal. Ifall ni får poddabstinens under semestern kan ni alltså ladda ner Acast-appen, prenumerera på Sinnessjukt Plus (20 spänn i månaden) och lyssna på min och Pär Höglunds sommarhälsning, där vi bland annat berättar lite om poddens framtid.

Ha det fint tills vi hörs igen, ta hand om er, puss!

Therese Lindgren om alkoholberoende, sexuella övergrepp, depression och ångest

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

Skaffa barn: psykiskt sjuk och bli förälder – intervju med Marcus som har schizofreni och tre barn

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Skaffa barn psykiskt sjuk - Ärflighet för olika psykiska sjukdomar

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Podcast om psykoser och schizofreni med Marcus Sandborg

Den podcast om psykoser och schizofreni som jag spelade in i förra veckan med gästen Marcus Sandborg har nu publicerats. Det blev ett dubbeltavsnitt och totalt två timmars samtal om Marcus resa genom psykoser och schizofreni, självmordstankar, kraschade förhållanden och sjukskrivningar, neuroleptika och antipsykotika, psykoterapi och beroendeproblematik, och mycket mer.

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota.

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del två av den här intervjun publiceras i nästa vecka. Där pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den här delen, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också.

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Filmer med psykisk ohälsa – 5 bra filmer med psykiska sjukdomar

Att filmer med psykisk ohälsa ofta tilldelas Oscars är ett välkänt faktum, därför tyckte jag och läkaren Pär Höglund att det var dags att prata om psykisk ohälsa i film i podden.

Lyssna gärna på poddavsnittet (det kommer även en del 2 i nästa vecka) här ovanför, i iTunes/Acast-appen eller på Sinnessjukt.se, jag tänkte skriva lite om filmerna i podden även här i bloggen.

Gökboet

original (1)

Den första filmen vi pratar om i podden är kanske den mest klassiska av alla filmer om psykisk ohälsa, nämligen Gökboet med Jack Nicholsson från 1975.

Handling

Jack Nicholssons rollfigur Randle McMurphy är en kriminell person som har begått flertalet brott. Han flyttas över till ett sinnessjukhus för att få en psykiatrisk diagnos. Han hoppas att slippa det hårda arbetet i fängelset och sitta av sitt straff på ett lugnt sjukhus. Hans avdelning drivs av den stenhårda, orubbliga sjuksköterskan Mildred Ratched, Randle börjar snart utmana hennes auktoritet och får med sig de andra fångarna.

Diagnoser

Ångest, schizofreni, psykoser m.m.

Omdöme

Jag hade faktiskt inte sett Gökboet tidigare så jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är verkligen en fantastisk film. Jag trodde att den skulle vara nattsvart och ännu mer fördomsfull och överdriven, men den är väldigt rolig måste man säga. Den innehåller ganska många olika diagnoser, det är inte ens alla har någon uttalad psykisk diagnos, många är där frivilligt för att de inte känner att de passar in i samhället, som karaktären Dale Harding som är gift med en kvinna, fast han egentligen är homosexuell.

Charles Cheswick är en annan karaktär som har väldigt mycket ångest. Han är otroligt instabil och blir ofta upprörd, men har kanske något intellektuellt funktionshinder också. Han får mycket mediciner och mycket elbehandling. Spoiler alert, i boken dränker han sig själv, det gör han inte i filmen. I filmen dör en annan karaktär i självmord, men jag ska inte spoila det med för er.

En annan karaktär jag gillade var Danny Devitos karaktär Martini som har svåra vanföreställningar, bland annat ser han saker i vattnet när de är ute och fiskar, han passar också bollen till personer som bara han ser under en basketmatch med mentalskötarna.

Jack Nicholsson är otroligt bra, hans karaktär är verkligen karismatisk. Han vann en Oscar för den rolltolkningen, det gjorde även Louise Fletcher som spelade Nurse Ratched. I filmen finns en berömd och ganska obehaglig scen med elbehandling, och – spoiler alert – i slutet blir Jack Nicholsson lobotomerad, de här scenerna har definitivt bidragit till stigmat kring psykisk ohälsa. Det är också ett ganska slitet mentalsjukhus de bor på, mer som ett fängelse. Väldigt auktoritära och maktmissbrukande mentalskötare, men också en vänlig psykiatriker som heter Doctor Spivey.

”Gökboet” har dessutom ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, den visades i nästan TOLV år på bio i Sverige mellan 1976 och 1987.

Betyg

9/10

Girl, Interrupted

WINONA RYDER

Nästa film som vi pratar om och som ofta jämförs med just Gökboet, en del kritiker kallar den t.o.m för ”Gökboet light”, är Girl, Interrupted. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag frågade på Twitter var det jättemånga som rekommenderade Girl, Interrupted eller Stulna år som den heter på svenska.

Handling

Girl, Interrupted är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, och handlar om Susanna Kaysen, som efter att ha ”försökt ta livet av sig” (lite oklart om hon verkligen försökte ta livet av sig), läggs in på ett mentalsjukhus. Där träffar hon sociopaten Lisa som varit intagen alltför länge. Susanna får diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, en personlighetsstörning som hon inte förstår sig på. Hon skaffar sig fler vänner på hemmet och genom skrivande och tänkande blir hon till slut frisk och skrivs ut.

Diagnoser

Depression, Borderline, anorexia, sociopati, schizofreni, ångest m.m.

Omdöme

Precis som i Gökboet finns det en massa diagnoser i den här filmen, mer uttalade än i Gökboet dock även om det ibland är lite oklart även här. I boken får Susanna en depressions-diagnos efter självmordsförsöket, jag minns inte om hon fick det i filmen med, men sedan får hon i alla fall diagnosen Borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.

Lisa som spelas av Angelina Jolie är sociopat, hon fick en Oscar för den rollen för övrigt, Janet är en ballerina med anorexia, karaktären Polly har schizofreni, Georgina är mytoman i filmen men har schizofreni i boken. Ganska blandad kompott alltså, som man kan förvänta sig på ett mentalsjukhus. En likhet med Gökboet är för övrigt att även här finns en homosexuell person som inte tycks ha någon riktig diagnos, vilket kanske säger något om synen på homosexualitet på 60- och 70-talet.

Jag tycker hursomhelst att den här filmen är väldigt bra, alla borde se den. Mentalsjukhuset som de är intagna på skiljer sig väldigt mycket från den i Gökboet eftersom det här är ett privat sjukhus, en slags lyxvariant av Gökboets väldigt slitna, mer fängelselika sjukhus. Winona Ryder som spelar Susanna Kaysen har för övrigt berättat offentligt om hennes egna problem med både depression och ångest. En annan väldigt tragisk likhet mellan filmen och verkligheten är att Brittany Murphy, som – spoiler alert – dör ung och på ett väldigt tragiskt sätt i filmen, också dog ung och på ett väldigt tragiskt sätt i verkligheten.

Betyg

8,5/10

Little Miss Sunshine

Filmer med psykisk ohälsa: Little Miss Sunshine

Nästa film jag valde till podden är Little Miss Sunshine från 2006, en dramakomedi med bland andra Alan Arkin (fick Oscar för sin roll) och Steve Carell.

Handling

Sjuåriga Olive får veta att hon blivit uttagen att tävla i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine vilket innebär att familjen måste se till att hon kommer fram i tid till tävlingen som är belägen ca 130 mil från deras hem. Familjen består förutom av Olive av hennes äldre halvbror Dwayne, mamma Sheryl, pappa Richard, morbror Frank och farfar Edwin som på äldre dagar blivit heroinist. Morbror Frank kommer till familjen efter ett självmordsförsök som han gjort efter att hans akademiska karriär gått om intet. Pappa Richard vill lansera sina nio steg till framgång och är fixerad vid att vara vad han anser vara en vinnartyp.

Diagnoser

Depression (och möjligen missbruk hos farfar).

Omdöme

Jag gillar verkligen den här filmen. Den handlar inte i första hand om depression, men jag tycker att de visar depression på ett humoristiskt sätt och att filmen uppmuntrar till öppenhet kring psykisk ohälsa och alla andra defekter vi människor har.

Jag kanske inte tycker att filmen fångar depression som sjukdom sådär hundraprocentigt, men det är ändå respektfullt och roligt, och alla sätt att prata om psykisk ohälsa som gör att folk kan ta till sig det är bra så länge man inte kompromissar för mycket med beskrivningen av sjukdomen. Därför tycker jag till exempel att självmordsförsöket är ett bra sätt att visa på allvaret i sjukdomen, men att man sedan också kan skoja om det och allt annat i filmen.

Andra filmer med depression är annars The Hours, The Virgin Suicides, Prozac Nation, Girl Interupted, The Perks Of Being A Wallflower, Melancholia och Sylvia.

Betyg

8/10

A Beautiful Mind

Filmer med psykisk ohälsa: A Beautiful Mind

Nästa film med psykisk ohälsa vi valde till podden är en riktig blockbuster från 2001, som var nominerad till åtta Oscars och vann fyra, nämligen A Beautiful Mind.

Handling

Ett drama om ett äkta geni, inspirerat av verkliga händelser i världskända matematikern John Forbes Nashs liv. I ett tidigt skede av sitt liv gjorde han en banbrytande upptäckt och var på väg mot internationellt erkännande. Men hans hastiga berömmelse tog en oväntad vändning då hans intellekt underminerades av schizofreni. Han tar upp kampen mot sjukdomen tillsammans med sin fru Alicia. Efter årtionden av svårigheter och kamp bemästrar Nash sin sjukdom och tilldelas slutligen år 1994 Nobelpriset i ekonomi i Stockholm.

Diagnoser

Schizofreni

Omdöme

Russel Crowe känns inte trovärdig som geni, eller som någon med schizofreni, tycker han är direkt dålig i delar av filmen. Filmen är lite för rumsren, även om hans liv verkar trassligt i filmen, har det varit oändligt mycket mer trassligt i verkligheten. De utelämnar hans första son som han lämnade, och att hans fru Alice skilde sig från honom på grund av schizofrenin (de gifte sig igen 38 år senare när han blivit frisk igen och fått nobelpriset).

Dessutom har de lagt in en scen från nobelprisutdelningen där han håller ett briljant tal inför tusentals människor, där han hyllar sin fru Alice. Faktum är att han aldrig höll ett sådant tal, däremot höll han ett mycket kort tal på en liten fest på Princeton när han kom hem där han skojade om att han hoppades att hans kreditvärdighet skulle bli bättre efter att ha vunnit pengarna, så att han äntligen kunde skaffa sig ett kreditkort. Han skojade också om att man förväntas säga att man är glad att dela priset med andra, men att han hellre hade fått det själv eftersom han behövde pengarna.

Det är ju lite kul, men speglar ju också ett väldigt sorgligt faktum, just att människor med schizofreni ofta har väldigt svårt att fungera i samhället och ta hand om sig själva och inte minst just sin ekonomi, till och med om man råkar vara ett geni, vilket de allra flesta med schizofreni inte är så klart.

Jag hittade ett sjuminutersklipp på Youtube från Discovery Channel som jag tycker säger mycket mer om både John Nash och om sjukdomen schizofreni. Det är en intervju med John Nash, hans son John, fru Alice, och en kvinnlig psykiatriker som intervjuar dem. Sonen som kallas Johnny har också fått schizofreni och bor hemma hos sina föräldrar fast han är kanske fyrtio när intervjun görs. Han är också matematiker som sin pappa. Han framstår som lite lillgammal trots att han är fyrtio år, men också lite skrytig, han nämner också sin religiösa galenskap under tiden han först blev sjuk.

John och Alice Nash blev också sent i livet engagerade i psykisk ohälsa-frågan och verkade för att man skulle satsa på psykiatri generellt och på vård i hemmet specifikt, mycket eftersom deras son som också hade schizofreni behövde det för att kunna leva ett normalt liv. Jag tycker det är väldigt intressant, även om han själv är part i målet så att säga, när en av världens främsta ekonomer någonsin ställer sig upp i en intervju 2009 när finanskrisen brutit ut, och säger att man inte ska skära ner på den viktiga psykiatriska vården.

Ett väldigt sorgligt famtum är att Alice och John Nash dog för nästan exakt ett år sedan i en bilkrasch i New Jersey, i en taxi mellan flygplatsen Newark och deras hem i Monroe, New Jersey. De hade inte bälte på sig och slungades ut ur bilen och dödförklarades 45 minuter senare. Så nu är sonen John ensam med sin schizofreni.

Jag rekommenderar hellre Suzanne Ostens “Flickan, mamman och demonerna” om man vill se en bra film om schizofreni, den är mycket bättre.

Betyg

4/10

Temple Grandin

Filmer med psykisk ohälsa: Temple Grandin

Jag ville se en film om autism och tänkte direkt på Rainman som jag så klart har sett tidigare. Men så läste jag en krönika om autism på film i The Guardian, skriven av en filmkritiker vars son har autism. Efter att ha läst den krönikan såg jag istället Temple Grandin med Claire Danes som också spelar Carrie Mathison i Homeland. Det var också en film som flera på Twitter tipsade om.

Handling

“Temple Grandin” är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.

Diagnoser

Autism

Omdöme

Jag gillade den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Nu är jag verkligen ingen expert på autism så jag har svårt att säga om det är en bra gestaltning eller inte, men det verkar som att de som vet tycker det. Jag tror att jag förstår autism lite bättre efter att ha sett den, eller i varje fall Temple Grandins form av autism med mycket bildspråk, svårt med sociala koder, beröringsskräck och så vidare.

En annan film om autism som hon rekommenderar i The Guardian är den animerade filmen Mary and Max, jag har inte sett den men kolla gärna in den också.

Betyg

8/10