Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:
- Sophie Erhardt
Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.
- Martin Schalling
Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.
- Mikael Landén
Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.
- Pär Höglund
Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.
Framtidens psykiatri är individualiserad och har högre status
I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:
Psykiatrins historia
Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.
De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.
De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.
Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.
Diagnosrevolutionen
Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.
Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.
Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.
Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.
Behandlingsexplosionen
Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.
På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.
Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.
Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.
Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.
Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.
Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.
De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.
Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.
De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.
Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.
Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.
Avstigmatiseringen
Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.
Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.
Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.
Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.
Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.
I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.
Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.
Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.
