Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)

An Unquiet Mind (En orolig själ) av Kay Redfield Jamison

Under researchen till mitt dubbelavsnitt om bipolär sjukdom i min podcast Sinnessjukt fick jag chansen att läsa boken An Unquiet Mind (på svenska har den titeln En orolig själ) av den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. Jag läste den i svensk översättning, men den svenska versionen är slutsåld sedan flera år tillbaka, och även om jag har nu har uppmanat Natur och Kultur (som även gett ut min egen bok) att trycka en ny upplaga tror jag inte att det kommer hända. Troligtvis har de inte kvar rättigheterna heller.

Det är i så fall väldigt synd, för det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom, hon har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka och är dessutom en fantastisk stilist. När vetenskapsmän skriver böcker blir det inte sällan tråkigt (läs: jätte-jättetråkigt), men här är det alltså tvärtom väldigt välskrivet och litterärt utan att för den sakens skull bli snobbigt och obegripligt.

”Det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom”

 

Jamison beskriver sin uppväxt på olika flygbaser i USA och världen, där hon och hennes familj växte upp eftersom pappan var pilot. Hon berättar hur de militära ritualerna och de strikta förhållningsreglerna påverkar henne både positivt och negativt. Det är en kärleksfull skildring av en svajig (sannolikt bipolär) men kärleksfull pappa, en konservativ men varm och omhändertagande mamma, en rebellisk syster och en kameral men beskyddande bror.

Boken är sedan en berg-och-dalbana, där obefintlig sjukdomsinsikt och förnekelse blandas med djupa insikter om bipolär sjukdom och hennes egna situation, avancerade självmordstankar och noga planerade självmordsförsök blandas med euforisk livslust och maniska perioder bland molnen, sex och intensiv kärlek blandas med skilsmässor och dödsfall (två av hennes makar har dött, varav den senare fortfarande var i livet när boken kom ut).

En stor del av boken ägnar hon också åt det som för många människor med bipolär sjukdom är den helt centrala konflikten: litium eller inte litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt/normalt/tråkigt liv? Litiumet ger henne jobbiga biverkningar och hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser, dessutom övertygar hon sig själv (men aldrig sin psykiater) om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Kanske har hon blivit frisk nu, tänker hon, trots att hon som vetenskapsperson vet att bipolär sjukdom är en livslång sjukdom. Med tiden förstår Jamison att hon måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium. Med tanke på hennes vetenskapliga kunskaper på området och hennes nästan livslånga erfarenhet av sjukdomen i sig, känns den slutsatsen minst sagt grundad.

En annan dimension av boken som jag uppskattar är hennes tankar om kvinnligt och manligt. Framför allt när hon skriver att de depressiva skoven av en bipolär sjukdom passar bättre in på den traditionella bilden av en kvinna än de maniska skoven gör:

Depressionen ligger mycket mer i linje med samhällets allmänna förväntningar på kvinnor: som passiva, känsliga, modlösa, hjälplösa, lidande, beroende, förvirrade och tämligen tröttsamma varelser utan större visioner. Maniska tillstånd, å andra sidan, hör mera hemma inom den manliga sfären: rastlöshet, eldfängt temperament, aggressivitet, ombytlighet, handlingskraft, risktagande, storstilade planer och en het önskan om förändring. I ett sådant perspektiv blir mäns lynnesutbrott lättare att överse med och att förstå.

Hon berättar även varför hon tycker bättre om den äldre benämningen av sjukdomen, manodepressivitet, än den nya och numera vedertagna benämningen bipolär sjukdom. Jamison menar att ”bipolär” inte fångar sjukdomens komplexitet, dess blandtillstånd (då man är manisk och deprimerad samtidigt) och den möjlighet att manin i själva verket är en depression i en annan skepnad. Hon tycker att bipolaritet är en förskönande och mindre korrekt beskrivning än manodepressivitet. Precis som i resten av boken har hon poänger som man inte själv har tänkt på tidigare.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det här den bästa boken om bipolär sjukdom jag har läst. Det finns säkert mer faktaspäckade böcker om bipolär sjukdom (en lär för övrigt vara hennes egen och Frederick K Goodwins ”Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression”) men för att förstå både en del av vetenskapen bakom bipolär sjukdom och hur det är att leva med sjukdomen kan jag inte tänka mig att det finns en bättre bok än denna.

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

 

Förlag: Natur och Kultur ( svenska) och Picador (engelska)
Språk: Svenska/engelska
Antal sidor: 224
Vikt: 160 gram
Dimensioner: 197 x 132 x 16 mm
ISBN: 9789127059870 (svenska) 9780330528078 (engelska)