Träning mot psykisk ohälsa som ångest, stress, depression och adhd – intervju med läkaren Anders Hansen

Träning mot psykisk ohälsa i form av ångest, stress, depression och adhd var något som jag diskuterade i det senaste avsnittet av min podcast. Där intervjuade jag läkaren Anders Hansen som skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna”. Vill ni läsa min recension av den boken kan ni läsa den på länken. Han har även skrivit boken ”Fördel adhd” som släpps nu i september och som handlar om vilka positiva sidor adhd-diagnoser kan innebära och hur man kan ta vara på dem.

Det här avsnittet är för övrigt del 2 av 2 av här intervjun. Om du inte redan lyssnat på första delen finns den till exempel här:

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

I den här andra delen pratar vi till exempel om vilka typer av träning (samt i vilka doser) som är bäst för hjärnan och vad man kan göra istället för att köra spinning eller springa om man nu tycker sådant är trist, men också varför även lättare pulsträning är så bra.

Vi pratar också om träning som en klassfråga. Anders tycker det är viktig att belysa att socioekonomi spelar stor roll för vilka som tränar och vilka som inte gör det. Han slår exempelvis ett slag för mer idrott i skolan, som han menar kan förbättra elevers resultat även i teoretiska ämnen som matematik eller svenska. Om man ser till hur svenska elever presterat i de senaste årens Pisa-studier, kan fysisk aktivitet vara viktigt för att vända den mycket dystra trenden.

Förutom de kortsiktiga fördelarna med fysisk aktivitet berättar Anders även vilka positiva effekter träning har om man fortsätter träna på lite längre sikt. Efter ett par månader av lätt träning förstärks nämligen vissa av effekterna. Vi pratade dessutom lite om varför kosttillskott nästan alltid är bortkastade pengar och varför personer som har adhd ofta får extra stora fördelar av att röra på sig mycket.

Att prata om träning mot psykisk ohälsa med en psykiatriker som verkligen försökt gå till botten med forskningen inom ämnet var verkligen intressant. Jag tycker också att det är skönt och viktigt att Anders inte, likt en del andra mindre seriösa pro-motion-debattörer, överskattar fysisk aktivitet som ett medel mot psykisk sjukdom av olika slag. Ångest, depression, stress, adhd och annat är ofta betydligt mer komplicerat än att bara snöra på sig joggingskorna ett par gånger i veckan. Samtidigt så behöver motion värderas högre än det gör idag, inte minst mot just psykisk ohälsa och ofta som ett komplement till annan behandling som antidepressiva mediciner till exempel.

Lyssna gör du i spelaren högst upp i inlägget eller på iTunes om du har iPhone, eller i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar. Sök i så fall på ”Sinnessjukt” så hittar ni podden där. Den här specialen är avsnitt 88 och 89 i flödet, så in och lyssna nu!

 

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

KBT-historia: Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapins historia under 1900-talet

KBT:ns historia är oerhört intressant. I den här artikeln kan du läsa om den kognitiv beteendeterapins historia och framför allt dess grundare Aaron Beck: från 1950-talet och Albert Ellis rationella emotiva terapi, till 60-talet och den kognitiva terapin och hela vägen fram till idag när KBT är den mest använda och vetenskapligt undersökta psykoterapiformen av alla.

Aaron Temkin Beck ses som grundaren av kognitiv beteendeterapi och kanske framför allt den kognitiva delen av denna psykoterapi som idag är den i särklass mest använda och vetenskapligt undersökta av alla psykoterapiformer. Aaron Becks livshistoria är på många sätt helt osannolik, inte minst i det att han var den som nästan på egen hand lyckades skaka om hela psykologi-skrået och bryta den psykoanalytiska och freudianska dominansen som rådde under stora delar av 1900-talet.

Därför var det ämnet för den podcast-dokumentären som jag arbetat med den senaste tiden. Om du vill lyssna på podden kan du göra det i spelaren här ovan, eller i iTunes/Podcaster-appen (om du har iPhone) eller Acast-appen (funkar i alla telefoner och plattor).

Annars kan du läsa hela historien om Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapin här nedanför.

Uppväxt
Universitetstiden och psykiatrin
Psykoanalysutbildningen och drömstudierna
Beteendeterapin och automatiska tankar
Albert Ellis och kognitiv terapi
Evidensen och David Burns
KBT-boomen och revanschen på Freud

Uppväxt

Aaron Beck föddes den 18 juli 1921 i staden Providence i USA, strax söder om Boston. Han är det yngsta barnet i en syskonskara om fyra syskon. Hans föräldrar Elizabeth Temkin och Harry Beck, var ryska judar som emigrerade till USA som tonåringar i början av 1900-talet. Harry och Elizabeth hade redan förlorat två barn innan Aaron föddes, först deras förstfödde son, och sedan deras förstfödda dotter. När dottern Beatrice dog, bara tre år gammal, fick hans mamma Elizabeth en depression som varade under flera års tid, ända till Aaron föddes, då hon till slut tillfrisknade. Aaron har själv sagt att han på sätt och vis var ett ersättningsbarn för den förlorade dottern, och skojat om att det var imponerande av honom att bota depression redan vid så tidig ålder.

Beck växte upp i en trygg medelklass-miljö på den amerikanska östkusten och var engagerad i pojkscouterna och idrott av olika slag. Hans mamma, som kallades Lizzie, var något överbeskyddande men både mamma och pappa var kärleksfulla och ordnade, vilket faktiskt ställde till det för honom senare i livet när han under psykoanalys-sessioner på psykiatriker-utbildningen inte riktigt hade några barndomstrauman att komma med.

Det mest dramatiska som hände under Aaron Becks uppväxt var en olycka där han bröt armen. Han var åtta år gammal och utvecklade en allvarlig infektion som gjorde att han blev intagen på sjukhus och inte kunde idrotta eller leka med andra barn. Läkarna övervägde att amputera armen, men valde att avstå. Infektionen var av en typ som i slutet av 20-talet innebar mycket hög dödlighet eftersom antibiotikan lanserades till allmänheten först 1941. Faktum är att så mycket som 95 procent av alla som drabbades av den här typen av infektioner dog.

Beck överlevde mirakulöst infektionen och blev till slut helt friskförklarad. Men sjukhusvistelsen och en dramatisk operation satte djupa spår i honom. Han utvecklade blodfobi och en stark rädsla för medicinska ingrepp. Dessutom gjorde tiden i sjuksäng att han hamnade efter i skolan redan under första klass, vilket också gjorde att han kände sig korkad. Men han bestämde sig för att ta igen på sina klasskamrater och gick till och med om dem i kunskapsnivå, vilket i sig var en viktig lärdom för den unge Aaron: om han hamnade i problem kunde han faktiskt ta sig ur dem också, bara han var fokuserad och kämpade tillräckligt hårt.

Fobin för blod och kirurgiska ingrepp däremot, var en hårdare nöt att knäcka, och fortfarande när han själv pluggade till läkare på 40-talet hade han stora problem med sina rädslor. Han blev illamående och var flera gånger nära att svimma när han såg blod eller ingrepp av olika slag. Men även om han var något ängslig hade han också en stark vilja och övertygelse om att försöka komma över det han var rädd för, en inställning som han själv tror att han fått under sina år som pojkscout, där han fick lära sig saker som livräddning och att simma långa sträckor över djupa vatten.

Universitetstiden och psykiatrin

Hans handlingskraft gjorde att han tog sig igenom läkarstudierna och blev av med sina rädslor. Han var en toppstudent vart han än kom och under universitetsåren på Brown University skrev han för universitetets tidning, var medlem i prestigefulla studentföreningar och under studiernas gång fick han flera utmärkelser och stipendier.

Det var långt ifrån en självklarhet att Beck skulle bli just psykiatriker. Under medicinstudierna hade den psykiatriska fakulteten på hans skola en ledare som såg psykiatripatienter som uppdelade i två kategorier: antingen var de psykotiska eller så var de psykopater, men oavsett vilket så gick de inte att behandla. Beck och de andra läkarstudenterna ville så klart hjälpa människor, och psykiatrin framstod inte direkt som ett attraktivt karriärval.

Under de obligatoriska psykiatristudierna hade han dessutom en föreläsare i psykoanalys som var så obegriplig och svårtillgänglig att ingen riktigt förstod vad han pratade om. Psykiatrin verkade flummig och oseriös, men neurologi framstod som konkret och lättare att förstå för någon som Aaron Beck. Den var mer vetenskaplig, tyckte han: man kunde undersöka, mäta och dela in hjärnan i olika områden som var knutna till konkreta funktioner.

Han bestämde sig därför för att specialisera sig inom neurologi, och trivdes väldigt bra under de studieåren, ända tills chefen för neurologiutbildningen bestämde att alla studenter var tvungna att också ägna sig åt psykiatri under ett halvår, eftersom de hade ont om psykiatristudenter vid den tiden. Beck protesterade men fick inget gehör och var tvungen att ägna sig åt psykiatri i sex månader.

Under den första perioden inom psykiatrin fick han bland annat hålla i gruppterapier, där vissa patienter bara satt och pratade för sig själv medan andra var neddrogade och satt helt utslagna på sina stolar. Tillvaron kändes meningslöst tyckte Aaron, och längtade tillbaka till den förlovade neurologin. Men han fick goda vänner bland de andra studenterna inom psykiatrin, som till slut lyckades övertala honom att stanna.

Efter ytterligare ett halvår var han ännu en gång fast besluten att lämna psykiatrin och återvända till neurologin. Men en av hans vänner påstod då, att anledningen till att han inte förstod sig på psykiatrin var att han själv inte gått i psykoanalys. Beck lät sig ännu en gång övertalas och började praktisera på psykiatrikliniken Austen Riggs Center i Stockbridge, som ligger två timmar in i landet från Providence och Boston.

I en lång intervju från 2011, när Beck alltså är 90 år gammal, frågas han ut av ett av de fyra barn som han fått med sin fru Phyllis Beck, nämligen dottern Judith Beck som själv är en framstående KBT-terapeut. Där berättar Aaron bland annat att han på kliniken i Stockbridge blev en övertygad psykoanalytiker:

”I then went to the Austen Riggs Center in Stockbridge, Massachusetts. I did not get analyzed there, but it was kind of an analytic atmosphere, and it began to dawn on me that psychoanalysis really did have the answer not only to neuroses but to all kinds of human problems: War and peace and even medical problems like cancer could be due to some kind of psychodynamic conflict that people had.”

Aaron Beck och Judith Beck

Judith Beck och Aaron Beck

Aaron var vid det här laget övertygad om att psykoanalys var inte bara var psykiatrins framtid, utan kanske också lösningen på flera andra av världens stora problem, till och med cancer och andra fysiska sjukdomar som skulle kunna bero på någon psykodynamisk konflikt i människan som bar på sjukdomen.

Aaron Beck studerade och praktiserade sedan psykoanalys i ett drygt decennium, och var fast besluten att försöka leda Sigmund Freuds teorier i bevis på ett vetenskapligt sätt. Det skulle visa sig svårare än han hade trott, men inte nog med det: hans vetenskapliga approach och hans ovilja att underordna sig psykoanalysens auktoritära och ortodoxa elit, skulle ställa till stora problem för honom, så stora att de faktiskt hade kunnat betyda slutet för hela hans karriär inom psykiatrin.

Psykoanalysutbildningen och drömstudierna

Aaron Beck blev 1954 chef för en psykiatrisk klinik i Philadelphia. Där ansvarade han för diagnos och behandling av posttraumatiskt stressyndrom och depressionstillstånd hos amerikanska före detta soldater. Samtidigt genomförde han en utbildning till psykoanalytiker vid University of Pennsylvania som han slutförde 1958.

Beck var numera beredd att arbeta hårt för att ge psykoanalysen en vetenskaplighet som han tyckte den saknade, men att införa vetenskapliga normer inom psykoterapi var både banbrytande och kontroversiellt. Donald Freedheim är professor emeritus i psykologi vid Case Western Reserve University, och har skrivit boken History of Psychotherapy: A Century of Change, som handlar om psykoterapins historia. Han menar att det från början av 1900-talet till och med 1950-talet inte fanns någon kunskap alls om vad som fungerade inom psykoterapi och vad som inte gjorde det. Det fanns en tumregel, berättar han i en intervju i den amerikanska tidskriften The American Scholar: ungefär en tredjedel av patienterna blev bättre, en tredjedel blev sämre och en tredjedel blev varken bättre eller sämre. Och varför vissa blev bättre, och om det överhuvudtaget berodde på psykoterapin, visste ingen än så länge.

Beck ville i varje fall ändra på det här och bevisa att Freud hade rätt. En av Freuds centrala teser var att depression är en fientlighet eller en aggression som inte får uttryckas, och som istället vänds inåt mot det egna jaget. Beck beslöt att tillsammans med kollegan Marvin Hurvich testa denna teori vetenskapligt genom att jämföra en grupp deprimerade patienter med en kontrollgrupp.

Vetenskapsjournalisten Miki Agerberg är en av få svenska journalister som intervjuat Beck. Han fick en telefonintervju med Beck inför hans besök i Sverige i juni 2005. Om Becks psykoanalytiska forskning säger Agerberg så här:

”Freud hade sagt att drömmarna är kungsvägen till det undermedvetna. Därför lät Beck försökspersonerna berätta om just sina drömmar, som han och hans forskarkollega klassificerade på en skala över hur mycket fientlighet de uttryckte. Han förväntade sig att de deprimerade patienternas drömmar skulle uttrycka mycket mer fientlighet än kontrollgruppens, men resultatet blev tvärtom vilket överraskade de två unga forskarna. Resultaten, som publicerades 1959, visade att deprimerade människors drömmar i själva verket var mindre aggressiva än de friska kontrollernas. Istället var deras drömmar präglade av hopplöshet, besvikelse och nedstämdhet – samma känslor som de kände när de var vakna.”

Istället för aggression och självhat var det alltså hopplöshet och en allmän nedstämdhet som präglade de deprimerade människornas drömmar. Beck var dock så övertygad om att Freud visst hade rätt, att han istället för att erkänna studiens resultat, skrev att självhatet i själva verket fanns hos patienterna, det var bara begravt ännu djupare i människorna än Freud och andra tidigare hade trott.

Förutom att resultaten av studierna inte riktigt blev vad han hade hoppats, visade det sig att hans försök att blanda in vetenskap i psykoterapi var långt ifrån okontroversiellt bland psykoanalytiker, trots att han alltså var på Freuds sida. De psykoanalytiska ledarna, som Beck uppfattade som godtyckliga, ritualistiska och nästan religiösa, uppmuntrade honom inte i hans försök att göra vetenskap av psykoanalysen, tvärtom.

När han ett år efter dröm-studien ansökte om medlemskap i den mäktiga amerikanska psykoanalytiska föreningen, blev han nekad medlemskap inte bara en, utan två gånger. Ledarskapet i föreningen uppskattade inte hans studier och tyckte inte att han fått tillräckligt med psykoanalys, trots att han gått i analys i två år. Dessutom hade hans egna patienter börjat må bättre lite väl snabbt tyckte dom. Så här berättar han om tiden i intervjun med sin dotter från från 2011:

”In fact, I applied for accreditation by the American Psychoanalytic Society, having already gotten my credentials as an analyst. I got turned down twice. The first time was because I hadn’t been analyzed long enough; I’d been analyzed for only two years, and they didn’t like that. Then I had had four cases in analysis, but they all got better within a year, and they thought that I really was not really imbued with the whole psychoanalytic ethos, so they turned me down a second time.”

Den godtycklighet som genomsyrade inte bara den psykoanalytiska skolan utan i princip all psykoterapi vid den här tiden, gjorde att intellektuell hederlighet och patienternas bästa inte var det viktigaste. Eftersom det helt saknades en måttstock för olika psykoterapiers effektivitet, blev istället olika terapeuters personliga karisma och övertygelseförmåga avgörande för vilka metoder och terapeuter som blev populära bland patienter och andra terapeuter.

Den här så kallade guru-modellen var någonting som vetenskapsmannen Beck tyckte var oacceptabel. Han var visserligen inte den enda som tyckte att psykoterapier skulle vila evidens som gick att replikera, han var inte ens den förste, men han blev den mest ihärdiga, noggranna och inflytelserika förespråkaren av den här evidensbaserade linjen.

Beck själv har aldrig varit särskilt extravagant. Hans kollega på University of Pennsylvania, professor Robert DeRubeis, har sagt att förutom att han alltid bär fluga, så är Beck inte alls flamboyant och larger than life som många andra psykoterapi-ledare har varit genom historien. Det nya vetenskapliga arbetssättet gynnade definitivt en mer strikt och tråkig typ, som Beck själv.

Efter drömstudien försökte Aaron Beck utforma fler tester för att bevisa Freuds teorier om att deprimerade människor var aggressiva mot sig själva och att de sökte sig till smärta och misslyckanden. Men, resultaten av hans olika tester visade istället gång på gång att de deprimerade patienterna inte alls ville må dåligt, utan att de i själva verket försökte hitta uppmuntran och en väg ut ur sitt elände. De här studierna gjorde visserligen inte att Beck förlorade sin tro på psykoanalysen, men han har i efterhand beskrivit dom som den första sprickan i fasaden som fick honom att börja tvivla.

Hans studier misslyckades, och han blev alltså dessutom utestängd från den psykoanalytiska gemenskapen. Vid det här laget, i början av 60-talet, sågs han av andra analytiker som en avvikare som inte förstod sig på psykoanalysen. Man tyckte kanske mest av allt synd om honom, han sågs trots allt som en bra person som bara hade behövt ett par år till på divanen för att verkligen förstå sig på psykoanalysens krafter.

Aaron Beck var utstött och nere för räkning. Men, han var inte ensam om att ifrågasätta den ovetenskapliga traditionen och den psykoanalytiska skolans arrogans.

Beteendeterapin och automatiska tankar

Den andra stora psykoterapeutiska skolan under 1900-talets första hälft, den beteendeterapeutiska eller behavoristiska skolan, anses ha grundats av de amerikanska psykologerna John Watson och Burrhus Frederic Skinner. Det var en mer vetenskaplig men till en början också ganska kallhamrad skola som utgick från att människors beteenden kunde styras med straff och belöningar likt råttor i vetenskapsmännens laboratorium.

Burrhus Frederic Skinner och John B. Watson

Burrhus Frederic Skinner och John Watson

Behavoristerna hade dock redan under 1950-talet börjat röra sig bort från det ganska enkelspåriga och kyliga förhållningssättet till människors psyke som någonting som var helt och hållet beteendestyrt, och den empatiska Aaron Beck och hans sätt att förhålla sig även till människors tankar på ett vetenskapligt sätt gjorde att han sågs som en nyttig tillgång. Allmänheten såg ofta på beteendeterapeuter som mekaniska och rätt omänskliga, man var därför i stort behov av en makeover för att förbättra sitt rykte.

Den här oheliga alliansen mellan en misslyckad psykoanalytiker och den beteendeterapeutiska skolans behov av bättre PR, var åtminstone en förklaring till den kognitiva revolutionen, som bland annat skulle komma att mynna ut i den idag mest populära och vetenskapligt undersökta psykoterapin av alla, KBT ‒ den kognitiva beteendeterapin.

Aaron Beck började med tiden ifrågasätta psykoanalysen mer och mer. Han återvände ofta till sina tester på deprimerade patienter, och tänkte att resultaten kanske inte alls skulle tolkas som att deras nedstämdhet och pessimism var ett undermedvetet sätt att straffa sig själva. Kanske skulle han istället ta de deprimerade patienternas känslor för vad de var, att deras mående genomsyrades av negativa tankar för att de fastnat i ett slags negativt tankemönster.

Under åren när han behandlade deprimerade patienter med psykoanalytiska metoder började han se ett mönster. Särskilt en patient gjorde intryck på honom. Hon låg på divanen och berättade om sina många sexuella förbindelser. Aaron satt på en stol bakom henne och i slutet av sessionen frågade han henne hur hon kände sig. Hon sa att hon kände sig väldigt ångestfylld, och Aaron förklarade på sitt psykoanalytiska manér att ångesten var en manifestation av att hon undermedvetet såg sex som oacceptabelt och förbjudet. Kvinnan svarade artigt att det var en väldigt bra analys, men, la sen till att det hon egentligen tänkte på hela tiden var att hon tråkade ut honom. Han blev konfunderad av det hon sa, och när han frågade henne om hon ofta kände så, visade det sig att hon nästan alltid var rädd för att tråka ut människor.

Han förstod att det inte alls var de sexuella berättelserna som gav henne ångest, utan hennes självkritiska tankar om sig själv som tråkig och färglös. Han upptäckte sedan samma mönster av olika självkritiska tankar även hos andra patienter. En slags automatiska negativa tankar som kom att bli en viktig del av den kognitiva terapin.

“After having seen this in a number of patients, it occurred to me that there was a whole stream of preconscious thinking that goes on that people don’t generally report to the analyst, or at least they weren’t reporting it to me, and that these thoughts that they were having had to do with some kind of internal communication system. Not the kind of things that one reports to other people, but the kind of automatic thoughts that one has—such as when you’re driving, and you have an automatic thought: ‘There’s a bump in the road; I’ll steer around it.’ These thoughts happen automatically, and not only are they very quick but they go away very quickly, and people don’t pay too much attention to them. But even though they don’t pay much attention to them, they can trigger all kinds of emotions: anger, euphoria, sadness, and so on.”

Med tiden började Beck fokusera mer på de här automatiska tankarna. Han bestämde sig också för att göra sig av med divanen och låta patienterna sitta upp och diskutera med honom ansikte mot ansikte. Han började urskilja olika automatiska tankemönster från varandra. Övergeneralisering till exempel, där en liten händelse uppfattas som ett mönster som är typiskt för hela livet, eller förstoring, där man drar för stora slutsatser av negativa händelser, eller istället förminskar positiva händelser.

Albert Ellis och kognitiv terapi

Med hjälp av sina patienter hade han upptäckt de automatiska tankarna och kategoriserat dem, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra åt tankarna och hur han kunde hjälpa patienterna. 1963 blev han kontaktad av Albert Ellis, en oortodox och omtvistad psykolog som brukade kallas för the Lenny Bruce of psychotherapy, efter den kontroversielle amerikanske ståupp-komikern. Ellis var karismatisk och provokativ. Han hade precis som Beck varit övertygad psykoanalytiker innan, men hade med tiden börjat se mönster i hur människor tänkte och vilka känslor och beteenden tankarna resulterade i.

Albert Ellis

Albert Ellis

Ellis hade redan skrivit en bok om sin egen terapimetod, rational emotive therapy, som senare kom att kallas rational emotive behavior therapy, eller REBT. Tanken bakom metoden var att inte bara prata om patientens problem, utan att istället konfrontera dem.

Ellis själv hade växt upp i New York med en pappa som var affärsman och ständigt frånvarande, och en mamma som han beskrivit som känslomässigt frånvarande. Ett känt exempel på hur Albert Ellis uppväxt fick honom att utveckla en mer direkt psykoterapiform, var när han i tonåren hade svårt att ta kontakt med tjejer eftersom han trodde att han skulle bli bortgjord, och att det skulle leda till någon form av personlig katastrof. Under en 30-dagarsperiod tog tonåringen Albert därför kontakt med 100 tjejer i New York för att testa sin rädsla. Han blev visserligen avvisad gång på gång, men det ledde aldrig till den katastrof han hade fruktat. Precis som Aaron Beck hade han på ett praktiskt sätt lärt sig att han kunde konfrontera sina problem och övervinna sina rädslor.

Beck lånade många av Ellis teorier och tekniker, men anpassade dem efter sina egna tankar och erfarenheter. Till exempel uppmanade han sina patienter att utforska och undersöka sina tankar snarare än att utmana och ifrågasätta dem direkt som Ellis gjorde. Han gillade inte att Ellis berättade för patienterna vad han själv trodde var deras problem, Beck tyckte bättre om att låta patienterna upptäcka det på egen hand. Förutom Ellis metoder och teorier, lånade Beck en hel del från den beteendeterapeutiska skolan, som till exempel tanken om att strukturera terapin och att utvärdera patientens utveckling kontinuerligt under behandlingens gång.

1967 återvände Beck sedan till University of Pennsylvania. Men, trots att Beck redan under början av 60-talet börjat frångå den psykoanalytiska traditionen både i hjärtat och i sina behandlingar, kallade han sig för Neo-Freudian. Han öppnade en liten klinik på universitetet som han kallade The Mood Clinic, där han och hans kollegor kunde ha behandling, forskning och utbildning av nya psykoterapeuter.

I en instruktionsvideo från 1977 demonstrerar Aaron Beck hur en kognitiv psykoterapi-session med en deprimerad patient kan gå till. Kvinnan, som spelas av en skådespelerska, har blivit lämnad av sin man och fadern till hennes barn, vilket gjort henne deprimerad. Beck bryter ned uppbrottet och försöker få patienten att hitta alternativa och mer balanserade och rationella slutsatser av mannens svek.

The Mood Clinic var en chans för Beck att forska på just de metoderna som han redan hade utvecklat och som han efter ett tag började kalla för kognitiv terapi.

Evidensen och David Burns

Efter ett tag på kliniken sa Becks kollega John Rush, att de borde testa Aarons nya kognitiva psykoterapi i en klinisk studie där man ställde den mot den antidepressiva medicinen Imipramin. Psykofarmaka hade vid det här laget vunnit mark mot psykoterapi vilket gjorde många psykologer nervösa. Läkemedelsbolagen hade pengar och kunde utföra dyra och åtråvärda randomiserade kontrollerade studier som gav deras mediciner hög status.

Ryktet spreds om att Becks fokus på att uppmärksamma negativa automatiska tankar gjorde att patienterna började må bättre. Aaron Beck ville trots det först inte göra någon klinisk studie där man jämförde psykoterapin med läkemedel. Men när John Rush erbjöd sig att sköta forskningsarbetet ifall Beck bara utbildade terapeuterna, gick han till slut med på att genomföra undersökningen. 1977 publicerades studien som var ganska liten, bara 41 försökspersoner, men som var den första vetenskapliga studien någonsin som visat att psykoterapi var mer effektivt än läkemedel. Den visade också att patienterna, som fått tolv veckors behandling med KBT, i mindre utsträckning hade hoppat av studien och att de vid uppföljning hade bättre långsiktigt skydd mot depression.

Sedan dess har KBT undersökts i väldigt många studier, och ofta visat goda resultat inte bara mot depression utan även andra diagnoser när metoden har anpassats efter dem, något som Beck själv arbetat med sedan 80-talet och fortfarande håller på med idag, snart 96 år gammal.

Men, det har också funnits studier som visat sämre resultat, bland annat en stor och påkostad studie från National Institute of Mental Health, NIMH, som gjordes under senare delen av 1980-talet. Beck var från början tänkt att vara en del av studien, men ansåg att det inte fanns tillräckligt med välutbildade terapeuter för att genomföra en så stor studie. Därför hoppade han av innan studien genomfördes och kunde konstatera att resultaten inte alls var lika fördelaktiga som deras första studie.

De mest mest negativa resultaten av den stora studien publicerades 1989 och väckte en del uppståndelse. Trots det har KBT bara blivit mer populärt sedan dess. Det har flera skäl, till exempel publicerades redan 1990 en studie som kunde visa att terapeuternas skicklighet i NIMH-studien hade ett samband med hur väl KBT:n hade fungerat, vilket bekräftade Aaron Becks farhågor. De senare studierna har dessutom visat bättre effekter av KBT än NIMH-studien, och inte bara för depression utan för många andra diagnoser som ångest och fobier, vilket också bidragit till att populariteten fortsatt öka.

Men, KBT nådde faktiskt den stora massan i USA långt innan både NIMH-studien och de uppföljande studierna. 1980 publicerades nämligen en riktig bästsäljarbok i ämnet som innebar det definitiva genombrottet för KBT i USA, och som gav den en plattform för att spridas även i andra delar av världen.

Aaron Beck och hans kollegor publicerade en bok 1979 som hette “Cognitive Therapy of Depression” och som ses som en milstolpe inom KBT-behandlingar. Men det var först året efter den boken, som den riktiga kioskvältaren lanserades av en av Becks tidiga adepter, läkaren David Burns. 1980 publicerade han nämligen boken “Feeling good: the new mood therapy” som tog Becks teorier från Philadelfia och vetenskapliga kretsar, ut till den stora amerikanska massan. Boken var en stor bestsäljare under hela 80-talet och har sålts i mer än fyra miljoner exemplar bara i USA.

David Burns - Feeling Good: The New Mood Therapy

KBT-boomen och revanschen på Freud

KBT har sedan dess spridit sig över hela västvärlden. I Sverige har Socialstyrelsen sedan ett par år tillbaka ändrat sina riktlinjer, som bland annat fastställer att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av bland annat lindrig och måttlig depression och flera olika ångesttillstånd. Fortfarande idag råder det dock, enligt Socialstyrelsen, brist på KBT-terapeuter i Sverige.

Även i länder med en mycket stark psykoanalytisk tradition, som till exempel Argentina, har KBT de senaste åren slagit igenom stort. KBT är den nya dominanten inom psykoterapier i världen även om psykoanalysens efterföljare, den psykodynamiska terapin, har kunnat visa vetenskapliga evidens för sin effekt i flera fall och därmed börjat sin väg tillbaka.

Kritiken mot Aaron Beck och kognitiv beteendeterapi har genom åren bland annat bestått i att patienterna bara blir ytligt bättre, att man inte går till botten med de riktiga problemen. Men KBT har ofta visat goda effekter även på lång sikt, vilket Beck själv tycker tyder på att kritiken är obefogad. En annan kritik mot metoden är att det sker fler avhopp från KBT-behandlingar än andra behandlingsformer, men en stor metaanalys från 2012 som undersökte fenomenet kunde inte hitta några sådana mönster.

Aaron Beck har alltså fått sin revansch på psykoanalysen med råge. Han har bland annat utsetts till en av de fem mest inflytelserika psykoterapeuterna i historien. Beck har även utvecklat flera kända skattningsskalor, däribland Beck Depression Inventory och Beck Hopelessness Scale. 2006 tilldelades han det mest prestigefyllda medicinpriset i USA, den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär också ha varit en av kandidaterna till det riktiga nobelpriset i medicin 2007, trots att han inte alls ägnat sig åt biologiska eller fysiologiska studier, vilket i så fall är unikt i utmärkelsens mer än 100 år långa historia. Den amerikanska organisationen för psykoanalytiska läkare gav honom dessutom, ironiskt nog, utmärkelsen Sigmund Freud Award 2010.

Trots att han länge blev ganska illa behandlad av den psykoanalytiska eliten tycks inte Aaron Beck vara särskilt revanschlysten eller bitter. Han tycker inte att det spelar någon roll vilken metod som lyckas bäst, utan att det viktiga är att man kan slå fast vetenskapligt att den fungerar. Oavsett vad som händer med KBT i framtiden har Aaron Beck förändrat synen på psykoterapi för alltid. Den nobelprisvinnande neurologiforskaren Eric Kandel har sagt så här:

“De flesta psykoterapeuterna ägnar sig medvetet eller omedvetet åt saker som Beck fört fram, de är mer direkt involverade i terapin, de ger mer förslag till patienten, de belyser olika tankeprocesser. Oavsett om de kallar det Beckianskt eller inte, och oavsett om de gör andra saker också, så ägnar de sig åt Beckianska metoder.”

Ett annat symboliskt uttalande kommer från Peter Fonagy, en av Englands ledande psykoanalytiker och chef för Anna Freud Center i London. Han har ironiskt uppmuntrat sina psykoanalytiska kollegor att avsluta sin citat härliga isolering från omvärlden och att “ta till sig en vetenskaplig attityd som hyllar värdet av replikerbarheten av observationer snarare än deras egenart.”

 

Källor i urval:

“Det började med försök att visa att Freud hade rätt”, reportage i Läkartidningen av Miki Agerberg
The American Scholar: The Doctor Is IN, reportage av Daniel B. Smith
”A pioneer in psychotherapy research: Aaron Beck.” Australian and New Zealand Journal of Psychiatry 38.11-12 (2004): 855-867, av Sidney Bloch.
Theoretical Models of Counseling and Psychotherapy av André Marquiz
A Conversation with Aaron T. Beck (Youtube och transkribering på AnnualReviews.org)
Psykologiguiden.se om Aaron Beck, Albert Ellis och den kognitiva revolutionen

Podcast om KBT: vad är kognitiv beteendeterapi?

Jag spelade in en podcast om KBT, kognitiv beteendeterapi, idag. Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratade om den här psykoterapiformen och vad den står för och hur det egentligen går till.

Pär berättar bland annat vad KBT består av och hur det går till när man söker hjälp hos en psykolog eller annan KBT-terapeut. Dessutom berättar han lite kort om psykoterapiernas tre olika vågor, där KBT brukar klassas som en av den andra vågens psykoterapier. Vi pratar också om skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, den form som tidigare varit dominerande men som nuförtiden får mindre uppmärksamhet till förmån för just KBT. Pär ger tips på vart man kan få hjälp och berättar vad den som funderar på att gå i kognitiv beteendeterapi bör känna till innan.

Det var superkul att äntligen få till en podcast om KBT, en maffig KBT-special. Lyssna gärna i spelaren här ovanför elller på iTunes eller i Acast-appen till exempel. Trevlig lyssning!

Självvald inläggning vid emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline/emotionell instabilitet)

Självvald inläggning är en vårdmetod som används vid bland annat emotionellt instabil personlighetsstörning eller emotionell instabilitet som det förkortas ibland (det kallades tidigare Borderline personlighetsstörning). Metoden självvald inläggning är fortfarande relativt ny i Sverige och används i princip uteslutande inom forskningsprojekt på till exempel Sankt Göran och i Skåne.

I korthet går metoden ut på att patienten själv får välja när hen vill bli inlagd under en kortare period (upp till tre dagar). Ibland räcker öppenvårdenskontakten helt enkelt inte till, men att åka in akut känns inte heller rätt eftersom man inte känner sig akut sjuk än. Man känner att man balanserar på gränsen till att få ett riktigt allvarligt skov och vill undvika det, och får då möjligheten att ta en time-out i en avslappnad miljö med professionella vårdkontakter närvarande. Metoden har använts i ett tiotal år i till exempel Holland och Norge, men det är först de senaste åren som den dykt upp i Sverige.

I dagens avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa tar vi upp ämnet självvald inläggning med utgångspunkt från de här väldigt hyllade forskningsprojekten. Innan vi spelade in podden hade jag intervjuat specialistsjuksköterskan Joachim Eckerström som är projektledare för självvald inläggning-projektet på Sankt Görans sjukhus här i Stockholm. Jag frågade honom hur projektet hade fungerat hittills, hur patienterna uppfattat vården, hur kostnadseffektiv den är och ifall han tror att den kommer bli en del av den ordinarie vården även när projektpengarna tagit slut.

Det var väldigt intressant att höra Joachims svar, och jag och psykiatriker Markus Takanen diskuterade metoden och Joachims erfarenheter. Vi pratade om vilka andra diagnoser man kan använda självvald inläggning för, ifall metoden är att betrakta som billig eller dyr, vilka eventuella nackdelar den kan ha, och så vidare.

Lyssna på avsnittet om självvald inläggning i spelaren längst upp i inlägget, eller i iTunes, Acast-appen eller där du hittar dina poddar annars. Vill du veta mer om Joachim Eckerströms projekt i Stockholm kan du läsa mer här. Trevlig lyssning!

Mentalsjukhus i Sverige – lista över alla svenska mentalsjukhus

Mentalsjukhus i Sverige var länge ett hett ämne. Under nästan 150 år fanns ett trettiotal mentalsjukhus i Sverige, med plats för nästan 40 000 intagna patienter under storhetstiden på 1970-talet. I podden pratar vi den här veckan om mentalsjukhuseran i Sverige, men jag tänkte lista alla mentalsjukhusen i Sverige är nedan, men information om när de byggdes, ungefär hur många patienter de rymde och när de stängde.

Om du vill veta mer om mentalsjukhusens historia kan du förresten lyssna på poddavsnittet nedan:

1850-1900

  • Nyköpings hospital byggdes ut till mentalsjukhus för omkring 200 patienter i mitten av 1800-talet. Stängdes 1971.
  • Konradsberg byggdes 1855 och hade som mest drygt 300 patienter, stängdes 1995.
  • Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö byggdes om till mentalsjukhus 1857. Fortfarande i bruk som rättspsyk.
  • Ulleråkers sjukhus i Uppsala, blev mentalsjukhus 1861 för som mest 1400 intagna. Avvecklas på 1980-talet.
  • Gådeå hospital i Härnösand, byggdes på 1860-talet och hade 130 patienter. Stängdes 1989.
  • S:t Jörgens sjukhus i Göteborg byggdes 1872 och hade omkring 500 patienter, stängdes 1992.
  • Gibraltar fattigvårds- och försörjningsanstalt i Göteborg byggde 1888, 200 platser för sinnessjuka, psyk lades ned 1932.
  • Piteå hospital och asyl, byggdes 1886 och hade som mest 800 patienter på 1950-talet, stängde 1987.
  • Kristinehamns hospital byggdes 1887, på 1950-talet hade man 1100 patienter. Stängdes efter drygt hundra år, oklart exakt vilket år.

1900-1930

  • Katarina sjukhus blev sinnessjukhus 1902 och lades ned 1933. Hade 1919 omkring 365 intagna.
  • Restas sjukhus i Vänersborg byggdes 1905 och hade mer än 1000 patienter, 1989 flyttades psyk.
  • Långbro sjukhus byggdes 1909, hade som mest 1350 patienter på 70-talet, lades ned 1997.
  • Säters sjukhus byggdes 1912 och 1956 hade man hela 1578 intagna patienter. Rättspsyk fortfarande öppet.
  • Sankta Gertruds sjukhus i Västervik byggdes 1912 för som mest 1400 patienter, stängde i slutet av 1990-talet.
  • Frösö sjukhus i Östersund, byggdes 1915 och hade 800 patienter.
  • Sundby sjukhus utanför Strängnäs byggdes 1922 för som mest drygt 1300 patienter (1955), stängdes 1988.
  • Sankta Maria sjukhus i Helsingborg byggdes 1927 för mer än 1200 patienter, stängdes på 1990-talet.

1930-1970

  • Solberga sjukhus byggdes 1930, 420 platser, stängdes 1997. Utvecklingsstörda och alkoholister.
  • Sankt Lars sjukhus i Lund öppnade psyk 1931, som mest 1400 patienter, stängde i slutet av 1980-talet.
  • Västra Marks sjukhus i Örebro byggdes 1931 om till mentalsjukhus för efterblivna, hade drygt 200 patienter.
  • Rånäs Slott i Stockholm blev sinnessjukhus 1931, stängdes på 80-talet.
  • Lillhagens sjukhus byggdes 1932 och hade som mest omkring 2000 patienter på 1970-talet.
  • Beckomberga i Stockholm byggdes 1933 och blev Sveriges största mentalsjukhus med plats för omkring 2000 patienter. Stängde 1995.
  • Umedalens sjukhus utanför Umeå byggdes 1934 för som mest 1000 patienter. Stängde 1986.
  • Ryhov sjukhus i Jönköping byggdes 1934 för som mest omkring 1700 patienter, stängde på 1980-talet.
  • Malmö Östra sjukhus byggdes 1935 och hade som mest 800 patienter på 70-talet, stängdes 1995.
  • Vipeholms sjukhus byggdes 1935 och hade 1957 runt 1000 patienter, stängdes 1982.
  • Norrtulls sjukhus, fick under 1950-talet psykavdelningar för drygt 300 personer, stängdes under 1990-talet.
  • Sankt Olof i Visby byggdes i mitten av 1930-talet och hade drygt 200 patienter.
  • Sidsjöns sjukhus utanför Sundsvall byggdes 1943 för 902 patienter, stängdes 2001.
  • Mellringe sjukhus byggdes 1956 och hade som mest omkring 700 patienter.
  • Falbygdens sjukhus, byggdes på 1960-talet i Falköping och hade 600 patienter.
  • Hälsinge sjukhus byggdes 1963 och hade som mest 660 patienter, stängde 1997.
  • Karsuddens sjukhus byggdes 1964 och hade drygt 100 intagna.

Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgeandshus till öppenvård

Psykiatrins historia i Sverige är oerhört intressant. Här följer en kort redogörelse för psykiatrins historia i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Från helgeandshus, inlåsning och mentalsjukhus, till de nya medicinerna och öppenvården på psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus.

Psykiatrins historia i Sverige var ämnet för podden som publicerades idag. Lyssna på den här nedan, eller läs redogörelsen nedanför podden om du hellre vill det!

Innehållsförteckning psykiatrins historia:

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)
Sveriges första mentalsjukhus (år 1800-1850)
Mentalsjukhusboomen (år 1850-1950)
Medicinerna (år 1950-1970)
Slutet för mentalsjukhusen (år 1970-2000)

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)

För att förstå mentalsjukhusens betydelse är det nödvändigt att förstå vad som fanns innan och vad mentalsjukhusen ersatte.

Hur man behandlat psykiskt sjuka har berott på hur man sett på det som vi idag kallar för psykisk sjukdom. Under mänsklighetens begynnelse och långt in i modern tid har mental ohälsa setts som förbundet med magiska krafter. Man trodde helt enkelt att det var gudar eller mörka krafter som besatte den sjuke och det var genom medicinmän och schamaner man skulle fördriva demonerna ur de sjuka.

En metod för demonutdrivning som användes i antikens Egypten var så kallad trepanering. De egyptiska läkarna brukade försöka bota plågade patienter genom att borra ut ett litet lock i skallbenet på patienten, som var vid fullt medvetande, och lyfte sedan på locket för att släppa ut de onda andarna. Många dog av behandlingen och ingen av de som mot förmodan överlevde blev frisk. Som medicin mot sjukdomarna användes annars krokodilavföring och ödleblod, vilket, som vi snart ska bli varse, var en av de metoderna som ändå gjort minst skada genom århundradena, för utöver trepaneringen har det genom åren funnits en rad mycket smärtsamma behandlingar inom psykiatrin.

Världens första systematiska läkarutbildningar uppstod under medeltiden på de sjukhus som växte fram inom den muslimska världen och som kallades bimaristan. Sådana sjukhus fanns i nästan alla större muslimska städer och på 800-talet, på sjukhuset i Kairo, lär för första gången en humanistisk präglad vård av psykiskt sjuka uppstått, men även om det var en symboliskt viktig händelse skulle den dessvärre följas av mer än tusen år av övergrepp och experimenterande på oskyldiga människor.

De magiska och religiösa förklaringsmodellerna av psykisk ohälsa levde kvar långt in i modern tid innan de gradvis ersattes av andra förklaringsmodeller. Inom kristendomen fanns bitvis en viss respekt för människor som var annorlunda, i varje fall om denna särart var kopplad till en religiös upplevelse. Till exempel kunde hallucinationer ses som gudomliga gåvor, att man istället för att vara straffad av gud faktiskt hade en kontakt med Gud som andra inte hade. Men den kristna kyrkan har precis som andra religioner framför allt sett psykisk sjukdom som ett straff från Gud och trepaneringar har skett även i kristna samhällen.

Inte ens religiösa uppenbarelser var förresten ett säkert kort. En som tillbringade omkring 20 år på Stora dårhuset i Vadstena under 1800-talet var en kvinna som kallades ”predikar-Lena”. Likt den heliga Birgitta lär hon ha fått en uppenbarelse och gav sig ut för att predika. Men kvinnor var inte tillåtna att predika på den tiden, och hon till skillnad från heliga Birgitta låstes predikar-Lena alltså in i istället.

Under medeltiden vårdades psykiskt sjuka oftast av sina familjer, men i mer allvarliga fall fick de bo på helgeandshus. De var ett slags halvreligiösa institutioner, helgeandshus står för den helige andes hus, som i Sverige började byggas på 1200-talet. Där tog man hand om fattiga, gamlingar, psykiskt och fysiskt sjuka, vilket har varit en ganska vanlig indelning på sina ställen ända in i 1900-talet.

Så småningom började de psykiskt sjuka skiljas ut och spärras in på separata dårhus. Dårhuset kunde bestå av ett eller två gemensamma rum. Kring dessa låg en rad isoleringsceller. Där låste man in de sjuka på livstid. Dörren ut från den lilla cellen hade bara en fönsterglugg och framför dörren satt en vakt. Detta var en relativt human behandling, men man satte även ofta psykiskt sjuka i fängelse bland brottslingar, tryckte ner dem i mörka underjordiska hålor. De oroliga fick kedjor runt armar och ben.

Fortfarande idag är många psykiskt sjuka i till exempel Indonesien fastkedjade och undanstuvade på det här sättet. Enligt indonesiska myndigheter är det hela 18.800 psykiskt sjuka människor som lever instängda eller fastkedjade än idag bara i Indonesien.

Sveriges första mentalsjukhus (1800-1850)

Helgeandshusen blev med tiden dårhus eller hospital, vilket i princip var samma sak. I historieskrivningen ses ofta tiden runt sekelskiftet 1800 som en brytpunkt för synen på psykisk sjukdom. Från och med nu blev det medicinska perspektivet dominerande och från att ha setts som besatta, syndiga och sämre människor började man sakta men säkert se psykisk ohälsa som sjukdomar som gick att bota. Enligt en stadga från 1823 skulle de sjuka till exempel inte längre kallas dårar utan patienter.

Eftersom det hela tiden fanns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården i västvärlden, innebar detta nya synsätt en radikal förändring i de politiska besluten kring sinnessjuka människor. När psykisk ohälsa betraktades som obotligt gick politiken ut på att skapa förvaringsutrymmen, att låsa in dem och kasta bort nyckeln. Nu ansågs det i västvärlden för första gången i historien rimligt att satsa pengar på vård och behandling. Dessutom fanns ekonomiska motiv, eftersom man hoppades att boten av sjuka skulle leda till mindre kostnader för de institutioner som ändå fanns.

I början av 1800-talet började man därför bygga mentalsjukhus i Europa. Tyvärr var behandlingarna ofta mycket värre än bara förvaring, ofta till och med dödliga, men förändringen i synen på psykiskt sjuka var ändå ett nödvändigt steg i rätt riktning.

Så småningom började även Sverige bygga mentalsjukhus. En skrivelse från en av riksdagens ständer till kungen den 14 oktober 1854 anses varit viktigt för utvecklingen.

“Hurusom erfarenheten ådagalagt, det en mängd sinnessjuke kunde till helsan återställas, om de erhölle den särskilda behandling, som deras sjukdoms tillstånd påkallade, och om åtgärder vidtoges att åt så beskaffade sjuke bereda möjligheten af en egen synnerlig vård; men att ernåendet af ett sådant hospitalsinrättningarnas hufvudsyftemål, eller de sjukes botande, förhindrades derigenom, att de gamla författningarna rörande hospitalsväsendet i riket hitintills i det närmaste blifvit oförändrade, så att hospitalerna ännu, liksom i början af deras inrättande, vore att anse mera såsom försörjningsinrättningar för obotliga och fattiga än såsom läkeanstalter för sinnessjuke.”

Kungen tillsatte en expertgrupp som skulle utreda frågan, vilket låg till grund för en kunglig stadga angående sinnessjukas behandling och vård i Sverige som kom 1858 och anses vara den första stadgan som behandlar sinnessjukvård i dess helhet. Redan 1855 hade man tjuvstartat utvecklingen genom att bygga Konradsberg, som räknas som det första riktiga mentalsjukhuset.

Förutom Konradsberg fanns sedan tidigare Danvikens hospital i Stockholm och Vadstena hospital där man till viss del försökte behandla de psykiskt sjuka patienterna. Exakt när man gick från dårhus till mentalsjukhus är alltså en definitionsfråga, men den moderna mentalsjukvården uppstod i Sverige någon gång i början av 1800-talet.

Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjärssor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att spruta med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dom, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

Att kalla den sjuke för galen och att se lydnad efter misshandel som en behandlingsframgång ger en fingervisning om den vetenskapliga verkshöjden under den här perioden. Mentalsjukhusen saknade visserligen länge verksamma behandlingar, men i början var vården i praktiken helt ovetenskaplig. I sin doktorsavhandling från 1982 beskriver idéhistorikern och professorn Roger Qvarsell förloppet:

“Först under 1800-talets senare hälft blev psykiatrin en vetenskap. Då hade nämligen ett neuropatologiskt synsätt etablerats som grundval för psykiatrin. Ämnet blev i Sverige kring 1860 ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och professurer inrättades vid universiteten och Karolinska institutet. Slutligen utarbetades ett klassificeringssystem och en terminologi som bl a möjliggjorde offentlig statistik över sjukdomarna. Detta betyder att den praktiska sinnessjukvården uppstod innan vi kan tala om en vetenskaplig psykiatri och vi kan därför inte se sinnessjukvården som i strikt mening tillämpad vetenskap.”

Alla var inte tillfreds med de sadistiska och ovetenskapliga behandlingarna. Svängmaskinen på Danviken föranledde till exempel en protestskrivelse från personalen mot anstaltsläkaren Sven Abraham Dahls brutalitet. Och i Europa rådde en intensiv debatt om psykiatrin, som även förmedlades till Sverige som ju fortfarande var en avlägsen och tämligen isolerad plats.

De sadistiska metoderna var dessutom allt som oftast inte i grunden ett uttryck för förakt mot människor som sågs som syndiga och ansatta av satan. Framför allt var det istället vanmakt som drev läkekonsten att prova brutala behandlingar. Ingenting bet på de sinnessjuka, de blev nästan aldrig bättre, och i frustration försökte man med ännu mer brutala metoder för att banka vett i dem. Många behandlingar och försök gjordes med goda avsikter. Ingen kunde ju veta vad som till slut skulle visa sig hjälpa. Det var anyone’s guess.

En pionjär inom den svenska psykiatrin som hämtade hem influenser från kontinenten och moderniserade psykiatrin var den legendariske läkaren Georg Engström. Under första halvan av 1800-talet var han starkt bidragande till det som sedan kom att bli en mer humanistisk modell för vården av sinnessjuka i Sverige.

Georg Engström föddes 1795 i Kvillinge socken i Östergötland. Han kom från en prästfamilj och var själv troende, men valde att bli apotekarlärling och sedan läkare. 1823 blev han kurhusläkare i Vadstena och senare hospitalsläkare vid Vadstena hospital 1826 och stannade i tjugo år. Han blev därigenom Sveriges förste heltidsanställde psykiater.

Intresset för sinnessjuka verkar dock inte ha funnits där från början. Hospitalets ledning upprördes över att Engström flera gånger lämnade staden och hospitalet utan att meddela dem i förväg. Av allt att döma förbättrades relationen mellan honom och direktionen med tiden, och han blev mer intresserad av de sinnessjukas situation.

1833 åkte Engström på studieresa, denna gång med ledningens godkännande. Han besökte tre mentalsjukhus, ett i Danmark och två i Tyskland. Förmodligen var det under de här resorna han hämtade inspiration till de reformer han genomförde på Vadstena Hospital. Särskilt imponerad blev han av det i samtiden berömda Sonnensteins hospital vid Pirna i Sachsen. Han kallade den till och med en “ fullkomlig Sjuk-Inrättning”.

Det han tyckte var beundransvärt och modernt var bland annat av de natursköna lägena, den rena luften och de fina parkerna som sjukhusen i Danmark och Tyskland erbjöd sina sinnessjuka patienter. Engström var emot bilden av sinnessjuka som syndiga och ansatta av demoner, en uppfattning som allt fler hade börjat ifrågasätta.

I Roger Qvarsells doktorsavhandling som till stora delar handlar om Georg Engström beskriver han hur Engström tagit intryck av sin resa till Sonnensteins hospital i Tyskland.

“Den tid som de intagna inte arbetade borde de, enligt Engström, ägna sig åt olika fysiska eller intellektuella sysselsättningar. Promenader, läsning, musikutövning, biljard- och kägelspel samt hantverksgöromål, var några av de typer av sysselsättningar som han hade mött på sin resa. I sin beskrivning av förhållanden vid Sonnenstein utvecklade Engström även några synpunkter på sysselsättningen som ett inslag i den psykiska behandlingen av de sjuka. Olika slags spel ansågs kunna hämma fantasins utflykter och liva de försvagade själskrafterna och dessutom befordra ett sällskapligt umgänge mellan patienterna. Patienternas sällskapsliv ansågs på Sonnenstein vara mycket värdefullt och de sjuka sammanfördes med likar för ömsesidig trevnad och som en del av behandlingen. Man uppmärksammade även högtidsdagar och födelsedagar med festligheter för att stärka sällskapslivet. Musikutövandet var på Sonnenstein huvudsakligen ett medel för förströelse och njutning, men i vissa fall kunde det även fungera som ett läkemedel”

Georg Engström använde alltså Sonnenstein som förebild när han reformerade Vadstena hospital. Gårdarna på Vadstena fick mer parkliknande karaktär med “behagliga promenadstråk”. Istället för att bara driva runt på hospitalet skulle patienterna sysselsättas genom att till exempel hugga ved eller sköta parken om man var man, eller att sy eller baka om man var kvinna. Tanken var både att patienterna skulle må bra av att arbeta och att det skulle gynna hospitalets ansträngda ekonomi, en modell som sedan länge var vedertagen på landets alla mentalsjukhus.

Men även den gode Georg gjorde skillnad på människor och människor. I det så kallade Dårhuset på Vadstena hospital lät han de svårast sjuka bo i. Han menade att de patienterna hade “sjunkit långt under djuret, beröfvade nästan hvarje spår av psychisk verksamhet och utan medvetande”. En “rysliga tafla af menskligt elände, som så vidt möjligt är, skall döljas för andra, än dem som nödvändigt måste åskåda desamma”.

Engströms inställning var ändå totalt sett mycket progressiv, trots att han alltså såg de svårast sjuka som betydligt lägre stående varelser än djur. Under sina dryga tjugo år i Vadstena stakade han ändå ut en väg framåt för sinnessjukhusen såsom de skulle komma att se ut och fungera.

Förutom att sysselsätta patienterna med arbete, förströelse och se till att omgivningarna var natursköna, var en central idé i hans ideologi att renodla och professionalisera skrået. Fortfarande var dåshusen en slags slasktratt som inte främst innebar en gränsdragning mellan sjuk och frisk, utan snarare mellan av samhället önskade och icke önskade människor, vilket förutom sinnessjuka även innebar till exempel fattiga, gamla och andra individer som så att säga kostade mer än de smakade för samhället.

Engström kämpade hårt för att rensa hospitalet från de här patienterna han fått på köpet. Han försökte också kategorisera de verkligt sjuka i olika kategorier istället för att klumpa ihop dem. Idéhistorikern Roger Qvarsell beskriver Engströms försök så här:

“Engströms sjukdomslära och sjukdomssystem uppvisar oklarheter och vagheter. Det var dock det första försöket i Sverige att ge en samlad bild av sinnessjukdomarnas indelning och karaktär baserad på kliniska iakttagelser. Därmed är Engströms sjukdomslära även det första försöket att formulera en vetenskaplig psykiatri.”

Indelningen var både grov och nedlåtande. Patienternas tillstånd kallades saker som stupiditas, idiotismus, imbecillitas, fånighet, slöhet, nervsvaghet eller det tämligen luddiga “fixa idéer”. Fånighet var den vanligaste diagnosen från doktor Engström, ungefär hälften av patienterna 1828 och 1830 klassificerades som fåniga.

Förutom att han renodlade patienterna mot sinnessjuka och gjorde försök att individualisera diagnoser och behandling, drev han professionaliseringen av psykvården hårt. Hans egen anställning innebar i praktiken någon slags allt-i-allo-roll som han ville bort från. Han anställde bland annat en vaktmästare 1833, dessutom fick de andra anställda nya roller och titlar.

Pigor och tjänstekvinnor började till exempel under 1820-talet kallas för sjuksköterskor. De manliga anställda kallades vid slutet av 1820-talet för dårvaktare, men några år senare användes den mer neutrala benämningen drängar. I den hospitalsordning som Engström författade och som trycktes 1844 fick de till slut kallas »sjukvaktare».

Trots Engströms vetenskapliga och professionella inställning till psykisk sjukdom var religionen en viktig del av behandlingen. Han kallade religionen »detta herrliga medel”, men han hade en mer pragmatisk syn på religionen än många andra haft tidigare. Religionens betydelse för de sjuka beskrevs i psykologiserande ordalag. Det var inte fråga om en straffande religion som predikade bot och bättring.

Engströms vårdideologi byggde på övertygelsen att de som fördes till hospitalet var sjuka människor, som skulle kunna förbättras med hjälp av den nya vetenskapens metoder. Och det viktigaste medlet mot dessa sjukdomar låg i det sätt på vilket hospitalsinrättningen var organiserad och det liv som de sjuka förde där.

Trots sina brister var Georg Engström en pionjär och en visionär under en kritisk tid i svensk psykiatri. Arbete, renlevnad, rutiner och återhämtning var några av hans viktigaste inslag i vården, de sjuka skulle få vistas i välskötta vackra miljöer och målet var att de skulle kunna återanpassas in i samhället.

Hans modell var en humanistisk dröm jämfört med tidigare, men vad gav det egentligen för resultat? Sanningen är att resultaten inte matchade hans ambitioner, eller ens i närheten. Under Georg Engströms verksamhetstid i Vadstena dog nämligen i genomsnitt en patient av tolv varje år, och så lite som en av trettio skrevs ut.

Uppförsbacken för den svenska psykiatrin var fortfarande brant och flera dramatiska perioder väntade runt hörnet.

Mentalsjukhusboomen (1850-1950)

I och med etableringen av de första sinnessjukhusen började en massiv expansion av den vårdapparat som skulle ta hand om samhällets psykiskt sjuka människor. Expansionen pågick i mer än hundra år och tog sin början i mitten av 1850-talet.
I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Mentalsjukhus byggdes i Stockholm, Göteborg, Nyköping, Växjö, Härnösand, Kristinehamn, Piteå och Uppsala.

Andra hälften av 1800-talet innebar även att psykiatrin blev vetenskaplig, den blev ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och man utvecklande mer vedertagna klassificeringssystem än Georg Engströms hemmasnickrade. Det i sin tur gjorde att man kunde föra offentlig statistik över sjukdomarna och patienterna.

Den vanligaste orsaken till att man var på mentalsjukhus på slutet av 1800-talet var inte schizofreni eller den den typen av psykoser. Det var paralysie général, som var ett senstadium av syfilis. På den tiden var syfilis en väldigt allvarlig sjukdom, mycket farligare än den är idag. Och det fanns inte heller några antibiotika som man kunde bota syfilis med.

Sjukdomen gick i flera stadier, och i det tredje stadiet så fick man angrepp på nervsystemet och framför allt på hjärnan: patienterna blev psykotiska, kunde få storhetsvansinne och kunde få svårt att röra sig. De blev dementa och efter ett par år dog dem, men eftersom det inte fanns någon behandling mot syfilis var de mest galna patienterna i princip omöjliga att hantera under åren innan deras död.

De sinnessjukhus som fanns fylldes på i rask takt med de här omöjliga patienterna, överbelagda sjukhus med obotliga patienter som betedde sig oerhört skrämmande gjorde institutionerna ofta till förskräckliga platser. Syftet med sinnessjukhus hade ju till stor del varit att avskilja de sjuka från ogynnsamma miljöer, att få en chans till lugn och ro. Syfilispatienterna var själva antitesen till lugn och ro.

För att informera sig om tillståndet i landet för de sinnesjuka och sinnesslöa människorna, beslutade riksdag och regering sedan i sekelskiftet 1900 att en statlig utredning skulle utföras. Syftet med undersökningen var att räkna antalet sjuka och uppskatta hur många av dem som ansågs vara i behov av anstaltsvård.

Behovet visade sig vara mycket stort. Syfilis var fortfarande en obotlig sjukdom som plågade mentalsjukhusen. Samtidigt tycktes antalet schizofrenier och andra psykoser också öka, varför vet man fortfarande inte, och trycket på mentalsjukhusen ökade ytterligare. Schizofreni-patienterna var också svåra att hantera och svarade inte på några behandlingar.

Som en skänk från ovan kom den första effektiva behandlingen mot syfilis 1917, när den österrikiske läkaren Julius Wagner-Jauregg upptäckte att man kunde bota syfilis med hjälp av malariainjektioner. Metoden spreds över Europa och avlastade mentalsjukhusen.

Men expansionen låg redan efter och fortsatte i samma ursinniga tempo. Från 4600 intagna i sekelskiftet ökade antalet till 16 000 svenska mentalsjukhuspatienter 1930. Det var bland annat under den här perioden som det ökända mentalsjukhuset i Säter byggdes, ett sjukhus som under femtiotalet hade plats för nästan 1600 intagna. Säter hade vid den tiden ungefär 2500 invånare. Flera jättesjukhus byggdes under de här decennierna: bland andra Restas sjukhus i Vänersborg, Sankta Gertruds sjukhus i Västervik, Sundby sjukhus i Strängnäs och Sankta Maria sjukhus i Helsingborg.

Sjukhusen påminde överlag mycket om varandra. I boken “Den galna vården” skriver forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström att “De gamla hospitalen eller mentalsjukhusen knappast skilde sig åt – mera slående var likheterna.”

På Psykiatriska muséet i Västerviks hemsida kan man läsa om Västerviks hospital.
De skriver bland annat att:

“Sjukhuset låg naturskönt men isolerat utefter Gamlebyviken, strax norr om Västervik. Personalen bodde därför på sjukhusområdet. Sjukhuset fungerade som ett eget samhälle. Det enda som saknades var skola, systembolag och barnmorska. När sjukhuset var som störst fanns ca 1400 patienter och ca 900 personal.”

Ungefär så kan man sammanfatta mentalsjukhusen: Pampiga och lite kusliga byggnader med stora trädgårdar belägna på natursköna men avlägsna platser, där man byggde egna små självförsörjande samhällen med tusentals människor, ofta med egna kyrkor och kyrkogårdar där både patienter och anställda begravdes efter decennier av sina liv på sjukhusområdet.

I början av 1900-talet hade man tack och lov rensat ut många av de värsta avarterna av behandlingar inom psykiatrin i Sverige. Frey Svensson, professor i Uppsala och överläkare vid dåvarande Uppsala hospital och asyl, skrev i sin bok med titeln “Lärobok i sinnessjukvård”, att de basala principerna för psykiatrisk vård var “frisk luft, renlighet, föda och vila”.

Behandlingarna som ändå fanns var till exempel opium och barbiturater, en slags ångestdämpande medicin från början av 1900-talet som var föregångare till benzodiazepiner. Barbiturater används visserligen fortfarande, men endast i extrema undantagsfall eftersom de har svåra biverkningar. Varma långbad var också vanligt, vilket förmodligen låter betydligt skönare än det i själva verket var. Baden varade i upp till tio timmar och vattnet var 35 grader varmt, mest av allt var behandlingen ett sätt att undvika ännu grövre tvångsmedel. Ibland användes till och med ett slags segeldukstäcke för att tvinga kvar patienterna i badkaren.

På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.

Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.

Elbehandling används numera framför allt vid svårare depressioner och är då en mycket effektiv metod, där man sövs och får muskelavslappnande medel innan. Men vid den här tiden användes den på allt möjligt och inte sällan som straff eller för att lugna ner patienter. Läkaren Jan-Otto Ottosson skriver i boken “Psykiatrin i Sverige” om sina erfarenheter på Beckomberga under 1950-talet: “ECT användes i pacificerande syfte. Någon informerat samtycke var det inte fråga om utan patienterna trycktes ner på en brits, en skärm sattes upp och behandlingen gavs på avdelningen, utan narkos eller avslappning.”

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Han såg den som en slags omskakande procedur som skulle följas av reorganisation av de psykiatriska funktionerna. De utvärderingar som gjorts uppfyller inte moderna krav på kontrollerad behandlingsforskning. Endast en del relativt nydebuterade fall förbättrades, vilket kunde tillskrivas sjukdomens naturliga förlopp och den uppmärksamhet patienterna fick vid bedömnings- och uppföljningssamtal. Behandlingen var dessutom riskabel eftersom cirkulationskollaps och allvarliga hjärnskador kunde uppstå.

Lobotomin är en historia i sig, och ett oerhört mörkt kapitel i svensk psykiatrihistoria. Lobotomin skar visserligen bort galenskapen och ångesten, men patienterna blev avtruppade och likgiltiga, dessutom var dödligheten av själv ingreppet hög. Mellan slutet av 30-talet och början av 60-talet lobotomerades ofattbara 4500 svenskar innan operationerna upphörde. Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Upp till var sjätte patient avled av ingreppen. Trots det fick neurokirurgen Egas Moniz från Portugal nobelpriset för lobotomeringstekniken 1949.

Under perioden 1930 till 1970 hade expansionstakten av den svenska psykiatrin i relativa termer slagit av. Men sett till antal intagna var det den kraftigaste ökningen genom tiderna, Sverige gick från 16000 till nästan 40 000 intagna mentalpatienter. Enligt vissa forskare var Sverige till slut bäst i världen på att erbjuda psykiatriplatser till sina medborgare.

Det här var också den epok under vilken man byggde Sveriges tre största mentalsjukhus: Beckomberga i Stockholm, Lillhagens sjukhus på Hisingen i Göteborg och Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan 1933 stod Sveriges största mentalsjukhus genom tiderna klart ‒ det mytomspunna Beckomberga sjukhus i Stockholm som peakade med plats för osannolika 2000 mentalpatienter, dubbelt så många som funnits i hela landet bara 70 år tidigare.

Medicinerna (1950-1970)

Under femtiotalet inträffade det som blev början till slutet för mentalsjukhuseran i Sverige och resten av västvärlden. Då introducerades nämligen den moderna psykofarmakan. Det första neuroleptikumet hette klorpromazin. Det började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

Seniorprofessor Marie Åsberg är en av få som faktiskt varit med på nästan hela resan och vet hur stor skillnaden var före och efter medicinernas intåg. När hon gästade podden frågade jag henne hur mycket det betydde för psykiatrin när klorpromazin uppfanns och började användas på mentalsjukhusen.

”Det var väldigt stort. Jag har en före detta doktorand som är sjuksköterska och som har skrivit sin avhandling om sjuksköterskornas upplevelse av när neuroleptika kom på 50-talet. Det är väldigt fascinerande för att dessförinnan så var ju de gamla mentalsjukhusen ganska… de var i och för sig länge förskräckliga ställen, men de var totalförskräckliga på den tiden. Speciellt då oroliga avdelningar och personalen som jobbade där var ju ofta rädda för patienterna, och om man är rädd blir man varken empatisk eller klok eller någonting. Så det säger sig självt att det kunde vara en väldigt svår stämning. När neuroleptika kom så blev det ju tyst och lugnt och man kunde göra saker med patienterna och för en del så klev det plötsligt fram människor ur det där som hade varit dolt bakom den här sjukdomsmasken skulle man kunna säga. Man började göra en massa saker med dem för att rehabilitera dem. Man kunde skriva ut patienter efter decenniers sjukhusvård, så det var ju fantastiskt”

Neuroleptikan var med andra ord en gamechanger för psykiatrin. Inflödet av syfilispatienter hade upphört, och nu kunde man börja skriva ut även psykotiska patienter som inte vad syfilissjuka. Men allt var inte frid och fröjd. Marie Åsberg:

”Det visade sig, som det mesta i psykiatrin alltså, att det hjälpte inte alla. Och för somliga var det väldigt tokigt. Man sa då att man ersatte den fysiska tvångströjan med en mental tvångströja som det inte är säkert kändes bättre för patienten, även om det blev lugnare runtomkring honom eller henne. Och det där har man ju kommit ifrån nu, men man använde neuroleptika väldigt ospecifikt, på många patienter som inte alls skulle ha det, och man använde det i alldeles för höga doser”

Kort efter neuroleptikan kom i varje fall även de första moderna antidepressiva medicinerna. Substansen imipramin introducerades ett par år efter klorpromazin och var faktiskt också tänkt att vara ett neuroleptikum. Det visade sig dock att den inte hade någon effekt på psykoser, och substansen var på väg att dumpas av läkemedelsföretaget innan den Schweiziske psykiatrikern Roland Kuhn förelsog att den skulle testas på depressioner, vilket visade sig fungera bättre. Imipramin fick sedermera handelsnamnet Tofranil, och även om antidepressiva likt neuroleptikan har stora brister, är resten historia.

I februari 1960 lanserades dessutom den första moderna medicinen mot ångest och oro, Librium. Därmed avslutades också ett decennium som varit lika omvälvande för psykiatrin som vad upptäckten av penicillinet hade varit för behandlingen av infektionssjukdomar. När femtiotalet började fanns det nästan inga mediciner alls mot psykiska sjukdomar och besvär. Tio år senare fanns alla tre huvudgrupper av psykofarmaka som används än idag. Psykosmediciner, ångestdämpande mediciner och antidepressiva mediciner. Litiumet började dessutom användas mot bipolär sjukdom och alla medicinerna har sedan 1950- och 60-talet fått uppföljare, även om de inte nödvändigtvis varit så mycket bättre.

Trots det kan man knappast överskatta medicinernas påverkan på psykiatrin i Sverige och världen. Vårdtiderna gick från år eller i värsta fall decennium till att man under 70-talets första år i de allra flesta fall skrevs ut efter kortare tid än trettio dygn.

Det trettiotal parallellsamhällen som fanns i Sverige under stora delar av 1900-talet skulle snart vara historia.

Slutet för mentalsjukhusen (1970-2000)

Lagstiftningen kring psykvården i Sverige börjar förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka. Man ville att psykiatrisk vård precis som kroppsvård skulle bygga på frivillighetsprincipen. De nya lagarna fick dock inte riktigt det genomslag som man ville, det var fortfarande mycket tvångsvård och obestämda vårdtider.

Huvudmannaskapet övergick från staten till landstinget 1967 och sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus. Då fanns det ungefär 36 000 sängplatser inom den svenska psykiatrin. Det skulle dock dröja länge innan mentalsjukhusen fullt ut hade ersatts av psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus och psykiatrisk vård fått samma ställning som annan sjukvård.

För trots att man börjat tvivla på organisationen med en från kroppssjukvården segregerad mentalsjukvård invigdes faktiskt fyra nya mentalsjukhus i början av 1960-talet. Från slutet av 1960-talet har det visserligen skett en successiv neddragning av antalet platser i psykiatrin, men det var först på 80-talet som mentalsjukhusdöden tog fart på riktigt. Det gigantiska Beckomberga var ett av sjukhusen som stängdes ned sist av alla, först 1995 avvecklades psykiatriverksamheten helt.

De vårdplatserna som existerar i psykiatrin idag finns alltså inte längre vid mentalsjukhusen eftersom de har bommat igen, utan vid psykiatriska kliniker på allmänna sjukhus. Beroende på hur man räknar finns idag någonstans mellan 3000-6000 vårdplatser kvar av de nästan 40 000 som fanns under mentalsjukhusens kulmen. Av de här vårdplatserna består dessutom 1500 av den slutna rättspsykiatrin, och resten ska alltså fördelas på landets alla svårt psykiskt sjuka människor.

De flesta mentalsjukhusen har gjorts om till lägenheter, äldreboenden eller sålts till privata företag. Vissa är övergivna och förfaller, de byggnaderna är populära platser för så kallad urban exploration, på Youtube finns klipp från bland annat de övergivna delarna av Säters mentalsjukhus i Dalarna.

Man kan fråga sig om mentalsjukhusen var bra eller dåliga för samhället. Läkaren Jan-Otto Ottosson jobbade länge på Beckomberga och Umedalens mentalsjukhus. I sin bok skriver han så här:

“Förmodligen fungerade en del mentalsjukhus bättre än Beckomberga och Umedalen som jag har mest erfarenhet av. Knappast någon vill väl dock ha dem tillbaka. De inrymde en kultur av ensidigt symtomtänkande, överbeskydd, segregering och avståndstagande som gav näring åt en fördomsfull inställning i befolkningen. Avarter i kollegialt uppträdande på dessa isolerade sjukhus kunde florera utan det korrigerande inflytande som läkare på andra kliniker kan utöva.”

Forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström menar att livet på mentalsjukhus var oerhört tufft, vilket många verkar ha glömt bort, men poängterar att den psykiatrireform som genomfördes i princip innebar att politikerna lämnade problemet vind för våg, något som han ser som ett nästan lika dåligt alternativ.

“Att vara patient på ett mentalsjukhus var svårt. I avhospitaliseringens tidevarv glöms detta faktum ofta bort. När jag talar med vårdkollegor, får jag ofta kommentaren: ‘Patienterna hade det väl ändå bättre på de gamla hospitalen – att bli uteliggare är inget bättre alternativ.’ Nu finns det emellertid bra många fler alternativ än ‘hospitalisering’ och bostadslöshet eller ensamhet. Problemet är emellertid att politiker på såväl stats- som kommunnivå har lämnat problemet därhän.”

Psykiatrins historia – källor i urval:

Psykiatrin i Sverige av Jan-Otto Ottosson
Bryt det sista tabut av Maria Borelius
Ut ur mörkret av Miki Agerberg
Bengt Sjöström – Den galna vården
Roger Qvarsell – Ordning och behandling
Psykmuseet.se

Ida Höckerstrand om depressionen och psykakutens dåliga bemötande

Nu på morgonen publicerade jag äntligen ett nytt avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. I förra veckan intervjuade jag nämligen Ångestpoddens Ida Höckerstrand om depressionen som hon drabbades av i vintras. Hennes faster tog livet av sig bara någon vecka efter att Idas morfar dött i cancer. Det blev starten på en väldigt tuff tid i Idas liv. I intervjun pratar vi om hur hon blev deprimerad och om hur hon nu ska försöka ta sig ur sin depression. Vi pratade även om antidepressiva mediciner, psykakuten och tafatta vårdcentraler. Lyssna i spelaren här ovan, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligen laddar ned dina poddar. Trevlig lyssning!