Om mig

Jag som skrivit boken heter Christian Dahlström och bor i Stockholm. 2007 fick jag min första panikångestattack och inte långt efter det gick jag ner i en depression. Sedan dess har jag haft bättre och sämre perioder, men tack vare terapi och mediciner har jag lärt mig att hantera problemen betydligt bättre idag än jag gjorde i början.

Till vardags arbetar jag som frilansskribent. Förutom att skriva böcker arbetar jag med de flesta typer av copy, men även korrekturläsning, transkribering och liknande. Detta är min första egna bok, men jag har korrekturläst och varit redaktör för flera andra böcker.

Om du vill kontakta mig finns jag på Twitter. För intervjuer och andra förfrågningar, kontakta Natur och Kultur.

41 reaktion på “Om mig

  1. Pingback: Digitala medier och psykisk ohälsa | Feelgoodbiblioteket

  2. Hej psykpodden.
    Ett jättebra ämne som jag själv skulle villja veta mer om är psykisk sjukdom och sex.
    Där finns lite olika vinkler på detta ämne beroende på vilken sjukdom man har men i mitt fall är det ADHD som ställer till besvär. Det är feks så att det kan vara svårt att fokusera på vad man håller på med och mitt i sexet kan börja tänka på vad man skall göra efteråt, tex handla. Det kan ibland också vara så att man helt enkelt bara har allmänt besvär med att vara i nuet, man är generellt ofokuserat, man är inte där likssom.
    Ett annat problem för just mig är ptsd. Min sambo har svår ptsd pga övergrepp som barn och detta påverkar nu hur mycket man kan vara nära den andra. Fysisk interaktivivitet blir en omöjlighet och ofta döljer hon sin kropp och då blir det också svårt.
    Ja, som du hör finns det mycket att tänka på och mycket som inte pratas så mycket om.
    Hade varit grymt om någon kunde ta upp detta ämnet, och tänkte genast på dig.
    MVH Kennet

  3. Hej!

    Micke heter jag och har ett bolag som pysslar med nya medier. Vi håller på att kolla upp om podcaster runt om i Sverige är intresserade av att ta in reklam, och tänkte slänga ut frågan även till er? Hur ni ställer er till det och om det vore intressant att ansluta er och få hjälp att komma i kontakt med bolag som vill annonsera.

    Mvh,

    Mikael

  4. Om bara chefer var införstådda med vad det innebär! Min chef tror att jag ska kunna ge ett datum för när jag är helt återställd. Att det är en känslighet som kanske aldrig helt går över är så svårt att få folk att förstå. Och att prata om det med ”alla” vågar jag inte. Jag lindar in det, svarar med ”yrsel, illamående, trötthet osv” när folk frågar. Jag är tillbaka på halvtid och det tar så mycket energi. Bara att ta sig upp ur sängen tar flera timmar vissa morgnar. Mycket bottnar i att min chef mobbar mig för att hen inte förstår vad det handlar om. SUCK!

  5. Hej.

    Jag hittade eran podd igår och jag har redan lyssnat igenom alla. Jag tycker det är helt fantastiskt att ni tar upp något som är så viktigt. Jag blir glad i hela kroppen.
    Jag har en förfrågan och undrar om ni kan prata om Socialfobi? Ni har pratat väldigt mycket om Panikångest och det går ju lite hand i hand. Men jag är just nu mitt uppe i en väldigt jobbig period och har precis gått ur skolan och står här och vippar på kanten till att vara menad att klara mig själv men kan verkligen inte det.

    Jag brukar skriva av mig då och då och jag hörde en podd där ni läste upp vad en person som led av just det ämnet ni pratade om. Så tänkte göra detsamma, känns som folk inte vet alls vad socicalfobi innebär. Dom verkar bara tro att det är att man inte tycker om sociala sammanhang men dom förstår inte vilket stort problem det är. Här är en dag i mitt liv:

    Imorse ringde klockan 07.02 och jag började må illa samma sekund som jag slog upp ögonen. Jag hann stänga av tre alarm innan jag kom ur sängen, och det första jag gjorde var att svälja två Atarax med en klunk vatten. Okej tänkte jag, snart går det över. Jag startade platttången och började sminka mig i väntan på att värmen skulle bli lagom. Illamåendet slutade inte och jag brast ut i tårar. Fick ta bort mascaran och sminka om, med vattenfast den här gången.
    Verktiden för Atarax brukar ligga på 15-30 minuter. Och jag märkte alltså därför ganska snabbt att det inte skulle hjälpa. Inte idag, heller. Men jag svalde två till. Ifall att. Nu visste jag att jag får bara ta en till idag, det är min maxgräns.
    När jag sminkat mig för andra gången plattade jag håret men kände ingen ansträngning för att försöka göra mig fin idag, ville istället välja kläder jag gillar. Som är både bekväma och snygga, och det gjorde jag.
    En kvart innan jag var tvungen att gå försökte jag få i mig en knäckemacka med ost på, fick i mig en halv.

    Jag valde att gå hemifrån prick klockan nio trots att bussen skulle gå tretton över, och det tar bara sex minuter att gå. Jag ville inte stressa och förvärra allt, så jag tog några djupa andetag och sen kändes det okej. Samma sekund som jag satte foten i busskuren fick jag panik. Jag kom på att jag har ett kort som inte är aktiverat. Om han kollar det, måste jag betala med bankkort. Stoppa kön. Och vara jobbig. Panik.
    Jag hade tur, för han kollade inte det. Men jag blev inte lugnare för det. Jag tänkte hela tiden att nej, nu går jag av bussen, jag spyr och sen ringer jag Mamma. Och jag är säker på att det är precis vad jag hade gjort om det inte var för att min kropp hade gått i lås. Det var som om jag fastnat i sätet och jag kom, seriöst, ingenstans. Jävla mediciner tänkte jag. Varför hjälper dom inte?
    När jag väl kom till gnesta började jag gråta och vi satt utanför tåget ett tag. Jag lyckades lugna ner mig strax innan tåget skulle åka och vi gick på och nu fanns de ingen återvändo, tänkte jag. Må fan inte illa nu, då är det kört, skrek någon i mitt huvud. Jävla mediciner, tänkte jag, igen.

    Jag betalade själv idag. Panik. Och ingen ögonkontakt. Dessutom stod de ingen efter mig i kön. Och min vän stod bredvid mig. Och jag var tusen procent säker på att jag hade tillräckligt med pengar på kortet. Lättnad.
    När vän frågade vart vi skulle äta var jag snabb och säga subway, där vet jag exakt vad jag ska säga, hur jag ska säga och i vilken ordning. Sagt och gjort. Subway blev det och jag tog det jag alltid tar där. En halv, sesam bröd, skagenröra, varm, mild ost, sallad, ost, tomat, ingen dressing, meny, chips, sourcreme. Idag tog jag dock dricka i flaska istället för mugg. Framsteg…

    Idag var det flera personer som hälsade, frågade eller sa något utan att jag var beredd. Fick inte fram några ord då och svarade aldrig. Är inte oförskämd, dryg eller något annat. Jag försöker säga, men orden kommer inte ut. Det är som att dom fastnat i halsen eller längre ner.

    När jag kom hem från Stockholm hade Mamma två vänner här på besök. De satt på altanen och åt. Jag hälsade och gick sen in till mitt rum. Efter ett tag kom mamma efter och sa att jag måste äta något, mm tänkte jag, men jag orkar inte sitta med er och vara social. Sagt och gjort, jag åt på mitt rum.
    Sen dess har jag knappt ställt mig ur sängen, förutom nyss då var jag inne hos Mamma och sa att medicinerna inte längre hjälper och jag tror att jag behöver nya. Känns onödigt att äta mediciner om dom ändå inte hjälper sa jag, och mamma höll med. Mamma frågade om jag kan vänta tills 1 augusti då jag ska träffa kuratorn, visst sa jag. Kan vara isolerad tills dess, var min första tanke.

    Hittade ett citat idag..

    ”What is depression like?” he whispered.
    ”It is like drowning. Except you can see everyone around you breathing”

    Så känner jag med ungefär allt.

    Ikväll kommer jag sova gott. ”

    Jag hoppas ni tar upp detta ämne även om det inte är min historia. Vet ni tips? Råd? Jag har precis slutat plugga och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna jobba. Hur klarar man sig? Har förlorat alla vänner. Isolerar mig helt. Hur gör man?

    Vet ni något bra ställe där de är bra på att behandla socialfobi? Har träffat en kurator som i princip bara säger mm aa okej osv. Har träffat henne tre gånger och hon har frågat alla gånger om jag har bröder. Och frågat om jag går i skolan. Och frågat hur jag ska klara att jobba. Osv. Hon ger mig ingenting och känns inte som att hon lyssnar på vad jag säger. Och jag vet inte om jag vill få behandling via internet eftersom jag känner stort behov utav att få prata med någon.

    Bor i Sörmland förövrigt.

    Tack igen. Ni gör någon helt fantastiskt.

    • Hej Frida!

      Vi kommer att ta upp social fobi nu under hösten. Jag har själv fått diagnosen social fobi, även om det inte var min huvuddiagnos (depression och panikångest). Har tyvärr inga jättebra tips så här på rak arm, vet att Anna Kåver kommit ut med en bok nyss som heter ”Social ångest : Att känna sig granskad och bortgjord” som ska vara bra, men jag har inte läst den själv. Återkommer om jag kommer på något annat!

      Med vänlig hälsning,
      Christian

  6. Hur bra som helst att denna podcast finns. Hittade den idag och kommer att lyssna igenom alla!
    Jobbar själv inom smärtvård och där finns mycket psykisk ohälsa också – tänkte bara nämna det som ett tips på framtida program!
    Personer som har långvarig smärta har också depressioner, får en livskris, sexet funkar inte, relationer blir sabbade, de kan inte jobba längre, ekonomin trasslar – förutom att ha för över dj-vligt ont mer eller mindre hela tiden.
    /Heléne

    • Hej Helene!

      Tack för förslaget. Det är ett bra ämne, vet att Rikard Wicksell har skrivit en bok om att leva med smärta. Den ska vara bra, kanske borde läsa den?

      Med vänlig hälsning,
      Christian

  7. Så skönt med likasinnade. Mina problem är att hitta en balans i hur öppen jag ska vara. Idrottare och hög utbildning men den psykiska ohälsan drar ned mig. Och att vara öppen som ung vuxen och samtidigt ha ett bra jobb… Svårt!
    Precis startat en blogg för att få ut ordet. Än så länge anonym för att jag inte vet hur jag ska hantera det.
    Fortsätt sprida ordet, tack!

    • Jag håller med. Tycker inte alltid att det är lätt att vara öppen, men överlag blir livet mycket enklare om man är det. Ibland är det jobbigt, men i det stora hela känns det bara bra. Kör anonymt tills du pallar att gå ut med det, det kan vara skönt att skriva av sig även anonymt.

      Hursomhelst: TA HAND om dig!
      Kram
      Christian

  8. Hej
    Jag hittade hit till din sida o är verkligen nyfiken på din bok och din erfarenhet som författare. Jag har sedan 13 år tillbaka burit på diagnosen bipolär sjukdom. Jag har länge funderat på att skriva en bok om min sjukdom, min upplevelse, men ändå faktabaserad. Skulle vilja komma i kontakt med dig. Letar efter feedback kring bokskrivande o andra med erfarenhet av psykiatrin. Om du vill kan du skriva till min mail. Antar att du kan läsa den då jag skrivit den i detta formulär. Kommer du att ha föreläsning framöver? Helst i Göteborgsregionen 😉
    Med vänlig hälsning
    Maria

  9. Hej!
    Har lidit av depressioner sedan jag var 16 år ungefär. Idag är jag 39. Nyligen har jag varit sjukskriven en längre period för mitt mående.
    Jag har haft bra stöd från min arbetsgivare under sjukskrivningsperioden men känner att jag inte alls orkar med lika mycket som förrut.

    Min fråga är om depression är ett funktionshinder där arbetsgivaren, likväl som den har för andra personer med funktionsnedsättningar, att skapa ett anpassat arbete åt den som är drabbad? För har den inte det så handlar det ju om diskrimingering…. eller?

    • Hej!

      Jag har en fråga i boken som heter ”Var kan man söka hjälp?” där jag skriver om företagshälsovården och lite kring vad som står i arbetsmiljölagen. Hoppas det kan vara till nytta!

      Vänliga hälsningar,
      Christian

  10. Hej,
    Det senaste avsnittet berörde mig väldigt mycket. Jag är bipolär och har gjort ett självmordsförsök. Tänker fortfarande ibland att det inte är värt att leva det liv jag har och att ta livet av mig har varit ett alternativ. Men det är det inte längre. Jag kan inte lämna min mamma med det som Ludmilla blev lämnad med.
    Jag bad min mamma att lyssna och hon blev också väldigt berörd. Hon arbetar som barn- och utbildningschef och efter att ha hört Ludmillas historia förstod hon att det måste läggas mer resurser på ämnet i skolan. Nu påbörjas arbetet med hur det ska gå till. Din podd hjälper inte bara oss som lyssnar, utan även människor runt omkring. Det är ett steg i rätt riktning.
    Tack för en superbra podd!
    /Karin

    • Hej Karin!

      TUSEN tack för beröm, det gör det värt att göra podden! Tråkigt att höra att du har självmordstankar, jag har som jag sa i podden haft det med och jag har stor respekt för bipolär sjukdom, men jag vill ändå uppmana dig att ALDRIG begå självmord. Om podden med Ludmilla kan hjälpa dig att hålla dig på banan är det fanimej underbart, och att du bad din mamma lyssna var väldigt fint av dig. Skolan är ett av de områden som jag brinner mest för när det kommer till psykisk ohälsa, och om vi kan påverka personer som har inflytande att avsätta mer resurser till det ändamålet är jag väldigt nöjd.

      Kan inte låta bli att lägga märke till att du skriver väldigt bra, arbetar du månne som skribent?

      Ta hand om dig!! Kram!
      /Christian

  11. Hej!

    Vad heter vinjettlåten i podcasten? Det låter som typisk 70-talssoul/funk och det låter spanskt/portugisiskt det som sägs, men har googlat och googlat och kan inte hitta vad det kan vara… Tack för en bra podcast!

  12. Hej Christian
    Jag har snart lyssnat igenom alla dina pods. De är helt underbara!
    Jag själv drabbades av en depression för två år sedan. Har fått medioker hjälp av sjukvården, bland annat glömdes jag bort då det var många vikarierande läkare som hade hand om mig och blev tyvärr aldrig återkallad. Jag som skämdes så vågade inte ringa vården för att få en tid.

    Idag mår jag bra, tack vare SNRI och smyckestillverkning, får man inte terapi hittar man väl sin egen antar jag. För några veckor sedan kom jag fram till att jag vill göra smycken i förmån för organisationer och forskning som arbetar med psykisk ohälsa. Jag har designat ett halsband och döpt de till själshjärtan (då det står själ på grekiska på dem, som även betyder psyke) tanken är att ta fram ett armband inom en snart framtid. Jag har även ett hopp om att de kan vara en diskussion öppnar i människor vardagar.

    Nu till min fråga, hur arbetade du in din bok och din pod? Har du några tips om var jag ska börja? Jag har redan gjort en webshop med tictail och en fb sida men nu har jag fastnat. Tacksam för hjälp och grymt jobbat!

    • Hej!

      Tack för beröm och skönt att du mår bättre. Att marknadsföra sina grejer är så klart inte lätt, mitt bästa råd till dig är att jobba hårt. Missa aldrig en chans att prata om dina produkter: i sociala medier, med vänner och bekanta, folk du träffar random osv. Och självklart: se till att dina produkter är SJUKT bra, bättre än dina konkurrenter, så att folk sprider ditt budskap åt dig. Det är fortfarande den bästa marknadsföringen.

      Vänliga hälsningar,
      Christian

  13. Hej

    Vet du någon bra psykolog i Göteborgsområdet som inte är allt för dyr?
    Skulle bara vilja snacka lite tror det hade get mig mycket.

    MVH

    Filip

  14. Hej Christian,

    lyckoslumpen ledde mig denna förmiddag till din pod. Ett avsnitt senare är jag hög på medmänsklighet! Ditt tilltal är modigt personligt o prestigelöst och förmedlar både värme och skärpa på samma gång. Det här tillsammans med all ovärderlig kunskap o fakta du o Per delar med er av (ser att Marie Åsberg gästspelar längre fram också!) började genast krympa det stora tomrum jag sökt intensivt för att fylla i i sju långa år! (Utbränd, utförsäkrad, fd sektmedlem utan släkt o nätverk, mamma till tre pojkar som då var i dagisåldern och som med tiden diagnosticerats med AD/HD, autism o OCD i olika grader o kobinationer, ekonomiskt bakbunden och styrd av min pappa som av skattetekniska skäl ‘låste in’ mig och syskonen i gemensamt ägande i flera fastigheter när vi var mycket små och där det i gåvobreven anges att vår pappa – som alltid varit på kollisionskurs med allt o alla och är besviken och bitter på mig och syskonen – än idag har all rätt att driva o besluta o få avkastningen från dessa gårdar, gift sedan knappt 20 år med en man som pga sin uppväxt drogs till den deprimerade, inlärt osjälvständiga, ‘duktiga flickan’ som jag var då och som omedvetet bidragit till att hålla mig kvar i den rollen och som, fortfarande omedvetet, kämpar hårt för att trycka tillbaka fjärilen i puppan för att få tillbaka den välbekanta, lätthanterliga larv han en gång valde att leva med). Tänkte du kanske ville veta ‘lite’ om vem jag är som kommenterar dig och din pod så oblygt 😉
    Jag har mött så skrämmande få människor i mitt långa intensiva sökande efter hjälp/stöd/kunskap/bekräftelse/bollplank etc som haft förmågan (eller viljan) att i mitt väldigt sköra tillstånd ta emot min egen kunskap om situationen och sedan ge mej det jag efterfrågat/behövt på ett kravlöst sätt och så att jag verkligen blivit hjälpt och stärkt…
    Men jag har funnit min inre sanna kärna på denna tunga träskvandring och är trots allt tacksam över

  15. Ooups!
    erfarenheterna, klokskapen och människokännedomen mm som all den stjälp jag mottagit har utvecklat hos mig.
    Efter att ha lyssnat på första avsnittet av Sinnessjukt vill jag säga Tack! Det du gör är värt sååå mycket!

    Det är en svårslagen, och alltför sällsynt, upplevelse att få ‘möta’ en medvandrare som med särskilt stor kraft sprider goda ringar på vattnet och därför når extra långt…;)

    Allt gott!
    önskar dig Maria

  16. Hej! Blir alltid lika glad när jag hittar människor som öppet pratar om psykisk ohälsa, berör många! Om du har tid får du gärna kika in på mina nyskapade sida: http://www.facebook.com/enoughnessSWE som berör ämnet och har som mål att sudda bort ”tabustämpeln” som psykisk ohälsa i stor uträkning fortfarande har! Kram 🙂

  17. Hallå Christian,
    Jag har följt din fantastiska pod Sinnessjukt i drygt två månader, och jag vill av hela mitt hjärta tacka dig för ditt arbete och för ditt engagemang inom området psykisk ohälsa.
    Jag har under hela mitt liv haft ångest och nedstämdhet i perioder, tills det nu i våras eskalerade och jag sökte hjälp, och fick påbörja behandling med medicin och terapi. Efter att ha lyssnat på dina podavsnitt så har jag förstått att det är så många fler än man tror som faktiskt drabbas av psykisk ohälsa; ibland i perioder och ibland för hela livet. Det är en lättnad att inte behöva känna sig ensam om det.
    Jag kan inte med ord förklara hur mycket ditt arbete betyder för en 21årig student som inte vet mycket om livet, men som vill tro att det finns en väg ut från det där mörka djupet som gör ont i själen.

    Jag hoppas du får ett fantastiskt 2016 och jag önskar verkligen att du tar dig tid att fortsätta ta hand om dig själv och din familj. Sen så önskar jag givetvis även att vi lyssnare får ännu fler podavsnitt att njuta av!

  18. Hejsan! Det är så att jag arbetar om depression i mitt gymnasiearbete. Jag har en frågeställning som lyder varför är depression ett sådant tabubelagt ämne? Jag har läst boken Panikångest & depression, där tar du bland annat upp om tabun kring psykisk ohälsa. En mycket bra bok måste jag säga. Först innan jag påbörjade mitt arbete var jag säkert inställd på att depression är ett tabubelagt ämne, men efter att ha gått igenom Sveriges historia när det kommer till folksjukdomen depression så känns det idag som att det inte är lika tabubelagt som det var för flera år sedan. Vi har ju ändå gått ifrån ett samhälle där depression ansågs som ett straff ifrån gud till idag då depression har blivit mer accepterat. Vad anser du om den saken? Tycker du att depression är ett ämne som är tabubelagt?

    // Elise

    • Hej Elise!

      Bra ämne! Jag tror definitivt att det är som du säger, att det är på väg åt rätt håll. Än så länge tror jag dock att det finns ganska mycket fördömar och tabu kvar, det finns ju en del attitydundersökningar (Hjärnkoll bl.a.) som visar på just det – att det är på väg åt rätt håll men att det fortfarande är relativt många som inte vill arbeta med någon som vårdats inom psykiatrin, låta dem passa ens barn, osv. De undersökningarna gäller visserligen psykisk ohälsa generellt, men jag tror att det väldigt mycket går att översätta direkt till depression också, även om psykossjukdomar säkert är mer stigmatiserade.

      Vänliga hälsningar,
      Christian

  19. Hej!

    Läste i din recension av ”Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg”

    ”Eftersom min mamma hade schizofreni, som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomar som finns, har jag ibland oroat mig för att jag själv ska drabbas. Det gör jag fortfarande ibland men inte lika mycket nuförtiden, vilket främst beror på att jag har klarat mig förbi de mest riskfyllda åren (schizofreni drabbar de flesta mellan slutet av tonåren och i tjugoårsåldern, jag fyller 31 år i sommar).”

    Lyssnade också på din podcast med Maria Borelius del 1 där du sa (ungefär så här).

    – jag fick inte vet något om min mammas sjukdom förrän jag hade passerat åldersgränsen att själv, med stor risk, få sjukdomen

    Frågor till ovanstående inlägg & podcast:

    Växte du upp med din mamma?
    Om ja, (hur) blev du i din barndom påverkad av att din mamma hade diagnosen?
    Är din mamma frisk (utan diagnos) idag?
    Ställer sista frågan pga att du skriver ”hade schizofreni”.

    Med vänlig hälsning
    Anders

    • Hej Anders!

      1. Växte upp i fosterfamilj, dit jag flyttade kring jag var 1 år gammal, innan dess hos mamma.
      2. Min mamma är död tyvärr.

      Vänliga hälsningar,
      Christian

  20. Hej !
    Jag arbetar som verksamhetschef med inriktning på hemtjänst, undrar om du fortfarande föreläser om panikångest och depression. Om du gör det finns det möjlighet att beställa din föreläsning till min personal i Linköping ca 25 stycken.
    Har du något datum i december nu i år och här i Linköping ?
    Med vänlig hälsning
    Annette Söderberg

  21. Hej Christian!

    Jag gillar oerhört mycket din podcast Sinnessjukt. Den sprider bra kunskap om ett viktigt ämne. Jag vill ge dig tips på ämnen till podcasten och skriver därför detta inlägg. Kan tillägga att jag är diagnostiserad med tvångssyndrom, social fobi, depression och panikångest. Är bara 23 år men är sjukskriven på heltid sedan ca fem år tillbaka pga dessa sjukdomar. Anledningen till att jag skriver kommentaren som anonym är att jag inte ännu vågar gå ut med mina problem. Mitt inlägg är långt men jag tycker verkligen du borde läsa det.

    1) Jag har egen erfarenhet av att koffein ger mycket ångest och försvårar mitt tvångssyndrom och min sociala fobi rejält. Skillnaden är som dag och natt. Med koffein skulle jag ha mycket svårare att klara de mest grundläggande sysslorna i vardagen, effekten kommer redan vid en kopp kaffe per dag. Koffein finns även i choklad, i 100 g mörk choklad finns upp till ca 150 mg koffein enligt engelska wikipedia. Även i te finns koffein. Jag tycker du kan nämna detta i ett avsnitt eftersom det är ett så viktigt och enkelt tips till folk med ångestproblem. Föreslå att dina lyssnare testar att vara utan koffein i alla dess former under en period på t ex tre månader, det är nämligen svårt att märka skillnaden i ångestnivåer under en kort period. En annan sak: jag har hört att även nikotin (det är också centralstimulerande) kan ge förvärrad ångest men har ej personlig erfarenhet, du kanske kan gräva lite i det och se om det finns några studier på det.

    2) Kost och psykisk ohälsa. Det finns studier på hur olika livsmedel och dieter påverkar ångest och depression. Det ska bland annat finnas studier som visar att intag av livsmedel som innehåller gluten, eller intag av mjölkprodukter, kan ge ångest. Gör gärna minst ett avsnitt om detta ämne. Prata om vad vilken näring våra kroppar behöver, hur olika näringsämnen påverkar vår mentala hälsa och funktion, vad som är bra mat och hur en nyttig måltid kan se ut. Diskutera även forskning kring hur specifika dieter (t ex en diet utan gluten) påverkar ångest och depression.

    3) Det forskas mycket om hur bakterierna i våra tarmar (”gut bacteria”) påverkar vårt psykiska mående. Det finns t ex tillskott med bakterier man kan köpa och ta, detta kallas på engelska ”probiotics”. Detta verkar vara ett hett spår inom forskningen och mycket verkar tyda på att det spelar stor roll för psykiskt mående. Gör gärna ett avsnitt om detta.

    4) Gör ett avsnitt om de kosttillskott som företaget ”True Hope” säljer. Se deras hemsida http://www.truehope.com. Detta är ett kanadensiskt företag som har funnits i ca 30 år om jag ej minns fel. De säljer kosttillskott mot psykiska sjukdomar. Detta låter som ett oseriöst företag kanske med tanke på allt skräp som finns där ute men jag har faktiskt själv blivit rekommenderad detta kosttillskott av en professor i psykiatri från Karolinska. Hon rekommenderade det till mig eftersom jag har testat ca 15 psykofarmaka och inget har gett god effekt på min ångest. Hon säger att detta är mycket seriöst och fungerar. Företaget har oberoende forskning som visar på produkternas goda effekt, se länkar till de olika forskningsstudierna på True Hopes hemsida. Deras huvudprodukt heter ”EMPowerplus Advanced” och den innehåller bland annat inositol. Det finns sedan länge forskning som visar att inositol har god effekt på ångest (även depression vill jag minnas). En av de stora fördelarna är att deras kosttillskott till skillnad från psykofarmaka ska ge inga eller väldigt få biverkningar. Ring gärna upp företagets kundsupport och prata med dem för att lära dig mer om deras produkter, de är vänliga och informativa. Deras huvudprodukt är som jag har förstått det ganska populär bland folk med bipolär sjukdom och det är också kopplat till den sjukdomen som mest forskning har gjorts på deras produkt. Gör gärna ett helt podcast avsnitt om detta eftersom det är viktigt att folk får vetskap om de alternativ till psykofarmaka som faktiskt finns.

    5) Gör ett avsnitt om hur man ska träna (hur ofta, hur hårt, hur länge) för att få effekt mot depression. Är det konditionsträning eller styrketräning som fungerar eller både och? Vad säger forskningen specifikt? Detta är viktiga saker.

    6) Stress är ett stort problem i dagens samhälle. Det finns ett mindfulness-program som heter ”Mindfulness based stress reduction” som är utvecklat av John Kabat-Zinn. Se bland annat hemsidan http://cfms.se där kurser ges i MBSR, hon som håller i deras kurser håller även kurser på Karolinska. Se t ex meta-analysen: http://www.jpsychores.com/article/S0022-3999(03)00573-7/abstract. MBSR kan t ex användas för att minska stress och därmed få bättre sömn.

    7) Gör ett avsnitt om ”Mindfulness based cognitive therapy” (MBCT) mot depression. Detta är som jag har förstått det ganska nytt men verkar bra. Jag har hört om det via en podcast om psykiatri från BBC som heter ”BBC – All in the mind”.

    8) Gör ett avsnitt om en specifik psykisk störning t ex depression och hitta då en känd person som har varit/är sjuk i denna sjukdom. Intervjua då den personen och prata om t ex när blev du sjuk, vilka behandlingar fick du, vilka behandlingar funkade respektive funkade inte, vilka är dina bästa tips till drabbade osv. Detta gör att folk känner att psykiska sjukdomar inte är något konstigt och att de drabbar även kända och framgångsrika människor.

    9) Gör ett avsnitt om KBT mot ångestsyndrom. Jag har själv gått hos fyra olika KBT-psykologer, både i primärvård och i psykiatrin. Dessa fyra KBT-behandlingar har sett väldigt olika ut och av effekten av dem på mig har varit väldigt olika. Min nuvarande psykolog säger att alla psykologer jobbar på olika sätt och rekommenderar olika verktyg till sina patienter. Att resultaten hos olika behandlare därför blir olika för en och samma person är därför ej konstigt men viktigt att belysa. Det innebär bland annat att det är meningsfullt att söka sig till en ny behandlare om den första KBT-behandlingen inte ger bra resultat. Som ett exempel på hur rörigt psykoterapi är så kan jag säga att min psykolog i psykiatrin sa till mig att jag skulle använda ett sätt att tänka som sedan visade sig vara ett säkerhetsbeteende, när jag slutade med detta sättet att tänka så minskade mina problem med sjukdomen (social fobi) extremt mycket direkt.

    Kämpa på med podcasten och fortsätt gör bra avsnitt. Om du behöver tips på vad du kan prata om så kan du lyssna på många av de bra podcasts på engelska som finns om psykisk ohälsa, t ex ”BBC- all in the mind”.

    • Hej!

      Tack för ditt inlägg. Mycket av det du föreslår har vi redan pratat om i podden. Lyssna gärna igenom avsnitten och säg vad du tycker.

      Angående kosttillskott är jag överlag väldigt skeptisk till det, jag tror själv att kost och andra livsstilsförändringar är bra, men jag vet att just kost är ganska outforskat när det kommer till psykisk ohälsa. Det kommer säkert att bli större med tiden när man vet mer om ämnet, men hittills har jag inte läst några övertygande studier som visar exakt hur man ska äta för att förbättra sin psykiska ohälsa. Probiotika till exempel vet jag har blivit ifrågasatt de senaste åren, men jag kan egentligen väldigt lite om det. Självklart har jag respekt för att någon som du, som testat en massa psykofarmaka utan resultat, gör rätt i att testa andra alternativ, men överlag tycker jag att man ska rekommendera det som faktiskt har undersökts i större omfattning med goda resultat.

      Hoppas att jag inte låter för skeptisk och konservativ, för jag har ingenting emot att alternativa metoder testas eftersom de metoder som används idag lämnar en del i övrigt att önska, men i slutändan är jag benhård när det kommer till vetenskapligt evidens. Testa ordentligt först, rekommendera sen. Typ.

      Vänliga hälsningar,
      Christian

  22. Hej Christian,

    Först och främst vill jag tacka för en bra podcast. Jag lyssnar på alla avsnitt och tycker allra mest om när folk får berätta om sin väg ur sin sjukdom eller om framsteg inom forskningen kring mental sjukdom.

    Jag saknar dock en aspekt och det är den mer seriösa kritiken till delar av modern psykiatri. Jag tror att vi båda är vänner av vetenskap som koncept och jag tycker att du gör rätt i att hänga ut oseriösa försäljare av naturläkemedel och mirakelkurer som försöker profitera på folks misär. Men, jag har själv gjort en resa som har förändrat min syn på psykiatrin och i första hand medicinering. Efter drygt 2 år på venlafaxin och ytterligare 2,5 år medicinfri upplever jag att jag inte har återgått till mitt ”naturliga” tillstånd innan medicinering. Jag kan nog skriva en hel bok om just min historia, men kort sagt handlar det om en emotionell/kognitiv avtrubbning och en mängd andra besvär som hängt med mig sen jag slutade.

    När jag går tillbaka till psykiatrin med mina problem blir jag inte tagen på allvar eftersom dessa mediciner inte ”kan” orsaka mina problem, utan allt skylls på ett ”grundproblem” trots att jag rimligtvis borde vara den enda som kan avgöra det. I min värld känns detta väldigt ovetenskapligt. I varje vetenskaplig diciplin bör man väl ändå prioritera information av alla dess slag för att kunna ompröva gamla antaganden. Att låta ett fåtal kortare studier(bekostade av läkemedelsbolagen) ligga till grund för förskrivning av preparat som tas i åratal av miljoner människor och inte ha ett starkt system för återkoppling av patienters erfarenheter känns ansvarslöst och minst sagt ovetenskapligt och jag tror att denna struktur har givit upphov till en skev bild av riskerna med SSRI/SNRI och andra läkemedel.

    Jag kände mig som 1 på en miljard innan jag sökte runt och hittade mängder med människor med liknande problem. Min övertygelse är att det just i denna stund finns en enorm mängd lidande hos människor som, vetande eller ovetandes, har skadats av medicinering.

    Nu tycker inte jag att lösningen är att förbjuda SSRI eftersom det uppenbarligen fungerar och har varit räddningen för väldigt många människor men jag tror att läkare överlag behöver uppdatera sin syn på SSRI till en mer realistisk sådan där SSRI, precis som alla andra droger, bär med sig stora risker.

    Du verkar vara en smart kille och jag tror att om du vänder på lite stenar och tar på dig de kritiska brillorna så kan du nog hitta en hel del information av värde trots att det saknas en bra kanal för oss drabbade.

    Jag lämnar några länkar som kanske kan fungera som ett slags frö om du skulle ta dig an detta:

    https://www.youtube.com/watch?v=O4bdG601k4k

    https://www.youtube.com/watch?v=vejVt1fNYQk

    http://survivingantidepressants.org/

    • Hej Kristoffer!

      Tack för komplimanger. Jag beklagar verkligen att medicinerna inte funkat för dig, även om de funkar för mig själv tycker jag inte att de är så bra som man kan förvänta sig av mediciner som säljer så mycket, precis som du säger. Däremot köper jag inte ”ett fåtal kortare studier bekostade av läkemedelsbolagen”, det finns väldigt mycket studier på de här medicinerna. Att de bekostas av läkemedelsbolagen kan vara ett problem (har framför allt varit det under 80- och 90-talen, men det existerar säkert fusk fortfarande), men vad är alternativet? Jag skulle gärna se att läkemedelstestningen var oberoende, men jag vet i så fall inte hur det skulle finansieras.

      Vänliga hälsningar,
      Christian

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

* Copy This Password *

* Type Or Paste Password Here *