Bra bok om adhd som förändrade min bild av diagnosen – Recension av ”Ingen familj är en ö”

Bra bok om adhd (Anja Wikström - Ingen familj är en Ö)

Adhd är en omdiskuterad diagnos som omges av en hel del fördomar och okunskap. Så är det visserligen med de flesta psykiatriska diagnoser, men när det gäller adhd är fördomarna och okunskapen av en speciell karaktär. Det finns till exempel de som anser att det är en påhittad diagnos, som skapats antingen för att göda giriga läkemedelsbolag eller som en ursäkt för dåligt föräldraskap (eller både och).

Anja Wikström bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare. I augusti 2014 släpptes hennes debut, en väldigt bra bok om adhd som heter ”Ingen familj är en ö – Adhd, föräldraskap och skuld”  (Ordfront förlag). Det är en roman baserad på hennes eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn som en filbunke.

My är efterlängtad, älskad och begåvad, men väldigt besvärlig och har svårt med alla typer av sociala kontakter. Föräldrarna märker tidigt att My inte beter sig som de andra barnen på BVC, hon har svårt att komma till ro, ligga still och att sova – vilket gör att Ada känner sig som en dålig förälder, är det hennes fel att dottern är så speedad? Det är signalerna som omgivningen ger henne, subtilt eller uttalat av allt från sjukvårdspersonal till mannen på gatan.

Ada är mer neurotisk och beskyddande än Axel vilket delvis beror på samhällets förväntningar på henne som mamma, men också på hennes egna karaktärsdrag. Hennes neurotiska drag gör att dotterns problem blir ännu tyngre för både Ada och Axel. Samtidigt är det kanske det som blir familjens räddning eftersom det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till utredningar och extraresurser på dagis och i skolan.

 

”Det krävs tjurskallighet och pondus för att hävda sitt barns rätt till adhd-utredning och extraresurser”

 

Familjen får nämligen vänta i flera år på BUP:s utredning av dottern, en utredning som sedan är otillräcklig till en början. My får visserligen en adhd-diagnos när den första utredningen äntligen är klar, men inte den Asperger-diagnos som i en senare utredning slås fast och som kommer att ge henne rätt till mer hjälp och resurser (men inte ens då med den självklarhet som man kanske skulle kunna tro).

Boken ger framför allt en bild av den lilla (men resursstarka) familjens kamp mot systemet, men också en skildring av hur en familjs dynamik kan se ut när någon eller några i familjen har adhd. Det är också i det som jag själv märker att mina fördomar blottas. My slåss och sparkas, spottar både föräldrarna och andra barn i ansiktet, skriker och beter sig överlag väldigt illa. Många gånger har jag själv konfronterats med sådana barn – det har väl vemsomhelst – och tänkt hemska tankar om både barnen och barnets föräldrar.

Och visst, ibland är det säkert fråga om ”dåliga” föräldrar som aldrig borde skaffat barn. Men Anja Wikströms bok gör att jag förstår att det i många fall finns en diagnos bakom det störiga skrikande barnet på bussen vars föräldrar ser uppgivna, livströtta och ointresserade ut. Man kan inte bedöma ett barn eller deras föräldrar på så lösa boliner, även om man kanske lätt gör det när man själv sitter trött på bussen hem efter ett arbetspass och tvingas umgås med någon annans oregerliga barn. Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det, vilket blir tydligt i den här boken.

 

”Ingen kan till fullo förstå hur det är att uppfostra ett barn med adhd förrän man själv gjort det”

 

Min respekt för människor med diagnosen adhd och för föräldrar till barn med adhd är för alltid förändrad efter att ha läst Anja Wikströms fantastiska bok. Det här är ingen feel good-bok, det känns mer som att titta på Deer Hunter – det börjar dåligt, och sedan blir det bara värre.

Men det finns ljusglimtar så klart, och i bokens epilog finns dessutom väldigt bra (läs: ovärderliga) tips och råd till föräldrar med barn som har adhd, men flera gånger var jag nära att sluta läsa eftersom boken är så mörk och jobbig. Jag är glad att jag inte gjorde det och istället läste klart. En bra bok om adhd som rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 267
Utg.datum: 2014-08-18
Upplaga: 1
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Grandin, Elina / Edenvik, Josefine
Vikt: 423 g
SAB: Vlad
Dimensioner: 215 x 150 x 20 mm
ISBN: 9789170377778

Podd: Bästa organisationerna inom psykisk ohälsa och hur anmäler man psykiatrin?

Igår spelade vi inte det senaste avsnittet av min podcast om psykisk ohälsa, där ger vi er en lista på de fem bästa ideella organisationerna och fonderna inom psykisk ohälsa.

Idag finns många organisationer som jobbar med psykisk ohälsa, i podden ger jag er min topp 5-lista på de som är bäst i mitt tycke. Det blev en topplista med föreningar och fonder som satsar på forskning, stödlinjer, opinionsbildning, självmordsbekämpning och ungdomar som har problem med psykisk ohälsa. Som en liten bonus tar jag med två bubblare, som jag också tycker väldigt mycket om men som behöver bli ytterligare något bättre för att ta sig in på min topp 5.

Min vän Pär Höglund, läkare och forskare, ger dig också en guide om hur du kan anmäla vården ifall du har blivit felbehandlad inom psykiatrin eller någon annanstans i vården. Han berättar bland annat om patientnämnden och om IVO, Inspektionen för vård och omsorg, dit vemsomhelst kan anmäla behandlare eller vårdinrättningar som misskött din vård på ett eller annat sätt.

Jag tycker att det här är väldigt viktigt, särskilt eftersom jag får intrycket av att många av oss som har problem med psykisk ohälsa drar oss för att anmäla psykiatrin. Kanske beror det på att man helt enkelt har kraften och drivet för att orka klaga när det blir fel, men för att psykiatrin ska kunna bli bättre är det viktigt att man anmäler dem när det blir fel.

Om ni vill veta mer om hur man gör kan ni läsa mer i frågan ”Vad gör jag om jag inte är nöjd med den hjälp jag får?” i min bok om depression och panikångest, som är Sveriges mest sålda bok i ämnet sedan den gavs ut, som ni även kan köpa signerad till er själva eller till någon ni känner som kanske behöver den.

Vi tar också upp vikten av att kontrollera att din behandlare har legitimation, eftersom man annars inte kan anmäla dem. Icke legitimerade ”behandlare” har inte heller samma krav på sig som de som är legitimerade av Socialstyrelsen, till exempel behöver de inte föra journal och liknande. Om ni vill veta mer om det kan ni läsa mer i frågan ”Vem får kalla sig terapeut?” i min bok.

Om ni gillar det här avsnittet om bästa organisationerna inom psykisk ohälsa och hur man anmäler psykiatrin, så får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Både jag och Pär finns på Twitter också, där jag heter @c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. För att boka mig som föreläsare, läs mer här, för att boka Pär, läs mer här.

Kolla gärna in poddens egen hemsida också på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning, ta hand om er därute!

Recension: Jenny Rickardsson – Jag tror jag måste prata med någon

bild-92

Psykologen och journalisten Jenny Rickardsson har skrivit en bok om att gå i terapi. Det är en slags handbok för den som funderar på att söka hjälp eller kanske går i terapi men inte får det att funka.

I boken ”Jag tror jag måste prata med någon – en guide till terapi” har Jenny Rickardsson intervjuat sex kända svenskar som har gått i terapi: Bo Sundström från Bo-Kaspers orkester, journalisten och författaren Jonas Malmborg, höjdhopparen Linus Thörnblad, finansmannen Mattias Karldén, journalisten Nina Åkestam och psykiatern Åsa Nilsonne. I boken går hon igenom olika aspekter av psykoterapi och citerar intervjuerna för att få med deras personliga erfarenheter.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Förberedelser”, ”Så funkar terapi” och ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

I första delen skriver hon bland annat om vad man ska tänka på när man letar efter en bra terapeut. Hon får själv ofta frågan om hon kan rekommendera en bra terapeut, och vill därför ge lite tips på var man kan leta och vilka yrkestitlar som är någonting att ha (det finns mycket kvacksalvare där i terapidjungeln).

I andra delen skriver hon om hur terapin går till rent praktiskt, hur man kan förbereda sig och hur man gör för att avsluta terapin (oavsett om man gör det för att man blivit frisk eller för att man vill byta terapeut för att det inte hjälper).

I tredje delen skriver hon om de flesta olika tillgängliga terapiformerna, vilket vetenskapligt stöd de har (eller inte har), vad tanken bakom metoden är och hur de går till rent praktiskt. Kapitlet är uppdelat i psykodynamiska terapier, kognitiva och beteendeinriktade terapier, humanistiska terapier, par- och familjeterapier och andra terapier.

Bakom kulisserna

Jag gillade den här boken väldigt mycket. Jenny Rickardsson tillåter sig att vara lite personlig ibland, vilket de flesta psykologer undviker in i döden både i terapirummet och i bokform. Hon skriver bland annat om hur hon gick i terapi efter hon fått sitt andra barn och diskuterade hennes och hennes mans sexliv. Jag tycker hon kunde vävt in lite mer personliga betraktelser, men man får vara glad för det lilla och hon utmanar den rådande normen litegrann i varje fall.

Det här är en väldigt bra handbok för den som vill söka terapi. Eftersom terapi ofta är dyrt och svårt att få tag på är boken ett utmärkt sätt att spara pengar, tid och frustration. Den lär dig hur du undviker oseriösa terapeuter, vilka terapiformer som passar olika psykiska sjukdomar och vad du själv måste bidra med för att lyckas.

Det sistnämnda är viktigare än många tror, det vet jag av egen erfarenhet. Jag tycker att det hedrar Rickardsson att hon betonar det: terapeuten kan bara guida dig och ge dig verktygen att arbeta med, DU måste göra jobbet.

Ärligheten och bakom-kulisserna-tipsen är det jag gillar bäst med boken. Hon har dessutom lyckats få med intressanta personer som berättar om sina egna erfarenheter. De bidrar alla med viktiga aspekter, men mest av allt gillar jag Mattias Karldén. Inte bara för att han är väldigt ärlig, utan också för att han är en medelålders man från finansvärlden, knappast en människa som man förväntar sig ska berätta om sina psykiska sammanbrott. Jag tycker att Mattias är väldigt modig.

För förlåtande

Det finns inte mycket negativt med boken, men jag tycker att Rickardsson möjligen är lite väl förlåtande mot terapier som inte visat sig effektiva i vetenskapliga studier. Det här är ett problem inom psykiatrin, som inte hade tillåtits inom andra vårddiscipliner. Terapiformer, som de flesta psykodynamiska, som inte visat sin effektivitet borde bara tillåtas inom forskning och inte i den ordinarie vården förrän de visat sig vara effektiva. Det här är emellertid inget stort problem med boken, som överlag har väldigt hög vetenskaplig stringens.

Hon skriver också väldigt lite om andra behandlingar än terapier. Det borde ju inte överraska läsaren med tanke på bokens titel, men jag tycker att medicinska behandlingar, elbehandlingar och andra viktiga metoder borde nämnas mer än i förbifarten. Åtminstone när man pratar om psykisk sjukdom (terapi kan man ju gå i utan att vara psykiskt sjuk), är psykoterapier bara ena halvan av behandlingsarsenalen.

Sammanfattning – en mycket bra bok

Sammanfattningsvis är detta en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar. Den ger läsaren både en grundförståelse för terapifältet, mer detaljerad kunskap om de olika terapiformerna och dessutom bakom-kulisserna-tips som är svåra att få annars. Boken är väldigt välgjord både faktamässigt och stilistiskt.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa: här

 

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Däremot får jag provision av Bokus om ni köper boken via länken. Så vet ni – full transparens.

Recension: Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Recension: Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Den amerikanska neurologiprofessorn Robert Sapolsky har skrivit en bok om stress, där han jämför mänsklig stress med stress i djurens värld. Boken lär oss det mesta vi behöver veta om vad som orsakar stress och hur vi kan handskas med den.

Robert Sapolsky är Stanford-professorn med det yviga skägget och långa håret som ägnat halva sitt liv åt att studera babianer i nationalparken Serengeti i Kenya. Ni som läser bloggen känner igenom honom från när jag skrev om hans YouTube-föreläsning om depression, som jag för övrigt nämner i min bok om depression och panikångest. Han är en oerhört begåvad och ambitiös forskare som dessutom vet hur man gör vetenskap underhållande.

Och mycket riktigt, han är skämtsam och underhållande även i bokform. Även om skämten tappar lite sting i den svenska översättningen känns det bra att guidas av Sapolskys lättsamma ton genom det här tunga ämnet. Översättningen har Per Rundgren annars gjort med den äran.

Den här boken kom ut första gången 1994, andra gången 1998 och senast 2004. Den översatta versionen jag har läst är alltså den andra utgåvan på engelska, och inte den senaste.

Givetvis har mycket hänt sedan 1998 på det här området, vilket är bokens största brist. Men den är så pass välskriven och fullproppad med intressanta fakta och teorier att det väger upp för bokens ålderdom. Boken handlar givetvis om mänsklig stress, jämförelserna med djur (i första hand apor och möss, inte zebror) är ett sätt för Sapolsky att dels visa på det unika i mänsklig stress och vilka lärdomar man kan dra av det, samt att visa på de stora likheterna mellan stress i en grupp människor och en flock babianer.

Det unika i den mänskliga stressen är att den ofta är av långvarig eller kronisk karaktär (det är därför zebror inte får magsår). En zebra blir jagad av ett lejon och upplever stress i sin renaste form under en kortare stund, medan människor oroar sig för bolån och att bli arbetslös – en stress som är långvarig och mycket skadlig. Vår förmåga att tänka långsiktigt är alltså inte bara mänsklighetens kanske största tillgång, utan också en av våra stora brister.

Boken går igenom hur stress påverkar vårt immunsystem, vår risk att drabbas för hjärt- och kärlsjukdomar, magsår och psykiska sjukdomar som utmattningssyndrom (”utbrändhet”), depression och ångest till exempel. Vi förstår snart att stress är en av de verkligt stora bovarna när det kommer till den globala folkhälsan, men att det är ett komplext ämne som ofta har individuella variationer och komplexa orsakssamband.

Sist i boken kommer Sapolsky äntligen in på hur vi kan undvika stress och de skador den orsakar. Vid det laget är man så nedbruten av insikterna om hur vi stressar ihjäl oss att det känns som en frälsning. Tyvärr visar det sig att det inte finns någon universallösning, eftersom det många gånger är den subjektiva upplevelsen av stress respektive avkoppling som är nyckeln till framgång. Vissa tycker att det är avkopplande att jogga i en tät skog där solens ljus letar sig ned mellan trädkronorna, andra blir stressade av bara tanken på att snöra på sig joggingskorna.

Hursomhelst har Sapolsky många bra tips och insikter för den som vill minska på stressen och leva längre. Boken är trots den lättsamma tonen tungläst eftersom den är så faktaspäckad. Den som trots allt orkar ta sig igenom den blir rikligt belönad – stor insikt i ett ständigt aktuellt ämne som riskerar att ta livet av var och en av oss.

Betyg: 5/5

Finns att köpa: här

Om boken

Språk: Svenska
Antal sidor: 456
Utg.datum: 2003-01-01
Upplaga: 1 (första svenska upplagan)
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Per Rundgren
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Why zebras don’t get ulcers. An updated guide to stress, stress-related diseases and coping.
Dimensioner: 234 x 165 x 30 mm
Vikt: 785 g
SAB: Ve,Vebl
ISBN: 9789127074392

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Däremot får jag provision av Bokus ifall du köper boken via länken. Så vet ni – full transparens.

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

I Maria Borelius bok Bryt det sista tabut gör hon upp med stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Hennes egen historia ger henne en unik möjlighet att berätta om problemet ur ett politiskt, vetenskapligt och personligt perspektiv. Hon gör det med den äran.

Maria Borelius är vetenskapsjournalist, biolog och före detta handelsminister. Vad de flesta inte vet om Maria är att hon har psykisk ohälsa i familjen. Hennes bror hade schizofreni och dog i en brand i tjugoårsåldern, något som Maria inte har berättat om offentligt förrän hon nu ger ut boken ”Bryt det sista tabut” på Natur och Kultur.

Boken är uppdelad i två delar. Den första där hon berättar om tabut kring psykisk ohälsa, varför det finns och vad det beror på. Hon intervjuar forskare, läkare, sjukgymnaster och patienter för att försöka sätta ord och siffror på stigmatiseringen som drabbar alla som får en psykisk sjukdom.

Den andra delen handlar om olika diagnoser, hur de yttrar sig och vad man som anhörig kan göra för att hjälpa den sjuke. Uppdelningen i två delar känns inte helt naturlig till en början, delarna kunde lika gärna ha varit fristående böcker var för sig – en om tabun kring psykisk ohälsa och en med beskrivningar av olika psykiatriska diagnoser. Hursomhelst är de välskrivna båda två, och efter en stund köper jag ändå upplägget.

Marias argument talar till både hjärna och hjärta, när hon skriver om hur forskningsanslag och vårdinsatser är lägre inom psykiatrin än inom kroppsvården blir jag förbannad och vill slänga boken i väggen. När känslan av att psykiatrin har låg status får siffror känner jag mig lurad och förbannad.

Även om jag blir förbannad är det också upplyftande, äntligen någon som tar tag i det här enorma gapet i välfärdssystemet. Någon som dessutom har både vetenskaplig tyngd, egna erfarenheter av psykisk ohälsa och har arbetat politiskt på högsta nivå. Marias erfarenheter ger henne en unik möjlighet att lyfta problemet, och hon tar verkligen chansen. Rekommenderas varmt!

Betyg: 4,5/5

Finns att köpa: här