Podd om bipolär sjukdom/manodepressivitet: behandlingar, litium och biverkningar

Under morgonen publicerades vår podd om bipolär sjukdom som jag och läkaren Pär Höglund spelade in i förra veckan. Det här är del två av den här tvådelade specialen om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som det också kallas ibland.

I denna den andra delen pratar vi främst om behandlingar av bipolär sjukdom och vilka biverkningar de olika behandlingarna har. Vi pratar också om en viktig fråga: är det farligt att ta antidepressiva mediciner om man har bipolär sjukdom? Det visar sig att det inte är helt lätt att svara på och att det finns skillnader i hur olika länder i Europa och Nordamerika ser på saken.

Vi pratar även ganska mycket om litium som idag är den medicin som fungerar bäst för flest, även om det inte fungerar för alla. Vi pratar bland annat om upptäckten att litium (som egentligen inte är ett läkemedel utan ett vanligt grundämne) är effektivt vid bipolär sjukdom, en upptäckt som den danske psykiatrikern Mogens Schou gjorde. Vi pratar även en del om den bok om bipolär sjukdom som vi nämnde även i del ett av vår bipolärspecial, en fantastisk bok som innehåller mycket både om vetenskapen bakom sjukdomen och hur den drabbar människor på det personliga planet (författaren är både psykologiprofessor och har bipolär sjukdom typ 1).

Som vanligt går det att lyssna på avsnittet direkt här i inlägget i spelaren ovan, men också i iTunes, i Acast-appen eller på poddens hemsida Sinnessjukt.se. Jag och Pär hoppas verkligen att ni gillar denna podd om bipolär sjukdom som vi lagt ned så mycket tid för att kunna spela inte. Ni får gärna säga något om vad ni tyckte när ni lyssnat, vi finns på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Trevligt lyssning och ta hand om er ute i värmen så hörs vi snart igen!

Podcast om bipolär sjukdom (manodepressivitet) med läkaren Pär Höglund

Vår podcast om bipolär sjukdom publicerades alldeles nyss! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratar om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som är den äldre termen som fortfarande används ganska frekvent. Det här är den första delen av två i den här podcast-specialen om bipolär sjukdom.

I första delen pratar vi om vad bipolär sjukdom är för något och vilka olika typer som finns (bipolär sjukdom delas upp i åtminstone tre olika kategorier eller typer). Dessutom pratar vi om hur pass vanligt förekommande sjukdomen är, men vi pratar även om hur ärftligt det är och vilka sjukdomar som kan missuppfattas som bipolär sjukdom och tvärtom, det som inom sjukvården brukar kallas för differentialdiagnoser. Det handlar bland annat om schizofreni, ADHD, depression, Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) och vissa fysiska sjukdomar. Vi tar också upp tillstånden mixed state och rapid cycling som är två begrepp som är bra att känna till.

Sist men inte minst pratar vi om självmordsrisken bland patienter med bipolär sjukdom. Den är nämligen skyhög, väldigt mycket högre än för oss andra (mellan 10 och 20 gånger så stor risk jämfört med den som inte har bipolär sjukdom). Av alla människor med bipolär sjukdom tar så mycket som 8-20 procent livet av sig förr eller senare, vilket egentligen säger allt om allvaret i sjukdomen.

I nästa avsnitt av podden, avsnitt 60, kommer en till podcast om bipolär sjukdom. Den gången pratar vi om vilka behandlingar som funkar bäst mot bipolär sjukdom samt vilka biverkningar som dessa behandlingar ofta ger. Bland behandlingarna finns till exempel litium (som egentligen inte är en medicin utan ett grundämne), neuroleptika, antiepilektika och antidepressiva mediciner, även om det råder delade meningar om ifall man ska ge människor med bipolär sjukdom antidepressiva mediciner eller inte. Mer om det då alltså, i det avsnittet pratar vi även om hur man kan skilja bipolär sjukdom från ”vanliga” unipolära depressioner, inte minst med tanke på att antidepressiva mediciner kan vara negativt.

Du lyssnar som vanligt i spelaren här högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se som är poddens egen hemsida. Kolla gärna in den sajten om du inte har redan gjort det. Trevlig lyssning, ta hand om er därute!

Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)

An Unquiet Mind (En orolig själ) av Kay Redfield Jamison

Under researchen till mitt dubbelavsnitt om bipolär sjukdom i min podcast Sinnessjukt fick jag chansen att läsa boken An Unquiet Mind (på svenska har den titeln En orolig själ) av den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. Jag läste den i svensk översättning, men den svenska versionen är slutsåld sedan flera år tillbaka, och även om jag har nu har uppmanat Natur och Kultur (som även gett ut min egen bok) att trycka en ny upplaga tror jag inte att det kommer hända. Troligtvis har de inte kvar rättigheterna heller.

Det är i så fall väldigt synd, för det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom, hon har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka och är dessutom en fantastisk stilist. När vetenskapsmän skriver böcker blir det inte sällan tråkigt (läs: jätte-jättetråkigt), men här är det alltså tvärtom väldigt välskrivet och litterärt utan att för den sakens skull bli snobbigt och obegripligt.

”Det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom”

 

Jamison beskriver sin uppväxt på olika flygbaser i USA och världen, där hon och hennes familj växte upp eftersom pappan var pilot. Hon berättar hur de militära ritualerna och de strikta förhållningsreglerna påverkar henne både positivt och negativt. Det är en kärleksfull skildring av en svajig (sannolikt bipolär) men kärleksfull pappa, en konservativ men varm och omhändertagande mamma, en rebellisk syster och en kameral men beskyddande bror.

Boken är sedan en berg-och-dalbana, där obefintlig sjukdomsinsikt och förnekelse blandas med djupa insikter om bipolär sjukdom och hennes egna situation, avancerade självmordstankar och noga planerade självmordsförsök blandas med euforisk livslust och maniska perioder bland molnen, sex och intensiv kärlek blandas med skilsmässor och dödsfall (två av hennes makar har dött, varav den senare fortfarande var i livet när boken kom ut).

En stor del av boken ägnar hon också åt det som för många människor med bipolär sjukdom är den helt centrala konflikten: litium eller inte litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt/normalt/tråkigt liv? Litiumet ger henne jobbiga biverkningar och hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser, dessutom övertygar hon sig själv (men aldrig sin psykiater) om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Kanske har hon blivit frisk nu, tänker hon, trots att hon som vetenskapsperson vet att bipolär sjukdom är en livslång sjukdom. Med tiden förstår Jamison att hon måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium. Med tanke på hennes vetenskapliga kunskaper på området och hennes nästan livslånga erfarenhet av sjukdomen i sig, känns den slutsatsen minst sagt grundad.

En annan dimension av boken som jag uppskattar är hennes tankar om kvinnligt och manligt. Framför allt när hon skriver att de depressiva skoven av en bipolär sjukdom passar bättre in på den traditionella bilden av en kvinna än de maniska skoven gör:

Depressionen ligger mycket mer i linje med samhällets allmänna förväntningar på kvinnor: som passiva, känsliga, modlösa, hjälplösa, lidande, beroende, förvirrade och tämligen tröttsamma varelser utan större visioner. Maniska tillstånd, å andra sidan, hör mera hemma inom den manliga sfären: rastlöshet, eldfängt temperament, aggressivitet, ombytlighet, handlingskraft, risktagande, storstilade planer och en het önskan om förändring. I ett sådant perspektiv blir mäns lynnesutbrott lättare att överse med och att förstå.

Hon berättar även varför hon tycker bättre om den äldre benämningen av sjukdomen, manodepressivitet, än den nya och numera vedertagna benämningen bipolär sjukdom. Jamison menar att ”bipolär” inte fångar sjukdomens komplexitet, dess blandtillstånd (då man är manisk och deprimerad samtidigt) och den möjlighet att manin i själva verket är en depression i en annan skepnad. Hon tycker att bipolaritet är en förskönande och mindre korrekt beskrivning än manodepressivitet. Precis som i resten av boken har hon poänger som man inte själv har tänkt på tidigare.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det här den bästa boken om bipolär sjukdom jag har läst. Det finns säkert mer faktaspäckade böcker om bipolär sjukdom (en lär för övrigt vara hennes egen och Frederick K Goodwins ”Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression”) men för att förstå både en del av vetenskapen bakom bipolär sjukdom och hur det är att leva med sjukdomen kan jag inte tänka mig att det finns en bättre bok än denna.

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

 

Förlag: Natur och Kultur ( svenska) och Picador (engelska)
Språk: Svenska/engelska
Antal sidor: 224
Vikt: 160 gram
Dimensioner: 197 x 132 x 16 mm
ISBN: 9789127059870 (svenska) 9780330528078 (engelska)

Andra delen av intervjun med Marie Niljung

Nu på morgonen publicerade jag andra delen av intervju med Marie Niljung som jag gjorde till podden i förra veckan. Hon är en av de mest fascinerande människor jag träffat, ni måste verkligen lyssna på detta. Del 1 hittar ni här.

Podden finns i vanlig ordning att lyssna på i iTunes, eller i Acast-appen om du inte har iPhone/iPad, och dessutom i spelaren här ovanför. Besök gärna poddens egen sajt sinnessjukt.se också. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Podcast om bipolär sjukdom, efterlevande och eldsjälar med Marie Niljung

Förra veckan fick jag äntligen träffa och intervjua Marie Niljung som är en väldigt speciell person som jag länge velat prata med. Maries mamma Kerstin och pappa Sven tog båda livet av sig med nio års mellanrum. Kerstin hade depression och Sven bipolär sjukdom, en sjukdom som många i Maries släkt har.

Det blev en podcast om bipolär sjudom, efterlevande och eldsjälar. Marie berättar en hel del om vad som driver henne till att arbeta ideellt för Suicide Zero, hur hon har gjort för att överleva föräldrarnas självmord, varför hon inte skäms eller känner skuld och om hur det är att leva med flera bipolära människor i sin närhet (även Maries bror är bipolär).

Podden finns som vanligt att lyssna på i iTunes, i Acast-appen och i spelaren här ovanför. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Allt du behöver veta om inflammationsspåret: intervju med Sophie Erhardt

I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.

Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.

Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.

Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.

Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!

7 myter om psykisk ohälsa

Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”

Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.

Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.

1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma

Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:

 

“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”

 

Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:

“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.

En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.

En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”

De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.

Stämmer myten? Nej

 

2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar

Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.

Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.

Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.

 

Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom

 

I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.

Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.

Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom

 

3. Människor med schizofreni har multipla personligheter

Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).

Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:


Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.

Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.

two-andy-gorams-ian-black-paperback-cover-art

Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.

Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.

Stämmer myten? Nej

 

4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch

Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:

“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ‘experter’.”

Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:

“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”

Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.

Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.

Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.

Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.

Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.

Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.

Stämmer myten? Nej

 

5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord

Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”

Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

 

Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

 

Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.

Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.

Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.

Stämmer myten? Nej

 

6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen

Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:

“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”

Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.

Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.

Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.

Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.

Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:

“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”

Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?

Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.

I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.

 

I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet

 

Eisenhower hade alltså helt fel.

Stämmer myten? Nej

 

7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär

Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).


Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:

“19 percent of adults agreed that ‘one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”

Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?

Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:

“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“

Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:

“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”

Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:

“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”

Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:

“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”

I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.

Stämmer myten? Nej

Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.

Podcast om återfall i missbruk, depression, ångest och bipolär sjukdom

I morse spelade jag in en podcast om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom. Gäst i podden var läkaren och forskaren Pär Höglund som gav många bra tips och råd.

I podden pratar vi bland annat om hur många som återfaller i missbruk och andra psykiska besvär som ångest, depression och bipolär sjukdom (som ju är en kronisk sjukdom som man inte kan ”återfalla” i, men här pratar vi om skoven istället). Vi pratar om riskfaktorer och vad man kan göra själv för att minska risken för att drabbas av återfall, till exempel att upprätta en återfallsplan som man kan arbeta efter då man blir sjuk igen.

Ni kan lyssna på den här podcasten om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom antingen direkt i spelaren här i blogginlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst annars där du laddar ner dina poddar. Självklart får ni gärna gå in på Twitter och ge oss feedback på podden så att vi vet vad vi kan göra för att fortsätta förbättra den. Jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality så lägg till oss där så kan vi diskutera podcasten!

Om ni vill veta mer om studierna som Christian talar om i podden hittar ni dem här:

Risk for Recurrence in Depression
Recurrence of anxiety disorders and its predictors

Om ni vill köpa Christians bästsäljande bok om depression och panikångest kan ni köpa den signerad här!

Hoppas ni gillar den här podcasten om återfall, trevlig lyssning!

Podcast om depression – nytt avsnitt av Sinnessjukt

I det nya avsnittet av Sinnessjukt blir det en podcast om depression, ett ämne som jag brinner för själv eftersom jag har egen erfarenhet, men också eftersom det är en så oerhört vanlig sjukdom. Med mig i avsnittet har jag Pär Höglund som är läkare och forskare.

Vi pratar bland annat om fakta om depression, där jag till exempel läser upp frågan ”Är depression vanligt?” från min bok om depression och panikångest. Vi pratar också om riskerna med depression (som ju är en dödlig sjukdom), om orsakerna till depression och om olika typer av depression, bland annat bipolär sjukdom, egentlig depression, dystymi, utmattningsdepression, utmattningssyndrom, premenstruell dysfori, postpartumdepression (förlossningsdepression), årstidsbunden depression (så kallad vinterdepression) och atypiska depressioner.

Men en podcast om depression är inte fulländad utan att man pratar om symtom och diagnostik, vilket Pär gör med den äran. Dessutom kommer vi att spela in ytterligare ett avsnitt om depression såsmåningom, kanske till och med de närmaste veckorna, eftersom depression är för stort ämne för en podcast.

Du kan lyssna på vår podcast om depression (avsnitt 7) i spelaren ovan, på iTunes, i Acast-appen eller direkt på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

3 bra böcker om bipolär sjukdom – min lista!

Det finns många bra böcker om bipolär sjukdom, både på svenska och engelska. Jag tänkte göra en liten lista med bra böcker om bipolär sjukdom som jag rekommenderar, två på svenska och en klassiker på engelska.

1. Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Arvid Lagercrantz är inte bara en av våra mest mytomspunna och legendariska journalister, han är också en stor förebild för oss som har eller har haft psykiska sjukdomar. Han har nämligen varit öppen med sin sjukdom i över femtio år, han var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem.

Hans bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Han berättar bland annat om hur hans tvillingbror begick självmord i 20-årsåldern genom att hoppa från Katarinahissen i Stockholm, hur han blev intagen på mentalsjukhus i Paris i unga år och hur det var att få elbehandling i Stockholm på sextio- och sjuttiotalet.

Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som är bipolär, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut. Om du vill veta mer om Arvid kan du lyssna på intervjun jag gjorde med honom i januari 2014.

Finns att köpa: här

 

2. Handbok för psykon : leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Jag läste tidigare hennes blogg på Vårdguiden som numera är nedlagd. Där skrev hon väldigt öppet om sina diagnoser och hur de påverkar hennes liv.

Tove har också skrivit en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden. Boken riktar sig mest till folk med bipolär sjukdom och/eller adhd, till skillnad från min bok som också är en slags handbok som riktar sig mer mot depressionssjuka och människor med panikångest.

Faktum är att jag har intervjuat även Tove, läs den intervjun här.

Finns att köpa: här

 

3. An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Kanske den mest klassiska boken om bipolär sjukdom, som är skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison. Hon är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom, inte bara för att hon arbetat inom psykiatrin i USA i hela sitt yrkesverksamma liv, utan även för att hon själv har bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA.

Hon skriver väldigt informativt om sjukdomen och berättar om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord, men även om manier där hon arbetat otroligt hårt innan hon kraschat in i depressionens mörker igen.

Den här boken är på engelska och finns ännu inte som översatt till svenska, trots att den kom ut första gången 1997. Tycker verkligen att något förlag borde översätta den till svenska för den som inte gillar att läsa böcker på engelska. Rekommenderar den varmt i vilket fall.

Finns att köpa: här

 

Uppdatering 19/3: En läsare uppmärksammade mig på att An Unquiet Mind visst har översatts till svenska med titeln ”En orolig själ – en berättelse om att vara manodepressiv”, men att den är slut hos förlaget. Här har ni den på biblioteket i Stockholm.