Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

Recension: Hjärnstark av Anders Hansen (Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna)

Recension Hjärnstark Anders Hansen

Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.

Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.

Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.

Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.

Motion bättre än appar

Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.

Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.

I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.

Förenklande men upplysande

Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.

Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.

Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.

Budskap som förtjänar uppmärksamhet

Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.

Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?

Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.

Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788

KBT-historia: Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapins historia under 1900-talet

KBT:ns historia är oerhört intressant. I den här artikeln kan du läsa om den kognitiv beteendeterapins historia och framför allt dess grundare Aaron Beck: från 1950-talet och Albert Ellis rationella emotiva terapi, till 60-talet och den kognitiva terapin och hela vägen fram till idag när KBT är den mest använda och vetenskapligt undersökta psykoterapiformen av alla.

Aaron Temkin Beck ses som grundaren av kognitiv beteendeterapi och kanske framför allt den kognitiva delen av denna psykoterapi som idag är den i särklass mest använda och vetenskapligt undersökta av alla psykoterapiformer. Aaron Becks livshistoria är på många sätt helt osannolik, inte minst i det att han var den som nästan på egen hand lyckades skaka om hela psykologi-skrået och bryta den psykoanalytiska och freudianska dominansen som rådde under stora delar av 1900-talet.

Därför var det ämnet för den podcast-dokumentären som jag arbetat med den senaste tiden. Om du vill lyssna på podden kan du göra det i spelaren här ovan, eller i iTunes/Podcaster-appen (om du har iPhone) eller Acast-appen (funkar i alla telefoner och plattor).

Annars kan du läsa hela historien om Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapin här nedanför.

Uppväxt
Universitetstiden och psykiatrin
Psykoanalysutbildningen och drömstudierna
Beteendeterapin och automatiska tankar
Albert Ellis och kognitiv terapi
Evidensen och David Burns
KBT-boomen och revanschen på Freud

Uppväxt

Aaron Beck föddes den 18 juli 1921 i staden Providence i USA, strax söder om Boston. Han är det yngsta barnet i en syskonskara om fyra syskon. Hans föräldrar Elizabeth Temkin och Harry Beck, var ryska judar som emigrerade till USA som tonåringar i början av 1900-talet. Harry och Elizabeth hade redan förlorat två barn innan Aaron föddes, först deras förstfödde son, och sedan deras förstfödda dotter. När dottern Beatrice dog, bara tre år gammal, fick hans mamma Elizabeth en depression som varade under flera års tid, ända till Aaron föddes, då hon till slut tillfrisknade. Aaron har själv sagt att han på sätt och vis var ett ersättningsbarn för den förlorade dottern, och skojat om att det var imponerande av honom att bota depression redan vid så tidig ålder.

Beck växte upp i en trygg medelklass-miljö på den amerikanska östkusten och var engagerad i pojkscouterna och idrott av olika slag. Hans mamma, som kallades Lizzie, var något överbeskyddande men både mamma och pappa var kärleksfulla och ordnade, vilket faktiskt ställde till det för honom senare i livet när han under psykoanalys-sessioner på psykiatriker-utbildningen inte riktigt hade några barndomstrauman att komma med.

Det mest dramatiska som hände under Aaron Becks uppväxt var en olycka där han bröt armen. Han var åtta år gammal och utvecklade en allvarlig infektion som gjorde att han blev intagen på sjukhus och inte kunde idrotta eller leka med andra barn. Läkarna övervägde att amputera armen, men valde att avstå. Infektionen var av en typ som i slutet av 20-talet innebar mycket hög dödlighet eftersom antibiotikan lanserades till allmänheten först 1941. Faktum är att så mycket som 95 procent av alla som drabbades av den här typen av infektioner dog.

Beck överlevde mirakulöst infektionen och blev till slut helt friskförklarad. Men sjukhusvistelsen och en dramatisk operation satte djupa spår i honom. Han utvecklade blodfobi och en stark rädsla för medicinska ingrepp. Dessutom gjorde tiden i sjuksäng att han hamnade efter i skolan redan under första klass, vilket också gjorde att han kände sig korkad. Men han bestämde sig för att ta igen på sina klasskamrater och gick till och med om dem i kunskapsnivå, vilket i sig var en viktig lärdom för den unge Aaron: om han hamnade i problem kunde han faktiskt ta sig ur dem också, bara han var fokuserad och kämpade tillräckligt hårt.

Fobin för blod och kirurgiska ingrepp däremot, var en hårdare nöt att knäcka, och fortfarande när han själv pluggade till läkare på 40-talet hade han stora problem med sina rädslor. Han blev illamående och var flera gånger nära att svimma när han såg blod eller ingrepp av olika slag. Men även om han var något ängslig hade han också en stark vilja och övertygelse om att försöka komma över det han var rädd för, en inställning som han själv tror att han fått under sina år som pojkscout, där han fick lära sig saker som livräddning och att simma långa sträckor över djupa vatten.

Universitetstiden och psykiatrin

Hans handlingskraft gjorde att han tog sig igenom läkarstudierna och blev av med sina rädslor. Han var en toppstudent vart han än kom och under universitetsåren på Brown University skrev han för universitetets tidning, var medlem i prestigefulla studentföreningar och under studiernas gång fick han flera utmärkelser och stipendier.

Det var långt ifrån en självklarhet att Beck skulle bli just psykiatriker. Under medicinstudierna hade den psykiatriska fakulteten på hans skola en ledare som såg psykiatripatienter som uppdelade i två kategorier: antingen var de psykotiska eller så var de psykopater, men oavsett vilket så gick de inte att behandla. Beck och de andra läkarstudenterna ville så klart hjälpa människor, och psykiatrin framstod inte direkt som ett attraktivt karriärval.

Under de obligatoriska psykiatristudierna hade han dessutom en föreläsare i psykoanalys som var så obegriplig och svårtillgänglig att ingen riktigt förstod vad han pratade om. Psykiatrin verkade flummig och oseriös, men neurologi framstod som konkret och lättare att förstå för någon som Aaron Beck. Den var mer vetenskaplig, tyckte han: man kunde undersöka, mäta och dela in hjärnan i olika områden som var knutna till konkreta funktioner.

Han bestämde sig därför för att specialisera sig inom neurologi, och trivdes väldigt bra under de studieåren, ända tills chefen för neurologiutbildningen bestämde att alla studenter var tvungna att också ägna sig åt psykiatri under ett halvår, eftersom de hade ont om psykiatristudenter vid den tiden. Beck protesterade men fick inget gehör och var tvungen att ägna sig åt psykiatri i sex månader.

Under den första perioden inom psykiatrin fick han bland annat hålla i gruppterapier, där vissa patienter bara satt och pratade för sig själv medan andra var neddrogade och satt helt utslagna på sina stolar. Tillvaron kändes meningslöst tyckte Aaron, och längtade tillbaka till den förlovade neurologin. Men han fick goda vänner bland de andra studenterna inom psykiatrin, som till slut lyckades övertala honom att stanna.

Efter ytterligare ett halvår var han ännu en gång fast besluten att lämna psykiatrin och återvända till neurologin. Men en av hans vänner påstod då, att anledningen till att han inte förstod sig på psykiatrin var att han själv inte gått i psykoanalys. Beck lät sig ännu en gång övertalas och började praktisera på psykiatrikliniken Austen Riggs Center i Stockbridge, som ligger två timmar in i landet från Providence och Boston.

I en lång intervju från 2011, när Beck alltså är 90 år gammal, frågas han ut av ett av de fyra barn som han fått med sin fru Phyllis Beck, nämligen dottern Judith Beck som själv är en framstående KBT-terapeut. Där berättar Aaron bland annat att han på kliniken i Stockbridge blev en övertygad psykoanalytiker:

”I then went to the Austen Riggs Center in Stockbridge, Massachusetts. I did not get analyzed there, but it was kind of an analytic atmosphere, and it began to dawn on me that psychoanalysis really did have the answer not only to neuroses but to all kinds of human problems: War and peace and even medical problems like cancer could be due to some kind of psychodynamic conflict that people had.”

Aaron Beck och Judith Beck

Judith Beck och Aaron Beck

Aaron var vid det här laget övertygad om att psykoanalys var inte bara var psykiatrins framtid, utan kanske också lösningen på flera andra av världens stora problem, till och med cancer och andra fysiska sjukdomar som skulle kunna bero på någon psykodynamisk konflikt i människan som bar på sjukdomen.

Aaron Beck studerade och praktiserade sedan psykoanalys i ett drygt decennium, och var fast besluten att försöka leda Sigmund Freuds teorier i bevis på ett vetenskapligt sätt. Det skulle visa sig svårare än han hade trott, men inte nog med det: hans vetenskapliga approach och hans ovilja att underordna sig psykoanalysens auktoritära och ortodoxa elit, skulle ställa till stora problem för honom, så stora att de faktiskt hade kunnat betyda slutet för hela hans karriär inom psykiatrin.

Psykoanalysutbildningen och drömstudierna

Aaron Beck blev 1954 chef för en psykiatrisk klinik i Philadelphia. Där ansvarade han för diagnos och behandling av posttraumatiskt stressyndrom och depressionstillstånd hos amerikanska före detta soldater. Samtidigt genomförde han en utbildning till psykoanalytiker vid University of Pennsylvania som han slutförde 1958.

Beck var numera beredd att arbeta hårt för att ge psykoanalysen en vetenskaplighet som han tyckte den saknade, men att införa vetenskapliga normer inom psykoterapi var både banbrytande och kontroversiellt. Donald Freedheim är professor emeritus i psykologi vid Case Western Reserve University, och har skrivit boken History of Psychotherapy: A Century of Change, som handlar om psykoterapins historia. Han menar att det från början av 1900-talet till och med 1950-talet inte fanns någon kunskap alls om vad som fungerade inom psykoterapi och vad som inte gjorde det. Det fanns en tumregel, berättar han i en intervju i den amerikanska tidskriften The American Scholar: ungefär en tredjedel av patienterna blev bättre, en tredjedel blev sämre och en tredjedel blev varken bättre eller sämre. Och varför vissa blev bättre, och om det överhuvudtaget berodde på psykoterapin, visste ingen än så länge.

Beck ville i varje fall ändra på det här och bevisa att Freud hade rätt. En av Freuds centrala teser var att depression är en fientlighet eller en aggression som inte får uttryckas, och som istället vänds inåt mot det egna jaget. Beck beslöt att tillsammans med kollegan Marvin Hurvich testa denna teori vetenskapligt genom att jämföra en grupp deprimerade patienter med en kontrollgrupp.

Vetenskapsjournalisten Miki Agerberg är en av få svenska journalister som intervjuat Beck. Han fick en telefonintervju med Beck inför hans besök i Sverige i juni 2005. Om Becks psykoanalytiska forskning säger Agerberg så här:

”Freud hade sagt att drömmarna är kungsvägen till det undermedvetna. Därför lät Beck försökspersonerna berätta om just sina drömmar, som han och hans forskarkollega klassificerade på en skala över hur mycket fientlighet de uttryckte. Han förväntade sig att de deprimerade patienternas drömmar skulle uttrycka mycket mer fientlighet än kontrollgruppens, men resultatet blev tvärtom vilket överraskade de två unga forskarna. Resultaten, som publicerades 1959, visade att deprimerade människors drömmar i själva verket var mindre aggressiva än de friska kontrollernas. Istället var deras drömmar präglade av hopplöshet, besvikelse och nedstämdhet – samma känslor som de kände när de var vakna.”

Istället för aggression och självhat var det alltså hopplöshet och en allmän nedstämdhet som präglade de deprimerade människornas drömmar. Beck var dock så övertygad om att Freud visst hade rätt, att han istället för att erkänna studiens resultat, skrev att självhatet i själva verket fanns hos patienterna, det var bara begravt ännu djupare i människorna än Freud och andra tidigare hade trott.

Förutom att resultaten av studierna inte riktigt blev vad han hade hoppats, visade det sig att hans försök att blanda in vetenskap i psykoterapi var långt ifrån okontroversiellt bland psykoanalytiker, trots att han alltså var på Freuds sida. De psykoanalytiska ledarna, som Beck uppfattade som godtyckliga, ritualistiska och nästan religiösa, uppmuntrade honom inte i hans försök att göra vetenskap av psykoanalysen, tvärtom.

När han ett år efter dröm-studien ansökte om medlemskap i den mäktiga amerikanska psykoanalytiska föreningen, blev han nekad medlemskap inte bara en, utan två gånger. Ledarskapet i föreningen uppskattade inte hans studier och tyckte inte att han fått tillräckligt med psykoanalys, trots att han gått i analys i två år. Dessutom hade hans egna patienter börjat må bättre lite väl snabbt tyckte dom. Så här berättar han om tiden i intervjun med sin dotter från från 2011:

”In fact, I applied for accreditation by the American Psychoanalytic Society, having already gotten my credentials as an analyst. I got turned down twice. The first time was because I hadn’t been analyzed long enough; I’d been analyzed for only two years, and they didn’t like that. Then I had had four cases in analysis, but they all got better within a year, and they thought that I really was not really imbued with the whole psychoanalytic ethos, so they turned me down a second time.”

Den godtycklighet som genomsyrade inte bara den psykoanalytiska skolan utan i princip all psykoterapi vid den här tiden, gjorde att intellektuell hederlighet och patienternas bästa inte var det viktigaste. Eftersom det helt saknades en måttstock för olika psykoterapiers effektivitet, blev istället olika terapeuters personliga karisma och övertygelseförmåga avgörande för vilka metoder och terapeuter som blev populära bland patienter och andra terapeuter.

Den här så kallade guru-modellen var någonting som vetenskapsmannen Beck tyckte var oacceptabel. Han var visserligen inte den enda som tyckte att psykoterapier skulle vila evidens som gick att replikera, han var inte ens den förste, men han blev den mest ihärdiga, noggranna och inflytelserika förespråkaren av den här evidensbaserade linjen.

Beck själv har aldrig varit särskilt extravagant. Hans kollega på University of Pennsylvania, professor Robert DeRubeis, har sagt att förutom att han alltid bär fluga, så är Beck inte alls flamboyant och larger than life som många andra psykoterapi-ledare har varit genom historien. Det nya vetenskapliga arbetssättet gynnade definitivt en mer strikt och tråkig typ, som Beck själv.

Efter drömstudien försökte Aaron Beck utforma fler tester för att bevisa Freuds teorier om att deprimerade människor var aggressiva mot sig själva och att de sökte sig till smärta och misslyckanden. Men, resultaten av hans olika tester visade istället gång på gång att de deprimerade patienterna inte alls ville må dåligt, utan att de i själva verket försökte hitta uppmuntran och en väg ut ur sitt elände. De här studierna gjorde visserligen inte att Beck förlorade sin tro på psykoanalysen, men han har i efterhand beskrivit dom som den första sprickan i fasaden som fick honom att börja tvivla.

Hans studier misslyckades, och han blev alltså dessutom utestängd från den psykoanalytiska gemenskapen. Vid det här laget, i början av 60-talet, sågs han av andra analytiker som en avvikare som inte förstod sig på psykoanalysen. Man tyckte kanske mest av allt synd om honom, han sågs trots allt som en bra person som bara hade behövt ett par år till på divanen för att verkligen förstå sig på psykoanalysens krafter.

Aaron Beck var utstött och nere för räkning. Men, han var inte ensam om att ifrågasätta den ovetenskapliga traditionen och den psykoanalytiska skolans arrogans.

Beteendeterapin och automatiska tankar

Den andra stora psykoterapeutiska skolan under 1900-talets första hälft, den beteendeterapeutiska eller behavoristiska skolan, anses ha grundats av de amerikanska psykologerna John Watson och Burrhus Frederic Skinner. Det var en mer vetenskaplig men till en början också ganska kallhamrad skola som utgick från att människors beteenden kunde styras med straff och belöningar likt råttor i vetenskapsmännens laboratorium.

Burrhus Frederic Skinner och John B. Watson

Burrhus Frederic Skinner och John Watson

Behavoristerna hade dock redan under 1950-talet börjat röra sig bort från det ganska enkelspåriga och kyliga förhållningssättet till människors psyke som någonting som var helt och hållet beteendestyrt, och den empatiska Aaron Beck och hans sätt att förhålla sig även till människors tankar på ett vetenskapligt sätt gjorde att han sågs som en nyttig tillgång. Allmänheten såg ofta på beteendeterapeuter som mekaniska och rätt omänskliga, man var därför i stort behov av en makeover för att förbättra sitt rykte.

Den här oheliga alliansen mellan en misslyckad psykoanalytiker och den beteendeterapeutiska skolans behov av bättre PR, var åtminstone en förklaring till den kognitiva revolutionen, som bland annat skulle komma att mynna ut i den idag mest populära och vetenskapligt undersökta psykoterapin av alla, KBT ‒ den kognitiva beteendeterapin.

Aaron Beck började med tiden ifrågasätta psykoanalysen mer och mer. Han återvände ofta till sina tester på deprimerade patienter, och tänkte att resultaten kanske inte alls skulle tolkas som att deras nedstämdhet och pessimism var ett undermedvetet sätt att straffa sig själva. Kanske skulle han istället ta de deprimerade patienternas känslor för vad de var, att deras mående genomsyrades av negativa tankar för att de fastnat i ett slags negativt tankemönster.

Under åren när han behandlade deprimerade patienter med psykoanalytiska metoder började han se ett mönster. Särskilt en patient gjorde intryck på honom. Hon låg på divanen och berättade om sina många sexuella förbindelser. Aaron satt på en stol bakom henne och i slutet av sessionen frågade han henne hur hon kände sig. Hon sa att hon kände sig väldigt ångestfylld, och Aaron förklarade på sitt psykoanalytiska manér att ångesten var en manifestation av att hon undermedvetet såg sex som oacceptabelt och förbjudet. Kvinnan svarade artigt att det var en väldigt bra analys, men, la sen till att det hon egentligen tänkte på hela tiden var att hon tråkade ut honom. Han blev konfunderad av det hon sa, och när han frågade henne om hon ofta kände så, visade det sig att hon nästan alltid var rädd för att tråka ut människor.

Han förstod att det inte alls var de sexuella berättelserna som gav henne ångest, utan hennes självkritiska tankar om sig själv som tråkig och färglös. Han upptäckte sedan samma mönster av olika självkritiska tankar även hos andra patienter. En slags automatiska negativa tankar som kom att bli en viktig del av den kognitiva terapin.

“After having seen this in a number of patients, it occurred to me that there was a whole stream of preconscious thinking that goes on that people don’t generally report to the analyst, or at least they weren’t reporting it to me, and that these thoughts that they were having had to do with some kind of internal communication system. Not the kind of things that one reports to other people, but the kind of automatic thoughts that one has—such as when you’re driving, and you have an automatic thought: ‘There’s a bump in the road; I’ll steer around it.’ These thoughts happen automatically, and not only are they very quick but they go away very quickly, and people don’t pay too much attention to them. But even though they don’t pay much attention to them, they can trigger all kinds of emotions: anger, euphoria, sadness, and so on.”

Med tiden började Beck fokusera mer på de här automatiska tankarna. Han bestämde sig också för att göra sig av med divanen och låta patienterna sitta upp och diskutera med honom ansikte mot ansikte. Han började urskilja olika automatiska tankemönster från varandra. Övergeneralisering till exempel, där en liten händelse uppfattas som ett mönster som är typiskt för hela livet, eller förstoring, där man drar för stora slutsatser av negativa händelser, eller istället förminskar positiva händelser.

Albert Ellis och kognitiv terapi

Med hjälp av sina patienter hade han upptäckt de automatiska tankarna och kategoriserat dem, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra åt tankarna och hur han kunde hjälpa patienterna. 1963 blev han kontaktad av Albert Ellis, en oortodox och omtvistad psykolog som brukade kallas för the Lenny Bruce of psychotherapy, efter den kontroversielle amerikanske ståupp-komikern. Ellis var karismatisk och provokativ. Han hade precis som Beck varit övertygad psykoanalytiker innan, men hade med tiden börjat se mönster i hur människor tänkte och vilka känslor och beteenden tankarna resulterade i.

Albert Ellis

Albert Ellis

Ellis hade redan skrivit en bok om sin egen terapimetod, rational emotive therapy, som senare kom att kallas rational emotive behavior therapy, eller REBT. Tanken bakom metoden var att inte bara prata om patientens problem, utan att istället konfrontera dem.

Ellis själv hade växt upp i New York med en pappa som var affärsman och ständigt frånvarande, och en mamma som han beskrivit som känslomässigt frånvarande. Ett känt exempel på hur Albert Ellis uppväxt fick honom att utveckla en mer direkt psykoterapiform, var när han i tonåren hade svårt att ta kontakt med tjejer eftersom han trodde att han skulle bli bortgjord, och att det skulle leda till någon form av personlig katastrof. Under en 30-dagarsperiod tog tonåringen Albert därför kontakt med 100 tjejer i New York för att testa sin rädsla. Han blev visserligen avvisad gång på gång, men det ledde aldrig till den katastrof han hade fruktat. Precis som Aaron Beck hade han på ett praktiskt sätt lärt sig att han kunde konfrontera sina problem och övervinna sina rädslor.

Beck lånade många av Ellis teorier och tekniker, men anpassade dem efter sina egna tankar och erfarenheter. Till exempel uppmanade han sina patienter att utforska och undersöka sina tankar snarare än att utmana och ifrågasätta dem direkt som Ellis gjorde. Han gillade inte att Ellis berättade för patienterna vad han själv trodde var deras problem, Beck tyckte bättre om att låta patienterna upptäcka det på egen hand. Förutom Ellis metoder och teorier, lånade Beck en hel del från den beteendeterapeutiska skolan, som till exempel tanken om att strukturera terapin och att utvärdera patientens utveckling kontinuerligt under behandlingens gång.

1967 återvände Beck sedan till University of Pennsylvania. Men, trots att Beck redan under början av 60-talet börjat frångå den psykoanalytiska traditionen både i hjärtat och i sina behandlingar, kallade han sig för Neo-Freudian. Han öppnade en liten klinik på universitetet som han kallade The Mood Clinic, där han och hans kollegor kunde ha behandling, forskning och utbildning av nya psykoterapeuter.

I en instruktionsvideo från 1977 demonstrerar Aaron Beck hur en kognitiv psykoterapi-session med en deprimerad patient kan gå till. Kvinnan, som spelas av en skådespelerska, har blivit lämnad av sin man och fadern till hennes barn, vilket gjort henne deprimerad. Beck bryter ned uppbrottet och försöker få patienten att hitta alternativa och mer balanserade och rationella slutsatser av mannens svek.

The Mood Clinic var en chans för Beck att forska på just de metoderna som han redan hade utvecklat och som han efter ett tag började kalla för kognitiv terapi.

Evidensen och David Burns

Efter ett tag på kliniken sa Becks kollega John Rush, att de borde testa Aarons nya kognitiva psykoterapi i en klinisk studie där man ställde den mot den antidepressiva medicinen Imipramin. Psykofarmaka hade vid det här laget vunnit mark mot psykoterapi vilket gjorde många psykologer nervösa. Läkemedelsbolagen hade pengar och kunde utföra dyra och åtråvärda randomiserade kontrollerade studier som gav deras mediciner hög status.

Ryktet spreds om att Becks fokus på att uppmärksamma negativa automatiska tankar gjorde att patienterna började må bättre. Aaron Beck ville trots det först inte göra någon klinisk studie där man jämförde psykoterapin med läkemedel. Men när John Rush erbjöd sig att sköta forskningsarbetet ifall Beck bara utbildade terapeuterna, gick han till slut med på att genomföra undersökningen. 1977 publicerades studien som var ganska liten, bara 41 försökspersoner, men som var den första vetenskapliga studien någonsin som visat att psykoterapi var mer effektivt än läkemedel. Den visade också att patienterna, som fått tolv veckors behandling med KBT, i mindre utsträckning hade hoppat av studien och att de vid uppföljning hade bättre långsiktigt skydd mot depression.

Sedan dess har KBT undersökts i väldigt många studier, och ofta visat goda resultat inte bara mot depression utan även andra diagnoser när metoden har anpassats efter dem, något som Beck själv arbetat med sedan 80-talet och fortfarande håller på med idag, snart 96 år gammal.

Men, det har också funnits studier som visat sämre resultat, bland annat en stor och påkostad studie från National Institute of Mental Health, NIMH, som gjordes under senare delen av 1980-talet. Beck var från början tänkt att vara en del av studien, men ansåg att det inte fanns tillräckligt med välutbildade terapeuter för att genomföra en så stor studie. Därför hoppade han av innan studien genomfördes och kunde konstatera att resultaten inte alls var lika fördelaktiga som deras första studie.

De mest mest negativa resultaten av den stora studien publicerades 1989 och väckte en del uppståndelse. Trots det har KBT bara blivit mer populärt sedan dess. Det har flera skäl, till exempel publicerades redan 1990 en studie som kunde visa att terapeuternas skicklighet i NIMH-studien hade ett samband med hur väl KBT:n hade fungerat, vilket bekräftade Aaron Becks farhågor. De senare studierna har dessutom visat bättre effekter av KBT än NIMH-studien, och inte bara för depression utan för många andra diagnoser som ångest och fobier, vilket också bidragit till att populariteten fortsatt öka.

Men, KBT nådde faktiskt den stora massan i USA långt innan både NIMH-studien och de uppföljande studierna. 1980 publicerades nämligen en riktig bästsäljarbok i ämnet som innebar det definitiva genombrottet för KBT i USA, och som gav den en plattform för att spridas även i andra delar av världen.

Aaron Beck och hans kollegor publicerade en bok 1979 som hette “Cognitive Therapy of Depression” och som ses som en milstolpe inom KBT-behandlingar. Men det var först året efter den boken, som den riktiga kioskvältaren lanserades av en av Becks tidiga adepter, läkaren David Burns. 1980 publicerade han nämligen boken “Feeling good: the new mood therapy” som tog Becks teorier från Philadelfia och vetenskapliga kretsar, ut till den stora amerikanska massan. Boken var en stor bestsäljare under hela 80-talet och har sålts i mer än fyra miljoner exemplar bara i USA.

David Burns - Feeling Good: The New Mood Therapy

KBT-boomen och revanschen på Freud

KBT har sedan dess spridit sig över hela västvärlden. I Sverige har Socialstyrelsen sedan ett par år tillbaka ändrat sina riktlinjer, som bland annat fastställer att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av bland annat lindrig och måttlig depression och flera olika ångesttillstånd. Fortfarande idag råder det dock, enligt Socialstyrelsen, brist på KBT-terapeuter i Sverige.

Även i länder med en mycket stark psykoanalytisk tradition, som till exempel Argentina, har KBT de senaste åren slagit igenom stort. KBT är den nya dominanten inom psykoterapier i världen även om psykoanalysens efterföljare, den psykodynamiska terapin, har kunnat visa vetenskapliga evidens för sin effekt i flera fall och därmed börjat sin väg tillbaka.

Kritiken mot Aaron Beck och kognitiv beteendeterapi har genom åren bland annat bestått i att patienterna bara blir ytligt bättre, att man inte går till botten med de riktiga problemen. Men KBT har ofta visat goda effekter även på lång sikt, vilket Beck själv tycker tyder på att kritiken är obefogad. En annan kritik mot metoden är att det sker fler avhopp från KBT-behandlingar än andra behandlingsformer, men en stor metaanalys från 2012 som undersökte fenomenet kunde inte hitta några sådana mönster.

Aaron Beck har alltså fått sin revansch på psykoanalysen med råge. Han har bland annat utsetts till en av de fem mest inflytelserika psykoterapeuterna i historien. Beck har även utvecklat flera kända skattningsskalor, däribland Beck Depression Inventory och Beck Hopelessness Scale. 2006 tilldelades han det mest prestigefyllda medicinpriset i USA, den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär också ha varit en av kandidaterna till det riktiga nobelpriset i medicin 2007, trots att han inte alls ägnat sig åt biologiska eller fysiologiska studier, vilket i så fall är unikt i utmärkelsens mer än 100 år långa historia. Den amerikanska organisationen för psykoanalytiska läkare gav honom dessutom, ironiskt nog, utmärkelsen Sigmund Freud Award 2010.

Trots att han länge blev ganska illa behandlad av den psykoanalytiska eliten tycks inte Aaron Beck vara särskilt revanschlysten eller bitter. Han tycker inte att det spelar någon roll vilken metod som lyckas bäst, utan att det viktiga är att man kan slå fast vetenskapligt att den fungerar. Oavsett vad som händer med KBT i framtiden har Aaron Beck förändrat synen på psykoterapi för alltid. Den nobelprisvinnande neurologiforskaren Eric Kandel har sagt så här:

“De flesta psykoterapeuterna ägnar sig medvetet eller omedvetet åt saker som Beck fört fram, de är mer direkt involverade i terapin, de ger mer förslag till patienten, de belyser olika tankeprocesser. Oavsett om de kallar det Beckianskt eller inte, och oavsett om de gör andra saker också, så ägnar de sig åt Beckianska metoder.”

Ett annat symboliskt uttalande kommer från Peter Fonagy, en av Englands ledande psykoanalytiker och chef för Anna Freud Center i London. Han har ironiskt uppmuntrat sina psykoanalytiska kollegor att avsluta sin citat härliga isolering från omvärlden och att “ta till sig en vetenskaplig attityd som hyllar värdet av replikerbarheten av observationer snarare än deras egenart.”

 

Källor i urval:

“Det började med försök att visa att Freud hade rätt”, reportage i Läkartidningen av Miki Agerberg
The American Scholar: The Doctor Is IN, reportage av Daniel B. Smith
”A pioneer in psychotherapy research: Aaron Beck.” Australian and New Zealand Journal of Psychiatry 38.11-12 (2004): 855-867, av Sidney Bloch.
Theoretical Models of Counseling and Psychotherapy av André Marquiz
A Conversation with Aaron T. Beck (Youtube och transkribering på AnnualReviews.org)
Psykologiguiden.se om Aaron Beck, Albert Ellis och den kognitiva revolutionen

Podcast om KBT: vad är kognitiv beteendeterapi?

Jag spelade in en podcast om KBT, kognitiv beteendeterapi, idag. Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratade om den här psykoterapiformen och vad den står för och hur det egentligen går till.

Pär berättar bland annat vad KBT består av och hur det går till när man söker hjälp hos en psykolog eller annan KBT-terapeut. Dessutom berättar han lite kort om psykoterapiernas tre olika vågor, där KBT brukar klassas som en av den andra vågens psykoterapier. Vi pratar också om skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, den form som tidigare varit dominerande men som nuförtiden får mindre uppmärksamhet till förmån för just KBT. Pär ger tips på vart man kan få hjälp och berättar vad den som funderar på att gå i kognitiv beteendeterapi bör känna till innan.

Det var superkul att äntligen få till en podcast om KBT, en maffig KBT-special. Lyssna gärna i spelaren här ovanför elller på iTunes eller i Acast-appen till exempel. Trevlig lyssning!

Ida Höckerstrand om depressionen och psykakutens dåliga bemötande

Nu på morgonen publicerade jag äntligen ett nytt avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. I förra veckan intervjuade jag nämligen Ångestpoddens Ida Höckerstrand om depressionen som hon drabbades av i vintras. Hennes faster tog livet av sig bara någon vecka efter att Idas morfar dött i cancer. Det blev starten på en väldigt tuff tid i Idas liv. I intervjun pratar vi om hur hon blev deprimerad och om hur hon nu ska försöka ta sig ur sin depression. Vi pratade även om antidepressiva mediciner, psykakuten och tafatta vårdcentraler. Lyssna i spelaren här ovan, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligen laddar ned dina poddar. Trevlig lyssning!

Therese Lindgrens bok om psykisk ohälsa är en game-changer (recension av ”Ibland mår jag inte så bra”)

Ibland mår jag inte så bra - Therese Lindgren (omslag till boken)

Först av alla fick jag chansen att läsa Therése Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” som handlar om hennes liv med psykisk ohälsa i olika former. Det är en bok som kan komma att förändra synen på psykisk ohälsa för en hel generation svenska barn och ungdomar. Läs mer om boken i min recension här nedanför!

I somras fick jag chansen att intervjua Youtube-megastjärnan Therése Lindgren i min podcast Sinnessjukt. Det var en mycket märklig upplevelse. I inledningen av den intervjun beskrev jag henne som ”en ekvation som inte låser sig lösas”, vilket jag stulit från Mark Levengoods beskrivning av Jonas Gardell.

Hon är nämligen en komplicerad person med en sammansättning av karaktärsdrag som gör henne både fängslande och svårbegriplig. Karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.

”Therése är karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.”

 

Det kanske låter nedlåtande att utgå ifrån att en människa inte är komplicerad, men Therése Youtube-persona är till stora delar ganska ytlig och okomplicerad (trots att hon även där smyger in en del som inte handlar om söta läppstift och nya outfits). Detta är Therése medveten om, hon berättade själv för mig att hon ibland kan bli galen på att hennes klipp bara innehåller ytligheter när hon scrollar bland dem.

Recension av Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra

Hennes ibland (men långt ifrån alltid) ytliga Youtube-persona i kombination med att jag redan visste litegrann om hennes mörka sidor, gjorde det givetvis väldigt intressant att intervjua henne i podden. Det gjorde mig också oerhört sugen på att få läsa hennes bok som jag visste skulle komma nu under hösten.

Lättbegripligt och personligt

Det första som slår mig när jag läser boken är att den är mer välskriven än jag trott. Therése är visserligen en av de mest begåvade människorna jag träffat, det var inte det som gjorde att jag tvivlade. Däremot hade hon väldigt kort tid på sig att skriva boken och har berättat för mig både privat och i sin Youtube-kanal att hon hela tiden skjutit upp eller fastnat i skrivandet.

Hennes språk är kanske inte invecklat eller stilistiskt finurligt på det sätt som gör litterära personer exalterade, men det här är verkligen inget hafsverk heller. Hon skriver lättbegripligt, personligt och utlämnande – precis vad man förväntar sig av en sådan här bok, med andra ord.

Ibland märker man att tiden varit knapp, som när viss fakta är slarvig eller felaktig. Adhd är ingen sjukdom till exempel, ”psykisk ohälsa” är inte heller en sjukdom (utan ett väldigt luddigt och svårtolkat begrepp som bland annat innehåller en massa olika psykiska sjukdomar). Det här är sådant som vanligen hade gjort mig avigt inställd till boken som helhet, men här ser jag det som petitesser eller olycksfall i arbete eftersom resten av boken är så bra.

Utlämnande deluxe

För mig är poängen med den här boken nämligen att få människor att prata om psykisk ohälsa. Therése berättar öppenhjärtigt om allt hemskt som hon behövt stå ut med under sitt liv. När jag intervjuade henne berättade hon att hon inte vågar prata om för hemska saker på Youtube eftersom hon har väldigt många barn och tonåringar som följer henne. Därför undrade jag vilken nivå hon skulle lägga sig på i boken. Hon valde att vara utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.

”Therése är utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.”

 

Det som berör mig mest i boken är när hon skriver om hennes och ex-fästmannen Anders  förhållande. Jag känner igen mig så mycket när hon beskriver hur hon klänger sig fast vid Anders, som hon numera är tillsammans med igen, och hur han kämpar så hårt han kan för att hon ska må bra. Han agerar på ett osjälviskt och nästintill självutplånande sätt. Som när Therése utan att fråga går med på att bli fadder till en hemlös hund:

”Väl i förarsätet insåg jag att jag precis gått med på att låta en hund flytta in hos mig och Anders på obestämd tid utan att ens fråga honom om det var okej. […] Framme på Arlanda fick jag ett sms av Anders där han skrev att jag var galen men att han inte kunde vänta tills jag kom hem så han skulle få träffa vovven. Han frågade till och med om han kunde hjälpa till på något sätt – kanske köpa något till hunden?”

När Therése blir sjukskriven ligger hon bara hemma och väntar på att Anders ska komma hem från jobbet. Hon planerar till och med sömnen för att minimera tiden utan sin stora kärlek:

”Efter uppsägningen följde jag min läkares rekommendationer och blev än en gång sjukskriven ’tills vidare’. Mina dagar som sjukskriven handlade mest om att räkna ner timmarna tills Anders skulle komma hem. Han gick till jobbet 07.45 och kom alltid hem 17.15. Jag skapade en rutin av att sova så länge som möjligt för att minska antalet vakna timmar utan honom.”

Kärleksrelationen till Anders, som sedermera tar slut (innan de hittar tillbaka tillvarandra långt senare), är en smärtsam påminnelse om hur hänsynslös psykisk ohälsa kan vara mot oss alla. Jag läser med andan i halsen och tårar i ögonen.

”Trots att jag bara låg hemma i soffan och kollade på Youtube under dagarna så var det Anders som köpte och lagade maten åt oss efter tio timmar på jobbet. Han tvättade mina kläder, städade vår lägenhet och hjälpte mig med hyran utan att någonsin be att få pengarna tillbaka. Han förminskade aldrig mitt mående eller ifrågasatte mig när jag förklarade mina orimliga rädslor och katastroftankar. Anders var mitt skyddsnät, min förälder och mitt livs kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för hur han satte sitt eget liv på paus när han försökte hjälpa mig att bli frisk, men jag har Anders att tacka för att jag lever idag. Utan honom är jag osäker på om jag hade orkat fortsätta.”

Fy fan.

Män som stalkar kvinnor

Förutom kärleksbekymren finns det en hel del annat i boken som berör mig. Framför allt skäms jag över att vara man. Inte bara för att män har betett sig så illa mot Therése, utan för att jag delvis känner mig medskyldig. Jag har aldrig våldtagit någon eller varit ett svin i största allmänhet, men mycket av den sexualisering och objektifiering av unga kvinnor som Therése pratar om har jag helt säkert bidragit till, precis som de flesta unga killar har. Det är kanske oundvikligt när man växer upp i ett sexualiserat och objektifierande samhälle, eller umgås i mer eller mindre grabbiga sammanhang, men jag borde ändå ha förstått bättre och agerat utifrån det.

I boken berättar Therése om hur hon sökte mäns bekräftelse med utmanande kläder, och att det gav en kick som hon liknar vid en slags drog. Men hon beskriver också hur det bara morgonen efter kunde äckla henne och vad det gjorde med hennes redan dåliga självkänsla:

”Jag intalade mig att ’klär man sig som en slampa så är det väl inte mer än rätt att man behandlas som en’. Sådant hade man ju läst på Flashback.”

Den dåliga självkänslan och den skeva självbilden gjorde att hon inte heller anmälde den våldtäkt som en av hennes ”vänner” utsatte henne för på en midsommarfest. I boken berättar hon hur hon länge inte litade på män överhuvudtaget:

”Att bearbeta minnen och känslor som jag under så lång tid tryckt undan tärde på psyket, och att berätta om det sexuella övergreppet jag aldrig tidigare talat om blev nästan som att uppleva det en gång till. Jag började drömma mardrömmar om midsommarnatten flera gånger i veckan, jag grät när jag var intim med min nya pojkvän Anders och vågade inte längre vara ensam med män. Var det en man som svarade i telefonen när jag tvingades ringa någon myndighet lade jag på, och stod en man i kassan på apoteket vände jag och gick hem. Jag litade inte på män, jag var rädd för dem och ville inte ha med dem att göra. Kom en man mot mig på trottoaren gick jag snabbt över vägen.”

Tyvärr är våldtäkten bara kronan på verket bland alla övergrepp som Therése fått uppleva. Inte minst sedan hennes Youtube-kanal exploderade och hon blev en offentlig person. Steget ut på nätet, och i synnerhet Youtube-succén, har nämligen inte bara inneburit en väg ut ur utmattningsdepressionens grepp – det har också haft väldigt negativa konsekvenser. Trots att innehållet i Youtube-kanalen till stora delar är ytligt och okontroversiellt – för att inte säga positivt och inspirerande – kommer berömmelsen även i Therése fall med ett pris:

”Det var inte första gången jag varit med om övergrepp till följd av min närvaro i sociala medier. Redan ett år tidigare hade jag fått avföring, sperma och använda tamponger skickade till mig. Jag har fått pälskragar och blodigt, rått kött i min brevlåda. Jag har fått kommentarer om hur jag förtjänar att gruppvåldtas tills jag går sönder, hur världen vore en bättre plats om jag tog livet av mig och kommentarer om hur personer planerar att slå ihjäl mig.”

Ett annat exempel under avdelning vidriga män och trakasserier är när hon fick blommor från en obehaglig stalker:

”När jag filmade vloggen hade jag fått en blombukett varje dag i trettiotvå dagar. Av samma person. Varje dag i över en månad plingade ett blombud på dörren med en ny bukett med tillhörande kort. De första veckorna skrev den okända personen att hen beundrade mig, att jag var vacker, intelligent och rolig och att personen en dag hoppades på att få träffa mig.

Personen fortsatte att skicka blommor även efter att jag lagt ut en vlogg där jag berättade att jag varit på dejt med en kille, men då var det slut på komplimangerna. ’HORA’ stod det på kortet dagen därpå. Dagen efter det stod återigen en ny bukett utanför dörren när jag kom hem, och på kortet fortsatte personen berätta att jag var billig, att jag var smuts som förtjänar smuts och så vidare.”

Det här är kanske inte överraskande med tanke på debatten om näthat och så, men det är ändå jäkligt nedslående.

Fansen blev räddningen

Allting i boken är dock inte mörkt. Therése använder stora delar av den till att tipsa om vart man kan söka sig, förklara olika psykiska sjukdomar och deras symtom och att berätta vad hon själv gjort för att må bättre. Hon har också tagit hjälp av psykologen Jenny Jägerfeld som svarar på några av Therése frågor, det tyckte jag var särskilt fint.

Dessutom är Therése rolig, vilket du känner till om du följer henne. Som när kanariefågeln Frida inte kan leva upp till hennes högt ställda förväntningar.

”Som du kanske listat ut visste jag, precis som de flesta barn, väldigt lite om fåglar och tappade snabbt intresset för tråkiga Frida. Hon satt ju bara där på pinnen i sin lilla bur och glodde. Hon födde aldrig några bebisar, dessutom visade det sig att Frida inte ens var en hon, utan en han.”

Eller när hon lyckas tjata till sig vandrande pinnar:

”Det man ska veta om vandrande pinnar är att de förökar sig som galningar.”

Hennes följare är inte heller bara stalkers och missunnsamma män och kvinnor. När hon bryter upp från Anders postar hon en video där hon berättar om uppbrottet, och även om hon får en del idiotiska kommentarer även den gången, är det till slut hennes prenumeranter – och inte hennes vänner eller familj – som är det största stödet:

”Oavsett vad som händer med min Youtubekarriär så kommer jag alltid att vara tacksam för hur mina tittare tog hand om mig under den här perioden. Jag vet inte om du märkt det men jag tänker ofta i bilder och jag föreställer mig att mina tittare under den här perioden tillsammans bar mig framåt likt ett publikhav bär en artist som precis stagediveat. Jag var paralyserad av chock, smärta och sorg, men mina tittare hjälpte mig att höja blicken och ta mig framåt. Jag hade inte bara förlorat mitt livs kärlek, jag hade förlorat det enda som kändes värt att leva för, men mina tittare fick mig att kämpa.”

Det här var någonting som Therése berättade om i min intervju också, och det märktes tydligt att det inte bara var en gimmick eller en slentrianmässig sägning. Hennes fans har verkligen räddat henne.

Mitt omdöme: en fantastisk bok

Sammanfattningsvis är det här en fantastisk bok på alla sätt och vis. Therése är en jättefin förebild för hundratusentals barn och ungdomar i Sverige – en slags kantstött men vis och varm storasyster som inte smusslar med sina otillräckligheter eller försöker dölja det jobbiga som livet ibland serverar en.

Visst är bilden av psykisk ohälsa något förenklad på sina ställen, men i det stora hela är det ingen big deal. Den här boken kommer för många barn och unga i Sverige att bli den första boken de läser frivilligt. Att en sådan bok handlar om psykisk ohälsa måste ses som en osannolik röta för alla oss som brinner för frågan.

Jag kommer kanske aldrig att förstå Therése helt och hållet, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om henne. Hennes ångest hade kunnat tvinga henne till ett liv som sjukskriven. Depressionen och våldtäkten hade kunnat förgöra henne, det hade kanske till och med varit det mest sannolika. Nu blev det inte så. För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.

”För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.”

 

Boken rekommenderas förresten varmt. Om det nu inte redan har framgått.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

 

Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: Svenska
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-11-09
Medarbetare: Sporrong, Sanna (form) / Sporrong, Sanna (form)
ISBN: 9789137149011

4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?

Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Statistik om psykisk ohälsa – Nytt avsnitt av podden om psykisk ohälsa

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!