Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgeandshus till öppenvård

Psykiatrins historia i Sverige är oerhört intressant. Här följer en kort redogörelse för psykiatrins historia i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Från helgeandshus, inlåsning och mentalsjukhus, till de nya medicinerna och öppenvården på psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus.

Psykiatrins historia i Sverige var ämnet för podden som publicerades idag. Lyssna på den här nedan, eller läs redogörelsen nedanför podden om du hellre vill det!

Innehållsförteckning psykiatrins historia:

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)
Sveriges första mentalsjukhus (år 1800-1850)
Mentalsjukhusboomen (år 1850-1950)
Medicinerna (år 1950-1970)
Slutet för mentalsjukhusen (år 1970-2000)

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)

För att förstå mentalsjukhusens betydelse är det nödvändigt att förstå vad som fanns innan och vad mentalsjukhusen ersatte.

Hur man behandlat psykiskt sjuka har berott på hur man sett på det som vi idag kallar för psykisk sjukdom. Under mänsklighetens begynnelse och långt in i modern tid har mental ohälsa setts som förbundet med magiska krafter. Man trodde helt enkelt att det var gudar eller mörka krafter som besatte den sjuke och det var genom medicinmän och schamaner man skulle fördriva demonerna ur de sjuka.

En metod för demonutdrivning som användes i antikens Egypten var så kallad trepanering. De egyptiska läkarna brukade försöka bota plågade patienter genom att borra ut ett litet lock i skallbenet på patienten, som var vid fullt medvetande, och lyfte sedan på locket för att släppa ut de onda andarna. Många dog av behandlingen och ingen av de som mot förmodan överlevde blev frisk. Som medicin mot sjukdomarna användes annars krokodilavföring och ödleblod, vilket, som vi snart ska bli varse, var en av de metoderna som ändå gjort minst skada genom århundradena, för utöver trepaneringen har det genom åren funnits en rad mycket smärtsamma behandlingar inom psykiatrin.

Världens första systematiska läkarutbildningar uppstod under medeltiden på de sjukhus som växte fram inom den muslimska världen och som kallades bimaristan. Sådana sjukhus fanns i nästan alla större muslimska städer och på 800-talet, på sjukhuset i Kairo, lär för första gången en humanistisk präglad vård av psykiskt sjuka uppstått, men även om det var en symboliskt viktig händelse skulle den dessvärre följas av mer än tusen år av övergrepp och experimenterande på oskyldiga människor.

De magiska och religiösa förklaringsmodellerna av psykisk ohälsa levde kvar långt in i modern tid innan de gradvis ersattes av andra förklaringsmodeller. Inom kristendomen fanns bitvis en viss respekt för människor som var annorlunda, i varje fall om denna särart var kopplad till en religiös upplevelse. Till exempel kunde hallucinationer ses som gudomliga gåvor, att man istället för att vara straffad av gud faktiskt hade en kontakt med Gud som andra inte hade. Men den kristna kyrkan har precis som andra religioner framför allt sett psykisk sjukdom som ett straff från Gud och trepaneringar har skett även i kristna samhällen.

Inte ens religiösa uppenbarelser var förresten ett säkert kort. En som tillbringade omkring 20 år på Stora dårhuset i Vadstena under 1800-talet var en kvinna som kallades ”predikar-Lena”. Likt den heliga Birgitta lär hon ha fått en uppenbarelse och gav sig ut för att predika. Men kvinnor var inte tillåtna att predika på den tiden, och hon till skillnad från heliga Birgitta låstes predikar-Lena alltså in i istället.

Under medeltiden vårdades psykiskt sjuka oftast av sina familjer, men i mer allvarliga fall fick de bo på helgeandshus. De var ett slags halvreligiösa institutioner, helgeandshus står för den helige andes hus, som i Sverige började byggas på 1200-talet. Där tog man hand om fattiga, gamlingar, psykiskt och fysiskt sjuka, vilket har varit en ganska vanlig indelning på sina ställen ända in i 1900-talet.

Så småningom började de psykiskt sjuka skiljas ut och spärras in på separata dårhus. Dårhuset kunde bestå av ett eller två gemensamma rum. Kring dessa låg en rad isoleringsceller. Där låste man in de sjuka på livstid. Dörren ut från den lilla cellen hade bara en fönsterglugg och framför dörren satt en vakt. Detta var en relativt human behandling, men man satte även ofta psykiskt sjuka i fängelse bland brottslingar, tryckte ner dem i mörka underjordiska hålor. De oroliga fick kedjor runt armar och ben.

Fortfarande idag är många psykiskt sjuka i till exempel Indonesien fastkedjade och undanstuvade på det här sättet. Enligt indonesiska myndigheter är det hela 18.800 psykiskt sjuka människor som lever instängda eller fastkedjade än idag bara i Indonesien.

Sveriges första mentalsjukhus (1800-1850)

Helgeandshusen blev med tiden dårhus eller hospital, vilket i princip var samma sak. I historieskrivningen ses ofta tiden runt sekelskiftet 1800 som en brytpunkt för synen på psykisk sjukdom. Från och med nu blev det medicinska perspektivet dominerande och från att ha setts som besatta, syndiga och sämre människor började man sakta men säkert se psykisk ohälsa som sjukdomar som gick att bota. Enligt en stadga från 1823 skulle de sjuka till exempel inte längre kallas dårar utan patienter.

Eftersom det hela tiden fanns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården i västvärlden, innebar detta nya synsätt en radikal förändring i de politiska besluten kring sinnessjuka människor. När psykisk ohälsa betraktades som obotligt gick politiken ut på att skapa förvaringsutrymmen, att låsa in dem och kasta bort nyckeln. Nu ansågs det i västvärlden för första gången i historien rimligt att satsa pengar på vård och behandling. Dessutom fanns ekonomiska motiv, eftersom man hoppades att boten av sjuka skulle leda till mindre kostnader för de institutioner som ändå fanns.

I början av 1800-talet började man därför bygga mentalsjukhus i Europa. Tyvärr var behandlingarna ofta mycket värre än bara förvaring, ofta till och med dödliga, men förändringen i synen på psykiskt sjuka var ändå ett nödvändigt steg i rätt riktning.

Så småningom började även Sverige bygga mentalsjukhus. En skrivelse från en av riksdagens ständer till kungen den 14 oktober 1854 anses varit viktigt för utvecklingen.

“Hurusom erfarenheten ådagalagt, det en mängd sinnessjuke kunde till helsan återställas, om de erhölle den särskilda behandling, som deras sjukdoms tillstånd påkallade, och om åtgärder vidtoges att åt så beskaffade sjuke bereda möjligheten af en egen synnerlig vård; men att ernåendet af ett sådant hospitalsinrättningarnas hufvudsyftemål, eller de sjukes botande, förhindrades derigenom, att de gamla författningarna rörande hospitalsväsendet i riket hitintills i det närmaste blifvit oförändrade, så att hospitalerna ännu, liksom i början af deras inrättande, vore att anse mera såsom försörjningsinrättningar för obotliga och fattiga än såsom läkeanstalter för sinnessjuke.”

Kungen tillsatte en expertgrupp som skulle utreda frågan, vilket låg till grund för en kunglig stadga angående sinnessjukas behandling och vård i Sverige som kom 1858 och anses vara den första stadgan som behandlar sinnessjukvård i dess helhet. Redan 1855 hade man tjuvstartat utvecklingen genom att bygga Konradsberg, som räknas som det första riktiga mentalsjukhuset.

Förutom Konradsberg fanns sedan tidigare Danvikens hospital i Stockholm och Vadstena hospital där man till viss del försökte behandla de psykiskt sjuka patienterna. Exakt när man gick från dårhus till mentalsjukhus är alltså en definitionsfråga, men den moderna mentalsjukvården uppstod i Sverige någon gång i början av 1800-talet.

Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjärssor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att spruta med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dom, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

Att kalla den sjuke för galen och att se lydnad efter misshandel som en behandlingsframgång ger en fingervisning om den vetenskapliga verkshöjden under den här perioden. Mentalsjukhusen saknade visserligen länge verksamma behandlingar, men i början var vården i praktiken helt ovetenskaplig. I sin doktorsavhandling från 1982 beskriver idéhistorikern och professorn Roger Qvarsell förloppet:

“Först under 1800-talets senare hälft blev psykiatrin en vetenskap. Då hade nämligen ett neuropatologiskt synsätt etablerats som grundval för psykiatrin. Ämnet blev i Sverige kring 1860 ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och professurer inrättades vid universiteten och Karolinska institutet. Slutligen utarbetades ett klassificeringssystem och en terminologi som bl a möjliggjorde offentlig statistik över sjukdomarna. Detta betyder att den praktiska sinnessjukvården uppstod innan vi kan tala om en vetenskaplig psykiatri och vi kan därför inte se sinnessjukvården som i strikt mening tillämpad vetenskap.”

Alla var inte tillfreds med de sadistiska och ovetenskapliga behandlingarna. Svängmaskinen på Danviken föranledde till exempel en protestskrivelse från personalen mot anstaltsläkaren Sven Abraham Dahls brutalitet. Och i Europa rådde en intensiv debatt om psykiatrin, som även förmedlades till Sverige som ju fortfarande var en avlägsen och tämligen isolerad plats.

De sadistiska metoderna var dessutom allt som oftast inte i grunden ett uttryck för förakt mot människor som sågs som syndiga och ansatta av satan. Framför allt var det istället vanmakt som drev läkekonsten att prova brutala behandlingar. Ingenting bet på de sinnessjuka, de blev nästan aldrig bättre, och i frustration försökte man med ännu mer brutala metoder för att banka vett i dem. Många behandlingar och försök gjordes med goda avsikter. Ingen kunde ju veta vad som till slut skulle visa sig hjälpa. Det var anyone’s guess.

En pionjär inom den svenska psykiatrin som hämtade hem influenser från kontinenten och moderniserade psykiatrin var den legendariske läkaren Georg Engström. Under första halvan av 1800-talet var han starkt bidragande till det som sedan kom att bli en mer humanistisk modell för vården av sinnessjuka i Sverige.

Georg Engström föddes 1795 i Kvillinge socken i Östergötland. Han kom från en prästfamilj och var själv troende, men valde att bli apotekarlärling och sedan läkare. 1823 blev han kurhusläkare i Vadstena och senare hospitalsläkare vid Vadstena hospital 1826 och stannade i tjugo år. Han blev därigenom Sveriges förste heltidsanställde psykiater.

Intresset för sinnessjuka verkar dock inte ha funnits där från början. Hospitalets ledning upprördes över att Engström flera gånger lämnade staden och hospitalet utan att meddela dem i förväg. Av allt att döma förbättrades relationen mellan honom och direktionen med tiden, och han blev mer intresserad av de sinnessjukas situation.

1833 åkte Engström på studieresa, denna gång med ledningens godkännande. Han besökte tre mentalsjukhus, ett i Danmark och två i Tyskland. Förmodligen var det under de här resorna han hämtade inspiration till de reformer han genomförde på Vadstena Hospital. Särskilt imponerad blev han av det i samtiden berömda Sonnensteins hospital vid Pirna i Sachsen. Han kallade den till och med en “ fullkomlig Sjuk-Inrättning”.

Det han tyckte var beundransvärt och modernt var bland annat av de natursköna lägena, den rena luften och de fina parkerna som sjukhusen i Danmark och Tyskland erbjöd sina sinnessjuka patienter. Engström var emot bilden av sinnessjuka som syndiga och ansatta av demoner, en uppfattning som allt fler hade börjat ifrågasätta.

I Roger Qvarsells doktorsavhandling som till stora delar handlar om Georg Engström beskriver han hur Engström tagit intryck av sin resa till Sonnensteins hospital i Tyskland.

“Den tid som de intagna inte arbetade borde de, enligt Engström, ägna sig åt olika fysiska eller intellektuella sysselsättningar. Promenader, läsning, musikutövning, biljard- och kägelspel samt hantverksgöromål, var några av de typer av sysselsättningar som han hade mött på sin resa. I sin beskrivning av förhållanden vid Sonnenstein utvecklade Engström även några synpunkter på sysselsättningen som ett inslag i den psykiska behandlingen av de sjuka. Olika slags spel ansågs kunna hämma fantasins utflykter och liva de försvagade själskrafterna och dessutom befordra ett sällskapligt umgänge mellan patienterna. Patienternas sällskapsliv ansågs på Sonnenstein vara mycket värdefullt och de sjuka sammanfördes med likar för ömsesidig trevnad och som en del av behandlingen. Man uppmärksammade även högtidsdagar och födelsedagar med festligheter för att stärka sällskapslivet. Musikutövandet var på Sonnenstein huvudsakligen ett medel för förströelse och njutning, men i vissa fall kunde det även fungera som ett läkemedel”

Georg Engström använde alltså Sonnenstein som förebild när han reformerade Vadstena hospital. Gårdarna på Vadstena fick mer parkliknande karaktär med “behagliga promenadstråk”. Istället för att bara driva runt på hospitalet skulle patienterna sysselsättas genom att till exempel hugga ved eller sköta parken om man var man, eller att sy eller baka om man var kvinna. Tanken var både att patienterna skulle må bra av att arbeta och att det skulle gynna hospitalets ansträngda ekonomi, en modell som sedan länge var vedertagen på landets alla mentalsjukhus.

Men även den gode Georg gjorde skillnad på människor och människor. I det så kallade Dårhuset på Vadstena hospital lät han de svårast sjuka bo i. Han menade att de patienterna hade “sjunkit långt under djuret, beröfvade nästan hvarje spår av psychisk verksamhet och utan medvetande”. En “rysliga tafla af menskligt elände, som så vidt möjligt är, skall döljas för andra, än dem som nödvändigt måste åskåda desamma”.

Engströms inställning var ändå totalt sett mycket progressiv, trots att han alltså såg de svårast sjuka som betydligt lägre stående varelser än djur. Under sina dryga tjugo år i Vadstena stakade han ändå ut en väg framåt för sinnessjukhusen såsom de skulle komma att se ut och fungera.

Förutom att sysselsätta patienterna med arbete, förströelse och se till att omgivningarna var natursköna, var en central idé i hans ideologi att renodla och professionalisera skrået. Fortfarande var dåshusen en slags slasktratt som inte främst innebar en gränsdragning mellan sjuk och frisk, utan snarare mellan av samhället önskade och icke önskade människor, vilket förutom sinnessjuka även innebar till exempel fattiga, gamla och andra individer som så att säga kostade mer än de smakade för samhället.

Engström kämpade hårt för att rensa hospitalet från de här patienterna han fått på köpet. Han försökte också kategorisera de verkligt sjuka i olika kategorier istället för att klumpa ihop dem. Idéhistorikern Roger Qvarsell beskriver Engströms försök så här:

“Engströms sjukdomslära och sjukdomssystem uppvisar oklarheter och vagheter. Det var dock det första försöket i Sverige att ge en samlad bild av sinnessjukdomarnas indelning och karaktär baserad på kliniska iakttagelser. Därmed är Engströms sjukdomslära även det första försöket att formulera en vetenskaplig psykiatri.”

Indelningen var både grov och nedlåtande. Patienternas tillstånd kallades saker som stupiditas, idiotismus, imbecillitas, fånighet, slöhet, nervsvaghet eller det tämligen luddiga “fixa idéer”. Fånighet var den vanligaste diagnosen från doktor Engström, ungefär hälften av patienterna 1828 och 1830 klassificerades som fåniga.

Förutom att han renodlade patienterna mot sinnessjuka och gjorde försök att individualisera diagnoser och behandling, drev han professionaliseringen av psykvården hårt. Hans egen anställning innebar i praktiken någon slags allt-i-allo-roll som han ville bort från. Han anställde bland annat en vaktmästare 1833, dessutom fick de andra anställda nya roller och titlar.

Pigor och tjänstekvinnor började till exempel under 1820-talet kallas för sjuksköterskor. De manliga anställda kallades vid slutet av 1820-talet för dårvaktare, men några år senare användes den mer neutrala benämningen drängar. I den hospitalsordning som Engström författade och som trycktes 1844 fick de till slut kallas »sjukvaktare».

Trots Engströms vetenskapliga och professionella inställning till psykisk sjukdom var religionen en viktig del av behandlingen. Han kallade religionen »detta herrliga medel”, men han hade en mer pragmatisk syn på religionen än många andra haft tidigare. Religionens betydelse för de sjuka beskrevs i psykologiserande ordalag. Det var inte fråga om en straffande religion som predikade bot och bättring.

Engströms vårdideologi byggde på övertygelsen att de som fördes till hospitalet var sjuka människor, som skulle kunna förbättras med hjälp av den nya vetenskapens metoder. Och det viktigaste medlet mot dessa sjukdomar låg i det sätt på vilket hospitalsinrättningen var organiserad och det liv som de sjuka förde där.

Trots sina brister var Georg Engström en pionjär och en visionär under en kritisk tid i svensk psykiatri. Arbete, renlevnad, rutiner och återhämtning var några av hans viktigaste inslag i vården, de sjuka skulle få vistas i välskötta vackra miljöer och målet var att de skulle kunna återanpassas in i samhället.

Hans modell var en humanistisk dröm jämfört med tidigare, men vad gav det egentligen för resultat? Sanningen är att resultaten inte matchade hans ambitioner, eller ens i närheten. Under Georg Engströms verksamhetstid i Vadstena dog nämligen i genomsnitt en patient av tolv varje år, och så lite som en av trettio skrevs ut.

Uppförsbacken för den svenska psykiatrin var fortfarande brant och flera dramatiska perioder väntade runt hörnet.

Mentalsjukhusboomen (1850-1950)

I och med etableringen av de första sinnessjukhusen började en massiv expansion av den vårdapparat som skulle ta hand om samhällets psykiskt sjuka människor. Expansionen pågick i mer än hundra år och tog sin början i mitten av 1850-talet.
I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Mentalsjukhus byggdes i Stockholm, Göteborg, Nyköping, Växjö, Härnösand, Kristinehamn, Piteå och Uppsala.

Andra hälften av 1800-talet innebar även att psykiatrin blev vetenskaplig, den blev ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och man utvecklande mer vedertagna klassificeringssystem än Georg Engströms hemmasnickrade. Det i sin tur gjorde att man kunde föra offentlig statistik över sjukdomarna och patienterna.

Den vanligaste orsaken till att man var på mentalsjukhus på slutet av 1800-talet var inte schizofreni eller den den typen av psykoser. Det var paralysie général, som var ett senstadium av syfilis. På den tiden var syfilis en väldigt allvarlig sjukdom, mycket farligare än den är idag. Och det fanns inte heller några antibiotika som man kunde bota syfilis med.

Sjukdomen gick i flera stadier, och i det tredje stadiet så fick man angrepp på nervsystemet och framför allt på hjärnan: patienterna blev psykotiska, kunde få storhetsvansinne och kunde få svårt att röra sig. De blev dementa och efter ett par år dog dem, men eftersom det inte fanns någon behandling mot syfilis var de mest galna patienterna i princip omöjliga att hantera under åren innan deras död.

De sinnessjukhus som fanns fylldes på i rask takt med de här omöjliga patienterna, överbelagda sjukhus med obotliga patienter som betedde sig oerhört skrämmande gjorde institutionerna ofta till förskräckliga platser. Syftet med sinnessjukhus hade ju till stor del varit att avskilja de sjuka från ogynnsamma miljöer, att få en chans till lugn och ro. Syfilispatienterna var själva antitesen till lugn och ro.

För att informera sig om tillståndet i landet för de sinnesjuka och sinnesslöa människorna, beslutade riksdag och regering sedan i sekelskiftet 1900 att en statlig utredning skulle utföras. Syftet med undersökningen var att räkna antalet sjuka och uppskatta hur många av dem som ansågs vara i behov av anstaltsvård.

Behovet visade sig vara mycket stort. Syfilis var fortfarande en obotlig sjukdom som plågade mentalsjukhusen. Samtidigt tycktes antalet schizofrenier och andra psykoser också öka, varför vet man fortfarande inte, och trycket på mentalsjukhusen ökade ytterligare. Schizofreni-patienterna var också svåra att hantera och svarade inte på några behandlingar.

Som en skänk från ovan kom den första effektiva behandlingen mot syfilis 1917, när den österrikiske läkaren Julius Wagner-Jauregg upptäckte att man kunde bota syfilis med hjälp av malariainjektioner. Metoden spreds över Europa och avlastade mentalsjukhusen.

Men expansionen låg redan efter och fortsatte i samma ursinniga tempo. Från 4600 intagna i sekelskiftet ökade antalet till 16 000 svenska mentalsjukhuspatienter 1930. Det var bland annat under den här perioden som det ökända mentalsjukhuset i Säter byggdes, ett sjukhus som under femtiotalet hade plats för nästan 1600 intagna. Säter hade vid den tiden ungefär 2500 invånare. Flera jättesjukhus byggdes under de här decennierna: bland andra Restas sjukhus i Vänersborg, Sankta Gertruds sjukhus i Västervik, Sundby sjukhus i Strängnäs och Sankta Maria sjukhus i Helsingborg.

Sjukhusen påminde överlag mycket om varandra. I boken “Den galna vården” skriver forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström att “De gamla hospitalen eller mentalsjukhusen knappast skilde sig åt – mera slående var likheterna.”

På Psykiatriska muséet i Västerviks hemsida kan man läsa om Västerviks hospital.
De skriver bland annat att:

“Sjukhuset låg naturskönt men isolerat utefter Gamlebyviken, strax norr om Västervik. Personalen bodde därför på sjukhusområdet. Sjukhuset fungerade som ett eget samhälle. Det enda som saknades var skola, systembolag och barnmorska. När sjukhuset var som störst fanns ca 1400 patienter och ca 900 personal.”

Ungefär så kan man sammanfatta mentalsjukhusen: Pampiga och lite kusliga byggnader med stora trädgårdar belägna på natursköna men avlägsna platser, där man byggde egna små självförsörjande samhällen med tusentals människor, ofta med egna kyrkor och kyrkogårdar där både patienter och anställda begravdes efter decennier av sina liv på sjukhusområdet.

I början av 1900-talet hade man tack och lov rensat ut många av de värsta avarterna av behandlingar inom psykiatrin i Sverige. Frey Svensson, professor i Uppsala och överläkare vid dåvarande Uppsala hospital och asyl, skrev i sin bok med titeln “Lärobok i sinnessjukvård”, att de basala principerna för psykiatrisk vård var “frisk luft, renlighet, föda och vila”.

Behandlingarna som ändå fanns var till exempel opium och barbiturater, en slags ångestdämpande medicin från början av 1900-talet som var föregångare till benzodiazepiner. Barbiturater används visserligen fortfarande, men endast i extrema undantagsfall eftersom de har svåra biverkningar. Varma långbad var också vanligt, vilket förmodligen låter betydligt skönare än det i själva verket var. Baden varade i upp till tio timmar och vattnet var 35 grader varmt, mest av allt var behandlingen ett sätt att undvika ännu grövre tvångsmedel. Ibland användes till och med ett slags segeldukstäcke för att tvinga kvar patienterna i badkaren.

På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.

Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.

Elbehandling används numera framför allt vid svårare depressioner och är då en mycket effektiv metod, där man sövs och får muskelavslappnande medel innan. Men vid den här tiden användes den på allt möjligt och inte sällan som straff eller för att lugna ner patienter. Läkaren Jan-Otto Ottosson skriver i boken “Psykiatrin i Sverige” om sina erfarenheter på Beckomberga under 1950-talet: “ECT användes i pacificerande syfte. Någon informerat samtycke var det inte fråga om utan patienterna trycktes ner på en brits, en skärm sattes upp och behandlingen gavs på avdelningen, utan narkos eller avslappning.”

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Han såg den som en slags omskakande procedur som skulle följas av reorganisation av de psykiatriska funktionerna. De utvärderingar som gjorts uppfyller inte moderna krav på kontrollerad behandlingsforskning. Endast en del relativt nydebuterade fall förbättrades, vilket kunde tillskrivas sjukdomens naturliga förlopp och den uppmärksamhet patienterna fick vid bedömnings- och uppföljningssamtal. Behandlingen var dessutom riskabel eftersom cirkulationskollaps och allvarliga hjärnskador kunde uppstå.

Lobotomin är en historia i sig, och ett oerhört mörkt kapitel i svensk psykiatrihistoria. Lobotomin skar visserligen bort galenskapen och ångesten, men patienterna blev avtruppade och likgiltiga, dessutom var dödligheten av själv ingreppet hög. Mellan slutet av 30-talet och början av 60-talet lobotomerades ofattbara 4500 svenskar innan operationerna upphörde. Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Upp till var sjätte patient avled av ingreppen. Trots det fick neurokirurgen Egas Moniz från Portugal nobelpriset för lobotomeringstekniken 1949.

Under perioden 1930 till 1970 hade expansionstakten av den svenska psykiatrin i relativa termer slagit av. Men sett till antal intagna var det den kraftigaste ökningen genom tiderna, Sverige gick från 16000 till nästan 40 000 intagna mentalpatienter. Enligt vissa forskare var Sverige till slut bäst i världen på att erbjuda psykiatriplatser till sina medborgare.

Det här var också den epok under vilken man byggde Sveriges tre största mentalsjukhus: Beckomberga i Stockholm, Lillhagens sjukhus på Hisingen i Göteborg och Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan 1933 stod Sveriges största mentalsjukhus genom tiderna klart ‒ det mytomspunna Beckomberga sjukhus i Stockholm som peakade med plats för osannolika 2000 mentalpatienter, dubbelt så många som funnits i hela landet bara 70 år tidigare.

Medicinerna (1950-1970)

Under femtiotalet inträffade det som blev början till slutet för mentalsjukhuseran i Sverige och resten av västvärlden. Då introducerades nämligen den moderna psykofarmakan. Det första neuroleptikumet hette klorpromazin. Det började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

Seniorprofessor Marie Åsberg är en av få som faktiskt varit med på nästan hela resan och vet hur stor skillnaden var före och efter medicinernas intåg. När hon gästade podden frågade jag henne hur mycket det betydde för psykiatrin när klorpromazin uppfanns och började användas på mentalsjukhusen.

”Det var väldigt stort. Jag har en före detta doktorand som är sjuksköterska och som har skrivit sin avhandling om sjuksköterskornas upplevelse av när neuroleptika kom på 50-talet. Det är väldigt fascinerande för att dessförinnan så var ju de gamla mentalsjukhusen ganska… de var i och för sig länge förskräckliga ställen, men de var totalförskräckliga på den tiden. Speciellt då oroliga avdelningar och personalen som jobbade där var ju ofta rädda för patienterna, och om man är rädd blir man varken empatisk eller klok eller någonting. Så det säger sig självt att det kunde vara en väldigt svår stämning. När neuroleptika kom så blev det ju tyst och lugnt och man kunde göra saker med patienterna och för en del så klev det plötsligt fram människor ur det där som hade varit dolt bakom den här sjukdomsmasken skulle man kunna säga. Man började göra en massa saker med dem för att rehabilitera dem. Man kunde skriva ut patienter efter decenniers sjukhusvård, så det var ju fantastiskt”

Neuroleptikan var med andra ord en gamechanger för psykiatrin. Inflödet av syfilispatienter hade upphört, och nu kunde man börja skriva ut även psykotiska patienter som inte vad syfilissjuka. Men allt var inte frid och fröjd. Marie Åsberg:

”Det visade sig, som det mesta i psykiatrin alltså, att det hjälpte inte alla. Och för somliga var det väldigt tokigt. Man sa då att man ersatte den fysiska tvångströjan med en mental tvångströja som det inte är säkert kändes bättre för patienten, även om det blev lugnare runtomkring honom eller henne. Och det där har man ju kommit ifrån nu, men man använde neuroleptika väldigt ospecifikt, på många patienter som inte alls skulle ha det, och man använde det i alldeles för höga doser”

Kort efter neuroleptikan kom i varje fall även de första moderna antidepressiva medicinerna. Substansen imipramin introducerades ett par år efter klorpromazin och var faktiskt också tänkt att vara ett neuroleptikum. Det visade sig dock att den inte hade någon effekt på psykoser, och substansen var på väg att dumpas av läkemedelsföretaget innan den Schweiziske psykiatrikern Roland Kuhn förelsog att den skulle testas på depressioner, vilket visade sig fungera bättre. Imipramin fick sedermera handelsnamnet Tofranil, och även om antidepressiva likt neuroleptikan har stora brister, är resten historia.

I februari 1960 lanserades dessutom den första moderna medicinen mot ångest och oro, Librium. Därmed avslutades också ett decennium som varit lika omvälvande för psykiatrin som vad upptäckten av penicillinet hade varit för behandlingen av infektionssjukdomar. När femtiotalet började fanns det nästan inga mediciner alls mot psykiska sjukdomar och besvär. Tio år senare fanns alla tre huvudgrupper av psykofarmaka som används än idag. Psykosmediciner, ångestdämpande mediciner och antidepressiva mediciner. Litiumet började dessutom användas mot bipolär sjukdom och alla medicinerna har sedan 1950- och 60-talet fått uppföljare, även om de inte nödvändigtvis varit så mycket bättre.

Trots det kan man knappast överskatta medicinernas påverkan på psykiatrin i Sverige och världen. Vårdtiderna gick från år eller i värsta fall decennium till att man under 70-talets första år i de allra flesta fall skrevs ut efter kortare tid än trettio dygn.

Det trettiotal parallellsamhällen som fanns i Sverige under stora delar av 1900-talet skulle snart vara historia.

Slutet för mentalsjukhusen (1970-2000)

Lagstiftningen kring psykvården i Sverige börjar förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka. Man ville att psykiatrisk vård precis som kroppsvård skulle bygga på frivillighetsprincipen. De nya lagarna fick dock inte riktigt det genomslag som man ville, det var fortfarande mycket tvångsvård och obestämda vårdtider.

Huvudmannaskapet övergick från staten till landstinget 1967 och sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus. Då fanns det ungefär 36 000 sängplatser inom den svenska psykiatrin. Det skulle dock dröja länge innan mentalsjukhusen fullt ut hade ersatts av psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus och psykiatrisk vård fått samma ställning som annan sjukvård.

För trots att man börjat tvivla på organisationen med en från kroppssjukvården segregerad mentalsjukvård invigdes faktiskt fyra nya mentalsjukhus i början av 1960-talet. Från slutet av 1960-talet har det visserligen skett en successiv neddragning av antalet platser i psykiatrin, men det var först på 80-talet som mentalsjukhusdöden tog fart på riktigt. Det gigantiska Beckomberga var ett av sjukhusen som stängdes ned sist av alla, först 1995 avvecklades psykiatriverksamheten helt.

De vårdplatserna som existerar i psykiatrin idag finns alltså inte längre vid mentalsjukhusen eftersom de har bommat igen, utan vid psykiatriska kliniker på allmänna sjukhus. Beroende på hur man räknar finns idag någonstans mellan 3000-6000 vårdplatser kvar av de nästan 40 000 som fanns under mentalsjukhusens kulmen. Av de här vårdplatserna består dessutom 1500 av den slutna rättspsykiatrin, och resten ska alltså fördelas på landets alla svårt psykiskt sjuka människor.

De flesta mentalsjukhusen har gjorts om till lägenheter, äldreboenden eller sålts till privata företag. Vissa är övergivna och förfaller, de byggnaderna är populära platser för så kallad urban exploration, på Youtube finns klipp från bland annat de övergivna delarna av Säters mentalsjukhus i Dalarna.

Man kan fråga sig om mentalsjukhusen var bra eller dåliga för samhället. Läkaren Jan-Otto Ottosson jobbade länge på Beckomberga och Umedalens mentalsjukhus. I sin bok skriver han så här:

“Förmodligen fungerade en del mentalsjukhus bättre än Beckomberga och Umedalen som jag har mest erfarenhet av. Knappast någon vill väl dock ha dem tillbaka. De inrymde en kultur av ensidigt symtomtänkande, överbeskydd, segregering och avståndstagande som gav näring åt en fördomsfull inställning i befolkningen. Avarter i kollegialt uppträdande på dessa isolerade sjukhus kunde florera utan det korrigerande inflytande som läkare på andra kliniker kan utöva.”

Forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström menar att livet på mentalsjukhus var oerhört tufft, vilket många verkar ha glömt bort, men poängterar att den psykiatrireform som genomfördes i princip innebar att politikerna lämnade problemet vind för våg, något som han ser som ett nästan lika dåligt alternativ.

“Att vara patient på ett mentalsjukhus var svårt. I avhospitaliseringens tidevarv glöms detta faktum ofta bort. När jag talar med vårdkollegor, får jag ofta kommentaren: ‘Patienterna hade det väl ändå bättre på de gamla hospitalen – att bli uteliggare är inget bättre alternativ.’ Nu finns det emellertid bra många fler alternativ än ‘hospitalisering’ och bostadslöshet eller ensamhet. Problemet är emellertid att politiker på såväl stats- som kommunnivå har lämnat problemet därhän.”

Psykiatrins historia – källor i urval:

Psykiatrin i Sverige av Jan-Otto Ottosson
Bryt det sista tabut av Maria Borelius
Ut ur mörkret av Miki Agerberg
Bengt Sjöström – Den galna vården
Roger Qvarsell – Ordning och behandling
Psykmuseet.se

Framtidens psykiatri: så ser psykiatrin ut i framtiden enligt toppforskarna

Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:

  • Sophie Erhardt

Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.

  • Martin Schalling

Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.

  • Mikael Landén

Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.

  • Pär Höglund

Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.

 

Framtidens psykiatri är individualiserad och har högre status

I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:

Psykiatrins historia

Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.

De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.

De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.

Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.

Diagnosrevolutionen

Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.

Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.

Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.

Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.

Behandlingsexplosionen

Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.

På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.

Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.

Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.

Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.

Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.

Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.

De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.

Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.

De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.

Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.

Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.

Avstigmatiseringen

Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.

Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.

Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.

Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.

Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.

I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.

Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.

Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.

4Health, Mia Lundin, Mindly och annan pseudovetenskap får kritik i podden – Bluff? Kvacksalveri?

Psykisk ohälsa är ett fält där skojare, kvacksalveri och bluff inte omfattas av patientsäkerhetslagen. Tidigare fanns en lag som kallades för just kvacksalverilagen, den hette egentligen Lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område (1960:409), som numera är en del av patientsäkerhetslagen. Där regleras en del allvarliga sjukdomstillstånd (endast somatiska) och annat som inte får behandlas av den som inte har legitimation (läkare, psykologer osv.).

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet och att gå in i väggen (del 2)

Nu har äntligen del två av min podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet och att gå in i väggen med professor Marie Åsberg släppts! Om du inte har lyssnat på första delen i den här tvådelade specialaren om utmattning – gör det gärna först. I den här andra delen får du till exempel veta hur Marie själv gör för att undvika stress, vilka som är hennes bästa experttips för att undvika att gå in i väggen och vilka behandlingar som är effektiva mot utmattning.

Förutom alla mina egna frågor fick jag en hel drös frågor från er lyssnare via Twitter och Marie svarade på dem allihopa i slutet av inspelningen. Många av frågorna kom från utmattningspatienter eller anhöriga, väldigt bra frågeställningar som jag tyckte det var intressant att få svar på av en riktigt expert.

Ifall du vill veta mer om depression och psykisk ohälsa, köp gärna min bok om panikångest och depression som även Marie Åsberg har läst och rekommenderar! Du kan också köpa ett signerat ex av mig här för 150 kronor inkl. frakt, till dig själv eller till en vän som behöver boken.

Om du vill kommentera denna tvådelade podcast om utmattning kan du göra det på Twitter, där heter jag c_dahlstrom. Jag fick verkligen kämpa för att få med Marie på den här podden om utmattning så jag vill mer än gärna veta vad du tycker om resultatet! Trevlig lyssning!

Podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet och att gå in i väggen (del 1)

I avsnitt nummer tjugo blir det en podcast om utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller att gå in i väggen (kärt barn har många namn). Det är den första delen (lyssna i spelaren ovan eller på iTunes, Acast-appen eller där du lyssnar på poddar) av en tvådelad specialar-podcast om utmattning där jag har hjälp av en person som kallats världens främsta expert på utmattningssyndrom och utmattningsdepression – seniorprofessor Marie Åsberg.

Marie var en del av den arbetsgrupp som Socialstyrelsen satte samman i början av 2000-talet för att utreda de ökande sjukskrivningarna som skakade landet efter 90-talskrisen. I gruppens rapport etablerade de för första gången uttrycken utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som sedan blev välanvända och omdiskuterade begrepp.

Diagnoserna utmattningssyndrom och utmattningsdepression (eller egentlig depression med utmattningssyndrom som det också kallas) har ökat explosionsartat sedan 90-talet, man kan lugnt säga att det är ett samhällsproblem som måste lösas. I den första delen av denna tvådelade podcast om utmattningssyndrom pratar vi bland annat om hur det gick till när diagnosen uppstod, hur utmattningens biologi ser ut, vilket som är det typiska förloppet och vilken typ av människor som oftast drabbas av utmattning.

Om ni gillar denna podcast om utmattning får ni gärna dela den och tipsa andra om den, det tog lång tid och mycket jobb att få tag på Marie till det här avsnittet. Tusen tack också för alla frågor som ni ställde på Twitter, som jag ställer till Marie i den andra delen av den här specialen. Det avsnittet släpps den 13 augusti, se till att prenumerera på podden på iTunes eller i Acastappen så får du avsnittet levererat automatiskt till din smartphone!

Om du använder någon annan podspelare, använd RSS-url:en http://rss.acast.com/sinnessjukt så kan du lyssna på podden där med! Om du vill kommentera avsnittet kan du göra det på Twitter, där jag heter c_dahlstrom. Köp gärna  min bok om panikångest och depression som bland andra just Marie Åsberg rekommenderar. Om du vill kan du också köpa ett signerat ex av mig här för 150 kronor inklusive frakt.

Podcast om psykodynamisk terapi, KBT, depression och SSRI med Marie Åsberg

I avsnitt nummer arton av min podcast om psykisk ohälsa pratar jag ännu en gång med seniorprofessor Marie Åsberg (Karolinska Institutet) om modern psykiatri. I det här avsnittet pratar vi om de stora genombrotten och Maries egen karriär från 1980 fram tills idag. Vi snackar till exempel om psykodynamisk terapi (PDT) och hur den har gått från vetenskapsfrånvänd till evidensbaserad på de senaste decennierna.

Vi pratar också om kognitiv beteendeterapi (KBT) som fick sitt enorma genombrott i USA under 80-talet, mycket tack vare David Burns bästsäljande bok ”Feeling Good – The New Mood Therapy” som publicerades just 1980. KBT fick sitt genombrott i Sverige först under 90-talet och 2000-talet och är en slags mix av kognitiv terapi och beteendeterapi som funnits betydligt längre än KBT. Jag och Marie snackar även om SSRI-medicinernas explosionsartade genombrott, mentalsjukhusens nedläggningar och de genombrott Marie tror att psykiatrin står inför under de närmaste åren. Trevlig lyssning!

Podcast om Freud, mentalsjukhus och neuroleptika med Marie Åsberg

I avsnitt sjutton av min podcast om psykisk ohälsa har jag lyckats locka min drömgäst till studion. Hon heter Marie Åsberg och är en av världens främsta depressionsforskare. I den här intervjun, som är en av fyra avsnitt med Marie, pratar vi om hur den moderna psykiatrin formades från slutet av 1800-talet till och med 1980-talet. Bland annat pratar vi om hur Sigmund Freud påverkade psykiatrin och jag frågar Marie vilken status Sigmund Freud har bland vetenskapsmän idag.

Vi pratar också om de första medicinerna och hur de lyckades revolutionera psykiatrin: Hibernal, litium och tricykliska antidepressiva mediciner inte minst. Marie förklarar också vad som gjorde att Sverige och de flesta andra västländer byggde mentalsjukhus, hon berättar också varför idén var god men att genomförandet på många sätt blev ett stort misslyckande, samt varför man bör vara skeptisk när signalsubstanser kommer på tal.

Jag tycker också att det var kul att höra vad Marie tycker om min bok om panikångest och depression som hon har läst. Hon fick ett ex av mig för ett tag sedan och bad att få den signerad, om du vill kan du också köpa ett signerat ex av mig här för 150 kronor inklusive frakt.

Utmattningssyndrom – ett samhällsproblem som går att lösa

Utmattning - ett samhällsproblem som borde gå att lösa

Byta till ”not giving a fuck”-mode?

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.
Läs mer