Bästa boken om bipolär sjukdom jag läst – recension av An Unquiet Mind (En orolig själ)

An Unquiet Mind (En orolig själ) av Kay Redfield Jamison

Under researchen till mitt dubbelavsnitt om bipolär sjukdom i min podcast Sinnessjukt fick jag chansen att läsa boken An Unquiet Mind (på svenska har den titeln En orolig själ) av den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. Jag läste den i svensk översättning, men den svenska versionen är slutsåld sedan flera år tillbaka, och även om jag har nu har uppmanat Natur och Kultur (som även gett ut min egen bok) att trycka en ny upplaga tror jag inte att det kommer hända. Troligtvis har de inte kvar rättigheterna heller.

Det är i så fall väldigt synd, för det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom. Kay Redfield Jamison är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom, hon har själv diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka och är dessutom en fantastisk stilist. När vetenskapsmän skriver böcker blir det inte sällan tråkigt (läs: jätte-jättetråkigt), men här är det alltså tvärtom väldigt välskrivet och litterärt utan att för den sakens skull bli snobbigt och obegripligt.

”Det här är en osannolikt bra bok om bipolär sjukdom”

 

Jamison beskriver sin uppväxt på olika flygbaser i USA och världen, där hon och hennes familj växte upp eftersom pappan var pilot. Hon berättar hur de militära ritualerna och de strikta förhållningsreglerna påverkar henne både positivt och negativt. Det är en kärleksfull skildring av en svajig (sannolikt bipolär) men kärleksfull pappa, en konservativ men varm och omhändertagande mamma, en rebellisk syster och en kameral men beskyddande bror.

Boken är sedan en berg-och-dalbana, där obefintlig sjukdomsinsikt och förnekelse blandas med djupa insikter om bipolär sjukdom och hennes egna situation, avancerade självmordstankar och noga planerade självmordsförsök blandas med euforisk livslust och maniska perioder bland molnen, sex och intensiv kärlek blandas med skilsmässor och dödsfall (två av hennes makar har dött, varav den senare fortfarande var i livet när boken kom ut).

En stor del av boken ägnar hon också åt det som för många människor med bipolär sjukdom är den helt centrala konflikten: litium eller inte litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt/normalt/tråkigt liv? Litiumet ger henne jobbiga biverkningar och hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser, dessutom övertygar hon sig själv (men aldrig sin psykiater) om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Kanske har hon blivit frisk nu, tänker hon, trots att hon som vetenskapsperson vet att bipolär sjukdom är en livslång sjukdom. Med tiden förstår Jamison att hon måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium. Med tanke på hennes vetenskapliga kunskaper på området och hennes nästan livslånga erfarenhet av sjukdomen i sig, känns den slutsatsen minst sagt grundad.

En annan dimension av boken som jag uppskattar är hennes tankar om kvinnligt och manligt. Framför allt när hon skriver att de depressiva skoven av en bipolär sjukdom passar bättre in på den traditionella bilden av en kvinna än de maniska skoven gör:

Depressionen ligger mycket mer i linje med samhällets allmänna förväntningar på kvinnor: som passiva, känsliga, modlösa, hjälplösa, lidande, beroende, förvirrade och tämligen tröttsamma varelser utan större visioner. Maniska tillstånd, å andra sidan, hör mera hemma inom den manliga sfären: rastlöshet, eldfängt temperament, aggressivitet, ombytlighet, handlingskraft, risktagande, storstilade planer och en het önskan om förändring. I ett sådant perspektiv blir mäns lynnesutbrott lättare att överse med och att förstå.

Hon berättar även varför hon tycker bättre om den äldre benämningen av sjukdomen, manodepressivitet, än den nya och numera vedertagna benämningen bipolär sjukdom. Jamison menar att ”bipolär” inte fångar sjukdomens komplexitet, dess blandtillstånd (då man är manisk och deprimerad samtidigt) och den möjlighet att manin i själva verket är en depression i en annan skepnad. Hon tycker att bipolaritet är en förskönande och mindre korrekt beskrivning än manodepressivitet. Precis som i resten av boken har hon poänger som man inte själv har tänkt på tidigare.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är det här den bästa boken om bipolär sjukdom jag har läst. Det finns säkert mer faktaspäckade böcker om bipolär sjukdom (en lär för övrigt vara hennes egen och Frederick K Goodwins ”Manic-Depressive Illness: Bipolar Disorders and Recurrent Depression”) men för att förstå både en del av vetenskapen bakom bipolär sjukdom och hur det är att leva med sjukdomen kan jag inte tänka mig att det finns en bättre bok än denna.

Betyg: 5/5

Finns att köpa här

 

Förlag: Natur och Kultur ( svenska) och Picador (engelska)
Språk: Svenska/engelska
Antal sidor: 224
Vikt: 160 gram
Dimensioner: 197 x 132 x 16 mm
ISBN: 9789127059870 (svenska) 9780330528078 (engelska)

Podcast om Borderline/emotionell instabil personlighetsstörning!

Nu på morgonen spelade vi in en podcast om Borderline/emotionell instabil personlighetsstörning som blev jättebra. Förutom jag själv var Pär Höglund, forskare och läkare inom psykiatrin, med och pratade om Borderline. Vi pratar också om hösten och seasonal affective disorder. Perioden som vi befinner oss i just nu,  månadsskiftet mellan oktober och november, är den period då flest människor söker på ”seasonal affectional disorder” på Google.

Vi pratar också om Borderline, eller emotionell instabil personlighetsstörning, som en fortsättning på avsnitt 28 som var en översikt över personlighetsstörningar. Cirka 2 %, eller 200 000 personer, av alla svenskar har Borderline. Pär tar också upp de vanligaste symtomen och bästa behandlingarna mot Borderline/emotionell instabil personlighetsstörning. Dessutom tipsar han om boken Känslostormar : emotionell instabilitet och hjärnan av Predrag Petrovic, en bok om borderline och emotionell instabilitet på svenska.

Blogginlägget om vanligaste självmordsdagarna som jag pratar om i podden hittar du här. Trevlig lyssning, hoppas verkligen ni gillade vår podcast om Borderline och emotionell instabil personlighetsstörning! Puss och kram!

Recension: Jenny Rickardsson – Jag tror jag måste prata med någon

bild-92

Psykologen och journalisten Jenny Rickardsson har skrivit en bok om att gå i terapi. Det är en slags handbok för den som funderar på att söka hjälp eller kanske går i terapi men inte får det att funka.

I boken ”Jag tror jag måste prata med någon – en guide till terapi” har Jenny Rickardsson intervjuat sex kända svenskar som har gått i terapi: Bo Sundström från Bo-Kaspers orkester, journalisten och författaren Jonas Malmborg, höjdhopparen Linus Thörnblad, finansmannen Mattias Karldén, journalisten Nina Åkestam och psykiatern Åsa Nilsonne. I boken går hon igenom olika aspekter av psykoterapi och citerar intervjuerna för att få med deras personliga erfarenheter.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Förberedelser”, ”Så funkar terapi” och ”Hitta rätt i terapidjungeln”.

I första delen skriver hon bland annat om vad man ska tänka på när man letar efter en bra terapeut. Hon får själv ofta frågan om hon kan rekommendera en bra terapeut, och vill därför ge lite tips på var man kan leta och vilka yrkestitlar som är någonting att ha (det finns mycket kvacksalvare där i terapidjungeln).

I andra delen skriver hon om hur terapin går till rent praktiskt, hur man kan förbereda sig och hur man gör för att avsluta terapin (oavsett om man gör det för att man blivit frisk eller för att man vill byta terapeut för att det inte hjälper).

I tredje delen skriver hon om de flesta olika tillgängliga terapiformerna, vilket vetenskapligt stöd de har (eller inte har), vad tanken bakom metoden är och hur de går till rent praktiskt. Kapitlet är uppdelat i psykodynamiska terapier, kognitiva och beteendeinriktade terapier, humanistiska terapier, par- och familjeterapier och andra terapier.

Bakom kulisserna

Jag gillade den här boken väldigt mycket. Jenny Rickardsson tillåter sig att vara lite personlig ibland, vilket de flesta psykologer undviker in i döden både i terapirummet och i bokform. Hon skriver bland annat om hur hon gick i terapi efter hon fått sitt andra barn och diskuterade hennes och hennes mans sexliv. Jag tycker hon kunde vävt in lite mer personliga betraktelser, men man får vara glad för det lilla och hon utmanar den rådande normen litegrann i varje fall.

Det här är en väldigt bra handbok för den som vill söka terapi. Eftersom terapi ofta är dyrt och svårt att få tag på är boken ett utmärkt sätt att spara pengar, tid och frustration. Den lär dig hur du undviker oseriösa terapeuter, vilka terapiformer som passar olika psykiska sjukdomar och vad du själv måste bidra med för att lyckas.

Det sistnämnda är viktigare än många tror, det vet jag av egen erfarenhet. Jag tycker att det hedrar Rickardsson att hon betonar det: terapeuten kan bara guida dig och ge dig verktygen att arbeta med, DU måste göra jobbet.

Ärligheten och bakom-kulisserna-tipsen är det jag gillar bäst med boken. Hon har dessutom lyckats få med intressanta personer som berättar om sina egna erfarenheter. De bidrar alla med viktiga aspekter, men mest av allt gillar jag Mattias Karldén. Inte bara för att han är väldigt ärlig, utan också för att han är en medelålders man från finansvärlden, knappast en människa som man förväntar sig ska berätta om sina psykiska sammanbrott. Jag tycker att Mattias är väldigt modig.

För förlåtande

Det finns inte mycket negativt med boken, men jag tycker att Rickardsson möjligen är lite väl förlåtande mot terapier som inte visat sig effektiva i vetenskapliga studier. Det här är ett problem inom psykiatrin, som inte hade tillåtits inom andra vårddiscipliner. Terapiformer, som de flesta psykodynamiska, som inte visat sin effektivitet borde bara tillåtas inom forskning och inte i den ordinarie vården förrän de visat sig vara effektiva. Det här är emellertid inget stort problem med boken, som överlag har väldigt hög vetenskaplig stringens.

Hon skriver också väldigt lite om andra behandlingar än terapier. Det borde ju inte överraska läsaren med tanke på bokens titel, men jag tycker att medicinska behandlingar, elbehandlingar och andra viktiga metoder borde nämnas mer än i förbifarten. Åtminstone när man pratar om psykisk sjukdom (terapi kan man ju gå i utan att vara psykiskt sjuk), är psykoterapier bara ena halvan av behandlingsarsenalen.

Sammanfattning – en mycket bra bok

Sammanfattningsvis är detta en mycket bra bok som jag verkligen rekommenderar. Den ger läsaren både en grundförståelse för terapifältet, mer detaljerad kunskap om de olika terapiformerna och dessutom bakom-kulisserna-tips som är svåra att få annars. Boken är väldigt välgjord både faktamässigt och stilistiskt.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa: här

 

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Däremot får jag provision av Bokus om ni köper boken via länken. Så vet ni – full transparens.

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

Recension: Maria Borelius – Bryt det sista tabut

I Maria Borelius bok Bryt det sista tabut gör hon upp med stigmatiseringen av psykisk sjukdom. Hennes egen historia ger henne en unik möjlighet att berätta om problemet ur ett politiskt, vetenskapligt och personligt perspektiv. Hon gör det med den äran.

Maria Borelius är vetenskapsjournalist, biolog och före detta handelsminister. Vad de flesta inte vet om Maria är att hon har psykisk ohälsa i familjen. Hennes bror hade schizofreni och dog i en brand i tjugoårsåldern, något som Maria inte har berättat om offentligt förrän hon nu ger ut boken ”Bryt det sista tabut” på Natur och Kultur.

Boken är uppdelad i två delar. Den första där hon berättar om tabut kring psykisk ohälsa, varför det finns och vad det beror på. Hon intervjuar forskare, läkare, sjukgymnaster och patienter för att försöka sätta ord och siffror på stigmatiseringen som drabbar alla som får en psykisk sjukdom.

Den andra delen handlar om olika diagnoser, hur de yttrar sig och vad man som anhörig kan göra för att hjälpa den sjuke. Uppdelningen i två delar känns inte helt naturlig till en början, delarna kunde lika gärna ha varit fristående böcker var för sig – en om tabun kring psykisk ohälsa och en med beskrivningar av olika psykiatriska diagnoser. Hursomhelst är de välskrivna båda två, och efter en stund köper jag ändå upplägget.

Marias argument talar till både hjärna och hjärta, när hon skriver om hur forskningsanslag och vårdinsatser är lägre inom psykiatrin än inom kroppsvården blir jag förbannad och vill slänga boken i väggen. När känslan av att psykiatrin har låg status får siffror känner jag mig lurad och förbannad.

Även om jag blir förbannad är det också upplyftande, äntligen någon som tar tag i det här enorma gapet i välfärdssystemet. Någon som dessutom har både vetenskaplig tyngd, egna erfarenheter av psykisk ohälsa och har arbetat politiskt på högsta nivå. Marias erfarenheter ger henne en unik möjlighet att lyfta problemet, och hon tar verkligen chansen. Rekommenderas varmt!

Betyg: 4,5/5

Finns att köpa: här

 

Officiellt: boken ges ut av Natur & Kultur under våren 2014

Natur och Kutlur logotype

I måndags skrev jag på för Sveriges tredje största bokförlag, Natur & Kultur! Det innebär att boken kommer att ges ut av dem under våren 2014. För spridningen av boken är detta givetvis fantastiskt, den kommer att finnas att köpa både på internet i fysiska bokaffärer, som inbunden bok eller som e-bok.

Läs mer