Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

Podcast om KBT: vad är kognitiv beteendeterapi?

Jag spelade in en podcast om KBT, kognitiv beteendeterapi, idag. Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratade om den här psykoterapiformen och vad den står för och hur det egentligen går till.

Pär berättar bland annat vad KBT består av och hur det går till när man söker hjälp hos en psykolog eller annan KBT-terapeut. Dessutom berättar han lite kort om psykoterapiernas tre olika vågor, där KBT brukar klassas som en av den andra vågens psykoterapier. Vi pratar också om skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, den form som tidigare varit dominerande men som nuförtiden får mindre uppmärksamhet till förmån för just KBT. Pär ger tips på vart man kan få hjälp och berättar vad den som funderar på att gå i kognitiv beteendeterapi bör känna till innan.

Det var superkul att äntligen få till en podcast om KBT, en maffig KBT-special. Lyssna gärna i spelaren här ovanför elller på iTunes eller i Acast-appen till exempel. Trevlig lyssning!

Självvald inläggning vid emotionellt instabil personlighetsstörning (Borderline/emotionell instabilitet)

Självvald inläggning är en vårdmetod som används vid bland annat emotionellt instabil personlighetsstörning eller emotionell instabilitet som det förkortas ibland (det kallades tidigare Borderline personlighetsstörning). Metoden självvald inläggning är fortfarande relativt ny i Sverige och används i princip uteslutande inom forskningsprojekt på till exempel Sankt Göran och i Skåne.

I korthet går metoden ut på att patienten själv får välja när hen vill bli inlagd under en kortare period (upp till tre dagar). Ibland räcker öppenvårdenskontakten helt enkelt inte till, men att åka in akut känns inte heller rätt eftersom man inte känner sig akut sjuk än. Man känner att man balanserar på gränsen till att få ett riktigt allvarligt skov och vill undvika det, och får då möjligheten att ta en time-out i en avslappnad miljö med professionella vårdkontakter närvarande. Metoden har använts i ett tiotal år i till exempel Holland och Norge, men det är först de senaste åren som den dykt upp i Sverige.

I dagens avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa tar vi upp ämnet självvald inläggning med utgångspunkt från de här väldigt hyllade forskningsprojekten. Innan vi spelade in podden hade jag intervjuat specialistsjuksköterskan Joachim Eckerström som är projektledare för självvald inläggning-projektet på Sankt Görans sjukhus här i Stockholm. Jag frågade honom hur projektet hade fungerat hittills, hur patienterna uppfattat vården, hur kostnadseffektiv den är och ifall han tror att den kommer bli en del av den ordinarie vården även när projektpengarna tagit slut.

Det var väldigt intressant att höra Joachims svar, och jag och psykiatriker Markus Takanen diskuterade metoden och Joachims erfarenheter. Vi pratade om vilka andra diagnoser man kan använda självvald inläggning för, ifall metoden är att betrakta som billig eller dyr, vilka eventuella nackdelar den kan ha, och så vidare.

Lyssna på avsnittet om självvald inläggning i spelaren längst upp i inlägget, eller i iTunes, Acast-appen eller där du hittar dina poddar annars. Vill du veta mer om Joachim Eckerströms projekt i Stockholm kan du läsa mer här. Trevlig lyssning!

Psykiatrins historia – Sverige och mentalsjukhusens historia: från helgeandshus till öppenvård

Psykiatrins historia i Sverige är oerhört intressant. Här följer en kort redogörelse för psykiatrins historia i världen i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Från helgeandshus, inlåsning och mentalsjukhus, till de nya medicinerna och öppenvården på psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus.

Psykiatrins historia i Sverige var ämnet för podden som publicerades idag. Lyssna på den här nedan, eller läs redogörelsen nedanför podden om du hellre vill det!

Innehållsförteckning psykiatrins historia:

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)
Sveriges första mentalsjukhus (år 1800-1850)
Mentalsjukhusboomen (år 1850-1950)
Medicinerna (år 1950-1970)
Slutet för mentalsjukhusen (år 1970-2000)

Innan mentalsjukhusen (år 800-1800)

För att förstå mentalsjukhusens betydelse är det nödvändigt att förstå vad som fanns innan och vad mentalsjukhusen ersatte.

Hur man behandlat psykiskt sjuka har berott på hur man sett på det som vi idag kallar för psykisk sjukdom. Under mänsklighetens begynnelse och långt in i modern tid har mental ohälsa setts som förbundet med magiska krafter. Man trodde helt enkelt att det var gudar eller mörka krafter som besatte den sjuke och det var genom medicinmän och schamaner man skulle fördriva demonerna ur de sjuka.

En metod för demonutdrivning som användes i antikens Egypten var så kallad trepanering. De egyptiska läkarna brukade försöka bota plågade patienter genom att borra ut ett litet lock i skallbenet på patienten, som var vid fullt medvetande, och lyfte sedan på locket för att släppa ut de onda andarna. Många dog av behandlingen och ingen av de som mot förmodan överlevde blev frisk. Som medicin mot sjukdomarna användes annars krokodilavföring och ödleblod, vilket, som vi snart ska bli varse, var en av de metoderna som ändå gjort minst skada genom århundradena, för utöver trepaneringen har det genom åren funnits en rad mycket smärtsamma behandlingar inom psykiatrin.

Världens första systematiska läkarutbildningar uppstod under medeltiden på de sjukhus som växte fram inom den muslimska världen och som kallades bimaristan. Sådana sjukhus fanns i nästan alla större muslimska städer och på 800-talet, på sjukhuset i Kairo, lär för första gången en humanistisk präglad vård av psykiskt sjuka uppstått, men även om det var en symboliskt viktig händelse skulle den dessvärre följas av mer än tusen år av övergrepp och experimenterande på oskyldiga människor.

De magiska och religiösa förklaringsmodellerna av psykisk ohälsa levde kvar långt in i modern tid innan de gradvis ersattes av andra förklaringsmodeller. Inom kristendomen fanns bitvis en viss respekt för människor som var annorlunda, i varje fall om denna särart var kopplad till en religiös upplevelse. Till exempel kunde hallucinationer ses som gudomliga gåvor, att man istället för att vara straffad av gud faktiskt hade en kontakt med Gud som andra inte hade. Men den kristna kyrkan har precis som andra religioner framför allt sett psykisk sjukdom som ett straff från Gud och trepaneringar har skett även i kristna samhällen.

Inte ens religiösa uppenbarelser var förresten ett säkert kort. En som tillbringade omkring 20 år på Stora dårhuset i Vadstena under 1800-talet var en kvinna som kallades ”predikar-Lena”. Likt den heliga Birgitta lär hon ha fått en uppenbarelse och gav sig ut för att predika. Men kvinnor var inte tillåtna att predika på den tiden, och hon till skillnad från heliga Birgitta låstes predikar-Lena alltså in i istället.

Under medeltiden vårdades psykiskt sjuka oftast av sina familjer, men i mer allvarliga fall fick de bo på helgeandshus. De var ett slags halvreligiösa institutioner, helgeandshus står för den helige andes hus, som i Sverige började byggas på 1200-talet. Där tog man hand om fattiga, gamlingar, psykiskt och fysiskt sjuka, vilket har varit en ganska vanlig indelning på sina ställen ända in i 1900-talet.

Så småningom började de psykiskt sjuka skiljas ut och spärras in på separata dårhus. Dårhuset kunde bestå av ett eller två gemensamma rum. Kring dessa låg en rad isoleringsceller. Där låste man in de sjuka på livstid. Dörren ut från den lilla cellen hade bara en fönsterglugg och framför dörren satt en vakt. Detta var en relativt human behandling, men man satte även ofta psykiskt sjuka i fängelse bland brottslingar, tryckte ner dem i mörka underjordiska hålor. De oroliga fick kedjor runt armar och ben.

Fortfarande idag är många psykiskt sjuka i till exempel Indonesien fastkedjade och undanstuvade på det här sättet. Enligt indonesiska myndigheter är det hela 18.800 psykiskt sjuka människor som lever instängda eller fastkedjade än idag bara i Indonesien.

Sveriges första mentalsjukhus (1800-1850)

Helgeandshusen blev med tiden dårhus eller hospital, vilket i princip var samma sak. I historieskrivningen ses ofta tiden runt sekelskiftet 1800 som en brytpunkt för synen på psykisk sjukdom. Från och med nu blev det medicinska perspektivet dominerande och från att ha setts som besatta, syndiga och sämre människor började man sakta men säkert se psykisk ohälsa som sjukdomar som gick att bota. Enligt en stadga från 1823 skulle de sjuka till exempel inte längre kallas dårar utan patienter.

Eftersom det hela tiden fanns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården i västvärlden, innebar detta nya synsätt en radikal förändring i de politiska besluten kring sinnessjuka människor. När psykisk ohälsa betraktades som obotligt gick politiken ut på att skapa förvaringsutrymmen, att låsa in dem och kasta bort nyckeln. Nu ansågs det i västvärlden för första gången i historien rimligt att satsa pengar på vård och behandling. Dessutom fanns ekonomiska motiv, eftersom man hoppades att boten av sjuka skulle leda till mindre kostnader för de institutioner som ändå fanns.

I början av 1800-talet började man därför bygga mentalsjukhus i Europa. Tyvärr var behandlingarna ofta mycket värre än bara förvaring, ofta till och med dödliga, men förändringen i synen på psykiskt sjuka var ändå ett nödvändigt steg i rätt riktning.

Så småningom började även Sverige bygga mentalsjukhus. En skrivelse från en av riksdagens ständer till kungen den 14 oktober 1854 anses varit viktigt för utvecklingen.

“Hurusom erfarenheten ådagalagt, det en mängd sinnessjuke kunde till helsan återställas, om de erhölle den särskilda behandling, som deras sjukdoms tillstånd påkallade, och om åtgärder vidtoges att åt så beskaffade sjuke bereda möjligheten af en egen synnerlig vård; men att ernåendet af ett sådant hospitalsinrättningarnas hufvudsyftemål, eller de sjukes botande, förhindrades derigenom, att de gamla författningarna rörande hospitalsväsendet i riket hitintills i det närmaste blifvit oförändrade, så att hospitalerna ännu, liksom i början af deras inrättande, vore att anse mera såsom försörjningsinrättningar för obotliga och fattiga än såsom läkeanstalter för sinnessjuke.”

Kungen tillsatte en expertgrupp som skulle utreda frågan, vilket låg till grund för en kunglig stadga angående sinnessjukas behandling och vård i Sverige som kom 1858 och anses vara den första stadgan som behandlar sinnessjukvård i dess helhet. Redan 1855 hade man tjuvstartat utvecklingen genom att bygga Konradsberg, som räknas som det första riktiga mentalsjukhuset.

Förutom Konradsberg fanns sedan tidigare Danvikens hospital i Stockholm och Vadstena hospital där man till viss del försökte behandla de psykiskt sjuka patienterna. Exakt när man gick från dårhus till mentalsjukhus är alltså en definitionsfråga, men den moderna mentalsjukvården uppstod i Sverige någon gång i början av 1800-talet.

Att läkarna tog över efter excorister och ren och skär förvaring innebar tyvärr inte nödvändigtvis en förbättring för de psykiskt sjuka. Ingen visste hur man botade psykiskt sjuka och de experiment som följde var ofta mycket värre än ingen behandling alls. Ofta bestod behandlingen av någon form av fysisk smärta eller skräckfylld upplevelse som skulle skrämma den sjuke frisk.

Även de som kritiserade den gamla inhumana behandlingen av psykiskt sjuka, som den amerikanske professorn Benjamin Rush, och den inflytelserika tyska läkaren Johann Christian Reil, var eniga om att åtminstone delar av behandlingsarsenalen skulle bestå av olika former av tortyr.

En av Reils kurer var till exempel att långsamt droppa vatten på de fastbundna patienternas hjärssor, en behandling som kunde pågå i veckor. En annan vattenkur var att spruta med kraftigt tryck spruta vatten på patientens huvud. Andra mer diaboliska metoder var att placera likdelar, till exempel avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dom, eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten. Fantasin visste inga gränser.

En metod som importerades till dårhusen i Sverige i början av 1800-talet, var den så kallade svängmaskinen. Patienten bands bast i en stol eller säng som med hjälp av kugghjul och drivremmar kunde roteras i rummet i väldigt hög hastighet. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. Inom någon minut svimmade patienten och behandlingen var färdig. Den svenske läkaren Eric Gadelius har entusiastiskt beskrivit hur lugn patienten blir av en tur i svängmaskinen:

“Utomdess har denna maskin ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöver blott hota med dess bruk, när den några gånger varit försökt, för att bringa den galne till eftertanke och lydnad.”

Att kalla den sjuke för galen och att se lydnad efter misshandel som en behandlingsframgång ger en fingervisning om den vetenskapliga verkshöjden under den här perioden. Mentalsjukhusen saknade visserligen länge verksamma behandlingar, men i början var vården i praktiken helt ovetenskaplig. I sin doktorsavhandling från 1982 beskriver idéhistorikern och professorn Roger Qvarsell förloppet:

“Först under 1800-talets senare hälft blev psykiatrin en vetenskap. Då hade nämligen ett neuropatologiskt synsätt etablerats som grundval för psykiatrin. Ämnet blev i Sverige kring 1860 ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och professurer inrättades vid universiteten och Karolinska institutet. Slutligen utarbetades ett klassificeringssystem och en terminologi som bl a möjliggjorde offentlig statistik över sjukdomarna. Detta betyder att den praktiska sinnessjukvården uppstod innan vi kan tala om en vetenskaplig psykiatri och vi kan därför inte se sinnessjukvården som i strikt mening tillämpad vetenskap.”

Alla var inte tillfreds med de sadistiska och ovetenskapliga behandlingarna. Svängmaskinen på Danviken föranledde till exempel en protestskrivelse från personalen mot anstaltsläkaren Sven Abraham Dahls brutalitet. Och i Europa rådde en intensiv debatt om psykiatrin, som även förmedlades till Sverige som ju fortfarande var en avlägsen och tämligen isolerad plats.

De sadistiska metoderna var dessutom allt som oftast inte i grunden ett uttryck för förakt mot människor som sågs som syndiga och ansatta av satan. Framför allt var det istället vanmakt som drev läkekonsten att prova brutala behandlingar. Ingenting bet på de sinnessjuka, de blev nästan aldrig bättre, och i frustration försökte man med ännu mer brutala metoder för att banka vett i dem. Många behandlingar och försök gjordes med goda avsikter. Ingen kunde ju veta vad som till slut skulle visa sig hjälpa. Det var anyone’s guess.

En pionjär inom den svenska psykiatrin som hämtade hem influenser från kontinenten och moderniserade psykiatrin var den legendariske läkaren Georg Engström. Under första halvan av 1800-talet var han starkt bidragande till det som sedan kom att bli en mer humanistisk modell för vården av sinnessjuka i Sverige.

Georg Engström föddes 1795 i Kvillinge socken i Östergötland. Han kom från en prästfamilj och var själv troende, men valde att bli apotekarlärling och sedan läkare. 1823 blev han kurhusläkare i Vadstena och senare hospitalsläkare vid Vadstena hospital 1826 och stannade i tjugo år. Han blev därigenom Sveriges förste heltidsanställde psykiater.

Intresset för sinnessjuka verkar dock inte ha funnits där från början. Hospitalets ledning upprördes över att Engström flera gånger lämnade staden och hospitalet utan att meddela dem i förväg. Av allt att döma förbättrades relationen mellan honom och direktionen med tiden, och han blev mer intresserad av de sinnessjukas situation.

1833 åkte Engström på studieresa, denna gång med ledningens godkännande. Han besökte tre mentalsjukhus, ett i Danmark och två i Tyskland. Förmodligen var det under de här resorna han hämtade inspiration till de reformer han genomförde på Vadstena Hospital. Särskilt imponerad blev han av det i samtiden berömda Sonnensteins hospital vid Pirna i Sachsen. Han kallade den till och med en “ fullkomlig Sjuk-Inrättning”.

Det han tyckte var beundransvärt och modernt var bland annat av de natursköna lägena, den rena luften och de fina parkerna som sjukhusen i Danmark och Tyskland erbjöd sina sinnessjuka patienter. Engström var emot bilden av sinnessjuka som syndiga och ansatta av demoner, en uppfattning som allt fler hade börjat ifrågasätta.

I Roger Qvarsells doktorsavhandling som till stora delar handlar om Georg Engström beskriver han hur Engström tagit intryck av sin resa till Sonnensteins hospital i Tyskland.

“Den tid som de intagna inte arbetade borde de, enligt Engström, ägna sig åt olika fysiska eller intellektuella sysselsättningar. Promenader, läsning, musikutövning, biljard- och kägelspel samt hantverksgöromål, var några av de typer av sysselsättningar som han hade mött på sin resa. I sin beskrivning av förhållanden vid Sonnenstein utvecklade Engström även några synpunkter på sysselsättningen som ett inslag i den psykiska behandlingen av de sjuka. Olika slags spel ansågs kunna hämma fantasins utflykter och liva de försvagade själskrafterna och dessutom befordra ett sällskapligt umgänge mellan patienterna. Patienternas sällskapsliv ansågs på Sonnenstein vara mycket värdefullt och de sjuka sammanfördes med likar för ömsesidig trevnad och som en del av behandlingen. Man uppmärksammade även högtidsdagar och födelsedagar med festligheter för att stärka sällskapslivet. Musikutövandet var på Sonnenstein huvudsakligen ett medel för förströelse och njutning, men i vissa fall kunde det även fungera som ett läkemedel”

Georg Engström använde alltså Sonnenstein som förebild när han reformerade Vadstena hospital. Gårdarna på Vadstena fick mer parkliknande karaktär med “behagliga promenadstråk”. Istället för att bara driva runt på hospitalet skulle patienterna sysselsättas genom att till exempel hugga ved eller sköta parken om man var man, eller att sy eller baka om man var kvinna. Tanken var både att patienterna skulle må bra av att arbeta och att det skulle gynna hospitalets ansträngda ekonomi, en modell som sedan länge var vedertagen på landets alla mentalsjukhus.

Men även den gode Georg gjorde skillnad på människor och människor. I det så kallade Dårhuset på Vadstena hospital lät han de svårast sjuka bo i. Han menade att de patienterna hade “sjunkit långt under djuret, beröfvade nästan hvarje spår av psychisk verksamhet och utan medvetande”. En “rysliga tafla af menskligt elände, som så vidt möjligt är, skall döljas för andra, än dem som nödvändigt måste åskåda desamma”.

Engströms inställning var ändå totalt sett mycket progressiv, trots att han alltså såg de svårast sjuka som betydligt lägre stående varelser än djur. Under sina dryga tjugo år i Vadstena stakade han ändå ut en väg framåt för sinnessjukhusen såsom de skulle komma att se ut och fungera.

Förutom att sysselsätta patienterna med arbete, förströelse och se till att omgivningarna var natursköna, var en central idé i hans ideologi att renodla och professionalisera skrået. Fortfarande var dåshusen en slags slasktratt som inte främst innebar en gränsdragning mellan sjuk och frisk, utan snarare mellan av samhället önskade och icke önskade människor, vilket förutom sinnessjuka även innebar till exempel fattiga, gamla och andra individer som så att säga kostade mer än de smakade för samhället.

Engström kämpade hårt för att rensa hospitalet från de här patienterna han fått på köpet. Han försökte också kategorisera de verkligt sjuka i olika kategorier istället för att klumpa ihop dem. Idéhistorikern Roger Qvarsell beskriver Engströms försök så här:

“Engströms sjukdomslära och sjukdomssystem uppvisar oklarheter och vagheter. Det var dock det första försöket i Sverige att ge en samlad bild av sinnessjukdomarnas indelning och karaktär baserad på kliniska iakttagelser. Därmed är Engströms sjukdomslära även det första försöket att formulera en vetenskaplig psykiatri.”

Indelningen var både grov och nedlåtande. Patienternas tillstånd kallades saker som stupiditas, idiotismus, imbecillitas, fånighet, slöhet, nervsvaghet eller det tämligen luddiga “fixa idéer”. Fånighet var den vanligaste diagnosen från doktor Engström, ungefär hälften av patienterna 1828 och 1830 klassificerades som fåniga.

Förutom att han renodlade patienterna mot sinnessjuka och gjorde försök att individualisera diagnoser och behandling, drev han professionaliseringen av psykvården hårt. Hans egen anställning innebar i praktiken någon slags allt-i-allo-roll som han ville bort från. Han anställde bland annat en vaktmästare 1833, dessutom fick de andra anställda nya roller och titlar.

Pigor och tjänstekvinnor började till exempel under 1820-talet kallas för sjuksköterskor. De manliga anställda kallades vid slutet av 1820-talet för dårvaktare, men några år senare användes den mer neutrala benämningen drängar. I den hospitalsordning som Engström författade och som trycktes 1844 fick de till slut kallas »sjukvaktare».

Trots Engströms vetenskapliga och professionella inställning till psykisk sjukdom var religionen en viktig del av behandlingen. Han kallade religionen »detta herrliga medel”, men han hade en mer pragmatisk syn på religionen än många andra haft tidigare. Religionens betydelse för de sjuka beskrevs i psykologiserande ordalag. Det var inte fråga om en straffande religion som predikade bot och bättring.

Engströms vårdideologi byggde på övertygelsen att de som fördes till hospitalet var sjuka människor, som skulle kunna förbättras med hjälp av den nya vetenskapens metoder. Och det viktigaste medlet mot dessa sjukdomar låg i det sätt på vilket hospitalsinrättningen var organiserad och det liv som de sjuka förde där.

Trots sina brister var Georg Engström en pionjär och en visionär under en kritisk tid i svensk psykiatri. Arbete, renlevnad, rutiner och återhämtning var några av hans viktigaste inslag i vården, de sjuka skulle få vistas i välskötta vackra miljöer och målet var att de skulle kunna återanpassas in i samhället.

Hans modell var en humanistisk dröm jämfört med tidigare, men vad gav det egentligen för resultat? Sanningen är att resultaten inte matchade hans ambitioner, eller ens i närheten. Under Georg Engströms verksamhetstid i Vadstena dog nämligen i genomsnitt en patient av tolv varje år, och så lite som en av trettio skrevs ut.

Uppförsbacken för den svenska psykiatrin var fortfarande brant och flera dramatiska perioder väntade runt hörnet.

Mentalsjukhusboomen (1850-1950)

I och med etableringen av de första sinnessjukhusen började en massiv expansion av den vårdapparat som skulle ta hand om samhällets psykiskt sjuka människor. Expansionen pågick i mer än hundra år och tog sin början i mitten av 1850-talet.
I Sverige fanns ungefär 1000 intagna mentalpatienter år 1860. På bara 40 år nästan femdubblades det antalet till drygt 4600 personer. Mentalsjukhus byggdes i Stockholm, Göteborg, Nyköping, Växjö, Härnösand, Kristinehamn, Piteå och Uppsala.

Andra hälften av 1800-talet innebar även att psykiatrin blev vetenskaplig, den blev ett obligatoriskt inslag i läkarutbildningen och man utvecklande mer vedertagna klassificeringssystem än Georg Engströms hemmasnickrade. Det i sin tur gjorde att man kunde föra offentlig statistik över sjukdomarna och patienterna.

Den vanligaste orsaken till att man var på mentalsjukhus på slutet av 1800-talet var inte schizofreni eller den den typen av psykoser. Det var paralysie général, som var ett senstadium av syfilis. På den tiden var syfilis en väldigt allvarlig sjukdom, mycket farligare än den är idag. Och det fanns inte heller några antibiotika som man kunde bota syfilis med.

Sjukdomen gick i flera stadier, och i det tredje stadiet så fick man angrepp på nervsystemet och framför allt på hjärnan: patienterna blev psykotiska, kunde få storhetsvansinne och kunde få svårt att röra sig. De blev dementa och efter ett par år dog dem, men eftersom det inte fanns någon behandling mot syfilis var de mest galna patienterna i princip omöjliga att hantera under åren innan deras död.

De sinnessjukhus som fanns fylldes på i rask takt med de här omöjliga patienterna, överbelagda sjukhus med obotliga patienter som betedde sig oerhört skrämmande gjorde institutionerna ofta till förskräckliga platser. Syftet med sinnessjukhus hade ju till stor del varit att avskilja de sjuka från ogynnsamma miljöer, att få en chans till lugn och ro. Syfilispatienterna var själva antitesen till lugn och ro.

För att informera sig om tillståndet i landet för de sinnesjuka och sinnesslöa människorna, beslutade riksdag och regering sedan i sekelskiftet 1900 att en statlig utredning skulle utföras. Syftet med undersökningen var att räkna antalet sjuka och uppskatta hur många av dem som ansågs vara i behov av anstaltsvård.

Behovet visade sig vara mycket stort. Syfilis var fortfarande en obotlig sjukdom som plågade mentalsjukhusen. Samtidigt tycktes antalet schizofrenier och andra psykoser också öka, varför vet man fortfarande inte, och trycket på mentalsjukhusen ökade ytterligare. Schizofreni-patienterna var också svåra att hantera och svarade inte på några behandlingar.

Som en skänk från ovan kom den första effektiva behandlingen mot syfilis 1917, när den österrikiske läkaren Julius Wagner-Jauregg upptäckte att man kunde bota syfilis med hjälp av malariainjektioner. Metoden spreds över Europa och avlastade mentalsjukhusen.

Men expansionen låg redan efter och fortsatte i samma ursinniga tempo. Från 4600 intagna i sekelskiftet ökade antalet till 16 000 svenska mentalsjukhuspatienter 1930. Det var bland annat under den här perioden som det ökända mentalsjukhuset i Säter byggdes, ett sjukhus som under femtiotalet hade plats för nästan 1600 intagna. Säter hade vid den tiden ungefär 2500 invånare. Flera jättesjukhus byggdes under de här decennierna: bland andra Restas sjukhus i Vänersborg, Sankta Gertruds sjukhus i Västervik, Sundby sjukhus i Strängnäs och Sankta Maria sjukhus i Helsingborg.

Sjukhusen påminde överlag mycket om varandra. I boken “Den galna vården” skriver forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström att “De gamla hospitalen eller mentalsjukhusen knappast skilde sig åt – mera slående var likheterna.”

På Psykiatriska muséet i Västerviks hemsida kan man läsa om Västerviks hospital.
De skriver bland annat att:

“Sjukhuset låg naturskönt men isolerat utefter Gamlebyviken, strax norr om Västervik. Personalen bodde därför på sjukhusområdet. Sjukhuset fungerade som ett eget samhälle. Det enda som saknades var skola, systembolag och barnmorska. När sjukhuset var som störst fanns ca 1400 patienter och ca 900 personal.”

Ungefär så kan man sammanfatta mentalsjukhusen: Pampiga och lite kusliga byggnader med stora trädgårdar belägna på natursköna men avlägsna platser, där man byggde egna små självförsörjande samhällen med tusentals människor, ofta med egna kyrkor och kyrkogårdar där både patienter och anställda begravdes efter decennier av sina liv på sjukhusområdet.

I början av 1900-talet hade man tack och lov rensat ut många av de värsta avarterna av behandlingar inom psykiatrin i Sverige. Frey Svensson, professor i Uppsala och överläkare vid dåvarande Uppsala hospital och asyl, skrev i sin bok med titeln “Lärobok i sinnessjukvård”, att de basala principerna för psykiatrisk vård var “frisk luft, renlighet, föda och vila”.

Behandlingarna som ändå fanns var till exempel opium och barbiturater, en slags ångestdämpande medicin från början av 1900-talet som var föregångare till benzodiazepiner. Barbiturater används visserligen fortfarande, men endast i extrema undantagsfall eftersom de har svåra biverkningar. Varma långbad var också vanligt, vilket förmodligen låter betydligt skönare än det i själva verket var. Baden varade i upp till tio timmar och vattnet var 35 grader varmt, mest av allt var behandlingen ett sätt att undvika ännu grövre tvångsmedel. Ibland användes till och med ett slags segeldukstäcke för att tvinga kvar patienterna i badkaren.

På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.

Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.

Elbehandling används numera framför allt vid svårare depressioner och är då en mycket effektiv metod, där man sövs och får muskelavslappnande medel innan. Men vid den här tiden användes den på allt möjligt och inte sällan som straff eller för att lugna ner patienter. Läkaren Jan-Otto Ottosson skriver i boken “Psykiatrin i Sverige” om sina erfarenheter på Beckomberga under 1950-talet: “ECT användes i pacificerande syfte. Någon informerat samtycke var det inte fråga om utan patienterna trycktes ner på en brits, en skärm sattes upp och behandlingen gavs på avdelningen, utan narkos eller avslappning.”

Insulinkomabehandlingarna introducerades 1935 av den polske psykiatrikern Manfred Sakel. Han såg den som en slags omskakande procedur som skulle följas av reorganisation av de psykiatriska funktionerna. De utvärderingar som gjorts uppfyller inte moderna krav på kontrollerad behandlingsforskning. Endast en del relativt nydebuterade fall förbättrades, vilket kunde tillskrivas sjukdomens naturliga förlopp och den uppmärksamhet patienterna fick vid bedömnings- och uppföljningssamtal. Behandlingen var dessutom riskabel eftersom cirkulationskollaps och allvarliga hjärnskador kunde uppstå.

Lobotomin är en historia i sig, och ett oerhört mörkt kapitel i svensk psykiatrihistoria. Lobotomin skar visserligen bort galenskapen och ångesten, men patienterna blev avtruppade och likgiltiga, dessutom var dödligheten av själv ingreppet hög. Mellan slutet av 30-talet och början av 60-talet lobotomerades ofattbara 4500 svenskar innan operationerna upphörde. Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Upp till var sjätte patient avled av ingreppen. Trots det fick neurokirurgen Egas Moniz från Portugal nobelpriset för lobotomeringstekniken 1949.

Under perioden 1930 till 1970 hade expansionstakten av den svenska psykiatrin i relativa termer slagit av. Men sett till antal intagna var det den kraftigaste ökningen genom tiderna, Sverige gick från 16000 till nästan 40 000 intagna mentalpatienter. Enligt vissa forskare var Sverige till slut bäst i världen på att erbjuda psykiatriplatser till sina medborgare.

Det här var också den epok under vilken man byggde Sveriges tre största mentalsjukhus: Beckomberga i Stockholm, Lillhagens sjukhus på Hisingen i Göteborg och Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan 1933 stod Sveriges största mentalsjukhus genom tiderna klart ‒ det mytomspunna Beckomberga sjukhus i Stockholm som peakade med plats för osannolika 2000 mentalpatienter, dubbelt så många som funnits i hela landet bara 70 år tidigare.

Medicinerna (1950-1970)

Under femtiotalet inträffade det som blev början till slutet för mentalsjukhuseran i Sverige och resten av västvärlden. Då introducerades nämligen den moderna psykofarmakan. Det första neuroleptikumet hette klorpromazin. Det började säljas 1952 och kom att revolutionera behandlingen av psykotiska tillstånd.

Seniorprofessor Marie Åsberg är en av få som faktiskt varit med på nästan hela resan och vet hur stor skillnaden var före och efter medicinernas intåg. När hon gästade podden frågade jag henne hur mycket det betydde för psykiatrin när klorpromazin uppfanns och började användas på mentalsjukhusen.

”Det var väldigt stort. Jag har en före detta doktorand som är sjuksköterska och som har skrivit sin avhandling om sjuksköterskornas upplevelse av när neuroleptika kom på 50-talet. Det är väldigt fascinerande för att dessförinnan så var ju de gamla mentalsjukhusen ganska… de var i och för sig länge förskräckliga ställen, men de var totalförskräckliga på den tiden. Speciellt då oroliga avdelningar och personalen som jobbade där var ju ofta rädda för patienterna, och om man är rädd blir man varken empatisk eller klok eller någonting. Så det säger sig självt att det kunde vara en väldigt svår stämning. När neuroleptika kom så blev det ju tyst och lugnt och man kunde göra saker med patienterna och för en del så klev det plötsligt fram människor ur det där som hade varit dolt bakom den här sjukdomsmasken skulle man kunna säga. Man började göra en massa saker med dem för att rehabilitera dem. Man kunde skriva ut patienter efter decenniers sjukhusvård, så det var ju fantastiskt”

Neuroleptikan var med andra ord en gamechanger för psykiatrin. Inflödet av syfilispatienter hade upphört, och nu kunde man börja skriva ut även psykotiska patienter som inte vad syfilissjuka. Men allt var inte frid och fröjd. Marie Åsberg:

”Det visade sig, som det mesta i psykiatrin alltså, att det hjälpte inte alla. Och för somliga var det väldigt tokigt. Man sa då att man ersatte den fysiska tvångströjan med en mental tvångströja som det inte är säkert kändes bättre för patienten, även om det blev lugnare runtomkring honom eller henne. Och det där har man ju kommit ifrån nu, men man använde neuroleptika väldigt ospecifikt, på många patienter som inte alls skulle ha det, och man använde det i alldeles för höga doser”

Kort efter neuroleptikan kom i varje fall även de första moderna antidepressiva medicinerna. Substansen imipramin introducerades ett par år efter klorpromazin och var faktiskt också tänkt att vara ett neuroleptikum. Det visade sig dock att den inte hade någon effekt på psykoser, och substansen var på väg att dumpas av läkemedelsföretaget innan den Schweiziske psykiatrikern Roland Kuhn förelsog att den skulle testas på depressioner, vilket visade sig fungera bättre. Imipramin fick sedermera handelsnamnet Tofranil, och även om antidepressiva likt neuroleptikan har stora brister, är resten historia.

I februari 1960 lanserades dessutom den första moderna medicinen mot ångest och oro, Librium. Därmed avslutades också ett decennium som varit lika omvälvande för psykiatrin som vad upptäckten av penicillinet hade varit för behandlingen av infektionssjukdomar. När femtiotalet började fanns det nästan inga mediciner alls mot psykiska sjukdomar och besvär. Tio år senare fanns alla tre huvudgrupper av psykofarmaka som används än idag. Psykosmediciner, ångestdämpande mediciner och antidepressiva mediciner. Litiumet började dessutom användas mot bipolär sjukdom och alla medicinerna har sedan 1950- och 60-talet fått uppföljare, även om de inte nödvändigtvis varit så mycket bättre.

Trots det kan man knappast överskatta medicinernas påverkan på psykiatrin i Sverige och världen. Vårdtiderna gick från år eller i värsta fall decennium till att man under 70-talets första år i de allra flesta fall skrevs ut efter kortare tid än trettio dygn.

Det trettiotal parallellsamhällen som fanns i Sverige under stora delar av 1900-talet skulle snart vara historia.

Slutet för mentalsjukhusen (1970-2000)

Lagstiftningen kring psykvården i Sverige börjar förändras under 60-talet för att öka rättssäkerheten för psykiskt sjuka. Man ville att psykiatrisk vård precis som kroppsvård skulle bygga på frivillighetsprincipen. De nya lagarna fick dock inte riktigt det genomslag som man ville, det var fortfarande mycket tvångsvård och obestämda vårdtider.

Huvudmannaskapet övergick från staten till landstinget 1967 och sinnessjukhusen bytte namn till mentalsjukhus. Då fanns det ungefär 36 000 sängplatser inom den svenska psykiatrin. Det skulle dock dröja länge innan mentalsjukhusen fullt ut hade ersatts av psykiatriska kliniker vid allmänna sjukhus och psykiatrisk vård fått samma ställning som annan sjukvård.

För trots att man börjat tvivla på organisationen med en från kroppssjukvården segregerad mentalsjukvård invigdes faktiskt fyra nya mentalsjukhus i början av 1960-talet. Från slutet av 1960-talet har det visserligen skett en successiv neddragning av antalet platser i psykiatrin, men det var först på 80-talet som mentalsjukhusdöden tog fart på riktigt. Det gigantiska Beckomberga var ett av sjukhusen som stängdes ned sist av alla, först 1995 avvecklades psykiatriverksamheten helt.

De vårdplatserna som existerar i psykiatrin idag finns alltså inte längre vid mentalsjukhusen eftersom de har bommat igen, utan vid psykiatriska kliniker på allmänna sjukhus. Beroende på hur man räknar finns idag någonstans mellan 3000-6000 vårdplatser kvar av de nästan 40 000 som fanns under mentalsjukhusens kulmen. Av de här vårdplatserna består dessutom 1500 av den slutna rättspsykiatrin, och resten ska alltså fördelas på landets alla svårt psykiskt sjuka människor.

De flesta mentalsjukhusen har gjorts om till lägenheter, äldreboenden eller sålts till privata företag. Vissa är övergivna och förfaller, de byggnaderna är populära platser för så kallad urban exploration, på Youtube finns klipp från bland annat de övergivna delarna av Säters mentalsjukhus i Dalarna.

Man kan fråga sig om mentalsjukhusen var bra eller dåliga för samhället. Läkaren Jan-Otto Ottosson jobbade länge på Beckomberga och Umedalens mentalsjukhus. I sin bok skriver han så här:

“Förmodligen fungerade en del mentalsjukhus bättre än Beckomberga och Umedalen som jag har mest erfarenhet av. Knappast någon vill väl dock ha dem tillbaka. De inrymde en kultur av ensidigt symtomtänkande, överbeskydd, segregering och avståndstagande som gav näring åt en fördomsfull inställning i befolkningen. Avarter i kollegialt uppträdande på dessa isolerade sjukhus kunde florera utan det korrigerande inflytande som läkare på andra kliniker kan utöva.”

Forskaren och före detta mentalskötaren Bengt Sjöström menar att livet på mentalsjukhus var oerhört tufft, vilket många verkar ha glömt bort, men poängterar att den psykiatrireform som genomfördes i princip innebar att politikerna lämnade problemet vind för våg, något som han ser som ett nästan lika dåligt alternativ.

“Att vara patient på ett mentalsjukhus var svårt. I avhospitaliseringens tidevarv glöms detta faktum ofta bort. När jag talar med vårdkollegor, får jag ofta kommentaren: ‘Patienterna hade det väl ändå bättre på de gamla hospitalen – att bli uteliggare är inget bättre alternativ.’ Nu finns det emellertid bra många fler alternativ än ‘hospitalisering’ och bostadslöshet eller ensamhet. Problemet är emellertid att politiker på såväl stats- som kommunnivå har lämnat problemet därhän.”

Psykiatrins historia – källor i urval:

Psykiatrin i Sverige av Jan-Otto Ottosson
Bryt det sista tabut av Maria Borelius
Ut ur mörkret av Miki Agerberg
Bengt Sjöström – Den galna vården
Roger Qvarsell – Ordning och behandling
Psykmuseet.se

Ida Höckerstrand om depressionen och psykakutens dåliga bemötande

Nu på morgonen publicerade jag äntligen ett nytt avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt. I förra veckan intervjuade jag nämligen Ångestpoddens Ida Höckerstrand om depressionen som hon drabbades av i vintras. Hennes faster tog livet av sig bara någon vecka efter att Idas morfar dött i cancer. Det blev starten på en väldigt tuff tid i Idas liv. I intervjun pratar vi om hur hon blev deprimerad och om hur hon nu ska försöka ta sig ur sin depression. Vi pratade även om antidepressiva mediciner, psykakuten och tafatta vårdcentraler. Lyssna i spelaren här ovan, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligen laddar ned dina poddar. Trevlig lyssning!

Specifika fobier: bästa behandlingarna och hur man ställer diagnos

Specifika fobier och behandling av dem är ämnet för det senaste avsnittet av min podcast Sinnessjukt som publicerades idag. Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratar om vilka behandlingar som finns och vilka behandlingar mot specifika fobier som är bäst, samt vilka eventuella biverkningar de kan ha. Vi pratar även kort om diagnostiken och Pär berättar om forskning som just nu pågår kring nya behandlingsformer mot specifika fobier, till exempel testar man just nu på Stockholms universitet att behandla med hjälp av VR, det vill säga virtual reality. Väldigt intressant så se till att lyssna!

Podden går att lyssna på i spelaren här ovan eller på de vanliga ställena som iTunes och Acast-appen. Trevlig lyssning!

Podcast om specifika fobier – kräkfobi, sprutfobi, spindelfobi och andra fobier

Idag publicerades min podcast om specifika fobier som jag och läkaren Pär Höglund spelade in tidigare idag. Med oss som åskådare var även regeringens psykisk ohälsa-samordnare Kerstin Evelius som också lyssnar på podden sedan tidigare.

I det här första avsnittet av två i vår podd-special om specifika fobier pratar vi bland annat om hur specifika fobier definieras, vilka symtomen är och hur pass vanligt det är. Faktum är att specifika fobier är den vanligaste ångestsjukdomen, den är dessutom dubbelt så vanlig bland kvinnor som bland män.

Hoppas verkligen att ni tycker att denna podcast om specifik fobi är bra och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där både jag och Pär finns för att svara på era frågor.

Trevlig lyssning!

Psykiatri-skojaren Peter Götzsche granskas i podden

Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.