Litiumets historia ‒ Psykiatri-miraklet mot bipolär sjukdom och mani som upptäcktes i Sverige

Litiumets historia är verkligen fascinerande. I den här genomgången får du följa historien om litium hela vägen från att de första litiumatomerna uppstod till idag, när det används inom psykiatrin såväl som i Tesla-bilar och iPhones. 

Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den helt gratis till exempel här:

Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Den medicinska perioden (1948‒idag)

 

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)

 

Introduktion till litium

Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.

Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.

Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.

Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium

The Big Bang och José Bonifácio

För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.

Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.

En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.

August Arfwedson upptäcker litium

Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.

Johan August Arfwedson upptäckte litium

Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.

“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:

“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”

Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.

 

Den mytologiska perioden (1818‒1948)

 

Bunsen och Matthiessen framställer litium

Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.

Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.

Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar

Litium som universalmedicin

Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.

Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.

Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.

Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:

“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”

William Hammond var den förste som förskrev litium mot mani

Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.

Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.

7up innehöll länge litium

Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.

Den medicinska perioden (1948‒idag)

 

John Cades marsvinsexperiment

Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.

John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.

John Cade litium

Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.

Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.

Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.

Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.

Cades klassiska litiumstudie

Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.

I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.

Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.

Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.

Det första caset, till exempel (min översättning):

“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”

Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:

“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”

Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:

“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”

Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.

Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:

“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”

Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.

Bakslagen som sänkte Cades mirakel

Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:

Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.

Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.

Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:

“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”

Dålig bild på tidningen i San Mateo.

FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.

Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.

Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.

John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.

Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.

Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.

Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet

Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.

Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.

Mogens Schou gjorde att litium slog igenom på stor skala

Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.

Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord

Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.

Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.

Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.

Underskattat och underanvänt

Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).

Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.

Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.

Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:

“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“

Mikael Landén

Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.

Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:

”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”

Christian Dahlström och Arvid Lagercrantz 2014

Jag och Arvid Lagercrantz 2014.

Inget patent och oförtjänt dåligt rykte

Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.

Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.

Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.

Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.

Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.

Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.

“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.

Tråkigare liv, men nödvändig medicin

Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.

Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?

Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.

I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.

“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.

Se klippet här:

Cade och Schou fick sitt erkännande

I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.

Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.

Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.

Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.

Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.

Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer.

Källor i urval:

Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.

Sveriges bästa vårdcentral – Gustavsbergs vårdcentral satsar på psykologer och psykisk ohälsa

Sveriges bästa vårdcentral är Gustavsbergs vårdcentral. I varje fall om man ser till vilka vårdcentraler som satsar på psykologer och behandling mot psykisk ohälsa, vilket vi pratade om i senaste avsnittet av Sinnessjukt, min podcast om psykisk ohälsa.

I Gustavsberg har man nämligen totalt femton anställda psykologer och kuratorer som arbetar i ett psykosocialt team där patienter som har någon form av lättare psykisk ohälsa – till exempel ångest, depression och stress – får hjälp.

I Gustavsberg så erbjuder man: “psykologisk rådgivning, KBT i grupp mot ångest, depression, stress eller sömnsvårigheter. Vi erbjuder även guidad självhjälp, fysisk aktivitet i grupp vid depression samt mindfulnessgrupper. Samtliga behandlingar utvärderas kontinuerligt.”

Man håller också öppna föreläsningar. Nu i höst har man till exempel fyra olika föreläsningar som rullar återkommande varje månad. 4 oktober går föreläsningen “Sömnbesvär – att sova bättre och bryta dåliga sömnvanor”, 11 oktober går “Nedstämdhet – att hitta engagemang i livet och bryta den depressiva spiralen”, 18 oktober “Stress – att hitta balans i livet och hantera stress och utmattning”, 25 oktober går “Ångest – om hur man kan hjälpa sig själv ur ångest och oro”. Föreläsningarna hålls av legitimerade psykologer som arbetar med de här frågorna kliniskt, föreläsningen kostar som ett vanligt besök, 100 kronor eller frikort. Ingen föranmälan, det är bara att dyka upp och man får gå på flera föreläsningar om man vill. Kostnadseffektivt, inkluderande och ett smart sätt att sänka trösklarna till kunskap och eventuellt behandling, vilket vissa kanske inte ens behöver om man bara får en puff i rätt riktning.

Psykologer på vårdcentral är en bristvara

När psykologförbundet undersökte Sveriges alla vårdcentraler 2015, visade det sig att patienterna på var tredje vårdcentral i landet inte hade tillgång till psykolog överhuvudtaget. Det var dessutom en förbättring från 2011, då hela 46 procent saknade psykolog. Av alla landsting i Sverige var det bara Gotland som hade psykologer på alla sina vårdcentraler.

Ett stort problem här att ersättningssystemen inte uppmuntrar vårdcentralerna att anställa psykologer. Vårdcentraler tjänar dels pengar per antal listade patienter, sedan får man betalt per besök. Sedan får man bonus om man till exempel följer kloka listan, alltså de läkemedel som rekommenderas bland annat på grund av kostnadseffektivitet, men i grunden är det listning och antal besök som ger pengar, oavsett hur långa besöken är. Siffrorna som nämns i podden har tydligen ändrats mot att ge mer betalt för besök till legitimerad psykolog eller psykoterapeut.

Kersti Ejeby är verksamhetschef på Gustavsberg och berättar att hon hela tiden får slåss för att få ha psykologerna kvar. Kersti verkar dock vara en väldigt stridbar person som till och med har lyckats öka personalstyrkan och därför gör att man är Sveriges bästa vårdcentral när det kommer till psykisk ohälsa.

Det är någon slags forskningsanslag som bekostar många av psykologerna i Gustavsberg, sedan verkar det som att det är Värmdö kommun som betalar någon eller två av dem och att ett fåtal bekostas av landstinget. Eftersom ingen annan vårdcentral i Stockholm, så vitt jag vet, satsar på det här är det väldigt många som söker sig från andra delar av länet till Gustavsberg.

Kersti har forskat på det här med psykiatri i primärvården, och många andra med. Och det man har sett är att det leder till en minskning av psykiska symtom och bättre livskvalitet, vilket ju är väldifgt positivt, men att det däremot inte verkar ha någon effekt på sjukfrånvaro. Å andra sidan så skriver man någonstans att: “Kostnaden för vårdkonsumtion minskar om man kommer åt den psykiska komponenten. Personer med bakomliggande psykiska besvär söker dubbelt så mycket vård som personer med fysisk sjukdom”.

Det verkar alltså som att det här, även om det inte sänker sjukskrivningstiden och kostnaderna för det, sparar pengar på den minskade vårdkonsumtionen. Men ännu viktigare, patienterna blir friskare.

Det är väl hela poängen med att driva en vårdcentral?

Intervju med Pia Dellson: psykiatrikern som blev utbränd och skrev boken Väggen

I förra veckan åkte jag till Lund och intervjuade den hyllade psykiatrikern Pia Dellson. Hon har haft utmattningssyndrom (det som i folkmun kallas utbrändhet, utmattning eller att gå in i väggen) och återhämtat sig från det. Under rehabiliteringen skrev hon haikuliknande dikter som hon sedan samlade i boken ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” som sedan har hyllats stort och sålt väldigt mycket.

Del 1 av 3 i den här intervjun kan du lyssna på här nedanför (eller iTunes, Acast-appen osv.):

Del 2 kan du lyssna på här:

Del 3 kan du lyssna på här (tillgänglig fr.o.m. 6 september 2017):

Du kan även lyssna i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar poddar.

Bästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension)

Bästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension)

Den bästa boken om utbrändhet och utmattning jag läst är ingen faktabok utan en diktsamling. ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson är en rakt igenom briljant bok, även för den som likt mig sällan läser poesi. Läs min recension av boken nedan.

Igår åkte jag tåg ned till Lund över dagen för att intervjua psykiatern, cancerläkaren och författaren Pia Dellson till min podcast Sinnessjukt. Vi pratade i två timmar och stora delar av intervjun utgick från den fantastiska diktsamling med haikuliknande dikter som Pia gav ut på Natur och Kultur 2015.

Första delen av intervjun finns redan nu att lyssna på nedan:

Total pricksäkerhet

Väggen är dikter skrivna under Pias utmattningssyndrom och återhämtningen från detta. Jag har själv haft en utmattningsdepression (utmattningssyndrom med depressiva inslag) även om den aldrig blev lika allvarlig som Pias. Under min gruppbehandling på Stressmottagningen här i Stockholm var många svårt sjuka, så jag kan känna igen både mig själv och de andra patienterna i Pias texter.

Pricksäkerheten är total i nästan varje dikt. Det första kapitlet heter ”Kraschen”, och i en av dikterna beskriver hon hur hon kämpar på och vägrar inse att hon måste vila:

Jag säckar ihop
mellan varje patient.
En sjunkande ballong
som desperat tar sig över
det ena berget efter den andra
med allt mindre marginal
tills kraschen tycks allt mer
oundviklig.

De två andra kapitlen innan det avslutande faktakapitlet heter ”Viloläge” och ”Tillbaka till framtiden”. I den förra beskriver hon hur hon börjar förstå vad i hennes livsstil som varit ohållbart, och vilka strategier hon får lära sig under behandlingen. Det är en svår läxa att lära sig för någon som varit högpresterande och framgångsrik under så lång tid:

Negativ eller positiv stress
spelar ingen roll.
Bristen på återhämtning
är det farliga.
En livsstilsrisk lika stor
som övervikt eller rökning.

Man måste akta sig för
vilsamhetsbrist.

Rationellt och mekaniskt

Överlag är det mycket rationaliserande som verkar vara svaret för den rationella och vetenskapliga Pia. Hon beskriver sin vila i Skånes bokskogar som att hon ”ligger här i solen och bedriver effektiv sjukvård”, och sin kalender som en optisk villa:

Kalendern är en
optisk villa.

Det ser ut som om man har tid
om rutan är tom.

Men det syns inte
om man orkar.

När jag intervjuade henne beskrev hon sina återhämtningsstrategier som en blandning av mekaniska strategier och fotarbete. De mekaniska strategierna är till exempel att på förhand boka in vilotid i kalendern, ett visst antal helger eller kvällar måste hon ha ledigt under en månad. Det tummar hon aldrig på, även om det är frestande.

Fotarbetet innebär att ta beslut i realtid, när hon känner sig för stressad (signalerna är hon väl bekant med och tar på allvar nuförtiden) så hanterar hon det direkt, utan att skjuta på återhämtningen. ”Det spelar ingen roll hur väl man förstår att man borde stressa mindre, om man inte gör någonting åt det”, sa hon när jag träffade henne igår.

Perfekt gåva till utmattad

Det bästa med boken är kombinationen av pricksäkerheten och formatet. En utmattad hjärna klarar inte av att läsa tunga fackböcker, i värsta fall klarar den inte ens av att läsa så här korta och lättbegripliga dikter. Men för den som orkar läsa den här boken, vilket nog det stora merparten trots allt gör, så är ”Väggen” perfekt.

Igenkänningsfaktorn är skyhög och det är en extra tröst att veta att det är en psykiater som lyckats ställa till det för sig. För om inte ens den som känner till alla varningssignaler och riskfaktorer kan lyckas undvika utbrändhet, då kan det hända vemsomhelst. Dessutom innehåller boken återhämtningsstrategier, som kanske beskrivs mer utförligt och systematiskt under en behandling, men i väntan på behandling kan man kanske få en liten tjuvstart redan i boken.

Jag tycker att det här är den bästa boken om utbrändhet/utmattning som jag har läst. Det finns visserligen inte så många än så länge (rekommenderar till exempel Alexander Perskis ”Ur balans”) men den här kommer att stå sig i konkurrensen även om det kommer tusen nya böcker. Jag kan inte nog rekommendera den, köp den till dig själv eller till en närstående som blivit utmattad, ni kommer inte att bli besvikna.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 138
Utgivningsdatum: 2015-02
Upplaga: 1
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Medarbetare: Eyre, John (form) / Ulaner, Maria (form)
Vikt: 306 g
Dimensioner: 203 x 135 x 18 mm
ISBN: 9789127141810

Träning mot psykisk ohälsa som ångest, stress, depression och adhd – intervju med läkaren Anders Hansen

Träning mot psykisk ohälsa i form av ångest, stress, depression och adhd var något som jag diskuterade i det senaste avsnittet av min podcast. Där intervjuade jag läkaren Anders Hansen som skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna”. Vill ni läsa min recension av den boken kan ni läsa den på länken. Han har även skrivit boken ”Fördel adhd” som släpps nu i september och som handlar om vilka positiva sidor adhd-diagnoser kan innebära och hur man kan ta vara på dem.

Det här avsnittet är för övrigt del 2 av 2 av här intervjun. Om du inte redan lyssnat på första delen finns den till exempel här:

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

I den här andra delen pratar vi till exempel om vilka typer av träning (samt i vilka doser) som är bäst för hjärnan och vad man kan göra istället för att köra spinning eller springa om man nu tycker sådant är trist, men också varför även lättare pulsträning är så bra.

Vi pratar också om träning som en klassfråga. Anders tycker det är viktig att belysa att socioekonomi spelar stor roll för vilka som tränar och vilka som inte gör det. Han slår exempelvis ett slag för mer idrott i skolan, som han menar kan förbättra elevers resultat även i teoretiska ämnen som matematik eller svenska. Om man ser till hur svenska elever presterat i de senaste årens Pisa-studier, kan fysisk aktivitet vara viktigt för att vända den mycket dystra trenden.

Förutom de kortsiktiga fördelarna med fysisk aktivitet berättar Anders även vilka positiva effekter träning har om man fortsätter träna på lite längre sikt. Efter ett par månader av lätt träning förstärks nämligen vissa av effekterna. Vi pratade dessutom lite om varför kosttillskott nästan alltid är bortkastade pengar och varför personer som har adhd ofta får extra stora fördelar av att röra på sig mycket.

Att prata om träning mot psykisk ohälsa med en psykiatriker som verkligen försökt gå till botten med forskningen inom ämnet var verkligen intressant. Jag tycker också att det är skönt och viktigt att Anders inte, likt en del andra mindre seriösa pro-motion-debattörer, överskattar fysisk aktivitet som ett medel mot psykisk sjukdom av olika slag. Ångest, depression, stress, adhd och annat är ofta betydligt mer komplicerat än att bara snöra på sig joggingskorna ett par gånger i veckan. Samtidigt så behöver motion värderas högre än det gör idag, inte minst mot just psykisk ohälsa och ofta som ett komplement till annan behandling som antidepressiva mediciner till exempel.

Lyssna gör du i spelaren högst upp i inlägget eller på iTunes om du har iPhone, eller i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar. Sök i så fall på ”Sinnessjukt” så hittar ni podden där. Den här specialen är avsnitt 88 och 89 i flödet, så in och lyssna nu!

 

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

Recension: Hjärnstark av Anders Hansen (Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna)

Recension Hjärnstark Anders Hansen

Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.

Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.

Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.

Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.

Motion bättre än appar

Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.

Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.

I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.

Förenklande men upplysande

Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.

Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.

Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.

Budskap som förtjänar uppmärksamhet

Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.

Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?

Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.

Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788

KBT-historia: Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapins historia under 1900-talet

KBT:ns historia är oerhört intressant. I den här artikeln kan du läsa om den kognitiv beteendeterapins historia och framför allt dess grundare Aaron Beck: från 1950-talet och Albert Ellis rationella emotiva terapi, till 60-talet och den kognitiva terapin och hela vägen fram till idag när KBT är den mest använda och vetenskapligt undersökta psykoterapiformen av alla.

Aaron Temkin Beck ses som grundaren av kognitiv beteendeterapi och kanske framför allt den kognitiva delen av denna psykoterapi som idag är den i särklass mest använda och vetenskapligt undersökta av alla psykoterapiformer. Aaron Becks livshistoria är på många sätt helt osannolik, inte minst i det att han var den som nästan på egen hand lyckades skaka om hela psykologi-skrået och bryta den psykoanalytiska och freudianska dominansen som rådde under stora delar av 1900-talet.

Därför var det ämnet för den podcast-dokumentären som jag arbetat med den senaste tiden. Om du vill lyssna på podden kan du göra det i spelaren här ovan, eller i iTunes/Podcaster-appen (om du har iPhone) eller Acast-appen (funkar i alla telefoner och plattor).

Annars kan du läsa hela historien om Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapin här nedanför.

Uppväxt
Universitetstiden och psykiatrin
Psykoanalysutbildningen och drömstudierna
Beteendeterapin och automatiska tankar
Albert Ellis och kognitiv terapi
Evidensen och David Burns
KBT-boomen och revanschen på Freud

Uppväxt

Aaron Beck föddes den 18 juli 1921 i staden Providence i USA, strax söder om Boston. Han är det yngsta barnet i en syskonskara om fyra syskon. Hans föräldrar Elizabeth Temkin och Harry Beck, var ryska judar som emigrerade till USA som tonåringar i början av 1900-talet. Harry och Elizabeth hade redan förlorat två barn innan Aaron föddes, först deras förstfödde son, och sedan deras förstfödda dotter. När dottern Beatrice dog, bara tre år gammal, fick hans mamma Elizabeth en depression som varade under flera års tid, ända till Aaron föddes, då hon till slut tillfrisknade. Aaron har själv sagt att han på sätt och vis var ett ersättningsbarn för den förlorade dottern, och skojat om att det var imponerande av honom att bota depression redan vid så tidig ålder.

Beck växte upp i en trygg medelklass-miljö på den amerikanska östkusten och var engagerad i pojkscouterna och idrott av olika slag. Hans mamma, som kallades Lizzie, var något överbeskyddande men både mamma och pappa var kärleksfulla och ordnade, vilket faktiskt ställde till det för honom senare i livet när han under psykoanalys-sessioner på psykiatriker-utbildningen inte riktigt hade några barndomstrauman att komma med.

Det mest dramatiska som hände under Aaron Becks uppväxt var en olycka där han bröt armen. Han var åtta år gammal och utvecklade en allvarlig infektion som gjorde att han blev intagen på sjukhus och inte kunde idrotta eller leka med andra barn. Läkarna övervägde att amputera armen, men valde att avstå. Infektionen var av en typ som i slutet av 20-talet innebar mycket hög dödlighet eftersom antibiotikan lanserades till allmänheten först 1941. Faktum är att så mycket som 95 procent av alla som drabbades av den här typen av infektioner dog.

Beck överlevde mirakulöst infektionen och blev till slut helt friskförklarad. Men sjukhusvistelsen och en dramatisk operation satte djupa spår i honom. Han utvecklade blodfobi och en stark rädsla för medicinska ingrepp. Dessutom gjorde tiden i sjuksäng att han hamnade efter i skolan redan under första klass, vilket också gjorde att han kände sig korkad. Men han bestämde sig för att ta igen på sina klasskamrater och gick till och med om dem i kunskapsnivå, vilket i sig var en viktig lärdom för den unge Aaron: om han hamnade i problem kunde han faktiskt ta sig ur dem också, bara han var fokuserad och kämpade tillräckligt hårt.

Fobin för blod och kirurgiska ingrepp däremot, var en hårdare nöt att knäcka, och fortfarande när han själv pluggade till läkare på 40-talet hade han stora problem med sina rädslor. Han blev illamående och var flera gånger nära att svimma när han såg blod eller ingrepp av olika slag. Men även om han var något ängslig hade han också en stark vilja och övertygelse om att försöka komma över det han var rädd för, en inställning som han själv tror att han fått under sina år som pojkscout, där han fick lära sig saker som livräddning och att simma långa sträckor över djupa vatten.

Universitetstiden och psykiatrin

Hans handlingskraft gjorde att han tog sig igenom läkarstudierna och blev av med sina rädslor. Han var en toppstudent vart han än kom och under universitetsåren på Brown University skrev han för universitetets tidning, var medlem i prestigefulla studentföreningar och under studiernas gång fick han flera utmärkelser och stipendier.

Det var långt ifrån en självklarhet att Beck skulle bli just psykiatriker. Under medicinstudierna hade den psykiatriska fakulteten på hans skola en ledare som såg psykiatripatienter som uppdelade i två kategorier: antingen var de psykotiska eller så var de psykopater, men oavsett vilket så gick de inte att behandla. Beck och de andra läkarstudenterna ville så klart hjälpa människor, och psykiatrin framstod inte direkt som ett attraktivt karriärval.

Under de obligatoriska psykiatristudierna hade han dessutom en föreläsare i psykoanalys som var så obegriplig och svårtillgänglig att ingen riktigt förstod vad han pratade om. Psykiatrin verkade flummig och oseriös, men neurologi framstod som konkret och lättare att förstå för någon som Aaron Beck. Den var mer vetenskaplig, tyckte han: man kunde undersöka, mäta och dela in hjärnan i olika områden som var knutna till konkreta funktioner.

Han bestämde sig därför för att specialisera sig inom neurologi, och trivdes väldigt bra under de studieåren, ända tills chefen för neurologiutbildningen bestämde att alla studenter var tvungna att också ägna sig åt psykiatri under ett halvår, eftersom de hade ont om psykiatristudenter vid den tiden. Beck protesterade men fick inget gehör och var tvungen att ägna sig åt psykiatri i sex månader.

Under den första perioden inom psykiatrin fick han bland annat hålla i gruppterapier, där vissa patienter bara satt och pratade för sig själv medan andra var neddrogade och satt helt utslagna på sina stolar. Tillvaron kändes meningslöst tyckte Aaron, och längtade tillbaka till den förlovade neurologin. Men han fick goda vänner bland de andra studenterna inom psykiatrin, som till slut lyckades övertala honom att stanna.

Efter ytterligare ett halvår var han ännu en gång fast besluten att lämna psykiatrin och återvända till neurologin. Men en av hans vänner påstod då, att anledningen till att han inte förstod sig på psykiatrin var att han själv inte gått i psykoanalys. Beck lät sig ännu en gång övertalas och började praktisera på psykiatrikliniken Austen Riggs Center i Stockbridge, som ligger två timmar in i landet från Providence och Boston.

I en lång intervju från 2011, när Beck alltså är 90 år gammal, frågas han ut av ett av de fyra barn som han fått med sin fru Phyllis Beck, nämligen dottern Judith Beck som själv är en framstående KBT-terapeut. Där berättar Aaron bland annat att han på kliniken i Stockbridge blev en övertygad psykoanalytiker:

”I then went to the Austen Riggs Center in Stockbridge, Massachusetts. I did not get analyzed there, but it was kind of an analytic atmosphere, and it began to dawn on me that psychoanalysis really did have the answer not only to neuroses but to all kinds of human problems: War and peace and even medical problems like cancer could be due to some kind of psychodynamic conflict that people had.”

Aaron Beck och Judith Beck

Judith Beck och Aaron Beck

Aaron var vid det här laget övertygad om att psykoanalys var inte bara var psykiatrins framtid, utan kanske också lösningen på flera andra av världens stora problem, till och med cancer och andra fysiska sjukdomar som skulle kunna bero på någon psykodynamisk konflikt i människan som bar på sjukdomen.

Aaron Beck studerade och praktiserade sedan psykoanalys i ett drygt decennium, och var fast besluten att försöka leda Sigmund Freuds teorier i bevis på ett vetenskapligt sätt. Det skulle visa sig svårare än han hade trott, men inte nog med det: hans vetenskapliga approach och hans ovilja att underordna sig psykoanalysens auktoritära och ortodoxa elit, skulle ställa till stora problem för honom, så stora att de faktiskt hade kunnat betyda slutet för hela hans karriär inom psykiatrin.

Psykoanalysutbildningen och drömstudierna

Aaron Beck blev 1954 chef för en psykiatrisk klinik i Philadelphia. Där ansvarade han för diagnos och behandling av posttraumatiskt stressyndrom och depressionstillstånd hos amerikanska före detta soldater. Samtidigt genomförde han en utbildning till psykoanalytiker vid University of Pennsylvania som han slutförde 1958.

Beck var numera beredd att arbeta hårt för att ge psykoanalysen en vetenskaplighet som han tyckte den saknade, men att införa vetenskapliga normer inom psykoterapi var både banbrytande och kontroversiellt. Donald Freedheim är professor emeritus i psykologi vid Case Western Reserve University, och har skrivit boken History of Psychotherapy: A Century of Change, som handlar om psykoterapins historia. Han menar att det från början av 1900-talet till och med 1950-talet inte fanns någon kunskap alls om vad som fungerade inom psykoterapi och vad som inte gjorde det. Det fanns en tumregel, berättar han i en intervju i den amerikanska tidskriften The American Scholar: ungefär en tredjedel av patienterna blev bättre, en tredjedel blev sämre och en tredjedel blev varken bättre eller sämre. Och varför vissa blev bättre, och om det överhuvudtaget berodde på psykoterapin, visste ingen än så länge.

Beck ville i varje fall ändra på det här och bevisa att Freud hade rätt. En av Freuds centrala teser var att depression är en fientlighet eller en aggression som inte får uttryckas, och som istället vänds inåt mot det egna jaget. Beck beslöt att tillsammans med kollegan Marvin Hurvich testa denna teori vetenskapligt genom att jämföra en grupp deprimerade patienter med en kontrollgrupp.

Vetenskapsjournalisten Miki Agerberg är en av få svenska journalister som intervjuat Beck. Han fick en telefonintervju med Beck inför hans besök i Sverige i juni 2005. Om Becks psykoanalytiska forskning säger Agerberg så här:

”Freud hade sagt att drömmarna är kungsvägen till det undermedvetna. Därför lät Beck försökspersonerna berätta om just sina drömmar, som han och hans forskarkollega klassificerade på en skala över hur mycket fientlighet de uttryckte. Han förväntade sig att de deprimerade patienternas drömmar skulle uttrycka mycket mer fientlighet än kontrollgruppens, men resultatet blev tvärtom vilket överraskade de två unga forskarna. Resultaten, som publicerades 1959, visade att deprimerade människors drömmar i själva verket var mindre aggressiva än de friska kontrollernas. Istället var deras drömmar präglade av hopplöshet, besvikelse och nedstämdhet – samma känslor som de kände när de var vakna.”

Istället för aggression och självhat var det alltså hopplöshet och en allmän nedstämdhet som präglade de deprimerade människornas drömmar. Beck var dock så övertygad om att Freud visst hade rätt, att han istället för att erkänna studiens resultat, skrev att självhatet i själva verket fanns hos patienterna, det var bara begravt ännu djupare i människorna än Freud och andra tidigare hade trott.

Förutom att resultaten av studierna inte riktigt blev vad han hade hoppats, visade det sig att hans försök att blanda in vetenskap i psykoterapi var långt ifrån okontroversiellt bland psykoanalytiker, trots att han alltså var på Freuds sida. De psykoanalytiska ledarna, som Beck uppfattade som godtyckliga, ritualistiska och nästan religiösa, uppmuntrade honom inte i hans försök att göra vetenskap av psykoanalysen, tvärtom.

När han ett år efter dröm-studien ansökte om medlemskap i den mäktiga amerikanska psykoanalytiska föreningen, blev han nekad medlemskap inte bara en, utan två gånger. Ledarskapet i föreningen uppskattade inte hans studier och tyckte inte att han fått tillräckligt med psykoanalys, trots att han gått i analys i två år. Dessutom hade hans egna patienter börjat må bättre lite väl snabbt tyckte dom. Så här berättar han om tiden i intervjun med sin dotter från från 2011:

”In fact, I applied for accreditation by the American Psychoanalytic Society, having already gotten my credentials as an analyst. I got turned down twice. The first time was because I hadn’t been analyzed long enough; I’d been analyzed for only two years, and they didn’t like that. Then I had had four cases in analysis, but they all got better within a year, and they thought that I really was not really imbued with the whole psychoanalytic ethos, so they turned me down a second time.”

Den godtycklighet som genomsyrade inte bara den psykoanalytiska skolan utan i princip all psykoterapi vid den här tiden, gjorde att intellektuell hederlighet och patienternas bästa inte var det viktigaste. Eftersom det helt saknades en måttstock för olika psykoterapiers effektivitet, blev istället olika terapeuters personliga karisma och övertygelseförmåga avgörande för vilka metoder och terapeuter som blev populära bland patienter och andra terapeuter.

Den här så kallade guru-modellen var någonting som vetenskapsmannen Beck tyckte var oacceptabel. Han var visserligen inte den enda som tyckte att psykoterapier skulle vila evidens som gick att replikera, han var inte ens den förste, men han blev den mest ihärdiga, noggranna och inflytelserika förespråkaren av den här evidensbaserade linjen.

Beck själv har aldrig varit särskilt extravagant. Hans kollega på University of Pennsylvania, professor Robert DeRubeis, har sagt att förutom att han alltid bär fluga, så är Beck inte alls flamboyant och larger than life som många andra psykoterapi-ledare har varit genom historien. Det nya vetenskapliga arbetssättet gynnade definitivt en mer strikt och tråkig typ, som Beck själv.

Efter drömstudien försökte Aaron Beck utforma fler tester för att bevisa Freuds teorier om att deprimerade människor var aggressiva mot sig själva och att de sökte sig till smärta och misslyckanden. Men, resultaten av hans olika tester visade istället gång på gång att de deprimerade patienterna inte alls ville må dåligt, utan att de i själva verket försökte hitta uppmuntran och en väg ut ur sitt elände. De här studierna gjorde visserligen inte att Beck förlorade sin tro på psykoanalysen, men han har i efterhand beskrivit dom som den första sprickan i fasaden som fick honom att börja tvivla.

Hans studier misslyckades, och han blev alltså dessutom utestängd från den psykoanalytiska gemenskapen. Vid det här laget, i början av 60-talet, sågs han av andra analytiker som en avvikare som inte förstod sig på psykoanalysen. Man tyckte kanske mest av allt synd om honom, han sågs trots allt som en bra person som bara hade behövt ett par år till på divanen för att verkligen förstå sig på psykoanalysens krafter.

Aaron Beck var utstött och nere för räkning. Men, han var inte ensam om att ifrågasätta den ovetenskapliga traditionen och den psykoanalytiska skolans arrogans.

Beteendeterapin och automatiska tankar

Den andra stora psykoterapeutiska skolan under 1900-talets första hälft, den beteendeterapeutiska eller behavoristiska skolan, anses ha grundats av de amerikanska psykologerna John Watson och Burrhus Frederic Skinner. Det var en mer vetenskaplig men till en början också ganska kallhamrad skola som utgick från att människors beteenden kunde styras med straff och belöningar likt råttor i vetenskapsmännens laboratorium.

Burrhus Frederic Skinner och John B. Watson

Burrhus Frederic Skinner och John Watson

Behavoristerna hade dock redan under 1950-talet börjat röra sig bort från det ganska enkelspåriga och kyliga förhållningssättet till människors psyke som någonting som var helt och hållet beteendestyrt, och den empatiska Aaron Beck och hans sätt att förhålla sig även till människors tankar på ett vetenskapligt sätt gjorde att han sågs som en nyttig tillgång. Allmänheten såg ofta på beteendeterapeuter som mekaniska och rätt omänskliga, man var därför i stort behov av en makeover för att förbättra sitt rykte.

Den här oheliga alliansen mellan en misslyckad psykoanalytiker och den beteendeterapeutiska skolans behov av bättre PR, var åtminstone en förklaring till den kognitiva revolutionen, som bland annat skulle komma att mynna ut i den idag mest populära och vetenskapligt undersökta psykoterapin av alla, KBT ‒ den kognitiva beteendeterapin.

Aaron Beck började med tiden ifrågasätta psykoanalysen mer och mer. Han återvände ofta till sina tester på deprimerade patienter, och tänkte att resultaten kanske inte alls skulle tolkas som att deras nedstämdhet och pessimism var ett undermedvetet sätt att straffa sig själva. Kanske skulle han istället ta de deprimerade patienternas känslor för vad de var, att deras mående genomsyrades av negativa tankar för att de fastnat i ett slags negativt tankemönster.

Under åren när han behandlade deprimerade patienter med psykoanalytiska metoder började han se ett mönster. Särskilt en patient gjorde intryck på honom. Hon låg på divanen och berättade om sina många sexuella förbindelser. Aaron satt på en stol bakom henne och i slutet av sessionen frågade han henne hur hon kände sig. Hon sa att hon kände sig väldigt ångestfylld, och Aaron förklarade på sitt psykoanalytiska manér att ångesten var en manifestation av att hon undermedvetet såg sex som oacceptabelt och förbjudet. Kvinnan svarade artigt att det var en väldigt bra analys, men, la sen till att det hon egentligen tänkte på hela tiden var att hon tråkade ut honom. Han blev konfunderad av det hon sa, och när han frågade henne om hon ofta kände så, visade det sig att hon nästan alltid var rädd för att tråka ut människor.

Han förstod att det inte alls var de sexuella berättelserna som gav henne ångest, utan hennes självkritiska tankar om sig själv som tråkig och färglös. Han upptäckte sedan samma mönster av olika självkritiska tankar även hos andra patienter. En slags automatiska negativa tankar som kom att bli en viktig del av den kognitiva terapin.

“After having seen this in a number of patients, it occurred to me that there was a whole stream of preconscious thinking that goes on that people don’t generally report to the analyst, or at least they weren’t reporting it to me, and that these thoughts that they were having had to do with some kind of internal communication system. Not the kind of things that one reports to other people, but the kind of automatic thoughts that one has—such as when you’re driving, and you have an automatic thought: ‘There’s a bump in the road; I’ll steer around it.’ These thoughts happen automatically, and not only are they very quick but they go away very quickly, and people don’t pay too much attention to them. But even though they don’t pay much attention to them, they can trigger all kinds of emotions: anger, euphoria, sadness, and so on.”

Med tiden började Beck fokusera mer på de här automatiska tankarna. Han bestämde sig också för att göra sig av med divanen och låta patienterna sitta upp och diskutera med honom ansikte mot ansikte. Han började urskilja olika automatiska tankemönster från varandra. Övergeneralisering till exempel, där en liten händelse uppfattas som ett mönster som är typiskt för hela livet, eller förstoring, där man drar för stora slutsatser av negativa händelser, eller istället förminskar positiva händelser.

Albert Ellis och kognitiv terapi

Med hjälp av sina patienter hade han upptäckt de automatiska tankarna och kategoriserat dem, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra åt tankarna och hur han kunde hjälpa patienterna. 1963 blev han kontaktad av Albert Ellis, en oortodox och omtvistad psykolog som brukade kallas för the Lenny Bruce of psychotherapy, efter den kontroversielle amerikanske ståupp-komikern. Ellis var karismatisk och provokativ. Han hade precis som Beck varit övertygad psykoanalytiker innan, men hade med tiden börjat se mönster i hur människor tänkte och vilka känslor och beteenden tankarna resulterade i.

Albert Ellis

Albert Ellis

Ellis hade redan skrivit en bok om sin egen terapimetod, rational emotive therapy, som senare kom att kallas rational emotive behavior therapy, eller REBT. Tanken bakom metoden var att inte bara prata om patientens problem, utan att istället konfrontera dem.

Ellis själv hade växt upp i New York med en pappa som var affärsman och ständigt frånvarande, och en mamma som han beskrivit som känslomässigt frånvarande. Ett känt exempel på hur Albert Ellis uppväxt fick honom att utveckla en mer direkt psykoterapiform, var när han i tonåren hade svårt att ta kontakt med tjejer eftersom han trodde att han skulle bli bortgjord, och att det skulle leda till någon form av personlig katastrof. Under en 30-dagarsperiod tog tonåringen Albert därför kontakt med 100 tjejer i New York för att testa sin rädsla. Han blev visserligen avvisad gång på gång, men det ledde aldrig till den katastrof han hade fruktat. Precis som Aaron Beck hade han på ett praktiskt sätt lärt sig att han kunde konfrontera sina problem och övervinna sina rädslor.

Beck lånade många av Ellis teorier och tekniker, men anpassade dem efter sina egna tankar och erfarenheter. Till exempel uppmanade han sina patienter att utforska och undersöka sina tankar snarare än att utmana och ifrågasätta dem direkt som Ellis gjorde. Han gillade inte att Ellis berättade för patienterna vad han själv trodde var deras problem, Beck tyckte bättre om att låta patienterna upptäcka det på egen hand. Förutom Ellis metoder och teorier, lånade Beck en hel del från den beteendeterapeutiska skolan, som till exempel tanken om att strukturera terapin och att utvärdera patientens utveckling kontinuerligt under behandlingens gång.

1967 återvände Beck sedan till University of Pennsylvania. Men, trots att Beck redan under början av 60-talet börjat frångå den psykoanalytiska traditionen både i hjärtat och i sina behandlingar, kallade han sig för Neo-Freudian. Han öppnade en liten klinik på universitetet som han kallade The Mood Clinic, där han och hans kollegor kunde ha behandling, forskning och utbildning av nya psykoterapeuter.

I en instruktionsvideo från 1977 demonstrerar Aaron Beck hur en kognitiv psykoterapi-session med en deprimerad patient kan gå till. Kvinnan, som spelas av en skådespelerska, har blivit lämnad av sin man och fadern till hennes barn, vilket gjort henne deprimerad. Beck bryter ned uppbrottet och försöker få patienten att hitta alternativa och mer balanserade och rationella slutsatser av mannens svek.

The Mood Clinic var en chans för Beck att forska på just de metoderna som han redan hade utvecklat och som han efter ett tag började kalla för kognitiv terapi.

Evidensen och David Burns

Efter ett tag på kliniken sa Becks kollega John Rush, att de borde testa Aarons nya kognitiva psykoterapi i en klinisk studie där man ställde den mot den antidepressiva medicinen Imipramin. Psykofarmaka hade vid det här laget vunnit mark mot psykoterapi vilket gjorde många psykologer nervösa. Läkemedelsbolagen hade pengar och kunde utföra dyra och åtråvärda randomiserade kontrollerade studier som gav deras mediciner hög status.

Ryktet spreds om att Becks fokus på att uppmärksamma negativa automatiska tankar gjorde att patienterna började må bättre. Aaron Beck ville trots det först inte göra någon klinisk studie där man jämförde psykoterapin med läkemedel. Men när John Rush erbjöd sig att sköta forskningsarbetet ifall Beck bara utbildade terapeuterna, gick han till slut med på att genomföra undersökningen. 1977 publicerades studien som var ganska liten, bara 41 försökspersoner, men som var den första vetenskapliga studien någonsin som visat att psykoterapi var mer effektivt än läkemedel. Den visade också att patienterna, som fått tolv veckors behandling med KBT, i mindre utsträckning hade hoppat av studien och att de vid uppföljning hade bättre långsiktigt skydd mot depression.

Sedan dess har KBT undersökts i väldigt många studier, och ofta visat goda resultat inte bara mot depression utan även andra diagnoser när metoden har anpassats efter dem, något som Beck själv arbetat med sedan 80-talet och fortfarande håller på med idag, snart 96 år gammal.

Men, det har också funnits studier som visat sämre resultat, bland annat en stor och påkostad studie från National Institute of Mental Health, NIMH, som gjordes under senare delen av 1980-talet. Beck var från början tänkt att vara en del av studien, men ansåg att det inte fanns tillräckligt med välutbildade terapeuter för att genomföra en så stor studie. Därför hoppade han av innan studien genomfördes och kunde konstatera att resultaten inte alls var lika fördelaktiga som deras första studie.

De mest mest negativa resultaten av den stora studien publicerades 1989 och väckte en del uppståndelse. Trots det har KBT bara blivit mer populärt sedan dess. Det har flera skäl, till exempel publicerades redan 1990 en studie som kunde visa att terapeuternas skicklighet i NIMH-studien hade ett samband med hur väl KBT:n hade fungerat, vilket bekräftade Aaron Becks farhågor. De senare studierna har dessutom visat bättre effekter av KBT än NIMH-studien, och inte bara för depression utan för många andra diagnoser som ångest och fobier, vilket också bidragit till att populariteten fortsatt öka.

Men, KBT nådde faktiskt den stora massan i USA långt innan både NIMH-studien och de uppföljande studierna. 1980 publicerades nämligen en riktig bästsäljarbok i ämnet som innebar det definitiva genombrottet för KBT i USA, och som gav den en plattform för att spridas även i andra delar av världen.

Aaron Beck och hans kollegor publicerade en bok 1979 som hette “Cognitive Therapy of Depression” och som ses som en milstolpe inom KBT-behandlingar. Men det var först året efter den boken, som den riktiga kioskvältaren lanserades av en av Becks tidiga adepter, läkaren David Burns. 1980 publicerade han nämligen boken “Feeling good: the new mood therapy” som tog Becks teorier från Philadelfia och vetenskapliga kretsar, ut till den stora amerikanska massan. Boken var en stor bestsäljare under hela 80-talet och har sålts i mer än fyra miljoner exemplar bara i USA.

David Burns - Feeling Good: The New Mood Therapy

KBT-boomen och revanschen på Freud

KBT har sedan dess spridit sig över hela västvärlden. I Sverige har Socialstyrelsen sedan ett par år tillbaka ändrat sina riktlinjer, som bland annat fastställer att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av bland annat lindrig och måttlig depression och flera olika ångesttillstånd. Fortfarande idag råder det dock, enligt Socialstyrelsen, brist på KBT-terapeuter i Sverige.

Även i länder med en mycket stark psykoanalytisk tradition, som till exempel Argentina, har KBT de senaste åren slagit igenom stort. KBT är den nya dominanten inom psykoterapier i världen även om psykoanalysens efterföljare, den psykodynamiska terapin, har kunnat visa vetenskapliga evidens för sin effekt i flera fall och därmed börjat sin väg tillbaka.

Kritiken mot Aaron Beck och kognitiv beteendeterapi har genom åren bland annat bestått i att patienterna bara blir ytligt bättre, att man inte går till botten med de riktiga problemen. Men KBT har ofta visat goda effekter även på lång sikt, vilket Beck själv tycker tyder på att kritiken är obefogad. En annan kritik mot metoden är att det sker fler avhopp från KBT-behandlingar än andra behandlingsformer, men en stor metaanalys från 2012 som undersökte fenomenet kunde inte hitta några sådana mönster.

Aaron Beck har alltså fått sin revansch på psykoanalysen med råge. Han har bland annat utsetts till en av de fem mest inflytelserika psykoterapeuterna i historien. Beck har även utvecklat flera kända skattningsskalor, däribland Beck Depression Inventory och Beck Hopelessness Scale. 2006 tilldelades han det mest prestigefyllda medicinpriset i USA, den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär också ha varit en av kandidaterna till det riktiga nobelpriset i medicin 2007, trots att han inte alls ägnat sig åt biologiska eller fysiologiska studier, vilket i så fall är unikt i utmärkelsens mer än 100 år långa historia. Den amerikanska organisationen för psykoanalytiska läkare gav honom dessutom, ironiskt nog, utmärkelsen Sigmund Freud Award 2010.

Trots att han länge blev ganska illa behandlad av den psykoanalytiska eliten tycks inte Aaron Beck vara särskilt revanschlysten eller bitter. Han tycker inte att det spelar någon roll vilken metod som lyckas bäst, utan att det viktiga är att man kan slå fast vetenskapligt att den fungerar. Oavsett vad som händer med KBT i framtiden har Aaron Beck förändrat synen på psykoterapi för alltid. Den nobelprisvinnande neurologiforskaren Eric Kandel har sagt så här:

“De flesta psykoterapeuterna ägnar sig medvetet eller omedvetet åt saker som Beck fört fram, de är mer direkt involverade i terapin, de ger mer förslag till patienten, de belyser olika tankeprocesser. Oavsett om de kallar det Beckianskt eller inte, och oavsett om de gör andra saker också, så ägnar de sig åt Beckianska metoder.”

Ett annat symboliskt uttalande kommer från Peter Fonagy, en av Englands ledande psykoanalytiker och chef för Anna Freud Center i London. Han har ironiskt uppmuntrat sina psykoanalytiska kollegor att avsluta sin citat härliga isolering från omvärlden och att “ta till sig en vetenskaplig attityd som hyllar värdet av replikerbarheten av observationer snarare än deras egenart.”

 

Källor i urval:

“Det började med försök att visa att Freud hade rätt”, reportage i Läkartidningen av Miki Agerberg
The American Scholar: The Doctor Is IN, reportage av Daniel B. Smith
”A pioneer in psychotherapy research: Aaron Beck.” Australian and New Zealand Journal of Psychiatry 38.11-12 (2004): 855-867, av Sidney Bloch.
Theoretical Models of Counseling and Psychotherapy av André Marquiz
A Conversation with Aaron T. Beck (Youtube och transkribering på AnnualReviews.org)
Psykologiguiden.se om Aaron Beck, Albert Ellis och den kognitiva revolutionen