Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 3: 1984–2005)

Detta är den tredje och sista delen (läs del 1 och del 2 på länkarna) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus i Dalarna under ett par decennier, och där bland annat var inblandad i vården av Thomas Quick.

I dokumentären ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) i min podcast Sinnessjukt berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, där intervjuar jag bland andra Tomas Videgård som var en av Margits lärjungar på 80-talet, men även den världsledande amerikanska psykologiforskaren Elizabeth Loftus, journalisten och researchern Jenny Küttim, forskaren Åsa Konradsson Geuken och psykologen Lennart Lundin.

I den tredje och sista delen av dokumentären behandlar jag hennes liv mellan 1984 och 2005, samt berättar lite om hennes eftermäle fram till idag. Här nedan finns en sammanfattning av den tredje delen av dokumentären.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första sjutton minuterna av den avslutande delen kan även du som ännu inte är Patreon-medlem lyssna på utan att betala, i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1984-2005

Fallet Catrine da Costa

Onsdagen den 18 juli 1984 hittar en hundägare ett par svarta sopsäckar med likdelar vid Talludden under Essingeleden i Stockholm. Kvarlevorna tillhör Catrine da Costa. När Catrine är tre år gammal flyttar hon och familjen till Stockholm. När föräldrarna sedan skiljer sig bor den då femåriga Catrine kvar med sin mamma och syster i Solna. När hon gått ut skolan kommer hon i kontakt med droger, först hasch och sen i allt tyngre missbruk, bland annat heroin.

1982 gifter sig Catrine med en portugisisk man och byter efternamn till da Costa. Hennes man blir dock utvisad en tid senare efter att ha försökt smuggla in ett parti narkotika i Sverige. Efter att maken blivit utvisad börjar Catrine sälja sex för att finansiera sitt missbruk, och blir snabbt mycket nedgången av livet på gatan.

Redan två veckor efter att offret identifieras besöker en man polisen och berättar att han misstänkte att han visste vem som kunde ha mördat Catrine. Mördaren skulle enligt tipsaren kunna vara den 30-årige underläkaren Teet Härm.

Obducenten grips måndagen den tredje december 1984 men släpps på fri fot redan på fredagen i samma vecka. Gripandet får dock den så kallade allmänläkarens fru Christina att ta kontakt med polisen och berätta att hon hört rykten om att han mördat Cattis Härm.

Allmänläkaren, som heter Thomas Allgén, är bekant med obducenten. De har arbetat tillsammans på Södersjukhuset ett par år tidigare men Christina bara träffat Teet en gång, när hon och hennes make bjudit Teet och Cattis Härm på middag. Eftersom tipset inte anses tillföra någonting av värde läggs det till handlingarna.

Tomas Allgén och hans fru hade fått dottern Klara (fingerat namn) den första januari 1983. Efter förlossningen upphör parets sexliv. Christina hittar vad hon tror är spermafläckar och tvingar Thomas att erkänna att han onanerat. Hon blir mycket upprörd och känner sig ratad.

Vid den här tiden har incestdebatten från USA fått ett enormt genomslag i Sverige. Journalister, socialarbetare och psykologer kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och personliga berättelser om övergrepp. Personal vid dagis i Sverige uppmanas att vara extra vaksamma (mer om det och om da Costa-fallet i övrigt finns i Per Lindebergs fantastiska bok ”Döden är en man” och på hans hemsida https://mediemordet.com/)

Hösten 1984 börjar Thomas Allgéns dotter Klara på dagis och pedagogerna oroar sig för rodnader i hennes underliv. I samråd med Christina tar man kontakt med vården för att undersöka Klara och i december polisanmäler en socialsekreterare Thomas Allgén för sexuellt utnyttjande av dottern. Klara undersöks fyra gånger av olika läkare under vintern och våren 1985, men inga tecken på sexuella övergrepp hittas och åklagaren beslutar att inte väcka åtal mot Allgén.

Christina är inte nöjd med polisens beslut att inte väcka åtal mot hennes make. Hon kontaktar därför polisen igen i augusti 1985 och berättar en delvis ny historia, där hon hävdar att dottern varit vittne till ett styckmord som dottern ska ha berättat om för mamman. Hon hävdar dessutom att obducenten och allmänläkaren är nära vänner, trots att de själva hävdar att de bara träffats ett par gånger.

I november 1985 börjar barnpsykologen Margareta Erixon och barnpsykiatrikern och psykoanalytikern Frank Lindblad, på uppdrag av polisen, en ny utredning av incest och mordanklagelserna. Erixon och Lindblad har tidigare utrett incestanklagelserna mot Thomas Allgén men får nu ett utvidgat uppdrag som även innebär är att värdera Christinas berättelse om mord. Man besöker även rättsläkarstationen i Solna tillsammans med Klara för att se om hon känner igen sig.

Klara visar dock inga tecken på att tidigare ha varit där, hon är glad och oberörd av att vistas på rättsläkarstationen. Det ska dock visa sig att psykoanalytikern Frank Lindblad ändå tolkar reaktionen som att hon varit där. Han beskriver reaktionen som en ”tillkämpad oberördhet”. Efter besöket på rättsläkarstationen kastar Klara legobitar på Lindblad, vilket han tolkar som ytterligare ett bevis på Klaras tidigare traumatiska upplevelser på pappans arbetsplats.

När Christina börjar berätta om barnets berättelse får hon även en bandspelare av polisen, för att spela in samtalen med Klara. Under hösten 1985 spelar hon in runt tio timmar av samtal med Klara, men banden glöms bort av polisen och när de återupptäcks drygt två år senare – i januari 1988, när rättegången mot läkarna redan har inletts – anses de inte vara intressanta och spelas därför inte upp i rätten.

Margit Norell och Catrine da Costa

Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson ska också fästa stor vikt vid barnets berättelse i sin strid mot läkarna i Dagens Nyheter och i boken ”Catrine och rättvisan”, som publicerades 1990, två år efter att läkarna friats från brottet. En bok som alltså enligt flera av Margits andra lärjungar tillkom efter påtryckningar från Margit själv.

En rad experter ska senare komma att underkänna barnets berättelse som bevis i flera avseenden. Till att börja med är det högst osannolikt, menar många, att ett barn som inte ens var ett och ett halvt år när styckningen på rättsläkarstationen ska ha ägt rum kan minnas någonting överhuvudtaget. Och även om hon gjorde det är det enligt kritikerna inte lämpligt att låta en andrahandsuppgift, mammans återberättelse av flickans historia, bli bevismaterial mot hennes tidigare make som hon anklagade för incest och mord.

Kritiken tilltar ytterligare när inspelningarna från mamman Christinas samtal med Klara till slut når allmänhetens ljus. Enligt kritikerna är det tydligt att det är mamman som styr samtalet, inte Klara.

En av de som länge varit mycket kritisk mot åtalet mot de två läkarna är kriminologen Leif GW Persson. I SVT:s ”Veckans Brott” menar han att man medvetet undvek att spela upp banden med mammans samtal med Klara eftersom de enligt honom gör det tydligt att det inte är flickans berättelse, utan mammans.

Perssons bild är alltså att chefsåklagaren Anders Helin själv insett att bevisvärdet av flickans berättelse är lågt. Något som styrker Perssons bild är att Helin inför rättegången flera gånger uttrycker sig vacklande om både berättelsen och chansen att få läkarna fällda.

I avsnittet om da Costa-fallet i SVT:s ”Veckans Brott” får även Ann-Christin Cederborg, som är experter på barnvittnesmål, höra och kommentera banden med mamman och barnet:

”Ja, det var ju som jag sa förut, hur mamman styr det här. Alltså, de är i leken, och hon får alternativ. Vad hade hänt om man lagt fram bomull eller någon mjuk filt eller något sådant här? Hon ger ju henne verktygen som hon vill barnet ska så att säga leka med. Alltså hon är ju på berättelsen som hon vill ha fram. Mamma har en agenda verkar det som.

I filmen “Styckmordet – berättelsen om en rättsskandal”, som sändes i SVT 2005 och baseras på Per Lindebergs bok ”Döden är en man” från 1999, gör man med hjälp av skådespelare rekonstruktioner av bland annat mammans vittnesmål i rättssalen.

 

När mamman berättar om hur hon fått barnet att berätta, för det tankarna till det om hur Sigmund Freud hundra år tidigare har förekommit sina patienters tankar och lagt ett pussel för att skapa en sammanhängande berättelse:

”Ja, alltså jag har ju dragit slutsatser utav vad Klara har sagt. Och jag har vävt bilder utav av vad som kan ha hänt, och ibland har jag ju legat ett halvt steg före och förstått vartåt hon velat komma, och sen har hon ju så småningom kommit dit. Det är ett fåtal tillfällen som jag har styrt Klara, jag har underlättat det för Klara, regeln har ju varit annars att inte nämna någonting eller någon vid namn utan låta henne göra det, sen har jag kunnat ta upp det.” (min transkribering från filmen Styckmordet)

Flickans berättelse är helt avgörande för åtalet mot läkarna, och Hanna Olsson fäster stor vikt vid den i boken ”Catrine och rättvisan”, boken som kommer att skapa en stor folklig opinion mot läkarna när den publiceras 1990.

Författaren, dramatikern och litteraturkritikern PO Enquist, hyllar boken i sin recension i Expressen och kallar boken ”en utomordentlig bok, klar, lugn och ursinnig, och av stort allmänintresse”. Han sätter även upp en teaterpjäs där en kvinna terroriseras av en styckmordsmisstänkt obducent.

Bokens trovärdiga bild av läkarna som mördare ger även andra populärkulturella avtryck, som när rockgruppen Grymlings skriver en låt där de hyllar Hanna Olsson och hennes bok. Låten kallar de ”Hanna och rättvisan”.

 

Hanna Olssons tes

I ”Catrine och rättvisan” argumenterar Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson för att mordet bör ses som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle genomsyrat av mäns hat mot kvinnor.

Enligt psykoterapeuten Tomas Videgård präglade boken och fallet studiegruppen under 80-talet. Han minns det dock som att Hanna Olsson själv var så betagen av frågan att hon inte behövde pressas av Margit att skriva boken och ta ställning offentligt. Att Margit och hela gruppen var engagerade i da Costa-fallet råder det dock ingen tvekan om:

”Jo men alltså det här var ju, som jag minns det höll vi på flera gånger, jag tror till och med att vi läste Hannas manuskript i bitar och sådana där saker va. Så det var en väldigt stor sak. Exakt vem som sa vad och så vidare, det vet jag inte, jag menar, här … Margit var väldigt intresserad och drivande i det här.”

Sture Bergwall ska också långt senare (i sin självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016) uppge att Birgitta Ståhle haft med Hanna Olssons bok i terapirummet på Säter, och berömt Bergwall för att han erkände sina brott till skillnad från obducenten och allmänläkaren som förnekade att de dödat Catrine.

Vid det här laget har Margit Norell också snöat in fullständigt på sexuella övergrepp mot barn. Psykologen Tomas Videgård gick i terapi och handledning hos Margit och beskriver hur hon hade bestämt sig för att även han, mot sitt eget nekande, hade utsatts för sexuella övergrepp.

Hanna Olsson är en av medlemmarna i studiegruppen, och ”Catrine och rättvisan” innehåller en mängd referenser till psykoanalytiker som Olsson använder som stöd för sina teorier. Bland annat till en av Margits närmaste vänner: Erich Fromm.

Ur referenslistan i ”Catrine och rättvisan”.

När boken publiceras har läkarna alltså redan friats från anklagelserna i tingsrätten, men tingsrätten hade skrivit i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Brottet mot griftefriden var dock preskriberat eftersom preskriptionstiden för det brottet på 80-talet bara var två år.

På grund av skrivelsen i domskälen blev läkarna av med sina läkarlegitimationer och trots att de blivit helt friade var det de själva, och inte mamman Christina, som försökte överklaga domen. Eftersom de hade blivit friade fick de dock veta att de inte kunde överklaga domen. De försökte därefter få tillbaka sina legitimationer genom att istället i flera instanser överklaga själva beslutet att dra in dem.

Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som alltså ges ut först 1999, gör att opinionen i frågan om läkarnas skuld nu skiftar dramatiskt. Jan Guillou kallar i Aftonbladet boken för ”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med”. Till och med flera av de som hyllat Hanna Olssons bok ett par år tidigare ändrar nu åsikt. Som författaren och litteraturkritikern PO Enquist, som skriver att han nu istället är övertygad om att ett justitiemord har begåtts.

Även Magnus Lindberg, sångare i rockgruppen Grymlings, vägrar spela låten ”Hanna och rättvisan” på sina livespelningar eftersom han anser att låten blivit irrelevant. 

Margit och Quick-skandalen

Parallellt med uppståndelsen kring lärjungen Hanna Olssons bok sker i början av 90-talet ett par händelser som ger den då åldrade Margit Norell ett nytt ansvarstyngt uppdrag, som ska leda till det senare som har kallats Sveriges största rättsskandal.

Vid det här laget har Tomas Videgård lämnat Margitgruppen. Han beskriver att precis som i den Holistiska Margitgruppen på 70-talet, började det gå utför i gruppen när det blev uppenbart för flera av lärjungarna att Margits metoder inte fungerade. Gruppen liknade mer och mer en sekt där inte ens uppenbara misslyckanden fick kritiseras.

Sture Bergwall växer upp i samhället Korsnäs utanför Falun, som ett av sju barn i familjen Bergwall. Tidigt i tonåren inser Bergwall att han är homosexuell. Han börjar även sniffa lösningsmedlet trikloretylen och blir snart missbrukare, vilket han ska förbli i decennier, med undantag för ett par år under 80-talet då han mår bättre (mer om Thomas Quick i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” och i Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga”).

1969, när Bergwall är 18 år gammal, antastar han fyra småpojkar som är mellan 9 och 13 år gamla. Bergwall döms till sluten psykiatrisk vård för fyra fall av otukt med barn, ofredande och otuktigt beteende, men frias från åtalspunkten om dråpförsök. Han blir intagen på Sidsjöns sjukhus 1970.

Efter ett års psykiatrisk vård får han börja studera på Jokkmokks folkhögskola, där han till en början sköter sig bra. Men efter första året spårar han ur igen och har nu dessutom börjat missbruka amfetamin. Han blir återigen intagen på Sidsjöns sjukhus men flyttas 1973 till Säters sjukhus.

Bergwall är nu inne i ett djupt missbruk och får dessutom höga doser psykiatriska läkemedel på Säter, bland annat den beroendeframkallande lugnande medicinen Sobril. Han blir snart försöksutskriven och i augusti 1973 flyttar han till sin bror Örjan i Uppsala för att slutföra sina gymnasiestudier.

Studierna går dock dåligt. Sture arbetar extra på Posten och missbrukar intensivt under sin tid i Uppsala. En kväll i mars 1974 träffar han en manlig student. De dricker öl och umgås. Enligt Bergwall tar han den kvällen även tabletter och sniffar, och under den kraftiga berusningen blir Sture våldsam och knivhugger studenten, som är ytterst nära att dö, men överlever som genom ett mirakel.

Eftersom Bergwall är försöksutskriven och står under vård på Säter åtalas han inte, men blir intagen på Säter igen. Väl där försöker han begå självmord 1975 på ett hotellrum.

1977 blir Bergwall sen återigen utskriven från Säter med en fortsatt medicinering av lugnande. Han minskar snart dosen av de lugnande medicinerna och slutar missbruka. Enligt honom själv är det självmordsförsöket som gör att han fått sig en tankeställare. Under stora delar av 80-talet är Bergwall nykter, han skaffar hund, han umgås med sina syskon och deras barn och öppnar 1983 tobaksaffären med sin bror Sten-Ove.

I slutet av 1988 börjar Bergwall dock missbruka igen. Det som till slut leder till att han återvänder till Säter är när han och en ung kompanjon försöker råna Gotabanken i Grycksbo 1990, där Bergwall vid det laget är bosatt.

Enligt Bergwall själv gör han nu allt för att slippa åka i fängelset. Han är dömd sexualbrottsling och fruktar för vad som kunde hända i ett fängelse med en sån som honom, som förgripit sig sexuellt på småbarn. Han känner sig dessutom mer hemma i psykiatrin där han varit tidigare, och av den lilla sinnesundersökningen som psykiatrikern Göran Fransson genomför framgår det att Bergwall vill bli dömd till rättspsykiatrisk vård.

Margit och Lars-Inge Svartenbrandt

Redan i början av 80-talet har Margit Norell blivit av med sina uppdrag på Säter efter en dispyt med Barbro Sandin. Samtidigt hade Sätermodellen fått kritik i media av experter som ansåg att Sandins behandlingsframgångar inte hade gått att dokumentera vetenskapligt. Debatten ledde till minskade anslag och 1988 lämnade Sandin Säter under stor medial uppmärksamhet.

En av Margits lärjungar var dock Göran Källberg, som var Säters chefsöverläkare. Margit hade fått ta över som handledare för Källberg i den succéartade behandlingen av bankrånaren som kallades ”Sveriges farligaste man”: Lars-Inge Svartenbrandt.

Källberg följde Margits objektrelations-teorier och var därför extremt stödjande mot bankrånaren Svartenbrandt. Politikerna tyckte att behandlingen av Svartenbrandt var så framgångsrik att man gav Göran Källberg chansen att bygga en ny klinik på Säter som öppnade 1989.

Förtroendet för Källberg och metoden var stort. Svartenbrandt hade visserligen rymt under en permission redan 1986, och då passat på att råna ett postkontor, men nu hade man fått ordning på honom. Svartenbrandt hade gett sig in på en konstnärlig bana på Säter och bland annat börjat skulptera (vilket beskrivs i Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är”).

I februari 1990 intervjuas Göran Källberg i DN. Det är ett hyllningsporträtt av Källberg och den nya moderna vården av landets värsta brottslingar. Journalisten Kari Molin skriver att ”Idag är fasta paviljongen, där hopplösheten var inmurad i väggarna bara ett minne”. Dagen innan hade Svartenbrandt själv intervjuats i samma del av tidningen och intygat att det nu var slut på brottsligheterna.

Ett par veckor senare kliver han in på en bensinstation i Borlänge och rånar personalen under pistolhot. Svartenbrandts återfall leder till en medial storm och kritiken riktas främst mot Göran Källberg.

Återigen, precis som efter självmorden tidigt på sjuttiotalet och vid de mystiska schizofreniförsöken under projektet med Sätermodellen, vägrar dock Margit att inse att hennes metoder inte fungerar. I en av de få intervjuer Margit gjort i större medier, som publicerades i DN i juni 1990 – tre månader efter att Svartenbrandt för andra gången genomfört ett rån under en permission från hennes behandling – berättar Margit om den uppmärksammade vården av Svartenbrandt, under den försonande rubriken ”Maktlösheten var en utlösande faktor”.

Margit kallar Svartenbrandt för ”Lasse” genom hela intervjun och talar om att det är det missförstådda och illa medfarna barnet i Svartenbrandt som tar sig uttryck i hans våldsbrott. Hennes ord för tankarna till Sándor Ferenczi och Alice Miller. Hon säger:

”Hans dragning till döden ligger i känslan av att inte ha funnits. Men den finns en annan väg än döden. Han var en gång ett levande och friskt barn och han kan i dag uttrycka hur svårt han har haft det. Det finns en väg ut ur rädsla och skräck. Det som leder Lasse vidare är att våga gå ner i de svarta djupen inom honom själv.”

Svartenbrandt döms till rättspsykiatrisk vård och fortsätter med terapin under Margit Norells handledning i två år. 1992 rekommenderar Källberg Länsrätten att skriva ut Svartenbrandt och den 24 juni det året lämnar Lars-Inge Svartenbrandt Säter som en fri man. Sture Bergwall står enligt Dan Josefsson (se ”Mannen som slutade ljuga”) och vinkar adjö när Göran Källbergs berömde patient lämnar sjukhuset. Svartenbrandt vinkar tillbaka och åker sedan direkt till Stockholm och rånar Handelsbanken på Sankt Eriksplan.

Svartenbrandt dör i april 2016, och under de tjugofyra åren efter hans hyllade vård på Säter hinner han genomföra en lång rad nya rån och våldsbrott.  

Margit och Birgitta Ståhle

Det sjukhus som Sture Bergwall hamnar på efter det misslyckade rånet 1990 är alltså ett toppmodernt sjukhus där den nu 76-åriga Margit Norell är det ideologiska överhuvudet, som handleder Göran Källberg på distans från mottagningen i Stockholm.

I Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016 berättar han att läkaren Göran Fransson, som gjort den lilla sinnesundersökningen av Bergwall på Säter, förklarat för Bergwall hur sjukhuset fungerade:

”Fransson hade berättat att det fanns sex avdelningar med sex intagna på varje samt en administrationsavdelning. Om man ansågs ha rätt motivation flyttades man till avdelning 36. Han hade skämtsamt sagt att det var en elitavdelning där objektrelationsteorin genomsyrade arbetet och verksamheten.”

Enligt Bergwall hade han fått höra att han på Säter en gång för alla skulle få hjälp med sina psykiska problem. Han var själv fascinerad av psykoanalys och ville gärna gå i terapi.

Men hans behandlingsansvariga läkare Kjell Persson, förklarar tidigt att det är ont om psykoterapeuter. Bergwall blir förkrossad av beskedet och Persson gör därför en kompromiss där han ger Bergwall en slags stödjande läkarsamtal en gång i veckan.

Med tiden beslutar kliniken att Bergwall trots allt ska få psykoterapi. Kjell Persson vill själv leda även den regelrätta terapin, men för att få göra det måste han gå hos en handledare. Han berättar för Sture att han ska få hos den bästa: Margit Norell.

Margit och Birgitta Ståhle ska med tiden börja skriva en ännu outgiven bok om Sture Bergwall, med titeln ”Thomas Quicks värld”. Tomas Videgård understryker i min intervju med honom att han lämnade gruppen innan Sture Bergwall blev Tomas Quick och började erkänna mord, men berättar att Birgitta Ståhle redan innan dess hade blivit Margits nya favorit:

”Hennes jobb med patienter på Säter höjdes till skyarna, och Birgitta Ståhle som då hade kommit in rätt sent i gruppen, hon blev liksom stjärnan här. […] För Margit var det här ett oerhört starkt intresse, för det skulle vara hennes revansch.”

Det som enligt Bergwall gör att han börjar erkänna mord, är att kliniken redan 1992 vill skriva ut honom. En kurator hade till och med hjälpt Sture att hitta en egen lägenhet. Men Bergwall har vid det laget inga vänner kvar, hans familj har vänt honom ryggen efter bankrånet, och rånet och stölden från bingohallen kommer göra det svårt för honom att få ett jobb. Han har dessutom börjat missbruka igen.

I efterhand tror inte Bergwall att han hade överlevt att bli utskriven i det skick han var i då, han säger att han tror att han hade knarkat ihjäl sig. Han menar att det var därför han börjar erkänna mord den sommaren.

Det första av de mer än trettio morden Bergwall skulle komma att erkänna var mordet på Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvunnit i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kvarlevor aldrig återfunnits. Kjell Persson beskriver i journalerna hur de tillsammans i terapin lyckas avtäcka minnena av mordet och att det rör sig om återgestaltningar av händelser i Stures barndom.

Kjell Persson är Quicks terapeut mellan 1991 till 1994, då Persson slutar på Säter. Det är också då Birgitta Ståhle tar över terapin. Ståhle förblev Quicks terapeut tills Quick själv avbröt behandlingen 2002. Enligt journalisten Jenny Küttim styrde Margit behandlingen från Stockholm, men också via personlig kontakt med Sture Bergwall:

”Margit Norell var ju på Säter vid flera tillfällen och hon var ju en viktig spelare på Säter. Hur många gånger hon var på Säter tror jag att ingen vet, Sture Bergwall minns i varje fall inte hur många gånger som hon var där. Men hon kom ju oftast dit i väldigt speciella situationer, när gruppen på Säter behövde stärkas och man behövde förstå teoribygget som byggde seriemördaren Thomas Quick.”

Mellan 1994 och 2001 fälls Bergwall för åtta mord i sex rättegångar i olika tingsrätter i Sverige.

Flera personer kom dock under årens lopp att ifrågasätta Bergwalls skuld. Redan 1993 kritiserar kriminologen Leif GW Persson utredningen. Journalisten Dan Larsson skriver 1998 boken ”Mytomanen Thomas Quick”, och även Jan Guillou – som likt Leif GW Persson kritiserade da Costa-åtalet på 80-talet – var starkt kritisk mot domarna mot Sture Bergwall, precis som rättspsykologen Nils Wiklund och psykiatrikern Ulf Åsgård. Även flera poliser har genom åren kritiserat utredningen.

The memory wars

Både da Costa-fallet och fallet Thomas Quick påverkades starkt av den offentliga debatten i Sverige kring incest, kannibalism och förträngda minnen – en debatt som var importerad från USA. Även i forskarkretsar blev ämnet en het potatis, inte minst eftersom expertvittnen med psykologikunskaper användes i rättegångar i både USA och i Europa, vilket riktade strålkastarljuset mot forskarna: vad visste man egentligen om minnen?

Enligt Bergwallkommissionens rapport från 2015 delade frågan upp psykoterapeuter och forskare i två läger, en skiljelinje som enligt kommissionen till stor del finns kvar än idag. Många psykoterapeuter trodde nämligen på bortträngda minnen och tyckte att man skulle tro på deras patienter. Minnesforskare däremot var ofta kritiska till idén om att det gick att avtäcka minnen av sådant som skulle ha skett i barndomen och som patienten inte hade haft kontinuerliga minnen av. Den här vetenskapliga konflikten lever kvar än idag och kallas för The Memory Wars (se exempelvis Wikipedia)

En av dem som är kritisk till teorin om bortträngda minnen är den amerikanska minnesforskaren Elizabeth Loftus. I min dokumentär beskriver hur hon bortträngda minnen plötsligt började anföras som bevisföring i amerikanska rättegångar, vilket skapade The Memory Wars, där hon själv fick en central roll.

Det forskningsområde som Elizabeth Loftus utgjorde en viktig del av fick sedan stor betydelse i förändringen av synen på bortträngda minnens bevisvärde. Under nittiotalet kunde man nämligen visa hur lätt det var att plantera falska minnen genom de suggestiva psykoterapimetoder som många psykoterapeuter använde, inte sällan influerade av Alice Miller och Jeffrey Masson.

Enligt Elizabeth Loftus och andra minnesforskare är grundregeln att ju starkare trauman en människa utsätts för, ju tydligare minns man det. Visserligen finns det sexualbrottsoffer som undviker att tänka på övergreppen eftersom det väckte starka och obehagliga känslor, men om de inte spontant kan återkalla minnena utan hjälp från en terapeut menar många minnesforskare att det inte går att sätta någon tillförlit till de minnena, eftersom risken för att de är falska är för stor.

Enligt Bergwallkommissionens rapport blev striden om minnesforskningen inte lika intensiv i Sverige. Man nämner dock att Sven Åke Christianson, minnesexperten som anlitades till flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall – och som under de åren samtidigt gick i terapi och handledning hos Margit Norell (se ”Mannen som slutade ljuga”) – i boken ”Traumatiska minnen” från 1995 beskrev bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. ”Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999. Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013”, skriver man bland annat.

Sven Åke Christianson hade även under Appojaure-rättegången i sitt sakkunnigutlåtande beskrivit en slags återgestaltning, den teoretiska modellen som Margit Norell trodde på.

Margit Norells arv

Det är under 2001 som Quick-utredningen tar en mycket oväntad vändning. Göran Källberg hade återvänt till Säters sjukhus och beslutat att helt sätta ut hans medicinering som bestod av höga doser lugnande och beroendeframkallande läkemedel.

Den 10 november samma år skriver historikern Lennart Lundmark en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Cirkus Quick en rättskandal”. ”De fällande domarna mot Thomas Quick är ett bottennapp inte bara för svenskt rättsväsende, utan också för svensk kriminaljournalistik. Det är ingen tvekan om att hela historien kommer att vederläggas” skriver han bland annat.

Ett par dagar senare raljerar Leif GW Persson över hela Quick-utredningen på Juristdagarna i Stockholm. Han ifrågasätter att Bergwall överhuvudtaget har begått ett enda av de åtta morden han dömts för, vilket får Bergwall att se rött.

Sture Bergwall, som fortfarande heter Thomas Quick, tar därför time-out. Bergwall avslutar sedan även sin terapi hos Birgitta Ståhle.

Det som till slut får Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden 2008 är dock att journalisten Hannes Råstam söker upp honom i Säter. Råstam arbetar vid det här laget som journalist på Uppdrag Granskning på Sveriges Television. Han har bland annat arbetat med ett uppmärksammat fall med en pappa i Skåne som dömts för en lång rad övergrepp på sin dotter – förutom grova våldtäkter, ska han ha drogat henne, misshandlat henne, filmat henne och sålt henne till porrklubbar i Stockholm. Anklagelserna hade dottern berättat om för sin terapeut på ett behandlingshem.

Pappan, som kallades Ulf, skriver till Råstam att han dömts till åtta års fängelse, men menar att han är oskyldig. När Råstam undersöker fallet visar det sig att en rad personer kan intyga att det omöjligt kunde ha skett övergrepp på det sätt och i den omfattning som dottern berättat. Ulfs advokat Thomas Olsson – som senare ska få även Sture Bergwall friad – hjälper Ulf att begära resning, och efter tre år i fängelse blir Ulf till slut friad och tilldöms ett mångmiljonbelopp.

Efter Fallet Ulf arbetar Råstam även med ett fall som rör en våg av mordbränder i Falun på 70-talet, där en grupp ungdomar pressats att göra falska erkännanden som de tar tillbaka i Råstams granskning.

En som ser Råstams granskning av de falska erkännandena vid Falubränderna på tv är Sture Bergwall, som vid det laget har bytt tillbaka till sitt ursprungliga namn. När Råstam hör av sig är Bergwall alltså bekant med Råstam och känner förtroende för honom.

Den tredje gången Råstam träffar Bergwall, den 17 september 2008, säger till slut Bergwall att det inte är han som begått morden. I december samma år sänder SVT den dokumentärfilm som Råstam gjort där svenska folket får reda på att Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden:

”Jag inte begått något av de mord jag är dömd för, och jag har inte heller begått något av alla de andra morden jag har erkänt, det är så det är.”

Margit Norells eftermäle

Advokaten Thomas Olsson tar sedermera på sig Sture Bergwalls fall pro bono, och under perioden 2009 till 2013 får Bergwall resning i fall efter fall. Den 19 mars 2014 blir han till slut frisläppt från Säters sjukhus efter att ha suttit inlåst där i över tjugo år av sitt liv.

Innan Quick blir friad har dock Margit Norell gått ur tiden. Margit dör den 28 januari 2005, ett par veckor innan sin 91-årsdag. Även Hannes Råstam avlider i cancer sex dagar innan Svea hovrätt beviljar Bergwall resning i fallet Johan Asplund (hans bok ”Fallet Thomas Quick” publiceras också efter hans död).

I oktober 2013 publiceras Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” där den fullständiga omfattningen av Margit Norells inblandning i Quick-fallet avslöjas. Josefsson hade genom så kallat wallraffande lyckats kartlägga Margit Norells då närmast okända liv, och kunde bland annat avslöja att minnesexperten Sven Åke Christianson under alla Quickåren hade fått kombinerad psykoterapi och handledning av Margit Norell varje vecka. Christianson hade enligt Josefsson gått till Norell i totalt elva år. Även Seppo Penttinen hade vid ett tillfälle, visade det sig, varit på handledning hos Margit på hennes mottagning i Stockholm.

Christianson får nu svidande kritik av flera svenska forskare, bland andra rättspsykologen Nils Wiklund och av Rickard Sjöberg. Sjöberg är läkare och docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi, och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål.

Det är också Sjöberg själv som hittar ett liknande fall som han tipsar SVT och Dagens Nyheter om  – det så kallade Kevin-fallet. Både DN och Dan Josefsson och hans kollegor på SVT granskar fallet där femårige Robin och sjuårige Christian 1998 pekats ut som skyldiga till mordet på kamraten Kevin i Arvika. Sven Åke Christianson hade precis som i Quickfallet varit polisens konsult. 2018 frias båda bröderna helt från misstankar om brott och Josefsson och hans kollegor får ännu en gång Stora journalistpriset (som han vunnit 2000, samt 2014 tillsammans med Jenny Küttim).

2017 granskades även det så kallade saxmordet i Hovsjö 2001 av Dagens Nyheter. Den tolvårige pojken Jonas stämplades som skyldig till mord på sin bästa vän efter en utdragen förhörsprocess där Sven Åke Christianson varit polisens bollplank. DN:s granskning visade att förhören med 12-åringen hade stora likheter med både Quick och Kevin-fallet. Förundersökningen återupptogs och lades ned i mars 2019.

Sven Åke Christianson menar själv att han aldrig har bedömt Bergwalls trovärdighet. Han skriver på sin hemsida att han inte heller företräder teorier om bortträngning och att Rickard Sjöbergs anklagelser innehåller rad allvarliga felaktigheter.

Christianson var till nyligen ansvarig för den populära kursen i rättspsykologi på Stockholms universitet. 2018 avslöjade dock Dagens Nyheters Josefin Sköld och Alexandra Urisman Otto att Stockholms universitet lät Christianson använda sin egen bok ”I huvudet på en seriemördare” som kurslitteratur, där han pekade ut Sture Bergwall som seriemördare. Dessutom framställdes enligt DN de tekniker som Christianson använde för att hjälpa Quick att återfå minnen som framgångsrika. Kritiken fick institutionen på Stockholms universitet att stryka två kapitel ur boken.

I februari 2020 berättade studenten Sigridur Mogensen för DN om hur Sven Åke Christianson under undervisningen i rättspsykologi fortsatt att misstänkliggöra både de utpekade bröderna i Kevinfallet och Sture Bergwall. Universitetet meddelade kort därpå att kursen i rättspsykologi ställdes in och att Christianson istället skulle ägna sin arbetstid åt egen forskning.

Flera av Margits närmaste lärjungar arbetar idag som psykoterapeuter. I ”Mannen som slutade ljuga” berättar Cajsa Lindholm att hon då i sina terapier hittar bortträngda minnen av sexuella övergrepp hos mellan 50 och 60 procent av sina patienter. Hon säger att de flesta inte minns några övergrepp innan de börjat i terapin hos henne. 

Min dokumentär om Margit Norell finns på patreon.com/sinnessjukt. Den har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983)

Det här är den andra delen (läs del 1 på länken) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus, där bland andra Sture Bergwall/Thomas Quick och Lars-Inge Svartenbrandt vårdades under 80- och 90-talet.

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Bisarra råd om att inte ligga med sina patienter.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

 

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

 

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Utdrag ur ”Sveket mot sanningen” där Jeffrey Masson försöker belägga att Freud hade läst tre franska böcker om incest.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

 

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

 

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Utdrag ur ”I begynnelsen var uppfostran” där Alice Miller analyserar Adolf Hitler.

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Utdrag ur ”Catrine och rättvisan” där Hanna Olsson anklagar Socialstyrelsens rättsliga råd för att avsiktligt försöka försvara de åtalade läkarna, istället för att göra en förutsättningslös bedömning av bevisen.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Publicerad den

Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 1: 1914–1950)

I min senaste dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” berättar jag om psykoanalytikern som efter sin död pekades ut som hjärnan bakom vården som skapade seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus i början av 90-talet – med intervjuer med bland andra Elizabeth Loftus, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken, Jenny Küttim och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård.

Norell var även engagerad i det uppmärksammade da Costa-fallet på 80-talet och vården av Lars-Inge Svartenbrandt, bankrånaren som fick epitetet ”Sveriges farligaste brottsling”, och innan dess den medialt hyllade behandlingen av patienter med schizofreni på 70-talet – den så kallade Sätermodellen.

 

I del 1 av min dokumentär, som är tillgänglig för alla som är patroner till min podcast Sinnessjukt (patreon.com/sinnessjukt), går jag igenom Margits liv mellan 1914 och 1950. På Patreon kan du även läsa hela manuset med alla källhänvisningar. De första tolv minuterna av den delen kan du dock lyssna på gratis i spelaren här ovanför, du kan också läsa en kort sammanfattning här nedanför.

Margit Norells liv 1914–1950

Margits föräldrar

Söndagen den tjugoandra april 1911 gifter sig den svenske vetenskapsmannen Percy Quensel och den österrikiska zoologen Annie Weiss på Hotel Metropole i Wien.

Paret har träffats under Percys geologistudier i Graz i Österrike ett par år tidigare, men giftermålet har fått vänta eftersom Percy åkte iväg på en lång upptäcktsresa till Argentina och Chile. Resan, som leds av doktor Carl Skottsberg, beskrivs som lyckad i Stockholmstidningen under rubriken ”Hem från Eldslandet”.

Percy och Annie kommer tre år efter bröllopet att få sitt första barn, Margit Quensel, som hundra år senare ska pekas ut som hjärnan bakom vården som skapade Sveriges första seriemördare Thomas Quick, då under namnet Margit Norell.

Både Percy och Annie kommer från förmögna hem. Percys föräldrar är Oscar Quensel – en rik professor i praktisk teologi vid Uppsala universitet – och Florence Quensel, född Dickson, vars släkt är ännu mer välbärgad.

Huset de bor i är ett av Uppsalas mest påkostade hus, som än idag ligger kvar och är ett landmärke i Uppsalas centrala stadsbild. Tegelhuset på tjugofyra rum byggdes i engelsk stil och så gott som allt byggmaterial importerades från England, eftersom Florence ville leva i enlighet med sitt brittiska ursprung. Mer om huset kan du läsa här.

Oscar, Margit Norells farfar, dör när Margit bara är ett år gammal. Äktenskapet med farmor Florence var allt annat än lyckligt. Paret ska till och med ha bott på olika våningar i huset när de inte längre stod ut med varandra.

Farmor Florence är mycket engagerad i kvinnorörelsen, inte minst är hon en förkämpe för kvinnliga studenter, som diskrimineras systematiskt inom den konservativa akademin i Uppsala.

Margits barndom

När Margit föds den 23:e februari 1914 bor hon med sina föräldrar hos Oscar och Florence i den gigantiska trädgårdsvillan i Uppsala, men redan i juli 1914 får pappa Percy sin professur i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola, det som senare blev Stockholms universitet.

Familjen flyttar därför till Stockholm, först till Floragatan vid Humlegården på Östermalm, och sedan ett stenkast bort till den paradvåning på Kommendörsgatan 35 där pappa Percy sedan bor kvar i resten av sitt liv.

Margits enda syskon, lillasystern Ella, föds 1917. Deras uppväxt präglas mycket av den konservativa överklassmiljön på Östermalm, men också av en stor ensamhet som beror på att föräldrarna ofta är bortresta i månader i sträck under deras barndom.

Sin skolgång får Margit främst på Östermalm, men när hon bor hos farmor Florence går hon i perioder även i skola i Djursholm. Gymnasiet är på den här tiden uppdelat i två linjer: reallinjen för matematikbegåvade, och latinlinjen för språkbegåvade. Sin studentexamen tar Margit på reallinjen på Sofi Almquists samskola på Nybrogatan på Östermalm i maj 1932. Hon blir till och med intervjuad i en kvällstidning inför sin examen, vilket är den första kända intervjun med Margit Norell.

Ett år senare blir mamma Annie blir plötsligt sjuk och opereras. Trots att det är en enklare operation mot magsmärtor, avlider Annie av blodförgiftning den 22 maj 1933.

Margit möter Freud

Mamman dör alltså när Margit fortfarande är ung. Margit själv har bestämt sig för att hon vill hjälpa andra människor. Hur det ska gå till vet hon inte, men hon bestämmer sig för att gå i sin farfar Oscar Quensels fotspår och studera teologi i Uppsala 1935.

Det är av allt att döma på Uppsala universitet hon kommer i kontakt med psykoanalysen och Sigmund Freud för första gången. Freuds teorier har nämligen länge haft svårt att få fäste i Sverige. Första gången Freuds teorier nämns på svenska är visserligen redan 1896 i psykiatrikern Bror Gadelius doktorsavhandling, vilket var långt innan psykoanalysen tagit form på riktigt. Gadelius ger också ut boken ”Hysteri och katatoni” 1908, där han beskriver Freuds tidiga teorier.

Men det är först 1910 som den första svenska längre texten som är helt dedikerad till Freud och psykoanalys publiceras, ”Freud’s psykoanalys: En litteraturöfversikt” av Harald August Fröderström.

Att psykoanalysen till en början får ett kyligt mottagande i Sverige bekräftas även av Sigmund Freud själv, som 1923 i ett tillägg till boken ”On the History of the Psycho-analytic Movement” skriver att de skandinaviska länderna varit de minst mottagliga vad gäller psykoanalysen.

Det är först i slutet av 20-talet och början av 30-talet som psykoanalysen får fäste i Sverige (mer om psykoanalysens historia i Sverige finns exempelvis här). 1934, året innan Margit börjar på Uppsala universitet, grundas finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, som 1943 blir Svenska psykoanalytiska föreningen. 1934 grundas även den inflytelserika Ericastiftelsen av Hanna Bratt och psykoanalytikern Gunnar Nycander. Ericastiftelsen var en psykoterapeutisk klinik för barn, som skulle komma att bli en viktig institution för barn- och ungdomspsykiatri, och som finns kvar än idag.

På 30-talet ger svenska bokförlag också ut allt fler böcker om psykoanalys på svenska. Natur och Kultur ger bland annat ut fyra böcker av Fritz Künkel, en tysk psykoanalytiker och teolog vars psykoanalytiska teorier rör sig i gränslandet mellan psykologi, religion och etik.

Künkels böcker väcker visst intresse i Sverige på 30- och 40-talet och han utvecklar med tiden en egen psykologisk metod som han kallar vi-psykologi, men både den och Künkel själv faller sedan i glömska såväl i Sverige som utomlands.

1935, när Margit börjat studera filosofisk teologi i Uppsala, har dock professor Arvid Runestam, en djupt religiös teolog som blev biskop i slutet av 30-talet, gjort en av Fritz Künkels böcker till obligatorisk läsning för alla teologistuderande. Det är sannolikt läsningen av Künkel som innebär startskottet för Margit Norells livslånga förhållande till psykoanalysen. Att Margit tog stort intryck av Künkel framgår i ett brev från 1941 som Margit skriver till sin tidigare lärare i Lund, professor John Landquist (som finns bevarat på Kungliga Biblioteket i Stockholm).

Boken som Arvid Runeberg gör till obligatorisk läsning för teologer i Uppsala heter ”Karaktärskunskap på individualpsykologisk grundval”. Den publiceras 1927 på tyska och översätts till svenska 1932. Jag har själv läst den, så här ser den ut:

I boken gör Künkel flera liknelser mellan psykologiska fenomen och naturvetenskapliga, men är samtidigt avvisande mot alla tankar på att använda naturvetenskapliga metoder för att tolka människors psyken, vilket både Norell och andra psykoanalytiker har gemensamt med Künkel.

Margit möter Curt

I mitten av 30-talet blir Margit Norell på allvar intresserad av psykologi och psykoterapi. Hon träffar även sin blivande make, Curt Norell. Det är 1936 och de två träffas enligt Dan Josefsson (se boken ”Mannen som slutade ljuga”) en kväll på Kristliga studentförbundet i Uppsala, när Curt är där och föreläser.

Förlovningen mellan Margit Quensel och Curt Norell annonseras i oktober 1937. Under våren 1938 flyttar Margit från Uppsala för andra gången i livet, den här gången flyttar hon till Lund, för att slutföra sin examen på Lunds universitet. 1939 är hon klar med den filosofie kandidatexamen som hon påbörjat i Uppsala.

Efter examen på Lunds universitet 1939 flyttar Margit till Ådalen i Kramfors, där hon driver ett studiehem tillsammans med maken Curt – som hon strax innan examen i Lund har gift sig med i Seglora kyrka på Skansen i Stockholm.

Den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell

Studiehemmet i Kramfors driver Curt och Margit driver mellan 1939 och 1946. Curt hade varit på studenthemmet redan 1935, innan han träffade Margit, men återvände nu alltså som ny föreståndare för det.

Curt och Margit tar sedan över studiehemmet 1939. Margit föreläser och börjar även hålla terapiliknande samtal med människor i nöd, vilket hon alltså hade velat göra ända sen tonåren.

1942 föder Margit sitt första barn, sonen Staffan, och 1944 föder hon ytterligare en son som döps till Thomas.

Studiehemmet i Kramfors ansluter sig under hösten 1937 till det nybildade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. En hemgård är en slags lokal social mötesplats som verkar för gemenskap, utbildning och socialt stöd av olika slag – en modell som växte fram i London under 1880-talet.

Hemgårdsmodellen fanns redan i Stockholm, där Birkagården i Birkastan hade grundats av teologen och författaren Natanael Beskow. Beskow hade i sin tur upptäckt hemgårdsmodellen när han besökte London 1899. 1912 bildade han tillsammans med författaren Ebba Pauli Birkagården på Rörstrandsgatan i Stockholm. Föreningen flyttade senare till Karlbergsvägen ett stenkast bort, där den ligger kvar än idag (mer om deras historia här).

Det var också Birkagården som skulle komma att locka familjen Norell tillbaka till Stockholm. Curt blev nämligen erbjuden att ta över som föreståndare efter den åldrade Natanael Beskow.

Natanaels fru var den berömda barnboksförfattaren Elsa Beskow. I en antologi om svensk psykiatrihistoria från 2013 (”7 Psykiatrer berättar: om 40 år i svensk psykiatri”) berättar psykiatrikern Inga-Lena Bengtsson, som varit tillsammans med Margits äldsta son Staffan, att Margits barn fick sitta i Elsa Beskows knä och höra om Tomtebobarnen direkt från Elsa Beskow själv.

Curt tackar ja till Natanael Beskows erbjudande och familjen Norell flyttar 1946 in på Birkagården på Karlbergsvägen i Stockholm.

På Dickson-släktens svenska hemsida skriver dottern Annie att hennes mamma inte var någon föreningsmänniska, utan en egensinnig person som gick sina egna vägar. Men även om Margit ofta hamnar i djupa konflikter med människor, är hon under sitt liv engagerad i mängder av föreningar som ofta, i likhet med Birkagården, har en kristen grund.

Det var ju på Kristliga studentförbundet hon träffade maken Curt, som hon sedan drev hembygdsgårdar med. Senare i livet lämnade hon Svenska psykoanalytiska föreningen för att bilda en egen förening med psykoanalytiker och redan på 40-talet börjar hon föreläsa på olika föreningar runt om i landet, som i februari 1944 då Margit talar på kyrkans vintermöte i Härnösand.

I september 1945 föreläser Margit om svenska hemgårdar på organisationen Inomeuropeisk mission och deras Polsk-svenska konferens i Vrigstad i Småland, vilket ska leda till ännu ett långvarigt föreningsengagemang för den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell.

Margits sociala engagemang

Florence hade engagerat sig för kvinnliga studenter, Margits mamma var engagerad i Röda korset. Margits sociala engagemang skulle nu till stor del att ägnas åt Inomeuropeisk mission.

Föreningen hette från början Praghjälpen, och har döpts om ytterligare en gång, 1966, till Individuell människohjälp. Organisationen grundades av hjälparbetaren Britta Holmström 1939, men redan året innan hade Britta och hennes man Folke rest till Prag för att hjälpa flyktingar efter Hitlers invasion av Tjeckoslovakien 1938 (mer om IM:s historia här).

I samband med konferensen i Vrigstad 1945 väljs Margit in i organisationens styrelse. 1946, samma år som familjen Norell flyttar till Stockholm, blir hon omvald. Hon hjälper föreningen med deras arbete i Polen och Sverige, och börjar även resa till Tyskland för att delta i hjälparbetet där efter Andra världskriget.

Arbetet på Inomeuropeisk mission kan hon även kombinera med engagemanget på Birkagården. I januari 1947 föreläser Margit exempelvis på Birkagården om just hjälparbete i Polen.

I mars samma år blir hon återigen omvald till styrelsen för Inomeuropeisk mission på deras årskonferens i Linköping. Även där fokuserar man på situationen i Polen, men Margit håller även ett anförande om situationen i Tyskland och i juni föreläser hon även för blivande diakonissor på Ersta Diakoni i Stockholm på temat ”I nödens tid”.

Det är också på Inomeuropeisk mission som Margit lär känna Elin Wägner, den feministiska ikonen som trettio år tidigare har varit gift med professor John Landquist, Margits gamla pedagogiklärare från Lunds universitet. När föreningen håller årsmöte i Jönköping i april 1948 blir Margit återigen omvald till styrelsen, och en av de nya styrelseledamöterna är just Elin Wägner. Förutom den nya bekantskapen med Elin Wägner och förnyat förtroende i IM:s styrelse, sjösätter Margit den våren en ambitiös satsning för Birkagårdens räkning. Ett läger för tjugofyra tyska ungdomsledare, där deltagarna har valts ut av Margit personligen.

Precis som sin mamma Annie älskar Margit att resa. Arbetet i Inomeuropeisk mission innebär många och långa resor till kontinenten, men även inrikes för att hålla föredrag på föreningens olika konferenser. I oktober 1948 har föreningen höstkonferens i Nyköping och Margit håller tillsammans med Eva Lagerwall från Uppsala ett föredrag om psykologiska komplikationer i hjälparbetet.

Året efter, 1949, blir Margit gravid med sitt tredje och sista barn, som hon ska komma att döpa efter sin frånvarande men beundrade mamma Annie. Annie Norell, som senare gifter sig och tar namnet Annie Norell Beach, föds på förlossningssjukhuset Pro Patria nära Thorildsplan i Stockholm, den 26 april 1950.

Samma dag i Falun i Dalarna, föder pingstvännen Tyra Bergwall tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döper hon till Gun och pojken till Sture.

Sture kommer långt senare att byta förnamn till Thomas och samtidigt ta sin mammas flicknamn Quick till efternamn, och under sitt nya alias Thomas Quick bli känd som Sveriges första seriemördare.

Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt, eller läs del 2 av min sammanfattning på länken. Dokumentären har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden, som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.

Publicerad den 1 kommentar

Podcast om psykodynamisk terapi med psykologen och forskaren Peter Lilliengren

En podcast om psykodynamisk terapi (PDT) har jag tänkt spela in länge, men idag blev det äntligen dags. Med mig i studion hade jag psykodynamikern Peter Lilliengren som är psykolog och forskare i Stockholm. Jag har ju varit ganska skeptisk till PDT i podden då och då och kände att det inte var mer än rätt att låta en kunnig psykodynamiker få bemöta mina fördomar.

För det är ju så att psykodynamisk terapi har fått en del vetenskaplig evidens för sin effekt mot psykisk ohälsa de senaste åren, vilket har beskrivits som en comeback för de freudianska psykologerna. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag tycker att det är utmärkt om PDT visar sig vara effektivt eftersom det viktiga är att patienter blir friska, inte vilken metod som används. Därför tycker jag att det är kul både att man numera låter sina metoder undersökas vetenskapligt, men också att psykodynamiskt psykoterapi visat sig vara effektivt mot vissa tillstånd.

Det råder dock ganska delade meningar om exakt hur stark den vetenskapliga evidensen är och hur pass mycket PDT borde uppgraderas i förhållande till andra behandlingar, både andra psykoterapier och till exempel mediciner. En del metaanalyser har visat att PDT är lika effektivt som KBT mot exempelvis lätta och måttliga depressioner, men större nationella undersökningar som tittar på många fler studier, och som har större krav på studierna som kommer med, tycks fortfarande idag framhålla KBT framför PDT. Vid ångestsyndrom är det i de undersökningarna fortfarande idag nästan uteslutande KBT som anses vara tillräckligt underbyggt.

I vilket fall som helst var det intressant att prata med den mycket sympatiske och kloke Peter som svarade på alla mina frågor om psykodynamiskt terapi. Vi pratade om evidensen, men också om Socialstyrelsens kritiserade riktlinjer som ytterligare petar ned PDT i hackordningen, om varför psykodynamiker traditionellt sett varit oerhört motvilliga till att visa upp sina metoder i vetenskapliga sammanhang och varför Svenska Psykologförbundet varit så senkomna med att anta en policy kring evidensbaserad praktik.

Det här är för övrigt del ett av två i den här podden om psykodynamiskt terapi. Del två kommer i nästa vecka så håll till godo. Det är många som frågat efter en pod om psykodynamisk terapi så jag hoppas att ni gillar den här intervjun. Gå gärna in på Twitter och kommentera avsnittet förresten, jag heter c_dahlstrom där. Lyssna gör du i spelaren hör ovanför eller i iTunes, Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar.

Trevlig lyssning och glad midsommar!

Publicerad den

KBT-historia: Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapins historia under 1900-talet

KBT:ns historia är oerhört intressant. I den här artikeln kan du läsa om den kognitiv beteendeterapins historia och framför allt dess grundare Aaron Beck: från 1950-talet och Albert Ellis rationella emotiva terapi, till 60-talet och den kognitiva terapin och hela vägen fram till idag när KBT är den mest använda och vetenskapligt undersökta psykoterapiformen av alla.

>

Aaron Temkin Beck ses som grundaren av kognitiv beteendeterapi och kanske framför allt den kognitiva delen av denna psykoterapi som idag är den i särklass mest använda och vetenskapligt undersökta av alla psykoterapiformer. Aaron Becks livshistoria är på många sätt helt osannolik, inte minst i det att han var den som nästan på egen hand lyckades skaka om hela psykologi-skrået och bryta den psykoanalytiska och freudianska dominansen som rådde under stora delar av 1900-talet.

Därför var det ämnet för den podcast-dokumentären som jag arbetat med den senaste tiden. Om du vill lyssna på podden kan du göra det på Patreon.com/sinnessjukt. Trailern kan du lyssna på gratis i spelaren här ovan, eller i iTunes/Podcaster-appen (om du har iPhone) eller Acast-appen (funkar i alla telefoner och plattor).

Annars kan du läsa hela historien om Aaron Beck och den kognitiva beteendeterapin här nedanför.

Uppväxt
Universitetstiden och psykiatrin
Psykoanalysutbildningen och drömstudierna
Beteendeterapin och automatiska tankar
Albert Ellis och kognitiv terapi
Evidensen och David Burns
KBT-boomen och revanschen på Freud

Uppväxt

Aaron Beck föddes den 18 juli 1921 i staden Providence i USA, strax söder om Boston. Han är det yngsta barnet i en syskonskara om fyra syskon. Hans föräldrar Elizabeth Temkin och Harry Beck, var ryska judar som emigrerade till USA som tonåringar i början av 1900-talet. Harry och Elizabeth hade redan förlorat två barn innan Aaron föddes, först deras förstfödde son, och sedan deras förstfödda dotter. När dottern Beatrice dog, bara tre år gammal, fick hans mamma Elizabeth en depression som varade under flera års tid, ända till Aaron föddes, då hon till slut tillfrisknade. Aaron har själv sagt att han på sätt och vis var ett ersättningsbarn för den förlorade dottern, och skojat om att det var imponerande av honom att bota depression redan vid så tidig ålder.

Beck växte upp i en trygg medelklass-miljö på den amerikanska östkusten och var engagerad i pojkscouterna och idrott av olika slag. Hans mamma, som kallades Lizzie, var något överbeskyddande men både mamma och pappa var kärleksfulla och ordnade, vilket faktiskt ställde till det för honom senare i livet när han under psykoanalys-sessioner på psykiatriker-utbildningen inte riktigt hade några barndomstrauman att komma med.

Det mest dramatiska som hände under Aaron Becks uppväxt var en olycka där han bröt armen. Han var åtta år gammal och utvecklade en allvarlig infektion som gjorde att han blev intagen på sjukhus och inte kunde idrotta eller leka med andra barn. Läkarna övervägde att amputera armen, men valde att avstå. Infektionen var av en typ som i slutet av 20-talet innebar mycket hög dödlighet eftersom antibiotikan lanserades till allmänheten först 1941. Faktum är att så mycket som 95 procent av alla som drabbades av den här typen av infektioner dog.

Beck överlevde mirakulöst infektionen och blev till slut helt friskförklarad. Men sjukhusvistelsen och en dramatisk operation satte djupa spår i honom. Han utvecklade blodfobi och en stark rädsla för medicinska ingrepp. Dessutom gjorde tiden i sjuksäng att han hamnade efter i skolan redan under första klass, vilket också gjorde att han kände sig korkad. Men han bestämde sig för att ta igen på sina klasskamrater och gick till och med om dem i kunskapsnivå, vilket i sig var en viktig lärdom för den unge Aaron: om han hamnade i problem kunde han faktiskt ta sig ur dem också, bara han var fokuserad och kämpade tillräckligt hårt.

Fobin för blod och kirurgiska ingrepp däremot, var en hårdare nöt att knäcka, och fortfarande när han själv pluggade till läkare på 40-talet hade han stora problem med sina rädslor. Han blev illamående och var flera gånger nära att svimma när han såg blod eller ingrepp av olika slag. Men även om han var något ängslig hade han också en stark vilja och övertygelse om att försöka komma över det han var rädd för, en inställning som han själv tror att han fått under sina år som pojkscout, där han fick lära sig saker som livräddning och att simma långa sträckor över djupa vatten.

Universitetstiden och psykiatrin

Hans handlingskraft gjorde att han tog sig igenom läkarstudierna och blev av med sina rädslor. Han var en toppstudent vart han än kom och under universitetsåren på Brown University skrev han för universitetets tidning, var medlem i prestigefulla studentföreningar och under studiernas gång fick han flera utmärkelser och stipendier.

Det var långt ifrån en självklarhet att Beck skulle bli just psykiatriker. Under medicinstudierna hade den psykiatriska fakulteten på hans skola en ledare som såg psykiatripatienter som uppdelade i två kategorier: antingen var de psykotiska eller så var de psykopater, men oavsett vilket så gick de inte att behandla. Beck och de andra läkarstudenterna ville så klart hjälpa människor, och psykiatrin framstod inte direkt som ett attraktivt karriärval.

Under de obligatoriska psykiatristudierna hade han dessutom en föreläsare i psykoanalys som var så obegriplig och svårtillgänglig att ingen riktigt förstod vad han pratade om. Psykiatrin verkade flummig och oseriös, men neurologi framstod som konkret och lättare att förstå för någon som Aaron Beck. Den var mer vetenskaplig, tyckte han: man kunde undersöka, mäta och dela in hjärnan i olika områden som var knutna till konkreta funktioner.

Han bestämde sig därför för att specialisera sig inom neurologi, och trivdes väldigt bra under de studieåren, ända tills chefen för neurologiutbildningen bestämde att alla studenter var tvungna att också ägna sig åt psykiatri under ett halvår, eftersom de hade ont om psykiatristudenter vid den tiden. Beck protesterade men fick inget gehör och var tvungen att ägna sig åt psykiatri i sex månader.

Under den första perioden inom psykiatrin fick han bland annat hålla i gruppterapier, där vissa patienter bara satt och pratade för sig själv medan andra var neddrogade och satt helt utslagna på sina stolar. Tillvaron kändes meningslöst tyckte Aaron, och längtade tillbaka till den förlovade neurologin. Men han fick goda vänner bland de andra studenterna inom psykiatrin, som till slut lyckades övertala honom att stanna.

Efter ytterligare ett halvår var han ännu en gång fast besluten att lämna psykiatrin och återvända till neurologin. Men en av hans vänner påstod då, att anledningen till att han inte förstod sig på psykiatrin var att han själv inte gått i psykoanalys. Beck lät sig ännu en gång övertalas och började praktisera på psykiatrikliniken Austen Riggs Center i Stockbridge, som ligger två timmar in i landet från Providence och Boston.

I en lång intervju från 2011, när Beck alltså är 90 år gammal, frågas han ut av ett av de fyra barn som han fått med sin fru Phyllis Beck, nämligen dottern Judith Beck som själv är en framstående KBT-terapeut. Där berättar Aaron bland annat att han på kliniken i Stockbridge blev en övertygad psykoanalytiker:

”I then went to the Austen Riggs Center in Stockbridge, Massachusetts. I did not get analyzed there, but it was kind of an analytic atmosphere, and it began to dawn on me that psychoanalysis really did have the answer not only to neuroses but to all kinds of human problems: War and peace and even medical problems like cancer could be due to some kind of psychodynamic conflict that people had.”

Aaron Beck och Judith Beck
Judith Beck och Aaron Beck

Aaron var vid det här laget övertygad om att psykoanalys var inte bara var psykiatrins framtid, utan kanske också lösningen på flera andra av världens stora problem, till och med cancer och andra fysiska sjukdomar som skulle kunna bero på någon psykodynamisk konflikt i människan som bar på sjukdomen.

Aaron Beck studerade och praktiserade sedan psykoanalys i ett drygt decennium, och var fast besluten att försöka leda Sigmund Freuds teorier i bevis på ett vetenskapligt sätt. Det skulle visa sig svårare än han hade trott, men inte nog med det: hans vetenskapliga approach och hans ovilja att underordna sig psykoanalysens auktoritära och ortodoxa elit, skulle ställa till stora problem för honom, så stora att de faktiskt hade kunnat betyda slutet för hela hans karriär inom psykiatrin.

Psykoanalysutbildningen och drömstudierna

Aaron Beck blev 1954 chef för en psykiatrisk klinik i Philadelphia. Där ansvarade han för diagnos och behandling av posttraumatiskt stressyndrom och depressionstillstånd hos amerikanska före detta soldater. Samtidigt genomförde han en utbildning till psykoanalytiker vid University of Pennsylvania som han slutförde 1958.

Beck var numera beredd att arbeta hårt för att ge psykoanalysen en vetenskaplighet som han tyckte den saknade, men att införa vetenskapliga normer inom psykoterapi var både banbrytande och kontroversiellt. Donald Freedheim är professor emeritus i psykologi vid Case Western Reserve University, och har skrivit boken History of Psychotherapy: A Century of Change, som handlar om psykoterapins historia. Han menar att det från början av 1900-talet till och med 1950-talet inte fanns någon kunskap alls om vad som fungerade inom psykoterapi och vad som inte gjorde det. Det fanns en tumregel, berättar han i en intervju i den amerikanska tidskriften The American Scholar: ungefär en tredjedel av patienterna blev bättre, en tredjedel blev sämre och en tredjedel blev varken bättre eller sämre. Och varför vissa blev bättre, och om det överhuvudtaget berodde på psykoterapin, visste ingen än så länge.

Beck ville i varje fall ändra på det här och bevisa att Freud hade rätt. En av Freuds centrala teser var att depression är en fientlighet eller en aggression som inte får uttryckas, och som istället vänds inåt mot det egna jaget. Beck beslöt att tillsammans med kollegan Marvin Hurvich testa denna teori vetenskapligt genom att jämföra en grupp deprimerade patienter med en kontrollgrupp.

Vetenskapsjournalisten Miki Agerberg är en av få svenska journalister som intervjuat Beck. Han fick en telefonintervju med Beck inför hans besök i Sverige i juni 2005. Om Becks psykoanalytiska forskning säger Agerberg så här:

”Freud hade sagt att drömmarna är kungsvägen till det undermedvetna. Därför lät Beck försökspersonerna berätta om just sina drömmar, som han och hans forskarkollega klassificerade på en skala över hur mycket fientlighet de uttryckte. Han förväntade sig att de deprimerade patienternas drömmar skulle uttrycka mycket mer fientlighet än kontrollgruppens, men resultatet blev tvärtom vilket överraskade de två unga forskarna. Resultaten, som publicerades 1959, visade att deprimerade människors drömmar i själva verket var mindre aggressiva än de friska kontrollernas. Istället var deras drömmar präglade av hopplöshet, besvikelse och nedstämdhet – samma känslor som de kände när de var vakna.”

Istället för aggression och självhat var det alltså hopplöshet och en allmän nedstämdhet som präglade de deprimerade människornas drömmar. Beck var dock så övertygad om att Freud visst hade rätt, att han istället för att erkänna studiens resultat, skrev att självhatet i själva verket fanns hos patienterna, det var bara begravt ännu djupare i människorna än Freud och andra tidigare hade trott.

Förutom att resultaten av studierna inte riktigt blev vad han hade hoppats, visade det sig att hans försök att blanda in vetenskap i psykoterapi var långt ifrån okontroversiellt bland psykoanalytiker, trots att han alltså var på Freuds sida. De psykoanalytiska ledarna, som Beck uppfattade som godtyckliga, ritualistiska och nästan religiösa, uppmuntrade honom inte i hans försök att göra vetenskap av psykoanalysen, tvärtom.

När han ett år efter dröm-studien ansökte om medlemskap i den mäktiga amerikanska psykoanalytiska föreningen, blev han nekad medlemskap inte bara en, utan två gånger. Ledarskapet i föreningen uppskattade inte hans studier och tyckte inte att han fått tillräckligt med psykoanalys, trots att han gått i analys i två år. Dessutom hade hans egna patienter börjat må bättre lite väl snabbt tyckte dom. Så här berättar han om tiden i intervjun med sin dotter från från 2011:

”In fact, I applied for accreditation by the American Psychoanalytic Society, having already gotten my credentials as an analyst. I got turned down twice. The first time was because I hadn’t been analyzed long enough; I’d been analyzed for only two years, and they didn’t like that. Then I had had four cases in analysis, but they all got better within a year, and they thought that I really was not really imbued with the whole psychoanalytic ethos, so they turned me down a second time.”

Den godtycklighet som genomsyrade inte bara den psykoanalytiska skolan utan i princip all psykoterapi vid den här tiden, gjorde att intellektuell hederlighet och patienternas bästa inte var det viktigaste. Eftersom det helt saknades en måttstock för olika psykoterapiers effektivitet, blev istället olika terapeuters personliga karisma och övertygelseförmåga avgörande för vilka metoder och terapeuter som blev populära bland patienter och andra terapeuter.

Den här så kallade guru-modellen var någonting som vetenskapsmannen Beck tyckte var oacceptabel. Han var visserligen inte den enda som tyckte att psykoterapier skulle vila evidens som gick att replikera, han var inte ens den förste, men han blev den mest ihärdiga, noggranna och inflytelserika förespråkaren av den här evidensbaserade linjen.

Beck själv har aldrig varit särskilt extravagant. Hans kollega på University of Pennsylvania, professor Robert DeRubeis, har sagt att förutom att han alltid bär fluga, så är Beck inte alls flamboyant och larger than life som många andra psykoterapi-ledare har varit genom historien. Det nya vetenskapliga arbetssättet gynnade definitivt en mer strikt och tråkig typ, som Beck själv.

Efter drömstudien försökte Aaron Beck utforma fler tester för att bevisa Freuds teorier om att deprimerade människor var aggressiva mot sig själva och att de sökte sig till smärta och misslyckanden. Men, resultaten av hans olika tester visade istället gång på gång att de deprimerade patienterna inte alls ville må dåligt, utan att de i själva verket försökte hitta uppmuntran och en väg ut ur sitt elände. De här studierna gjorde visserligen inte att Beck förlorade sin tro på psykoanalysen, men han har i efterhand beskrivit dom som den första sprickan i fasaden som fick honom att börja tvivla.

Hans studier misslyckades, och han blev alltså dessutom utestängd från den psykoanalytiska gemenskapen. Vid det här laget, i början av 60-talet, sågs han av andra analytiker som en avvikare som inte förstod sig på psykoanalysen. Man tyckte kanske mest av allt synd om honom, han sågs trots allt som en bra person som bara hade behövt ett par år till på divanen för att verkligen förstå sig på psykoanalysens krafter.

Aaron Beck var utstött och nere för räkning. Men, han var inte ensam om att ifrågasätta den ovetenskapliga traditionen och den psykoanalytiska skolans arrogans.

Beteendeterapin och automatiska tankar

Den andra stora psykoterapeutiska skolan under 1900-talets första hälft, den beteendeterapeutiska eller behavoristiska skolan, anses ha grundats av de amerikanska psykologerna John Watson och Burrhus Frederic Skinner. Det var en mer vetenskaplig men till en början också ganska kallhamrad skola som utgick från att människors beteenden kunde styras med straff och belöningar likt råttor i vetenskapsmännens laboratorium.

Burrhus Frederic Skinner och John B. Watson
Burrhus Frederic Skinner och John Watson

Behavoristerna hade dock redan under 1950-talet börjat röra sig bort från det ganska enkelspåriga och kyliga förhållningssättet till människors psyke som någonting som var helt och hållet beteendestyrt, och den empatiska Aaron Beck och hans sätt att förhålla sig även till människors tankar på ett vetenskapligt sätt gjorde att han sågs som en nyttig tillgång. Allmänheten såg ofta på beteendeterapeuter som mekaniska och rätt omänskliga, man var därför i stort behov av en makeover för att förbättra sitt rykte.

Den här oheliga alliansen mellan en misslyckad psykoanalytiker och den beteendeterapeutiska skolans behov av bättre PR, var åtminstone en förklaring till den kognitiva revolutionen, som bland annat skulle komma att mynna ut i den idag mest populära och vetenskapligt undersökta psykoterapin av alla, KBT ‒ den kognitiva beteendeterapin.

Aaron Beck började med tiden ifrågasätta psykoanalysen mer och mer. Han återvände ofta till sina tester på deprimerade patienter, och tänkte att resultaten kanske inte alls skulle tolkas som att deras nedstämdhet och pessimism var ett undermedvetet sätt att straffa sig själva. Kanske skulle han istället ta de deprimerade patienternas känslor för vad de var, att deras mående genomsyrades av negativa tankar för att de fastnat i ett slags negativt tankemönster.

Under åren när han behandlade deprimerade patienter med psykoanalytiska metoder började han se ett mönster. Särskilt en patient gjorde intryck på honom. Hon låg på divanen och berättade om sina många sexuella förbindelser. Aaron satt på en stol bakom henne och i slutet av sessionen frågade han henne hur hon kände sig. Hon sa att hon kände sig väldigt ångestfylld, och Aaron förklarade på sitt psykoanalytiska manér att ångesten var en manifestation av att hon undermedvetet såg sex som oacceptabelt och förbjudet. Kvinnan svarade artigt att det var en väldigt bra analys, men, la sen till att det hon egentligen tänkte på hela tiden var att hon tråkade ut honom. Han blev konfunderad av det hon sa, och när han frågade henne om hon ofta kände så, visade det sig att hon nästan alltid var rädd för att tråka ut människor.

Han förstod att det inte alls var de sexuella berättelserna som gav henne ångest, utan hennes självkritiska tankar om sig själv som tråkig och färglös. Han upptäckte sedan samma mönster av olika självkritiska tankar även hos andra patienter. En slags automatiska negativa tankar som kom att bli en viktig del av den kognitiva terapin.

“After having seen this in a number of patients, it occurred to me that there was a whole stream of preconscious thinking that goes on that people don’t generally report to the analyst, or at least they weren’t reporting it to me, and that these thoughts that they were having had to do with some kind of internal communication system. Not the kind of things that one reports to other people, but the kind of automatic thoughts that one has—such as when you’re driving, and you have an automatic thought: ’There’s a bump in the road; I’ll steer around it.’ These thoughts happen automatically, and not only are they very quick but they go away very quickly, and people don’t pay too much attention to them. But even though they don’t pay much attention to them, they can trigger all kinds of emotions: anger, euphoria, sadness, and so on.”

Med tiden började Beck fokusera mer på de här automatiska tankarna. Han bestämde sig också för att göra sig av med divanen och låta patienterna sitta upp och diskutera med honom ansikte mot ansikte. Han började urskilja olika automatiska tankemönster från varandra. Övergeneralisering till exempel, där en liten händelse uppfattas som ett mönster som är typiskt för hela livet, eller förstoring, där man drar för stora slutsatser av negativa händelser, eller istället förminskar positiva händelser.

Albert Ellis och kognitiv terapi

Med hjälp av sina patienter hade han upptäckt de automatiska tankarna och kategoriserat dem, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra åt tankarna och hur han kunde hjälpa patienterna. 1963 blev han kontaktad av Albert Ellis, en oortodox och omtvistad psykolog som brukade kallas för the Lenny Bruce of psychotherapy, efter den kontroversielle amerikanske ståupp-komikern. Ellis var karismatisk och provokativ. Han hade precis som Beck varit övertygad psykoanalytiker innan, men hade med tiden börjat se mönster i hur människor tänkte och vilka känslor och beteenden tankarna resulterade i.

Albert Ellis
Albert Ellis

Ellis hade redan skrivit en bok om sin egen terapimetod, rational emotive therapy, som senare kom att kallas rational emotive behavior therapy, eller REBT. Tanken bakom metoden var att inte bara prata om patientens problem, utan att istället konfrontera dem.

Ellis själv hade växt upp i New York med en pappa som var affärsman och ständigt frånvarande, och en mamma som han beskrivit som känslomässigt frånvarande. Ett känt exempel på hur Albert Ellis uppväxt fick honom att utveckla en mer direkt psykoterapiform, var när han i tonåren hade svårt att ta kontakt med tjejer eftersom han trodde att han skulle bli bortgjord, och att det skulle leda till någon form av personlig katastrof. Under en 30-dagarsperiod tog tonåringen Albert därför kontakt med 100 tjejer i New York för att testa sin rädsla. Han blev visserligen avvisad gång på gång, men det ledde aldrig till den katastrof han hade fruktat. Precis som Aaron Beck hade han på ett praktiskt sätt lärt sig att han kunde konfrontera sina problem och övervinna sina rädslor.

Beck lånade många av Ellis teorier och tekniker, men anpassade dem efter sina egna tankar och erfarenheter. Till exempel uppmanade han sina patienter att utforska och undersöka sina tankar snarare än att utmana och ifrågasätta dem direkt som Ellis gjorde. Han gillade inte att Ellis berättade för patienterna vad han själv trodde var deras problem, Beck tyckte bättre om att låta patienterna upptäcka det på egen hand. Förutom Ellis metoder och teorier, lånade Beck en hel del från den beteendeterapeutiska skolan, som till exempel tanken om att strukturera terapin och att utvärdera patientens utveckling kontinuerligt under behandlingens gång.

1967 återvände Beck sedan till University of Pennsylvania. Men, trots att Beck redan under början av 60-talet börjat frångå den psykoanalytiska traditionen både i hjärtat och i sina behandlingar, kallade han sig för Neo-Freudian. Han öppnade en liten klinik på universitetet som han kallade The Mood Clinic, där han och hans kollegor kunde ha behandling, forskning och utbildning av nya psykoterapeuter.

I en instruktionsvideo från 1977 demonstrerar Aaron Beck hur en kognitiv psykoterapi-session med en deprimerad patient kan gå till. Kvinnan, som spelas av en skådespelerska, har blivit lämnad av sin man och fadern till hennes barn, vilket gjort henne deprimerad. Beck bryter ned uppbrottet och försöker få patienten att hitta alternativa och mer balanserade och rationella slutsatser av mannens svek.

The Mood Clinic var en chans för Beck att forska på just de metoderna som han redan hade utvecklat och som han efter ett tag började kalla för kognitiv terapi.

Evidensen och David Burns

Efter ett tag på kliniken sa Becks kollega John Rush, att de borde testa Aarons nya kognitiva psykoterapi i en klinisk studie där man ställde den mot den antidepressiva medicinen Imipramin. Psykofarmaka hade vid det här laget vunnit mark mot psykoterapi vilket gjorde många psykologer nervösa. Läkemedelsbolagen hade pengar och kunde utföra dyra och åtråvärda randomiserade kontrollerade studier som gav deras mediciner hög status.

Ryktet spreds om att Becks fokus på att uppmärksamma negativa automatiska tankar gjorde att patienterna började må bättre. Aaron Beck ville trots det först inte göra någon klinisk studie där man jämförde psykoterapin med läkemedel. Men när John Rush erbjöd sig att sköta forskningsarbetet ifall Beck bara utbildade terapeuterna, gick han till slut med på att genomföra undersökningen. 1977 publicerades studien som var ganska liten, bara 41 försökspersoner, men som var den första vetenskapliga studien någonsin som visat att psykoterapi var mer effektivt än läkemedel. Den visade också att patienterna, som fått tolv veckors behandling med KBT, i mindre utsträckning hade hoppat av studien och att de vid uppföljning hade bättre långsiktigt skydd mot depression.

Sedan dess har KBT undersökts i väldigt många studier, och ofta visat goda resultat inte bara mot depression utan även andra diagnoser när metoden har anpassats efter dem, något som Beck själv arbetat med sedan 80-talet och fortfarande håller på med idag, snart 96 år gammal.

Men, det har också funnits studier som visat sämre resultat, bland annat en stor och påkostad studie från National Institute of Mental Health, NIMH, som gjordes under senare delen av 1980-talet. Beck var från början tänkt att vara en del av studien, men ansåg att det inte fanns tillräckligt med välutbildade terapeuter för att genomföra en så stor studie. Därför hoppade han av innan studien genomfördes och kunde konstatera att resultaten inte alls var lika fördelaktiga som deras första studie.

De mest mest negativa resultaten av den stora studien publicerades 1989 och väckte en del uppståndelse. Trots det har KBT bara blivit mer populärt sedan dess. Det har flera skäl, till exempel publicerades redan 1990 en studie som kunde visa att terapeuternas skicklighet i NIMH-studien hade ett samband med hur väl KBT:n hade fungerat, vilket bekräftade Aaron Becks farhågor. De senare studierna har dessutom visat bättre effekter av KBT än NIMH-studien, och inte bara för depression utan för många andra diagnoser som ångest och fobier, vilket också bidragit till att populariteten fortsatt öka.

Men, KBT nådde faktiskt den stora massan i USA långt innan både NIMH-studien och de uppföljande studierna. 1980 publicerades nämligen en riktig bästsäljarbok i ämnet som innebar det definitiva genombrottet för KBT i USA, och som gav den en plattform för att spridas även i andra delar av världen.

Aaron Beck och hans kollegor publicerade en bok 1979 som hette “Cognitive Therapy of Depression” och som ses som en milstolpe inom KBT-behandlingar. Men det var först året efter den boken, som den riktiga kioskvältaren lanserades av en av Becks tidiga adepter, läkaren David Burns. 1980 publicerade han nämligen boken “Feeling good: the new mood therapy” som tog Becks teorier från Philadelfia och vetenskapliga kretsar, ut till den stora amerikanska massan. Boken var en stor bestsäljare under hela 80-talet och har sålts i mer än fyra miljoner exemplar bara i USA.

David Burns - Feeling Good: The New Mood Therapy

KBT-boomen och revanschen på Freud

KBT har sedan dess spridit sig över hela västvärlden. I Sverige har Socialstyrelsen sedan ett par år tillbaka ändrat sina riktlinjer, som bland annat fastställer att KBT om möjligt ska erbjudas som förstahandsalternativ vid behandling av bland annat lindrig och måttlig depression och flera olika ångesttillstånd. Fortfarande idag råder det dock, enligt Socialstyrelsen, brist på KBT-terapeuter i Sverige.

Även i länder med en mycket stark psykoanalytisk tradition, som till exempel Argentina, har KBT de senaste åren slagit igenom stort. KBT är den nya dominanten inom psykoterapier i världen även om psykoanalysens efterföljare, den psykodynamiska terapin, har kunnat visa vetenskapliga evidens för sin effekt i flera fall och därmed börjat sin väg tillbaka.

Kritiken mot Aaron Beck och kognitiv beteendeterapi har genom åren bland annat bestått i att patienterna bara blir ytligt bättre, att man inte går till botten med de riktiga problemen. Men KBT har ofta visat goda effekter även på lång sikt, vilket Beck själv tycker tyder på att kritiken är obefogad. En annan kritik mot metoden är att det sker fler avhopp från KBT-behandlingar än andra behandlingsformer, men en stor metaanalys från 2012 som undersökte fenomenet kunde inte hitta några sådana mönster.

Aaron Beck har alltså fått sin revansch på psykoanalysen med råge. Han har bland annat utsetts till en av de fem mest inflytelserika psykoterapeuterna i historien. Beck har även utvecklat flera kända skattningsskalor, däribland Beck Depression Inventory och Beck Hopelessness Scale. 2006 tilldelades han det mest prestigefyllda medicinpriset i USA, den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär också ha varit en av kandidaterna till det riktiga nobelpriset i medicin 2007, trots att han inte alls ägnat sig åt biologiska eller fysiologiska studier, vilket i så fall är unikt i utmärkelsens mer än 100 år långa historia. Den amerikanska organisationen för psykoanalytiska läkare gav honom dessutom, ironiskt nog, utmärkelsen Sigmund Freud Award 2010.

Trots att han länge blev ganska illa behandlad av den psykoanalytiska eliten tycks inte Aaron Beck vara särskilt revanschlysten eller bitter. Han tycker inte att det spelar någon roll vilken metod som lyckas bäst, utan att det viktiga är att man kan slå fast vetenskapligt att den fungerar. Oavsett vad som händer med KBT i framtiden har Aaron Beck förändrat synen på psykoterapi för alltid. Den nobelprisvinnande neurologiforskaren Eric Kandel har sagt så här:

“De flesta psykoterapeuterna ägnar sig medvetet eller omedvetet åt saker som Beck fört fram, de är mer direkt involverade i terapin, de ger mer förslag till patienten, de belyser olika tankeprocesser. Oavsett om de kallar det Beckianskt eller inte, och oavsett om de gör andra saker också, så ägnar de sig åt Beckianska metoder.”

Ett annat symboliskt uttalande kommer från Peter Fonagy, en av Englands ledande psykoanalytiker och chef för Anna Freud Center i London. Han har ironiskt uppmuntrat sina psykoanalytiska kollegor att avsluta sin citat härliga isolering från omvärlden och att “ta till sig en vetenskaplig attityd som hyllar värdet av replikerbarheten av observationer snarare än deras egenart.”

För att lyssna på dokumentären om Aaron Beck, gå in på Patreon.com/sinnessjukt

Källor i urval:

“Det började med försök att visa att Freud hade rätt”, reportage i Läkartidningen av Miki Agerberg
The American Scholar: The Doctor Is IN, reportage av Daniel B. Smith
”A pioneer in psychotherapy research: Aaron Beck.” Australian and New Zealand Journal of Psychiatry 38.11-12 (2004): 855-867, av Sidney Bloch.
Theoretical Models of Counseling and Psychotherapy av André Marquiz
A Conversation with Aaron T. Beck (Youtube och transkribering på AnnualReviews.org)
Psykologiguiden.se om Aaron Beck, Albert Ellis och den kognitiva revolutionen

Publicerad den

Podcast om Freud, mentalsjukhus och neuroleptika med Marie Åsberg

I avsnitt sjutton av min podcast om psykisk ohälsa har jag lyckats locka min drömgäst till studion. Hon heter Marie Åsberg och är en av världens främsta depressionsforskare. I den här intervjun, som är en av fyra avsnitt med Marie, pratar vi om hur den moderna psykiatrin formades från slutet av 1800-talet till och med 1980-talet. Bland annat pratar vi om hur Sigmund Freud påverkade psykiatrin och jag frågar Marie vilken status Sigmund Freud har bland vetenskapsmän idag.

Vi pratar också om de första medicinerna och hur de lyckades revolutionera psykiatrin: Hibernal, litium och tricykliska antidepressiva mediciner inte minst. Marie förklarar också vad som gjorde att Sverige och de flesta andra västländer byggde mentalsjukhus, hon berättar också varför idén var god men att genomförandet på många sätt blev ett stort misslyckande, samt varför man bör vara skeptisk när signalsubstanser kommer på tal.

Jag tycker också att det var kul att höra vad Marie tycker om min bok om panikångest och depression som hon har läst. Hon fick ett ex av mig för ett tag sedan och bad att få den signerad, om du vill kan du också köpa ett signerat ex av mig här för 200 kronor inklusive frakt.