Förändra psykiatrin nu – 5 politiska beslut för att modernisera psykiatrin i Sverige

Förändra psykiatrin nu – 5 politiska beslut för att modernisera psykiatrin i Sverige

Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.

För att förändra psykiatrin behövs kraftfulla politiska beslut, vilket jag skrev mycket om i min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. Igår la jag upp en lista på Twitter med förslag på vad jag tycker borde förändras inom psykiatrin, listan fick stor spridning och jag tänkte sammanfatta diskussionen och skriva lite om mina förslag här.

Här är tweeten (klicka på den för att läsa förslagen eller läs varje punkt nedan):

Och här är en mer utförlig beskrivning av vad jag tror behövs:

Psykiatrin i Sverige – vad som måste förändras

1. Lagstifta mot kvacksalvare

 

Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. Det här är en historisk kvarleva som måste bort. Faktum är att flera riksdagspolitiker de senaste decennierna har försökt få igenom en sådan förändring, utan att lyckas. Senast 2013 lyfte dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet (Liberalerna) Anna Steele frågan. Hon konstaterar i sin motion uppgivet att frågan varit uppe tidigare men alltid avslagits. Hon skriver bland annat så här:

”Det hindrar mig inte att också i år väcka motion i detta ämne. Frågan måste någon gång komma upp på bordet för att människor inte ska utsättas för risker.”

Lustigt nog har Liberalerna nu väckt frågan igen i partiet, inför valet i höst. Det är en av de delar som partiets sjukvårdskommitté har föreslagit till partiprogrammet. Jag hoppas att fler partier tar efter Liberalernas förslag, som var mycket bra.

2. Bygg ut första linjens psykiatri

 

Det här är kanske den viktigaste frågan egentligen, fast kvacksalverilagstiftningen är så grundläggande att den hamnade överst ändå. Att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga i första hand vårdcentralerna, är helt nödvändigt av flera skäl.

Till att börja med är det dålig resursanvändning att koppla in specialistpsykiatrin vid lättare psykiska problem (som också är de vanligast förekommande). Allmänläkare och psykologer/kuratorer på vårdcentralen kan definitivt ta hand om de fallen (jag har själv fått hjälp på vårdcentral och det funkade utmärkt), vilket blir billigare för samhället och mycket mer bekvämt för patienten, som kan få hjälp nära hemmet och i en mer avkopplad miljö än inom specialistpsykiatrin.

Genom att avlasta specialistpsykiatrin får de dessutom möjlighet att ta hand om de riktigt svåra fallen som inte kan behandlas på vårdcentral, till exempel psykospatienter och de svåraste depressionspatienterna.

Skolpsykologer och skolkuratorer är också ett sätt att nå ut och stoppa psykisk ohälsa långt innan den blir akut (och betydligt dyrare att behandla). Det här skriver jag också mer om i boken där jag bland annat kontaktar Skolverket och undersöker beståndet av skolpsykologer och skolkuratorer i Sverige (spoiler: de är alldeles åt helvete för få).

3. Statlig psykoterapigaranti

 

Psykoterapi är tillsammans med mediciner den viktigaste behandlingsformen för de flesta typer av psykisk ohälsa. Det är också den behandling som Socialstyrelsen rekommenderar oftast, även om det råder en infekterad debatt kring vilka former av psykoterapi som är bäst, där psykodynamiker är förbannade på Socialstyrelsen för att KBT rekommenderas mer än PDT.

Trots att Socialstyrelsen alltså rekommenderar det som förstahandsval vid flera av de vanligaste psykiska sjukdomarna, så är det i dagens läge ofta i princip omöjligt för patienterna att få psykoterapi. Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Jämförelsen är inte så långsökt som den kanske låter, för flera av de här sjukdomarna är dödliga – faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder.

En statlig psykoterapigaranti finns redan i exempelvis Tyskland och Finland, där man mot sjukintyg eller motsvarande får kostnadsfri psykoterapi, eller får betala en liten patientavgift (typ 10 Euro är det i Finland) per gång. Det gäller alltså även hos privata psykologer och de här systemen har funnits i evigheter i våra grannländer, men aldrig kommit på tal i Sverige. Även detta skriver jag om i min bok.

Självklart tycker jag att man endast ska få ersättning för evidensbaserade terapier, vilket jag skrev i tweeten. I Tyskland får man ersättning även för till exempel psykoanalys vilket jag tycker är superkonstigt eftersom det inte finns något evidens för att det funkar. I Finland däremot får man inte ersättning för psykoanalys. Visserligen fuskar vissa psykoanalytiker där och kallar sin psykoanalys för psykodymanisk terapi istället, som en finsk poddlyssnare skrev till mig och berättade. Men lite fusk blir det ju alltid med sådana system, tyvärr.

4. Psykambulanser i hela landet

 

Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.

I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka en psykambulans som åker på larm med suicidala eller svårt psykiskt sjuka patienter. Det funkar utmärkt och är så otroligt mycket bättre än att självmordsbenägna och svårt sjuka människor hämtas i polisbil, så som det ser ut i stora delar av landet idag.

Specialistutbildade sjuksköterskor bemannar psykambulansen och förutom att de gör ett mycket bättre jobb med att ta hand om den sjuke, så är symbolvärdet i att hämtas av en ambulans (istället för av polis) enorm. Återigen: föreställ dig att vi började hämta hjärtsjuka i polisbil, det skulle uppfattas som oerhört kränkande.

Någon på Twitter invände och sa att suicidala patienter kan vara våldsamma. Det är oftast inte fallet, och dessutom minskar den risken dramatiskt när sjukvårdspersonal snarare än poliser hämtar patienten. Om en patient är våldsam kan man alltid tillkalla polis, och det gäller inte bara psykpatienter. Att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra är en myt som flera vetenskapliga studier de senaste åren har avfärdat ganska kategoriskt, med ett undantag – om det finns ett beroende med i bilden.

Henrik på Twitter, som arbetar som ambulanssjuksköterska la klokt till detta förresten:

Det här med psykambulanser har vi förresten pratat om i podden också, lyssna på det avsnittet här:

5. Mer självvald inläggning

 

Förutom psykambulansen finns faktiskt en hel del lovande innovationer inom psykiatrin som visat sig fungera och borde testas i större omfattning. Självvald inläggning är en sådan smart grej som funnits i något decennium eller så, inte bara i Sverige utan även i till exempel Nederländerna.

Självvald inläggning innebär kortfattat att svårt sjuka patienter har möjlighet att lägga in sig själva. Det står alltså ett eller ett par rum lediga på en psykavdelning, dit patienten själv ringer och säger att ”nu måste jag läggas in” och sedan åker dit med en gång. Inga remisser, inga ifrågasättanden, ingen bedömning av sjukvårdspersonal. Man vet själv när man behöver hjälp, och konsekvensen av de här försöken är tydliga: bara tryggheten av att veta att man kan få hjälp gör att man klarar sig bättre själv.

I praktiken står faktiskt rummen oftast tomma – psykpatienter vill precis som de flesta människor klara sig själva. Man vill helst inte ha med sjukvården att göra, man vill bara leva sitt liv som alla andra. Ibland måste man dock få hjälp, och då sänker man trösklarna med självvald inläggning.

Även det här har vi pratat om i podden, där jag intervjuade projektledaren för försöken i Stockholm, sjuksköterskan Joachim Eckerström. Lyssna på det här:

Fler förslag på förändring inom psykiatrin

Förutom mina egna förslag, som verkligen inte är hela lösningen på problemet, fick jag en hel del förslag från följare på Twitter. Till exempel Hugo Wallén som skriver så här:

Eller mtornqvist som skrev så här:

Gå gärna in på Twitter och skriv till mig ifall du saknar någonting på min lista!

Podcast om schizofreni med Maria Borelius

Igår spelade jag in en podcast om schizofreni, tabu och politik med före detta handelsminister Maria Borelius.

I denna podcast om schizofreni, tabu och politik pratar vi om hennes lillebror Carl Olof Borelius, kallad ”Coco”, som hade schizofreni och tragiskt dog i en lägenhetsbrand i mars 1987. Efter att lillebrodern dött vågade Maria inte prata om hans sjukdom, inte förrän 2013 då hon släppte boken ”Bryt det sista tabut” på Natur & Kultur. Läs gärna min recension av den boken ifall du vill veta mer.

I bokens inledning berättar Maria väldigt naket om Carl Olof som person, hans charmighet, hur snygg han var och hur mycket hon och alla andra älskade honom. Maria beskriver honom som sin bästa vän. Sedan berättar hon om dagen då hennes far ringde på dörren till hennes etta i Stockholm och berättade att brodern hade dött i en lägenhetsbrand, efter att ha försökt överleva genom att kasta sig ut genom fönstret och dött i fallet.

Coco hade schizofreni vilket var oerhört tufft för honom och familjen, men han fick vård för det ända tills han blev förklarad som ”färdigbehandlad” under nedstängningen av mentalsjukhus under 80-talet, något som skulle visa sig vara katastrofalt för Marias lillebror som inte klarade sig på egen hand.

Förutom schizofreni pratar vi om tabut kring psykisk ohälsa som Maria har beskrivit bättre än någon annan i nämnda bok. Vi pratar även om politik, fast mest i nästa del av den här intervjun som publiceras i nästa vecka, där hon berättar vad hon tycker politiker borde göra för att förbättra för psykiskt sjuka i Sverige och varför hon blev uppmanad att inte prata om sin egen familjs historia av psykisk ohälsa, när hon frågade en blivande manlig minister i Reinfeldts regering ifall hon skulle vara öppen med det eller inte.

Du kan lyssna på denna podcast om schizofreni direkt i spelaren här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligtvis laddar ner poddar. Trevlig lyssning och glöm inte att sätta betyg på podden i iTunes och kommentera den där eller direkt till mig på Twitter där jag heter c_dahlstrom!

18. Valspecial: psykiatrireform och partigranskning

18. Valspecial: psykiatrireform och partigranskning

I avsnitt 18 av Psykpodden pratar vi politik inför riksdagsvalet. Vi har gjort en liten granskning av riksdagspartierna och hur ofta de talar om psykisk ohälsa. Dessutom presenterar vi sex reformer för att göra livet bättre för människor med psykisk ohälsa i Sverige.

Gäst i vår valspecial är läkaren och forskaren Pär Höglund som vi talar med via Skype från Stanford, Kalifornien. Han forskar kring framtidens vård och hur man ska involvera patienterna i vården. Skype-linan är lite SKAKIG, men vi lyckas ändå ta oss i mål.

Vår granskning av partierna utgår från deras partiprogram. Vi tittar helt enkelt på hur ofta de talar om psykisk ohälsa, och resultaten är lite märkliga. Dessutom jämför vi Alliansen mot de rödgröna partierna och ser vilka som är bäst på att prata om psykisk ohälsa. I andra delen av podden har vi tagit fram sex reformer, varav fem politiska, som kan förbättra livet för psykiskt sjuka i Sverige.

Sponsor det här avsnittet är Firmify. Stort tack!

Avsnittet går att lyssna på på iTunes eller i spelaren här i inlägget!

Så ofta nämner partierna psykisk ohälsa i partiprogrammen

Så ofta nämner partierna psykisk ohälsa i partiprogrammen

Inför valet tänkte jag att jag skulle undersöka hur mycket de olika politiska partierna talar om psykisk ohälsa. Först ut är partiernas partiprogram, som är deras viktigaste styrdokument. Hur ofta pratar de psykisk ohälsa där egentligen?

Läs mer