Statistik om psykisk ohälsa – Nytt avsnitt av podden om psykisk ohälsa

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

Therese Lindgren om alkoholberoende, sexuella övergrepp, depression och ångest

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

Filmer med psykisk ohälsa – 5 bra filmer med psykiska sjukdomar

Att filmer med psykisk ohälsa ofta tilldelas Oscars är ett välkänt faktum, därför tyckte jag och läkaren Pär Höglund att det var dags att prata om psykisk ohälsa i film i podden.

Lyssna gärna på poddavsnittet (det kommer även en del 2 i nästa vecka) här ovanför, i iTunes/Acast-appen eller på Sinnessjukt.se, jag tänkte skriva lite om filmerna i podden även här i bloggen.

Gökboet

original (1)

Den första filmen vi pratar om i podden är kanske den mest klassiska av alla filmer om psykisk ohälsa, nämligen Gökboet med Jack Nicholsson från 1975.

Handling

Jack Nicholssons rollfigur Randle McMurphy är en kriminell person som har begått flertalet brott. Han flyttas över till ett sinnessjukhus för att få en psykiatrisk diagnos. Han hoppas att slippa det hårda arbetet i fängelset och sitta av sitt straff på ett lugnt sjukhus. Hans avdelning drivs av den stenhårda, orubbliga sjuksköterskan Mildred Ratched, Randle börjar snart utmana hennes auktoritet och får med sig de andra fångarna.

Diagnoser

Ångest, schizofreni, psykoser m.m.

Omdöme

Jag hade faktiskt inte sett Gökboet tidigare så jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är verkligen en fantastisk film. Jag trodde att den skulle vara nattsvart och ännu mer fördomsfull och överdriven, men den är väldigt rolig måste man säga. Den innehåller ganska många olika diagnoser, det är inte ens alla har någon uttalad psykisk diagnos, många är där frivilligt för att de inte känner att de passar in i samhället, som karaktären Dale Harding som är gift med en kvinna, fast han egentligen är homosexuell.

Charles Cheswick är en annan karaktär som har väldigt mycket ångest. Han är otroligt instabil och blir ofta upprörd, men har kanske något intellektuellt funktionshinder också. Han får mycket mediciner och mycket elbehandling. Spoiler alert, i boken dränker han sig själv, det gör han inte i filmen. I filmen dör en annan karaktär i självmord, men jag ska inte spoila det med för er.

En annan karaktär jag gillade var Danny Devitos karaktär Martini som har svåra vanföreställningar, bland annat ser han saker i vattnet när de är ute och fiskar, han passar också bollen till personer som bara han ser under en basketmatch med mentalskötarna.

Jack Nicholsson är otroligt bra, hans karaktär är verkligen karismatisk. Han vann en Oscar för den rolltolkningen, det gjorde även Louise Fletcher som spelade Nurse Ratched. I filmen finns en berömd och ganska obehaglig scen med elbehandling, och – spoiler alert – i slutet blir Jack Nicholsson lobotomerad, de här scenerna har definitivt bidragit till stigmat kring psykisk ohälsa. Det är också ett ganska slitet mentalsjukhus de bor på, mer som ett fängelse. Väldigt auktoritära och maktmissbrukande mentalskötare, men också en vänlig psykiatriker som heter Doctor Spivey.

”Gökboet” har dessutom ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, den visades i nästan TOLV år på bio i Sverige mellan 1976 och 1987.

Betyg

9/10

Girl, Interrupted

WINONA RYDER

Nästa film som vi pratar om och som ofta jämförs med just Gökboet, en del kritiker kallar den t.o.m för ”Gökboet light”, är Girl, Interrupted. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag frågade på Twitter var det jättemånga som rekommenderade Girl, Interrupted eller Stulna år som den heter på svenska.

Handling

Girl, Interrupted är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, och handlar om Susanna Kaysen, som efter att ha ”försökt ta livet av sig” (lite oklart om hon verkligen försökte ta livet av sig), läggs in på ett mentalsjukhus. Där träffar hon sociopaten Lisa som varit intagen alltför länge. Susanna får diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, en personlighetsstörning som hon inte förstår sig på. Hon skaffar sig fler vänner på hemmet och genom skrivande och tänkande blir hon till slut frisk och skrivs ut.

Diagnoser

Depression, Borderline, anorexia, sociopati, schizofreni, ångest m.m.

Omdöme

Precis som i Gökboet finns det en massa diagnoser i den här filmen, mer uttalade än i Gökboet dock även om det ibland är lite oklart även här. I boken får Susanna en depressions-diagnos efter självmordsförsöket, jag minns inte om hon fick det i filmen med, men sedan får hon i alla fall diagnosen Borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.

Lisa som spelas av Angelina Jolie är sociopat, hon fick en Oscar för den rollen för övrigt, Janet är en ballerina med anorexia, karaktären Polly har schizofreni, Georgina är mytoman i filmen men har schizofreni i boken. Ganska blandad kompott alltså, som man kan förvänta sig på ett mentalsjukhus. En likhet med Gökboet är för övrigt att även här finns en homosexuell person som inte tycks ha någon riktig diagnos, vilket kanske säger något om synen på homosexualitet på 60- och 70-talet.

Jag tycker hursomhelst att den här filmen är väldigt bra, alla borde se den. Mentalsjukhuset som de är intagna på skiljer sig väldigt mycket från den i Gökboet eftersom det här är ett privat sjukhus, en slags lyxvariant av Gökboets väldigt slitna, mer fängelselika sjukhus. Winona Ryder som spelar Susanna Kaysen har för övrigt berättat offentligt om hennes egna problem med både depression och ångest. En annan väldigt tragisk likhet mellan filmen och verkligheten är att Brittany Murphy, som – spoiler alert – dör ung och på ett väldigt tragiskt sätt i filmen, också dog ung och på ett väldigt tragiskt sätt i verkligheten.

Betyg

8,5/10

Little Miss Sunshine

Filmer med psykisk ohälsa: Little Miss Sunshine

Nästa film jag valde till podden är Little Miss Sunshine från 2006, en dramakomedi med bland andra Alan Arkin (fick Oscar för sin roll) och Steve Carell.

Handling

Sjuåriga Olive får veta att hon blivit uttagen att tävla i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine vilket innebär att familjen måste se till att hon kommer fram i tid till tävlingen som är belägen ca 130 mil från deras hem. Familjen består förutom av Olive av hennes äldre halvbror Dwayne, mamma Sheryl, pappa Richard, morbror Frank och farfar Edwin som på äldre dagar blivit heroinist. Morbror Frank kommer till familjen efter ett självmordsförsök som han gjort efter att hans akademiska karriär gått om intet. Pappa Richard vill lansera sina nio steg till framgång och är fixerad vid att vara vad han anser vara en vinnartyp.

Diagnoser

Depression (och möjligen missbruk hos farfar).

Omdöme

Jag gillar verkligen den här filmen. Den handlar inte i första hand om depression, men jag tycker att de visar depression på ett humoristiskt sätt och att filmen uppmuntrar till öppenhet kring psykisk ohälsa och alla andra defekter vi människor har.

Jag kanske inte tycker att filmen fångar depression som sjukdom sådär hundraprocentigt, men det är ändå respektfullt och roligt, och alla sätt att prata om psykisk ohälsa som gör att folk kan ta till sig det är bra så länge man inte kompromissar för mycket med beskrivningen av sjukdomen. Därför tycker jag till exempel att självmordsförsöket är ett bra sätt att visa på allvaret i sjukdomen, men att man sedan också kan skoja om det och allt annat i filmen.

Andra filmer med depression är annars The Hours, The Virgin Suicides, Prozac Nation, Girl Interupted, The Perks Of Being A Wallflower, Melancholia och Sylvia.

Betyg

8/10

A Beautiful Mind

Filmer med psykisk ohälsa: A Beautiful Mind

Nästa film med psykisk ohälsa vi valde till podden är en riktig blockbuster från 2001, som var nominerad till åtta Oscars och vann fyra, nämligen A Beautiful Mind.

Handling

Ett drama om ett äkta geni, inspirerat av verkliga händelser i världskända matematikern John Forbes Nashs liv. I ett tidigt skede av sitt liv gjorde han en banbrytande upptäckt och var på väg mot internationellt erkännande. Men hans hastiga berömmelse tog en oväntad vändning då hans intellekt underminerades av schizofreni. Han tar upp kampen mot sjukdomen tillsammans med sin fru Alicia. Efter årtionden av svårigheter och kamp bemästrar Nash sin sjukdom och tilldelas slutligen år 1994 Nobelpriset i ekonomi i Stockholm.

Diagnoser

Schizofreni

Omdöme

Russel Crowe känns inte trovärdig som geni, eller som någon med schizofreni, tycker han är direkt dålig i delar av filmen. Filmen är lite för rumsren, även om hans liv verkar trassligt i filmen, har det varit oändligt mycket mer trassligt i verkligheten. De utelämnar hans första son som han lämnade, och att hans fru Alice skilde sig från honom på grund av schizofrenin (de gifte sig igen 38 år senare när han blivit frisk igen och fått nobelpriset).

Dessutom har de lagt in en scen från nobelprisutdelningen där han håller ett briljant tal inför tusentals människor, där han hyllar sin fru Alice. Faktum är att han aldrig höll ett sådant tal, däremot höll han ett mycket kort tal på en liten fest på Princeton när han kom hem där han skojade om att han hoppades att hans kreditvärdighet skulle bli bättre efter att ha vunnit pengarna, så att han äntligen kunde skaffa sig ett kreditkort. Han skojade också om att man förväntas säga att man är glad att dela priset med andra, men att han hellre hade fått det själv eftersom han behövde pengarna.

Det är ju lite kul, men speglar ju också ett väldigt sorgligt faktum, just att människor med schizofreni ofta har väldigt svårt att fungera i samhället och ta hand om sig själva och inte minst just sin ekonomi, till och med om man råkar vara ett geni, vilket de allra flesta med schizofreni inte är så klart.

Jag hittade ett sjuminutersklipp på Youtube från Discovery Channel som jag tycker säger mycket mer om både John Nash och om sjukdomen schizofreni. Det är en intervju med John Nash, hans son John, fru Alice, och en kvinnlig psykiatriker som intervjuar dem. Sonen som kallas Johnny har också fått schizofreni och bor hemma hos sina föräldrar fast han är kanske fyrtio när intervjun görs. Han är också matematiker som sin pappa. Han framstår som lite lillgammal trots att han är fyrtio år, men också lite skrytig, han nämner också sin religiösa galenskap under tiden han först blev sjuk.

John och Alice Nash blev också sent i livet engagerade i psykisk ohälsa-frågan och verkade för att man skulle satsa på psykiatri generellt och på vård i hemmet specifikt, mycket eftersom deras son som också hade schizofreni behövde det för att kunna leva ett normalt liv. Jag tycker det är väldigt intressant, även om han själv är part i målet så att säga, när en av världens främsta ekonomer någonsin ställer sig upp i en intervju 2009 när finanskrisen brutit ut, och säger att man inte ska skära ner på den viktiga psykiatriska vården.

Ett väldigt sorgligt famtum är att Alice och John Nash dog för nästan exakt ett år sedan i en bilkrasch i New Jersey, i en taxi mellan flygplatsen Newark och deras hem i Monroe, New Jersey. De hade inte bälte på sig och slungades ut ur bilen och dödförklarades 45 minuter senare. Så nu är sonen John ensam med sin schizofreni.

Jag rekommenderar hellre Suzanne Ostens “Flickan, mamman och demonerna” om man vill se en bra film om schizofreni, den är mycket bättre.

Betyg

4/10

Temple Grandin

Filmer med psykisk ohälsa: Temple Grandin

Jag ville se en film om autism och tänkte direkt på Rainman som jag så klart har sett tidigare. Men så läste jag en krönika om autism på film i The Guardian, skriven av en filmkritiker vars son har autism. Efter att ha läst den krönikan såg jag istället Temple Grandin med Claire Danes som också spelar Carrie Mathison i Homeland. Det var också en film som flera på Twitter tipsade om.

Handling

“Temple Grandin” är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.

Diagnoser

Autism

Omdöme

Jag gillade den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Nu är jag verkligen ingen expert på autism så jag har svårt att säga om det är en bra gestaltning eller inte, men det verkar som att de som vet tycker det. Jag tror att jag förstår autism lite bättre efter att ha sett den, eller i varje fall Temple Grandins form av autism med mycket bildspråk, svårt med sociala koder, beröringsskräck och så vidare.

En annan film om autism som hon rekommenderar i The Guardian är den animerade filmen Mary and Max, jag har inte sett den men kolla gärna in den också.

Betyg

8/10

Andra delen av intervjun med Marie Niljung

Nu på morgonen publicerade jag andra delen av intervju med Marie Niljung som jag gjorde till podden i förra veckan. Hon är en av de mest fascinerande människor jag träffat, ni måste verkligen lyssna på detta. Del 1 hittar ni här.

Podden finns i vanlig ordning att lyssna på i iTunes, eller i Acast-appen om du inte har iPhone/iPad, och dessutom i spelaren här ovanför. Besök gärna poddens egen sajt sinnessjukt.se också. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Podcast om bipolär sjukdom, efterlevande och eldsjälar med Marie Niljung

Förra veckan fick jag äntligen träffa och intervjua Marie Niljung som är en väldigt speciell person som jag länge velat prata med. Maries mamma Kerstin och pappa Sven tog båda livet av sig med nio års mellanrum. Kerstin hade depression och Sven bipolär sjukdom, en sjukdom som många i Maries släkt har.

Det blev en podcast om bipolär sjudom, efterlevande och eldsjälar. Marie berättar en hel del om vad som driver henne till att arbeta ideellt för Suicide Zero, hur hon har gjort för att överleva föräldrarnas självmord, varför hon inte skäms eller känner skuld och om hur det är att leva med flera bipolära människor i sin närhet (även Maries bror är bipolär).

Podden finns som vanligt att lyssna på i iTunes, i Acast-appen och i spelaren här ovanför. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Podcast om självmord och självmordsprevention med Suicide Zeros Alfred Skogberg

Idag klippte jag klart och publicerade jag den podcast om självmord och självmordsprevention som jag spelade in i tisdags då jag hade Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg på besök.

Vi pratar bland annat om Miami-modellen som Alfred menar är världens bästa program för självmordsprevention. Han har själv varit på plats i Miami för Kalla Faktas räkning 2004 då han gjorde ett reportage om Trust-programmet som det heter.

Vi pratar även om hur man ska bemöta människor vars anhöriga har begått självmord och hur tidningar bör skriva om självmord för att inte göra någon skada och behålla sin värdighet.

Glöm inte att prenumerera på podden, det gör du enklast på iTunes om du har iPhone/iPad eller i Acast-appen om du har någon annan telefon.

Trevlig lyssning!

Bok om självmord: När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (recension)

nc3a4r-nc3a5gon-tar-sitt-liv

En bra bok om självmord som alla borde läsa är Alfred Skogbergs bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra” från 2012 som är utgiven på Ordfront förlag. Eftersom jag ska intervjua Alfred i min podcast Sinnessjukt fick jag ett exemplar av honom som jag slukade på ett par dagar.

Alfred är journalist i grunden och sedan ett par år tillbaka Suicide Zeros första generalsekreterare. Han var med och grundade organisationen i april 2013 tillsammans med bland andra läkaren Ludmilla Rosengren som jag också intervjuat i Sinnessjukt, ett av de mest lyssnade avsnitten av podden någonsin.

Precis som Ludmilla, som förlorade sin 14-åriga dotter Linnéa, har Alfred förlorat en närstående i självmord. I Alfreds fall var det vännen Jonas som tog livet av sig hösten 1993 när Alfred praktiserar på SVT:s dokumentärfilmsredaktion. Han beskriver sin egen reaktion när en annan kompis ringer och berättar att Jonas dött:

”Då slår mig insikten med full kraft. Sedan väller tårarna fram. Min kropp skakar och jag kan inte styra den. Jag faller ihop på golvet och skriker och gråter. Jag tror aldrig att jag ska sluta och smärtan inom mig är så stark att jag också vill dö. Någon för mig in i ett vilorum där jag får ligga tills tårarna tar slut.”

Konstigt nog finns väldigt få böcker om självmord på svenska, och kanske ingen riktigt bra bok om självmord utöver Alfreds. Därför är den här boken oerhört angelägen, en av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren faktiskt.

 

En av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren

 

Stilistiskt är boken välskriven, direkt och oblyg. Man märker att Alfred arbetat för Kalla Fakta i TV4. Det är också när han ”går Janne Josefsson” på makthavare som boken är som allra bäst, som när han konfronterar Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow om varför de gång på gång bryter mot WHO:s riktlinjer för hur media bör rapportera om självmord.

Det finns också gott om porträtt av människor som tagit livet av sig och deras anhöriga. Porträtten är skrivna med respekt och värme, ibland blir de så pass många och svarta att jag blir tvungen att hoppa fram i texten för att orka igenom boken. Men de fyller sin funktion i det att de gör att problemet känns konkret och nära snarare än flyktigt och avlägset.

Boken blir ljusare när Alfred beskriver vad samhället kan göra för att minska självmorden. Här finns fullt genomförbara och ekonomiskt realistiska förslag där mycket är hämtat från Miami-modellen, som Alfred fick se på nära håll under en reportageresa för Kalla Fakta.

Som generalsekreterare är det de här reformerna som Alfred reser land och rike runt för att berätta om. Jag träffade honom själv i Umeå i november när jag var där och föreläste för allmänheten, lustigt nog samma dag som han föreläste för politiker i Umeå. Vi åt varsin hamburgare på Max och pratade om psykisk ohälsa innan vi åkte till flygplatsen där vi skildes åt.

Det enda negativa med boken är att man som läsare ibland tappar den röda tråden. Vissa saker hade kunnat kortas, flyttats eller strukits för att förtydliga dramaturgin. Ett exempel är stycket i kapitlet ”Utsatta grupper” där Alfred tar upp poliser som yrkesgrupp. Diskussionen är ofullständig och känns därför onödig, men det här är verkligen bagateller i det stora hela.

Jag rekommenderar absolut alla att läsa denna bok om självmord. Den är lättläst, faktaspäckad på ett bra sätt, välskriven, personlig och känslomässig.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Sidor: 204
Utgiven: 2012-04-16
Upplaga: Första
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Nylén, Kristoffer / Skarbrandt, Göran
Vikt: 366 g
Dimensioner: 215 x 142 x 18 mm
SAB: Vl,362.28
ISBN: 9789170376283

7 myter om psykisk ohälsa

Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”

Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.

Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.

1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma

Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:

 

“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”

 

Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:

“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.

En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.

En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”

De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.

Stämmer myten? Nej

 

2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar

Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.

Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.

Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.

 

Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom

 

I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.

Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.

Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom

 

3. Människor med schizofreni har multipla personligheter

Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).

Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:


Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.

Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.

two-andy-gorams-ian-black-paperback-cover-art

Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.

Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.

Stämmer myten? Nej

 

4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch

Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:

“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ‘experter’.”

Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:

“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”

Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.

Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.

Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.

Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.

Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.

Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.

Stämmer myten? Nej

 

5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord

Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”

Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

 

Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

 

Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.

Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.

Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.

Stämmer myten? Nej

 

6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen

Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:

“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”

Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.

Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.

Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.

Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.

Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:

“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”

Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?

Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.

I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.

 

I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet

 

Eisenhower hade alltså helt fel.

Stämmer myten? Nej

 

7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär

Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).


Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:

“19 percent of adults agreed that ‘one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”

Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?

Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:

“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“

Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:

“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”

Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:

“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”

Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:

“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”

I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.

Stämmer myten? Nej

Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.

Podcast om julångest, högtider och självmord

Nu på morgonen har vi spelat in en podcast om julångest, högtider och självmord. Vi innebär jag och läkaren och forskaren Pär Höglund som återigen gästar podden. Enligt en svensk studie från 1999 påverkar dagarna kring högtidsdagar självmordsstatistiken på ett väldigt märkligt sätt. Man undersökte hur högtidsdagar och dagarna innan/efter påverkar antalet självmord under 28-årsperioden 1969-1996 i Sverige.

Man ser bland annat ett kraftigt ökat antal självmord bland ungdomar i Sverige under nyårsdagen. Vi diskuterar studien och vad högtider innebär för människors psykiska hälsa, med till exempel negativa saker som ensamhet och ökad alkoholkonsumtion, men även positiva aspekter som gemenskap och vila. Om du behöver julklappstips bjuder vi även på det, trevlig lyssning!

Om du är självmordsbenägen, hör av dig till Minds självmordslinje på telefonnummer 90101 eller på chatten som du hittar här.

Nytt avsnitt av podden om självmordslinjen med sjukvårdsminister Gabriel Wikström!

I det senaste avsnittet av podden pratar vi om Minds självmordslinje, som invigdes av sjukvårdsminister Gabriel Wikström i veckan. Jag lyckades faktiskt få en intervju med Gabriel Wikström om psykisk ohälsa, han har ju själv berättat om sin utmattningsdepression som han drabbades av för ungefär åtta år sedan då han studerade.

Vi pratar också om stigmat kring psykisk ohälsa. Enligt en amerikansk studie från 2013 är det fortfarande väldigt tabu att prata om sin psykiska ohälsa, vilket Pär tycker är onödigt eftersom det bidrar till mer ohälsa. Varför är det tabu med psykisk ohälsa och hur påverkar det sjukvårdens möjligheter att behandla dessa sjukdomar?

Lyssna på avsnittet här ovanför och glöm inte att gå in på Twitter och skriv till mig vad ni tyckte om det!