Var fjärde psykolog är dålig och borde byta yrke

dålig psykolog - byt!

För ett tag sedan var jag på en inflyttningsfest hos min vän Dennis. Jag stod och pratade med två läkarstudenter som var i slutet av sin utbildning. Den ena kom från en läkarsläkt där bland annat hans pappa också var läkare, därför blev jag förbluffad när han sa att var tjugofem procent av alla läkare är… kassa.

Jag har tänkt på det där mycket sedan dess. I hela mitt liv har jag haft en överdriven respekt för auktoriteter (läkare till exempel). Det gör mig knappast unik, men det har inte varit hjälpsamt för mig har jag märkt. Om en läkare har sagt att jag ska ta en spruta, då har jag gjort det. Vem är jag att ifrågasätta en LÄKARE? VA?

Jag tror att det var därför jag tyckte att det var så skönt att höra det läkarstudenten sa, det bekräftade någonting som jag redan hade börjat formulera i min egen hjärna. Läkare och andra auktoriteter ger ju exempelvis ibland motstridiga råd, och om två personer säger att de är Jesus måste en ha fel, eller hur?

Läkarstudenten, vi kan kalla honom M, sa att hans pappa menade att läkare var precis som alla yrkeskategorier. Han jämförde med rörmokare: ”tjugofem procent av alla rörmokare är för dåliga och borde byta yrke, detsamma gäller läkare”. Egentligen är det ju inte så konstigt, läkare är också människor, men jag tror att jag tidigare bara antagit att nålsögat (framför allt utbildningen) man ska ta sig igenom för att få kalla sig läkare var så trångt att stolpskotten inte kunde ta sig igenom.

Dåliga psykologer

Tjugofemprocentsteorin gäller alltså alla yrkeskategorier, psykologer med. Jag har överlag haft tur med psykologer och tycker väl att känns som ett rätt vanligt sätt att ursäkta sin egen prestation hos psykologen, ”min psykolog var så himla dålig”. Terapi är ett samarbete mellan terapeuten och patienten om någon nu trodde någonting annat.

Det är långt ifrån alltid en dålig ursäkt dock, många psykologer är verkligen dåliga och borde byta jobb. Jag har själv inte träffat på några riktiga gökar än, men jag har märkt att engagemanget och empatin (det som bygger den så kallade terapeutiska alliansen) har varierat en del. Dessutom har jag hört många skräckhistorier.

En av skräckhistorierna är faktiskt av det slaget att jag inte kan berätta om den här. Det var en riktig rysare, psykologen gick över alla möjliga gränser. Jag kan också garantera att den inte är skarvad eller påhittad eftersom jag har hört flera ljudinspelningar från själva terapin. Det var inom ramen för mitt arbete som frilansskribent och jag känner inte personen som råkade ut för psykologen, men jag blev illamående varje gång jag lyssnade. Fy fan.

Så, kontentan av det här är alltså att psykologer är som rörmokare. En relativt stor del av yrkeskåren gör mer skada än nytta, kanske inte så mycket som tjugofem procent i för sig, men glöm inte att du kan ha råkat ut för ett ruttet äpple om terapin inte fungerar för dig. BYT i så fall! Glöm i så fall inte att kolla upp din psykolog innan, jag berättar mer om hur man kan göra det i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i boken. Lycka till!