Publicerad den

Recension: ”Sömn vid hälsa och ohälsa” – Pernilla Garmy m.fl.


Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Det finns många populärvetenskapliga böcker som helt eller delvis handlar om sömn, en del skrivna av svenska författare, en del översatta till svenska och förstås en hel uppsjö på engelska. När jag och psykiatrikern Markus Takanen skulle spela in en sömnspecial till min podcast Sinnessjukt ville jag förkovra mig lite för att kunna ställa initierade frågor.

Ingen av de populärvetenskapliga böckerna lockade dock, antingen var de skrivna av (som jag tycker) oseriösa författare som Michael Mosley, eller så verkade författaren legit men anslaget för säljigt och förenklat. Markus hade dock ett tips på en ny bok som han tyckte var seriös, nämligen ”Sömn vid hälsa och ohälsa” som Studentlitteratur gav ut 2023. Det är en antologi som är tänkt som lärobok för vårdpersonal, främst sjuksköterskor.

Redaktörer för boken är Pernilla Garmy, Linda Gellerstedt, Amanda Hellström, Annika Norell och Christina Sandlund. De är alla kliniker och sömnforskare, likt resten av bokens författare (där de flesta arbetar som sjuksköterskor, medan ett par är läkare eller psykologer): Charlotte Angelhoff, Birgitta Bondenius, Jan-Erik Broman, Katarina Danielsson, Rhiannon Djupdalen, Patricia Granzin, Arja Höglund, Siri Jakobsson Störe, Markus Jansson-Fröjmark, Anna Kjellsdotter, Frida Rångtell, Romana Stehlik, Jenny Theorell-Haglöw, Maria Tillfors, Martin Ulander, Jan Ulfberg, Pontus Wasling och Sofia Zwedberg.

Boken är uppdelad i fem delar (”Sömn – så funkar det”, ”Sömn genom livet”, ”Sömnstörningar”, ”Sömn i samband med sjukdom” och ”Att främja sömn och återhämtning under utmanande förutsättningar”) och totalt 20 kapitel. Uppdelningen i de olika delarna känns inte alltid helt naturlig, men så är det i regel med antologier och det är inget större problem. För vårt syfte i podden var främst del fyra intressant, där de har ett längre kapitel om sömn och psykiatriska tillstånd såsom bipolär sjukdom, depression, ångest, NPF (adhd/autism) och så vidare.

Välskrivet men lite torftigt

De olika författarna bidrar med texter inom sina respektive expertisområden. En del är experter på särskilda sömndiagnoser, andra skriver om sömnproblem kopplade till olika åldrar eller specifika livsförhållanden såsom skift-/nattarbete eller sömnproblem som uppstår som en konsekvens av andra sjukdomar. Boken är som sagt främst tänkt som lärobok för sjuksköterskor och annan vårdpersonal, och som sådan vill författarna täcka in det mesta, vilket gör att boken (på gott och ont) mer får karaktären av en uppslagsbok.

Bokens syfte gör även att den innehåller en hel del om omvårdnad, vilket förstås skiljer den från en populärvetenskaplig bok. Det gör den också rätt lång (366 sidor) men omvårdnadsaspekterna är i regel tydligt avskilda och kan därför lätt hoppas över om man inte är intresserad. Två andra saker som skiljer boken från en populärvetenskaplig bok är språket och priset. Språket är ibland formellt och lite högtravande på det typiskt akademiska viset, och boken kostar i skrivande stund 509 kronor på Bokus, vilket förstås är saftigt men rätt normalt för studentlitteratur.

Som lekman uppfattar jag boken som väldigt välgjord, och inte alls tillspetsad eller säljig. Det är en stor fördel som jag tycker väger upp både det ibland onödigt krångliga språket och det höga priset (jag själv fick dock ett recensionsex, så det är ju lätt för mig att säga). Registret saknar en del nyckelord, vilket gör boken svårare att söka information i, men även det är en petitess.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om sömn. Trots att den främst är avsedd som lärobok för blivande sjuksköterskor tror jag att den är att föredra även för patienter på jakt efter väl underbyggd information. Om man vill ha ett populärvetenskapligt alternativ kan man testa ”En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre” av Björn Hedensjö, som dock har över tio år på nacken.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 366
Utgivningsdatum: 2023-05-03
Förlag: Studentlitteratur
Dimensioner
: 25 x 238 x 163 mm
Vikt: 655 g
ISBN: 9789144143583

Publicerad den

Nytt skidlopp för mer psykiatrisk forskning

Ski for Mental Health logotyp
Ski for Mental Health 2024 den 10 februari i Saltsjöbaden

I mitt arbete som kommunikatör för Fonden för Psykisk Hälsa (som är Sveriges enda renodlade forskningsfond för psykiatriforskning) har vi den senaste tiden planerat ett skidlopp för att dra in pengar till mer psykiatriforskning. Nu i veckan lanseras skidloppet som heter Ski for Mental Health och går av stapeln i Saltsjöbaden den 10 februari.

Gå in på länken ovan för att läsa mer om loppet, allt överskott går förstås till vår insamling för mer suicidpreventiv, psykiatrisk och psykologisk forskning. Vi har även valt att ha två yngre åldersklasser för barn och ungdomar, som är gratis att delta i.

Publicerad den

Recension – ”Åren går, ADHD består” av Lotta Borg Skoglund

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Lotta Borg Skoglund är överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri. Hon är även en flitig debattör som ofta syns i media och på olika psykiatrikonferenser, inte minst pratar hon om adhd, vilket också är det hon främst forskar om.

Åren går – ADHD består” är Lottas femte och senaste bok, mest känd av hennes tidigare utgivning är troligen ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna” från 2020. Den är precis som den här boken inriktad på en specifik grupp inom adhd-fältet som inte verkar uppmärksammas så mycket. Lotta skriver att adhd främst förknippas med unga pojkar, och att hon därför vill lyfta fram dels flickor och kvinnor med adhd (som i fallet ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna”) och dels äldre personer med adhd.

Den här boken handlar om de senare och redan tidigt i boken understryker författaren att det inte finns så mycket forskning om adhd hos äldre. Den forskning som trots allt finns redovisas i boken, som i övrigt främst består av hennes kliniska erfarenheter och vittnesmål från några av hennes äldre adhd-patienter.

Det är inte helt oproblematiskt att skriva en populärvetenskaplig bok om någonting där det ännu inte finns särskilt mycket forskning. Ens egna kliniska erfarenheter kan lätt färgas av felaktiga uppfattningar (eng. bias) som exempelvis konfirmationsbias (att man oftare lägger märke till sådant som bekräftar ens egen världsuppfattning) eller att de patienter man träffar inte är representativa för patientgruppen man försöker beskriva.

Lotta är själv forskare så detta är säkert någonting hon själv har övervägt innan hon började skriva boken. Uppenbarligen landade hon i att det ändå var angeläget att skriva en bok för att hjälpa den här patientgruppen, och när jag läser boken blir jag övertygad om att hon har rätt i det. Genom att hela tiden poängtera vad som ”bara” är klinisk erfarenhet, och hur starkt eller svagt forskningsstödet är när det faktiskt finns studier, ger hon läsaren en ärlig bild av det otillfredsställande kunskapsläget. Många andra populärvetenskapliga författare hade gjort det lättare för sig och renodlat budskapet för att underlätta bokförsäljningen.

Patientberättelser största styrkan

Boken är uppbyggd på ett rätt traditionellt vis i den här genren. Den inleds med en lätt faktadel i början, som innehåller olika definitioner och diagnoskriterier, vi får även veta lite om vad forskningen om adhd i allmänhet har slagit fast, vad av detta som också har beforskats för den äldre patientgrupp som boken riktar sig till, vad man forskar på just nu och vad det kan betyda för framtiden.

Sedan beskriver Lotta hur adhd skiljer sig åt hos män och kvinnor, levnadsvanors betydelse, vilken samsjuklighet som är vanlig vid adhd och sedan ett kapitel om relationer och åldrande, vilket är ett centralt tema för många av Lottas patienter (många har exempelvis brustit i föräldraskapet som en konsekvens av sin diagnos och försöker reparera relationen till sina barn).

Kapitel 8 är sedan bokens i särklass längsta kapitel och handlar om vad man kan göra för att komma tillrätta med sin adhd, med särskilt fokus förstås på de problem som äldre personer med adhd ofta lever med. Det är precis som alla andra kapitel fint inramat av de patientberättelser som jag tycker är bokens största styrka, och som jag gissar kommer ge många läsare råd och förtröstan.

Bokens enda större brist var att det var något fler språkliga fel än vad jag är van vid i Natur och Kulturs utgivning, som annars brukar (brukade?) vara bäst i klassen i det avseendet. Som författare själv tycker jag främst det är redaktörens fel, eftersom man som författare tröskat igenom texten så många gånger att det till sist blir närmast omöjligt att upptäcka fel som ett par färska ögon lättare kan se. Förutom små korrfel tycker jag exempelvis att en del meningar är onödigt krångliga, eller onödigt långa. Här är ett exempel på det senare:

”Samsjukligheten mellan adhd och autism är vanligare än vad vi tidigare trott även hos vuxna och äldre som kan beskriva att deras utmaningar i sociala sammanhang snarare handlar om att de a) har så svårt att reglera sina känslor och därför hamnar i konflikter, b) är impulsiva och säger saker som uppfattas opassande eller sårande av andra eller c) på grund av ouppmärksamhet och svårigheter att filtrera yttre intryck missar viktig information i sociala sammanhang eller helt enkelt blir alldeles för trötta av sociala situationer och behöver välja bort dem för att orka med resten av livet.”

Totalt sett är språkfelen förmodligen något som de flesta inte alls reflekterar över, även om jag tänker att långa meningar borde missgynna just personer med koncentrationsbesvär.

Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en utmärkt bok som jag tror kommer göra stor skillnad för målgruppen. Lotta Borg Skoglund kombinerar vetenskaplig skärpa med empatisk förmåga på det sätt som jag själv älskar när jag läser den här typen av böcker.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här
 

Språk: Svenska
Antal sidor: 206
Förlag: Natur och Kultur Läromedel
ISBN: 9789127179998

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” av Craig Bryan

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Craig J. Bryan är en amerikansk suicidforskare som är professor på Ohio State University. Han har tilldelats flera utmärkelser för sin forskning och har skrivit flera böcker om suicidprevention, varav ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” från 2021 är den senaste.

Jag själv läste den inför en panel om självmord jag skulle delta i under Almedalsveckan i somras, och gillade den så mycket att jag hörde av mig till Craig för en intervju. Den intervjun publiceras snart i min podcast Sinnessjukt.

Ifrågasätter konsensus

Bryan berättar i början av boken om hur han tog värvning under Irak-kriget, för att arbeta som psykolog inom det amerikanska flygvapnet, först i Texas och sedan i sex månader på en amerikansk militärbas i Irak. Han hade länge varit särskilt intresserad av suicidfrågor och under sin tid i Irak stötte han på en marinsoldat som försökt begå självmord, trots att han inte hade några tidigare psykiska problem.

Efter det fallet började han notera samma mönster hos somliga andra patienter som genomfört självmordsförsök – inte ens med mycket god vilja kunde han påstå att de led av någon psykisk störning, de hade helt enkelt fattat ett impulsivt beslut under en avgränsad period av stark känslomässig påfrestning. Han beskriver hur det fick honom att ifrågasätta en av sanningarna inom självmordsprevention, nämligen att 90 % av alla som försöker begå självmord lider av psykisk sjukdom.

Enligt Bryan har den tesen dåligt stöd i forskningen, han menar att en mer rättvisande uppskattning av förekomsten ligger någonstans kring knappt 50 %. Dessutom tycker han att det är fel att utgå från att det alltid är den psykiska sjukdomen som är orsaken till självmordsförsöket (även om det antagligen är det hos en del). Felaktiga grundantaganden kan göra det svårare för vården och samhället att undvika att folk dör i självmord, enligt författaren.

Otillförlitliga varningssignaler

En annan av de traditionella uppfattningarna om självmord som Bryan nagelfar i boken, är den om att självmord alltid föregås av varningssignaler som anhöriga kan uppfatta. Han skriver bland annat:

“For many, however, a loved one’s death by suicide is an unexpected event that occurs with little to no apparent forewarning, seemingly out of the blue. The unexpected nature of many suicide deaths stands in sharp contrast to the suicide prevention community’s assertion that suicidal behaviors are preceded by warning signs or indicators that signal the behavior’s emergence. Recognizing these warning signs, the logic goes, is a critical first step for preventing suicide. Of course, warning signs are useful only to the extent that they can be reliably recognized. Because of this, ‘raising awareness’ about suicide and its warning signs has become a cornerstone of suicide prevention efforts and is a common feature of most public calls to action.”

Bryan beskriver självmord istället som ett ”wicked problem”, som är kolossalt komplicerat och inte har någon egentlig lösning. Många olika vägar kan bära till ett självmordsförsök och genom att inse detta kan man utforma strategier som fångar den komplexiteten och gör oss bättre på att undvika självmord.

Bryan erbjuder själv många tänkbara vägar mot en mer effektiv suicidprevention. Inte minst poängterar han att det redan finns flera psykoterapier som visat sig minska självmordstankar och självmordsförsök, men att dessa används alldeles för sällan. Han menar också att självmordsskattningsverktyg bör utvecklas för att bli mer träffsäkra, och visar även varför dagens metoder har stora brister.

Bland det mest hoppingivande i boken är det som handlar om ”means restrictions”, att begränsa tillgången till dödliga självmordsmetoder. Bryan visar ett stort antal lyckade försök att minska självmorden genom att exempelvis sätta upp skyddsstängsel på broar, göra om läkemedelsförpackningar, ta bort särskilt giftiga bekämpningsmedel, och så vidare. Bryan menar att man bör fokusera mer på sådana miljöaspekter, såsom man gjort i det lyckade arbetet med att minska trafikdödligheten i både USA och i andra delar av världen:

”Suicide prevention has historically taken a very different approach. Instead of seeking to change environmental and contextual hazards that contribute to suicide, our efforts have by and large focused on methods designed to change the individual.”

Den här boken är ingen tegelsten utan knappt tvåhundra sidor, plus referenser. Den finns ännu bara på engelska men är välskriven och i stora delar rätt lättläst (förutom möjligen en del i mitten, som handlar om en rätt avancerad modell för att beskriva självmordsbenägenhet). Jag rekommenderar alla som är intresserade av suicidprevention eller psykologi i största allmänhet att läsa den här boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Engelska
Antal sidor: 248
Förlag: Oxford University publishing
ISBN: 9780190050634

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension – ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” av Cynthia M. Bulik

”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” av Cynthia Bulik.

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Bra populärvetenskapliga böcker om ätstörningar växer inte på träd. När jag har frågat personer inom psykiatrin efter sådana böcker på svenska har de bara ryckt på axlarna. Kanske finns det någon jag inte känner till, och det lär komma med tiden, men med tanke på att det finns för de flesta andra områden inom psykiatrin är detta något oväntat.

Det finns däremot många självbiografiska böcker och romaner om ätstörningar, som ger bra inblick i hur det är att leva med de här diagnoserna. Marit Sahlströms utmärkta roman ”Och runt mig faller världen” om anorexia nervosa är ett bra exempel. Skälet till att jag efterfrågat populärvetenskapliga böcker om ätstörningar är dock att jag velat ta upp ämnet mer ingående i min podd Sinnessjukt, och då har jag behövt både det personliga och det vetenskapliga/kliniska perspektivet. För den som själv lider av ätstörningar kan det personliga perspektivet vara nog så viktigt, men även för dem kan en bok med vägledning till hur man blir frisk vara guld värd.

När jag efter en intervju med genetikforskaren Amir Sariaslan (som finns att lyssna på här) i Oxford i somras frågade honom om ätstörningsexperter att intervjua, föreslog han den amerikanska psykologiprofessorn Cynthia Bulik. Jag kontaktade henne och frågade samtidigt om hon kunde rekommendera någon av sina egna böcker, och hon tipsade om ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” från 2013. Tyvärr finns den inte i svensk översättning, men den är välskriven och lättbegriplig för den som är någorlunda van att läsa på engelska.

Min intervju med Cynthia blev för övrigt väldigt uppskattad av lyssnare som själva haft ätstörningar, den finns här om du vill lyssna (de första delarna är helt gratis).

Cynthia Bulik och jag efter intervjun på Karolinska institutet i september 2023.

Ingen utpräglad självhjälpsbok

Midlife Eating Disorders” är inte uppbyggd som en självhjälpsbok, men inte heller som en torr lärobok för sjukvårdspersonal. Cynthia själv beskriver boken som en bok som utöver fakta ger insikter och verktyg för både patienter och behandlare, vilket är en rättvisande beskrivning:

”Although not a self-help book per se, Midlife Eating Disorders goes beyond informing the reader of the facts about eating disorders in midlife by providing reinforcing activities that enhance awareness of the problems and provide a blueprint for actively initiating and maintaining recovery. These sections can also be used as valuable tools for providers to engage individuals in their care.”

Boken är indelad i tre delar med totalt tolv kapitel. Den första delen består av fakta om ätstörningar, den andra delen behandlar vad som skiljer ätstörningar hos medelålders personer från patienter i andra åldrar, och den tredje delen om vägen ut ur ätstörningar (hur man motiverar sig att orka påbörja resan tillbaka, hur man hittar vård, vilka behandlingar som finns, vilka som fungerar osv.) Eftersom boken är skriven i en amerikansk kontext handlar den ibland även om försäkringsbolag och vad dessa täcker, men det är mycket kort och lätt att bortse ifrån.

Boken handlar i huvudsak om de vanligaste ätstörningarna: anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (på engelska BED, binge eating disorder). Cynthia skriver dock en del även om andra ätstörningar såsom restriktiv ätstörning (även kallat ARFID, avoidant/restrictive food intake disorder), och självrensning eller självrensande störning (purging disorder på engelska) samt nattligt ätande (night eating syndrome). Precis som vid andra psykiska sjukdomar är uppdelningen diagnoser emellan inte huggen i sten:

”The diagnostic categories for eating disorders are not stable, and the boundaries are fuzzy. Although some people get one eating disorder and stay in that category for the duration of their illness, many cross over or migrate to different presentations over time. It’s important to remember that diagnoses are descriptive. They give us a framework to understand someone’s difficulties, and they are a way for providers to communicate efficiently with each other and be ”on the same page.” But everyone’s eating disorder is unique. Eating disorders don’t fit into nice little boxes.”

Både vetenskap och klinisk erfarenhet

När man läser boken inser man snabbt att författaren sitter på en mycket värdefull blandning av erfarenheter. Dels av att själv ha behandlat ätstörningar i över fyrtio år, dels av att ha forskat på ämnet (Cynthia är en av världens främsta ätstörningsforskare) i flera decennier. I fallet ätstörningar är det historiska perspektivet extra angeläget (eftersom en massa icke vetenskapliga psykoanalytiska teorier var förhärskande fram till 1980-talet eller så) och författarens långa erfarenhet innebär att hon kan ge oss en bild av hur detta fält har förändrats, även om boken absolut inte är en historiebok.

Informationen om ätstörningar är trovärdig och Cynthia är noga med att ange när det finns osäkerhet i vad hon och kollegorna inom ätstörningsforskningen egentligen vet om olika tillstånd. Hon skönmålar inte heller prognoser för tillfrisknande eller vilken otrolig belastning insjuknandet innebär för den sjuke och dess anhöriga. Samtidigt är hon noga med att understryka att det alltid finns hopp och att man aldrig ska ge upp. Även här har hon en tyngd och en trovärdighet, eftersom hon kan backa upp sina påståenden med både vetenskap och egna patientberättelser, där till synes omöjliga situationer plötsligt har löst sig (trots otaliga misslyckade behandlingar under många år).  

Det är också blandningen av vetenskap och Cynthias kliniska erfarenhet som gör boken så bra. För någon som själv är sjuk tror jag att de kliniska exemplen ger en känsla av igenkänning, att man inser att man inte är ensam om sina problem. För anhöriga blir det lättare att förstå smärtan och hur svårt det är att brottas med en ätstörning. Som när patienten ”Donna” berättar om skammen som hennes hetsätningsstörning orsakar:

”I remember with shame having eaten my son’s entire sixth birthday cake, all decked out in a Lego theme, before he and his friends got home from school for the party. I had to run to the store and buy a generic undecorated sheet cake just so they would have cake. I have never felt so ashamed. When the urges would come over me, nothing, not even disappointing my son, could stop me.”

Det finns gott om liknande berättelser från patienter och deras anhöriga i boken. Anhörigperspektivet är överlag väldigt framträdande, och inte bara deras upplevelse av att leva med en person som lider av en ätstörning, utan även hur de med rätt hjälp och råd från vården kan vara till stor hjälp under vägen ut ur en ätstörning. Detta är i sig en närmast revolutionerande utveckling från 70-talets psykoanalytiska teorier där familjen tvärtom anklagades för att ha orsakat ätstörningarna. En behandling kallades till och med parentektomi (engelska parentechtomy), där de sjuka och mycket sårbara barnen skiljdes från sina föräldrar under längre perioder, under ett mycket sårbart skede av sina liv. Mer om det i min intervju med Cynthia, där hon berättar att hon själv lärde ut sådana teorier i början av sin karriär, och hur hon idag önskar att hon kunde ha det ogjort.

Sammanfattning – en väldigt bra bok om ätstörningar

Den här boken har tio år på nacken, men inom psykiatrin utvecklas kunskapen långsamt, vilket gör att boken är lika aktuell nu som när den publicerades. Även om titeln avslöjar att bokens huvudsakliga målgrupp är medelålders personer med ätstörningar, tror jag att den går utmärkt att läsa oavsett ålder. Att den inte finns på svenska är förstås ett minus, men språket är lättbegripligt och bör inte utgöra ett hinder ens för någon med knackig skolengelska. Sammanfattningsvis är det här en utmärkt populärvetenskaplig bok med självhjälpsinslag, med mycket hjärta och lika mycket hjärna.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 256
Förlag: Bloomsbury Publishing (USA)
ISBN: 9780802743503

Min intervju med Cynthia publiceras snart i Sinnessjukt, då kan du bara söka efter podden i din poddspelare så hittar du den där (det är avsnitt 222 och framåt).

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Interview – Frank Sulloway about Sigmund Freud and The Rise and Fall of Psychoanalysis

Last December, as I was working on a podcast documentary about Sigmund Freud, I had the chance to engage in a conversation with the psychologist and science historian, Frank Sulloway. Back in 1979, Sulloway released his well-known book ”Freud, Biologist of the Mind,” shedding light on the fact that much of Freud’s theoretical framework relied on biological theories that have since been proven incorrect. Listen to the full interview above or read my summary below.

In the vast landscape of scientific history, few individuals have stirred both fascination and debate as much as Sigmund Freud. I had the honor of interviewing esteemed scholar Professor Frank Sulloway, whose research has challenged conventional notions about Freud and the development of psychoanalysis, offering valuable insights into the enigmatic figure and his enduring legacy.

Sulloway’s insights painted a vivid picture of how Freud was perceived in the 1970s, the changing tides of opinion over time, and the fundamental flaws that undermined Freud’s credibility as a scientist.

Clip: Frank Sulloway on how Freud’s work compares to that of Charles Darwin.

From Icon to Pseudoscience

The 1970s was a period when Freud’s influence seemed unassailable. It was during this time that Sulloway himself published his critical book on Freud, which aimed to revise our understanding of the psychoanalytic pioneer. ”Freud’s stock was very valuable back in those days,” Frank told me as we reflected upon that particular era, when the extensive discourse and exploration into Freud’s enigmas were still on the horizon.

Prior to our interview, I had shared with him a quote from his own book, where he credited Freud’s writings as ”possibly the most important body of thought committed to paper in the twentieth century.” The quote left him slightly perplexed, and although he was, in fact, merely referencing the words of American sociologist and cultural critic Philip Rieff, he admitted that he wouldn’t express it in the same manner today: “I think that today, looking back, I would have not said ‘possibly’, I would have found some more critical way to say it. However, that quotation really sort of sum up how things were in the late 1970s with Freud riding quite high.”

As the interview unfolds, Sulloway traces the changing perception of Freud and his work. He highlights a pivotal moment in the 1970s when Henri Ellenberger’s book, ”The Discovery of the Unconscious,” challenged Freud’s claim of being an outcast whose views were unrecognized. This wave of revisionism questioned Freud’s legend and set the stage for a critical reevaluation of his theories. Sulloway recognizes the significance of publishing his book during this transformative period: “Looking back I’m actually quite grateful that I got interested in Freud and wrote my book when I did, because in the next ten years the revision was sort of over.”

The transformation of Sulloway’s own perception of Freud becomes evident as he discusses the current status of psychoanalysis. He declares, without hesitation, that he has ”not the slightest doubt that psychoanalysis is a pseudoscience today.” This definitive statement reflects his journey from a more favorable perception of Freud that aligned with the prevailing sentiment in the 1970s, to recognizing the inherent flaws in Freud’s scientific approach.

In a 1991 article on Freud’s case histories, Sulloway explores his changing perspective. He explains that the revelations brought forth by subsequent publications on the case histories exposed the extensive interpretive liberties Freud had taken. This divergence between the patients’ accounts and Freud’s published interpretations cast a shadow of doubt on Freud’s reliability as a scientist. He describes the article from 1991 as a missing chapter from his earlier book, as it shed light on Freud’s disregard for the scientific method and his tendency toward speculation: “When I wrote the paper I did on the case histories in 1991 I really reviewed that as a chapter I should have included in the book, because whiggish history aside, it does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science.”

”It does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science”

One of the most impactful revelations in the 1980s came from Sergej Pankeev, better known as The Wolfman, the most famous of all of Freud’s case histories. Austrian journalist Karin Obholzer conducted a series of interviews with him in the 1970s, which were compiled into a book published in 1982 (originally in German in 1980): “Obholzer’s book is quite interesting, because the Wolfman lived long enough to basically say Freud’s representation of his sort of cure was all wrong, he was never cured and he never believed Freud’s own interpretations, and just detail after detail makes you realize the arbitrary nature of the interpretations that went on in the case histories.”

Debunking the Flaws of Psychoanalysis

As our conversation delves deeper, we uncover the biological theories from the 19th century that heavily influenced Freud’s work. Professor Sulloway outlines two critical assumptions that Freud adopted from his background in biology. The first was the principle of the conservation of energy, which posited that repressed sexual energy finds expression in neurotic symptoms. This principle, proposed by Hermann Helmholtz, has since been debunked, undermining Freud’s interpretation of neurotic symptoms and dreams: “We know today that’s just totally wrong, that’s not the way the physiology of the human body or the human brain works, so that’s a pretty fundamentally wrong assumption that undermines a lot of Freud’s interpretation of neurotic symptoms and also the way dreams work.”

The second set of assumptions originated from Ernst Haeckel’s biogenetic law, which suggested that ontogeny recapitulates phylogeny, meaning that an individual’s development mirrors the evolution of the species. Freud applied this idea to his theory of psychosexual development (the anal, oral and genital stages). “It [Freud’s theory of psychosexuality] makes absolutely no sense based on anything other than Haeckels biogenetic law. Now, the problem with that is the biogenetic law is just wrong!”

Professor Sulloway further emphasizes Freud’s aversion to criticism and his resistance to changing his theories in the face of mounting evidence. Freud’s refusal to adapt his ideas weakened his position as a scientist and raised doubts about his commitment to objective inquiry. The rejection of dissenting views and the stifling of intellectual debate ultimately hindered the scientific progress of psychoanalysis.


Clip: Frank Sulloway explains how Freud’s resistance to revising his hypotheses obstructed the self-corrective process of science.

Unmasking Freud and critically examining his theories is an ongoing process. While Freud’s impact on the field is undeniable, the flaws in his scientific methodology and the lack of empirical evidence to support many of his claims have eroded his standing as a scientific pioneer: “You can find others who were more similar to Freud, although Freud is something of an outlier. If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts, so Mesmerism, Mesmer and the theory of Mesmerism or Gall’s theory of phrenology, those would be sort of the analogs of Freud in the nineteenth century. People who developed theories that later sort of collapsed because they just didn’t hold water.”

”If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts”

In conclusion, the legacy of Sigmund Freud and the field of psychoanalysis remain subjects of debate and critical examination. While Freud’s contributions to our culture cannot be overlooked, the flaws and limitations of his theories have undermined his standing as a scientific figure. Through the work of scholars like Professor Frank Sulloway, we continue to unmask Freud, scrutinizing his methods and challenging his claims. In doing so, we pave the way for a more objective and evidence-based approach to the study of human psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Make sure you also check out my interview with Frederick Crews, another acclaimed Freud scholar. Enjoy!

Publicerad den

Interview with Frederick Crews about Sigmund Freud – Unveiling the Ambition and Controversies Behind Freud’s Psychoanalysis

Last year, while I was making a podcast documentary about Sigmund Freud, I got the chance to interview Frederick Crews, a renowned critic of Sigmund Freud and author of the book “Freud: The Making of an Illusion”. You can listen to the full interview above (the documentary is in Swedish, unfortunately). Here’s a short summary:

Professor Crews has spent decades examining Freud’s life and work, challenging many of the widely accepted ideas about the father of psychoanalysis. Our conversation shed light on some of the key aspects of Freud’s personality and how they influenced his theories.

One of the main traits that Crews emphasized during our conversation was Freud’s ambition. Crews explained that Freud’s ambition was divorced from scientific curiosity:

“He had a scientific career briefly before he took up psychoanalysis, but his real interests were never scientific, they were literary and philosophical and historical. He really wanted to be a great personage in the world, and he was determined to make it happen. And to do so quickly as possible, even – you might say – suddenly.”

This ambition led Freud to endorse various theories without thoroughly examining the evidence for or against them. He was not driven by empirical investigation but rather by the desire for public success. Crews pointed out, ”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

Freud’s scientific career before psychoanalysis was quite brief, but he had a talent for microscopic studies of human and animal anatomy. Unfortunately, he lacked the empirical rigor one would expect from a successful scientist.  

”Freud was incapable of self-criticism, if anything went wrong with his treatment, it was somebody else’s fault, always, it was never his. And, you know, in a typical scientific career someone might be lucky enough to discover something at some point after many years of labor and many disappointments and frustration, but a scientist will keep at it until he or she has exhausted the rational possibilities. And as I said this simply just was not Freud’s way, he didn’t have either the temperament or the circumstances in his life that would enable him to show such patience,” Crews explained. In his view, Freud’s impatience and lack of self-discipline hindered his ability to test his theories rationally and led to frequent abrupt changes in his ideas.

Clip: Frederick Crews explains the uncritical belief in Freud and psychoanalysis, drawing parallels to religious faith.

Cocaine Controversies

To understand the roots of Freud’s theories, one also has to examine his early involvement with cocaine. Professor Crews highlighted that cocaine played a crucial role in Freud’s professional life, and in making the “discoveries” of psychoanalysis:

“One of the effects of cocaine that Freud emphasizes in his writings, is that it frees a writer from writer’s block. You become uninhibited in your thinking and your writing. Well, if that’s so, what this implies is that Freud’s theories were developed under the influence of cocaine. And if you read the Freud-Fliess letters with that in mind you will see a great deal of evidence of confusion of mind as he searches around for the key to the unconscious and so forth.”

”Freud’s theories were developed under the influence of cocaine.”

Freud’s advocacy of cocaine was reckless, as he did not conduct proper research or consider the negative effects it could have on patients. Instead, his main source of information was actually old editions of an advertising magazine for a pharmaceutical company.

“He read some back numbers of an American journal called the Detroit Therapeutic Gazette. He didn’t even notice that this journal was a propaganda operation by the Parke-Davis drug company. It was designed to sell drugs. Freud never even noticed that, even though the name of the owner of the company was on the cover of the magazine,” Crews explained, adding: “The Detroit Therapeutic Gazette had stopped recommending cocaine some four years before Freud became aware of it. He had to read the back numbers. There was something about cocaine that made Parke-Davis very nervous, they were backing off from it. But Freud didn’t care about that.”

The interview also shed light on Freud’s insatiable desire for wealth and fame. Freud’s wife criticized him for thinking about nothing but money, and he made his patients pay him large sums of money, knowing that he would never succeed in curing them.

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up. He liked very much the fact that he charged them a great deal of money for treatment that could go on and on and on for years. And he became extremely wealthy, he lost every penny of it in World War I, but after the war he resumes his ways and became very, very wealthy again. Wealth and fame were of paramount importance to him.”

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up.”

Clip: Frederick Crews explains the decline of belief in Freud’s propositions due to his lack of scientific support and the potential for public fascination to wane over time.

Distorting the Truth

When asked about the criticism Freud faced for his promotion of cocaine, Crews explained, ”There was a man named [Albrecht] Erlenmeyer who actually was a responsible physician, who had been dealing with cocaine and knew a great deal about it, who read Freud’s papers. Freud wrote four or five papers in the 1880s, rashly advocating therapeutic use of cocaine. Erlenmeyer read these papers and thought they were horrible, and criticized Freud, and especially criticized him for recommending that morphine addicts be injected with cocaine.”

How did Freud react to this harsh criticism from one of Europe’s leading experts on morphine addiction? Well, he kept lying.

“Freud’s response to Erlenmeyer was: ‘I never said that, I never advocated the injection with cocaine, with patients. I just didn’t do it.’ So, he was absolutely lying, what he was doing was counting upon the fact that his readers would not look up his original papers and find out what he had said.”

According to Crews, this deliberate misrepresentation of his own work was a recurring theme in Freud’s career. The extent to which Freud and his disciples attempted to hide the truth about his cocaine use and other aspects of his life and work is also significant. Professor Crews noted, ”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye. Freud’s devoted disciples, who were closely associated with him, knew about his flaws but often remained silent.”

”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye.”

In conclusion, understanding Freud’s personality traits, including his ambition, lack of scientific discipline, and greed, is essential for a comprehensive understanding of his theories. His involvement with cocaine and his disregard for scientific rigor compromised the validity of his work. Professor Crews’ insights provide valuable perspectives on Freud’s life and the origins of psychoanalysis, urging us to critically reevaluate the contributions and limitations of this influential figure in the history of psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Enjoy!

Frederick Crews and me during the interview.
Publicerad den

Recension – “Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” av Kevin J. Mitchell

“Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” av Kevin J. Mitchell

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Kevin Mitchell är neurogenetisk forskare som är verksam på Trinity College i Dublin. Han har forskat om neurogenetik i trettio år och skrivit böcker på samma tema, där hans senaste bok om människors fria vilja släpps i höst.

Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” är en populärvetenskaplig bok från 2018 om hur genetiken påverkar hur vi är och beter oss, både i termer av psykologiska drag och risk för att drabbas av olika psykiska sjukdomar och tillstånd. Jag fick själv boken rekommenderad av forskaren Amir Sariaslan inför en intervju med honom i min podd Sinnessjukt. Eftersom jag länge följt Amirs forskning och hans egen populärvetenskapliga blogg i ämnet (tidigare på hans egen sajt och numera på Substack) var jag väldigt taggad.

I boken argumenterar Michell för att de senaste decenniernas forskning har gett oss övertygande bevis för att ärftligheten för en lång rad psykologiska karaktärsdrag och psykiska sjukdomar är högre än man tidigare trott. Eftersom ämnet är så komplicerat har Mitchell valt att inleda boken med en grundlig redogörelse för hur hjärnan är uppbyggd, vad man egentligen menar när man talar om ”gener” och vilka av dessa som överhuvudtaget är betydelsefulla. Han gör det visserligen med den äran, i stora stycken går det att hänga med även som lekman, men ibland förlorar han mig ändå.

Stundtals tänker jag att ämnet kanske inte lämpar sig för populärvetenskap trots allt (och förbannar det faktum att boken ännu inte översatts till svenska). Genetik är otroligt intressant, men få saker får mig att känna mig så korkad.

Missförstått forskningsområde

Efter den grundliga genomgången av hur genetik och hjärnan fungerar, förklarar han sedan vilka olika psykologiska karaktärsdrag och beteenden som har undersökts och visat sig vara ärftliga i hög utsträckning (egen översättning):

”Resultat från sådana studier bekräftar ärftligheten för psykologiska karaktärsdrag och visar också att de inte orsakas av några särskilda aspekter av just tvillingstudier. Dessa fynd gäller alla typer av karaktärsdrag – samvetsgrannhet, extraversion, impulsivitet, aggressivitet, känslighet inför hot, värme och så vidare – såväl som intelligens, minne, språkförmåga, motorik, balans, psykologiska intressen, sexuell läggning, sömnmönster, musikalitet, aptit, sociala attityder, till och med hur religiösa människor är. Det gäller beteenden som rökning, problematiskt drickande, asocialt beteende, utbildningsnivå, otrohet och sannolikhet för skilsmässa. Och det är sant för alla typer av psykiatriska störningar, ångest, drogmissbruk, till och med självmordsbeteende. För alla dessa egenskaper eller beteenden är genetik en betydande orsak till variation i befolkningen.”

Han förklarar även varför begrepp som plasticitet och epigenetik – som av vissa har tolkats som tecken på att genetiken inte är så stark och avgörande som somliga (som Mitchell) påstår – inte alls innebär några större avsteg från de genetiska förklaringsmodellerna. Om plasticitet skriver han exempelvis att ”den plasticitet vi ser i vuxnas hjärnor låter oss ta in information om vår omvärld, men det finns få bevis för att den kan förändra våra underliggande anlag.”

När Mitchell kommer in på psykiatri går han bland annat igenom de många olika förklaringsmodeller som under årens lopp felaktigt föreslagits för psykisk sjukdom – psykoanalytiska modeller, miljögifter, vaccin och annat. Enligt Mitchell bortser dessa teorier från det som han anser redan är fastslaget: ”Vad alla dessa diskussioner om hypotetiska miljöorsaker förbiser är att vi redan vet vilken huvudfaktorn bakom dessa tillstånd är – de är överväldigande genetiska.”

Även om sista ordet säkerligen inte är sagt i den frågan, är det här onekligen en väldigt intressant och välskriven bok. Den är inte alltid lätt att förstå, men jag tror som sagt att det beror på ämnet snarare än författaren. Tyvärr är det ju ofta så att framgångsrika populärvetenskapliga böcker förenklar för mycket och överdriver vad vetenskapen egentligen kunnat slå fast, och när man läser den här boken förstår man varför det är så tilltalande för både författare och läsare att ta sådana förföriska genvägar.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla att läsa ”Innate”, det är verkligen en ögonöppnare som för mig som lekman framstår som ordentligt vetenskapligt underbyggd. Förhoppningsvis översätts den förr eller senare till svenska, men även på engelska förstår man tillräckligt väl för att ta till sig bokens huvudbudskap.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 312
Förlag: Princeton University Press
ISBN: 9780691204154

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Frågor och svar om antidepressiva läkemedel – intervju med experten Elias Eriksson

Elias Eriksson och jag i mars 2023.

Antidepressiva läkemedel är omtvistade och omges av många fördomar och myter. För att ta reda på vad som stämmer reste jag till Göteborg och intervjuade Elias Eriksson, som är professor i farmakologi på Göteborgs universitet. I intervjun finns en massa frågor och svar om antidepressiva läkemedel, men även om annan psykofarmaka.

Elias Eriksson har forskat om psykofarmaka i flera decennier och har bland annat forskat med Arvid Carlsson, nobelprisvinnaren som låg bakom den allra första SSRI-medicinen (SSRI = selektiv serotoninåterupptagshämmare, till exempel citalopram, escitalopram, fluoxetin, paroxetin och sertralin), som hette zimelidin.

På senare år har Elias tillsammans med bland andra Fredrik Hieronymus och Alexander Lisinski undersökt den kontroversiella frågan om SSRI-medlens effektivitet mot depression, men han har även forskat om SSRI som behandling mot andra tillstånd såsom premenstruell dysforisk störning (PMDS, premenstrual dysphoric disorder) och social fobi.

I den här över tre timmar långa intervjun får han utöver alla mina frågor en rad lyssnarfrågor och två expertfrågor. De tre första avsnitten av intervjun är gratis att lyssna på för alla, den fjärde och extra långa (en timme) delen är endast tillgänglig för poddens betalande medlemmar på Patreon.

Här följer en kort sammanfattning av varje del, med spelare där du kan lyssna på dem direkt:

Del 1 – bakgrund och signalsubstanser

I den första delen av intervjun med professor Elias Eriksson får vi veta lite om hans egen bakgrund: har han några jäv som lyssnarna bör känna till? Hur präglades hans uppväxt i personalbostäderna på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg? Hur var det att lära känna och sedermera forska med den legendariske nobelpristagaren Arvid Carlsson?

Vi kommer även in på en viktig fråga vad gäller antidepressiva läkemedel och annan psykofarmaka – vad vet forskarna egentligen om hur signalsubstanser fungerar? Elias menar att farmakologer ofta kraftigt överdriver vad de vet om hur olika signalsubstanser – som serotonin och dopamin – påverkas av psykiska sjukdomar, respektive av läkemedel. Detta gäller inte bara depression, även om serotoninhypotesen vid depression är särskilt ifrågasatt.  

Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel

I del två fortsätter vi att prata om signalsubstanser, bland annat om hur populära författare som Mia Lundin och Anders Hansen skriver om signalsubstanser – är deras beskrivningar verkligen korrekta? Elias berättar även om den luddiga gränsen mellan psykofarmaka och läkemedel mot kroppssjukdomar – när kritik riktas mot psykofarmaka är kritikerna i regel inte medvetna om att psykofarmaka inte bara används mot psykiska sjukdomar, och att många kroppssjukdomar kan orsaka psykiska symtom (och vice versa). En av de mest högljudda kritikerna mot psykofarmaka är den danske professorn Peter Götzsche, som Elias kallar ”en total klåpare”.

Vi kommer även in mer specifikt på depression och antidepressiva läkemedel: Varför tycker Elias att depression har tydligast biologiska markörer av alla psykiska sjukdomar? Runt en miljon svenskar tar antidepressiva, är det för mycket? Fungerar antidepressiva verkligen mot depression? Vad beror de jobbiga insättnings- och utsättningssymtomen som antidepressiva orsakar på?

Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag

I den tredje delen fortsätter vi att tala om antidepressiva läkemedel, inte minst om biverkningar. Ger antidepressiva mediciner ökad självmordsrisk? Fungerar antidepressiva för barn? Är antidepressiva mediciner beroendeframkallande? Ökar förskrivningen av antidepressiva läkemedel antalet sjukskrivningar? Orsakar psykofarmaka att sjukdomarna blir vanligare? Blir man sjukare av läkemedlen? Om man redan har testat många olika antidepressiva läkemedel som inte har hjälpt, är det någon mening att testa flera?

Vi pratar även om att man inom kroppsmedicinen (det vill säga vård av icke-psykiatriska sjukdomar) inte vet varken varför folk blir sjuka, eller varför somliga läkemedel eller andra behandlingar fungerar. Varför kritiseras psykiatrin så ofta för att inte veta vad som orsakar depression, eller varför antidepressiva läkemedel fungerar, när man inte ställer samma krav inom kroppsmedicinen? Elias får även svara på huruvida han anser att läkemedelsbolagen ägnar sig åt så kallad disease montering (att man hittar på sjukdomstillstånd för att kunna sälja läkemedel).

Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel


Den fjärde delen är extra lång (en hel timme) och är bara tillgänglig för betalande medlemmar på poddens Patreon-sida. I den får Elias bland annat svara på vad han tycker om den nya depressionsbehandlingen med ketamin, där förväntningarna är extremt höga från många forskare som beskriver det som ett genombrott. Är hajpen kring ketamin och annan psykedelika (dit somliga räknar ketamin) för stor?

Vi pratar även vidare om vanlig kritik mot läkemedelsbolag: stämmer det att läkemedelsbolag begraver studier som inte visar positiva resultat? Gör läkemedelsmarknadens kommersiella prägel att litium används i för liten utsträckning? Varför gör man numera inga större framsteg inom psykofarmaka-utvecklingen? Vilka är de största genombrotten som trots allt skett de senaste decennierna? Vi får även två expertfrågor: vilket tror Elias är nästa stora genombrott inom psykiatrisk behandling? Och vilket forskningsprojekt skulle han själv genomföra om han hade oändligt med resurser?

Dessutom talar vi om schizofreni och antipsykotika – delar han Åsa Konradsson Geukens entusiasm inför lumateperon, eller ”fjärde generationens antipsykotika” som hon kallade det nyligen i min intervju med henne? Tror Elias att vi kommer få bättre schizofreniläkemedel snart? Tror han på individualiserad medicin (så kallad precision medicine) i framtiden? Vi pratar även om bensodiazepiner, men framför allt om ADHD-mediciner. Vad tycker han om kritiken mot ADHD-mediciner? Varför anser han själv att de är ett av de största genombrotten i psykofarmakologi-historien?

Sist ut är era lyssnarfrågor, där en annan professor, Christian Rück (här finns för övrigt min intervju med honom), undrar varför Elias är så arg på KBT. De andra lyssnarfrågorna är: Vad tycker han om ECT? 2008 sa han som föreläsare att man inte får psykoser av cannabis, är det något han står fast vid idag? Varför kan man inte hitta en ersättning för litium som är lika bra, eller göra litium bättre, så man slipper att operera bort bisköldkörtlar? Många använder antihistamin mot insomni, det har ansetts vara ofarligt som ett ”receptfritt kroppseget hormon”, men nu debatteras ju en del om långtidseffekterna, vad säger egentligen forskningen och hur ser rekommendationerna ut idag, apropå att det är receptfritt?

Hela avsnittet finns på Patreon, men ett kort smakprov finns här:

Publicerad den

7 poddar om schizofreni – patienter och forskare berättar om sjukdomen

Poddar om schizofreni är inte så himla vanliga, det verkar vara mycket vanligare att man poddar om andra diagnoser. Schizofreni är ju förknippat med stigmatisering som gör det svårt att tala om. Jag själv och andra har dock gjort ett par poddar om schizofreni som jag vill tipsa er om.

Podcasts om schizofreni

Här är sju poddavsnitt om schizofreni med patienter, forskare och anhöriga som berättar om sina perspektiv på sjukdomen:

1. Intervju med Schizofreniforskaren Åsa Konradsson Geuken

Åsa Konradsson Geuken är docent i farmakologi på Uppsala universitet, hennes bror Mats Konradsson drabbades av schizofreni 1988 då Åsa bara var 14 år gammal. Åsa berättar hur hon reagerade på broderns sjukdom och hur hon många år senare bestämde sig för att ägna sitt liv åt att försöka lösa sjukdomens gåta.

Lyssna på intervjun här.

2. Marcus Sandborg lever med schizofreni

Författaren och föreläsaren Marcus Sandborg lever med schizofreni sedan länge och har bland annat skrivit boken ”En lång väg hem” som skildrar hur han insjuknade i sjukdomen. I den här intervjun berättar han om det och om hur han gör för att hantera sjukdomen i vardagen som småbarnspappa.

Lyssna på intervjun här.

3. Maria Borelius bror drabbades av schizofreni

Maria Borelius är vetenskapsjournalist och tidigare politiker, bland annat var hon handelsminister under en kort period under regeringen Reinfeldt. I den här intervjun berättar hon om sin älskade bror som drabbades av schizofreni.

Lyssna på intervjun här.

4. Sophie Erhardt forskar på inflammationsspåret

Sophie Erhardt är en prisbelönt forskare på Karolinska institutet i Stockholm. Hon forskar bland annat på det så kallade inflammationsspåret, hypotesen om att vissa psykiska sjukdomar är kopplade till en låggradig inflammation. Hon berättar om sin forskning och vad man hoppas att den ska leda till.

Hela intervjun med Sophie finns att lyssna på här.

5. Pebbles Karlsson Ambrose har schizoaffektivt syndrom

Pebbles Karlsson Ambrose jobbade länge i reklambranschen men drabbades sedan av psykossjukdomen schizoaffektivt syndrom, en närbesläktad sjukdom till schizofreni. I den här intervjun berättar hon vad som skiljer sjukdomen från schizofreni, hur den har påverkat hennes familj och barn, och hur hon gör idag för att hantera sin vardag.

Intervjun med Pebbles finns att lyssna på här.

6. Mats Konradsson drabbades av schizofreni för över 30 år sedan

NPSH:s podcast Kafferast i kunskapsfabriken har gjort en intervju med konstnären Mats Konradsson, som själv lever med schizofreni. Där berättar han hur sjukdomen påverkar honom och hans konstnärskap, och hur han försöker göra för att hålla sig så frisk som möjligt.

Lyssna exempelvis här.

7. Konstnären Julia Pivén lever med schizoaffektivt syndrom

Ångestpodden har intervjuat konstnären Julia Pivén om livet med schizoaffektivt syndrom, alltså samma diagnos som Pebbles Karlsson Ambrose lider av (se ovan). Julia berättar om hur hon fick sin diagnos, hur psykiatrin fungerar och hur hon upplever sjukdomen.

Lyssna på Ångestpoddens intervju med Julia Pivén här.