Det finns en hel del fonder och stiftelser som arbetar för människor med psykisk ohälsa i alla dess former. Alla de här fonderna och stiftelserna nedanför har hjälpt mig (och dig) på ett eller annat sätt. Nu är det dags att du hjälper dem.

Jag vet att det finns många därute som vill hjälpa till i kampen mot psykisk ohälsa. Många känner sig handfallna och vet inte hur de ska hjälpa till. Man har kanske inte heller tid att engagera sig fullt ut heller, vilket jag verkligen respekterar.

Tur då att det finns andra som gör det åt dig. Här nedan har jag listat sex organisationer som på olika sätt bidrar till att göra livet lättare för de som har exepmelvis depression, ångest, bipolär sjukdom eller schizofreni.

Alla kan inte gör allt, men alla kan göra någonting. Se nu till att ni stödjer någon (eller alla!) de här organisationerna som gör ett sådant hästjobb:

Fonden för Psykisk Hälsa

90-konto: Ja

Fonden för Psykisk Hälsa är en mycket bra fond där i princip varenda jäkla krona som sätts in går till forskning och opinionsarbete. Psykiatri- och psykologiforskning får så offantligt mycket mindre anslag än forskning på kroppssjukdomar, trots att runt hälften av alla sjukskrivningar i Sverige idag beror på psykisk sjukdom. Det är faktiskt en skandal att det ser ut så. Fonden för Psykisk Hälsa har funnits sedan 1993 och de delar varje år ut flera stipendier till unga lovande forskare inom psykiatri, vilket är otroligt viktigt.

Fonden har 90-konto vilket är det bästa kvalitetsmärke man kan få i Sverige, kraven för att få det är otroligt höga i termer av hur stor andel av pengarna som måste gå direkt till fondens ändamål. Du kan även starta en egen insamling för psykisk hälsa och stötta forskningen på det viset.

Jag är en av Fonden för Psykisk Hälsas ambassadörer sedan 2015 och vet vilket viktigt arbete de gör. Det finns gott om sätt att hjälpa Fonden för Psykisk Hälsa i deras arbete, och det är dessutom busenkelt. Gå in här för att läsa mer!

Numera anordnar de också Mental Health Evening, som är en gala där man uppmärksammar psykisk ohälsa lite extra. Här är en video från galan:

Mind

90-konto: Ja

Mind grundades redan 1931. De arbetar med att sprida kunskap och information, samtidigt som de driver stödverksamheter (de har telefonlinjer och onlinechat till exempel) för personer som mår psykiskt dåligt. Mind är en ideell förening med c:a 2000 medlemmar. I deras stödverksamheter arbetar närmare 100 volontärer som svarare.

Jag har själv suttit i Minds styrelse (utan betalt) och rekommenderar dem så klart väldigt gärna. Utomordentligt bra organisation som är väldigt professionella. De har även rekommenderat min bok om depression och panikångest på sin Facebook-sida.

Det är jättelätt att engagera sig i Mind. Du kan bli medlem (240 kr om året just nu), volontär, eller skänka pengar. Allt du behöver veta finns här.

Suicide Zero

90-konto: Ja

Suicide Zero arbetar för att radikalt minska självmorden i Sverige. De är en relativt nybildad förening som grundades 2013 men som har vuxit väldigt snabbt. Föreningen arbetar mycket med opinionsarbete och utbildning inom suicid, bland annat Våga Fråga-utbildningar både på plats och via nätet och som ”ger dig verktygen du behöver för att kunna agera om någon i din närhet verkar må dåligt och har självmordstankar”.

Hjälp Suicide Zero i deras viktiga arbete, mer info finns här.

Sankt Lukas

90-konto: Nej

När jag blev sjuk var Sankt Lukas faktiskt ett av de ställen jag sökte hjälp på, jag skriver även om dem i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i min bok. De erbjuder subventionerad psykoterapi till dem som inte tjänar så mycket. Jag var student och hade svårt att få terapi genom vårdcentralen och psykiatrin eftersom det är (var?) dålig tillgång på terapi inom landstinget i Stockholm.

Det blev aldrig att jag gick till Sankt Lukas, jag tror att jag trots allt fick hjälp någon annanstans eller att jag struntade i det just då, men jag vet att många söker till Sankt Lukas får hjälp. I grund och botten tycker jag så klart att alla borde få hjälp av den offentliga sjukvården även för psykiska problem, men så ser det inte ut idag och då tycker jag att Sankt Lukas är en toppenorganisation om man vill ge ett konkret stöd till dem som behöver hjälp.

Så här skriver de om sin insamlingsfond:

”Insamlade medel används till att subventionera samtalsavgifter för personer som behöver psykoterapeutisk hjälp vid mottagningen, men inte har råd med hela avgiften. Din gåva är av stor betydelse i svåra livssituationer och skickas till S:t Lukas Insamlingsfond, bankgiro 5299-3953. Märk inbetalningen GÅVA.”

FOUNTAIN HOUSE

90-konto: Nej

Fountain House är en internationell organisation som föddes i New York på 40-talet. Deras verksamhet innebär att psykiskt sjuka människor får en meningsfull vardag. De har aktiviteter där alla som vill får vara med och bidra, bland annat genom deras prisbelönta radioshow Radio Totalnormal där jag har varit med och blivit intervjuad. Det var otroligt inspirerande att se deras verksamhet, de GÖR verkligen skillnad, varje dag, året runt.

För att stödja Fountain House kan du till exempel bli medlem, läs mer här: http://www.fountainhouse.se/hur-blir-man-medlem/

Föreningen Balans

90-konto: Nej

Jag är medlem i Föreningen Balans, jag tror att det kostar hundra spänn om året eller något sådant. De gör en massa bra saker, bland annat sysslar de med opinionsbildning och sprider kunskap. Det är en organisation med eldsjälar som försöker göra livet enklare för alla oss som har eller har haft problem med depression eller bipolär sjukdom.

Här hittar du deras medlemsansökan.

Som vanligt vill jag påminna om att jag inte har fått betalt av någon av de här organisationerna för att det här inlägget, eller något annat inlägg här i bloggen. Bara så att ni vet. Däremot älskar jag dem, så skänk pengar nu!

Att hitta psykolog är väldigt mycket svårare än det borde vara, vilket är någonting som vi har pratat om i podden rätt ofta. Nu har vi spelat in ett avsnitt av podden som handlar om just att hitta psykolog eller psykoterapeut, i samarbete med onlinetjänsten Ahum som också är poddens nya huvudsponsor. Tjänstens grundare är psykolog och heter Fredrik Sandin (till vänster på bilden), i ett dubbelavsnitt intervjuar jag Fredrik och frågar honom om problematiken med att söka psykolog och hur Ahum vill hjälpa till att lösa det här problemet. Första delen går att lyssna på här:

Ahum matchar den som söker terapi med psykolog eller psykoterapeut, genom att man får fylla i ett formulär som genom en algoritm hittar en passande terapeut i närområdet, som är specialiserad på den problematik man söker för. En ganska enkel affärsidé egentigen, och jag tycker att det är märkligt att ingen har startat en sån här tjänst tidigare. Alla som likt mig har sökt psykolog på nätet vet att det är i princip omöjligt att överskåda utbudet och förstå vad som är det bästa alternativet.

Eftersom psykologhjälp är relativt dyrt dessutom, så blir det oftast att man inte söker hjälp överhuvudtaget, man vill ju inte få dålig hjälp samtidigt som det kostar skjortan. Om man däremot kunde ta ett informerat beslut så hade det så klart underlättat väldigt mycket. Hittar man en bra psykolog är det ju värt pengarna alla dagar i veckan.

Ahum gör det mycket enklare att hitta en psykolog som passar en. Man kan dessutom boka tid direkt på nätet och slipper därför vänta på telefontider och riskera att det inte finns några tider när man väl kommer fram.

Videoterapi och gruppterapi online

I min intervju med Ahums grundare, psykologen Fredrik Sandin, berättar han om hur han fick idén till den här psykoterapitjänsten. Del 1 hittar ni högst upp här om ni vill lyssna, del 2 publiceras snart.

I del 2 berättar Fredrik bland annat att de under våren kommer att lansera psykoterapi via videosamtal också. Dessutom kommer snart också möjligheten att boka gruppterapi via Ahum. Både videoterapi och gruppterapi gör psykoterapin mer lättillgänglig och dessutom billigare. Framför allt gruppterapin kommer att bli billigare eftersom en psykolog då arbetar med flera patienter under samma session, jag har själv gått i gruppterapi i två omgångar och kan verkligen rekommendera det.

Ahum kommer att erbjuda gruppterapi online men även fysiskt, men det senare kanske framför allt i storstäder eftersom det är svårt att få ihop rent praktiskt på landsbygden. Gruppterapi online är i den meningen väldigt smart, eftersom det inte blir lika avgörande vart man bor i landet.

Söka psykoterapi online

Ahum gör det alltså lättare att hitta psykolog och psykoterapeut online, vilket är en tjänst som jag har efterlyst länge. De har bara legitimerade psykologer och psykoterapeuter, vilket är viktigt eftersom det är en kvalitetsgaranti och en försäkring om att terapeuten för journal och går att anmäla vid felbehandling (det kan du inte göra annars). Ahum har också en nöjd kund-garanti som vi pratar mer om i podden, där du får pengarna tillbaka för det första besöket om du inte klickar med din terapeut.

Lyssna gärna på dubbelavsnittet med Fredrik Sandin och ge oss feedback på Twitter där jag heter c_dahlstrom, Fredrik heter idrottspsykolog och Ahum heter socialahum. Trevlig lyssning!

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

I min bok om depression och panikångest, som består av sextio frågor och svar (och är Sveriges mest sålda bok om ångest), har jag ett par frågor som behandlar vilka behandlingar som är bäst för depression respektive panikångest, samt vilka terapier/mediciner som fungerar bäst. Jag tänkte skriva lite kort om depressionsbehandlingar här.

Mycket av underlaget i boken kring de här frågorna har jag tagit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Det är regeringens expertråd som utvärderar olika behandlingar av vanliga fysiska och psykiska sjukdomar. De har gjort två jättegenomgångar av all tillgänglig forskning om behandling av depression (som kom ut 2004) och ångest (2005).

I frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” skriver jag till exempel så här:

”Oftast behandlas depressioner med psykoterapi eller med läkemedel. Man kan behandlas med enbart medicin eller terapi, men det är också vanligt att kombinera dem. Vid svårare depressioner används ibland elbehandling, ECT (se s. 161). Det finns också andra behandlingar mot depression som inte har studerats lika mycket, till exempel ljusterapi och magnetbehandling.”

I en annan fråga, ”Medicin eller terapi, vad fungerar bäst?” skriver jag om när man, generellt sett, har bäst hjälp av medicin respektive terapi. Något förenklat kan man säga att sannolikheten är större att man blir hjälpt av medicin än terapi om man har en svår egentlig depression eller dystymi.

Terapier: korta terapier + här och nu

Om man vill testa terapi finns många olika alternativ. Tyvärr är det långt ifrån alla som har vetenskapligt stöd, men eftersom psykoterapi inte omfattas av den så kallade ”kvacksalverilagen” måste du själv ta reda på vad som hjälper (du kan inte lita på att din terapeut gjort det åt dig).

Kvacksalverilagen finns inte kvar, och hette aldrig kvacksalverilagen även om den kallades det i folkmun, men reglerna finns kvar som en del av patientsäkerhetslagen. Den går i stora drag ut på att den som inte är legitimerad INTE får behandla svåra sjukdomar som cancer, HIV, diabetes, epilepsi och så vidare.

Däremot får vemsomhelst idag utge sig för att kunna bota psykiska sjukdomar, även alltså dödliga psykiska sjukdomar som svåra depressioner och psykossjukdomar som schizofreni. Man får kalla sig certifierad, auktoriserad eller licensierad terapeut till exempel, det enda man inte får kalla sig är legitimerad, till exempel legitimerad psykolog.

Hursomhelst, så här skriver jag i frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” om terapier:

”Bland psykoterapierna finns det många olika typer att välja på. De terapier som har fått vetenskapligt stöd för sin effekt på depression har vissa saker gemensamt. Bland annat rör det sig om kortare terapier, ofta på runt 20 tillfällen, som koncentrerar sig på problemen här och nu istället för att fokusera på händelser tidigare i livet. Läs mer om terapi på s. 43.”

Jag skriver mycket mer om terapier i boken om du vill veta mer om de olika terapiformerna.

Antidepressiva mediciner

Om man vill testa medicin mot depression finns även här en massa alternativ. I samma fråga som ovan skriver jag så här:

”När det gäller läkemedel är antidepressiva mediciner de vanligaste att använda mot depression. Det finns många olika sorters antidepressiva mediciner och de har olika effekt på olika människor och olika sjukdomar. Man kan antingen använda bara medicin eller kombinera den med terapi. Läs mer om läkemedel mot depression på s. 149.”

Det vanligaste alternativet (som flest använder alltså) är de nya SSRI-medicinerna, som står för selektiva serotoninhämmare. De är egentligen inte så himla nya längre, Prozac som var först ut började säljas i USA 1987. Men jämfört med första generationens antidepressiva (”tricykliska” antidepressiva) som började säljas i USA 1958, är de väldigt nya.

Läs mer om medicinerna och hur de fungerar i boken om du funderar på det, jag själv tar Sertralin (Zoloft) och har haft bra hjälp av dem, men antidepressiva mediciner är ingen mirakelkur och hjälper långtifrån alla.

Stora individuella skillnader

Sist men inte minst vill jag återigen understryka att de individuella skillnaderna är stora. Det är vanligt att man behöver prova flera metoder innan man hittar rätt behandling. Till exempel är det inte ovanligt att man behöver byta medicin eller anpassa dosen flera gånger innan den fungerar som den ska.

LYCKA till!

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fitzpatrick, L. (2010). A Brief History of Antidepressants”. [Webb]

Vem får egentligen kalla sig terapeut? Vad är skillnaden på en samtalsterapeut och en psykoterapeut? Det är stor skillnad mellan olika titlar som man kan stöta på när man söker samtalsterapi. Här är några grundregler.

I min bok om panikångest och depression är en viktig fråga den som handlar om vem som egentligen får kalla sig för vad i sammanhang som handlar om samtalsterapi. Innan jag började skriva boken visste jag faktiskt inte vad som gällde, jag märkte ganska snabbt att det här var en djungel – fast med ganska tydliga regler som är viktiga att känna till.

Psykoterapeut

Okej, vi börjar med psykoterapeut. Det är en skyddad yrkestitel, och därmed alltså en tydlig kvalitetsstämpel. En psykoterapeut är oftast psykolog i grunden, men kan också vara socionom, läkare, sjuksköterska eller präst till exempel. Det de har gemensamt är att de har gått en lång utbildning i psykoterapi och är legitimerade av Socialstyrelsen.

Psykolog

Även psykolog är en skyddad yrkestitel med tydliga krav på utbildning. Man får alltså inte kalla sig psykolog om man inte har fått legitimation av Socialstyrelsen. Ofta skriver man till och med ”leg. psykolog” för att visa att man är legitimerad.

Psykiater

Psykiater, som även kan stavas psykiatriker (det är samma sak), är också en skyddad yrkestitel som kräver lång utbildning och legitimation. En psykiater är en läkare som är specialiserad på psykiatri och olika psykiska sjukdomar och störningar. Även här skriver man ofta ”leg. psykiater” för att visa att man är legitimerad.

Terapeut

Andra typer av titlar som slutar på ”terapeut” (eller ”coach” eller någonting annat) kan VEM SOM HELST använda. Livscoach, samtalsterapeut, familjeterapeut eller bara terapeut säger alltså INGENTING om kvaliteten på den terapi du kommer att få om du söker dig till en sådan. Uppdatering 8 juli 2019: arbetsterapeut och fysioterapeut är också skyddade titlar med legitimationskrav sedan 1999 respektive 2014. Både arbetsterapeuter och fysioterapeuter kan vidareutbilda sig till psykoterapeuter.

Varför är det här viktigt?

Det här är väldigt viktigt eftersom någon som inte är legitimerad inte behöver följa några särskilda regler och inte heller behöver föra journal. Jag har nyligen hämtat ut mina egna journaler från psykiatrin och måste säga att jag tycker att det är jäkligt vettigt att vi har det här systemet. Där kunde jag se exakt vad som hade hänt under min behandling.

Om du går till någon som inte är legitimerad kan du inte heller anmäla ”terapeuten” om du blir felbehandlad. Mer om det, och om hur du kollar upp att en terapeut som säger sig vara legitimerad verkligen är det finns i boken (frågorna heter ”Vem får kalla sig terapeut?” och ” Vad gör jag om jag inte är nöjd med den hjälp jag får?”)

Jag fick ett mejl häromdagen av en kille som heter Emanuel Nilsson. En 22-årig entreprenör som gick in i väggen för drygt ett år sedan, som 21-åring. Han har nyligen börjat blogga om utbrändhet och entreprenörskap på emanuelnilsson.se och föreläser även om utbrändhet.

Utbrändhet är ett viktigt ämne att prata om eftersom det har ökat så oerhört mycket de senaste tjugo åren. Läs mer om det i mitt blogginlägg om utmattningssyndrom
som jag skrev här för ett tag sedan. I min bok om panikångest och depression skriver jag även om utmattningssyndrom, bland annat i frågan ”Är stress kopplat till psykisk ohälsa?”

Att gå in i väggen redan vid 21 års ålder är nog relativt ovanligt men att vara ung och utbränd är nog betydligt vanligare idag än för tjugo år sedan. Även om jag alltid uppmanar folk att starta företag så är det nog lätt att bli överambitiös när man är i den åldern, har man gott självförtroende när man slutar gymnasiet (vilket jag också hade, i varje fall i den bemärkelsen) så ser man inte problem och faror längs vägen, man ser bara möjligheter. Det är ofta ens största tillgång men också ens största belastning – man låter sig inte slås ned av ett nej men lyssnar inte heller på kroppens signaler och har inga tidigare misslyckanden att dra lärdom av.

Här kan ni lyssna på en intervju med Emanuel:

Tack för mejlet Emanuel, lycka till med ditt framtida entreprenörskap och hoppas att du lyckas hitta en bra avvägning mellan ambition och återhämtning! Till er andra: gå in och läs Emanuels blogg.

Häromdagen när jag tog min antidepressiva medicin Sertralin fick jag en sådan jävla halsbränna att jag inte kunde sova på hela natten. Min mage är visserligen utomordentligt jävla känslig, men det var ändå rätt obehagligt.

Jag vill inte skrämma upp någon i onödan med biverkningar av Sertralin eller antidepressiv medicin, överlag tycker jag att jag inte har några biverkningar alls nästan bortsett från att jag är lite trött. Om man vill veta mer om biverkningar av antidepressiv medicin så skriver jag om det i min bok om panikångest och depression i frågan ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”

Att man får sura uppstötningar och halsbränna är vanligt bland dem som stressar och oroar sig mycket, så det behöver inte bero på medicinen, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva om det här ifall någon annan råkar ut för samma sak:

Häromdagen kom jag hem sent efter att ha varit på restaurang med två kompisar. Jag hade käkat riktigt mycket god mat och druckit Cola, vilket brukar påverka min mage. Kaffe och te under dagen dessutom, men om jag får halsbränna brukar det ändå vara ganska lätt ordnat att bli av med den, en Samarin och sedan sover jag som en baby.

Den här gången ballade min mage ur fullständigt. Jag tog min Sertralin precis innan jag gick och lade mig i sängen, svalde den dessutom bara med en klunk vatten direkt från kranen, istället för ett helt glas vatten som jag brukar. Jag kände hur det kittlade i halsen av medicinen som jag inte sköljt ner ordentligt, men tänkte inte mer på det.

Efter typ tio minuter i sängen började kittlingen kännas mer som syra i halsen på mig. Det bubblade och sved. Jag gick upp och tog en Samarin, väntade en stund på att det skulle gå över men det blev bara värre. Det gick inte över med två Novalucol (skitmedicin förresten) heller, men jag var tvungen att sova så jag satte mig i soffan och sov dåligt hela natten.

Jag tycker nog att jag får skylla mig själv egentligen, jag hade käkat så mycket skit den dagen så Sertralinen var nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men den rann över väldigt mycket och jag tror att det kan bero på Sertralinen. Överlag vill jag ändå säga att jag inte har haft några problem med halsbränna de andra hundratals dagar jag har tagit Sertralin, och jag vill som sagt inte skrämma någon. Men om ni drabbas av halsbränna och nyligen har tagit Sertralin: det kan ha med det att göra. Kanske en anledning att inte ta Sertralin på kvällen?

Inför jul- och nyårshelgerna är det många som mår dåligt. Även om både julafton och nyårsafton innebär lycka för många människor är det jobbigt för den som är ensam. Nyårsdagen är faktiskt årets mest självmordstäta dag.

Jag tror att många känner igen sig i beskrivningen av jul- och nyårsfirandet som högtider med blandade känslor. Det kan vara väldigt mysigt och roligt, en chans att träffa familjen, få fina presenter, äta god mat och fira att ett nytt år har börjat. Men det är också en tid på året som innebär ensamhet, utanförskap och stress.

Det kan vara små och ofarliga problem som att man oroar sig lite för vad man ska göra på nyårsafton – man vill ju inte vara den enda som inte får gå på fest. Men stressen och stigmatiseringen kring firandet kan få betydligt svårare konsekvenser än en liten klump i magen innan man ”hittat” någonstans att fira.

För många blir julafton och nyårsafton det tydligaste tecknet på att man är (eller känner sig) ensam. Kontrasten mellan sin egen ensamhet och alla andras stora lyckliga umgängeskretsar blir som störst under storhelgerna.

Självmord: nyårsdagen och måndagar vanligast

Kanske kan det vara en del av förklaringen till det faktum att nyårsdagen är den dagen på året då flest människor begår självmord? Särskilt bland unga människor (10-26 år, se graf) är det tydligt att självmord sker oftare på nyårsdagen än på andra dagar.

I grafen ovan ser man antal självmord i Sverige mellan åren 1969-1996 under storhelgerna, dels i åldersgruppen 10-26 och dels i gruppen 27 år och äldre. Visserligen verkar dagen efter annandag påsk (”Annandag påsk +1” i grafen) vara vanligare bland dem som är 27 år eller äldre, men avvikelsen för gruppen 10-26 år på nyårsdagen är så pass stor att det totalt sett sannolikt är nyårsdagen som är vanligast utslaget över hela befolkningen. Även statistik från Nederländerna visar att nyårsdagen är vanligaste dagen att begå självmord.

Bland de andra dagarna som verkar vara vanliga i självmordsstatistiken finns dagen efter annandag påsk och dagarna efter midsommarafton. Jag kan inte låta bli att tänka att alkohol är inblandat – många klassiska bakisdagar är representerade bland de vanligaste självmordsdagarna. Det blir särskilt tydligt om man tittar på åldersgruppen 10-26 år där nyårsdagen, påskafton och midsommardagen sticker ut.

Å andra sidan, om man tittar på veckodagar tycks måndagar vara den vanligaste dagen att ta självmord på, både i den holländska statistiken och i en tysk studie är måndag vanligast, följt av tisdag. Om man antar att de flesta dricker på fredag och lördag faller bakisteorin med andra ord.

Självmorden minskar

Som tur är minskar antalet självmord generellt sett i samhället vilket jag har skrivit om här tidigare. Dessutom minskar risken för självmord ju äldre vi blir.

Depression är den vanligaste orsaken till självmord, men depression går att behandla och alla som mår dåligt kan börja må bättre. Jag skriver i min bok om panikångest och depression om hur farligt depression är i frågan ”Är depression farligt?” och även en hel del om självmord i stort i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. I min podcast Sinnessjukt pratar vi ofta om självmord, jag har intervjuat många intressanta experter och människor som antingen har anhöriga som tagit livet av sig eller som själva försökt begå självmord. Här är en länk till alla avsnitt där vi pratat om självmord.

Källor:

Forskning & Framsteg. Den moderna världens baksida. [www] Hämtad den 4 december 2013.

Olsson L, Wassserman D. Större risk för självmord bland unga under nyårsdagen. Läkartidningen 1999;96:5677-5678 [www] Hämtad den 4 december 2013.

Rådbo, Helena. ”Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord.” Strategiutveckling i en svensk kontext [dissertation]. Karlstad: Karlstads universitet 34 (2008). [www] Hämtad den 4 december 2013.

Statistics Netherland. Many suicides at the start of January. [www] Hämtad den 4 december 2013.

Många undrar om genetik och psykiska sjukdomar. Är panikångest ärftligt till exempel? Det finns en del forskning på det området och svaret är att panikångest är ärftligt om det är ett symtom på en ångestsjukdom, men att man bara ärver själva sårbarheten, inte sjukdomen i sig.

I min bok om panikångest och depression skriver jag i frågan ”Är panikångest ärftligt?” om vad forskningen har att säga om genetiken bakom panikångest. Många psykiska sjukdomar är ärftliga, men i olika stor utsträckning och man ärver normalt sett inte själva sjukdomen, utan bara en sårbarhet som gör att man lättare drabbas av sjukdomen än någon som inte har det i generna.

Vad gäller panikångest så är det ofta ett symtom på en ångestsjukdom. Framför allt paniksyndrom där det ju är huvudsymtomet, men panikångest kan även dyka upp om man har andra ångestsjukdomar (även om det ur medicinsk synvinkel oftast ses som att man har samsjuklighet med paniksyndrom i de fallen, att man till exempel har GAD med ”en släng” av paniksyndrom typ). Enstaka panikångestattacker behöver dock inte betyda att man är sjuk, det får ungefär var tredje person varje år, men långt ifrån alla har en ångestsjukdom.

Ärftligheten för panikångest måste därför delas upp mellan enstaka panikångestattacker och de olika ångestsjukdomarna där panikångest kan vara ett symtom (eller som har hög samsjuklighet med paniksyndrom, beroende på hur man ser det).

I min bok skriver jag bland annat så här om ärftligheten för enstaka panikångestattacker:

”För att säga något om ärftligheten hos panikångest måste man titta på vad panikångesten beror på. Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om.”

Och senare om de olika ångestsjukdomarna:

”De [undersökningarna] visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga. Undantaget är posttraumatiskt stressyndrom, som inte är klarlagd än.”

Jag skriver också så här:

”Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på.”

Svaret på frågan om panikångest är ärftligt är alltså ja ifall det är en del av en ångestsjukdom, men att man inte vet ifall enstaka panikångestattacker är ärftliga eller inte. Man ärver hursomhelst inte själva sjukdomen utan bara en sårbarhet. Dessutom varierar ärftligheten mellan olika ångestsjukdomar och är aldrig högre än ungefär 50 procent.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

Det finns en bild av att svenskar begår självmord oftare än andra nationaliteter. I andra länder förknippas Sverige med depraverade, alkoholiserade och självmordsbenägna människor. Men hur vanligt är självmord i Sverige, och hur vanligt är det i jämförelse med andra länder? Låt oss ta en titt på statistiken.

I min bok om depression och panikångest skriver jag om självmord i flera frågor, bland annat ”Är depression farligt?” där jag skriver att ”Depression är en av de vanligaste orsakerna till självmord, vilket i sin tur är den vanligaste dödsorsaken bland män som är mellan 15 och 44 år gamla och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder”. Men faktum är att antalet självmord sjunker, och att vi inte är mer självmordsbenägna i Sverige än i andra länder.

Om vi börjar med hur vanligt självmord är i Sverige så kan man konstatera att antalet självmord har sjunkit dramatiskt sedan 80-talet. 1980 var till exempel antalet självmord 2237 i Sverige, 2003 var det bara 1376. Förr året var det 1523, vilket alltså är en ökning från 2003 som är det lägsta talet de senaste 30 åren. Men den långsiktiga trenden är ändå klart nedåtgående (se diagram nedan).

Att bara titta på det totala antalet självmord ger dock inte hela sanningen, befolkningsmängden förändras och det är i förhållande till den man bör räkna för att se ifall en trend verkligen är nedåtgående eller inte. I Sveriges fall har befolkningen ökat från 8,3 miljoner invånare 1980 till 9,5 miljoner för 2012, en ökning med drygt 1,2 miljoner människor. Trots det har alltså antalet självmord sjunkit snabbt, men hur snabbt?

Självmordstal – antal självmord per 100 000 invånare

Eftersom befolkningsmängden förändras brukar man istället för totalt antal självmord räkna på ”självmordstal”. Det innebär att man tittar på hur många som begår självmord per 100 000 invånare i ett land. Då får man mer pålitliga siffror för hur trenden ser ut i ett visst land.

För Sverige ser trenden ut så här sedan 1980 till 2012, samt med en prognos fram till 2020 (diagram från Karolinska Institutet):

Självmordstalet i Sverige har sjunkit från 33.4 till 19.2 under perioden 1980-2012. Lägsta självmordstalet hittills i Sverige är från 2011, då det låg på 17.5. Det innebär att 17.5 invånare per 100 000 invånare i Sverige begick självmord 2011. Man räknar med att det kommer att sjunka till ungefär 16 fram till år 2020. Det skulle innebära att antalet självmord i Sverige sjunkit med mer än hälften på bara 40 år.

Sverige jämfört med andra länder

Hur ligger vi till om vi jämför med andra länder då? Även här ligger vi ganska medelmåttiga nästan oavsett hur man räknar. I en jämförelse med andra EU-länder ligger vi precis på medel (se diagram nedan från Eurostat från 2010, länderna längst ned är europeiska länder som inte var med i EU då)

Som du ser låg vi exakt på medel 2010, på 12.3 självmord per 100 000 invånare (att siffran är lägre än Karolinska Institutets siffra beror på att man räknar lite olika, till exempel kan det bero på att man inte tar med osäkra självmord). Faktum är att Kroatien, som har högre självmordstal än Sverige, har gått med i EU 1 juli i år vilket skulle kunna putta ner oss till under medel.

Om vi jämför Sverige med resten av världen ligger vi på 44:e plats av 110 länder som är med på Wikipedias självmordstalsranking, efter länder som USA, Kanada, Danmark, Frankrike, Japan och Nya Zeeland. Wikipedias ranking är förmodligen inte lika pålitlig, eftersom siffrorna är tagna från väldigt olika årtal samt att flera länder (Haiti till exempel) har rapporterat noll självmord, men den ger en ungefärlig bild av hur det ser ut.

Varför sjunker antalet självmord i Sverige?

Under de senaste åren har användningen av antidepressiva mediciner ökat samtidigt som antalet självmord sjunkit. Men det behöver inte betyda att sambandet är så enkelt, minskningen skulle kunna bero på andra orsaker, som ökad öppenhet och minskat tabu till exempel. Många experter verkar ändå vara överens om att antidepressiva mediciner är en stor del av förklaringen.

I Finland har psykiatern Jari Tiihonen undersökt sambandet mellan medicinering och självmordsfrekvens. Han letade upp alla finländare som legat på sjukhus för självmordsförsök under sju år. Totalt var det 15 400 personer, han följde sedan upp dem under tre år.

Under de tre åren tog över sexhundra av personerna livet av sig, vilket inte var överraskande eftersom det var en väldigt självmordsbenägen grupp människor. Det som däremot var överraskande var att antidepressiv medicin tycktes ha en skyddande effekt.

Av de som tagit antidepressiv medicin förut och fortsatt med det, reducerades risken för självmord med 30 procent. ”Såvitt vi vet är det ingen som tidigare kunnat prestera hållbara bevis för dessa samband. Våra Resultat antyder att antidepressiv medicin kan bidra till en betydande minskning av dödligheten i denna patientgrupp.” säger Tiihonen i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”.

Sammanfattning

Antalet självmord i Sverige har sjunkit dramatiskt de senaste trettio åren, med nästan hälften räknat på antalet självmord per 100 000 invånare. En fördom om svenskar är att vi tar livet av oss oftare än vad man gör i andra länder, men om man jämför med andra länder tar svenskar livet av sig varken oftare eller mer sällan än andra nationaliteter. Varför antalet självmord sjunkit vet man inte, men en stor del av förklaringen tycks vara den ökade användningen av antidepressiva mediciner.

Källor:

Aftonbladet, ”Självmord minskar med antidepressiva”. [www] hämtad den 13 november 2013

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Eurostat Statistics Database. Data are age-standardised to the WHO European standard population. [www] Hämtad den 13 november 2013

Karolinska Institutet, Självmord i Stockholms län och Sverige
1980 – 2008. [www] hämtad den 13 november 2013

Statistiska Centralbyrån, Befolkningsutveckling; födda, döda, in- och utvandring, gifta, skilda 1749 – 2012 [www] hämtad den 13 november 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Wikipedia, List of countries by suicide rate. [www] hämtad den 13 november 2013

I sin podcast Fredagspodden med Hannah & Amanda avsnitt 86 som kom ut idag pratar Hannah Widell och Amanda Schulman om depression. De uppmanar alla sina lyssnare att prata öppet om depression och att söka hjälp om de känner sig deprimerade, Amanda Schulman berättar även om sin egen depression.

Amanda Schulman och Hannah Widell har en av Sveriges största podcasts, Fredagspodden med Hannah & Amanda, där de pratar om allt möjligt som händer i deras liv. Imorse när jag lyssnade på deras nya avsnitt ”Gillar du mina looks?” pratade de om depression.

De började med att säga att de ofta tidigare har pratat om ångest, men aldrig om depression, trots att det är så vanligt (mer om det i min bok om depression och panikångest under frågan ”Är depression vanligt?”) Amanda Schulman beskriver depression som en våt filt som kväver livslusten.

– En depression kan ju lägga sig som en våt filt över ens psykiska hälsa, men man kan fortsätta att leva på. Man kan gå till jobbet man kan umgås med kompisar, man kan klara av det allra mesta, men det man inte vet när man är i det att det tar bort det mesta av ens lycka och ens välmående.

Amanda Schulman har varit deprimerad berättar hon, en lätt depression som hon upptäckte när hon fyllde i ett skattningsformulär.

– De har olika formulär, jag har en gång fyllt i ett sådant formulär där det visade sig att jag var deprimerad under den tiden.

Hon uppmanar alla som tror att de är deprimerade att söka hjälp, så att man inte går runt och är sjuk i onödan eftersom det finns effektiva behandlingar. Många har depressioner som de själva inte upptäcker, de tror att deras nedstämdhet är normal och tycker att det är skämmigt att söka hjälp.

– Jag tror så här i efterhand att det finns många gånger i mitt liv där jag har varit deprimerad ganska lång tid utan att veta om det.

De pratar om att det finns hjälp, både terapi och antidepressiva mediciner, som kan hjälpa till om man inte känner att man klarar sig själv. Att gå till en psykolog eller att ta medicin en period för att komma på rätt köl kan vara en lösning, tycker Amanda Schulman.

– Väldigt, väldigt ofta är medicin en lösning, för att komma upp där, och då menar inte jag att ni ska äta antidepressiv medicin hela livet, men för att komma upp till en viss nivå så man faktiskt kan förändra saker kanske man behöver professionell hjälp.

Hannah Widell berättar att hon aldrig har varit deprimerad men att det kan bero på att hon väldigt tidigt, som fjortonåring, kom i kontakt med sin terapeut Monika som hjälpte henne ända tills hon blev nitton år. Det som då hette PBU, som nu heter BUP, hjälpte henne att ta tag i problemen och gå i terapi när hon kände att hon behövde det.

– Det gjorde ju också att varje gång som jag har känt minsta lilla tendens till depression eller till att jag inte mådde så bra så har jag kontaktat en terapeut.

Om du vill lyssna på avsnittet där de pratar om depression finns det här eller på iTunes. Själva samtalet om depression börjar 37 minuter in i podden, men lyssna på hela för bövulen!

Priser på psykolog och psykiater inom landstinget trodde jag kostade (ungefär) lika mycket i de olika delarna av landet. Nu vet jag bättre, variationerna är stora, och även om högkostnadsskyddet är lika för alla finns det problem med skillnaderna i avgifter mellan olika län och regioner.

Jag satt och gjorde lite research till de sista ändringarna i min bok om depression och panikångest. Jag skulle kolla upp vad patientavgifterna för psykologbesök och besök hos psykiater ligger på i olika delar av landet, och upptäckte att det varierar ganska mycket.

Innan jag listar de olika patientavgifterna vill jag bara nämna att vi har ett högkostnadsskydd i Sverige som ligger på max 1100 kronor per år (landstingen och regionerna får ha lägre belopp men inte högre) just nu, det vill säga att om du når det beloppet spelar avgiften inte längre någon roll, eftersom du inte betalar den då.

Så skiljer sig patientavgifter mellan länen – jämförelse

Trots det tycker jag att det är viktigt att belysa avgifterna på psykologbesök och besök hos psykiater (läkare som är specialiserad på psykiatri) eftersom det säger någonting om hur man ser på psykisk ohälsa i de olika regionerna.

För någon som bara behöver besöka psykolog ett par gånger, och alltså inte kommer upp i fribeloppet, eller som inte är frisk nog att ens klara av att hålla koll på det där stämpelkortet, kan skillnaderna vara kännbara. Dessutom kan en skillnad mellan 50 kronor och 160 kronor (se nedan) göra att den som inte har mycket pengar avstår från att söka hjälp, även om vi har ett högkostnadsskydd.

Missförstå mig rätt, jag tycker i grund och botten att den svenska modellen med högkostnadsskydd är väldigt bra, en enda psykologtimme kostar ofta just en tusenlapp om man går privat, men det finns utrymme för förbättring tycker jag. Här är fem regioner/landsting slumpmässigt valda (eller ja, de dök upp först i Google) och deras avgifter för psykolog och psykiatri.

Som ni ser varierar priserna ganska mycket. Jag blev faktiskt lite chockad när jag betalade 350 kr hos min psykiater senast. Jag hör till dem som försöker hålla reda på de där jäkla stämpelkorten men ofta glömmer dem när jag ska till läkaren och sedan inte orkar stämpla ihop dem så att jag går gratis. Visst, jag borde inte vara så slarvig, men kan det verkligen vara så svårt att digitalisera skiten?

Bäst tycker jag Örebro läns landsting är, där psykologen alltid kostar 80 kronor, och psykiatern kostar 250 kronor om man inte söker akut på helg eller kvällar, och dessutom bara 130 kronor vid första besöket. Enkla och billiga priser.

Sämst tycker jag Region Skåne är, som tar 160 kronor för psykologbesök och 300 kronor för specialistläkare, samt har den sämsta informationen på sin hemsida (psykologavgiften hittade jag på mottagningarnas sida, men inte i deras avgiftshandbok, där däremot dietist var specificerat). Jag har mejlat Region Skåne och frågat om det här, publicerar deras svar här i bloggen när jag fått det.

Sammanfattning

Avgifterna i de fem slumpmässigt utvalda landstingen varierar kraftigt, från 50 kr till 160 kronor för ett psykologbesök, och från 150 kronor till 350 kronor för ett besök hos psykiater. Man betalar alltid max 1100 kronor på ett år (högkostnadsskyddet), men det finns anledning att undra varför priser på psykolog och psykiater när man går via landstinget varierar så mycket eftersom det ändå kan ställa till problem för psykiskt sjuka. Till exempel kan en hög kostnad per gång göra att man avstår från att söka hjälp, trots att man vet att man betalar max 1100 kronor på ett år.

Källor:

Region Halland: http://www.regionhalland.se/PageFiles/23710/Patientavgifter2013-till-avgiftshandboken.pdf [www] hämtad den 5 november 2013

Region Skåne: https://www.skane.se/avgiftshandboken samt http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Primarvarden_Skane/Vardcentraler/Vara-vardcentraler/Malmo/Malmo—Sorgenfrimottagningen/Vara-mottagningar/Psykolog-och-Kurator/ [www] hämtad den 5 november 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Stockholms läns landsting: http://www.sll.se/SLL/Templates/NewsPage.aspx?id=59772 [www] hämtad den 5 november 2013

Västra Götalandregionen:
http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Regler-och-rattigheter/Patientavgifter-i-Vastra-Gotaland/ [www] hämtad den 5 november 2013

Örebro läns landsting: http://www.orebroll.se/avgifter [www] hämtad den 5 november 2013

I morse kom jag på att jag glömt ta antidepressiva igår kväll innan jag gick och la mig. Jag drömde som vanligt helt sjuka drömmar, men det har hänt så många gånger tidigare att jag inte oroar mig alls längre. Tänkte skriva lite om vad man bör göra om man glömmer sin antidepressiva medicin ifall det är någon som undrar.

Jag tar min antidepressiva medicin (Sertralin) på kvällen eftersom jag tyckte att jag blev trött av att ta dem på morgonen. Nuförtiden är jag nästan alltid trött så jag har funderat på att börja ta dem på morgonen igen, men tycker inte att det spelar så stor roll egentligen. Fördelen med att ta dem på morgonen är att man, om man missar, har hela dagen på sig att ta dem.

Uppdatering 16 juli 2021: om du vill veta mer om antidepressiva mediciner har jag och forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund gjort en poddserie i tre delar om antidepressiva. Finns i min podcast Sinnessjukt som du hittar på alla poddplattformar, första avsnittet finns även här.

Om man sover på saken, som jag alltså gjorde i natt, har man förskjutit det i rätt många timmar på ett bräde. Oftast rekommenderas då att man struntar i att ta gårdagens dos och ta medicinen som vanligt på kvällen (utan att ta dubbla doser för att kompensera med andra ord).

Själv tog jag min medicin i morse direkt när jag kom på det och tog nästa som vanligt nu under kvällen, vilket man alltså inte ska göra.

Så säger FASS om att glömma SSRI

Vad som händer om man glömmer ta sina antidepressiva mediciner verkar vara väldigt individuellt. Jag drömmer alltid mardrömmar om jag missat till exempel, ibland får jag lite ont i huvudet också. Men sedan är jag tillbaka på banan nästan direkt. Det är ingen biggie nu, jag kunde bli väldigt orolig i början.

Jag har läst en del skräckhistorier om folk som får väldigt jobbiga bieffekter, men jag tänker inte skrämma upp er genom att lista dem här. Jag vill verkligen inte nedvärdera dem som får jobbiga bieffekter, jag tror bara att man om man läser om hemska bieffekter har lättare att få placebo-bieffekter och oroar sig mer.

Förresten pratar vi ganska mycket om antidepressiva i min nya bok som heter ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där jag intervjuar både de främsta experterna och kända personer som tar eller har tagit antidepp (Therése Lindgren, Kristoffer Triumf och Linus Thörnblad bland annat).

Även i min förra bok ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” som rekommenderas av både depressionsexperter och patienter, skriver jag väldigt mycket om antidepp. Den rekommenderas även av 1177.se faktiskt, vilket är otroligt ovanligt!

Jag kikade runt på lite olika SSRI-mediciner (det kanske är annorlunda för tricykliska mediciner och SNRI-mediciner till exempel) på FASS.se, det verkar vara samma sak som gäller för de flesta: om du glömt ta antidepressiv medicin, kompensera INTE dagen efter genom att ta dubbel dos, ta som vanligt samma tid som du brukar.

Så här står det på FASS.se (läkemedelstillverkarnas uppslagsbok, min fetstil) om några av de vanligaste SSRI-medicinerna:

Sertralin

”Om du glömmer en tablett, ta inte den missade tabletten. Ta nästa tablett i rätt tid. Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos.”

Cipralex

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Citalopram

”Ta inte dubbel dos för att kompensera för glömd dos. Om du glömmer att ta en dos och du kommer på detta innan du går och lägger dig, ta dosen på en gång. Fortsätt som vanligt nästa dag. Om du under natten eller nästa dag kommer på att du glömt en dos, låt då bli den missade dosen och fortsätt som vanligt.”

Det här är bara ett urval av SSRI-mediciner, kolla alltid i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin. Om du har slängt den finns den på FASS.se att läsa direkt på nätet.

Alla medicinerna ovan är SSRI-mediciner, jag vet inte vad som gäller om man har glömt att ta andra typer av antidepressiva läkemedel, till exempel tricykliska mediciner eller SNRI-mediciner. Så här skriver FASS i varje fall om Efexor Depot som är en SNRI-medicin:

”Om du missar en dos ska du ta den så snart du kommer ihåg det. Om det är dags för din nästa dos ska du dock hoppa över den missade dosen och bara ta en dos som vanligt. Ta inte mer än den mängd Efexor Depot som du har blivit ordinerad per dag.”

Vad jag förstår är det ungefär samma sak där, fast om man kommer på det i någorlunda tid efter man brukar ta den ska man ta den direkt. Man ska i varje fall inte ta dubbel dos om man kommer på det först när man ska ta nästa dos. Hursomhelst, kolla som sagt ALLTID i bipacksedeln vad som gäller för just din medicin!

Om du vill veta mer om antidepressiv medicin har jag som sagt två frågor om det i min bok om panikångest och depression, nämligen: ”Vad är antidepressiv medicin?”, ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”, ”Är antidepressiv medicin beroendeframkallande?” och ”Kan man dricka alkohol när man tar antidepressiv medicin?” Dessutom finns medicinerna med i en massa andra av de sextio frågorna så klart.

Ciao!

Källa:

FASS.se [www] hämtad den 24 oktober 2013

I tisdags var jag på föreläsning på ABF-huset i Stockholm, där författaren och föreläsaren Rebecca Anserud berättade om sin bipolära sjukdom. En väldigt bra föreläsning som balanserade mellan hopp och förtvivlan.

Många som har bipolär sjukdom känner nog redan till Rebecca Anserud som är en 26-årig tjej från Umeå som har skrivit boken ”Mitt bipolära hjärta” som jag skrev ett blogginlägg om här för några veckor sedan. Om ni inte redan har läst den boken borde ni verkligen göra det.

I tisdags var hon alltså på ABF-huset här i Stockholm och höll en 1,5-timmes föreläsning om sin bipolära sjukdom. Hon berättade i kronologisk ordning om hur hon blev sjuk i tonåren, hur hon föll ned i depression och hamnade i manier och var nära att gå under innan hon fick sin diagnos.

Det var när hon läste i en psykologibok om manodepressivitet (ett annat ord för bipolär sjukdom) som hon fattade vad hon råkat ut för. Hon berättar att hon läste sidan flera gånger och kände igen sig så väl att hon nästan med en gång förstod att det var bipolär sjukdom hon led av.

Att hon fick sin diagnos ledde dock inte till en spikrak väg mot att må bättre och få kontroll på sin sjukdom. Hon visar upp en lista på 35 mediciner som hon har testat och berättar vilka av dem som gjorde henne sjukare, vilka som fungerade någorlunda och vilka hon fortfarande tar. Hon berättar även att hon varit intagen ett tjugotal gånger under sina svåra skov.

Föreläsningen var både personlig och allmän, sorglig och rolig, känslomässig och informativ. För den som vill veta mer om bipolär sjukdom tycker jag att ni ska gå och titta på någon av Rebeccas föreläsningar. Nästa stopp för henne är Jönköping, men hennes företag Psykepedia anordnar konferenser över hela landet, läs mer här.

Det var inte bara en tillfällighet att jag gick på Rebeccas föreläsning, hon och jag kommer att starta ett jättespännande projekt snart som jag lovar att återkomma till här i bloggen. Vi passade på att fotograferas utanför ABF-huset inför det projektet eftersom Rebecca bor i Umeå och inte är i Stockholm så ofta.

***

Häromdagen fick jag även ett telefonsamtal från Anne som har grundat UDDA!, som är en nystartad organisation som vill göra det mer okej att prata om depression och mediciner. UDDA! står för Ung Depression och Dess Anhöriga och verkar vara en toppenorganisation. Jag ska träffa Anne i veckan, det ska bli jättespännande att höra vad hon och de andra tjejerna som startat UDDA! har tänkt göra för att bli av med tabun. De verkar vara ett gäng skarpa och kreativa människor som det ska bli väldigt spännande att följa. Heja UDDA!

Jag kommer att skriva mer om dem här i bloggen vad det lider, så länge får ni gärna gå in på deras sajt, där kan ni läsa mer om deras organisation och vad de står för!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här eller något annat inlägg i bloggen. Psykepedia och UDDA är två bra organisationer som jag tycker att ni ska stötta om ni har möjlighet.

En av de saker som jag tyckte var jobbigast när jag hade svår panikångest var att gå på bio, teater eller föreläsningar. Jag hade agorafobi (torgskräck) vilket innebär att man har fobi för offentliga platser, vilket väldigt många med paniksyndrom har.

För mig var bio särskilt svårt, det var ett av de problem som hängde med längst. Även när jag hade blivit av med panikångesten vid middagar, restaurangbesök, på jobbet, i tunnelbanan, när jag åkte buss och så vidare så tycktes biobesök alltid resultera i en ordentlig panikångestattack. Yummie.

Det här var så klart ganska handikappande, jag gick bara på bio med min flickvän och knappt det. Jag pallade inte. Det var någonting med att sitta instängd i mörker och värme, med högt ljud och en storbildsskärm i ansiktet och en massa datagjorda effekter som fick mig att bli yr.

Jag märker att jag låter som en pensionär när jag beskriver hur det är att gå på bio, men make no mistake, jag älskade bio då och jag gör det fortfarande, det var bara det att det triggade mina panikkänslor under den här tiden.

Situationer agorafobiker undviker

Jag kom att tänka på agorafobi häromdagen när jag var på Dramaten här i Stockholm och tittade på ”Other Desert Cities” med Marie Göranzon, Hans Klinga och Reuben Sallmander. Även om det var teater och inte bio hade jag aldrig pallat med det för bara några år sedan.

Vi satt på rad nummer två, precis i mitten. Det är typ det värsta jag hade kunnat tänka mig förut. Sveriges finaste och snobbigaste teater. Nästan längst fram, så att jag har allas blickar i nacken, men inte på första raden där man lätt kan gå ut utan att någon behöver resa på sig, och i mitten av raden så att jag måste störa maximalt med människor för att ta mig ut. Usch.

Nuförtiden har jag nästan aldrig panikångestattacker, det måste ha varit flera år sedan jag hade en fullt utvecklad attack, så jag njöt bara av teaterföreställningen utan att bry mig om flyktvägar. Men tanken slog mig som sagt: tänk om jag hade varit här för ett par år sedan. Vilken mardröm.

Förutom teatrar och bio finns det många sociala situationer som en person med agorafobi undviker. Här är en lista på några av de vanligaste:

• Gallerior
• Att vara långt hemifrån
• Åka bil (både köra bil och åka som passagerare)
• Vara ensam hemma
• Åka buss
• Åka tåg
• Åka tunnelbana
• Breda gator
• Tunnlar
• Gå på restaurang
• Stå i kö
• Mataffärer
• Affärer
• Folksamlingar
• Flygplan
• Åka hiss
• Rulltrappor

Som ni ser är det en ganska störig lista. Det är typ allt som är kul, egentligen, som man undviker när man har agorafobi (särskilt åka rulltrappa är ju kul).

Vad hjälper mot agorafobi?

Men hur blir man av med agorafobi då? I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Vad är agorafobi?” där jag skriver:

”Agorafobi behandlas framför allt med kognitiv beteendeterapi (KBT), som har visat sig ha effekt på lindrig och måttlig agorafobi, om exponeringsövningar ingår i behandlingen. Vid svår agorafobi är det inte visat att KBT har någon effekt. Antidepressiv medicin har bara begränsad effekt på agorafobi, men det minskar antalet panikångestattacker om man har paniksyndrom samtidigt.”

För att bli av med agorafobi är det alltså framför allt kognitiv beteendeterapi (KBT) som hjälper, men det är viktigt att exponeringsövningar ingår. Exponeringsövningar är helt enkelt att man får utsätta sig för sina värsta rädslor. Man får helt enkelt gå till mataffären och anteckna hur man känner, försöka hitta strategier för hur man ska tänka och sedan träna bort det. Det låter inte så kul, och det är det inte heller, men jag lovar er att det är skönt när man väl kan göra vad man vill utan att behöva bry sig.

För mig personligen var, förutom biobesök, att resa och särskilt att flyga det absolut svåraste. Jag har skrivit ett tvådelat blogginlägg om att resa med panikångest här tidigare.

Vad gäller antidepressiv medicin så har det som jag skriver i boken bara begränsad effekt. Även om jag tror att det faktum att jag äter antidepressiv medicin nu hjälper litegrann var det viktigt för mig att kämpa ner agorafobin bara med hjälp av KBT, så att jag vet att det inte bara är medicinerna som hjälper. Men om man äter medicin och går i KBT hjälper det ofta väldigt bra också så klart (om man kämpar hårt).

Tyvärr är det så, paniksyndrom med agorafobi är för jävligt, och du måste utsätta dig för hemska saker för att bli av med skiten. Men det går, och belöningen du får gör det värt mödan. Tio gånger om.

(Förresten, om ni har möjlighet: gå och titta på Other Desert Cities på Dramaten, den var väldigt bra! Som vanligt har jag inte fått betalt för att skriva det eller någonting annat här i bloggen. Bara så ni vet.)

Källor:

Barlow, DH., VM Durand. 2011. Abnormal psychology: An integrative approach. CengageBrain.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Idag, torsdag den 10 oktober 2013, är det världspsykiatridagen eller World Mental Health Day, som har firats på samma datum sedan 1992 på initiativ av World Federation for Mental Health (Världsförbundet för psykisk hälsa). Här är min önskelista inför framtiden.

För att fira världspsykiatridagen 2013, eller World Mental Health Day som det heter internationellt, tänkte jag skriva en liten önskelista. Tre saker som jag önskar mig vad gäller psykisk ohälsa:

1. Mer öppenhet

Kanske borde bättre behandlingar ta förstaplatsen, egentligen är det ju viktigast så klart, men eftersom det här är min lista skiter jag i det idag. Mer öppenhet kring psykisk ohälsa är så viktigt att det förtjänar förstaplatsen ändå, eftersom tabut kring psykisk ohälsa orsakar minst lika mycket smärta som själva sjukdomarna.

Det här är på väg att bli bättre, jag efterlyser ännu mer öppenhet. Alla kan påverka genom att prata om sin egen eller sina vänners psykiska ohälsa öppet utan att skämmas för det. En konkret grej som alla kan göra och som tar en sekund är att gå in på Hjärnkolls Facebooksida och trycka på gilla, gilla gärna även Radio Totalnormals Facebooksida, de gör ett hästjobb. Gör det NU!

2. Bättre behandlingar

Behandlingar av psykiska sjukdomar blir hela tiden bättre, men det går inte tillräckligt fort tycker jag. Dessutom borde de nya behandlingar som kommer hitta till sjukvården snabbare. Jag tänker exempelvis på KBT som har kunnat visa sin effekt mot flera olika psykiska sjukdomar länge, men som fortfarande är svårt att få inom vården på de flesta platser i Sverige.

Förklaringen till att KBT inte är tillgängligt är att de flesta psykologerna inom sjukvården fortfarande har psykodynamisk inriktning. Det håller på att förändras, och jag tycker att man ska kunna få psykodynamisk terapi också (i varje fall de korttidsterapier som har visat sin effekt vetenskapligt), men:

I andra branscher, om ny teknik visar sig vara bättre än den gamla, så överlever man inte om man inte använder den nya tekniken. Detsamma borde gälla inom psykiatrin – ut med det gamla och in med det nya. Om psykologer inom sjukvården har psykodynamisk inriktning, låt dem vidareutbildas inom psykodynamiska korttidsterapier eller andra terapier som kan visa sin effekt mot psykisk sjukdom (t.ex. KBT, det finns även andra) istället för att låta dem sitta och syssla med terapi som inte hjälper.

Min bok om panikångest och depression handlar mycket om behandlingar: vilka behandlingar fungerar bäst mot olika typer av depression och ångestsjukdomar? I vilka fall är medicin bättre än terapi och vice versa? Jag har också två frågor om var forskningen står för panikångest respektive depression (”Var står forskningen om depression?” och ”Var står forskningen om panikångest?”) i boken där jag tar upp bland annat hur behandlingarna har utvecklats och blivit bättre.

3. Större kunskap

Här håller någonting på att hända. Till exempel firar man Världspsykiatridagen idag på stadsbiblioteket här i Stockholm där skådespelerskan och författaren Lo Kauppi berättar om sin syn på psykisk ohälsa. Predrag Petrovic, forskare på Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan och emotionell instabilitet. Psykisk ohälsa blir mer och mer uppmärksammat, öppenheten blir större, och därmed ökar kunskapen. Regeringens kampanj Hjärnkoll gör till exempel ett jättebra jobb, men det behövs mer och större insatser.

Skulle man till exempel inte kunna ha en ”psykisk hälsa-vecka” i landets alla grundskolor? Jag hade ”hälsovecka” när jag gick i skolan, vilket var jättebra. Kanske ingår psykisk ohälsa i hälsoveckorna nuförtiden, jag vet inte, men jag tycker att det vore ett bra statement att ha en egen vecka istället. Så viktigt är det.

Eller ett certifikat för psykisk ohälsa, typ som Hjärt- och lungräddningsutbildningen Skol-HLR som alla i grundskolan får göra? Man får läsa på och göra ett prov, som vilket annat prov som helst och så måste man klara det för att få sitt lilla certifikat med sig hem i ryggsäcken?

(4. Förresten önskar jag mig en resa till Kuba i vinter och en bostadsrätt i centrala Stockholm också. Tack på förhand.)

Där har ni min önskelista, se till att fira World Mental Health Day 2013 riktigt ordentligt idag så hörs vi snart igen! Om ni twittrar, använd hashtaggen #wmhd idag så att den trendar!

För den som vill läsa en riktigt bra bok om bipolär sjukdom rekommenderar jag Rebecca Anseruds självbiografiska bok ”Ett bipolärt hjärta”. Äntligen har jag börjat fatta vad bipolär sjukdom går ut på. Här är några tankar om boken.

I min bok om panikångest och depression skriver jag litegrann om bipolär sjukdom, bland annat i frågan som heter just ”Vad är bipolär sjukdom?” Dessutom är faktiskt flera av dem som hjälpt mig med boken bipolära: Arvid Lagercrantz som skrivit förordet och Staffan Ulfvebrand som hjälpt till med korrekturläsning bland annat.

Trots det så förstod jag inte riktigt fullt ut hur pass allvarlig bipolär sjukdom är förrän jag läste Rebecca Anseruds bok ”Ett bipolärt hjärta”. Visst, jag kände till symtomen och mycket fakta kring sjukdomen (som jag skriver om i boken också), men någonting hände när jag läste hennes bok.

Hon beskriver hur hennes bipolära sjukdom verkligen har trasat sönder hennes liv i perioder, hur den har fått henne att bli svårt självmordsbenägen i depressiva skov men också hög på livet i sjukdomens maniska faser (mani är när man blir väldigt aktiv, kreativ, uppe i varv och känner sig ostoppbar, typ).

Eftersom stora delar av boken utspelar sig i Vasastan i Stockholm, där jag själv bor, blir historien nästan kuslig för mig. Hon berättar bland annat om hur hon är helt väck på en krog vid Vasaparken (jag tror att det är vid ett självmordsförsök), hur hon vinglar runt på stan hjälplös och ensam i just de kvarter där jag själv går varje dag. Hur hon är intagen på Sabbatsbergs sjukhus där jag själv aldrig fått vård, men där jag var bara häromdagen och begärde ut mina journaler från psykiatrin (som har flyttat från Serafen på Kungsholmen där jag gick på den tiden).

Hon berättar om de mörkaste, sorgligaste scenerna ur hennes liv, så tomt och hopplöst att man nästan bryter ihop bara man läser det. Men hon bjuder också på skratt och kärlek, hon berättar bland annat om hur hon kastar ut en julgran som ”jävlas” med henne, man får också läsa citat från hennes familj och vänner som berättar hur de har upplevt hennes sjukdom.

Jag sträckläste den här boken under en flygresa till Palma i somras, det tog ungefär tre timmar. Så bra tycker jag att den var. Jag kan tycka att förlaget (Lindqvist publishing) borde ha hjälpt Rebecca lite bättre, bland annat med korrekturläsningen som är dålig, men en bra story från en så inspirerande människa som Rebecca flyger ändå.

Om man struntar i små förlagsmissar (ingen skugga ska falla över Rebecca) så tycker jag att den här boken är briljant. En bra bok om bipolär sjukdom som fick mig att förstå hur sjukdomen fungerar mycket bättre än innan. Jag ger den full pott.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa: här

Bara ”for the record” vill jag påpeka att jag känner Rebecca, men varken hon, någon på hennes förlag eller någon annan har betalat för det här inlägget (eller för något annat inlägg heller för den delen). Jag har inte sagt till henne att jag ska skriva om den här heller, betyget beror bara på att boken verkligen var så bra.

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.

Bara mellan åren 1992 och 2001 fyrdubblades antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos (för män fördubblades det för övrigt). Siffrorna som Socialstyrelsen använder är inte uppdelade i olika diagnoser men de flesta verkar överens om att arbetsrelaterad stress står för nästan hela ökningen (till exempel har tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och psykoser inte ökat nämnvärt under samma period enligt stickprovsundersökningar från Riksförsäkringsverket).

Jag skriver om utmattningsdepression och utmattningssyndrom på flera ställen i min bok. Boken handlar inte om arbetsrelaterad stress, utan om depression och panikångest i allmänhet, men jag tycker att ämnet är intressant och det var självklart att det skulle få plats i boken.

Kanske är det till och med det mest intressanta depressionsområdet på sätt och vis, eftersom den verkar ha en ganska (med betoning på ganska) enkel förklaring – att vi stressar för mycket på jobbet – och att vi därför borde kunna lösa problemet.

Utmattningssyndrom går att förebygga

Även om utmattningssyndrom säkert orsakas av en ”cocktail” av olika psykologiska, genetiska och biologiska förklaringar (precis som all psykisk ohälsa) verkar just stressande arbetsfaktorer vara en tydlig förklaring till en stor del av alla utmattningssyndrom.

Det borde ju betyda att det har en ganska enkel lösning – att vi slutar stressa på jobbet. Jag förstår att det för den enskilda personen är allt annat än enkelt att bara ”sluta” stressa på jobbet. Man har hyror och räkningar att betala och chefer som vill att man jobbar hårt.

Dessutom verkar det vara en statusgrej att arbeta mycket nuförtiden, jag har själv märkt att jag ibland skryter med att jag jobbat mycket under en period, vilket är ganska puckat förstås. Men med en så tydlig förklaring till en stor del av samhällets psykiska ohälsa borde det finnas sätt att minska den tycker jag, problemet med psykiska sjukdomar är ju annars ofta att de är komplexa och därför svåra att förebygga.

Marie Åsberg, en av världens bästa depressionsforskare, har skrivit att utmattningssyndrom är ”svårt att behandla men lätt att förebygga”. Jag tycker att det är intressant – arbetsrelaterad stress borde vara ett problem som går att lösa. Hon skriver att man i utmattningssyndromets prodromalfas (perioden innan den akuta fasen, pågår ofta i flera år) förmodligen kan förebygga den relativt enkelt: ”I detta skede är symtomen identifierbara med intervju eller skattningsskalor som KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och sannolikt fullt reversibla med stressreduktion.”

Hoppingivande och positivt

Jag vet inte exakt vad Marie menar med stressreduktion här, men jag antar att det har att göra med att till exempel arbeta mindre och hitta sätt att inte sätta så stor press på sig själv att vara en perfekt människa som klarar allt.

Det här är någonting som jag själv arbetar med även om jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom (utan egentlig depression). I mitt fall tror jag att stress och press har varit en förklaring till att jag blev sjuk, även om jag har andra ganska tydliga orsaker (dödsfall i familjen och liknande) och förmodligen inte bara har haft tydliga utmattningssymtom.

Jag tycker faktiskt att jag har lyckats minska min egen stress lite grann i varje fall. Det bästa exemplet är att jag tar lediga dagar eller går hem tidigare från kontoret då jag känner att kroppen signalerar att jag jobbar för mycket. Men även småsaker, som mindfulnessövningar och att jag aldrig springer till tunnelbanan längre. Jag hoppas att det hjälper.

Hursomhelst är det intressant att det finns verktyg som KEDS som kan upptäcka symtom på att man är på väg in i ett utmattningssyndrom, och att det innan den akuta fasen faktiskt finns sätt att förebygga och förhindra att sjukdomen bryter ut överhuvudtaget. Jag tycker att det känns hoppingivande och positivt.

Om du är intresserad kan du läsa mer om utmattningssyndrom och stress i min bok om panikångest och depression, bland annat i frågorna ”Hur är stress kopplat till psykisk ohälsa?”, ”Vad är stress?” och ”Finns det olika typer av depression?”

Källor:

Åsberg, M., et al. ”Utmattningssyndrom–en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.” Stockholm: Socialstyrelsen (2003).
Åsberg, M., et al. ”Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom.” Läkartidningen 9 (2013).

När man talar om att någon har en depression kan det betyda lite olika saker. Även om olika typer av depression har mycket gemensamt, så finns det också tydliga skillnader mellan dem. Här har ni en kort sammanfattning av vad som skiljer olika depressioner åt.

En av frågorna i min bok om panikångest och depression heter just ”Finns det olika typer av depression?” Där går jag igenom vad som skiljer olika typer av depression åt, lite längre ner här har ni en kortare sammanfattning av den texten.

Jag tycker att det är viktigt att man vet om att det finns olika typer av depression. Till exempel kan det förklara för anhöriga varför en bipolär människa är glad ena dagen men jätteledsen andra dagen, medan någon som har utmattningssyndrom aldrig tycks vara glad.

Det kan också vara viktigt för den som är sjuk, eftersom behandlingar mot olika depressioner skiljer sig lite från varandra redan idag och kommer att göra det ännu mer i framtiden. Psykiatriprofessorn Marie Åsberg, en av världens främsta depressionsexperter, tror att behandlingarna kommer att gå åt olika håll ju mer vi får reda på om de olika typerna av depression:

”Man kommer dit på olika vägar. Då kanske det är sättet man kommer dit på man ska behandla, inte bara slutsteget. Man kan jämföra med lungödem, eller med hög feber, som man också kan få av många olika anledningar. Där måste man behandla det akuta tillståndet. Men man måste också behandla orsakerna.”

Ja, hursomhelst, här nedanför har ni en sammanfattning av de olika typerna av depression. Om ni vill läsa mer ligger frågan i depressionsdelen i min bok!

Egentlig depression

Den vanligaste typen av depression kallas för ”egentlig depression” (”major depression” på engelska). Man skulle kunna säga att de egentliga depressionerna är kärngruppen bland depressionssjukdomarna, inte bara för att det är den vanligaste typen, utan också för att den mesta forskningen handlar om egentlig depression.

Dystymi

Dystymi kännetecknas av ungefär samma symtom som lindrig egentlig depression, men den är mildare. Det är ett mer långvarigt eller kroniskt tillstånd. Dystymi behandlas i första hand med antidepressiv medicin, eftersom sannolikheten är större att man blir bättre med läkemedel än med psykoterapi.

Utmattningssyndrom

Det som i folkmun kallas ”utbrändhet” eller ”att gå in i väggen” kallas inom sjukvården för ”utmattningssyndrom” (om man bara har vissa av de typiska symtomen på depression), alternativt ”utmattningsdepression” eller ”egentlig depression med utmattningssyndrom” (om man uppfyller kriterierna för en egentlig depression).

Årstidsbunden depression

För en del uppstår de depressiva perioderna uppstår ungefär vid samma tid på året. Det gäller framför allt (men inte bara) i mörkret under vintern. En undersökning har visat att mellan fyra och fem procent av befolkningen i Norden har påtagliga problem med sådan här depression på vintern. På senare år har man börjat tala om årstidsbunden depression som en undergrupp till depressionssjukdomarna.

Bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom kallades tidigare för ”manodepressiv sjukdom” och innebär att man växlar mellan maniska perioder och perioder av depression. Manin kan beskrivas som depressionens motpol och den kännetecknas av att man får mycket energi, känner sig upprymd och också att man ofta blir omdömeslös och saknar självkritik.

Andra typer av depression

Utöver de här typerna av depression finns bland annat atypisk depression, där man har kvar förmågan att känna glädje, men har andra depressionssymtom, som att man sover längre och äter för mycket.

Premenstruell dysfori är något som kan drabba kvinnor några dagar före menstruation. Postpartumdepression (förlossningsdepression) kan drabba kvinnor precis efter att de fött barn. Båda typerna av depression påminner i övrigt om vanliga egentliga depressioner.

Det finns också depressioner som man får som en följd av exempelvis huvudskador eller vissa fysiska sjukdomar.

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.

När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.

Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?

Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.

I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.

Hjärnbildsteknik och depression

Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”

Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.

Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.

Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):

Genetik och depression

Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”

Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.

I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.

Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden

Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.

Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.

En fördom om psykiskt sjuka människor är att de är våldsamma, att de misshandlar och mördar folk till höger och vänster. Men vad säger forskningen? Jo, det finns vissa studier som visar på en högre risk för våld hos psykiskt sjuka. Men det finns också nya, större undersökningar som inte funnit något samband.

Den här frågan hade jag med i min bok om depression och panikångest (”Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” ligger i ”Allmänt”-delen av boken) eftersom jag är trött på fördomar om psykiskt sjuka människor. De fördomarna om psykiskt sjuka gjorde att jag själv fruktade att jag skulle balla ur och börja slåss med folk när jag blev sjuk, trots att jag aldrig har gjort det tidigare.

Självklart kan man inte dra alla psykiska sjukdomar över en kam, lika lite som man kan göra det med kroppsliga sjukdomar. Men det finns två intressanta studier från Karolinska Institutet som i samarbete med Oxford University har studerat två av de sjukdomar som kanske är mest förknippade med psykotiskt beteende och fördomar om våldsbrott: bipolär sjukdom och schizofreni.

Missbruk ökar risken

Tidigare studier hade visat på högre risk för våldsbrott bland personer med bipolär sjukdom och schizofreni, men man visste inte om det berodde på förväxlingsfaktorer (till exempel missbruk eller andra faktorer som kan göra människor mer våldsamma). Dessutom var de studierna betydligt mindre än de här två studierna från KI, som är de största som har gjorts hittills.

När man undersökte 3700 bipolära patienter (perioden 1993-2004) respektive 8000 schizofrena patienter (perioden 1993-2007) med normalbefolkningen såg man att de var obetydligt mer våldsamma, förutsatt att de inte också var missbrukare. Det var alltså kombinationen missbruk och psykisk sjukdom som gjorde dem våldsamma, inte den psykiska sjukdomen i sig.

Bland personer med bipolär sjukdom och missbruk var 21 procent av patienterna dömda för våldsbrott jämfört med tre procent för normalbefolkningen. Om man istället tittade på bipolära personer utan missbruk var bara fem procent dömda för våldsbrott.

Bland personer med schizofreni och missbruk var 28 procent dömda för våldsbrott, jämfört med fem procent i normalbefolkningen (siffran är högre här än i den förra undersökningen, förmodligen beror det på statistisk varians – det var inte samma urval som användes helt enkelt). Bland personer med schizofreni utan missbruk var siffran bara åtta procent och alltså obetydligt högre än för normalbefolkningen.

Minska fördomar om våld och psykisk sjukdom

Studierna är publicerade i två ansedda vetenskapliga tidskrifter, Archives of General Psychiatry och JAMA (Journal of the American Medical Association). Docent Niklas Långström som är en av forskarna bakom de två studierna säger på KI:s hemsida att han hoppas att studierna ska minska fördomar kring psykisk ohälsa.

– Att personer med schizofreni i allmänhet skulle vara mer våldsamma än icke-schizofrena stämmer alltså inte. De som har schizofreni men inte något missbruk är obetydligt mer våldsamma än gemene man, säger Niklas Långström.

Jag tycker att de här studierna är väldigt intressanta eftersom de visar att det stora problemet kring våldsbrott i samhället snarare är missbruk än psykisk sjukdom. Till exempel är alkohol inblandat i minst 75 procent av våldsbrotten som begås enligt sajten Drugnews.

Att vissa människor är rädda för psykiskt sjuka människor, men gärna umgås med människor som dricker mycket alkohol är alltså en lite paradoxalt. Jag är inte nykterist heller ska jag säga, men jag dricker mycket mindre nu än tidigare och funderar oftare över hur alkohol och droger påverkar samhället vi lever i.

Källor:

Drugnews (2010) Drogfakta [www] Hämtat den 2013-09-10. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Fazel, Seena, et al. ”Bipolar disorder and violent crime: new evidence from population-based longitudinal studies and systematic review.” Archives of General Psychiatry 67.9 (2010): 931.

Fazel, Seena, et al. ”Schizophrenia, substance abuse, and violent crime.” JAMA: the journal of the American Medical Association 301.19 (2009): 2016-2023.

Depression är den vanligaste av alla psykiska sjukdomar. Ungefär fem procent av alla svenskar har depression just nu, och en fjärdedel av alla kommer att drabbas någon gång under sina liv. Men hur handikappande är depression i jämförelse med andra sjukdomar?

I min bok om depression och panikångest har jag flera frågor som handlar om hur vanligt det är med depression och panikångest (”Är psykisk ohälsa vanligt?”, ”Är depression vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”) Det är några av de viktigaste frågorna tycker jag, eftersom jag själv kände mig så ensam i början av min sjukdomsperiod.

En sak som jag inte tog med i boken av platsskäl var frågan om hur pass stort depression är som funktionshinder globalt. Därför tänkte jag att det vore på sin plats att göra det här istället.

YLD och DALY-måtten

När man mäter hur stora funktionshinder olika sjukdomar orsakar, till exempel i de globala hälsoundersökningar som Världshälsoorganisationen WHO genomför, mäter man bland annat i måtten YLD och DALY. Det är två olika mått på hur pass mycket olika sjukdomar påverkar ens liv i form av funktionshinder.

YLD betyder ”Years Lived with Disability”. Jag tror inte att det finns någon svensk definition, men levnadsår med funktionsnedsättning skulle man kanske kunna kalla det. Det är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning som olika sjukdomar orsakar.

Om man mäter funktionshinder i levnadsår med funktionsnedsättning (YLD) låg depression på första plats i WHO:s mätning från 2004, både bland män och bland kvinnor, före bland annat alkoholmissbruk och hörselproblem.

Det är inte konstigt. Depression är som sagt den vanligaste psykiska sjukdomen och debuterar dessutom ofta tidigt (om man jämför med till exempel hörselproblem), och även om det finns bra behandlingar får man ingen behandling alls i många länder i världen.

Psykiatrin varierar mycket länder emellan

För att mäta hur pass bra psykvård olika länder har, kan man till exempel titta på hur många psykologer varje land har per hundratusen invånare. Generellt är det bättre i rikare länder och tvärtom.

Bäst i världen på det är Argentina som har 106 psykologer per hundratusen invånare (siffror från 2005). Danmark är bäst av de nordiska länderna med 85. I Sverige har vi 76 psykologer per hundratusen invånare.

I fattigare länder är det betydligt sämre ställt. I Somalia har man noll psykologer per hundratusen invånare, i Zimbabwe har man en. I Europa har till exempel Rumänien bara fyra och Lettland två.

Samma mönster finns när man mäter antalet psykiatrer (läkare som är specialiserade på psykiatri) per hundratusen invånare. Där har Sverige ungefär tjugo, Schweiz har tjugotre, medan Sudan har 0,09 psykiatrer per hundratusen invånare.

Det är alltså inte konstigt att man får leva med sin depression i många år eftersom många länder inte behandlar dem alls. Det gäller så klart även andra sjukdomar, särskilt i fattiga länder, men överlag är psykiatrin sämre utvecklad än vården för kroppsliga sjukdomar i både fattiga och rika länder.

DALY – funktionsjusterade levnadsår

Även om man mäter funktionshinder i det andra måttet jag nämnde i början, DALY, är depression en av de värsta sjukdomarna. DALY betyder ”Disability Adjusted Life Years”, funktionsjusterade levnadsår på svenska.

Man räknar ut DALY genom att lägga ihop YLD (Years Lived with Disability) och YLL (Years of Life Lost). DALY är alltså ett mått på hur många år av funktionsnedsättning en sjukdom orsakar, plus hur många år sjukdomen förkortar ens liv.

I WHO:s mätning från 2004 kom depression på tredje plats av alla sjukdomar mätt i funktionsjusterade levnadsår, bara luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar låg före.

Även om man mäter på det här sättet är alltså depression en av världens absolut värsta sjukdomar. Det är med andra ord ingen överdrift att säga att depression är en av de mest handikappande sjukdomarna som finns, som kostar mest lidande och pengar för samhället även ur ett globalt perspektiv.

Källor:

Vos, Theo, et al. ”Years lived with disability (YLDs) for 1160 sequelae of 289 diseases and injuries 1990–2010: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2010.” The Lancet 380.9859 (2013): 2163-2196.

Wikipedia (2013) Funktionsjusterade levnadsår [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Part 4: Burden of disease: DALYs – World Health Organization [www] Hämtat den 2013-09-08

World Health Organization. Dept. of Mental Health, and Substance Abuse. Mental health atlas: 2005. World Health Organization, 2005.

Ungefär fem procent av alla svenskar, eller 500 000 personer, äter antidepressiv medicin varje dag. Det är svårt att veta exakt hur många som äter antidepressiva i Sverige, bland annat beroende på hur stora doser varje person tar i genomsnitt.

Att många äter antidepressiva i Sverige är ganska välkänt skulle jag tro, även om jag själv blev överraskad när jag första gången läste hur många vi är. Ungefär en halv miljon svenskar äter antidepressiv medicin varje dag. Jag ska förklara hur man kommer fram till den siffran och varför den är lite osäker.

Enligt statistiken (från 2010) säljs det ungefär 600 000 normala dygnsdoser varje dag i Sverige, vilket motsvarar drygt sju procent av Sveriges befolkning om man antar att varje dygnsdos motsvarar en person som äter antidepressiv medicin.

Men normaldosen som används i försäljningsstatistiken är lägre än den som i praktiken används av de som äter antidepressiv medicin, enligt professor Björn Mårtensson. Dessutom menar han att inte alla som hämtar ut sin medicin äter den, vilket också påverkar.

Hans uppskattning är att ungefär 5 % av befolkningen i Sverige använder antidepressiv medicin. Den senaste befolkningsstatistiken från SCB säger att vi är 9 596 436 svenskar (siffror från 30 juni 2013), vilket i så fall skulle ge 479 822 svenskar som tar antidepressiv medicin enligt Mårtenssons uppskattning. Om man antar att användningen har ökat något i genomsnitt sedan 2010 kan man avrunda det uppåt till ungefär 500 000 personer.

En detalj är att statistiken inte skiljer på olika antidepressiva mediciner. Idag är SSRI-medicinerna de i särklass vanligaste antidepressiva medicinerna, följt av de tricykliska medicinerna som var de vanligaste innan SSRI-medicinerna lanserades i Sverige i början av 1990-talet. Av den halvmiljon svenskar som tar antidepressiva mediciner så är den stora merparten SSRI-mediciner.

Sammanfattning

Ungefär 500 000 svenskar tar antidepressiv medicin varje dag. De flesta av dem tar SSRI-preparat, men många tar även tricykliska mediciner eller någon av de nyare antidepressiva medicinerna (som SSNRI till exempel). I min bok om panikångest och depression har jag en fråga som heter ”Är psykisk ohälsa vanligt?” skriver jag mer om hur vanligt psykisk ohälsa är i Sverige, den ligger i ”Allmänt”-avsnittet av boken.

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.
Statistiska Centralbyrån (2013). Befolkningsstatistik för 30 juni 2013. [www] Hämtat den 2013-09-03, länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I frågorna ”Vilka behandlingar finns mot panikångest?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” i min bok går jag igenom vilka behandlingar mot panikångest som har stöd för sin effekt. I stora drag kan man säga att det finns två behandlingar som hjälper: psykoterapi och antidepressiv medicin. Det finns oftast ingen anledning att föredra den ena före den andra.

Svaret på frågan i boken baserar jag bland annat på SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) jättestora studie av olika behandlingar mot paniksjukdomar. Du kan läsa den utredningen på deras hemsida, den finns i flera versioner – bland annat en patientversion som är lättläst och bra.

Olika typer av ångest – olika behandlingar

För att veta vilken behandling som är bäst måste man skilja på olika typer av panikångest. Om man bara har haft en eller några enstaka attacker behöver man förmodligen ingen behandling alls, det är väldigt vanligt att man får en panikångestattack på grund av stress utan att få några problem alls med panikångest efter det. Då behöver man inte söka hjälp.

Panikångestattacker kan också vara ett symtom på att man har en ångestsjukdom. Då finns oftast finns ingen orsak att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, med undantag för den som får panikångest på grund av att man har en specifik fobi (typ spindelfobi, blodfobi etc.)

Specifik fobi behandlas inte med antidepressiv medicin eftersom det inte har någon effekt, å andra sidan kan de flesta bli av med en specifik fobi genom KBT till exempel. Ibland behövs bara ett enda tillfälle för att bli av med en specifik fobi.

Paniksyndrom skiljer sig också lite från de andra ångestsjukdomarna, eftersom man har större chans att få en mer ”bestående effekt” av psykoterapi än av läkemedel. Det innebär inte att antidepressiv medicin inte fungerar mot paniksyndrom, bara att det generellt sett är bättre på lång sikt att gå i terapi istället.

De terapier som enligt SBU har effekt mot de olika ångestsjukdomarna är kortare, praktiska terapier. Det innebär att terapierna riktar in sig på att förändra beteenden och tankar som är kopplade till ångesten. En ”kort” terapi innebär att de oftast är mellan ungefär 10-20 tillfällen.

Det vanligaste exemplet på terapier som är korta och praktiska är kognitiv beteendeterapi (KBT, läs mer i frågan ”Vad är kognitiv beteendeterapi?” i boken), men det finns även andra, som beteendeterapi och kognitiv terapi till exempel.

Förutom det här finns det några andra saker som man bör tänka på som står i boken, som snart kommer att finnas att köpa både i bokhandeln, på internet och som e-bok. Men, eftersom det inte fanns plats för mina personliga reflektioner i boken tänkte jag säga något kort om det här.

Min egen erfarenhet: terapi

Jag är ingen läkare (du bör självklart söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller någon annan typ av psykisk ohälsa) så jag kan inte rekommendera någonting i det enskilda fallet. Det kanske låter ”goddag yxskaft”, men det är viktigt att påpeka. Jag är själv bara en patient som har blivit frisk.

Jag tänkte ändå skriva lite kort om min egen erfarenhet, eftersom jag har testat både terapi och antidepressiv medicin.

För mig fungerade terapi bäst mot panikångesten (i mitt fall paniksyndrom med en släng av social fobi och agorafobi). Jag gick både i gruppterapi och enskild terapi, båda KBT. Jag har även gått i internetterapi, men det var mot depression (jag skulle tro att det hade fungerat bra mot panikångest det med).

Gruppterapin var väldigt bra, det rekommenderar jag VERKLIGEN. Jag ska säga att det var jobbigt i början, att sitta i en ring med människor man inte känner och berätta om sin ångest är nervöst. Det gick över väldigt fort som tur var, bara efter några träffar kändes det inte pinsamt eller jobbigt alls.

Min egen erfarenhet: antidepressiv medicin

Jag testade även antidepressiv medicin mot panikångesten innan jag började med KBT. Det fungerade faktiskt hyfsat, men det var jobbigt att fasa in (man trappar upp dosen) och jag kände att jag ville testa KBT istället eftersom jag hade läst att det var en mer långsiktig lösning.

Det var ett bra beslut då, eftersom jag lyckades bli av med panikångesten nästan helt efter några månader. Jag hade fortfarande panikångestattacker då och då i något år eller två men väldigt sällan. Jag skulle säkert fortfarande kunna få en panikångestattack om jag blev riktigt stressad någon gång, men det kan vem som helst.

Eftersom jag hade depression också (dystymi) så började jag ändå ta antidepressiv medicin ett par år senare, vilket jag fortfarande gör (Sertralin i mitt fall, det finns massor av olika typer). KBT bet aldrig riktigt mot depressionen för mig. Den gjorde det bättre, men jag kunde fortfarande falla ner i ganska djupa svackor ibland, vilket jag inte gör nu även om jag vet att återfallsrisken är stor. Jag lär trilla dit igen förr eller senare.

Sammanfattning

Oftast finns det alltså ingen anledning att föredra terapi framför medicin eller tvärtom. Undantagen är specifik fobi, där medicin inte fungerar, och paniksyndrom, där terapi oftast är en mer långsiktig lösning.

Självklart bör du söka hjälp hos en läkare om du har problem med panikångest eller annan psykisk ohälsa, jag är inte läkare. Mina egna erfarenheter är att både terapi och medicin fungerade, terapi mest mot panikångesten och medicin mest mot depression. Vill du läsa mer kan du köpa min bok om depression och panikångest när den kommer ut (i början av 2014), läs gärna SBU:s rapport också som är väldigt bra.

Istället för att gå i terapi på plats hos en terapeut kan man numera gå i terapi via internet. Internetterapi är ofta baserad på kognitiv beteendeterapi och finns bland annat för tinnitus, hörselnedsättning, depression, ångest, fobier och sömnstörningar.

I min bok har jag en fråga som heter ”Vad är internetterapi?” där jag berättar om hur det fungerar och vad det går ut på. Det finns så klart mer information i boken men i stora drag kan man säga att det är terapi som man får via e-postkontakt med en psykolog eller terapuet.

Man har en slags portal på nätet där man loggar in och får olika moduler som man ska läsa och sedan svara på frågor och göra övningar efter. Där finns ofta ett forum också där man kan diskutera med andra patienter och hjälpa varandra att klara uppgifterna.

Jag bor i Stockholm och här är det ganska välutvecklat med internetterapi (kolla in internetpsykiatri.se) om man ska jämföra med andra delar av landet (om jag har förstått saken rätt). Här behöver man inte ens en remiss från vårdcentralen för att komma till internetpsykiatrin för en utvärdering.

Jag har själv gått i internetterapi och tyckte att det var bra. Det var fortfarande ganska nytt när jag gick där (jag gick mot depression) så det fanns en del barnsjukdomar, jag tyckte till exempel att texterna i behandlingen var dåligt skrivna, men det kanske är för att jag skriver själv. Jag minns också att svaren från behandlaren (en psykolog) var lite väl korta, men som sagt, det är mycket möjligt att det har blivit bättre. Det finns dessutom studier som visar att internetterapi fungerar lika bra som ”vanlig” terapi mot exempelvis depression (jag tror dock inte att det gäller svåra depressioner) och ångest.

Hursomhelst tycker jag att internetterapi är ett toppeninitiativ från psykiatrin, eftersom det gör terapi (framför allt kognitiv beteendeterapi – kbt) tillgängligt för fler. Det drar ner kostnaderna eftersom man inte behöver lika många psykologer och stora lokaler. Det är så klart bara ett komplement till vanlig psykoterapi, och det passar inte alla, men alla sätt är bra sätt utan de dåliga. Även om det inte fungerade perfekt för mig skulle jag rekommendera alla att testa det.

Frågan ”Vad är internetterapi?” ligger i det allmänna kapitlet i min bok om depression och panikångest. Det var allt för nu, ha det bra allesammans!

Att ångest är vanligare hos kvinnor är välkänt. Men hur stor skillnad är det för de olika ångestsjukdomarna? Och varför är kvinnor oftare sjuka i ångestsjukdomar egentligen?

I frågorna ”Vad är paniksyndrom?” och ”Vad är generaliserat ångestsyndrom?” i min bok nämner jag kort att de flesta ångestsjukdomar är vanligare bland kvinnor än bland män. Jag tänkte att jag skulle gå in lite närmare på hur stor skillnaden är här eftersom det inte fick plats i boken.

Här nedanför har ni en tabell på hur vanligt de olika ångestsjukdomarna är i genomsnitt under en livstid, siffrorna är hämtade från en undersökning från 2011. Den enda som saknas i tabellen är OCD, tvångssyndrom, där är det ungefär lika vanligt bland män som bland kvinnor. Tvångssyndrom och social fobi är lika vanligt bland kvinnor och män (ungefär), annars är ångest alltså vanligare bland kvinnor.

I tabellen ser man bland annat att kvinnor har nästan dubbelt så stor risk att drabbas av paniksyndrom, agorafobi, GAD (generaliserat ångestsyndrom), specifik fobi (nästan), och PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Totalt sett drabbas kvinnor av ångestsjukdomar ungefär 50 procent oftare än män (33,3 procent respektive 22 procent), eller 11 procentenheter.

Varför har kvinnor mer ångest än män?

Än så länge är det ingen som vet varför kvinnor drabbas oftare än män av ångest. Det finns teorier om att män uppfostras annorlunda, att de uppmuntras att utmana sina rädslor (”Go get them, tiger!”) medan kvinnor inte gör det (”Ska du verkligen hoppa bungyjump, är inte det farligt, hjärtat?”)

Det skulle i så fall vara en genusfråga, och jag tror att det kan ligga mycket i det. Ärligt talat har jag nästan alltid varit en liten rädd rackare som inte utmanat mina rädslor. Jag minns när familjen skulle åka till Vilda Vanadis när jag var liten, men jag ville åka till en insjö istället för ”där finns det fiskar”. Egentligen var jag bara rädd, vem vet: kanske hade jag inte fått panikångest om jag varit mer styv i korken när jag var liten?

Om det inte är en genusfråga skulle det vara en fråga om biologi och genetik, jag har inte läst några rapporter som antyder att det skulle finnas sådana samband. Jag tror att det är osannolikt, men det finns säkert de som kan mer om det än jag.

Källa: McLean, Carmen P., et al. ”Gender differences in anxiety disorders: prevalence, course of illness, comorbidity and burden of illness.” Journal of psychiatric research 45.8 (2011): 1027-1035.

För ett tag sedan var jag på en inflyttningsfest hos min vän Dennis. Jag stod och pratade med två läkarstudenter som var i slutet av sin utbildning. Den ena kom från en läkarsläkt där bland annat hans pappa också var läkare, därför blev jag förbluffad när han sa att var tjugofem procent av alla läkare är… kassa.

Jag har tänkt på det där mycket sedan dess. I hela mitt liv har jag haft en överdriven respekt för auktoriteter (läkare till exempel). Det gör mig knappast unik, men det har inte varit hjälpsamt för mig har jag märkt. Om en läkare har sagt att jag ska ta en spruta, då har jag gjort det. Vem är jag att ifrågasätta en LÄKARE? VA?

Jag tror att det var därför jag tyckte att det var så skönt att höra det läkarstudenten sa, det bekräftade någonting som jag redan hade börjat formulera i min egen hjärna. Läkare och andra auktoriteter ger ju exempelvis ibland motstridiga råd, och om två personer säger att de är Jesus måste en ha fel, eller hur?

Läkarstudenten, vi kan kalla honom M, sa att hans pappa menade att läkare var precis som alla yrkeskategorier. Han jämförde med rörmokare: ”tjugofem procent av alla rörmokare är för dåliga och borde byta yrke, detsamma gäller läkare”. Egentligen är det ju inte så konstigt, läkare är också människor, men jag tror att jag tidigare bara antagit att nålsögat (framför allt utbildningen) man ska ta sig igenom för att få kalla sig läkare var så trångt att stolpskotten inte kunde ta sig igenom.

Dåliga psykologer

Tjugofemprocentsteorin gäller alltså alla yrkeskategorier, psykologer med. Jag har överlag haft tur med psykologer och tycker väl att känns som ett rätt vanligt sätt att ursäkta sin egen prestation hos psykologen, ”min psykolog var så himla dålig”. Terapi är ett samarbete mellan terapeuten och patienten om någon nu trodde någonting annat.

Det är långt ifrån alltid en dålig ursäkt dock, många psykologer är verkligen dåliga och borde byta jobb. Jag har själv inte träffat på några riktiga gökar än, men jag har märkt att engagemanget och empatin (det som bygger den så kallade terapeutiska alliansen) har varierat en del. Dessutom har jag hört många skräckhistorier.

En av skräckhistorierna är faktiskt av det slaget att jag inte kan berätta om den här. Det var en riktig rysare, psykologen gick över alla möjliga gränser. Jag kan också garantera att den inte är skarvad eller påhittad eftersom jag har hört flera ljudinspelningar från själva terapin. Det var inom ramen för mitt arbete som frilansskribent och jag känner inte personen som råkade ut för psykologen, men jag blev illamående varje gång jag lyssnade. Fy fan.

Så, kontentan av det här är alltså att psykologer är som rörmokare. En relativt stor del av yrkeskåren gör mer skada än nytta, kanske inte så mycket som tjugofem procent i för sig, men glöm inte att du kan ha råkat ut för ett ruttet äpple om terapin inte fungerar för dig. BYT i så fall! Glöm i så fall inte att kolla upp din psykolog innan, jag berättar mer om hur man kan göra det i frågan ”Var kan man söka hjälp?” i boken. Lycka till!

En vanlig fråga som den som drabbats av panikångest ställer sig är: Varför får man panikångest? Svaret är att panikångestattacker kan drabba vem som helst som en reaktion på stress, men kan också vara ett av symtomen för de flesta ångestsjukdomarna. 

Panikångest är en stressreaktion, men vad som orsakar en panikångestattack kan variera mycket. Det kan dels vara ett symtom på en ångestsjukdom, till exempel är det vanligt att personer med social fobi får panikångestattacker, men det kan också handla om enstaka panikattacker som bara är ett tecken på att man har stressat för mycket på jobbet till exempel.

Faktum är att så mycket som var tredje person har haft en panikångestattack det senaste året, de flesta förstår nog inte ens att det är panikångest. De får bara en väldigt obehaglig reaktion i kroppen som de inte förstår sig på och glömmer det sedan. Innan jag själv fick paniksyndrom hade jag en eller ett par panikattacker några år tidigare som jag först så här i efterhand förstått att det var just det.

Även om man får panikattacker som ett symtom på en ångestsjukdom är det stress som är orsaken, men i en annan bemärkelse. Personer med social fobi kan till exempel få panikångestattacker i en pressad social situation som man känner sig obekväm i, då är det själva situationen som är den utlösande stressen (eftersom personen med social fobi uppfattar den så).

Kamp/flykt-reaktionen

Panikångestattacker är i grunden en helt naturlig reaktion på någonting hotfullt. Reaktionen kallas för kamp/flykt-reaktionen, en slags urtida försvarsmekanism som aktiveras vid extrem fara.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon (som våra förfäder kunde råka ut för), eller att en person hotar dig med kniv. Då skulle förmodligen din reaktion vara ungefär samma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd.

De här kroppsliga symtomen är rimliga i det läget. Kroppen spänner sig, hjärtklappningen gör att kroppen blir bättre syresatt för att kunna slåss eller fly, andningen blir djupare och snabbare för att man ska andas in mer syre, och så vidare. Problemet är att panikångestattacker är orsakade av ”modern” stress, men att kroppen ändå reagerar med den uråldriga stressreaktionen.

Panikångestattacker är ett vanligt symtom vid flera ångestsjukdomar (paniksyndrom, social fobi, PTSD etc.) Dessutom finns det en stor samsjuklighet mellan de olika ångestsjukdomarna. Om man har GAD är det till exempel vanligt att man har social fobi också.

I frågan Varför får man panikångest? i min bok kan du läsa mer om varför man får panikångest, lära dig mer om kamp/flykt-reaktionen samt läsa om samsjukligheten mellan de olika ångestsjukdomarna. I boken finns också nitton andra frågor med svar om panikångest, tjugotvå frågor om psykisk ohälsa i allmänhet och arton frågor om depression.

Det finns en hel del kändisar som har gått i terapi. De flesta av de som har berättat om det öppet rekommenderar alla att gå i terapi om de behöver det, och att man inte ska skämmas. Här är en lista på tretton svenska kändisar som har gått hos psykolog och berättat om det.


I min bok har jag två listor med kändisar, en som heter ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” (du hittar dem i panikångest- respektive depressionsavsnittet). Där har jag listat både svenska och internationella kändisar som berättat om sina problem med panikångest och depression.

De flesta av dem har så klart gått i terapi, jag tänkte därför att jag skulle lista några av dem här. Jag tar med svenska kändisar bara den här gången, både kvinnor och män, kanske återkommer jag med en lista med internationella kändisar med. Hoppas att det här kan avdramatisera terapi litegrann för dig som läser, det är ingenting att skämmas för – sök hjälp!

1. Carolina Gynning

Fotomodellen, programledaren och konstnären Carolina Gynning har berättat om sina problem med panikångest för tidningen Plaza. Hon har gått i kognitiv beteendeterapi (KBT) för att bli av med problemen. Hennes psykolog har gett henne verktyg för att hantera ångesten.
– Låta dem åka med på bussen, men fortsätt vara chaufför, säger hon bland annat.

2. Cissi Elwin

Programledaren och mediakvinnan som bland annat har varit VD på Svenska Filminstitutet har berättat för tidningen MåBra att hon fick en utmattningsdepression 2010. Antidepressiv medicin och terapi gjorde att hon kunde ta sig tillbaka. Jobbar nu som VD och chefredaktör på tidningen Chef.

3. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren Hanna Fahl har i podcasten ”Arkiv samtal” berättat om sina problem med depression och ångest. Hon har gått i terapi under flera år och även ätit antidepressiva, något som hon nyligen slutat med. Hon mår nu ”bättre än på evigheter”.

4. Isabella ”Blondinbella” Löwengrip

Bloggdrottningen Blondinbella har berättat för Expressen om hennes problem med panikångest och hur kognitiv beteendeterapi (KBT-gruppterapi) hjälpte henne att ta sig ut det.
– Jag hamnade i en ångestterapigrupp. Det är KBT-terapi. Man går i den här gruppen och så får man med sig små läxor. Jag har svårt att åka kommunalt eftersom det är jobbigt när folk känner igen en och så där, så jag har fått testat att åka buss och sådana saker. Man får lära sig verktyg för att hantera och motverka panikångesten när den kommer.
– Jag har insett att jag kan leva ett bra liv och ändå ha de här känslorna, att det är okej.

5. Jessica Zandén

Skådespelerskan som bland annat är känd för sin roll som Rebecka Bovallius i TV-serien ”Skilda världar” och flera roller på Dramaten och Stockholms Stadsteater med flera, har berättat för tidningen Allas om hennes återkommande problem med depression. Terapin har hjälpt henne ta sig tillbaka. Faktum är att hon själv arbetar som terapeut på deltid nuförtiden.

6. Kristian Luuk

Programledaren har flera gånger i sin podcast med parhästen Andres Lokko talat om att han går hos psykolog.

7. Magnus Krepper

Skådespelaren som bland annat har spelat ”Palle” i Solsidan och huvudrollen i Kommisarie Winter, har berättat om sina problem med depression och hur kognitiv beteendeterapi hjälpte honom.
– Jag gick i kognitiv terapi hos en psykolog, det funkade jättebra för mig. Arbetet gör man ju själv, liksom. Man får professionell vägledning men det stora arbetet gör man själv. Det är en fantastisk resa när man väl är där. Det tycker jag är viktigt, att man lyfter upp det till något positivt. Det finns ingenting att vara rädd för egentligen, har han berättat för Gomorron Sverige i SVT.

8. Martin Timell

En av Sveriges mest populära programledare som bland annat leder ”Äntligen hemma” i TV4 har berättat för Aftonbladet att han har gåt i terapi för att hantera ångesten.
– Jag har gått i terapi för panikångesten, säger han.
– Jag känner av en riktig panikångest ibland och då är det som om allting börjar svaja. Men jag har lärt mig att hantera den genom att säga ”kom då, din jävel”.

9. Mikael Persbrandt

Skådespelaren Mikael Persbrandt, som berättat om sin bipolära sjukdom offentligt har gått i terapi. Han slutade eftersom han till slut tyckte att han inte längre orkade ”älta skiten” som han uttrycker det i en intervju med tidningen Vi.

10. Morgan Alling

Skådespelaren och programledaren Morgan Alling har berättat i Anna Lithanders bok ”Jag är inte galen” om sina problem med panikångest och att han gick i terapi för att bli av med dem.
– Jag fattade att jag levt mitt liv för att tillfredsställa andra, att jag faktiskt aldrig riktigt gjort vad jag velat själv. Nu bestämde jag mig för att bara göra det jag själv verkligen kände för, det var en enorm frihet.

Morgan Alling får fortfarande panikattacker ibland, men han låter de aldrig få fäste och stannar alltid kvar i situationen tills den gått över. Hans budskap till alla som har panikångest är tydligt.
– Skäms inte – sök hjälp! Att stänga in det jobbiga gör bara problemet värre.

11. Oskar Linnros

I Kristoffer Triumfs podcast värvet har sångaren Oskar Linnros berättat om att han började gå i terapi efter att ha fått panikångest och svimmat flera gånger.
– Jag hade en kompis som jag spelade med som gick till en terapeut som rekommenderade mig att börja göra det. Jag hade börjat svimma och få panikångest.

Han rekommenderar alla att gå i terapi men tycker att det är djupt orättvist att han som har pengar kan få psykolog medan någon som inte har det inte kan gå i terapi.
– Jag rekommenderar alla att göra det, även om man inte går omkring och svimmar typ. Men det är klart att det är ju en lyxprodukt, jag lade ner hundrafemtio tusen på det, för att jag kunde göra det. Och det är ju helt sjukt vilken… det är ju för fan som liksom städhjälp, egentligen, terapi. Jag kan tycka att det finns något djupt orättvist med det där och djupt osympatiskt liksom med… att söka sig till… jag vet inte, jag ryser lite inför det faktum att en person med mycket pengar, eller i alla fall hyfsat mycket pengar, kommer på idén att gå i terapi, och söker sig till terapi och genomför terapi, medan man kanske inte ens kommer på idén om man ingår i ett annat sammanhang.

12. Peter LeMarc

Den folkkäre sångaren Peter Lemarc har haft panikångest och gått i terapi för att bli av med det, något han berättat för Expressen.
– I terapin har jag gått igenom och rotat i allt så det finns inget kvar. Tror jag.

13. Robert Gustafsson

Komikern Robert Gustafsson har berättat i sin självbiografiska bok ”Från vaggan till deadline” om sina problem med panikångest och utmattning.
”Kostymören på teatern, Inger Persson, var lite bekymrad. Hon såg på mig att något var väldigt fel. ”Du mår inte så bra, va?” sa hon. När jag berättade hur det låg till skrev hon en lapp till mig. På den stod numret till en psykolog. Det som drabbat mig var ett tillstånd som kallades panikångest. Psykologen lärde mig vissa knep att ta till när det drabbade mig.”

14. Robert Pettersson

Takidas och Stiftelsens sångare Robert Pettersson har haft problem med depression under flera år. Han blev intagen efter att ha försökt begå självmord, terapi och antidepressiv medicin har fått honom på fötterna igen. För Malou von Sivers i TV4:s Efter tio (se klipp nedan) har han berättat att han är tacksam för att han blev tvångsintagen.
– Jag blev tvingad att ta emot hjälp och det är det bästa som hänt mig.

Igår läste jag på Twitter att Föreningen Storasyster ska börja erbjuda billig terapi (KBT) genom en av deras medarbetare som är socionom. Jag tycker att det är väldigt bra att de gör det, för det behövs, och det fick mig att tänka på var man kan söka psykolog och få terapi billigt.

I en av frågorna i boken, Var kan jag söka hjälp?, skriver jag om var man kan söka hjälp och vad fördelarna och nackdelarna är med de olika alternativen. Jag tänkte återge lite kort vilka alternativen är om man inte har så mycket pengar och behöver billig terapi. Det är både kogntiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi och andra terapier i listan, kolla varje alternativ själv för att se vad som erbjuds.

I boken finns en mer utförlig lista med fler alternativ och mer information om varje alternativ. Där skriver jag även om hur du kan kolla upp att din psykolog är legitimerad och kontrollera ifall han eller hon har fått en ”prick”, det vill säga har misskött sig.

1. Vårdcentralen

Det bästa man kan göra i första steget är att söka sig till sin vårdcentral. Det är inte alltid man får hjälp där tyvärr, det är olika från vårdcentral till vårdcentral.

Här i Stockholm kan man byta vårdcentral om man inte får hjälp, det har jag gjort till exempel eftersom min vårdcentral i Hammarby Sjöstad var värdelös. Ute i landet är det kanske svårare, och förmodligen mycket längre mellan vårdcentralerna, men undersök i varje fall möjligheten.

Även om inte vårdcentralen har psykologer anställda kan läkare där skicka en remiss till psykiatrin istället, så gå dit i första läget.

Det här alternativet är billigt om man jämför med att söka hjälp privat. Patientavgiften för psykologbesök varierar från landsting till landsting, en snabb googling visar till exempel att avgiften i Stockholm har höjts från 70 kr till 100 kr, att avgiften i Örebro län är 80 kronor och att den i Västra Götaland är 50 kr.

Högkostnadsskyddet gör att du inte behöver betala mer än 1100 kronor per år (även detta har höjts från 900 kr).

2. Psykiatrisk öppenvårdsmottagning

Psykiatrisk öppenvårdsmottagning är en mottagning som är specialiserad på psykiatri, dit man kan söka sig om man är över 18 år. Oftast behövs ingen remiss från vårdcentralen, i de flesta fall kan du hitta information om varje mottagnings regler på deras hemsida.

Även här gäller landstingens taxa, normalt kostar det lika mycket att besöka psykolog här som på vårdcentralen. Högkostnadsskyddet gäller.

Om du är under 18 år kan du istället söka dig till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin).

3. Ungdomsmottagningen

Ungdomsmottagningen har allt som oftast kuratorer (oftast inte psykologer) som man kan söka sig till. Jag har själv gått hos en kurator på ungdomsmottagningen när jag var yngre, hon var jätteduktig och hjälpte mig mycket. Åldersgränsen varierar från 12-13 år till 20-25 år beroende på var i landet du bor.

Det är gratis att besöka ungdomsmottagningen. För en förteckning över landets alla ungdomsmottagningar, se:

www.umo.se/ungdomsmottagningar/

4. Religiösa samfund

Inom Svenska kyrkan finns möjlighet att gå hos en diakon eller diakonissa och tala om sådant som är jobbigt. Oftast är det ingen regelrätt terapi som ges, men de präster som arbetar som diakoner/diakonissor är utbildade inom själavård, det är en del av deras arbete.

Även detta är gratis, men tillgången till samtal varierar från kyrka till kyrka. Även andra religiösa samfund har liknande tjänster.

5. Sankt Lukasstiftelsen

Sankt Lukas erbjuder subventionerad samtalsterapi i vissa fall, om man har låg inkomst eller av andra anledningar inte kan bekosta den själv. Detta bekostas av donationer från organisationer och privatpersoner.

Sankt Lukas är en ideell organisation som består av 32 lokala Sankt Lukasföreningar som hålls samman av Förbundet S:t Lukas. Föreningarna är religiöst och politiskt obundna, men förbundet har anknytning till Svenska Kyrkan. Man behöver inte vara kristen för att gå i terapi hos Sankt Lukas, och terapin har inga religiösa förtecken.

www.sanktlukas.se

***

Som sagt, i boken finns fler alternativ (t.ex. psykologmottagningar på universitet) och mer information, men jag hoppas att den här listan kan hjälpa litegrann i sökandet efter billig terapi. Ofta får man kriga för att få hjälp tyvärr, det vet jag allt för väl, men du kommer att få hjälp till slut. Ge INTE upp!!

En av de svåraste frågorna att skriva i boken var ”Hur känns det att vara deprimerad?” Hur det känns är ganska personligt och individuellt, men jag utgick från några av de vanligaste symtomen, egna och andras upplevelser och tror att jag fick med det viktigaste.

Jag tänkte just skriva att jag ofta får frågan om hur det känns att vara deprimerad, men när jag tänker efter har jag nästan aldrig fått den. Inte för att ingen bryr sig, jag gissar att det helt enkelt känns konstigt att fråga någon hur det känns att ha en depression.

Hursomhelst pratar jag ibland med människor om hur det känns, jag har ju till och med berättat om det i radio och när jag skrev frågan i boken utgick jag från fem av de vanligaste områdena.

1. Anhedoni – oförmåga att känna glädje

Det här är förmodligen det viktigaste symtomet. Egentligen är svaret på frågan om hur en depression känns: det känns ingenting! Visst, man har ofta en väldig ångest, grubblar mycket och känner sig ledsen, men det som är nästan mest sorgligt är att man slutar känna.

Min redaktör Eva tipsade mig om en rolig seriestrip om depression från Hyperbole and a half (en blogg) som beskriver den känslan sjukt bra.

2. Psykomotorisk retardation – allting känns utmattande

Som deprimerad känns allting utmattande. Har man en lätt depression är det kanske inte lika tydligt, men ju djupare depressionen blir ju svårare har man att ta sig för saker.

Tänk dig att du vaknar upp bakfull efter att ha festat tre dygn i sträck och att din mamma/flickvän/pojkvän/någon-annan-jävligt-störig person kommer in och väcker dig och säger att du ”SKA tvätta dina kläder”. Ungefär så sugen är du på att göra typ ALLTING som någon föreslår.

3. Vegetativa symtom – kroppen säger ifrån

Det här beskriver jag mycket bättre i boken, men kort kan man säga att vegetativa symtom är saker som händer i kroppen utan att vi kan styra dem med tanken. Typ att dina tarmar ballar ur eller att ditt hjärta slår dubbelt.

För deprimerade människor är vanliga vegetativa symtom till exempel att man sover sämre och att aptiten förändras. Det vanligaste är att man sover sämre, vaknar tidigt på morgonen och att man väldigt sällan blir hungrig. Man är alltså nästan alltid trött och sällan hungrig.

4. Pessimism och bedrövelse

Det är vanligt att man känner pessimism inför det mesta, inte minst sina egna chanser att bli frisk. Om man säger att det är fint väder kan den som är deprimerad svara typ ”Ja, men de sa på TV att det skulle regna imorgon”.

5. Skuld och skam

Många som är deprimerade känner skuld och skam över sin sjukdom. Man kanske inte ens vågar berätta om det för sina närmaste vänner. Det kan också vara så att man tänker att det är ens eget fel att man blivit sjuk, att man förtjänar att vara deprimerad.

***

Det här är bara en kort beskrivning av hur det känns att vara deprimerad, i boken finns ett mycket mer utförligt svar. Jag vill förresten påminna en gång till om att det här är olika från person till person, men jag tror att de flesta som är eller har varit deprimerade skulle skriva under på de här fem områdena.

Och just det! Jag finns numera på Twitter också, jag heter c_dahlstrom där. Skriv gärna till mig och följ mig om du vill!

Både internationella och svenska kändisar med bipolär sjukdom har berättat om sina problem för att hjälpa andra. Catherine Zeta-Jones, Jonas Inde, Filip Hammar och Sinéad O’Connor’s är fyra av dem.

Jag har suttit och redigerat text till min bok om panikångest och depression och bland annat ändrat lite i frågorna Vilka kändisar har haft panikångest? och Vilka kändisar har haft panikångest? som nu är helt klara. Eftersom bipolär sjukdom är med på ett hörn i boken men inte har något eget avsnitt har jag inte skrivit om kändisar med bipolär sjukdom i den.

Jag tänkte därför att jag skulle ge er ett inlägg här istället med en lista över kändisar med bipolär sjukdom. Två komiker, en sångerska och en av världens mest kända skådespelerskor blev det.

1. Catherine Zeta-Jones

Skådespelerskan Catherine Zeta-Jones, gift med Michael Douglas, har berättar öppenhjärtigt om sin kamp mot bipolär sjukdom typ 2. För den amerikanska tidningen People har hon sagt:

– Detta är en sjukdom som påverkar miljoner människor och jag är en av dem, säger hon.

Hon tycker inte att sjukdomen är någonting att skämmas för och berättar om det för att andra ska slippa göra detsamma.

– Om min upptäckt att jag har bipolär sjukdom typ två har uppmuntrad någon att söka hjälp, då är det värt det. Det finns ingen anledning att lida i tystnad och att söka hjälp är inget att skämmas för.

2. Jonas Inde

Killinggängets före detta medlem Jonas Inde fick sin diagnos 2003. Han har även berättat om sina problem med bipolär sjukdom.

– Jag var väldigt sjuk. Min bipolära hjärna fick mig att göra riktigt galna saker. Men i grunden är jag en ganska glad person som tycker om att leva. Och det oroar mig lite nu, att jag kanske är för harmonisk. Jag är rädd att jag börjar bli lite tråkig.

3. Filip Hammar

Filip & Fredriks podcast är förmodligen Sveriges största podcast. I ett av avsnitten, nr 140 ”Pappa Filip”, berättar han att han har börjat ta medicin mot sin bipolära sjukdom. Han berättar för Fredrik Wikingsson hur en dag kan se ut för honom.

– Jag kan känna att det är fullständig katastrof, livet är fullständig katastrof, allt är poänglöst klockan 9.30. Sedan klockan 10.05 så mår jag som en dröm och tycker att allting är kanon. Så går det, så ser det ut hela dagen.

4. Sinéad O’Connor’s

Den irländska sångerskan Sinéad O’Connor’s har berättat för Oprah Winfrey om sina problem med bipolär sjukdom. Hon berättade bland annat att hon försökt ta livet av sig på sin 33:e födelsedag.

– Varje por av en gråter och man förstår inte varför.

För att få bukt med problemen började hon ta medicin.

– På sätt och vis dog jag och föddes på nytt som ett resultat av att börja ta medicinen och få en chans att, du vet, bygga ett liv.

När man drabbas av depression är det viktigaste att man söker professionell hjälp, men vad kan man göra själv? Depression har likt de flesta typer av psykisk ohälsa en koppling till vår fysiska hälsa: hur vi sover, äter, motionerar och ifall vi missbrukar droger (inklusive alkohol) påverkar hur vi mår.

Innan jag går in på vad man kan göra själv när man hamnar i en depression vill jag verkligen förtydliga igen: sök professionell hjälp! Depression är en sjukdom, som visserligen många gånger går över av sig själv men som kan och bör behandlas med exempelvis psykoterapi och läkemedel.

Det finns effektiva behandlingar, jag vet eftersom jag själv har gått i terapi och fortfarande äter antidepressiv medicin. Det är hur många som helst som får hjälp, både av psykolog och av läkemedel. Det finns även andra behandlingar som är effektiva, som elbehandling till exempel. I min bok har jag bland annat en fråga som heter Vilka behandlingar finns mot depression? och en som heter Vilket fungerar bäst: medicin eller terapi? om du vill läsa mer om vilka behandlingar som har vetenskapligt stöd för sin effekt.

Med det sagt så finns det vissa livsstilsval man kan göra för förbättra sina odds mot depression. I boken finns en mer utförlig beskrivning av dem under frågan Vad kan man göra själv?, men jag tänkte ändå ge er några tips i väntan på boken (om den inte är utgiven redan när du läser detta förstås).

Tips: depression – vad kan man göra själv?

1. Motion och träning

Forskning visar att regelbunden träning hjälper mot olika typer av depressions- och ångestbesvär.

Själv tränar jag minst fyra gånger i veckan när jag är frisk. Jag tycker att konditionsträning påverkar mitt humör positivt mer än exempelvis gym och styrketräning. Men man är ju fåfäng också, därför är det ungefär 50/50 mellan gym och kondition för min del.

2. Sömn

Sömn och psykisk hälsa är intimt förknippade. För människor med bipolär sjukdom till exempel kan svårigheter att sova vara ett tidigt tecken på en mani, sömnbrist kan också utlösa en mani. Sömnsvårigheter är också vanliga vid depression.

Jag sover dåligt i perioder och märker direkt att mina depressiva drag förstärks av för lite eller för dålig sömn. Jag tycker att det är viktigt att ha svalt och skönt och att det är riktigt mörkt i mitt sovrum. Jag tänker till exempel också på att inte äta för sent eller träna för sent så att jag är uppe i varv. Spelar jag fotbollsmatch för sent på kvällen somnar jag alldeles försent (men oftast sover jag djupare efter en fotbollsmatch när jag väl somnar).

3. Alkohol och droger

I frågan i boken skriver jag om olika studier som har gjorts på sambandet mellan depression och alkohol. Det är riktigt intressanta siffror som får en att tänka efter.

Sedan jag fick min depression har jag skurit ner nästan helt på alkoholen. På sätt och vis är det skönt, och jag vet att jag inte pallar bakfylleångesten, men jag saknar det också.

4. Mat

Även här finns det intressant forskning som har undersökt sambandet mellan vad vi äter och i vilken utsträckning vi drabbas av depression och ångest. I boken skriver jag bland annat om studier som har undersökt snabbmat, japansk mat och västerländsk mat.

Överlag kan man säga att nyttig mat (frukt, grönsaker men även rött kött och fisk) är bättre, samt att processad mat och liknande är sämre. Mer om det i boken, men jag kan ändå säga att jag själv försöker att äta så bra mat som möjligt.

Jag äter till exempel aldrig frysta färdigrätter, försöker att undvika socker och snabbmat och äter så mycket frukt och grönsaker som möjligt. Sedan unnar jag mig flottig och onyttig mat ibland för att jag tycker om det också, jag blir inte lycklig av att leva för kontrollerat heller.

Jag ska säga att det här området är ett område där forskningen har kommit igång på riktigt först de senaste fem åren eller så, men de studier som finns är riktigt intressanta.

Där har ni några tips om vad man kan göra själv, om ni vill läsa mer finns det att läsa om i boken. Och för sista gången: sök hjälp för bövulen

Det finns många kändisar som har gått in i väggen och varit modiga nog att berätta om det. Att ”gå in i väggen” eller bli utbränd är dock begrepp som normalt inte används inom sjukvården, där man kallar det för utmattningsdepression eller egentlig depression med utmattningssyndrom. Här är en lista över de som berättat om sina problem med utmattningsdepression.

I min bok har jag en fråga som heter Vilka kändisar har haft depression? där jag har skrivit en lista med ett 20-tal kändisar som berättat om sina problem med depression, hur de blev sjuka och hur de blev friska igen. Depression är dock en heterogen sjukdom, det vill säga att det finns många olika typer av depression. Därför tänkte jag skriva en kortare lista med kändisar som har drabbats av utmattningsdepression.

Utmattningsdepression, utbrändhet eller att man ”går in i väggen” är nämligen mycket vanligt. Sedan mitten på nittiotalet har antalet sjukskrivningarna för psykisk ohälsa ökat kraftigt i Sverige, mycket tror man beror just på stressrelaterade psykiska syndrom som utmattningsdepression.

Att vara högpresterande är en dygd i dagens samhälle och kändisar porträtteras inte sällan som människor som lyckas med att hålla det här höga tempot utan att gå in i väggen. Men detta stämmer så klart inte, därför tycker jag att det är starkt att våga gå ut och berätta att man gått in i väggen.

1. Björn Gustafsson

Björn Gustafsson fick sitt genombrott i Melodifestivalen och var en av Sveriges mest hyllade komiker innan han gick in i väggen och drog sig tillbaka från rampljuset under några år. För Göteborgsposten har han berättat att det tog flera år för honom att återhämta sig helt.

– Jag mår väldigt bra nu men det har tagit några år att få ihop livet igen och lära sig hantera stress, säger han.

2. Cissi Elwin

Cissi Elwin är en framgångsrik journalist och programledare som tog över som VD för Svenska Filminstitutet i mars 2006. I december 2010 var hon tvungen att meddela personalen att hon skulle sluta eftersom hon drabbats av en utmattningsdepression.

Utmattningsdepression var så kraftig att hon knappt orkade ta sig ur sängen, under en period var hon tvungen att ha öronproppar dygnet runt eftersom hon blivit så ljudkänslig.

– Jag kände mig totalt hudlös och skör, och jag kunde inte sluta gråta, har hon berättat för tidningen MåBra.

– Jag blir rädd än i dag när jag tänker på hur det var att befinna sig i det där avgrundsdjupa tunga.

3. Jessica Zandén

Skådespelerskan Jessica Zandén, mest känd för karaktären Rebecka Bovallius i tv-serien ”Skilda världar”, har under livet lidit av depressioner i perioder. Senast var 2001 då hon drabbades av just utmattningsdepression. Hon har själv beskrivit det i tidiningen Allas.

– När man är deprimerad tappar man styrfart och ältar en massa negativa tankar. Det är en fruktansvärd sjukdom.

4. Robert Gustafsson

”Sveriges roligaste man”, Robert Gustafsson, har bland annat i sin biografi ”Från vaggan till deadline” och i intervjuer berättat om att hans omänskliga arbetstempo gjort att han flera gånger gått in i väggen.

– Jag har gått in i väggen några gånger men man lär sig tolka kroppens varningssignaler, för jag vill inte tillbaka dit.

Ja, där har ni en liten lista på kändisar som gått in i väggen och varit modiga nog att berätta om det. En längre lista med kändisar som berättar om sina depressioner (inte bara utmattningsdepressioner) finns alltså i boken. Frågan Vilka kändisar har haft depression? hittar du i depressionsavsnittet! Hej så länge!

Tänkte bjuda er på lite tips på bra böcker om panikångest. Av alla de böcker om panikångest är det här fyra av de bästa, böcker som har får en att förstå vad panikångest är för någonting, hur man ska bli av med det och att man är långt ifrån ensam om att ha drabbats.

Det finns många böcker om panikångest, jag har läst en hel del av dem. Vissa är inte alls bra, men det finns en hel del bra böcker också, även på svenska. Här är fyra bra böcker om panikångest, alla på svenska. De två sista på listan har jag skrivit själv, men de har väldigt höga betyg och rekommenderas av bland annat 1177.se så det känns rimligt att ha med dem ändå. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

1. Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik (Natur & Kultur)

Den här boken bygger på KBT-terapi och ger dig bra verktyg för att komma över panikångest. Detta var den första boken jag läste om panikångest och den som har hjälpt mig bäst. Per Carlbring är professor i psykiatri och kan riktigt mycket om panikångest, men jag vill ändå ge extra props till Åsa Hanell som är journalist och författare. Utan henne tror jag inte att den här boken hade varit så jäkla bra som den är.

Om man jämför med en liknande bok om depression, Gerhard Anderssons ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” som han har skrivit med några andra psykoterapeuter, blir skillnaden tydlig. Gerhard Anderssons bok är visserligen inte dålig, den är helt okej, men Per Carlbring har haft den goda smaken att ta in en journalist för att texten ska bli lätt att läsa och begriplig för alla. Resultatet är att boken blev otroligt bra, om jag skulle rekommendera en bok förutom min egen till någon som har problem med panikångest skulle det vara den här. Jag har även använt den under terapi inom sjukvården här i Stockholm, vad jag förstår är det vanligt att man använder just den här boken inom KBT-terapier. Man kan även använda den själv som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

2. Lars Weiss – Framgångsfällan (DN förlag)

Lars Weiss bok om sin utmattningsdepression där han även berättar om sina problem med panikångest. Länge var Lars Weiss övertygad om att det var något fysiskt fel på honom. Han berättar i boken om otaliga läkarbesök hos allmänläkare och specialister som aldrig hittar något fysiskt fel på honom. När någon till slut föreslår att det kanske är ett psykiskt problem han har blir han först mycket upprörd, men inser till slut att det är rätt. Boken är en uppgörelse med det och hur han blev frisk till slut.

Även den här boken är välskriven och ärlig, Lars Weiss är även han journalist vilket gör att boken är lätt att läsa. Den handlar mest om utbrändhet, men panikångest och depression är också väldigt närvarande, och igenkänningsfaktorn är hög igenom hela boken. Jag tycker att den här boken är en av de mest läsvärda svenska böckerna om panikångest, utbrändhet och hur psykiska problem kan drabba även en framgångsrik, stor och stark man som alla tror är den mest stabila av människor.

Just nu finns boken inte att köpa

3. Christian Dahlström – Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar (Natur & Kultur)

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den mest sålda boken sedan den kom ut och enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se.

I boken finns svar på vilka behandlingar som finns, vilka som är effektiva, var man kan söka hjälp, vad anhöriga kan göra, vilka biverkningar olika mediciner har osv. Innehåller även frågan ”Finns det några bra böcker om panikångest?” där man får fler tips på bra böcker om panikångest. Journalisten och författaren Arvid Lagercrantz (Sveriges Radios förra vd) har skrivit förordet till boken och skriver så här om boken: ”Den som vill få en snabb och kortfattad översikt av psykisk ohälsa ska läsa den här boken. Det är viktigt för den som är sjuk, men också för närstående att få ökad kunskap om de psykiatriska diagnoserna. En stor del av tillfrisknandet består i att få kontroll över sig själv och vet man mer om sin sjukdom har man kommit en bit på väg.”

Finns att köpa här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

4. Christian Dahlström – Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige

En bok som handlar om panikångest och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren som har haft mycket problem med panikångest. Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Det kan kännas som att man håller på att dö eller bli galen, men är panikångest farligt? Nej, panikångest är inte farligt. Det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar.

Jag vet hur det känns att få en panikångestattack, jag har fått hundratals genom åren även om det var några år sedan sist nu. Det går verkligen inte att beskriva hur hemskt det känns, men faktum är att det är helt ofarligt att få en panikångestattack.

I min bok har jag en fråga som heter Är panikångestattacker farliga?, där skriver jag bland annat att det värsta som kan hända rent fysiskt är att man kräks eller svimmar. Att man kräks av panikångestattacker är dessutom mycket ovanligt och även det är helt ofarligt. För att svimma krävs att blodtrycket faller drastiskt, under en panikångestattack när sympatiska nervsystemet är i full gång ökar istället blodtrycket. Det är därför mycket ovanligt att man svimmar av panikångest.

Jag själv har många gånger känt att jag är på väg att kräkas eller svimma när jag har haft panikångest, särskilt spy eftersom man blir så illamående. Trots det har jag ALDRIG spytt eller svimmat av panikångest. Det finns de som gör det men det är som sagt mycket ovanligt och dessutom ofarligt.

Panikångest är inte farligt!

När man lär sig att panikångestattacker är ofarliga försvinner nästan hela rädslan och man har tagit ett stort steg mot att bli frisk. Jag vill poängtera att man verkligen måste köpa det rakt av: förstå helt och fullt, både intellektuellt och i hjärtat, att panikångest är ofarligt. Det är då man börjar bli bättre. Jag poängterar detta eftersom det tog lång tid efter det att jag själv läste att panikångest var ofarligt till dess att jag VERKLIGEN förstod det.

I min bok skriver jag mer om detta och alla andra frågor som jag själv velat få svar på när jag blev sjuk, då hade jag kunnat bli frisk mycket snabbare. Frågan Är panikångestattacker farliga? finns i panikångest-avsnittet av boken.

I frågan som heter just Vad är gruppterapi? i min bok skriver jag om vilka olika typer av gruppterapi som ryms i begreppet. Själva uttrycket gruppterapi har lagts beslag på av den klassiska psykodynamiska terapin, vilket gör att det blir förvirrande när exempelvis KBT ges i grupp. Den psykodynamiska klassiska varianten innebär att en grupp under ledning av en eller två psykoterapeuter genomgår en behandling där man fokuserar på dynamiken och relationerna i gruppen. Det är terapi som kretsar kring gruppen helt enkelt.

KBT-gruppterapi däremot handlar mycket lite om hur gruppens medlemmar förhåller sig till sig varandra, istället är det ”vanliga” KBT-terapeutiska metoder som ingår. Lite slarvigt kan man jämföra det med att gå på en föreläsning istället för att ha en privatlärare. Jämförelsen är slarvig därför att grupperna är betydligt mindre än i en föreläsningssal (ofta är det istället ungefär 6-8 personer) och eftersom det inte är envägskommunikation i en KBT-gruppterapi. Även om själva terapin inte kretsar kring gruppmedlemmarnas relationer till varandra så är det vanligt att man samtalar i gruppen, ger varandra tips, får höra om andras problem och hur det har löst dem osv. Kanske kan man jämföra det med ett seminarium snarare än en föreläsning?

Kognitiv beteendeterapi i grupp är i varje fall en mycket framgångsrik metod och ges mot många olika psykiska problem, till exempel depression och panikångest. Jag har själv gått i gruppterapi vid två tillfällen och tycker att det var mycket hjälpsamt. Eftersom man har tystnadsplikt inom gruppen behöver man inte oroa sig för att det man delar med sig om inom gruppen ska spridas vidare. Det känns skönt att få ansikten på andra som har samma problem och få höra dem berätta om dem, man känner sig inte alls lika ensam även om det är läskigt i början.

Om du vill veta mer om gruppterapi kan du läsa om det i min bok, frågan Vad är gruppterapi? ligger i ”allmänt”-sektionen som är den första av tre sektioner i boken. Nu ska jag ut och njuta av sommaren och solen som vi har i Stockholm idag! Ta hand om er!

Att framgångsrika människor drabbas och ändå kan fortsätta vara framgångsrika gjorde mig lycklig när jag mådde som sämst, jag kände att mitt liv och det jag själv ville åstadkomma inte var omöjligt, att depressionen och panikångesten inte skulle stoppa mig. I min bok om panikångest och depression som numera är Sveriges mest sålda bom om ångest har jag därför skrivit frågor som ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” där jag berättar om olika kändisar som berättat om sina psykiska problem.

Med det sagt så tänkte jag posta en lista på de kändisar som äter antidepressiva mediciner eller har gjort det och som berättat om det för allmänheten för att slå tillbaka tabun kring psykisk ohälsa.

17 kändisar som äter antidepressiva mediciner (eller har gjort det)

1. Anders Timell

Krogprofilen och Äntligen Morgon-radiomannen Anders Timell har berättat om sina problem med depression och att han tagit och fortfarande tar antidepressiv medicin för det.

– Jag tog mig tillbaka succesivt. Det gick, med hjälp av familjen och goda vänner och förmodligen med hjälp av medicineringen litegrann.

2. Bodil Malmsten

En av Sveriges mest framgångsrika författare genom tiderna, Bodil Malmsten, har i programmet Värvet med Kristoffer Triumf berättat om hur Venlafaxin efter många olika medicinbyten till slut hjälpte henne att hitta en antidepressiv medicin som hjälpte för henne.

– De tog två månader innan de kickade in. Jag skulle precis ge upp, och så plötsligt liksom var det som att få en spark i rumpan så att jag fick styrfart. Och dem släpper jag ju aldrig alltså.

Hon berättar att Venlafaxin var hennes räddning, att det kändes tröstlöst för henne att behöva byta medicin så många gånger innan hon hittade rätt.

– Venlafaxin, det bästa som har hänt mig. De går på två substanser. Jag är ju inte glad på grund av dem, men jag är… jag har kraft att ta till vara det jag har.

Faktum är att Bodil Malmsten till och med har skrivit en bok om antidepressiv medicin där hon går till angrepp mot dem som kallar medicinerna för ”lyckopiller”.

– Jag har skrivit en hel bok som heter ”Det finns inga lyckopiller”, för jag hatar när man säger det. Jag tycker inte att det är lycklig man blir, man blir funktionsduglig och man får tillgång till sin förmåga kanske att se på saker och inte bara med den där hinnan du pratar om utan man ser lite konturskarpare. Jag tyckte det även när jag var ung, alltså att jag inte har någon tid att slösa bort. Det har ju ingen, det är ju ingen som vet. Därför tycker jag att det är ett väldigt slöseri att gå omkring och må dåligt.

3. CajsaStina Åkerström

Den folkkära artisten har berättat om sina problem med depression och hur medicinen hjälpte henne när det var som värst.

– För mig var allt så krampaktigt mörkt och jag led av så många sociala fobier att medicinen innebar en stor lättnad för mig. Jag kunde få en vardag. Det innebar en otrolig befrielse för mig att få berätta om det här och säga som det är.

4. Camilla Henemark

Army of lovers-stjärnan har i flera intervjuer berättat om sina problem med depression och självmordstankar. Har också berättat hon både gått i KBT och tagit antidepressiv medicin för att bli kvitt sina problem.

5. Cissi Elwin

Cissi Elwin är journalist och Svenska Filminstitutets förra vd, som har berättat för tidningen MåBra om sin utmattningsdepression och hur antidepressiva mediciner hjälpte henne upp ur den. Hon tycker inte att man ska kalla antidepressiv medicin för lyckopiller.

– Den djupaste svärtan tonade bort, och jag fick så pass mycket energi att jag kunde promenera med hunden varje dag. Medicinen hjälpte mig oerhört mycket, det var som att den fyllde på depåerna i kroppen. Jag kan fortfarande bli väldigt provocerad när vissa kallar antidepressiv medicin för lyckopiller. Det har inget med någon lycka att göra, det är ren överlevnad!

6. Cissi Wallin

Cissi Wallin är skribent och programledare och har berättat om sin PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, i podcasten Livhjulet med Anna Hegestrand. Där berättade hon även att hon äter antidepressiv medicin: ”Blev ställd på Zoloft, antidepp. Alltid vägrat antidepp-piller men nu känns det nödvändigt. Och tänker inte skämmas över det.”

Cissi medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

7. Filip Hammar

Filip Hammar har i sin podcast ”Filip och Fredriks podcast” som han och parhästen Fredrik Wikingsson producerar tillsammans berättat om sina problem med depressiva perioder. I episod 144 ”Därför drack jag” berättar han om hur han och Peter Apelgren samtalat om sina antidepressiva mediciner under inspelningen av TV-programmet Digiloo. Hammar och Wikingsson nämner att den tidigare tar Zoloft.

8. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren har berättat om sina problem med ångest och depression i Simon Gärdenfors podcast ”Arkiv samtal”. Hon berättar även att hon under sju års tid ätit antidepressiv medicin och nyligen slutat. Hon är inte säker på att det hjälpte henne men tycker ingen ska vara rädd för att testa.

– Jag vet inte om medicinerna hjälpte. För min del har det nog i flera års tid mest varit placebo och mest att jag har varit så himla rädd för att bli deprimerad igen och därför inte vågat sluta. Jag kanske gjorde det lite för länge, det kanske jag inte vill rekommendera. Jag tycker inte att man bara ska härda ut, det vore ju helt sjukt. Varför ska man gå runt och må dåligt i flera år om det finns saker som faktiskt hjälper?

9. Hanna Hellquist

Journalisten, författaren och P3-programledaren har många gånger berättat om sina problem med depression och att hon bland annat tar antidepressiv medicin för att må bättre som hon tycker hjälper hyfsat, men inte hela vägen.

10. Jim Carrey

Komikern Jim Carrey har berättat i CBS 60 Minutes om sina depressioner och hur han under många år tog antidepressiv medicin (Prozac, heter Fontex i Sverige) men till slut slutade och försöker leva med sina ”toppar och dalar” istället.

– Jag tog Prozac under en lång tid. Jag tror att det kan ha hjälpt mig en del, men många tar Prozac hela livet. Jag var tvungen att sluta vid en viss tidpunkt för jag kände att… allting är helt okej.

11. Jonas Inde

Killinggänget-skådisen Jonas Inde har i intervjuer och i sin book ”Too fast for love” berättat om sina problem med depression och att han under perioder har tagit Zoloft. Han kallar depressionen för ”apan” och säger att apan blev ”Zoloftzonkad” när han blev bättre.

12. Lady Gaga

Lady Gaga har under en uppmärksammad konsert i London berättat om sina problem med depression, och att hon tar medicin mot det varje dag (sannolikt antidepressiv medicin):

– Jag skäms inte för det, jag tar medicin varje dag för att hantera psykisk ohälsa och depression och jag skäms inte för det, sa Lady Gaga.

– Dagarna då jag mådde som sämst var när jag lastade mig själv för att jag ens behövde ta medicin överhuvudtaget. Jag mådde dåligt för att jag inte bara kunde vara glad, och jag visste inte ens varför. Men vi måste inte ens svara på den frågan för vi föddes så här, so fuck it.

13. Linus Thörnblad

Höjdhopparen Linus Thörnblad har berättat om sina problem med depression i både tidningar och i Sveriges Televisions program Debatt. För Svenska Dagbladet har han berättat att han till slut bad om att få antidepressiva mediciner för att ta sig ur mörkret.

– Till slut fick jag medicin, antidepressiva tabletter som jag ätit nu i nio veckor. Det har blivit mycket bättre även om det går långsamt framåt ibland. Jag har inte haft några dippar, men sover fortfarande två timmar efter ett träningspass.

Linus medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

14. Magnus Muhrén

En av tidernas bästa bandyspelare, Magnus Muhrén, har för Sportnytt i Sveriges Television berättat om sina stora problem med depression och hur antidepressiva mediciner tog honom upp ur sängen under de värsta perioderna.

– Under ett antal år var jag tvungen att äta antidepressiva medel för att kunna hantera vardagen.

15. Peter Apelgren

Komikern från Göteborg tar enligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson antidepressiv medicin likt Filip Hammar själv, något som de talade om i komikerduons populära podcast ”Filip och Fredriks podcast” episod 144 ”Därför drack jag”.

16. Pontus Enhörning

Radioprataren och komikern Pontus Enhörning har berättat om sina problem med depression och sin syn på de antidepressiva mediciner han tar för att tackla dem.

– Tabletterna gör mig inte lycklig, de möjliggör lycka. De möjliggör ett vanligt liv med de upp- och nedgångar som hör till ett sådant.

17. Robert Pettersson

Robert Pettersson är sångare i banden Takida och Stiftelsen. Han har berättat för Malou von Siverts i programmet ”Efter tio” om sina problem med depression och självmordstankar, samt att han sedan flera år tillbaka äter antidepressiv medicin för att hålla depressionen stången.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag poängtera att jag inte har fått några pengar av något läkemedelsföretag (eller någon annan för den delen) för att skriva om kändisar som äter antidepressiv medicin. Samma sak gäller mina böcker och allt annat innehåll här på bloggen, detta är viktigt för mig att påpeka inte för att jag tycker att läkemedelsföretag är av ondo utan av anledningen att jag vet att många sajter och böcker är sponsrade av läkemedelsindustrin.

Det gör att de blir av med sin objektivitet i stor utsträckning, och den vill jag behålla här i den mån jag kan!

Svaret är ja, depression har en relativt stark ärftlig komponent. Det är väldigt få sjukdomar som är ärftliga till hundra procent, och precis som med andra genetiska sjukdomar ärver man en ökad sårbarhet för depression och inte sjukdomen i sig.

I min bok skriver jag i frågan som heter just ”Är depression ärftligt?” bland annat följande:

”Ett sätt att undersöka ärftligheten är att studera enäggstvillingar, varje par enäggstvillingar har ju exakt samma uppsättning gener. Det finns ett flertal studier som undersöker detta, om man sammanställer dem ser man ett mycket tydligt samband. I omkring 75 procent av fallen där den ena av enäggstvillingarna har drabbats av en affektiv sjukdom har den andra också gjort det. Sambandet är betydligt starkare för bipolär sjukdom än för vanliga unipolära depressioner, men sambandet är hela tiden tydligt.”

I svaret i boken berättar jag mer om sannolikheter för ärftlighet och hur man har gjort för att undersöka detta på flera sätt. Bland annat finns det en studie gjord av Terrie Moffitt och Avshalom Caspi som har varit ganska banbrytande när det gäller att undersöka ärftligheten för depression. Frågan ligger i ”Depressions”-avsnittet av boken.

För egen del har jag en del psykisk ohälsa i släkten, bland annat min mamma, mormor och morfars syster har haft olika problem med psykiska sjukdomar. Åtminstone en av dem hade just depression, det är svårt att veta exakt vad de hade för sjukdom när det går så långt tillbaka i tiden eftersom man ofta inte pratade så mycket om det på grund av tabu. Dessutom visste man inte lika mycket om hur olika psykiska sjukdomar skiljer sig från varandra.

Hursomhelst kan jag ju inte klandra dem för att de var sjuka, synd bara att det inte fanns lika bra hjälp för dem som det har funnits för mig. Om jag får några barn så kommer de att få ännu bättre vård, de jäklarna!

Det korta svaret i boken är ”Mycket tyder på att man bör undvika att blanda antidepressiva mediciner och alkohol.” I det längre svaret hänvisar jag till forskning som har undersökt hur människor som tar antidepressiva respektive bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) reagerar på alkohol. Det har visat sig att alkohol tycks förstärka vissa av medicinernas effekter, bland annat de lugnande, men också att det kan ge överraskande rus och andra inte så trevliga bieffekter. Interaktioner mellan alkohol och antidepressiva mediciner kan ske redan vid låga doser av såväl alkohol som medicin.

Det ska sägas att området inte tycks ha undersökts tillräckligt noga för att kunna dra några glasklara slutsatser, vill ni läsa mer om detta ligger frågan i ”Allmänt”-avdelningen i boken. Jag skriver även lite grann om alkoholproblem i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där till exempel Therése Lindgren berättar om sina alkoholproblem. Den boken finns både på Adlibris och alla andra bokhandlar, eller signerad i min webbshop.

Mina egna erfarenheter av alkohol och antidepressiva

Eftersom jag inte har skrivit någonting om mina personliga upplevelser av att blanda alkohol och antidepressiva i boken (som ju inte handlar om mig) tänkte jag göra det här, kanske hjälper det någon. Detta är nämligen inget oproblematiskt ämne för mig heller.

Sedan jag själv fick psykiska problem (depression och panikångest) har jag skurit ner ordentligt på min alkoholkonsumtion. Redan innan jag började ta antidepressiva mediciner drog jag ner på spriten nästan helt. Faktum är att jag drack ganska mycket innan dess, men aldrig för att dränka sorger eller liknande. Jag drack för att jag tyckte att det var kul. Om inte annat var det ju ett sätt att träffa tjejer och ha kul med mina kompisar. Det är också detta som gör det komplicerat för mig. Jag gillar ju att dricka.

Det som har gjort att jag dragit ner på spriten är helt enkelt att bakfyllan är för ångestfylld för att väga upp det roliga med fyllan. Bakfylleångesten som jag tidigare kunde tycka var nästan lite charmig och härlig avskyr jag nuförtiden. Jag vill inte ha mer ångest i mitt liv än jag redan har.

Dessutom vet jag att det kan vara problematiskt och riskfyllt att blanda alkohol och antidepressiva. Många klarar av att dricka alkohol och ta antidepressiva, vissa verkar inte märka av någonting överhuvudtaget, medan andra berättar om hemska upplevelser.

Själv har jag aldrig fått något konstigt rus eller liknande av att blanda alkohol med antidepressiva, men jag dricker nästan aldrig mer än tre öl eller motsvarande just på grund av medicinen. Däremot känner jag nästan alltid en seg ångest som håller i sig flera dagar efter fyllan. Om det beror på medicinen eller något annat (ålder?) vet jag inte eftersom jag alltid tar medicin, men det känns som att det blir ett ”hack” i medicineringen.

Överlag tycker jag att man bör dricka mindre om man har psykiska problem och helst inte blanda alkohol och antidepressiv medicin mer än nödvändigt. Var den gränsen går måste man nog bestämma själv.

Förresten har jag skrivit en kort krönika på min nyhetssajt om psykisk ohälsa (1000glada.se) om detta och sprithetsen som kan vara jobbig. Läs den gärna, hej då!

Varje gång jag ska förklara för någon hur en panikångestattack känns märker jag att min beskrivning är otillräcklig. Jag pratar om att det känns som om att man ska dö eller förlora förståndet, att bröstkorgen värker och krymper så att man får svårt att andas, att jag svettas och darrar, att det sticker i armarna, att jag blir yr och att det hela känns overkligt.

Ändå känns det o-m-ö-j-l-i-g-t för mig att verkligen få någon att förstå hur det känns. Det går helt enkelt inte att beskriva hur jävla obehagligt det är. När man däremot beskriver för någon annan som har haft en panikångestattack fyller man ofta i varandra ivrigt eftersom man vet att den andre verkligen förstår.

I min bok beskriver jag i varje fall en panikångestattack under frågan ”Vad är en panikångestattack?” på följande sätt:

”Panikångestattacker kommer plötsligt och når oftast sin kulmen inom några minuter, men kan vara både längre och kortare. Symtom som kan uppstå vid en panikångestattack är bland annat följande:

• Panik
• Rädsla
• Andnöd
• Yrsel
• Hjärtklappning
• Svettningar
• Domningar eller stickningar
• Darrningar och skakningar
• Kvävningskänslor
• Smärtor i bröstet
• Illamående
• Frossa eller värmekänslor
• Rädsla för att tappa kontrollen”

Det här är alltså de vanligaste symtomen vid en panikångestattack. Alla som drabbas av panikångest får inte alla symtom, men alla panikångestattacker har åtminstone ett par av de här symtomen.

Hjärtklappning är till exempel mycket vanligt. Det var ett av de värsta symtomen för mig personligen. Jag älskar att träna och springer ofta i skogen eller spelar fotboll för att må bra. När man då får hjärtklappning även när man inte idrottar alls, och därför börjar förknippa det med panik och sjukdom, så är det lätt att man slutar träna på grund av panikångesten.

Mitt tips till den som upplever samma sak är att inte göra det. Träning är en av de saker som gör att man mår bra överlag. Jag trappade upp min träning sakta och försökte att bortse från hjärtklappningen, läs mer om panikångest och träning på länken. Tillsammans med att jag läste på om panikångest och vad en panikångestattack är för någonting blev jag lugn och kunde börja träna igen.

Det låter förmodligen enklare än det är, och de KBT-terapier jag gick i hjälpte mig säkert mycket, men överlag är det bara det som gäller: att inte ge upp utan att ge sig fan på att man ska kunna träna igen. Panikångestattacker är obehagliga, men HELT ofarliga. Om du är mycket rädd för att du kanske har ett hjärtfel eller liknande kan du gå till en hjärtspecialist och kolla upp det, det gjorde en tjej som jag gick i gruppterapi med och blev av med sin rädsla.

Ja, det var allt för idag, nu ska jag ta helg! Ta hand om er därute! Förresten: om du vill köpa min bok om panikångest och depression (Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den släpptes) finns den signerad eller på Bokus, Adlibris, CDON.com med flera. Läs gärna omdömen och betyg om den här.

Hur många går till psykolog egentligen? Är det vanligt? Svaret på den frågan är att det är mycket vanligt. I min bok skriver jag i frågan ”Är det vanligt att folk går i terapi?” om en Sifo-undersökning som gjordes i mars 2011. Där visade det sig att mer än var fjärde svensk (26 procent) har gått i terapi.

Vanligaste anledningen till att man går till psykolog var enligt undersökningen ”Utmattningssyndrom eller jobbrelaterade problem” (30 procent). Sedan var de vanligaste orsakerna följande: depression (28 procent), kris eller sorg (23 procent), problem i familjen (20 procent) och ångest, oro eller fobi (16 procent). Om ni vill läsa siffrorna i den undersökningen finns de i det här dokumentet.

Någon, jag minns inte vem, har påpekat för mig att frågan som ställs är ”Har du någon gång fått hjälp av en psykolog eller terapeut?” Hen menade att ”eller terapeut” innebär att den som svarar skulle kunna tro att även hudterapeuter och liknande räknas, och att resultatet därför inte är pålitligt. Eftersom de två svarsalternativ som inte har med psykisk ohälsa på frågan om anledningen till varför man gått i terapi (”Annat, vad?” och ”Tveksam, vet ej”) inte har angivits av särskilt många (11 respektive 3 procent) har jag svårt att tro att det har varit ett problem. De som ändå har angivit dessa svarsalternativ kan dessutom ha gått hos psykolog av en annan anledning än de angivna eller utan att de minns varför.

Kvinnor går oftare till psykolog än män

Hur många går till psykolog i respektive kön då? Är det vanligare att kvinnor går till psykolog än män? Ja, det är betydligt vanligare att kvinnor går till psykolog än män. 32 procent av kvinnorna svarade jag på frågan om de gått till psykolog, medan endast 20 procent av männen gjorde det.

Märk väl att detta inte nödvändigtvis betyder att män är ”sämre” på att söka hjälp när de väl får psykiska problem. De allra flesta psykiska sjukdomar drabbar kvinnor oftare än män (bipolär sjukdom är ett av ganska få undantag, det drabbar män och kvinnor i ungefär lika stor utsträckning), därför är det naturligt att kvinnor söker oftare än män. Det går givetvis att räkna på i vilket utsträckning kvinnor respektive män går till psykolog i de fall de faktiskt har psykiska problem. Vi får se om jag återkommer i det ämnet i fortsättningen.

En av de viktigaste frågorna i min bok om depression och panikångest är: Hur uppstår en depression? I det svaret skriver jag om Robert Sapolsky, som är en amerikansk forskare och författare. Han är för professor i biologi, och professor i neurologi och neurovetenskap vid Stanford University. Jag tänkte ägna det här blogginlägget åt att tala lite om den föreläsning som jag refererar till i svaret. Föreläsningen finns på Youtube, jag har klistrat in klippet längst upp så att du kan titta på det om du vill.

I föreläsningen går Robert Sapolsky igenom depressionens orsaker, symtom och hur behandling av depression har utvecklats under andra delen av 1900-talet. För att besvara frågan ”Vad är depression?” använder han lite humor, han säger:

”Om jag var tvungen att definiera depression i en mening skulle jag säga: det är en biokemisk sjukdom med en genetisk komponent, påverkad av tidiga händelser i livet, där någon inte längre kan uppskatta solnedgångar.” (Min egen översättning, originalcitaten på engelska hittar du längst ned i inlägget)

Personligen tycker jag att det är den bästa definitionen av depression jag har hört. Sapolsky är otroligt duktig på att konkretisera avancerad forskning och göra den begriplig för vem som helst. Dessutom har han humor och den där entertainergenen som alla amerikaner tycks ha från födseln.

Ett genomgående tema i föreläsningen är att han på ett mycket övertygande sätt förklarar varför depression är en lika biologisk sjukdom som exempelvis typ 1-diabetes. Han är dock noga med att understryka att man inte kan förstå depression som sjukdom om man inte förstår både den biologiska och den psykologiska dimensionen av depression.

”Det jag ska prata om idag är två till synes mycket olika områden som jag ska knyta ihop i slutet. Den viktigaste poängen här är att om du bara undersöker ett av dessa två områden så kommer du inte att förstå sjukdomen överhuvudtaget. Det första området handlar om vad biologi har att göra med depression, andra området vad psykologi har att göra med det.”

Det här är viktigt. Att förstå att depression har både psykologiska och biologiska/genetiska komponenter, och att dessa samspelar, är avgörande för att förstå vad en depression egentligen är.

Sapolsky går sedan igenom vad som är utmärkande för depression som sjukdom. Oförmågan att känna glädje och njutning är det viktigaste menar han, och säger att det är detta som gör depression till en så allvarlig sjukdom. Han jämför med cancer och säger att även människor med oerhört svåra sjukdomar, till och med dödliga, ofta har förmågan att hitta glädje och mening. Något som deprimerade inte har.

”Människor har en häpnadsväckande förmåga att hitta glädje i de mest osannolika källor man kan tänka sig. Så, vad kan vara värre än en sjukdom vars främsta symptom är oförmågan att känna glädje? Följaktligen, i toppen av listan: anhedoni. Hedonism betyder strävan efter njutning. Anhedoni betyder oförmåga att känna glädje. Det är vad depression handlar om.”

Även detta har han så klart alldeles rätt i. Trots att depression är en sjukdom som tar sig väldigt olika uttryck är anhedoni, oförmågan att känna glädje, det mest utmärkande och vanliga symtomet. Den minsta gemensamma nämnaren kan man säga.

Han går sedan igenom det han menar är de viktigaste symtomen för depression (som står på whiteboardtavlan bakom honom i klippet):

• Anhedoni
• Sorg
• Skam/skuld
• Självskadebeteende
• Psykomotorisk retardation (Allting är utmattande: att tänka saker, att göra saker. Sapolsky tar som exempel att tvätta kläder: Var är tvättkorgen? Har jag bokat tvättid? Har jag sköljmedel? Allting känns som ett stort hinder.)
• Vegetativa symtom (Sömn, aptit, stresshormoner)

De här symtomen bygger han sedan resten av föreläsningen på. Mycket av tiden går alltså åt till att förklara hur tydliga biologiska förklaringar depression har, och varför det är svårt för dem som inte har depression att skilja på egentlig depression och vanlig sorg och deppighet.

”Det är en förrädisk känsla, eftersom vi alla har perioder av att vara deppiga och komma ut i andra änden helskinnade. När man tittar på folk som istället går ner i depression och stannar där nere nästan som förlamade, då finns det alltid en liten röst mellan raderna som tänker: ’Kom igen, ta dig samman, vi alla måste ta itu med sådana problem!’ Jag kommer att argumentera för att depression är en lika konkret biologisk sjukdom som typ 1-diabetes. Och du lär inte sätta dig ner med en diabetiker och säga: ’Kom igen, vad är det med den där insulingrejer, sluta tyck synd om dig själv, ta dig samman!’ Du kommer att se att det är lika mycket av en biologisk sjukdom (som diabetes). En aspekt av det som gör det klart är ett gäng symptom kallas vegetativa symtom. Deprimerade människors kroppar fungerar annorlunda.”

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag rekommenderar alla att titta på den här föreläsningen. Den är lång (52 minuter) men oerhört välformulerad och underbyggd med vetenskap.

Det var allt för mig den här gången. Ta hand om er!

Originalcitaten på engelska:

”If I had to define major depression in one sentence I would say it’s a biochemical disorder with a genetic component and early experiences influences, where someone can’t appreciate sunsets.”

”So, what I am going to talk about today is seemingly two very different topics and tie them together at the end, and what the main point is is that if you live inside only one of those topics you are not going to understand this disease at all. First topic being what does biology have to do with depression, second topic being what does psychology have to do with it.”

”Humans have this astonishing capacity to derive pleasure out of the most unlikely domains, what could possibly be worse than a disease who’s defining symptom is the inability to feel pleasure. Thus, at the top of the list: anhedonia. Hedonism, the pursuit of pleasure. Anhedonia, the inability to feel pleasure. That is what depression is about.”

”And there is this lurking sense that, Given that all of us have periods of being depressed and come out the other end, When you look at people who instead go down and stay down there to this crippling extent, there is always this little voice between the lines there of ”Come on, pull yourself together, we all deal with this sort of thing. I will make the argument throughout here that depression is as real of a biological disorder as is juvenile diabetes. And you don’t sit down to a diabetic, and say ”Oh, come on, what´s with this insulin stuff, stop babying yourself, pull it together” You will see, this is just as much of a biological disorder. Part of what makes that clear are a bunch of symptoms called vegetative symptoms. The bodies of major depressed work differently.”