Arvid Carlsson förändrade vår förståelse av hjärnan

Upptäckterna om dopamin som signalsubstans lade grunden till dagens behandlingar av Parkinsons sjukdom och psykiska sjukdomar såsom depression och schizofreni — något som till slut gav Arvid Carlsson Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000.

I poddserien Geniet Arvid Carlsson berättar jag med hjälp av hans närmaste vänner och kollegor om forskaren som i decennier kämpade mot tvivel i den medicinska världen. Här ser du en kortversion av den omfattande tidslinjen. För hela tidslinjen med samtliga händelser och källor, finns en nedladdningsbar fullversion som PDF.

För att sätta händelserna i sitt sammanhang kan det vara bra att lyssna på dokumentären. Om du vill se en kort trailer för dokumentären (som är i poddformat, det vill säga ljud och inte video) så finns det här:

Ny podd-dokumentär: Arvid Carlsson

Hur gick det till när en ung forskare från Lund förändrade hela världens förståelse av hur hjärnan fungerar? I min nya tredelade dokumentärserie ”Geniet Arvid Carlsson” berättar jag historien om forskaren som upptäckte dopamin i hjärnan och visade att hjärnan kommunicerar med signalsubstanser.

Här nedan hittar du en kort video-trailer – själva dokumentären är en ljudpodd, inte film.

Genom unika intervjuer med vetenskapsjournalisten och författaren Karin Bojs och forskarna Kjell Fuxe, Elias Eriksson och Göran Engberg, samt sällsynta arkivklipp med Arvid själv, får du följa en av Sveriges mest betydelsefulla vetenskapsmän genom ett helt sekel av medicinhistoria.

Del 1 – Från Lund till världens forskningselit

Den första delen av dokumentären följer Arvid Carlssons väg från Lund till Bethesda i USA, där han 1955 hamnade i ett av världens mest avancerade laboratorier. Under ledning av den legendariske farmakologen Bernard Brodie började han studera hjärnans signalsubstanser – ett forskningsfält som då betraktades som udda och ovetenskapligt.

Tillsammans med den världsledande histologen Nils-Åke Hillarp lyckades Arvid visa att dopamin inte bara var en mellanprodukt i bildningen av noradrenalin, utan en egen signalsubstans med avgörande betydelse för rörelseförmågan. I ett av medicinhistoriens mest berömda försök återfick kaniner, förlamade av substansen reserpin, sin rörelseförmåga efter att ha fått L-dopa – en upptäckt som senare skulle revolutionera behandlingen av Parkinsons sjukdom.

Men vägen dit var allt annat än enkel. Arvid möttes av skepsis från världens ledande forskare. När han 1960 presenterade sina resultat vid en konferens i London med namn som Sir Henry Dale och John Gaddum i publiken, blev han utskrattad. ”De betedde sig som skolbarn runt sin lärare”, skrev han senare i en självbiografisk text. Men Arvid vägrade ge upp – han visste att han hade rätt.

Del 1 skildrar också Arvids formativa år i Lund, där han påverkades av andra världskrigets fasor och mötet med överlevande från koncentrationsläger. Det var där och då hans övertygelse växte: att psykiskt lidande är verkligt, biologiskt och värt att ta på allvar.

De första 12 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 2 – Från motstånd till Nobelpris

I den andra delen följer vi Arvids vetenskapliga revansch. Under 1960- och 70-talen blir farmakologiska institutionen på Göteborgs universitet ett världsledande centrum psykofarmakologisk forskning, och hans tidigare hånade idéer accepteras till slut som sanningar.

Hans teorier om dopaminets betydelse bekräftas av forskare som Oleh Hornykiewicz och George Cotzias, som visar att Parkinsonpatienters hjärnor har kraftigt sänkta nivåer av dopamin, och att L-dopa – precis som Arvid hade föreslagit – kunde användas som läkemedel mot Parkinsons sjukdom. Än idag är L-dopa förstahandsbehandling vid Parkinsons sjukdom och har förlängt livet för tiotals miljoner människor under de senaste decennierna.

Vi möter kollegor och efterföljare som Kjell Fuxe, Elias Eriksson och Göran Engberg, som berättar hur Arvid skapade en unik forskningsmiljö på Göteborgs universitet – där kritisk diskussion, nyfikenhet och envishet premierades framför hierarki. Samtidigt får vi höra Karin Bojs skildra hans liv på hemmaplan som familjefar: en prestigelös, rolig och nyfiken man som älskade litteratur, promenader i Änggårdsbergen och långa middagar med familjen.

Del 2 handlar också om Arvids komplicerade relation till läkemedelsindustrin. Han samarbetade med farmaceuten Ivan Östholm på Hässle (senare Astra) i Göteborg, där hans råd ledde till utvecklingen av läkemedel som Seloken mot högt blodtryck, Bricanyl mot astma och Losec mot magsår – en medicin som blev världens mest sålda läkemedel under 1990-talet.

Trots framgångarna vägrade Arvid låta industrin styra hans forskning. Han var alltid fri, alltid kompromisslös. Vid en vetenskapskonferens lär han självironiskt ha sagt: ”Om det finns någon i det här rummet som jag ännu inte har förolämpat, så ber jag om ursäkt för det.”

Del 3 – Dopaminets arv och kampen för psyket

Den tredje delen handlar om arvet efter Arvid Carlsson. Med hjälp av forskare som Kjell Fuxe och Hans Corrodi – den schweiziska kemisten och språkgeniet – vände Arvid blicken från dopamin mot serotonin, och skapade världens första SSRI-läkemedel (SSRI står för selektiva serotoninåterupptagshämmare) Zimelidin, eller Zelmid som produktnamnet blev i Sverige.

Samtidigt fortsatte han att utforska dopaminets komplexa roll i hjärnan och utvecklade tidigt teorin om dopaminhypotesen vid schizofreni – att överaktivitet i dopaminsystemet kan vara en viktig förklaring till sjukdomen. Detta blev grunden för de flesta moderna antipsykotiska läkemedel, och hans hypotes om partiella dopaminagonister inspirerade läkemedelsbolaget Otsuka att ta fram det antipsykotiska läkemedlet aripiprazol (Abilify).

Senare i karriären arbetade Arvid med dopaminstabiliserare – molekyler som både kan dämpa dopamin där det finns för mycket och förstärka det där det råder brist. Substanser som OSU-6162 och ACR 16 såg Arvid som potentiella mirakelmediciner. Även om hans egna projekt ibland stötte på motgångar – som försöken med den antipsykotiska substansen preclamol (som han studerade i samarbete med den Carol Tamminga) och hans bittra sorti ur egna företaget Carlsson Research – fortsatte han med kompromisslös envishet att utforska nya läkemedel fram till sin död vid 95 års ålder.

När han tilldelades Nobelpriset i medicin eller fysiologi år 2000 för sina upptäckter om dopamin och signalsubstansernas betydelse, blev det inte bara ett erkännande av hans forskning, utan också en bekräftelse på hans livslånga mod att gå emot etablerade idéer. Priset öppnade dörrar, men drog också till sig lycksökare. Ändå fortsatte Arvid att sätta patienternas behov i första rummet och att driva forskning med samma nyfikenhet och envishet som alltid.

Arvid Carlssons arv lever vidare – från SSRI och dopaminhypotesen till dopaminstabiliserarna – och hans idéer fortsätter att inspirera nya generationer forskare världen över.

Lyssna på dokumentären

Genier Arvid Carlsson är en podd-dokumentär i tre delar, producerad av mig, Christian Dahlström. Du kan lyssna på serien i podden Sinnessjukt – på Spotify, Apple Podcasts, Acast och alla andra poddappar, men för att lyssna behöver du först bli Patreon-medlem på Patreon.com/sinnessjukt

Dokumentären har möjliggjorts med stöd från Längmanska kulturfonden, Arvid Carlssonfonden och Schizofrenifonden, samt poddens medlemmar på Patreon.

Lyssna här:
Del 1 – Från Lund till världens forskningselit
Del 2 – Från motstånd till Nobelpris
Del 3 – Dopaminets arv och kampen för psyket

Läs manuset och källhänvisningar på Patreon.com/sinnessjukt