Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen (inte) på antidepressiva mediciner” där jag skrev om att antidepressiva mediciner inte alls är en så lukrativ marknad som många tror. Jag tänkte att jag skulle utveckla det här litegrann genom att skriva om ekonomin bakom antidepressiva mediciner: läkemedelspatent, generika och tillverkningskostnader.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på bloggen för den delen.

Jag har ringt Patent- och registreringsverket (PRV) och läkemedelsbolagen Pfizer och Teva för att få information, men ingen av dessa har betalt mig någonting för inlägget. Resten av källorna finns redovisade längst ned i inlägget.

Så fungerar läkemedelspatent

Om ett läkemedelsföretag lyckas få patent på ett läkemedel i Sverige, så får de ensamrätt på att tillverka läkemedlet i tjugo år. Det betyder att man får sälja läkemedlet till ett monopolpris som nästan alltid är mycket högre än det är efter att patentet har gått ut.

När de tjugo åren har gått ut kan man ansöka om tilläggsskydd, en slags förlängning av patentet på upp till fem år. Man ansöker hos PRV och deras jurister avgör om man får förlängt patent eller inte.

Tilläggsskyddet är till för att läkemedelsbolagens patent inte ska påverkas av myndigheters handläggningstid. Det är många tester och godkännanden som krävs innan man faktiskt får börja sälja läkemedlet efter att man gjort ansökan, vilket kan skada läkemedelsföretagen ekonomiskt.

Man kan också söka om sex månaders tilläggsskydd för barnläkemedel, som ”bonus” för att man har genomfört tester på medicinen enligt en standard som kallas PIP.

Men standarden är alltså tjugo år.

För att patentet ska gälla måste läkemedelsbolaget dessutom betala en årsavgift till PRV. Den är som lägst första året och som högst det tjugonde året, eftersom mycket av kostnaderna för läkemedlen finns i utvecklingsfasen, man vill alltså uppmuntra forskning som får fram nya läkemedel. Slutar man betala årsavgiften blir man av med patentet.

Exempel: Pfizer och Zoloft

Vi tar ett exempel.

Zoloft, eller sertralin som den verksamma substansen heter, sökte Pfizer patent för 1987* men fick det flera år senare, och medicinen godkändes för användning mot depression i Sverige först 18 januari 1995.

På kort tid blev det därefter en oerhörd försäljningssuccé. 2004 såldes Zoloft för hela 386 miljoner kronor bara i Sverige. Under den här perioden tjänade Pfizer väldigt mycket pengar på Zoloft i Sverige eftersom man hade monopol på medicinen, men precis som alla mediciner var Zoloft en förlustaffär hela vägen fram till succén.

Men 28 oktober 2005 gick patentet på Zoloft i Sverige ut och det var fritt fram för andra läkemedelsföretag att börja tillverka sertralin. Anledningen till att patentet gick ut ”redan” 2005 är att Pfizer slutade betala årsavgiften då, trots att de hade åtminstone ett år (ansökan räknas från 1987, 2005 var därför år 19), och sannolikt ännu fler års tilläggsskydd eftersom godkännandet tog sådan tid.

Varför de slutade betala för tidigt vet jag inte**.

Generika sänker kostnaden

Hursomhelst.

Priset på läkemedel där originalpatentet har gått ut faller ofta dramatiskt. Hur mycket priset sjunker varierar beroende på flera olika variabler, till exempel på hur populärt läkemedlet är. Ett läkemedel som är väldigt populärt bland konsumenterna lockar fler konkurrenter och priset pressas mer.

Ofta faller priset med uppemot nittiofem procent, som för kolesterolsänkaren Zocord när det patentet gick ut. Men ibland med mindre, som Losec där priset bara föll med ungefär femtio procent. Oftast hamnar det någonstans däremellan.

För sertralin sjönk priset med åttiofem procent, från 9,21 kr till 1,25 kr per tablett för 50 mg efter att patentet gick ut 2005.

Vinstmarginaler för generika är låg

Okej, men hur ser då kostnaderna och vinsterna ut per tablett?

Själva tillverkningskostnaden för en sertralintablett är bara cirka 20 öre, det är alltså inte tillverkningen som kostar pengar, utan utvecklingen i första hand och marknadsföring/logistik i andra hand. Det är för att täcka utvecklingskostnaden (forskning till exempel) patenten finns.

Om vi delar upp monopolpriset för en 50 mg-tablett sertralin så ser det ut så här:

Alltså, den minsta pajbiten är tillverkningen som kostar 20 öre. Den största biten är den marginal som bolagen gör sina stora vinster på, skillnaden mellan priset på en generika-sertralin (1,25 kr) och en monopoltablett (9,21 kr) alltså. Det är den här tårtbiten som ska täcka de år av forskning och annat som de investerat i medicinen.

Mellanbiten är priset på sertralin på en konkurrensutsatt marknad (1,25 kr) minus tillverkningskostnaden (0,20 kr) = 1,05 kr. Jag kallar det för ”marknadspåslag”, det är så mycket bolagen lägger på priset utöver tillverkningskostnaden på en konkurrensutsatt marknad.

Det är inte samma sak som deras vinst, eftersom de så klart har kostnader för annat än tillverkning: marknadsföring, distribution och annat som alla företag har kostnader för. De här kostnaderna är den enda siffra jag inte har lyckats få fram, men om vi gör en mycket försiktig uppskattning kan vi anta att den kostnaden är 80 öre per tablett. Det skulle innebära en vinstmarginal på 25 öre per tablett, vilket jag som sagt tror är en överskattning, men för enkelhetens skull kan vi anta det.

Säg att normaldosen för sertralin ligger på 100 mg per dag som jag tar. Det skulle betyda att läkemedelsbolagen tjänar 50 öre om dagen på mig, eller 183 kronor om året. Före vinstskatt dessutom, om de nu har vänligheten att betala någon sådan i Sverige.

183 kronor om året tjänar alltså ett läkemedelsbolag på en ”normalanvändare” av antidepressiv medicin. Om det är mycket eller lite får ni själva avgöra.

* De sökte först i Europa 1987 hos EPO, blev beviljade först 1990 då även ansökan översattes till svenska och skickades till PRV.

** Jag har sökt Pfizer för att få svar på varför de inte utnyttjade hela patentperioden på tjugo år, men har ännu inte fått svar.

Källor:

Dagensmedicin.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Pharmaindustry.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Patent- och registreringsverket [www] Hämtad den 14 mars 2014

Västra Götalandsregionen [www] Hämtad den 14 mars 2014

En färsk undersökning från England har visat ett mycket tydligt samband mellan psykisk ohälsa och dålig ekonomi. Personer som hade lån utan säkerhet hade tre gånger så ofta också psykiska problem, än de som var skuldfria. Inte häpnadsväckande kanske, men det väcker frågor.

Forskarna på University of Southampton och Kingston University i England gjorde en metaanalys (man ”slår ihop” resultaten av många andra tidigare studier) där man tittade på studier som undersökt sambandet mellan lån utan säkerhet och fysisk och psykisk hälsa.

Resultaten var slående: sambandet mellan skuldsättning i lån utan säkerhet (så kallade blancolån, typ kreditkortsskulder) och psykisk ohälsa var väldigt stark. Bland deltagarna utan psykisk ohälsa var mindre än nio procent skuldsatta, jämfört med en fjärdedel av dem med psykiska problem. Skuldsättning var starkt kopplat till depression, narkotikamissbruk och psykoser till exempel.

De här resultaten är kanske inte jätteförvånande, men de belyser ändå ett viktigt problem tycker jag: ekonomin är ett stort problem bland dem som har psykiska problem. Jag hade själv stora problem med pengar när jag var sjuk, även om jag aldrig hamnade i skuld utan snarare var tvungen att leva väldigt enkelt på de pengar jag lyckades arbeta ihop varje månad.

En viktig poäng som jag måste nämna om den här studien är att den inte undersöker orsakssambandet, det vill säga vad som orsakar vad. Är det bristen på pengar som gör att man oftare blir psykiskt sjuk eller är det den psykiska sjukdomen som gör att man lättare hamnar i ekonomiska problem?

Det går att undersöka genom så kallade longitudinella studier, det vill säga att man undersöker en grupp människor under en längre tid. Då kan man mäta hur många som under ett år har psykiska problem och hur många som har skulder. Sedan kan man titta flera år senare och se hur många av dem som hade psykiska problem men inte hade skulder som har hamnat i skuld, och hur många av dem som hade skulder men inte hade psykiska problem som har fått psykiska problem (man jämför också båda grupperna med dem som varken har psykisk ohälsa eller skulder så klart).

Ifall de med skulder ofta får psykisk ohälsa men de med psykisk ohälsa inte lika ofta får skulder är skulderna boven i dramat snarare än den psykiska ohälsan till exempel, eller tvärtom. Ungefär så. Jag vet inte om den förklaringen är tydlig, men man kan i varje fall se vad som orsakar vad, för att sedan försöka hitta sätt att motverka det. Det kan också vara så att det är en sorts växelverkan, att skuldsättning orsakar psykisk ohälsa men att psykisk ohälsa också orsakar skuldsättning. Det är kanske till och med det troligaste.

Hårdare kreditregler och ekonomisk rådgivning

Vad kan man dra för slutsatser av den här undersökningen då? Innan man har undersökt orsakssambandet är det så klart svårare att dra några slutsatser, men civilekonomen och psykot inom mig funderar tre saker när jag läser de här siffrorna:

1. Hårdare regler för kreditgivning?

Det är ingen särskilt modig åsikt att säga att kreditkulturen, som har blivit en del av vårt sätt att leva de senaste tjugo-trettio åren, är ett problem. Det gäller inte bara blancolån, utan även bostadslån (dessutom får man ju i många fall ta blancolån på kontantinsatsen efter att Finansinspektionens 85-procentsregel kom till).

Lån är verkligen inte alltid dåligt, men en hårdare reglering av kreditmarknaden skulle få bort en del av de värsta fallen, och förmodligen påverka vår mentala hälsa positivt. Alla förstår helt enkelt inte om de har råd att ta lån eller inte, för de personerna blir det lätt en nedåtspiral som, skulle jag tro, påverkar den psykiska hälsan negativt.

2. Ekonomisk rådgivning som del av behandling?

Jag tror att psykiatrin skulle kunna hjälpa fler personer med sina problem om de kunde erbjuda någon slags ekonomisk rådgivning till dem som har skulder eller som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Eftersom jag själv har väldigt bra koll på min ekonomi hade jag säkert lättare än många andra att inte hamna i skuldfällan, men den som inte har koll på sin ekonomi borde kunna få hjälp med det också, utöver terapi, medicinering eller annan behandling.

Thomas Richardson, klinisk psykolog från University of Southampton som ledde studien, säger i en intervju med universitetets hemsida:

”Skuldrådgivare bör överväga att fråga om psykisk hälsa när man talar med enskilda personer. Likaså bör vårdpersonal inom psykiatrin se till att de frågar om huruvida deras patienter är i skuld. Ytterligare forskning behövs nu för att visa exakt hur skulden leder till psykisk ohälsa, så att insatser kan utformas för att försöka förhindra att de som hamnat i ekonomiska problem utvecklar psykiska problem och vice versa.”

3. Utbilda långivare i psykisk ohälsa?

När jag jobbade på bank fick vi läsa en utbildning för att bli licensierade ekonomiska rådgivare, Swedsec-licensiering kallas det. Jag hann sluta på banken innan jag hann genomföra hela utbildningen, tack och lov, men jag kan inte minnas att jag läste någonting om psykisk ohälsa där.

Kanske vore det en idé, att låta långivare läsa på om hur psykisk ohälsa påverkar ens ekonomi och vice versa? I vilka fall man kanske borde avråda människor att ta lån med hänsyn till deras psykiska hälsa? Jag vet inte om det är en bra idé, det finns säkert för- och nackdelar med det här, till exempel kan det säkert känns konstigt att ta upp en persons psykiska hälsa när man pratar bolån. Kanske borde man istället se till att alla människor känner till psykisk ohälsa bättre och inte bara långivare, till exempel?

***

Sammanfattningsvis tycker jag att man överlag borde tänka mer på hur dålig ekonomi påverkar hur vi mår psykiskt. Hur påverkar till exempel sämre villkor för sjukskrivna deras psykiska hälsa? Hur påverkar ökade inkomstklyftor den psykiska hälsan i samhället? Vad finns det för samhällsekonomiska konsekvenser av de här och andra liknande frågor, men kanske framför allt: är det moraliskt försvarbart att utsätta människor för sådant om man vet att det orsakar sämre psykisk ohälsa?

Källor:

Richardson T., et al. 2013. The relationship between personal unsecured debt and mental and physical health: A systematic review and meta-analysis. Clinical Psychology Review.

University of Southampton. 2013. Debt linked to mental health problems [www] Hämtad den 7 oktober 2013.