För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen (inte) på antidepressiva mediciner” där jag skrev om att antidepressiva mediciner inte alls är en så lukrativ marknad som många tror. Jag tänkte att jag skulle utveckla det här litegrann genom att skriva om ekonomin bakom antidepressiva mediciner: läkemedelspatent, generika och tillverkningskostnader.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på bloggen för den delen.

Jag har ringt Patent- och registreringsverket (PRV) och läkemedelsbolagen Pfizer och Teva för att få information, men ingen av dessa har betalt mig någonting för inlägget. Resten av källorna finns redovisade längst ned i inlägget.

Så fungerar läkemedelspatent

Om ett läkemedelsföretag lyckas få patent på ett läkemedel i Sverige, så får de ensamrätt på att tillverka läkemedlet i tjugo år. Det betyder att man får sälja läkemedlet till ett monopolpris som nästan alltid är mycket högre än det är efter att patentet har gått ut.

När de tjugo åren har gått ut kan man ansöka om tilläggsskydd, en slags förlängning av patentet på upp till fem år. Man ansöker hos PRV och deras jurister avgör om man får förlängt patent eller inte.

Tilläggsskyddet är till för att läkemedelsbolagens patent inte ska påverkas av myndigheters handläggningstid. Det är många tester och godkännanden som krävs innan man faktiskt får börja sälja läkemedlet efter att man gjort ansökan, vilket kan skada läkemedelsföretagen ekonomiskt.

Man kan också söka om sex månaders tilläggsskydd för barnläkemedel, som ”bonus” för att man har genomfört tester på medicinen enligt en standard som kallas PIP.

Men standarden är alltså tjugo år.

För att patentet ska gälla måste läkemedelsbolaget dessutom betala en årsavgift till PRV. Den är som lägst första året och som högst det tjugonde året, eftersom mycket av kostnaderna för läkemedlen finns i utvecklingsfasen, man vill alltså uppmuntra forskning som får fram nya läkemedel. Slutar man betala årsavgiften blir man av med patentet.

Exempel: Pfizer och Zoloft

Vi tar ett exempel.

Zoloft, eller sertralin som den verksamma substansen heter, sökte Pfizer patent för 1987* men fick det flera år senare, och medicinen godkändes för användning mot depression i Sverige först 18 januari 1995.

På kort tid blev det därefter en oerhörd försäljningssuccé. 2004 såldes Zoloft för hela 386 miljoner kronor bara i Sverige. Under den här perioden tjänade Pfizer väldigt mycket pengar på Zoloft i Sverige eftersom man hade monopol på medicinen, men precis som alla mediciner var Zoloft en förlustaffär hela vägen fram till succén.

Men 28 oktober 2005 gick patentet på Zoloft i Sverige ut och det var fritt fram för andra läkemedelsföretag att börja tillverka sertralin. Anledningen till att patentet gick ut ”redan” 2005 är att Pfizer slutade betala årsavgiften då, trots att de hade åtminstone ett år (ansökan räknas från 1987, 2005 var därför år 19), och sannolikt ännu fler års tilläggsskydd eftersom godkännandet tog sådan tid.

Varför de slutade betala för tidigt vet jag inte**.

Generika sänker kostnaden

Hursomhelst.

Priset på läkemedel där originalpatentet har gått ut faller ofta dramatiskt. Hur mycket priset sjunker varierar beroende på flera olika variabler, till exempel på hur populärt läkemedlet är. Ett läkemedel som är väldigt populärt bland konsumenterna lockar fler konkurrenter och priset pressas mer.

Ofta faller priset med uppemot nittiofem procent, som för kolesterolsänkaren Zocord när det patentet gick ut. Men ibland med mindre, som Losec där priset bara föll med ungefär femtio procent. Oftast hamnar det någonstans däremellan.

För sertralin sjönk priset med åttiofem procent, från 9,21 kr till 1,25 kr per tablett för 50 mg efter att patentet gick ut 2005.

Vinstmarginaler för generika är låg

Okej, men hur ser då kostnaderna och vinsterna ut per tablett?

Själva tillverkningskostnaden för en sertralintablett är bara cirka 20 öre, det är alltså inte tillverkningen som kostar pengar, utan utvecklingen i första hand och marknadsföring/logistik i andra hand. Det är för att täcka utvecklingskostnaden (forskning till exempel) patenten finns.

Om vi delar upp monopolpriset för en 50 mg-tablett sertralin så ser det ut så här:

Alltså, den minsta pajbiten är tillverkningen som kostar 20 öre. Den största biten är den marginal som bolagen gör sina stora vinster på, skillnaden mellan priset på en generika-sertralin (1,25 kr) och en monopoltablett (9,21 kr) alltså. Det är den här tårtbiten som ska täcka de år av forskning och annat som de investerat i medicinen.

Mellanbiten är priset på sertralin på en konkurrensutsatt marknad (1,25 kr) minus tillverkningskostnaden (0,20 kr) = 1,05 kr. Jag kallar det för ”marknadspåslag”, det är så mycket bolagen lägger på priset utöver tillverkningskostnaden på en konkurrensutsatt marknad.

Det är inte samma sak som deras vinst, eftersom de så klart har kostnader för annat än tillverkning: marknadsföring, distribution och annat som alla företag har kostnader för. De här kostnaderna är den enda siffra jag inte har lyckats få fram, men om vi gör en mycket försiktig uppskattning kan vi anta att den kostnaden är 80 öre per tablett. Det skulle innebära en vinstmarginal på 25 öre per tablett, vilket jag som sagt tror är en överskattning, men för enkelhetens skull kan vi anta det.

Säg att normaldosen för sertralin ligger på 100 mg per dag som jag tar. Det skulle betyda att läkemedelsbolagen tjänar 50 öre om dagen på mig, eller 183 kronor om året. Före vinstskatt dessutom, om de nu har vänligheten att betala någon sådan i Sverige.

183 kronor om året tjänar alltså ett läkemedelsbolag på en ”normalanvändare” av antidepressiv medicin. Om det är mycket eller lite får ni själva avgöra.

* De sökte först i Europa 1987 hos EPO, blev beviljade först 1990 då även ansökan översattes till svenska och skickades till PRV.

** Jag har sökt Pfizer för att få svar på varför de inte utnyttjade hela patentperioden på tjugo år, men har ännu inte fått svar.

Källor:

Dagensmedicin.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Pharmaindustry.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Patent- och registreringsverket [www] Hämtad den 14 mars 2014

Västra Götalandsregionen [www] Hämtad den 14 mars 2014

Häromveckan besökte jag Sabbatsberg i Stockholm för att begära ut min patientjournal från psykiatrin. Jag tänkte att jag skulle beskriva hur det gick till ifall det är någon som vill få ut sina journaler och undrar hur man gör. Let’s go.

Jag begärde ut min journal från psykiatrin som research till ett eventuellt bokprojekt som jag klurar på. De flesta som begär ut sina journaler gör det (gissar jag) för att de tycker att de blivit felbehandlade eller dåligt bemötta på ett eller annat sätt, men för mig var det som tur var mindre dramatiskt alltså. Så här går man tillväga:

Du har rätt att läsa dina journaler

Vi börjar med hur man vet ifall man har rätt att läsa sina journaler eller inte. Citatet här nedanför (min fetstil) kommer från 1177.se, som är Sveriges landstings gemensamma hemsida för information om sjukvård:

”I princip har man alltid rätt att läsa sin egen journal efter att läkaren, eller den som har hand om journalen, gjort en prövning. Man har rätt att läsa journalen i lugn och ro och skriva av uppgifterna. Man kan få en kopia av journalen, då får man vanligtvis betala kopieringskostnaden.

Det görs alltid en individuell bedömning av lämpligheten att lämna ut en journal. Till exempel kan man bli nekad att läsa sin journal om den ansvarige läkaren bedömer att det finns starka medicinska skäl till att man inte läser den. Det händer väldigt sällan och då oftast inom psykiatrisk vård. Ofta sekretessbeläggs också delar i journalen där det finns uppgifter som kommer från tredje person om det finns risk för att den personen kan råka illa ut eller få problem om dessa uppgifter lämnas ut.”

Du har alltså i princip alltid rätt att läsa dina journaler, även från psykiatrin. De enda skälen för att du inte skulle få läsa dem är om de är sekretessbelagda på grund av att informationen skulle kunna skada dig eller någon annan som nämns i journalen, vilket alltså är väldigt ovanligt.

Bedömningen görs av en läkare, i mitt fall tror jag det var överläkaren, som godkänner din ansökan. Lätt som en plätt.

Så ansöker man

Att begära ut sina journaler är oftast bäst att göra skriftligen. Jag vet att det ibland går att göra det på telefon också, men för att vara på den säkra sidan är det bäst att göra det med papper och penna. Så här skriver 1177.se:

”Det bästa är att skriftligen ansöka om att få läsa sin journal. Det gör det lättare att visa att det verkligen finns en förfrågan och att kräva ett svar inom rimlig tid, oftast inom några veckor.”

Jag gjorde alltså min ansökan skriftligt, psykiatrin på Sabbatsberg hade förtryckta ansökningar där man bara skrev in sitt namn, personnummer och underskrift. Väldigt smidigt.

Så lång tid tar det

På 1177.se står det som jag skrev här ovan ”inom rimlig tid, oftast inom några veckor”, men i Stockholms läns landsting skriver man i sin broschyr Patientens rätt att ta del av sin journal att ”Som patient ska man vanligtvis inte behöva vänta på att få ta del av sin journal mer än högst några dagar”.

För mig tog det 3-4 veckor tror jag, men det när jag ringde och påminde dem hade jag journalerna senare samma dag. Jag tror att man om man är angelägen (läs: ringer och påminner) kan få ut dem inom ett par dagar, för mig var det inte så viktigt att det gick fort.

Så mycket kostar det

Om du vill har du rätt att titta på journalerna på själva mottagningen eller att skriva av dem, utan kostnad. Ifall du begär ut journalkopior kostar det heller ingenting om det är under tio sidor. Vad jag förstår är priserna i princip samma i hela landet. Jag har kollat ett par olika län, där alla angav samma priser, men det kan säkert finnas undantag. Så här ser prislistan ut (hämtad från Jönköpings län):

1-9 kopior: 0:-
10 kopior: 50:-
Kopior där utöver (11 eller fler): 2:-/st
Röntgenfilm på CD-skiva: 300:-
Kopia av ljudband: 120:-/st
Kopia av video/DVD: 600:-/st
Ultraljudsbild: 50:-/st

I mitt fall var det elva sidor, jag skulle alltså ha betalat 52 kronor (50 kr + 2 kr) enligt prislistan, men fick betala 50 kronor. Två kronor rabatt alltså, hurra!

Sammanfattning

Att begära ut sin journal från psykiatrin är mycket lätt och skiljer sig inte från övriga vården. Det bästa är att göra en skriftlig ansökan på plats, som sedan (normalt) godkänns av läkaren och du får ut dina journalkopior. Jag hämtade ut mina, men man kan oftast få dem hemskickade mot portokostnaden. Väntetiden ska vara max ett par veckor, oftast går det snabbare än så. Det kostar ingenting om din journal är kortare än tio sidor.

Källor:

1177.se – Råd om vård för Sveriges landsting. Patientjournalen. [www] Hämtad den 4 oktober 2013

Lj.se – Landstinget i Jönköpings län. Journal- och röntgenkopior. [www] Hämtad den 4 oktober 2013. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Patientnämnden i Stockholms läns landsting. (2012). Patientens rätt att ta del av sin journal. [www] Hämtad den 4 oktober 2013.

Igår läste jag på Twitter att Föreningen Storasyster ska börja erbjuda billig terapi (KBT) genom en av deras medarbetare som är socionom. Jag tycker att det är väldigt bra att de gör det, för det behövs, och det fick mig att tänka på var man kan söka psykolog och få terapi billigt.

I en av frågorna i boken, Var kan jag söka hjälp?, skriver jag om var man kan söka hjälp och vad fördelarna och nackdelarna är med de olika alternativen. Jag tänkte återge lite kort vilka alternativen är om man inte har så mycket pengar och behöver billig terapi. Det är både kogntiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi och andra terapier i listan, kolla varje alternativ själv för att se vad som erbjuds.

I boken finns en mer utförlig lista med fler alternativ och mer information om varje alternativ. Där skriver jag även om hur du kan kolla upp att din psykolog är legitimerad och kontrollera ifall han eller hon har fått en ”prick”, det vill säga har misskött sig.

1. Vårdcentralen

Det bästa man kan göra i första steget är att söka sig till sin vårdcentral. Det är inte alltid man får hjälp där tyvärr, det är olika från vårdcentral till vårdcentral.

Här i Stockholm kan man byta vårdcentral om man inte får hjälp, det har jag gjort till exempel eftersom min vårdcentral i Hammarby Sjöstad var värdelös. Ute i landet är det kanske svårare, och förmodligen mycket längre mellan vårdcentralerna, men undersök i varje fall möjligheten.

Även om inte vårdcentralen har psykologer anställda kan läkare där skicka en remiss till psykiatrin istället, så gå dit i första läget.

Det här alternativet är billigt om man jämför med att söka hjälp privat. Patientavgiften för psykologbesök varierar från landsting till landsting, en snabb googling visar till exempel att avgiften i Stockholm har höjts från 70 kr till 100 kr, att avgiften i Örebro län är 80 kronor och att den i Västra Götaland är 50 kr.

Högkostnadsskyddet gör att du inte behöver betala mer än 1100 kronor per år (även detta har höjts från 900 kr).

2. Psykiatrisk öppenvårdsmottagning

Psykiatrisk öppenvårdsmottagning är en mottagning som är specialiserad på psykiatri, dit man kan söka sig om man är över 18 år. Oftast behövs ingen remiss från vårdcentralen, i de flesta fall kan du hitta information om varje mottagnings regler på deras hemsida.

Även här gäller landstingens taxa, normalt kostar det lika mycket att besöka psykolog här som på vårdcentralen. Högkostnadsskyddet gäller.

Om du är under 18 år kan du istället söka dig till BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin).

3. Ungdomsmottagningen

Ungdomsmottagningen har allt som oftast kuratorer (oftast inte psykologer) som man kan söka sig till. Jag har själv gått hos en kurator på ungdomsmottagningen när jag var yngre, hon var jätteduktig och hjälpte mig mycket. Åldersgränsen varierar från 12-13 år till 20-25 år beroende på var i landet du bor.

Det är gratis att besöka ungdomsmottagningen. För en förteckning över landets alla ungdomsmottagningar, se:

www.umo.se/ungdomsmottagningar/

4. Religiösa samfund

Inom Svenska kyrkan finns möjlighet att gå hos en diakon eller diakonissa och tala om sådant som är jobbigt. Oftast är det ingen regelrätt terapi som ges, men de präster som arbetar som diakoner/diakonissor är utbildade inom själavård, det är en del av deras arbete.

Även detta är gratis, men tillgången till samtal varierar från kyrka till kyrka. Även andra religiösa samfund har liknande tjänster.

5. Sankt Lukasstiftelsen

Sankt Lukas erbjuder subventionerad samtalsterapi i vissa fall, om man har låg inkomst eller av andra anledningar inte kan bekosta den själv. Detta bekostas av donationer från organisationer och privatpersoner.

Sankt Lukas är en ideell organisation som består av 32 lokala Sankt Lukasföreningar som hålls samman av Förbundet S:t Lukas. Föreningarna är religiöst och politiskt obundna, men förbundet har anknytning till Svenska Kyrkan. Man behöver inte vara kristen för att gå i terapi hos Sankt Lukas, och terapin har inga religiösa förtecken.

www.sanktlukas.se

***

Som sagt, i boken finns fler alternativ (t.ex. psykologmottagningar på universitet) och mer information, men jag hoppas att den här listan kan hjälpa litegrann i sökandet efter billig terapi. Ofta får man kriga för att få hjälp tyvärr, det vet jag allt för väl, men du kommer att få hjälp till slut. Ge INTE upp!!