För att förändra psykiatrin behövs kraftfulla politiska beslut, vilket jag skrev mycket om i min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”. Igår la jag upp en lista på Twitter med förslag på vad jag tycker borde förändras inom psykiatrin, listan fick stor spridning och jag tänkte sammanfatta diskussionen och skriva lite om mina förslag här.

Här är tweeten (klicka på den för att läsa förslagen eller läs varje punkt nedan):

I min senaste bok (Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige) går jag rätt hårt åt psykiatrin i Sverige. Om jag inför valet i höst fick önska fem politiska beslut för att förbättra psykiatrin, skulle det vara:

(Håller du med = dela)

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Och här är en mer utförlig beskrivning av vad jag tror behövs:

Psykiatrin i Sverige – vad som måste förändras

1. Lagstifta mot kvacksalvare

1. Lagstifta mot kvacksalvare

Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. En historisk kvarleva som måste bort.

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Kvacksalveri är förbjudet mot kroppssjukdomar, men inte mot psykiska sjukdomar. Det här är en historisk kvarleva som måste bort. Faktum är att flera riksdagspolitiker de senaste decennierna har försökt få igenom en sådan förändring, utan att lyckas. Senast 2013 lyfte dåvarande riksdagsledamoten för Folkpartiet (Liberalerna) Anna Steele frågan. Hon konstaterar i sin motion uppgivet att frågan varit uppe tidigare men alltid avslagits. Hon skriver bland annat så här:

”Det hindrar mig inte att också i år väcka motion i detta ämne. Frågan måste någon gång komma upp på bordet för att människor inte ska utsättas för risker.”

Lustigt nog har Liberalerna nu väckt frågan igen i partiet, inför valet i höst. Det är en av de delar som partiets sjukvårdskommitté har föreslagit till partiprogrammet. Jag hoppas att fler partier tar efter Liberalernas förslag, som var mycket bra.

2. Bygg ut första linjens psykiatri

2. Bygg ut första linjens psykiatri

Specialistpsykiatrin ska vara för de svårast sjuka. För lättare psyksjuka: satsa på vårdcentraler, elevhälsa och företagshälsa. Lagstifta om att alla vårdcentraler måste ha minst en heltidsanställd psykolog.

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Det här är kanske den viktigaste frågan egentligen, fast kvacksalverilagstiftningen är så grundläggande att den hamnade överst ändå. Att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga i första hand vårdcentralerna, är helt nödvändigt av flera skäl.

Till att börja med är det dålig resursanvändning att koppla in specialistpsykiatrin vid lättare psykiska problem (som också är de vanligast förekommande). Allmänläkare och psykologer/kuratorer på vårdcentralen kan definitivt ta hand om de fallen (jag har själv fått hjälp på vårdcentral och det funkade utmärkt), vilket blir billigare för samhället och mycket mer bekvämt för patienten, som kan få hjälp nära hemmet och i en mer avkopplad miljö än inom specialistpsykiatrin.

Genom att avlasta specialistpsykiatrin får de dessutom möjlighet att ta hand om de riktigt svåra fallen som inte kan behandlas på vårdcentral, till exempel psykospatienter och de svåraste depressionspatienterna.

Skolpsykologer och skolkuratorer är också ett sätt att nå ut och stoppa psykisk ohälsa långt innan den blir akut (och betydligt dyrare att behandla). Det här skriver jag också mer om i boken där jag bland annat kontaktar Skolverket och undersöker beståndet av skolpsykologer och skolkuratorer i Sverige (spoiler: de är alldeles åt helvete för få).

3. Statlig psykoterapigaranti

3. Statlig psykoterapigaranti

Psykoterapi kan inte vara en klassfråga. Eftersom landstingen inte kan garantera tillgången, bör vi göra som i Finland och Tyskland: mot sjukintyg betalar staten terapin, patienten betalar bara en låg avgift. Endast evidensbaserade terapier.

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Psykoterapi är tillsammans med mediciner den viktigaste behandlingsformen för de flesta typer av psykisk ohälsa. Det är också den behandling som Socialstyrelsen rekommenderar oftast, även om det råder en infekterad debatt kring vilka former av psykoterapi som är bäst, där psykodynamiker är förbannade på Socialstyrelsen för att KBT rekommenderas mer än PDT.

Trots att Socialstyrelsen alltså rekommenderar det som förstahandsval vid flera av de vanligaste psykiska sjukdomarna, så är det i dagens läge ofta i princip omöjligt för patienterna att få psykoterapi. Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Föreställ dig att samma sak hade gällt inom cancervården eller vid hjärt- och kärlsjukdomar: ”jo, det finns en behandlingsform som vi genom årtionden av forskning vet hjälper mot din allvarliga sjukdom, men den kostar ett par tusenlappar så vi kan tyvärr inte erbjuda den”.

Jämförelsen är inte så långsökt som den kanske låter, för flera av de här sjukdomarna är dödliga – faktum är att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder.

En statlig psykoterapigaranti finns redan i exempelvis Tyskland och Finland, där man mot sjukintyg eller motsvarande får kostnadsfri psykoterapi, eller får betala en liten patientavgift (typ 10 Euro är det i Finland) per gång. Det gäller alltså även hos privata psykologer och de här systemen har funnits i evigheter i våra grannländer, men aldrig kommit på tal i Sverige. Även detta skriver jag om i min bok.

Självklart tycker jag att man endast ska få ersättning för evidensbaserade terapier, vilket jag skrev i tweeten. I Tyskland får man ersättning även för till exempel psykoanalys vilket jag tycker är superkonstigt eftersom det inte finns något evidens för att det funkar. I Finland däremot får man inte ersättning för psykoanalys. Visserligen fuskar vissa psykoanalytiker där och kallar sin psykoanalys för psykodymanisk terapi istället, som en finsk poddlyssnare skrev till mig och berättade. Men lite fusk blir det ju alltid med sådana system, tyvärr.

4. Psykambulanser i hela landet

4. Psykambulanser i hela landet

Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Självmordsbenägna ska inte hämtas i polisbil, av samma skäl som vi inte hämtar hjärtpatienter i polisbil: de är sjuka, inte kriminella.

I Stockholm finns sedan ett par år tillbaka en psykambulans som åker på larm med suicidala eller svårt psykiskt sjuka patienter. Det funkar utmärkt och är så otroligt mycket bättre än att självmordsbenägna och svårt sjuka människor hämtas i polisbil, så som det ser ut i stora delar av landet idag.

Specialistutbildade sjuksköterskor bemannar psykambulansen och förutom att de gör ett mycket bättre jobb med att ta hand om den sjuke, så är symbolvärdet i att hämtas av en ambulans (istället för av polis) enorm. Återigen: föreställ dig att vi började hämta hjärtsjuka i polisbil, det skulle uppfattas som oerhört kränkande.

Någon på Twitter invände och sa att suicidala patienter kan vara våldsamma. Det är oftast inte fallet, och dessutom minskar den risken dramatiskt när sjukvårdspersonal snarare än poliser hämtar patienten. Om en patient är våldsam kan man alltid tillkalla polis, och det gäller inte bara psykpatienter. Att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra är en myt som flera vetenskapliga studier de senaste åren har avfärdat ganska kategoriskt, med ett undantag – om det finns ett beroende med i bilden.

Henrik på Twitter, som arbetar som ambulanssjuksköterska la klokt till detta förresten:

Det är poppis med begreppet psykambulans numer? ”vanliga” ambulanser har dock kompetens, vana och förmåga att hantera psykiskt sjuka/instabila då detta är vanliga larm. Önskvärt vore om piva/akutpsyk hade en personbil och kunde rycka ut och göra akuta besök till ”sina” patienter

— Henrik (@Henrikivaxjo) 19 februari 2018

Det här med psykambulanser har vi förresten pratat om i podden också, lyssna på det avsnittet här:

5. Mer självvald inläggning

5. Mer självvald inläggning

Omyndigförklara inte patienter som många gånger har bättre insikt i sin sjukdom än sjukvården har. Ingen vill vara inlagd, men ibland måste man. Bara tryggheten att veta att man kan gör att många klarar sig bättre själva.

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) 19 februari 2018

Förutom psykambulansen finns faktiskt en hel del lovande innovationer inom psykiatrin som visat sig fungera och borde testas i större omfattning. Självvald inläggning är en sådan smart grej som funnits i något decennium eller så, inte bara i Sverige utan även i till exempel Nederländerna.

Självvald inläggning innebär kortfattat att svårt sjuka patienter har möjlighet att lägga in sig själva. Det står alltså ett eller ett par rum lediga på en psykavdelning, dit patienten själv ringer och säger att ”nu måste jag läggas in” och sedan åker dit med en gång. Inga remisser, inga ifrågasättanden, ingen bedömning av sjukvårdspersonal. Man vet själv när man behöver hjälp, och konsekvensen av de här försöken är tydliga: bara tryggheten av att veta att man kan få hjälp gör att man klarar sig bättre själv.

I praktiken står faktiskt rummen oftast tomma – psykpatienter vill precis som de flesta människor klara sig själva. Man vill helst inte ha med sjukvården att göra, man vill bara leva sitt liv som alla andra. Ibland måste man dock få hjälp, och då sänker man trösklarna med självvald inläggning.

Även det här har vi pratat om i podden, där jag intervjuade projektledaren för försöken i Stockholm, sjuksköterskan Joachim Eckerström. Lyssna på det här:

Fler förslag på förändring inom psykiatrin

Förutom mina egna förslag, som verkligen inte är hela lösningen på problemet, fick jag en hel del förslag från följare på Twitter. Till exempel Hugo Wallén som skriver så här:

Utfallsmått!! Inför resultatmått. Kräv före- och eftermätningar inom psykiatrin. Inte av åtgärder utan av patienternas hälsotillstånd. Nationella mått. Lika för alla. Tillgängliggör data. Understöd vårdgivarnas förmåga att följa sina utfall på klinik/enhet/behandlarnivå.

— Hugo Wallen (@HugoWallen) 19 februari 2018

Eller mtornqvist som skrev så här:

I tillägg till detta skulle jag vilja se en större satsning för missbruksvård i landet. Denna ska inte ligga till så stor del på kommunerna som det gör på sina håll.

— mtornqvist (@mtornqvist) 19 februari 2018

Gå gärna in på Twitter och skriv till mig ifall du saknar någonting på min lista!

Igår spelade jag in en podcast om schizofreni, tabu och politik med före detta handelsminister Maria Borelius.

I denna podcast om schizofreni, tabu och politik pratar vi om hennes lillebror Carl Olof Borelius, kallad ”Coco”, som hade schizofreni och tragiskt dog i en lägenhetsbrand i mars 1987. Efter att lillebrodern dött vågade Maria inte prata om hans sjukdom, inte förrän 2013 då hon släppte boken ”Bryt det sista tabut” på Natur & Kultur. Läs gärna min recension av den boken ifall du vill veta mer.

I bokens inledning berättar Maria väldigt naket om Carl Olof som person, hans charmighet, hur snygg han var och hur mycket hon och alla andra älskade honom. Maria beskriver honom som sin bästa vän. Sedan berättar hon om dagen då hennes far ringde på dörren till hennes etta i Stockholm och berättade att brodern hade dött i en lägenhetsbrand, efter att ha försökt överleva genom att kasta sig ut genom fönstret och dött i fallet.

Coco hade schizofreni vilket var oerhört tufft för honom och familjen, men han fick vård för det ända tills han blev förklarad som ”färdigbehandlad” under nedstängningen av mentalsjukhus under 80-talet, något som skulle visa sig vara katastrofalt för Marias lillebror som inte klarade sig på egen hand.

Förutom schizofreni pratar vi om tabut kring psykisk ohälsa som Maria har beskrivit bättre än någon annan i nämnda bok. Vi pratar även om politik, fast mest i nästa del av den här intervjun som publiceras i nästa vecka, där hon berättar vad hon tycker politiker borde göra för att förbättra för psykiskt sjuka i Sverige och varför hon blev uppmanad att inte prata om sin egen familjs historia av psykisk ohälsa, när hon frågade en blivande manlig minister i Reinfeldts regering ifall hon skulle vara öppen med det eller inte.

Du kan lyssna på denna podcast om schizofreni direkt i spelaren här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligtvis laddar ner poddar. Trevlig lyssning och glöm inte att sätta betyg på podden i iTunes och kommentera den där eller direkt till mig på Twitter där jag heter c_dahlstrom!

I avsnitt 18 av Psykpodden pratar vi politik inför riksdagsvalet. Vi har gjort en liten granskning av riksdagspartierna och hur ofta de talar om psykisk ohälsa. Dessutom presenterar vi sex reformer för att göra livet bättre för människor med psykisk ohälsa i Sverige.

Gäst i vår valspecial är läkaren och forskaren Pär Höglund som vi talar med via Skype från Stanford, Kalifornien. Han forskar kring framtidens vård och hur man ska involvera patienterna i vården. Skype-linan är lite SKAKIG, men vi lyckas ändå ta oss i mål.

Vår granskning av partierna utgår från deras partiprogram. Vi tittar helt enkelt på hur ofta de talar om psykisk ohälsa, och resultaten är lite märkliga. Dessutom jämför vi Alliansen mot de rödgröna partierna och ser vilka som är bäst på att prata om psykisk ohälsa. I andra delen av podden har vi tagit fram sex reformer, varav fem politiska, som kan förbättra livet för psykiskt sjuka i Sverige.

Sponsor det här avsnittet är Firmify. Stort tack!

Avsnittet går att lyssna på på iTunes eller i spelaren här i inlägget!

Inför valet tänkte jag att jag skulle undersöka hur mycket de olika politiska partierna talar om psykisk ohälsa. Först ut är partiernas partiprogram, som är deras viktigaste styrdokument. Hur ofta pratar de psykisk ohälsa där egentligen?

Om jag har tid framöver ska jag även granska antalet motioner/interpellationer i riksdagen angående psykiatrin, men vi börjar alltså med partiernas partiprogram. Jag har förutom riksdagspartierna valt att ta med Feministiskt initiativ, eftersom de kom in i Europaparlamentet och ligger bra till i opinionsundersökningar inför riksdagsvalet.

Alla partier förutom Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna har dokument som de kallar för partiprogram. Centerpartiet och Moderaterna har istället ”idéprogram” och Sverigedemokraterna kallar sitt övergripande strategidokument för ”principprogram”.

De här dokumenten är inte helt jämförbara med varandra, jag är medveten om det. Vissa partier väljer att vara väldigt övergripande och kortfattade i partiprogrammet och ha andra mer specialiserade dokument (som Moderaternas ”handlingsprogram” och Socialdemokraternas ”framtidskontrakt”) som kompletterar partiprogrammet. De här dokumenten har jag valt bort.

Alla partier har dessutom massvis av riktlinjer utöver partiprogrammet, så jämförelsen kan aldrig bli riktigt rättvis, det finns helt enkelt ingen koncensus kring hur man presenterar sin politik.

Metod

Jag har i varje fall tittat på partiernas partiprogram och sökt efter ”psyk” i dem, för att täcka in alla ord som är kopplade till psykisk ohälsa på ett eller annat sätt (”psykiatri”, ”psykisk ohälsa”, ”psykolog”, ”psykiater” och så vidare) Jag har tagit bort de ord som inte varit kopplade direkt till psykisk ohälsa och vård (i KD:s program talar de om psykologiskt militärt försvar, annars har jag inte tagit bort något).

Eftersom programmen varierar väldigt i omfattning har jag sedan delat antal ”psyk”-omnämningar på antal ord i programmet för att ge en rättvisare bild av hur ofta de nämner psykisk ohälsa på olika sätt. Slutligen har jag multiplicerat den siffran med 1000 för att få en ”psykdensitet” per tusen ord.

* Jag har strukit 4 ”psyk” ur KD:s program, (psykologiskt militärt försvar).
** C, M = Idéprogram, SD = Principprogram
*** Per 1000 ord

Analys

Vilka slutsatser kan man dra av de här siffrorna? Ni får gärna berätta vad ni drar för slutsatser, personligen reagerar jag över ett par saker:

1. Två partier nämner inte psykisk ohälsa ALLS i sina partiprogram: Vänsterpartiet och Moderaterna.

2. Feministiskt initiativ och Miljöpartiet nämner psykisk ohälsa överlägset oftast. FI är det enda partiet som hade ”Psykisk ohälsa” som en egen rubrik i sitt partiprogram. Deras partiprogram var å andra sidan överlägset längst (fler ord än alla de rödgröna partiernas tillsammans).

3. Folkpartiet har högst psykdensitet i Alliansen. De skriver en del riktigt bra saker, bland annat ”Rätten till vård och behandling är lika självklar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Psykisk hälsa ska vara ett uttalat folkhälsomål. Även all behandling av psykisk ohälsa ska omfattas av patientsäkerhetslagen.”

4. Miljöpartiet skriver om psykisk ohälsa på flera områden, förutom sjukvården bland annat kopplat till skola, arbetsplatser och stadsplanering. De skriver också om stigmatisering (BRA!) kring psykisk ohälsa:

”Den psykiska ohälsan växer, och leder till stort lidande. Miljöpartiet ser att vi i Sverige måste arbeta långt mer målinriktat med hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser. För barn och unga krävs det en aktiv samverkan mellan elevhälsa, föräldrar, primärvård, ungdomsmottagning och psykiatri. Till skillnad från kroppsliga sjukdomar är psykisk ohälsa ofta stigmatiserande och många skäms för att söka vård. Detta bör motverkas genom attitydförändringar och genom att erbjuda behandling av god kvalitet i ett tidigt skede. Den psykiatriska och psykologiska kompetensen i primärvården ska vara stark och kvalitetssäkrad.”

5. De rödgröna partierna har i snitt 18 procents högre psykdensitet än Allianspartierna.

Sammanfattning

Alla partier förutom Vänsterpartiet och Moderaterna skriver om psykisk ohälsa i sina partiprogram (eller idéprogram/principprogram). De rödgröna skriver oftare om psykisk ohälsa (18 procent högre psykdensitet) än Alliansen. Av riksdagspartierna är Miljöpartiet överlägset bäst (0,74), om man räknar in Feministiskt initiativ är de ännu något bättre (0,8). Bland allianspartierna är Folkpartiet (0,49) överlägset bäst.

Ni får gärna uppmärksamma mig på eventuella felberäkningar eller andra missuppfattningar så ska jag uppdatera texten löpande.

Obs! Jag är inte själv medlem i något politiskt parti och bloggen är politiskt obunden. Jag har inte fått betalt av något parti eller någon annan för att skriva det här.