Antidepressiva läkemedel är omtvistade och omges av många fördomar och myter. För att ta reda på vad som stämmer reste jag till Göteborg och intervjuade Elias Eriksson, som är professor i farmakologi på Göteborgs universitet. I intervjun finns en massa frågor och svar om antidepressiva läkemedel, men även om annan psykofarmaka.

Elias Eriksson har forskat om psykofarmaka i flera decennier och har bland annat forskat med Arvid Carlsson, nobelprisvinnaren som låg bakom den allra första SSRI-medicinen (SSRI = selektiv serotoninåterupptagshämmare, till exempel citalopram, escitalopram, fluoxetin, paroxetin och sertralin), som hette zimelidin.

På senare år har Elias tillsammans med bland andra Fredrik Hieronymus och Alexander Lisinski undersökt den kontroversiella frågan om SSRI-medlens effektivitet mot depression, men han har även forskat om SSRI som behandling mot andra tillstånd såsom premenstruell dysforisk störning (PMDS, premenstrual dysphoric disorder) och social fobi.

I den här över tre timmar långa intervjun får han utöver alla mina frågor en rad lyssnarfrågor och två expertfrågor. De tre första avsnitten av intervjun är gratis att lyssna på för alla, den fjärde och extra långa (en timme) delen är endast tillgänglig för poddens betalande medlemmar på Patreon.

Här följer en kort sammanfattning av varje del, med spelare där du kan lyssna på dem direkt:

Del 1 – bakgrund och signalsubstanser

I den första delen av intervjun med professor Elias Eriksson får vi veta lite om hans egen bakgrund: har han några jäv som lyssnarna bör känna till? Hur präglades hans uppväxt i personalbostäderna på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg? Hur var det att lära känna och sedermera forska med den legendariske nobelpristagaren Arvid Carlsson?

Vi kommer även in på en viktig fråga vad gäller antidepressiva läkemedel och annan psykofarmaka – vad vet forskarna egentligen om hur signalsubstanser fungerar? Elias menar att farmakologer ofta kraftigt överdriver vad de vet om hur olika signalsubstanser – som serotonin och dopamin – påverkas av psykiska sjukdomar, respektive av läkemedel. Detta gäller inte bara depression, även om serotoninhypotesen vid depression är särskilt ifrågasatt.  

Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel

I del två fortsätter vi att prata om signalsubstanser, bland annat om hur populära författare som Mia Lundin och Anders Hansen skriver om signalsubstanser – är deras beskrivningar verkligen korrekta? Elias berättar även om den luddiga gränsen mellan psykofarmaka och läkemedel mot kroppssjukdomar – när kritik riktas mot psykofarmaka är kritikerna i regel inte medvetna om att psykofarmaka inte bara används mot psykiska sjukdomar, och att många kroppssjukdomar kan orsaka psykiska symtom (och vice versa). En av de mest högljudda kritikerna mot psykofarmaka är den danske professorn Peter Götzsche, som Elias kallar ”en total klåpare”.

Vi kommer även in mer specifikt på depression och antidepressiva läkemedel: Varför tycker Elias att depression har tydligast biologiska markörer av alla psykiska sjukdomar? Runt en miljon svenskar tar antidepressiva, är det för mycket? Fungerar antidepressiva verkligen mot depression? Vad beror de jobbiga insättnings- och utsättningssymtomen som antidepressiva orsakar på?

Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag

I den tredje delen fortsätter vi att tala om antidepressiva läkemedel, inte minst om biverkningar. Ger antidepressiva mediciner ökad självmordsrisk? Fungerar antidepressiva för barn? Är antidepressiva mediciner beroendeframkallande? Ökar förskrivningen av antidepressiva läkemedel antalet sjukskrivningar? Orsakar psykofarmaka att sjukdomarna blir vanligare? Blir man sjukare av läkemedlen? Om man redan har testat många olika antidepressiva läkemedel som inte har hjälpt, är det någon mening att testa flera?

Vi pratar även om att man inom kroppsmedicinen (det vill säga vård av icke-psykiatriska sjukdomar) inte vet varken varför folk blir sjuka, eller varför somliga läkemedel eller andra behandlingar fungerar. Varför kritiseras psykiatrin så ofta för att inte veta vad som orsakar depression, eller varför antidepressiva läkemedel fungerar, när man inte ställer samma krav inom kroppsmedicinen? Elias får även svara på huruvida han anser att läkemedelsbolagen ägnar sig åt så kallad disease montering (att man hittar på sjukdomstillstånd för att kunna sälja läkemedel).

Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel

Den fjärde delen är extra lång (en hel timme) och är bara tillgänglig för betalande medlemmar på poddens Patreon-sida. I den får Elias bland annat svara på vad han tycker om den nya depressionsbehandlingen med ketamin, där förväntningarna är extremt höga från många forskare som beskriver det som ett genombrott. Är hajpen kring ketamin och annan psykedelika (dit somliga räknar ketamin) för stor?

Vi pratar även vidare om vanlig kritik mot läkemedelsbolag: stämmer det att läkemedelsbolag begraver studier som inte visar positiva resultat? Gör läkemedelsmarknadens kommersiella prägel att litium används i för liten utsträckning? Varför gör man numera inga större framsteg inom psykofarmaka-utvecklingen? Vilka är de största genombrotten som trots allt skett de senaste decennierna? Vi får även två expertfrågor: vilket tror Elias är nästa stora genombrott inom psykiatrisk behandling? Och vilket forskningsprojekt skulle han själv genomföra om han hade oändligt med resurser?

Dessutom talar vi om schizofreni och antipsykotika – delar han Åsa Konradsson Geukens entusiasm inför lumateperon, eller ”fjärde generationens antipsykotika” som hon kallade det nyligen i min intervju med henne? Tror Elias att vi kommer få bättre schizofreniläkemedel snart? Tror han på individualiserad medicin (så kallad precision medicine) i framtiden? Vi pratar även om bensodiazepiner, men framför allt om ADHD-mediciner. Vad tycker han om kritiken mot ADHD-mediciner? Varför anser han själv att de är ett av de största genombrotten i psykofarmakologi-historien?

Sist ut är era lyssnarfrågor, där en annan professor, Christian Rück (här finns för övrigt min intervju med honom), undrar varför Elias är så arg på KBT. De andra lyssnarfrågorna är: Vad tycker han om ECT? 2008 sa han som föreläsare att man inte får psykoser av cannabis, är det något han står fast vid idag? Varför kan man inte hitta en ersättning för litium som är lika bra, eller göra litium bättre, så man slipper att operera bort bisköldkörtlar? Många använder antihistamin mot insomni, det har ansetts vara ofarligt som ett ”receptfritt kroppseget hormon”, men nu debatteras ju en del om långtidseffekterna, vad säger egentligen forskningen och hur ser rekommendationerna ut idag, apropå att det är receptfritt?

Hela avsnittet finns på Patreon, men ett kort smakprov finns här:

I boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” har tre experter samlat det viktigaste alla behöver veta om schizofreni. En väldigt lättillgänglig översikt med den senaste och viktigaste kunskapen, samt inblickar i de sjukas liv.

Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är skriven av Sten Friberg, Åsa Konradsson Geuken och Ylwa Wächter. Sten och Ylva är psykiatriker, Åsa är schizofreniforskare och docent i farmakologi. Åsas äldre bror, konstnären Mats Konradsson, lever med schizofreni sedan decennier och hans tavlor illustrerar boken.

Alla som har en anhörig med schizofreni (mig själv inkluderat) känner till sjukdomens allvar och hur den lätt trasar sönder ett liv. Man är också medveten om att vetenskapen än så länge inte har lyckats fastställa vad som orsakar sjukdomen, även om vissa riskfaktorer som droganvändning spelar in (mer om det i min intervju med beroendeexperten Joar Guterstam). På behandlingssidan är det alltjämt tunt, men boken ger exempel på de framsteg som ändå har gjorts.

Det handlar exempelvis om den tredje generationens antipsykotiska mediciner, men även psykosociala insatser som NECT-modellen för minskad stigmatisering, och IPS-modellen för att få ut de drabbade i arbetslivet. För en del som lever med schizofreni är livet numera rätt alldagligt och välfungerande, vilket är väldigt goda nyheter.

Å andra sidan finns förstås exempel på motsatsen. Som patienten Eva:

”Varje morgon när jag vaknar så undrar jag när jag kommer att bli frisk igen. När jag slipper den här sjukdomen som förstör mitt liv.”

En bra bok om schizofreni för alla

Författarna anger inte vem som är bokens målgrupp, vilket annars är vanligt i sådana här böcker. Jag misstänker att tanken är att rikta sig till patienter och anhöriga, men även vård- och omsorgspersonal (förlaget är Gothia kompetens).

Språket är nämligen lättbegripligt på ett föredömligt vis om man vänder sig till personer med en sjukdom där kognitiva besvär är vanliga. Jag tror inte att det är en slump. Samtidigt är det tydligt att man velat fokusera på en blandning av etablerad kunskap, forskningsrön och brukarperspektiv. På så vis ger man en helhetsbild som passar anhöriga och vård- och omsorgspersonal, som behöver få både en vetenskapsöverblick och förståelse för den drabbades vardag. Mixen kan förstås passa även patienter, där skamkänslor antagligen kan lindras av kunskap om sjukdomen och inblick i hur andra uppfattar den. Känslan av ensamhet, att man är en särskilt misslyckad individ, kan vara förödande.

Bokens upplägg är typiskt för genren: en bra men lättläst kunskapsöversikt om schizofreni och andra psykossjukdomar, en sammanfattning av behandlingsläget, ett par kapitel om mer praktiska frågor som anhörigas roll och olika psykosociala insatser, och sedan ett avslutande kapitel om den senaste forskningen. Alla kapitel innehåller patienters och anhörigas berättelser på det aktuella temat – skildringar som likt sjukdomen växlar mellan hopp och förtvivlan.

Det bästa med boken är den trovärdiga beskrivningen av livet med schizofreni, inte minst för- och nackdelar med mediciner och de etiska ställningstaganden som läkare ställs inför vid tvångsvård. Genom att beskriva det på ett ödmjukt sätt underlättar man antagligen för de drabbade – som ofta känner sig förföljda av myndigheter och auktoriteter, exempelvis psykiatriker som författarna själva – att förstå och kanske acceptera de integritetskränkande beslut som deras behandlare ibland tvingas ta.

Det sämsta med boken, förutom några mindre språkliga missar som hade kunnat undvikas, är priset (426 kronor på Bokus i skrivande stund). Det känns saftigt, särskilt om tanken varit att utöver vård- och omsorgspersonal rikta sig till patienter och deras anhöriga. Priset får mig att tro att den kommer säljas som kurslitteratur för exempelvis socionomer och andra, men en tråkig konsekvens är givetvis att det blir svårt för patienter att ha råd. Därför är det tur att vi har bibliotek, där hela 92 bibliotek redan tagit in boken enligt KB:s databas Libris.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om schizofreni, perfekt att sätta i handen på både den som drabbats och dennes anhöriga, eller personal inom boendestöd, socialtjänst och andra yrkeskategorier som arbetar med schizofrenisjuka.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: svenska
Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2021-05-06
Förlag: Gothia Kompetens AB
ISBN: 9789177412243

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Jag har spelat in en lång podcast om opioidepidemin i USA, tillsammans med beroendeforskaren och psykiatrikern Joar Guterstam. Han är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar och arbetar både kliniskt och forskar på ämnet. Hela specialen om opioidkrisen, där vi även talar om situationen i Sverige och kommer in lite mer generellt på svensk narkotikapolitik, finns i min podcast Sinnessjukt.

Del 1: Så växte opioidepidemin fram

I den första delen får vi veta mer om varför opiodkrisen uppstod under andra halvan av 1990-talet på landsbygden i USA. Opium har brukats i flera tusen år och när man lärde sig att utvinna morfin ur opiumvallmon i början av 1800-talet – och sedan heroin i slutet av 1800-talet – uppstod opioidkriser liknande den vi nu upplever.

Joar berättar om opioidernas historia och hur det kan komma sig att vi återigen har underskattat dess negativa effekter. Vi pratar även om Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America – boken av den amerikanska journalisten Beth Macy som förra året blev till en hyllad tv-serie på Disney+ – och hur Purdue Pharma och ägarfamiljen Sackler hävdade att det nya preparatet OxyContin bara orsakade beroende hos mindre än 1 % av användarna.

Du kan lyssna på del ett helt gratis i spelaren här nedanför eller i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”):

Del 2: Den skenande opioidkrisen

I den andra delen pratar vi om situationen idag, i såväl USA som Sverige. Sedan Dopesick publicerades 2018 har situationen bara förvärrats, med ökad opioiddödlighet som följd. Enligt myndigheter var de opioidrelaterade dödsfallen så många som 68630 personer i USA under 2020, vilket motsvarar nästan 200 pers om dagen.

Joar får svara på varför han tror att utvecklingen inte tycks gå att vända, samt om den ökade förskrivningen av oxikodon (OxyContin) innebär att vi har en opioidepidemi även i Sverige?

Del 3: Svensk narkotikapolitik och cannabis

I den tredje delen lämnar vi opioidepidemin och talar mer om den svenska narkotikapolitiken. Bland annat pratar vi om SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok ”Vi ger oss aldrig” (läs min recension på länken) där han fokuserar främst på cannabis och hur den svenska narkotikapolitiken från 1960-talet fram till idag har varit utformad. Orsakas schizofreni av cannabis? Bör man undvika cannabis om man har psykossjukdom i släkten? Och vad tycker Joar om avkriminalisering respektive legalisering av cannabis?

Del 4: Skadereducering, Nils Bejerot och samsjuklighetsutredningen

Den fjärde och sista delen är extra lång och spännande och är bara tillgänglig för betalande patroner på patreon.com/sinnessjukt. Vi pratar om den otroligt fascinerade och inflytelserika psykiatrikern Nils Bejerot – vem var han, hur förändrade han narkotikapolitiken, och hur påverkar den okända familjetragedin synen på hans inflytande över den repressiva hanteringen av narkotikafrågan?

Joar får också berätta vad han tycker om den väldigt omtalade samsjuklighetsutredningen, som föreslår flera reformer enligt principen skadereducering (harm reduction) vilket om förslagen får gehör kan ändra kursen för svensk narkotikapolitik. Utökade sprutbytesprogram, mer substitutionsbehandling och till och med brukarrum kan bli verklighet – är det bra eller dåligt?

Dessutom får Joar svara på alla era lyssnarfrågor: Får läkemedelssäljare i Sverige bonus på liknande sätt som de får i USA? Hur påverkar lagstiftningen konsumtionen av illegala droger? Leder hårdare straff till mindre bruk?  Var det något i samsjuklighetsutredningen han tyckte var dåligt? Har Joar några bra eller mindre bra exempel på samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri? Vilka hinder finns det för att göra Naloxon mer tillgängligt än vad det är idag och varför är det fortfarande receptbelagt?

Smakprov av det fjärde avsnittet kan du lyssna på här:

Jag hoppas du gillar min podd om opioidepidemin. Köper du böcker via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.

Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.

Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

Utmattningssyndrom

Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez

Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.

Finns att köpa här

Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski

Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.

Finns att köpa: här

Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar

Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:

• Del 1
• Del 2
• Del 3

Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.

Finns att köpa: här

Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück

En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.

 Finns att köpa här

Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.

Finns att köpa: här

Depression

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström

En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.

Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg

Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.

Finnas att köpa: här

Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström

En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:

Finns att köpa här (går att köpa signerad)

Bipolär sjukdom

Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.

Finns att köpa: här

Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.

Finns att köpa: här

An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.

Finns att köpa: här

Social fobi (social ångest)

Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson

Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.

Finns att köpa här

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain

En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.

Finns att köpa här

Paniksyndrom/panikångest

Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik

Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Anorexi

Och runt mig faller världen – Marit Sahlström

En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.

Finns att köpa här

ADHD

Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström

En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har även intervjuat Anja i min podcast.

Finns att köpa här

Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis

Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat  Georgios i min podcast.

Finns att köpa här

Fördel ADHD: var på skalan är du? – Anders Hansen

Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Schizofreni och psykoser

Vid vansinnets rand – Pebbles Karlsson Ambrose

Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.

Finns att köpa här

En lång väg hem – Marcus Sandborg 

Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.

Finns att köpa här

Självmord och suicidprevention

Suicidprevention i praktiken – Ullakarin Nyberg

Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.

Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Finns att köpa här

När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg

Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.

Finns att köpa här

Sömn

En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö

En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Ungdomsböcker

Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.

Finns att köpa här

Ibland mår jag inte så bra – Therése Lindgren

Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Sigmund Freud

Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan

Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.

Finns att köpa här

Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews

Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.

Finns att köpa här

Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen

En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Psykisk ohälsa i idrott

Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall

Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.

Finns att köpa här

Övrigt

Galenskap: en bok om vetenskap – Mikael Landén

Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.

Finns att köpa här

Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh

Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.

Finns att köpa här

Den stökiga psykiatrin – PC Jersild

PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.

Finns att köpa här

Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius

Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.

Finns att köpa här

Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle

I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.

Finns att köpa här

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam

Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.

Finns att köpa här

Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson

En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.

Finns att köpa här

Tidiga försök med chockterapier (-1938)

Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika.

En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker?

Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4].

Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5].

Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6].

De första elbehandlingarna på människa (1938)

En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor.

Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa elektricitet för att uppnå kramper, men innan man provade på en människa gjorde man djurförsök för att undersöka vad som var en säker dos[8].

När man tyckte att metoden kändes tillräckligt säker beslutade man att testa den även på en människa. Den första människan som fick elbehandling kallades Enrico X[9], en svårt förvirrad man som hade hittats vid en järnvägsstation. Efter veckor av annan behandling hade man inte uppnått någon förbättring[10] och beslutade att testa med elbehandling.

Det första försöket den 11:e april 1938 misslyckades, man uppnådde helt enkelt inget krampanfall och fick därför kalibrera metoden[11]. Den 20:e april samma år försökte man igen, den här gången med högre spänning. Man uppnådde då ett epileptiskt anfall, och efter ytterligare elva behandlingar var Enrico X helt återställd och kunde lämna kliniken.

De första elbehandlingarna i Sverige

När utfördes den första elbehandlingen i Sverige? Det är inte helt fastslaget, men antingen 1939 eller 1940.

När jag nyligen gjorde en dokumentär om Beckomberga sjukhus i Stockholm, gick jag igenom alla sjukhusets årsredovisningar i Regionarkivet och Stockholm stadsarkiv. Beckomberga var snabba på att plocka upp nya psykiatriska forskningsrön och var bland annat väldigt tidigt ute med antipsykotiska mediciner, lobotomier och insulinkomabehandlingar (där de två senare numera sedan länge har slutat användas).

Man använde även cardiazolbehandlingar och uppges ha varit först i landet att utföra elbehandlingar^[12]. Huruvida man var det är svårt att säga, det har till exempel påståtts att Beckomberga började med elbehandlingar redan 1939[13]. Av originalhandlingarna i arkiven framgår dock tydligt att man började först i oktober 1940. I årsrapporten för 1940 beskriver man både hur cardiazolbehandlingarna ersatts med elbehandling och att man började med dessa i just oktober 1940:

Eventuellt började dock mentalsjukhuset Sankt Jörgens sjukhus (även kallat Göteborgs hospital) använda elbehandlingar redan 1939^[14]. Oavsett vad så dröjde det alltså inte länge mellan att metoden först användes på människa i Rom under våren 1938, och det att den även togs i bruk i Sverige.

Elbehandling i Sverige och världen idag

ECT eller elbehandling är en kontroversiell metod som ofta kritiseras av olika antipsykiatriska rörelser som växte fram under 1960-talet. I Sverige finns exempelvis ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR) som är en organisation sprungen ur scientologin, som driver informationskampanjer mot elbehandlingar, psykofarmaka m.m. Sajten elchocker.se drivs av Peter U Larsson, som på sin hemsida skriver att han ”är scientolog sedan nästan 30 år tillbaka”.

Elbehandling är dock en effektiv metod mot flera svåra psykiatriska tillstånd och används än idag i både Sverige och resten av världen. Knappt 4000 personer får behandlingen årligen i Sverige, fördelat i ålder enligt tabellen nedan (från Kvalitetsregister ECT:s årsrapport 2020[15]).

Kvalitetsregister ECT är ett register för kvalitetsuppföljning av elbehandlingar i Sverige, som finns att ta del av online. Där kan du läsa mer om allt från hur många behandlingar som ges i olika delar av landet, till hur många som får biverkningar och hur många som blir förbättrade av metoden.

Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) har även en skrift med kliniska riktlinjer för ECT – även den tillgänglig online – där du kan läsa mer om vad metoden är effektiv mot och vilka de vanligaste biverkningarna är.

Om du vill veta mer om ECT har jag gjort en ECT-serie i min podcast Sinnessjukt, här hittar du första delen av den.

Om du vill veta mer om Beckomberga sjukhus, lyssna på min tredelade dokumentär här.

Källor:

[1] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[2] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[3] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[4] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[5] Nilsson, Roddy, and Maria Vallström, eds. Inspärrad: Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992. Nordic Academic Press, 2016. P. 280.

[6] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[7] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[8] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[9] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[10] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[11] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry, 9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[12] SvD 1962-05-29

[13] Johannisson i Nilsson och Vallström, 2016, P. 280 och SLL, BECKOMBERGA – En titt I backspegeln, 1982. P. 3.

[14] Frederiksen, Svend Otto, and Giacomo D’elia. ”Unmodified and modified electroconvulsive treatment A comparison of patients treated in 1941-1950 and in 1974-1983.” Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift 45.2 (1991): 137-143.

[15] https://registercentrum.blob.core.windows.net/ect/r/-rsrapport-2020-BkeqRasa4Y.pdf

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Om du vill veta mer om Margit kan du även läsa min bästsäljande bok ”Den enda rätta läran: så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet”, som handlar om Margit, psykoanalysen och alla svenska rättsskandaler som den orsakat. Den rekommenderas av sex professorer och flera av de journalister som arbetat med dessa rättsskandaler. Läs mer och beställ ett signerat ex på länken.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Podden om förlossningspsykos och schizoaffektivt syndrom som jag spelade in med Pebbles Karlsson Ambrose i förrförra veckan finns ute nu! Jag intervjuade Pebbles i över 2,5 timme om hennes liv med psykoser och hur hon med hjälp av mediciner och stöd från omgivningen får sin vardag att funka.

Pebbles Karlsson Ambrose är femtio år gammal och lever med schizoaffektivt syndrom, hon är förtidspensionär men skriver böcker och föreläser om sin livshistoria. I sin bok ”Vid vansinnets rand” (läs min recension av den på länken) beskriver hon det som att hon överlag hade en väldigt fin barndom, där hon hade lätt för sig i skolan och hennes styvpappa var en trygghet. Styvpappan dog dessvärre i en hjärtsjukdom när Pebbles var arton år gammal. Sen när hon var tjugotvå år gammal blev hennes biologiska pappa mördad, vilket än idag är det ett ouppklarat brott.

När hon var tjugosju år gammal och födde sin andra dotter Fanny (som tragiskt nog senare omkom i en bilolycka) drabbades Pebbles av en förlossningspsykos. Hon arbetade då i reklambranschen och hade separerat från barnens pappa under graviditeten. Den gången fick hon hjälp i psykiatrin och blev sedermera frisk, och började även jobba igen, men drabbades av en till psykos sju år senare under en pressad period av hennes liv. Då blev hon intagen och blev med tiden bättre, men ytterligare ett par år senare fick hon ännu ett allvarligt skov efter att hon slutat ta sin medicin, skilt sig från sin nya man och dessutom fått sparken från jobbet. Hon har numera diagnosen schizoaffektivt syndrom, som hon beskriver som ett slags mellanting mellan bipolär sjukdom och schizofreni (vill du lyssna på en podd om schizofreni kan du lyssna på min intervju med Marcus Sandborg på länken).

I podden berättar Pebbles om allt detta och vad som har hänt sedan dess. Eftersom intervjun var så intressant blev den också väldigt lång, därför har jag valt att dela upp den i fyra delar:

Del 1: Pebbles livshistoria

I del ett får Pebbles svara på kortfrågorna i min faktaruta. Sedan pratar vi om vad schizoaffektivt syndrom egentligen är för någonting och hur mycket av de maniska/bipolära dragen hon har, respektive de psykotiska dragen som schizoaffektivt syndrom också innnebär. Pebbles berättar även hur det är att inse att man har drabbats av en livslång sjukdom.

Del 2: Förlossningspsykoser och slutenvård

I del två pratar vi bland annat om förlossningspsykoser. Jag frågar Pebbles huruvida hon tror att mammor med förlossningspsykoser kan vara farliga för sina barn. Jag frågar henne också ifall man som inlagd på psyket vill ha besök av anhöriga eller inte. Dessutom pratar vi om hennes ambivalens inför att umgås med folk som har betalt för att göra henne sällskap (såsom de boendestödjare som hjälpt henne klara vardagen) och om huruvida man som anhörig ska spela med i den sjukes hallucinationer och vanföreställningar eller inte, och om det sorgliga faktum att psykiskt sjuka människor dör så långt i förväg.

Del 3: Arbetsmarknad och antipsykotiska mediciner

I del tre pratar vi om arbetsmarknaden för människor med psykoser och om den dråpliga incidenten då Pebbles under en psykos sökte jobb som väktare och tänkte att hennes inbillade arbetslivserfarenhet från FBI kunde komma väl till pass. Vi pratar även om Försäkringskassans absurda inställning till att få ut folk i arbete, men också om vikten av kontakter på sociala medier när man inte orkar träffa människor IRL. Vi pratar även en hel del om antipsykotiska mediciner, bland annat om folk som uppmanar sjuka människor att sluta med de här många gånger livsviktiga läkemedlen, men också om medicinernas jobbiga biverkningar.

Del 4: Övervikt, ärftlighet och lyssnarfrågor

Sista delen handlar mycket om det faktum att psykossjuka så ofta är överviktiga. Vi pratar om Pebbles gastric bypass-operation och om medicinerna som ofta gör psykossjuka människor överviktiga. Pebbles berättar även om de spåtanter och andra kvacksalvare som lurat henne och andra psykospatienter, om hur smärtsamt det varit att hennes dotter har fått ta hand om Pebbles under perioder, samt ifall hon oroar sig för psykossjukdomars ärftlighet, med tanke på att hon har dottern Hanna. Sist ut i sista avsnittet är som alltid era många och intressanta lyssnarfrågor, som den här gången kretsar kring hur man kan göra som anhörig för att vara ett bra stöd, om varningssignaler för psykoser, livsstilsförändringar, hallucinationer, populärkulturens framställning av psykoser och mycket annat.

Jag hoppas att en podd om förlossningspsykoser och schizoaffektivt syndrom var efterlängtad hos er, jag vet att många blivande mödrar med psykossjukdomar i släkten oroar sig för att drabbas av psykos. Pebbles är väldigt klok, påläst och erfaren och det var otroligt intressant att tala med henne. Trevlig lyssning!

Det finns inte så många böcker om psykoser på svenska, särskilt inte självbiografiska av någon som lever med psykossjukdom. Pebbles Karlsson Ambrose bok ”Vid vansinnets rand” är en fin och välskriven bok som öppnar upp om en av de mest stigmatiserade psykiska sjukdomarna som finns.

Nuförtiden är det inte så ovanligt att människor är öppna med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Minnet är kort och förr vissa känns det kanske som att det alltid varit så här. Jag själv har berättat om mina problem med depression och ångest i tv, radio, tidningar och poddar i ungefär sex-sju år, och skillnaden då mot nu är kanske inte som natt och dag, men ändå väldigt påtaglig.

Jag tycker att det är en väldigt positiv utveckling förstås och det minskade tabut har börjat få effekter i samhället. Inom politiken, vården, näringslivet och den ideella sektorn händer saker hela tiden – det går inte snabbt och det är inte utan bakslag, men det faktum att det talas om psykisk sjukdom allt mer kommer förr eller senare att leda till positiva förändringar.

Det finns dock en slags outtalad hierarki bland de psykiska sjukdomarna som är lite läskig. Det verkar vara lättare att tala öppet om till exempel utmattning och adhd (som inte klassas som en sjukdom utan som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/variation) än andra psykiska diagnoser. Jag tänker att det beror dels på att de diagnoserna är så vanligt förekommande att man inte behöver känna sig lika udda, utan har lättare att få uppmuntring och förståelse från andra som har samma problem, eller från anhöriga till människor som har det.

Dessutom tänker jag att både adhd och utmattning (om de diagnoserna nu får representera de mindre stigmatiserade diagnoserna för en stund) inte bara är förknippade med negativa egenskaper. Utmattning kopplas, ofta på goda grunder tror jag man kan säga, till engagemang och hårt arbete. Adhd är dels ingen sjukdom, vilket kanske underlättar lite, men förknippas också med energi och kreativitet. Många beskriver sin adhd som en superkraft och liknande, en bild som kanske inte delas av alla som har adhd, men som likväl säger någonting om graden av stigmatisering.

I andra änden av stigmatiseringsspektrumet befinner sig till exempel sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Sjukdomar som visserligen också kan förknippas med vissa positiva personliga egenskaper (kreativitet, fantasi etc.), men som är mer obegripliga för gemene man och som tar sig mer udda och i vissa fall skrämmande uttryck. Man vet inte riktigt varför folk får psykoser, det går således inte att som patient komma undan med att säga att man har jobbat för mycket eller så.

Och där en utmattad person kanske är håglös, trött och oförarglig – och en person med adhd kanske i värsta fall kan uppfattas som störig och ”too much” – så är en psykotisk eller manisk person ibland gränslös på ett sätt som ligger för långt utanför vad vi anser vara normalt och socialt accepterat. Det spelar ingen roll att ingenting talar för att sjukdomarna är självförvållade, eller att rädslan för att de här människorna ska vara farliga för andra än sig själva tycks vara väldigt överdriven, eller till och med helt obefogad.

Tillkortakommanden och glädjeämnen

Den lite för långa inledningen leder mig in på temat för Pebbles Karlsson Ambrose blok (en blogg som blivit bok) ”Vid vansinnets rand”. Jag läste boken delvis i researchsyfte eftersom jag ska intervjua Pebbles i min podcast Sinnessjukt, men har också haft den på min att läsa-lista länge vid det här laget.

Pebbles en före detta reklamare som fick en förlossningspsykos och som sedan dess har varit allvarligt sjuk i flera omgångar. Hon har diagnosen schizoaffektivt syndrom, vilket i boken beskrivs som en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom, där patienten har de psykotiska inslagen som kännetecknar schizofreni, men också de maniska tendenser som kännetecknar bipolär sjukdom (där depressioner är motpolen, därav namnet ”bipolär”). Några exakta gränser mellan de här olika diagnoserna finns dock inte, och huruvida schizoaffektivt syndrom bör klassas som en psykossjukdom eller ett affektivt syndrom är enligt boken en pågående akademisk diskussion.

I det här fallet kan det kanske kvitta. Pebbles beskriver sina problem med vanföreställningar, rösthallucinationer, paranoia, orkeslöshet, depression och hur detta lett till nio år av sjukskrivning, isolering och tillkortakommanden i familjelivet. Men Pebbles skriver även om livets glädjeämnen – om hennes återhämtning, om hennes nära och kära som stöttar henne, om skrivandet som läkande kraft och en väg till försörjning och ett annat sammanhang där hon inte bara ses som sjuk, utan som en spännande och skicklig skribent.

Inblick i en psykotisk människas liv

Det är inblicken i en psykotisk människas liv som är den stora behållningen med boken. Eftersom psykossjuka ofta lever dysfunktionella och kaotiska liv är det inte så vanligt att deras historier når ut, åtminstone inte ur deras eget perspektiv och med deras egna ord. Jag har själv beskrivit min mammas schizofreni i min bok ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, och det finns en del andra böcker och filmer där anhöriga berättar (Suzanne Osten och Simon Settergren är två svenska exempel).

Men att få höra det från hästens mun tillför någonting som varken jag eller någon annan anhörig kan fånga fullt ut. Jag tänker att Pebbles, till skillnad från min mamma och egentligen alla generationer innan henne, är en psykossjuk person som fått tillräcklig ordning på sitt liv och sin behandling för att kunna berätta om en värld som tidigare till stora delar varit okänd mark för oss utomstående. Pebbles berättar om det dåliga samvetet inför sina döttrar, män som utnyttjat hennes skörhet, det märkliga (men också fina) i att ha folk som får betalt för att umgås med henne, vikten av (och svårigheterna med) att sköta sin fysiska hälsa, hur man slår ihjäl tid när man behöver återhämta sig och hur man får pengarna att räcka till när man har minimala inkomster.

Hon är också rolig, vilket gör det lättare att ta sig igenom de tunga bitarna. Det roligaste i boken, som jag kommit att tänka på ibland efter jag läst boken och då fnissat lite för mig själv, är stycket där Pebbles beskriver hur hon under en psykos blivit utförsäkrad och går till socialen för att söka försörjningsstöd. Handläggaren på soc förstår inte allvaret och uppmanar Pebbles, trots hennes läkarintyg och väldigt sköra tillstånd, att söka jobb. Hon har under psykosen inbillat sig att hon är FBI-agent (vilket är rätt vanligt för övrigt) och tänker att hon borde söka jobb som väktare:

”Mötet resulterade i att jag gick hem och startade upp ett konto hos Arbetsförmedlingen på nätet och sökte jobb på olika väktarbolag. För det var ju så bra med min spionkompetens tänkte jag. Jag hade ju knäckt lite extra åt FBI … Ett par veckor senare, när jag kommit ur min psykos, låg jag dubbelvikt på golvet och skrek av skratt när jag fick tillbaka svar från alla dessa företag. De flesta löd: ’Tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande.’ Nähä!!!”

Välformulerat och vackert

Boken speglar alltså ett liv med psykossjukdom på ett väldigt bra sätt. En annan bok på samma tema som jag gillade väldigt mycket var Marcus Sandborgs ”En lång väg hem”. Det som skiljer böckerna åt är att Marcus bok är skriven som en traditionell bok i kronologisk ordning, medan Pebbles bok alltså är en bokversion av en blogg. Marcus bok är mer filosofisk, djup och mörk, men är tyvärr inte så bra redigerad av förlaget, vilket är synd på en sådan spännande och intressant historia.

Pebbles bok är mer välskriven och redigerad, vilket gör läsningen lättare. Hon är en väldigt skicklig skribent och har utvecklat en egen stil som är vacker, välformulerad, begriplig och rolig.

Det negativa med den här boken tycker jag är att den är för lång, totalt 380 sidor med efterord av förläggaren Ewa Åkerlind och ett insprängt kapitel i slutet från en annan av Pebbles böcker. Boken är redan ett urval från Pebbles blogg med samma namn på 1177.se, men hade kanske behövt kortas ned ytterligare. Det är förstås en smaksak och jag har aldrig tidigare läst en blok, kanske är det meningen att de ska vara så här långa, men för min del hade den gärna fått vara betydligt kortare.

En annan detalj som kanske ”comes with the territory” när det handlar om bokformen blok, är att vissa saker dyker upp på ett dramaturgiskt udda ställen. Som att Pebbles ena dotter dog i en bilolycka för ett par år sedan, vilket nämns först på sidan 311. I en blogg är det kanske naturligt att man bitvis öppnar upp sig allt mer, när man känner sig mer bekväm med formatet och har lärt känna sina läsare. I en bok som handlar om psykossjukdom tycker jag att det är grundläggande information som jag vill ha tidigt. Även om olyckan inte är en orsak till psykoserna (vilket den inte verkar ha varit) tycker jag det bör komma tidigt i boken – å andra sidan känns det hjärtlöst att kräva just någonting alls av en person som mist sin dotter. Som förläggare hade jag nog föredragit att flytta viktig information i boken, oavsett när den dykt upp i bloggen.

Sammanfattning och betyg

Pebbles Karlsson Ambrose är en stor förebild, en modig och spännande person, och inte minst – en lysande författare. ”Vid vansinnets rand” är en bok om psykoser som ger en närmast unik inblick i en tidigare ganska outforskad värld, och som gör det på ett begripligt och opretentiöst sätt, utan att för den sakens skull bli ytlig och intetsägande. Tvärtom är den väldigt utlämnande och ärlig, och även om Pebbles inte är helt frisk märker man att hon har bearbetat sin sjukdom på ett sätt som gör att hennes lärdomar känns förankrade och djupa. Dessutom gör det att man som läsare inte får känslan av att hon kommer att ångra sig i efterhand, utan har tänkt igenom beslutet att publicera väldigt personliga detaljer ur sitt liv.

Jag tycker att alla borde läsa den här boken. Den är kanske lite för lång för min smak, och hade kunnat redigeras lite hårdare, men det är detaljer som är lätta att bortse från i slutändan. Framför allt är det här en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Ordberoende förlag
Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2015-09-08
Upplaga: 1
Vikt: 489 gram
Dimensioner: 215 x 142 x 25 mm
ISBN: 9789187595141

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Statistik om psykisk ohälsa var ämnet för podden jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in i förmiddags. Nu har jag klippt klart inspelningen och publicerat episoden i alla kanaler.

Vi pratar om en massa spännande statistik om psykisk ohälsa, bland annat om hur mycket pengar psykiatrin får i förhållande till kroppsvården. Jag har dessutom räknat på hur mycket extra skatt en normalinkomsttagare skulle behöva betala varje månad för att psykiatrin skulle få resurser motsvarande sin sjukdomsbörda. Psykiatrin får idag cirka 9 procent av sjukvårdsbudgeten (ungefär 21 miljarder av den totala sjukvårdsbudgeten på 240 miljarder går till psykiatrin).

Vi pratar även om hur mycket olika insatser inom psykiatrin skulle kosta och hur pass kostnadseffektiva de är. Bland annat visar det sig att tidiga insatser mot depression och ångest på arbetsplatser är oerhört kostnadseffektivt för samhället, men faktum är att det finns ÄNNU mer kostnadseffektiva investeringar. Till exempel handlar det om tidiga insatser för att hjälpa människor med psykossjukdomar som schizofreni, som ger mångdubbelt större besparingar för samhället i förhållande till hur mycket själva insatserna kostar i reda pengar.

Jag och Pär diskuterar också halsbrytande statistik kring självmord i världen och hur antalet självmord förhåller sig till antalet människor som dör i terrorism, krig, mord och liknande. Det är faktiskt helt sjukt hur det förhåller sig, och om du vill veta hur siffrorna ser ut: lyssna på podden. Den finns att lyssna på i iTunes, Acast-appen, andra podd-appar samt i spelaren här ovanför.

Jag hoppas verkligen att du som lyssnar tycker om det här avsnittet om statistik om psykisk ohälsa eftersom jag och Pär har lagt ned otroligt mycket tid på att förbereda det här avsnittet. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Del 1: schizofreni, droger och psykoterapi

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota:

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del 2: förälder med schizofreni

I del två pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den första, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också:

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Del 2:

Att filmer med psykisk ohälsa ofta tilldelas Oscars är ett välkänt faktum, därför tyckte jag och läkaren Pär Höglund att det var dags att prata om psykisk ohälsa i film i podden.

Lyssna gärna på poddavsnitten här ovanför, i iTunes/Acast-appen eller på Sinnessjukt.se, jag tänkte skriva lite om filmerna i podden även här i bloggen. För övrigt har jag intervjuat en Guldbagge-vinnande skådis i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, nämligen Saga Becker, och även i min förra bok om depression och ångest skriver jag lite om olika skådisar och andra kändisar som haft problem med depression och ångest.

Gökboet

Den första filmen vi pratar om i podden är kanske den mest klassiska av alla filmer om psykisk ohälsa, nämligen Gökboet med Jack Nicholsson från 1975.

Handling

Jack Nicholssons rollfigur Randle McMurphy är en kriminell person som har begått flertalet brott. Han flyttas över till ett sinnessjukhus för att få en psykiatrisk diagnos. Han hoppas att slippa det hårda arbetet i fängelset och sitta av sitt straff på ett lugnt sjukhus. Hans avdelning drivs av den stenhårda, orubbliga sjuksköterskan Mildred Ratched, Randle börjar snart utmana hennes auktoritet och får med sig de andra fångarna.

Diagnoser

Ångest, schizofreni, psykoser m.m.

Omdöme

Jag hade faktiskt inte sett Gökboet tidigare så jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är verkligen en fantastisk film. Jag trodde att den skulle vara nattsvart och ännu mer fördomsfull och överdriven, men den är väldigt rolig måste man säga. Den innehåller ganska många olika diagnoser, det är inte ens alla har någon uttalad psykisk diagnos, många är där frivilligt för att de inte känner att de passar in i samhället, som karaktären Dale Harding som är gift med en kvinna, fast han egentligen är homosexuell.

Charles Cheswick är en annan karaktär som har väldigt mycket ångest. Han är otroligt instabil och blir ofta upprörd, men har kanske något intellektuellt funktionshinder också. Han får mycket mediciner och mycket elbehandling. Spoiler alert, i boken dränker han sig själv, det gör han inte i filmen. I filmen dör en annan karaktär i självmord, men jag ska inte spoila det med för er.

En annan karaktär jag gillade var Danny Devitos karaktär Martini som har svåra vanföreställningar, bland annat ser han saker i vattnet när de är ute och fiskar, han passar också bollen till personer som bara han ser under en basketmatch med mentalskötarna.

Jack Nicholsson är otroligt bra, hans karaktär är verkligen karismatisk. Han vann en Oscar för den rolltolkningen, det gjorde även Louise Fletcher som spelade Nurse Ratched. I filmen finns en berömd och ganska obehaglig scen med elbehandling, och – spoiler alert – i slutet blir Jack Nicholsson lobotomerad, de här scenerna har definitivt bidragit till stigmat kring psykisk ohälsa. Det är också ett ganska slitet mentalsjukhus de bor på, mer som ett fängelse. Väldigt auktoritära och maktmissbrukande mentalskötare, men också en vänlig psykiatriker som heter Doctor Spivey.

”Gökboet” har dessutom ett oslagbart svenskt rekord. Det är den film som visats längst på bio under en regelbunden tid, den visades i nästan TOLV år på bio i Sverige mellan 1976 och 1987.

Betyg

9/10

Girl, Interrupted

Nästa film som vi pratar om och som ofta jämförs med just Gökboet, en del kritiker kallar den t.o.m för ”Gökboet light”, är Girl, Interrupted. Jag hade inte sett den här filmen, men när jag frågade på Twitter var det jättemånga som rekommenderade Girl, Interrupted eller Stulna år som den heter på svenska.

Handling

Girl, Interrupted är baserad på den självbiografiska boken med samma namn, och handlar om Susanna Kaysen, som efter att ha ”försökt ta livet av sig” (lite oklart om hon verkligen försökte ta livet av sig), läggs in på ett mentalsjukhus. Där träffar hon sociopaten Lisa som varit intagen alltför länge. Susanna får diagnosen borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning, en personlighetsstörning som hon inte förstår sig på. Hon skaffar sig fler vänner på hemmet och genom skrivande och tänkande blir hon till slut frisk och skrivs ut.

Diagnoser

Depression, Borderline, anorexia, sociopati, schizofreni, ångest m.m.

Omdöme

Precis som i Gökboet finns det en massa diagnoser i den här filmen, mer uttalade än i Gökboet dock även om det ibland är lite oklart även här. I boken får Susanna en depressions-diagnos efter självmordsförsöket, jag minns inte om hon fick det i filmen med, men sedan får hon i alla fall diagnosen Borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.

Lisa som spelas av Angelina Jolie är sociopat, hon fick en Oscar för den rollen för övrigt, Janet är en ballerina med anorexia, karaktären Polly har schizofreni, Georgina är mytoman i filmen men har schizofreni i boken. Ganska blandad kompott alltså, som man kan förvänta sig på ett mentalsjukhus. En likhet med Gökboet är för övrigt att även här finns en homosexuell person som inte tycks ha någon riktig diagnos, vilket kanske säger något om synen på homosexualitet på 60- och 70-talet.

Jag tycker hursomhelst att den här filmen är väldigt bra, alla borde se den. Mentalsjukhuset som de är intagna på skiljer sig väldigt mycket från den i Gökboet eftersom det här är ett privat sjukhus, en slags lyxvariant av Gökboets väldigt slitna, mer fängelselika sjukhus. Winona Ryder som spelar Susanna Kaysen har för övrigt berättat offentligt om hennes egna problem med både depression och ångest. En annan väldigt tragisk likhet mellan filmen och verkligheten är att Brittany Murphy, som – spoiler alert – dör ung och på ett väldigt tragiskt sätt i filmen, också dog ung och på ett väldigt tragiskt sätt i verkligheten.

Betyg

8,5/10

Little Miss Sunshine

Nästa film jag valde till podden är Little Miss Sunshine från 2006, en dramakomedi med bland andra Alan Arkin (fick Oscar för sin roll) och Steve Carell.

Handling

Sjuåriga Olive får veta att hon blivit uttagen att tävla i skönhetstävlingen Little Miss Sunshine vilket innebär att familjen måste se till att hon kommer fram i tid till tävlingen som är belägen ca 130 mil från deras hem. Familjen består förutom av Olive av hennes äldre halvbror Dwayne, mamma Sheryl, pappa Richard, morbror Frank och farfar Edwin som på äldre dagar blivit heroinist. Morbror Frank kommer till familjen efter ett självmordsförsök som han gjort efter att hans akademiska karriär gått om intet. Pappa Richard vill lansera sina nio steg till framgång och är fixerad vid att vara vad han anser vara en vinnartyp.

Diagnoser

Depression (och möjligen missbruk hos farfar).

Omdöme

Jag gillar verkligen den här filmen. Den handlar inte i första hand om depression, men jag tycker att de visar depression på ett humoristiskt sätt och att filmen uppmuntrar till öppenhet kring psykisk ohälsa och alla andra defekter vi människor har.

Jag kanske inte tycker att filmen fångar depression som sjukdom sådär hundraprocentigt, men det är ändå respektfullt och roligt, och alla sätt att prata om psykisk ohälsa som gör att folk kan ta till sig det är bra så länge man inte kompromissar för mycket med beskrivningen av sjukdomen. Därför tycker jag till exempel att självmordsförsöket är ett bra sätt att visa på allvaret i sjukdomen, men att man sedan också kan skoja om det och allt annat i filmen.

Andra filmer med depression är annars The Hours, The Virgin Suicides, Prozac Nation, Girl Interupted, The Perks Of Being A Wallflower, Melancholia och Sylvia.

Betyg

8/10

A Beautiful Mind

Nästa film med psykisk ohälsa vi valde till podden är en riktig blockbuster från 2001, som var nominerad till åtta Oscars och vann fyra, nämligen A Beautiful Mind.

Handling

Ett drama om ett äkta geni, inspirerat av verkliga händelser i världskända matematikern John Forbes Nashs liv. I ett tidigt skede av sitt liv gjorde han en banbrytande upptäckt och var på väg mot internationellt erkännande. Men hans hastiga berömmelse tog en oväntad vändning då hans intellekt underminerades av schizofreni. Han tar upp kampen mot sjukdomen tillsammans med sin fru Alicia. Efter årtionden av svårigheter och kamp bemästrar Nash sin sjukdom och tilldelas slutligen år 1994 Nobelpriset i ekonomi i Stockholm.

Diagnoser

Schizofreni

Omdöme

Russel Crowe känns inte trovärdig som geni, eller som någon med schizofreni, tycker han är direkt dålig i delar av filmen. Filmen är lite för rumsren, även om hans liv verkar trassligt i filmen, har det varit oändligt mycket mer trassligt i verkligheten. De utelämnar hans första son som han lämnade, och att hans fru Alice skilde sig från honom på grund av schizofrenin (de gifte sig igen 38 år senare när han blivit frisk igen och fått nobelpriset).

Dessutom har de lagt in en scen från nobelprisutdelningen där han håller ett briljant tal inför tusentals människor, där han hyllar sin fru Alice. Faktum är att han aldrig höll ett sådant tal, däremot höll han ett mycket kort tal på en liten fest på Princeton när han kom hem där han skojade om att han hoppades att hans kreditvärdighet skulle bli bättre efter att ha vunnit pengarna, så att han äntligen kunde skaffa sig ett kreditkort. Han skojade också om att man förväntas säga att man är glad att dela priset med andra, men att han hellre hade fått det själv eftersom han behövde pengarna.

Det är ju lite kul, men speglar ju också ett väldigt sorgligt faktum, just att människor med schizofreni ofta har väldigt svårt att fungera i samhället och ta hand om sig själva och inte minst just sin ekonomi, till och med om man råkar vara ett geni, vilket de allra flesta med schizofreni inte är så klart.

Jag hittade ett sjuminutersklipp på Youtube från Discovery Channel som jag tycker säger mycket mer om både John Nash och om sjukdomen schizofreni. Det är en intervju med John Nash, hans son John, fru Alice, och en kvinnlig psykiatriker som intervjuar dem. Sonen som kallas Johnny har också fått schizofreni och bor hemma hos sina föräldrar fast han är kanske fyrtio när intervjun görs. Han är också matematiker som sin pappa. Han framstår som lite lillgammal trots att han är fyrtio år, men också lite skrytig, han nämner också sin religiösa galenskap under tiden han först blev sjuk.

John och Alice Nash blev också sent i livet engagerade i psykisk ohälsa-frågan och verkade för att man skulle satsa på psykiatri generellt och på vård i hemmet specifikt, mycket eftersom deras son som också hade schizofreni behövde det för att kunna leva ett normalt liv. Jag tycker det är väldigt intressant, även om han själv är part i målet så att säga, när en av världens främsta ekonomer någonsin ställer sig upp i en intervju 2009 när finanskrisen brutit ut, och säger att man inte ska skära ner på den viktiga psykiatriska vården.

Ett väldigt sorgligt famtum är att Alice och John Nash dog för nästan exakt ett år sedan i en bilkrasch i New Jersey, i en taxi mellan flygplatsen Newark och deras hem i Monroe, New Jersey. De hade inte bälte på sig och slungades ut ur bilen och dödförklarades 45 minuter senare. Så nu är sonen John ensam med sin schizofreni.

Jag rekommenderar hellre Suzanne Ostens “Flickan, mamman och demonerna” om man vill se en bra film om schizofreni, den är mycket bättre.

Betyg

4/10

Temple Grandin

Jag ville se en film om autism och tänkte direkt på Rainman som jag så klart har sett tidigare. Men så läste jag en krönika om autism på film i The Guardian, skriven av en filmkritiker vars son har autism. Efter att ha läst den krönikan såg jag istället Temple Grandin med Claire Danes som också spelar Carrie Mathison i Homeland. Det var också en film som flera på Twitter tipsade om.

Handling

“Temple Grandin” är en amerikansk halvbiografisk film från 2010 regisserad av Mick Jackson. Claire Danes spelar huvudrollen som Temple Grandin, en högfungerande autistisk kvinna, som revolutionerade det humana hanterandet av boskap på rancher i USA, och som kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”.

Diagnoser

Autism

Omdöme

Jag gillade den här filmen jättemycket måste jag säga. Claire Danes är jättebra som Temple Grandin. Nu är jag verkligen ingen expert på autism så jag har svårt att säga om det är en bra gestaltning eller inte, men det verkar som att de som vet tycker det. Jag tror att jag förstår autism lite bättre efter att ha sett den, eller i varje fall Temple Grandins form av autism med mycket bildspråk, svårt med sociala koder, beröringsskräck och så vidare.

En annan film om autism som hon rekommenderar i The Guardian är den animerade filmen Mary and Max, jag har inte sett den men kolla gärna in den också.

Betyg

8/10

En bra bok om schizofreni som jag gärna rekommenderar är ”En lång väg hem” av Marcus Sandborg. Läs min recension av boken här nedanför!

Eftersom min mamma hade schizofreni, som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomar som finns, har jag ibland oroat mig för att jag själv ska drabbas. Det gör jag fortfarande ibland men inte lika mycket nuförtiden, vilket främst beror på att jag har klarat mig förbi de mest riskfyllda åren (schizofreni drabbar de flesta mellan slutet av tonåren och i tjugoårsåldern, jag fyller 31 år i sommar).

Hursomhelst har jag länge velat veta mer om sjukdomen, framför allt om hur den som drabbas upplever det och hur man klarar sin vardag med de svåra symtomen som sjukdomen orsakar. Kan man överhuvudtaget leva ett normalt liv med schizofreni?

Därför blev jag glad när jag för bara två månader sedan hörde talas om Marcus Sandborg från Falköping som skrivit boken ”En lång väg hem”. Det är en berättelse om hans sjukdomsförlopp, som löper parallellt med en berättelse om hans uppväxt – en uppväxt som också hjälper läsaren att förstå varför just Marcus blev sjuk.

En riktigt bra bok om schizofreni

Det hela börjar när han är tolv år gammal och familjen flyttar från hemstaden och Marcus rycks upp ur sitt sociala sammanhang, något som snart leder till att han börjar dricka alkohol och röka på. Han berättar hur alkoholen och cannabis blir hans sätt att må bra, att koppla av och våga söka kontakt med tjejer som han fallit för. Han blir tidigt starkt påverkad av rastafari-kulturen. Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom. Det var ju naturliga substanser, resonerade han.

Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom.

 

Eftersom han likt de flesta som har schizofreni hade noll sjukdomsinsikt trodde han istället att han var förföljd av utomjordingar, motorcykelgäng och andra grupper som ville ta livet av honom. Samtidigt var han övertygad om att världens hela framtid vilade på hans axlar, att han behövde lösa de gåtor som han tyckte uppenbarade sig för honom hela tiden. Om han inte lyckades skulle alla i hans närhet dö (och alla andra med för den delen).

Paranoian och bristen på sjukdomsinsikt gjorde att han knappt litade på någon, särskilt inte inom vården där han till slut hamnade tack vare familjen och vännerna, som gjorde allt för att få honom att förstå att han verkligen var sjuk. Men även om han till slut gav med sig och lades in på sjukhus, dröjde det inte länge innan han var övertygad om att han måste fly sjukhuset. Vilket han också gjorde, till sin familjs stora förtvivlan.

När det var som värst väger han ynka 45 kilo. Han sköter inte sin hygien, han har inget jobb, inga pengar och många av hans vänner har lämnat honom. Marcus sjukdom har slitit på hans familj, som är på väg att ge upp. De orkar inte längre. Till slut går han med på att börja ta medicinerna som hans familj vill att han ska äta. De säger att han måste ta dem, annars kan de inte hjälpa honom längre. Ställd inför det ultimatumet inser han att han måste testa, och även om det inte är en spikrak väg tillbaka är detta början på hans återhämtning.

Jag gillade verkligen den här boken och känner att jag lärt mig väldigt mycket om schizofreni tack vare Marcus berättelse (jag ska för övrigt intervjua Marcus i min podcast Sinnessjukt snart). Bitvis är boken frustrerande att läsa – alla konspirationsteorier, konstiga tankar och hans oförmåga att koppla problemen till hans generösa förbrukning av cannabis gjorde mig nästan vimmelkantig. Dessutom hade boken behövt en bättre redaktör som kunde hjälpa Marcus få fram sin historia utan språkfel och med något bättre dramaturgi.

Marcus Sandborg är en god berättare med bra känsla för detaljer som har en fantastisk historia. Trots att det bitvis finns ganska stora brister i boken är Marcus historia så gripande och angelägen att det nästan inte spelar någon roll. ”En lång väg hem” är en bok som alla som är intresserade av schizofreni borde läsa omedelbart.

Betyg: 4/5

Finns att köpa här

Förlag: Addera Förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 187
Utgivningsdatum: 2010-03-25
Medarbetare: Persson, Richard (form)
Vikt: 344 gram
Dimensioner: 215 x 143 x 21 mm
SAB: Hc
ISBN: 9789186009311

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.

Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.

Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.

Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.

Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!

Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”

Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.

Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.

1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma

Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:

“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”

Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:

“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.

En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.

En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”

De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.

Stämmer myten? Nej

2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar

Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.

Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.

Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.

Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom

I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.

Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.

Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom

3. Människor med schizofreni har multipla personligheter

Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).

Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:

Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.

Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.

Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.

Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.

Stämmer myten? Nej

4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch

Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:

“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ’experter’.”

Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:

“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”

Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.

Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.

Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.

Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.

Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.

Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.

Stämmer myten? Nej

5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord

Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”

Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.

Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.

Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.

Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.

Stämmer myten? Nej

6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen

Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:

“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”

Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.

Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.

Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.

Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.

Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:

“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”

Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?

Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.

I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.

I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet

Eisenhower hade alltså helt fel.

Stämmer myten? Nej

7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär

Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).

Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:

“19 percent of adults agreed that ’one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”

Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?

Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:

“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“

Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:

“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”

Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:

“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”

Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:

“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”

I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.

Stämmer myten? Nej

Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.

Igår spelade jag in en podcast om schizofreni, tabu och politik med före detta handelsminister Maria Borelius.

I denna podcast om schizofreni, tabu och politik pratar vi om hennes lillebror Carl Olof Borelius, kallad ”Coco”, som hade schizofreni och tragiskt dog i en lägenhetsbrand i mars 1987. Efter att lillebrodern dött vågade Maria inte prata om hans sjukdom, inte förrän 2013 då hon släppte boken ”Bryt det sista tabut” på Natur & Kultur. Läs gärna min recension av den boken ifall du vill veta mer.

I bokens inledning berättar Maria väldigt naket om Carl Olof som person, hans charmighet, hur snygg han var och hur mycket hon och alla andra älskade honom. Maria beskriver honom som sin bästa vän. Sedan berättar hon om dagen då hennes far ringde på dörren till hennes etta i Stockholm och berättade att brodern hade dött i en lägenhetsbrand, efter att ha försökt överleva genom att kasta sig ut genom fönstret och dött i fallet.

Coco hade schizofreni vilket var oerhört tufft för honom och familjen, men han fick vård för det ända tills han blev förklarad som ”färdigbehandlad” under nedstängningen av mentalsjukhus under 80-talet, något som skulle visa sig vara katastrofalt för Marias lillebror som inte klarade sig på egen hand.

Förutom schizofreni pratar vi om tabut kring psykisk ohälsa som Maria har beskrivit bättre än någon annan i nämnda bok. Vi pratar även om politik, fast mest i nästa del av den här intervjun som publiceras i nästa vecka, där hon berättar vad hon tycker politiker borde göra för att förbättra för psykiskt sjuka i Sverige och varför hon blev uppmanad att inte prata om sin egen familjs historia av psykisk ohälsa, när hon frågade en blivande manlig minister i Reinfeldts regering ifall hon skulle vara öppen med det eller inte.

Du kan lyssna på denna podcast om schizofreni direkt i spelaren här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du vanligtvis laddar ner poddar. Trevlig lyssning och glöm inte att sätta betyg på podden i iTunes och kommentera den där eller direkt till mig på Twitter där jag heter c_dahlstrom!

Äntligen en podcast om psykisk ohälsa! Jag och Rebecca ”Känd från tv” Anserud har startat Psykpodden som kommer att komma ut ungefär varannan vecka från och med nu. Det är en podcast om psykisk ohälsa i alla dess former: depression, ångest, bipolär sjukdom, adhd, add, schizofreni och så vidare. Den kommer att finnas på iTunes eller här i bloggen (lyssna längst ner i inlägget), om du har en RSS-läsare är feedens adress: https://vadardepression.se/feed/psykpodden/

Jag har aldrig riktigt fattat helt hur det funkar med RSS-feeds men jag tror att det räcker med feed-adressen om ni inte har iTunes och inte vill vara tvungna att läsa min blogg för att få avsnitten automatiskt.

Psykpodden, avsnitt 1: Malou och skräckpsykologen

I första avsnittet pratar vi om Rebeccas besök hos Malou von Sivers i programmet ”Efter tio” (se klippet här) där de pratar om hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Vi pratar också om skräckpsykologer, där jag berättar om min första upplevelse av en psykolog som gick åt skogen, men också andra skräckhistorier som jag hört. Dessutom pratar vi om självmordstankar, hur det kommer sig att män har svårare att prata om psykisk ohälsa, vintermörkret, varför empati är viktigt inom psykoterapi och varför det inte finns några hopplösa fall av psykisk sjukdom!

Det är med andra ord ett proppfullt premiäravsnitt som du har att se fram emot. Det dröjer någon dag innan den dyker upp i iTunes, tills dess kan ni alltså lyssna här nedanför. Hoppas ni gillar det!

En fördom om psykiskt sjuka människor är att de är våldsamma, att de misshandlar och mördar folk till höger och vänster. Men vad säger forskningen? Jo, det finns vissa studier som visar på en högre risk för våld hos psykiskt sjuka. Men det finns också nya, större undersökningar som inte funnit något samband.

Den här frågan hade jag med i min bok om depression och panikångest (”Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” ligger i ”Allmänt”-delen av boken) eftersom jag är trött på fördomar om psykiskt sjuka människor. De fördomarna om psykiskt sjuka gjorde att jag själv fruktade att jag skulle balla ur och börja slåss med folk när jag blev sjuk, trots att jag aldrig har gjort det tidigare.

Självklart kan man inte dra alla psykiska sjukdomar över en kam, lika lite som man kan göra det med kroppsliga sjukdomar. Men det finns två intressanta studier från Karolinska Institutet som i samarbete med Oxford University har studerat två av de sjukdomar som kanske är mest förknippade med psykotiskt beteende och fördomar om våldsbrott: bipolär sjukdom och schizofreni.

Missbruk ökar risken

Tidigare studier hade visat på högre risk för våldsbrott bland personer med bipolär sjukdom och schizofreni, men man visste inte om det berodde på förväxlingsfaktorer (till exempel missbruk eller andra faktorer som kan göra människor mer våldsamma). Dessutom var de studierna betydligt mindre än de här två studierna från KI, som är de största som har gjorts hittills.

När man undersökte 3700 bipolära patienter (perioden 1993-2004) respektive 8000 schizofrena patienter (perioden 1993-2007) med normalbefolkningen såg man att de var obetydligt mer våldsamma, förutsatt att de inte också var missbrukare. Det var alltså kombinationen missbruk och psykisk sjukdom som gjorde dem våldsamma, inte den psykiska sjukdomen i sig.

Bland personer med bipolär sjukdom och missbruk var 21 procent av patienterna dömda för våldsbrott jämfört med tre procent för normalbefolkningen. Om man istället tittade på bipolära personer utan missbruk var bara fem procent dömda för våldsbrott.

Bland personer med schizofreni och missbruk var 28 procent dömda för våldsbrott, jämfört med fem procent i normalbefolkningen (siffran är högre här än i den förra undersökningen, förmodligen beror det på statistisk varians – det var inte samma urval som användes helt enkelt). Bland personer med schizofreni utan missbruk var siffran bara åtta procent och alltså obetydligt högre än för normalbefolkningen.

Minska fördomar om våld och psykisk sjukdom

Studierna är publicerade i två ansedda vetenskapliga tidskrifter, Archives of General Psychiatry och JAMA (Journal of the American Medical Association). Docent Niklas Långström som är en av forskarna bakom de två studierna säger på KI:s hemsida att han hoppas att studierna ska minska fördomar kring psykisk ohälsa.

– Att personer med schizofreni i allmänhet skulle vara mer våldsamma än icke-schizofrena stämmer alltså inte. De som har schizofreni men inte något missbruk är obetydligt mer våldsamma än gemene man, säger Niklas Långström.

Jag tycker att de här studierna är väldigt intressanta eftersom de visar att det stora problemet kring våldsbrott i samhället snarare är missbruk än psykisk sjukdom. Till exempel är alkohol inblandat i minst 75 procent av våldsbrotten som begås enligt sajten Drugnews.

Att vissa människor är rädda för psykiskt sjuka människor, men gärna umgås med människor som dricker mycket alkohol är alltså en lite paradoxalt. Jag är inte nykterist heller ska jag säga, men jag dricker mycket mindre nu än tidigare och funderar oftare över hur alkohol och droger påverkar samhället vi lever i.

Källor:

Drugnews (2010) Drogfakta [www] Hämtat den 2013-09-10. Länk bruten och därför borttagen 17 november 2017.

Fazel, Seena, et al. ”Bipolar disorder and violent crime: new evidence from population-based longitudinal studies and systematic review.” Archives of General Psychiatry 67.9 (2010): 931.

Fazel, Seena, et al. ”Schizophrenia, substance abuse, and violent crime.” JAMA: the journal of the American Medical Association 301.19 (2009): 2016-2023.

Häromdagen såg jag Iron Man 3 med Robert Downey Jr. och Gwyneth Paltrow. Tony Stark (Robert Downey Jr.) får i filmen flera panikångestattacker, vilket gjorde mig lite lyckligt i biomörkret. Jag tycker att man sällan ser panikångest porträtteras i film, till skillnad från andra psykiska sjukdomar, vilket jag kan tycka adderar lite till känslan av att ”ingen annan” brottas med panikångest.

Det är intressant att studera vilka psykiska sjukdomar som porträtteras i filmer, samt hur de framställs. Jag har ofta stört mig på hur vanligt schizofreni och dissociativ identitetsstörning (en person med multipla personligheter) är i filmer till exempel.

Jag kan inte så mycket om de här sjukdomarna, men jag vet att de är mycket ovanliga. Någonstans kring en procent av befolkningen drabbas av schizofreni någon gång i livet och ungefär lika många har dissociativ identitetsstörning (ta de här siffrorna med en nypa salt).

Även om jag inte har något som helst statistiskt underlag för detta vågar jag påstå att de är väldigt mycket vanligare än så i Hollywoodfilmer. Om man sedan jämför dem med betydligt vanligare sjukdomar blir fördelningen ännu mer snedvriden.

Depression (som min bok handlar om jämte panikångest) är till exempel mycket vanligare än både schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Var fjärde person kommer att drabbas av depression under sin livstid, alltså tjugofem gånger så många som drabbas av schizofreni. Trots det kan jag bara komma på en enda film på rak arm med en tydligt porträtterad depression (Steve Carells självmordsbenägna karaktär Frank Ginsberg i Little Miss Sunshine).

Jag förstår ju varför man gör så här, en person som tappar verklighetsuppfattningen eller känner sig förföljd är ett enkelt sätt att bygga en intressant karaktär i en film (A Beautiful Mind, The Fisher King, Pi). För att inte tala om dissociativ identitetsstörning (multipla personligheter), som ger manusförfattaren nästan oändliga möjligheter.

Många av de största mindfucks som Hollywoodfilmer åstadkommit har blivit till med hjälp av dissociativ identitetsstörning. Fight Club med Brad Pitt, Shutter Island med Leonardo DiCaprio och många andra filmer har använt en huvudkaraktär med multipla personligheter för att skapa dramatik i slutet av en film och lämna publiken häpen. Andra filmer som använder dissociativ identitetsstörning för att ge krydda åt en karaktär är Sagan om ringen (Gollum/Smeagol), Mina jag & Irene (Jim Carrey karaktär Charlie Baileygates och alter egot Hank Evans), Norman Bates i Psycho och klassikern Dr Jekyll (Dr Jekyll/Mr Hyde).

Hollywood har ingen skyldighet att anpassa antalet karaktärer med olika psykiska sjukdomar till verkligheten eller göra dem verklighetstrogna, men det påverkar definitivt vår uppfattning om hur vanligt psykisk sjukdom är och hur olika psykiska sjukdomar yttrar sig. Framför allt tror jag att det bidrar till att folk förknippar ALLA psykiska sjukdomar med schizofreni och dissociativ identitetsstörning. Att bli ihopklumpade på det sättet drabbar nog både de som är schizofrena eller har en dissociativ identitetsstörning och de som har andra psykiska sjukdomar eller besvär.

Dessutom skildrar de här filmerna nästan aldrig hur det är att bli frisk, eller att få mediciner som gör att man kan fungera bättre. Faktum är att schizofreni är en sjukdom där stora framsteg har gjorts på behandlingssidan, där många kan återgå till ett normalt liv när de väl fått rätt behandling.

Man ska inte försköna eller förringa allvaret i sjukdomen, men jag tror att gemene man behöver ett litet kunskapslyft kring olika psykiska sjukdomar, som motvikt till den ofta väldigt förenklade bild av psykisk sjukdom som Hollywood ger oss. Dessutom tycker jag att det vore härligt om andra, mindre spektakulära och dramaturgiskt tilltalande (men mer vanligt förekommande) psykiska sjukdomar porträtterades i mainstreamfilmer framöver.

Iron Man 3 (panikångest, PTSD) är ett bra exempel, Little Miss Sunshine är ett annat och Melancholia med Kirsten Dunst är ett tredje (båda depression). Heja.

Om du vill läsa en lista på Wikipedia över filmer där psykiska sjukdomar förekommer i manuset, kolla här!