1. Sinnessjukt med Tomas Furmark

Tomas Furmark är psykolog och professor i psykologi. Han har forskat på social fobi (social ångest) i två decennier och anses vara en av Sveriges främsta experter på social fobi. Här intervjuar jag honom på Uppsala universitet i över två timmar om bara social fobi, i den fjärde och sista delen svarar han även på en massa lyssnarfrågor.

Del 1:

Del 2:

Del 3:

Del 4 (smakprov, hela avsnittet finns här):

2. Sinnessjukt med Eric Bergström

Eric Bergström är mannen bakom Ångestskolan, som bland annat finns på Facebook och sprider kunskap om främst just social fobi. Eric drabbades av social fobi redan i tioårsåldern, vilket plågade honom under ett drygt decennium innan han efter ett sammanbrott i tjugoårsåldern fick nog och bestämde sig för att göra någonting åt saken. I min långa tredelade intervju med Eric (som idag arbetar som föreläsare) berättar han om hur hans problem med social fobi tog sig uttryck, men också hur han tagit sig ur dem och vilka hans bästa tips är för andra som drabbas.

I den tredje delen svarar han på alla lyssnarfrågor som kom in inför, som handlade om hur han har blivit bemött i vården, huruvida hans sociala ångest har fört någonting gott med sig och ifall han påverkas av diagnosen idag. Dessutom undrade lyssnarna hur han hanterar känslor av hopplöshet, vilka strategier han har för att klara ångestfyllda situationer och varför en del saker är så jobbiga för någon med social fobi, medan andra inte alls är påfrestande

Del 1:

Del 2:

Del 3 (smakprov, hela avsnittet finns här):

3. Sinnessjukt med Therese Lindgren

Youtubern Therese Lindgren har haft problem med psykisk ohälsa vilket hon berättat om många gånger. I min långa intervju med henne 2016 pratade vi bland annat om hennes sociala fobi och hur hon hanterar den.

Del 1:

Del 2 (smakprov, hela avsnittet finns här):

4. Sinnessjukt om behandling av social fobi hos vuxna

Pär Höglund är barn- och ungdomspsykiatriker och forskare och arbetar till vardags inom BUP, men har även arbetat i andra delar av psykiatrin, bland annat på psykakuten i Stockholm. Han har stor erfarenhet av patienter med social fobi och här pratar vi lite om hans erfarenheter som behandlare, men också om vilka behandlingar av vuxna med social fobi/social ångest som har bäst vetenskaplig evidens för sin effekt:

5. Sinnessjukt om behandling av social fobi hos barn och ungdomar

Även i det här avsnittet är barn- och ungdomspsykiatrikern och forskaren Pär Höglund med. Han arbetar på BUP och berättar här både om sina egna erfarenheter av behandling av social fobi hos barn och ungdomar, och om vilka metoder som har visat bäst effekt i vetenskapliga prövningar.

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter

Betyg

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”

Alex Schulman

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”

Dagens Nyheter

”Jag älskar den här boken!”

Therése Lindgren

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”

Modern Psykologi

”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare

”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden

”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling

”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri

”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

Recensioner

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

Twitter

Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

Tårarna rinner medan jag läser den starka berättelsen Kalla mig galen av Christian Dahlström. #kallamiggalen #psykiskohälsa pic.twitter.com/BSnXf8Ad02

— Maria Gustavsson (@mikumaria) 31 oktober 2017

Abel Adu Hamdeh

I sin senaste bok #kallamiggalen ägnar @c_dahlstrom sig åt folkbildning. Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa. https://t.co/netjoncXYG pic.twitter.com/vjnrZrvBzK

— Adel Abu Hamdeh (@AdelAHamdeh) 31 oktober 2017

Joffen Kleiven

Kalla mig galen, men detta är en bok alla borde läsa. https://t.co/cC7YzOoeEb #kallamiggalen https://t.co/QwqIp2uVrq @c_dahlstrom pic.twitter.com/rQ93xc4ZQo

— Joffen Kleiven (@JoffenKleiven) 31 oktober 2017

Sofia Johansson

?? Idag kommer den @c_dahlstrom’s #kallamiggalen. Jag har läst den och kan starkt rekommendera den. #psykiskohälsa pic.twitter.com/J2BJpgpsYy

— Sofia Johansson (@pippiglassbil) 31 oktober 2017

Tommy Widekärr

I dagarna släpps en bok som de senaste dagarna skakat om, ryckt tag och totalt uppslukat mig. #kallamiggalenhttps://t.co/UWpPY5GW11… pic.twitter.com/bHZpEtjcvv

— tommy widekärr (@tommywidekarr) 30 oktober 2017

Frk. Berglind

Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!

— Frk. Berglind (@toremainsane) 6 februari 2018

Först av alla fick jag chansen att läsa Therése Lindgrens bok ”Ibland mår jag inte så bra” som handlar om hennes liv med psykisk ohälsa i olika former. Det är en bok som kan komma att förändra synen på psykisk ohälsa för en hel generation svenska barn och ungdomar. Läs mer om boken i min recension här nedanför!

I somras fick jag chansen att intervjua Youtube-megastjärnan Therése Lindgren i min podcast Sinnessjukt. Det var en mycket märklig upplevelse. I inledningen av den intervjun beskrev jag henne som ”en ekvation som inte låser sig lösas”, vilket jag stulit från Mark Levengoods beskrivning av Jonas Gardell.

Hon är nämligen en komplicerad person med en sammansättning av karaktärsdrag som gör henne både fängslande och svårbegriplig. Karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.

”Therése är karismatisk, men skygg. Modig, men utpräglat fobisk. Handlingskraftig, men också undvikande. Självständig, men också en bekräftelsetorsk med beroendeproblematik.”

Det kanske låter nedlåtande att utgå ifrån att en människa inte är komplicerad, men Therése Youtube-persona är till stora delar ganska ytlig och okomplicerad (trots att hon även där smyger in en del som inte handlar om söta läppstift och nya outfits). Detta är Therése medveten om, hon berättade själv för mig att hon ibland kan bli galen på att hennes klipp bara innehåller ytligheter när hon scrollar bland dem.

Hennes ibland (men långt ifrån alltid) ytliga Youtube-persona i kombination med att jag redan visste litegrann om hennes mörka sidor, gjorde det givetvis väldigt intressant att intervjua henne i podden. Det gjorde mig också oerhört sugen på att få läsa hennes bok som jag visste skulle komma nu under hösten.

Lättbegripligt och personligt

Det första som slår mig när jag läser boken är att den är mer välskriven än jag trott. Therése är visserligen en av de mest begåvade människorna jag träffat, det var inte det som gjorde att jag tvivlade. Däremot hade hon väldigt kort tid på sig att skriva boken och har berättat för mig både privat och i sin Youtube-kanal att hon hela tiden skjutit upp eller fastnat i skrivandet.

Hennes språk är kanske inte invecklat eller stilistiskt finurligt på det sätt som gör litterära personer exalterade, men det här är verkligen inget hafsverk heller. Hon skriver lättbegripligt, personligt och utlämnande – precis vad man förväntar sig av en sådan här bok, med andra ord.

Ibland märker man att tiden varit knapp, som när viss fakta är slarvig eller felaktig. Adhd är ingen sjukdom till exempel, ”psykisk ohälsa” är inte heller en sjukdom (utan ett väldigt luddigt och svårtolkat begrepp som bland annat innehåller en massa olika psykiska sjukdomar). Det här är sådant som vanligen hade gjort mig avigt inställd till boken som helhet, men här ser jag det som petitesser eller olycksfall i arbete eftersom resten av boken är så bra.

Utlämnande deluxe

För mig är poängen med den här boken nämligen att få människor att prata om psykisk ohälsa. Therése berättar öppenhjärtigt om allt hemskt som hon behövt stå ut med under sitt liv. När jag intervjuade henne berättade hon att hon inte vågar prata om för hemska saker på Youtube eftersom hon har väldigt många barn och tonåringar som följer henne. Därför undrade jag vilken nivå hon skulle lägga sig på i boken. Hon valde att vara utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.

”Therése är utlämnande deluxe. Det känns inte som att hon sparar på någonting, vilket är befriande även om man läser med en klump i magen.”

Det som berör mig mest i boken är när hon skriver om hennes och ex-fästmannen Anders  förhållande. Jag känner igen mig så mycket när hon beskriver hur hon klänger sig fast vid Anders, som hon numera är tillsammans med igen, och hur han kämpar så hårt han kan för att hon ska må bra. Han agerar på ett osjälviskt och nästintill självutplånande sätt. Som när Therése utan att fråga går med på att bli fadder till en hemlös hund:

”Väl i förarsätet insåg jag att jag precis gått med på att låta en hund flytta in hos mig och Anders på obestämd tid utan att ens fråga honom om det var okej. […] Framme på Arlanda fick jag ett sms av Anders där han skrev att jag var galen men att han inte kunde vänta tills jag kom hem så han skulle få träffa vovven. Han frågade till och med om han kunde hjälpa till på något sätt – kanske köpa något till hunden?”

När Therése blir sjukskriven ligger hon bara hemma och väntar på att Anders ska komma hem från jobbet. Hon planerar till och med sömnen för att minimera tiden utan sin stora kärlek:

”Efter uppsägningen följde jag min läkares rekommendationer och blev än en gång sjukskriven ’tills vidare’. Mina dagar som sjukskriven handlade mest om att räkna ner timmarna tills Anders skulle komma hem. Han gick till jobbet 07.45 och kom alltid hem 17.15. Jag skapade en rutin av att sova så länge som möjligt för att minska antalet vakna timmar utan honom.”

Kärleksrelationen till Anders, som sedermera tar slut (innan de hittar tillbaka tillvarandra långt senare), är en smärtsam påminnelse om hur hänsynslös psykisk ohälsa kan vara mot oss alla. Jag läser med andan i halsen och tårar i ögonen.

”Trots att jag bara låg hemma i soffan och kollade på Youtube under dagarna så var det Anders som köpte och lagade maten åt oss efter tio timmar på jobbet. Han tvättade mina kläder, städade vår lägenhet och hjälpte mig med hyran utan att någonsin be att få pengarna tillbaka. Han förminskade aldrig mitt mående eller ifrågasatte mig när jag förklarade mina orimliga rädslor och katastroftankar. Anders var mitt skyddsnät, min förälder och mitt livs kärlek. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för hur han satte sitt eget liv på paus när han försökte hjälpa mig att bli frisk, men jag har Anders att tacka för att jag lever idag. Utan honom är jag osäker på om jag hade orkat fortsätta.”

Fy fan.

Män som stalkar kvinnor

Förutom kärleksbekymren finns det en hel del annat i boken som berör mig. Framför allt skäms jag över att vara man. Inte bara för att män har betett sig så illa mot Therése, utan för att jag delvis känner mig medskyldig. Jag har aldrig våldtagit någon eller varit ett svin i största allmänhet, men mycket av den sexualisering och objektifiering av unga kvinnor som Therése pratar om har jag helt säkert bidragit till, precis som de flesta unga killar har. Det är kanske oundvikligt när man växer upp i ett sexualiserat och objektifierande samhälle, eller umgås i mer eller mindre grabbiga sammanhang, men jag borde ändå ha förstått bättre och agerat utifrån det.

I boken berättar Therése om hur hon sökte mäns bekräftelse med utmanande kläder, och att det gav en kick som hon liknar vid en slags drog. Men hon beskriver också hur det bara morgonen efter kunde äckla henne och vad det gjorde med hennes redan dåliga självkänsla:

”Jag intalade mig att ’klär man sig som en slampa så är det väl inte mer än rätt att man behandlas som en’. Sådant hade man ju läst på Flashback.”

Den dåliga självkänslan och den skeva självbilden gjorde att hon inte heller anmälde den våldtäkt som en av hennes ”vänner” utsatte henne för på en midsommarfest. I boken berättar hon hur hon länge inte litade på män överhuvudtaget:

”Att bearbeta minnen och känslor som jag under så lång tid tryckt undan tärde på psyket, och att berätta om det sexuella övergreppet jag aldrig tidigare talat om blev nästan som att uppleva det en gång till. Jag började drömma mardrömmar om midsommarnatten flera gånger i veckan, jag grät när jag var intim med min nya pojkvän Anders och vågade inte längre vara ensam med män. Var det en man som svarade i telefonen när jag tvingades ringa någon myndighet lade jag på, och stod en man i kassan på apoteket vände jag och gick hem. Jag litade inte på män, jag var rädd för dem och ville inte ha med dem att göra. Kom en man mot mig på trottoaren gick jag snabbt över vägen.”

Tyvärr är våldtäkten bara kronan på verket bland alla övergrepp som Therése fått uppleva. Inte minst sedan hennes Youtube-kanal exploderade och hon blev en offentlig person. Steget ut på nätet, och i synnerhet Youtube-succén, har nämligen inte bara inneburit en väg ut ur utmattningsdepressionens grepp – det har också haft väldigt negativa konsekvenser. Trots att innehållet i Youtube-kanalen till stora delar är ytligt och okontroversiellt – för att inte säga positivt och inspirerande – kommer berömmelsen även i Therése fall med ett pris:

”Det var inte första gången jag varit med om övergrepp till följd av min närvaro i sociala medier. Redan ett år tidigare hade jag fått avföring, sperma och använda tamponger skickade till mig. Jag har fått pälskragar och blodigt, rått kött i min brevlåda. Jag har fått kommentarer om hur jag förtjänar att gruppvåldtas tills jag går sönder, hur världen vore en bättre plats om jag tog livet av mig och kommentarer om hur personer planerar att slå ihjäl mig.”

Ett annat exempel under avdelning vidriga män och trakasserier är när hon fick blommor från en obehaglig stalker:

”När jag filmade vloggen hade jag fått en blombukett varje dag i trettiotvå dagar. Av samma person. Varje dag i över en månad plingade ett blombud på dörren med en ny bukett med tillhörande kort. De första veckorna skrev den okända personen att hen beundrade mig, att jag var vacker, intelligent och rolig och att personen en dag hoppades på att få träffa mig.

Personen fortsatte att skicka blommor även efter att jag lagt ut en vlogg där jag berättade att jag varit på dejt med en kille, men då var det slut på komplimangerna. ’HORA’ stod det på kortet dagen därpå. Dagen efter det stod återigen en ny bukett utanför dörren när jag kom hem, och på kortet fortsatte personen berätta att jag var billig, att jag var smuts som förtjänar smuts och så vidare.”

Det här är kanske inte överraskande med tanke på debatten om näthat och så, men det är ändå jäkligt nedslående.

Fansen blev räddningen

Allting i boken är dock inte mörkt. Therése använder stora delar av den till att tipsa om vart man kan söka sig, förklara olika psykiska sjukdomar och deras symtom och att berätta vad hon själv gjort för att må bättre. Hon har också tagit hjälp av psykologen Jenny Jägerfeld som svarar på några av Therése frågor, det tyckte jag var särskilt fint.

Dessutom är Therése rolig, vilket du känner till om du följer henne. Som när kanariefågeln Frida inte kan leva upp till hennes högt ställda förväntningar.

”Som du kanske listat ut visste jag, precis som de flesta barn, väldigt lite om fåglar och tappade snabbt intresset för tråkiga Frida. Hon satt ju bara där på pinnen i sin lilla bur och glodde. Hon födde aldrig några bebisar, dessutom visade det sig att Frida inte ens var en hon, utan en han.”

Eller när hon lyckas tjata till sig vandrande pinnar:

”Det man ska veta om vandrande pinnar är att de förökar sig som galningar.”

Hennes följare är inte heller bara stalkers och missunnsamma män och kvinnor. När hon bryter upp från Anders postar hon en video där hon berättar om uppbrottet, och även om hon får en del idiotiska kommentarer även den gången, är det till slut hennes prenumeranter – och inte hennes vänner eller familj – som är det största stödet:

”Oavsett vad som händer med min Youtubekarriär så kommer jag alltid att vara tacksam för hur mina tittare tog hand om mig under den här perioden. Jag vet inte om du märkt det men jag tänker ofta i bilder och jag föreställer mig att mina tittare under den här perioden tillsammans bar mig framåt likt ett publikhav bär en artist som precis stagediveat. Jag var paralyserad av chock, smärta och sorg, men mina tittare hjälpte mig att höja blicken och ta mig framåt. Jag hade inte bara förlorat mitt livs kärlek, jag hade förlorat det enda som kändes värt att leva för, men mina tittare fick mig att kämpa.”

Det här var någonting som Therése berättade om i min intervju också, och det märktes tydligt att det inte bara var en gimmick eller en slentrianmässig sägning. Hennes fans har verkligen räddat henne.

Mitt omdöme: en fantastisk bok

Sammanfattningsvis är det här en fantastisk bok på alla sätt och vis. Therése är en jättefin förebild för hundratusentals barn och ungdomar i Sverige – en slags kantstött men vis och varm storasyster som inte smusslar med sina otillräckligheter eller försöker dölja det jobbiga som livet ibland serverar en.

Visst är bilden av psykisk ohälsa något förenklad på sina ställen, men i det stora hela är det ingen big deal. Den här boken kommer för många barn och unga i Sverige att bli den första boken de läser frivilligt. Att en sådan bok handlar om psykisk ohälsa måste ses som en osannolik röta för alla oss som brinner för frågan.

Jag kommer kanske aldrig att förstå Therése helt och hållet, men jag vet att jag tycker väldigt mycket om henne. Hennes ångest hade kunnat tvinga henne till ett liv som sjukskriven. Depressionen och våldtäkten hade kunnat förgöra henne, det hade kanske till och med varit det mest sannolika. Nu blev det inte så. För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.

”För att vara en skör människa är Therése Lindgren nämligen förvånansvärt stark. Alltså jätte-jättestark. Typ som om Bamse, Pippi Långstrump och Stålmannen fick ett barn tillsammans.”

Boken rekommenderas förresten varmt. Om det nu inte redan har framgått.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: Svenska
Antal sidor: 144
Utgivningsdatum: 2016-11-09
Medarbetare: Sporrong, Sanna (form) / Sporrong, Sanna (form)
ISBN: 9789137149011

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Nu finns andra delen av min intervju med Therese Lindgren ute! I det här avsnittet pratar vi mer om hennes depressioner, självmordstankarna, alla mediciner som hon har testat under åren (antidepressiva, lugnande, benzo och märkligt nog neurleptika), om mardrömmarna och viljan att skaffa barn med inte våga på grund av rädslan för att vara gravid med panikångest och att dessutom inte kunna ta hand om barnet då man själv mår dåligt.

Therese berättar även varför hon tror att hon kommer att stänga ned sin Youtube-kanal inom ett eller två år och vad hon tycker om internets karma. Det blir en väldigt ärlig och fin intervju om jag får säga det själv. Therese berättade i intervjun att hon var tvungen att ta en lugnande (oxascand) för att ens orka göra ställa upp, så förhoppningsvis var det värt det för henne. Det har faktiskt stormat lite kring henne de senaste dagarna så jag hoppas att ni ger henne all kärlek i sociala medier med tanke på hennes mod att våga berätta om dessa jobbiga saker.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här ovanför, eller på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se. Och just det! Vi pratar även en del om Therese utmattningsdepression och om de två avsnitt av podden som jag spelade in med världens främsta utmattningsexpert, Marie Åsberg. Även de avsnitten (nr 20 och 21) finns på iTunes, Acast-appen och Sinnessjukt.se om ni vill lyssna.

Trevlig lyssning och trevlig sommar, för det här var sista avsnittet innan min sommarledighet. Som jag berättar om i det här avsnittet så kommer det att komma ut en sommarspecial på eftermiddagen den 25 juli i min nya Sinnessjukt Plus-kanal. Ifall ni får poddabstinens under semestern kan ni alltså ladda ner Acast-appen, prenumerera på Sinnessjukt Plus (20 spänn i månaden) och lyssna på min och Pär Höglunds sommarhälsning, där vi bland annat berättar lite om poddens framtid.

Ha det fint tills vi hörs igen, ta hand om er, puss!

I förra veckan gästades min podcast om psykisk ohälsa, Sinnessjukt, av Youtube-stjärnan Therese Lindgren. Alkoholism, våldtäkten som hon utsattes för på midsommarafton för ett par år sedan, ångest, depression, utmattning, mediciner, självkänsla, självmordstankar och varför hon tror att hon kommer lägga ner Youtube-kanalen inom 1-2 år – ja, det var alla saker vi diskuterade under de två timmar som jag intervjuade henne.

Therese var verkligen så fantastisk, fin och gullig som hon verkar i sina vloggar och Youtube-klipp. Hon avslöjade att hon lyssnat på alla avsnitt av podden och berättade varför hon gillar min bok om panikångest och depression, men framför allt var det väldigt chockartat att hon berättade om sexuella övergrepp i form av en våldtäkt på midsommarafton, om alkoholberoendet som hon gått i behandling för och att hon tror att Youtube-kanalen kommer att läggas ned inom 1-2 år. Inget av detta har hon pratat om offentligt tidigare vilket gjorde att jag, trots att jag läst på oerhört noggrant om henne och tittat på väldigt många av hennes videos, blev ganska stum och nervös i intervjun.

I podden berättar hon även om alla olika behandlingar hon har fått mot sina psykiska diagnoser. Om sin psykodynamiska psykolog Lars, som hon tyckte så mycket om och som gav henne chansen att tala ut om sin barndom och oförlösta konflikter, men som kanske (?) ställde för låga krav på henne. Therese beskriver det själv som att hon blev curlad i terapin, vilket hon tagit fasta på efter det. Vi pratar även om hennes tid i KBT (kognitiv beteendeterapi) och internetterapi, och varför det hittills inte har hjälpt henne. Dessutom berättar hon om alla de mediciner hon tagit under årens lopp, både antidepressiva (som hon slutade med), ångestdämpande (som hon tog för att ens kunna genomföra intervjun) och andra märkligare förskrivningar som kanske inte känns helt klockrena för hennes diagnoser.

Vi pratar även lite grann om hennes sociala fobi, det generella ångestsyndromet (GAD), den posttraumatiska stressen (PTSD) och vad hennes kändisskap innebär för problem med tanke på just dessa diagnoser – inte minst hennes stora problem med stalkers och allt för närgångna fans.

I höst kommer hennes bok ”Ibland mår jag inte så bra” ut på Forum och där kommer hon att berätta mer om alla de här grejerna, jag ser verkligen fram emot att läsa den boken. Therese är en stor förebild för alla barn och ungdomar i Sverige och jag tror att hennes bok kommer att göra stor skillnad och få fler unga att prata om sina psykiska problem.

Om ni inte har kollat in Therese Youtube-kanal borde ni verkligen göra det med en gång. Hon har en närmast beroendeframkallande personlighet och är otroligt proffsig på det hon gör så jag hoppas verkligen att hon blir frisk och att hennes fans låter henne vara ifred när hon behöver det.

Intervjun blev så lång att jag fick dela upp den i två delar, den första delen finns att lyssna på redan nu, antingen i iTunes, i Acast-appen, på Sinnessjukt.se eller direkt i spelaren högst upp i inlägget. Trevlig lyssning!

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Om man med orsak menar vad som utlöser en attack så är det alltså stress, panikångest utlöses oftast/alltid av någon form av stress.

Det kan handla om både intensiv kortvarig stress och långvarig stress, eller både och. Kortvarig stress kan till exempel innebära att vara i ett socialt sammanhang som man känner sig mycket obekväm i, som att stå på en scen om man har social fobi eller att befinna sig i en stor folksamling om man har agorafobi. Då kan man få panikångest.

Långvarig stress kan till exempel innebära att man har mycket att göra på jobbet under en lång period, ett jobbigt förhållande som eller att en nära anhörig är svårt sjuk. Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt, lagras i kroppen och göra oss sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig ”rinner över” till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom, läs mer om det i den här boken).

Stress är alltså orsak i betydelsen att det finns ett starkt samband mellan stress i en mer vid bemärkelse och panikångest. Inom KBT arbetar man mycket med de här psykologiska dimensionerna (”stress”) och de kroppsliga symtom som uppstår, för att minska eller hantera dem bättre. Till exempel genom att arbeta med automatiska negativa tankar, ifrågasätta ”måsten” i vardagen och utmana sina mest centrala rädslor, så kallad interoceptiv exponering.

Men stress är bara en del av förklaringen och inte hela ”orsaken”. Hade stress ensamt varit orsaken bakom panikångest hade ju alla människor varit lika stresståliga eller stresskänsliga, vilket vi idag vet inte är fallet.

Genetik

Varför vissa aldrig får panikångest eller kanske bara någon enstaka attack medan andra drabbas hårdare vet man inte säkert, men genetik/ärftlighet är i varje fall en del av förklaringen om man talar om ångestsjukdomar (där panikattacker kan vara ett symtom). Så här skriver jag i min bok om panikångest, som är Sveriges mest sålda i ämnet sedan den kom ut och rekommenderas av 1177.se, under frågan ”Är panikångest ärftligt?”:

”Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om. Däremot har det gjorts undersökningar på̊ ärftligheten hos många ångestsjukdomar, till exempel paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generellt ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. De undersökningarna visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga, även om ärftligheten inte är lika stark som vid en del andra psykiska sjukdomar, som bipolär sjukdom och schizofreni.”

Exakt hur genetiken påverkar oss, till exempel hur de olika generna påverkar risken för att drabbas, vet man däremot inte. Under frågan ”Var står forskningen?” skriver jag bland annat så här:

”Ännu vet man inte exakt hur de olika generna påverkar risken; de enskilda generna inverkar på̊ många olika saker i kroppen och verkar dessutom samspela både med varandra och med omgivningen. Precis som när det gäller andra sjuk- domar verkar också̊ varje enskild gens betydelse vara liten. Det verkar dessutom som att genetiken påverkar på̊ olika sätt och olika mycket beroende på̊ till exempel när i livet man får paniksyndrom eller någon annan ångestsjukdom.”

Biologi (?)

Förutom stress och genetik finns andra tänkbara orsaker till panikångest, och med tiden kommer vi givetvis att förstå mer exakt hur de här orsakssambanden ser ut. Ett spår som forskare undersöker är biologin bakom panikångest, som jag också skriver om i frågan ”Var står forskningen?”:

”Många studier har gjorts och görs för att hitta eventuella biologiska förklaringar till panikångest, till exempel om man kan framkalla en panikångestattack hos en person genom att tillföra eller minska vissa ämnen i kroppen. Forskning pågår om ämnen som orexin, en signalsubstans som påverkar sömn och aptit, laktat (mjölksyra) och koldioxid. Det är alla ämnen där studier har visat vissa samband mellan dem och panikångest.

Här finns det i dagsläget många intressanta resultat att forska vidare på̊ men än så länge vet man för lite för att slå̊ fast några samband eller dra några slutsatser.”

Koldioxid är intressant eftersom hyperventilering orsakar att koldioxidhalten i blodet sjunker. Under en panikattack hyperventilerar man ofta, vilket gör att man får symtom som yrsel och bröstsmärtor, men det kan också vara så att man hyperventilerar lite grann hela tiden och att man på så sätt skapar symtom som påminner om en panikattack och därmed blir orolig. Man skapar alltså en ond cirkel.

Observera att de här sambanden behöver undersökas mer, hyperventilering verkar bara vara en av problemet hos vissa med panikångest och inte hos andra. Det kan också vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag själv tycker att jag haft viss användning av andningsövningar, som ofta är en del av KBT-behandlingar mot panikångest (paniksyndrom i mitt fall). Läs mer om hyperventilering här.

Sammanfattning

Panikångest orsakas alltså av en blandning av stress (både långvarig och kortvarig/akut), genetisk ärftlighet och eventuellt biologi.

Biologin verkar vara inblandad på något sätt, även om man i så fall ännu inte med säkerhet kan säga hur den skulle kunna bidra till panikångestattacker. Man vet dock rätt väl hur panikångesten i sig påverkar kroppens biologi i det akuta skedet med adrenalinpåslag och annat genom det som kallas kamp-/flyktresponsen som är en del av det autonoma nervsystemet.

Även om man vet mycket om panikångestens orsaker redan idag och att det finns många effektiva behandlingar som jag skriver om i boken, är det ett område som kräver mer forskning.

Jag skriver också en hel del om panikångest i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som du kan köpa på exempelvis Adlibris eller signerad i min webbshop. Boken har hyllats av Alex Schulman, Therése Lindgren (som själv har haft problem med panikångest och är intervjuad i boken) och av några av världens främsta psykiatriker.

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Doktorn.com [webb] ”Hyperventilera”

Sapolsky, Robert M., and Per Rundgren. Varför zebror inte får magsår. Natur och kultur, 2003.

Det korta svaret i boken är ”Mycket tyder på att man bör undvika att blanda antidepressiva mediciner och alkohol.” I det längre svaret hänvisar jag till forskning som har undersökt hur människor som tar antidepressiva respektive bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) reagerar på alkohol. Det har visat sig att alkohol tycks förstärka vissa av medicinernas effekter, bland annat de lugnande, men också att det kan ge överraskande rus och andra inte så trevliga bieffekter. Interaktioner mellan alkohol och antidepressiva mediciner kan ske redan vid låga doser av såväl alkohol som medicin.

Det ska sägas att området inte tycks ha undersökts tillräckligt noga för att kunna dra några glasklara slutsatser, vill ni läsa mer om detta ligger frågan i ”Allmänt”-avdelningen i boken. Jag skriver även lite grann om alkoholproblem i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”, där till exempel Therése Lindgren berättar om sina alkoholproblem. Den boken finns både på Adlibris och alla andra bokhandlar, eller signerad i min webbshop.

Mina egna erfarenheter av alkohol och antidepressiva

Eftersom jag inte har skrivit någonting om mina personliga upplevelser av att blanda alkohol och antidepressiva i boken (som ju inte handlar om mig) tänkte jag göra det här, kanske hjälper det någon. Detta är nämligen inget oproblematiskt ämne för mig heller.

Sedan jag själv fick psykiska problem (depression och panikångest) har jag skurit ner ordentligt på min alkoholkonsumtion. Redan innan jag började ta antidepressiva mediciner drog jag ner på spriten nästan helt. Faktum är att jag drack ganska mycket innan dess, men aldrig för att dränka sorger eller liknande. Jag drack för att jag tyckte att det var kul. Om inte annat var det ju ett sätt att träffa tjejer och ha kul med mina kompisar. Det är också detta som gör det komplicerat för mig. Jag gillar ju att dricka.

Det som har gjort att jag dragit ner på spriten är helt enkelt att bakfyllan är för ångestfylld för att väga upp det roliga med fyllan. Bakfylleångesten som jag tidigare kunde tycka var nästan lite charmig och härlig avskyr jag nuförtiden. Jag vill inte ha mer ångest i mitt liv än jag redan har.

Dessutom vet jag att det kan vara problematiskt och riskfyllt att blanda alkohol och antidepressiva. Många klarar av att dricka alkohol och ta antidepressiva, vissa verkar inte märka av någonting överhuvudtaget, medan andra berättar om hemska upplevelser.

Själv har jag aldrig fått något konstigt rus eller liknande av att blanda alkohol med antidepressiva, men jag dricker nästan aldrig mer än tre öl eller motsvarande just på grund av medicinen. Däremot känner jag nästan alltid en seg ångest som håller i sig flera dagar efter fyllan. Om det beror på medicinen eller något annat (ålder?) vet jag inte eftersom jag alltid tar medicin, men det känns som att det blir ett ”hack” i medicineringen.

Överlag tycker jag att man bör dricka mindre om man har psykiska problem och helst inte blanda alkohol och antidepressiv medicin mer än nödvändigt. Var den gränsen går måste man nog bestämma själv.

Förresten har jag skrivit en kort krönika på min nyhetssajt om psykisk ohälsa (1000glada.se) om detta och sprithetsen som kan vara jobbig. Läs den gärna, hej då!