I avsnitt nummer tjugofem av min podcast om psykisk ohälsa pratar vi om robotpsykologen Ellie och har dessutom en liten frågestund Pär Höglund, forskare och läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Ellie är en robot som tagits fram i USA av försvaret där, för att handskas med de höga självmordstalen bland militärer som kommer hem från Irak och Afghanistan.

Lyssnarna har också fått ställa frågor till Pär i våra sociala kanaler. I det här avsnittet tar vi upp fem av frågorna ni ställ till oss och Pär svarar så klart superbra på dem alla. Frågorna handlar bland annat om varför det ofta är lång väntetid i psykiatrin, hur man ska få allmänheten att förstå att psykisk ohälsa inte är en diagnos utan olika sjukdomar och varför Pär valde att arbeta inom just psykiatrin och inte någon annanstans inom vården.

Min bok om depression och ångest som jag nämner i podden finns att köpa signerad med handgjord exklusiv presentask i butiken. Gå gärna in på Twitter och följ oss eller ställ frågor, där heter jag @c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. Trevlig lyssning och ta hand om er därute!

I avsnitt 17 av Psykpodden intervjuade vi Roza Güclü Hedin på riksdagen, hon blev därmed den första framstående svenska politikern som berättat om sin psykiska ohälsa. Det var ett historiskt steg i rätt riktning, men i många andra delar av världen har politiker berättat om sina psykiska sjukdomar långt innan det skedde i Sverige.

Här är en lista med politiker, inklusive fina Roza, som har valt öppenhet istället för skam. Vissa av dem, som Winston Churchill, finns med i min bok om depression och panikångest som du kan köpa signerad om du klickar på länken.

Sverige

Roza Güclü Hedin – panikångest

Socialdemokraternas riksdagsledamot Roza Güclü Hedin har berättat om sina panikångestattacker i Psykpodden. Hon blev därmed den första framstående svenska politiker med psykisk ohälsa som berättat offentligt om sina problem. Hon berättade hur prestationsångest och stress flera gånger fått henne att ställa in politiska möten.

Jimmie Åkesson – utmattningssyndrom

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sjukskrev sig under hösten 2014 för utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det kallas i folkmun. När han 17 oktober skrev om det i ett öppet brev som publicerades i bland annat Aftonbladet, blev han därmed första svenska partiledare att berätta om sin psykiska ohälsa offentligt.

Gabriel Wikström – utmattningsdepression

Den socialdemokratiske sjukvårdsministern och tidigare SSU-ordföranden Gabriel Wikström blev 26 november 2014 förste svenska ministern att berätta om sin erfarenhet av psykisk ohälsa. I Uppsala Nya Tidning berättade Wikström att han under studietiden drabbades av utmattningsdepression, något han först trodde var hjärtproblem.

Norge

Kjell Magne Bondevik – depression

Norges statsminister sjukskrev sig för depression under fyra veckor 1998, något som väckte stor uppmärksamhet i internationell media. Han kom sedan tillbaka och blev omvald som statsminister 2001.

Reiulf Steen – depression

Den nyligen avlidne Reiulf Steen, före detta ledare för Arbeiderpartiet, berättade ofta om sina problem med bland annat depression.

Island

Jón Gnarr Kristinsson – ADHD

Skådespelaren och komikern Jón Gnarr, som flera gånger har berättat om sin ADHD offentligt, gav sig 2009 in i politiken som en reaktion på finanskrisen på Island. Hans satiriska parti ”Best Party” fick 34,7 procent av rösterna i Reykjaviks regionala val 2010 och blev därmed borgmästare i den isländska huvudstaden, och var det i fyra år. Han är därmed en av få politiker med ADHD som berättat öppet om sin diagnos.

Storbritannien

Winston Churchill – depression

Den förre brittiske premiärministern beskrev sina depressioner som ”svarta hunden” (The Black Dog), vilket har blivit ett känt uttryck världen över.

Kevan Jones – depression

Förre försvarsministern Kevan Jones berättade om sin depression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Sarah Wollaston – förlossningsdepression

Ledamoten Sarah Wollaston i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Andrea Leadsom – förlossningsdepression

Ledamoten Andrea Leadsom i det konservativa Toriespartiet berättade om sin förlossningsdepression i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Charles Walker – OCD (tvångssyndrom)

Labourledamoten Charles Walker berättade om sina trettio år med tvångssyndrom i det brittiska underhuset under en uppmärksammad debatt i juni 2012.

Australien

Andrew Robb – depression

Australiens handelsminister Andrew Robb har skrivit en bok om sina depressioner, som heter Black Dog Daze.

Geoff Gallop – depression

Ledaren för delstaten West Australia Geoff Gallop sade upp sig från alla sina politiska uppdrag den 16 januari 2006, för att få behandling mot sin depression. På en presskonferens sa han bland annat:

– Living with depression is a very debilitating experience, which affects different people in different ways.

– It has certainly affected many aspects of my life. So much so that I sought expert help last week. My doctors advised me that with treatment, time and rest this illness is very curable. However, I can’t be certain how long that will take. So in the interests of my health and my family I have decided to rethink my career.

Neil Cole – bipolär sjukdom

Neil Cole är advokat, författare och satt tidigare i delstaten Victorias parlament. 1993 fick han diagnosen bipolär sjukdom. 1995 läckte hans politiska motståndare hans diagnos, och han gick själv ut och berättade om sin sjukdom som den första politikern i Australiens historia. Han lades in för behandling och blev återvald 1996, innan han slutade som politiker efter att ha förlorat valet 1999. Han har skrivit en bok om sin bipolära sjukdom som heter Stability in mind.

Michael Costa – bipolär sjukdom

Michael Costa har haft flera höga poster i delstaten New South Wales, bland annat ”Minister for Police” (polisminister ungefär) och ”Treasurer” (skatteminister ungefär). Han är helt öppen med sin bipolära sjukdom, som bland annat gett sig uttryck i att han ibland ringt sina medarbetare mitt i natten med politiska idéer. Han har också anklagat sina politiska motståndare för personliga påhopp kring hans sjukdom istället för att möta hans politik med sakliga argument:

– Mood disorder at least is a legitimate illness – they haven’t found a cure for stupidity. If people resort to personal attacks it’s a sign of weakness in their own arguments.

USA

Lawton Chiles – depression

Senatorn och sedermera guvernören i Florida, Lawton Chiles, var öppen med sina depressioner. Han pensionerade sig 1989 efter sina psykiska problem och problem med hjärtat, men blev övertalad av sina väljare att ställa upp i guvernörsvalet i Florida mot republikanen Bob Martinez. Han vann och blev dessutom omvald fyra år senare då han ställdes mot Jeb Bush.

Mark Dayton – depression

Mark Dayton berättade om sin depression och sina problem med alkoholism 2009 och sa bland annat: ”I am a candidate for governor and I think people have a right to know this about me”. Han blev ändå vald till guvernör i Minnesota året efter, trots att republikanerna gick starkt framåt i resten av USA.

Lynn Rivers – bipolär sjukdom

Lynn Rivers valdes in i den amerikanska kongressen ett år efter hon berättat om sin bipolära sjukdom i media. Hon återvaldes sedan tre gånger i rad.

Den amerikanska neurologiprofessorn Robert Sapolsky har skrivit en bok om stress, där han jämför mänsklig stress med stress i djurens värld. Boken lär oss det mesta vi behöver veta om vad som orsakar stress och hur vi kan handskas med den.

Robert Sapolsky är Stanford-professorn med det yviga skägget och långa håret som ägnat halva sitt liv åt att studera babianer i nationalparken Serengeti i Kenya. Ni som läser bloggen känner igenom honom från när jag skrev om hans YouTube-föreläsning om depression, som jag för övrigt nämner i min bok om depression och panikångest. Han är en oerhört begåvad och ambitiös forskare som dessutom vet hur man gör vetenskap underhållande.

Och mycket riktigt, han är skämtsam och underhållande även i bokform. Även om skämten tappar lite sting i den svenska översättningen känns det bra att guidas av Sapolskys lättsamma ton genom det här tunga ämnet. Översättningen har Per Rundgren annars gjort med den äran.

Den här boken kom ut första gången 1994, andra gången 1998 och senast 2004. Den översatta versionen jag har läst är alltså den andra utgåvan på engelska, och inte den senaste.

Givetvis har mycket hänt sedan 1998 på det här området, vilket är bokens största brist. Men den är så pass välskriven och fullproppad med intressanta fakta och teorier att det väger upp för bokens ålderdom. Boken handlar givetvis om mänsklig stress, jämförelserna med djur (i första hand apor och möss, inte zebror) är ett sätt för Sapolsky att dels visa på det unika i mänsklig stress och vilka lärdomar man kan dra av det, samt att visa på de stora likheterna mellan stress i en grupp människor och en flock babianer.

Det unika i den mänskliga stressen är att den ofta är av långvarig eller kronisk karaktär (det är därför zebror inte får magsår). En zebra blir jagad av ett lejon och upplever stress i sin renaste form under en kortare stund, medan människor oroar sig för bolån och att bli arbetslös – en stress som är långvarig och mycket skadlig. Vår förmåga att tänka långsiktigt är alltså inte bara mänsklighetens kanske största tillgång, utan också en av våra stora brister.

Boken går igenom hur stress påverkar vårt immunsystem, vår risk att drabbas för hjärt- och kärlsjukdomar, magsår och psykiska sjukdomar som utmattningssyndrom (”utbrändhet”), depression och ångest till exempel. Vi förstår snart att stress är en av de verkligt stora bovarna när det kommer till den globala folkhälsan, men att det är ett komplext ämne som ofta har individuella variationer och komplexa orsakssamband.

Sist i boken kommer Sapolsky äntligen in på hur vi kan undvika stress och de skador den orsakar. Vid det laget är man så nedbruten av insikterna om hur vi stressar ihjäl oss att det känns som en frälsning. Tyvärr visar det sig att det inte finns någon universallösning, eftersom det många gånger är den subjektiva upplevelsen av stress respektive avkoppling som är nyckeln till framgång. Vissa tycker att det är avkopplande att jogga i en tät skog där solens ljus letar sig ned mellan trädkronorna, andra blir stressade av bara tanken på att snöra på sig joggingskorna.

Hursomhelst har Sapolsky många bra tips och insikter för den som vill minska på stressen och leva längre. Boken är trots den lättsamma tonen tungläst eftersom den är så faktaspäckad. Den som trots allt orkar ta sig igenom den blir rikligt belönad – stor insikt i ett ständigt aktuellt ämne som riskerar att ta livet av var och en av oss.

Betyg: 5/5

Finns att köpa: här

Om boken

Språk: Svenska
Antal sidor: 456
Utg.datum: 2003-01-01
Upplaga: 1 (första svenska upplagan)
Förlag: Natur & Kultur
Översättare: Per Rundgren
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Why zebras don’t get ulcers. An updated guide to stress, stress-related diseases and coping.
Dimensioner: 234 x 165 x 30 mm
Vikt: 785 g
SAB: Ve,Vebl
ISBN: 9789127074392

Som vanligt vill jag understryka att jag inte har fått betalt för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg här på bloggen. Jag har själv givit ut min bok på Natur & Kultur, samma förlag som den här boken, men de har inte betalat mig för att recensera boken (de känner inte ens till att jag gör det). Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Hur ofta man får panikattacker? Den frågan får jag ofta. Här är en genomgång av hur ofta man får panikångestattacker baserad på amerikansk forskning och lite egen erfarenhet.

När jag själv mådde som värst (sommaren 2007) fick jag flera panikattacker varje dag. Så fort jag skulle gå utanför dörren, gå på ICA eller åka tunnelbana fick jag hjärtklappning, svettning, kände mig yr och fick ont i bröstkorgen.

När jag började få behandling sjönk antalet ju bättre jag mådde. Först hade jag kanske ett par attacker i veckan, sedan en eller två i månaden, sedan bara några gånger per år. Det krävdes en hel del KBT och hårt jobb att minska attackerna, det gick alltså inte bara över (om någon nu trodde det).

Nu har jag inte fått en attack på flera år, men vet att det kan hända om jag känner mig stressad eller råkar ut för något som gör att jag mår dåligt. Om någon dör, om jag skulle bli dumpad eller om jag blev av med jobbet till exempel. Då vet jag att risken ökar.

***

Hursomhelst, att bara utgå från mig själv är så klart ett väldigt dåligt statistiskt underlag. Jag sökte efter forskning i ämnet och hittade en amerikansk studie från 1985. Där frågade man 186 ”normala” ungdomar ifall de hade fått panikattacker och i så fall hur ofta.

Forskarna fick följande svar (antal panikattacker under det senaste året):

• 34.4 % hade haft minst en panikångestattack
• 17.2 % hade haft minst två panikångestattacker
• 11.3 % hade haft antingen tre eller fyra panikångestattacker
• 6 % hade haft fem eller fler panikångestattacker

Det här ger en bild av hur ofta man får panikångest. Väldigt många har fått någon enstaka attack det senaste året, medan ganska få har fått många attacker.

Jag tycker kanske att siffrorna ser lite höga ut – att sex procent eller fler hade haft fem eller fler panikångestattacker låter lite högt eftersom ”bara” runt två procent av befolkningen har paniksyndrom.

I och för sig behöver man inte ha paniksyndrom för att man har fått fem eller fler panikattacker på ett år, men en annan siffra från studien var att 4,8 % av ungdomarna hade haft minst två panikångestattacker den senaste veckan.

För att få diagnosen paniksyndrom krävs (bland annat) ”återkommande panikattacker” enligt både ICD10 och DSM-IV (de två vanligaste diagnosverktygen som används i hela världen). I ICD10 delar man också upp paniksyndrom i måttlig och svår: vid måttligt paniksyndrom har man haft minst fyra panikattacker under den senaste fyraveckorsperioden, vid svårt paniksyndrom måste man ha haft minst fyra panikattacker i veckan den senaste fyraveckorsperioden.

Om 4,8 % hade fått minst två panikattacker den senaste veckan uppfyller de flesta av dem (troligen alla) kriterierna för måttligt paniksyndrom. Därför tror jag att siffrorna kan vara aningen höga, men jag tror ändå att de ger en ganska bra fingervisning ändå.

***

I min bok står det mer om hur vanligt panikångest, paniksyndrom och andra ångestsjukdomar är i frågorna ”Är psykisk ohälsa vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”. Där kan du också läsa mer om vilka behandlingar som finns och mycket annat som kan hjälpa lite på vägen mot att bli frisk.

***

Källor:

Norton, G. Ron, et al. ”Characteristics of people with infrequent panic attacks.” Journal of Abnormal Psychology 94.2 (1985): 216.

http://www.who.int/classifications/icd/en/GRNBOOK.pdf (ICD10 hämtad den 28 augusti 2013)

American Psychiatric Association. ”Diagnostic and statistical manual of mental disorders: DSM-IV”. Amer Psychiatric Pub Inc, 1994.

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!