I min bok om depression och panikångest, som består av sextio frågor och svar (och är Sveriges mest sålda bok om ångest), har jag ett par frågor som behandlar vilka behandlingar som är bäst för depression respektive panikångest, samt vilka terapier/mediciner som fungerar bäst. Jag tänkte skriva lite kort om depressionsbehandlingar här.

Mycket av underlaget i boken kring de här frågorna har jag tagit från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Det är regeringens expertråd som utvärderar olika behandlingar av vanliga fysiska och psykiska sjukdomar. De har gjort två jättegenomgångar av all tillgänglig forskning om behandling av depression (som kom ut 2004) och ångest (2005).

I frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” skriver jag till exempel så här:

”Oftast behandlas depressioner med psykoterapi eller med läkemedel. Man kan behandlas med enbart medicin eller terapi, men det är också vanligt att kombinera dem. Vid svårare depressioner används ibland elbehandling, ECT (se s. 161). Det finns också andra behandlingar mot depression som inte har studerats lika mycket, till exempel ljusterapi och magnetbehandling.”

I en annan fråga, ”Medicin eller terapi, vad fungerar bäst?” skriver jag om när man, generellt sett, har bäst hjälp av medicin respektive terapi. Något förenklat kan man säga att sannolikheten är större att man blir hjälpt av medicin än terapi om man har en svår egentlig depression eller dystymi.

Terapier: korta terapier + här och nu

Om man vill testa terapi finns många olika alternativ. Tyvärr är det långt ifrån alla som har vetenskapligt stöd, men eftersom psykoterapi inte omfattas av den så kallade ”kvacksalverilagen” måste du själv ta reda på vad som hjälper (du kan inte lita på att din terapeut gjort det åt dig).

Kvacksalverilagen finns inte kvar, och hette aldrig kvacksalverilagen även om den kallades det i folkmun, men reglerna finns kvar som en del av patientsäkerhetslagen. Den går i stora drag ut på att den som inte är legitimerad INTE får behandla svåra sjukdomar som cancer, HIV, diabetes, epilepsi och så vidare.

Däremot får vemsomhelst idag utge sig för att kunna bota psykiska sjukdomar, även alltså dödliga psykiska sjukdomar som svåra depressioner och psykossjukdomar som schizofreni. Man får kalla sig certifierad, auktoriserad eller licensierad terapeut till exempel, det enda man inte får kalla sig är legitimerad, till exempel legitimerad psykolog.

Hursomhelst, så här skriver jag i frågan ”Vilka behandlingar finns mot depression?” om terapier:

”Bland psykoterapierna finns det många olika typer att välja på. De terapier som har fått vetenskapligt stöd för sin effekt på depression har vissa saker gemensamt. Bland annat rör det sig om kortare terapier, ofta på runt 20 tillfällen, som koncentrerar sig på problemen här och nu istället för att fokusera på händelser tidigare i livet. Läs mer om terapi på s. 43.”

Jag skriver mycket mer om terapier i boken om du vill veta mer om de olika terapiformerna.

Antidepressiva mediciner

Om man vill testa medicin mot depression finns även här en massa alternativ. I samma fråga som ovan skriver jag så här:

”När det gäller läkemedel är antidepressiva mediciner de vanligaste att använda mot depression. Det finns många olika sorters antidepressiva mediciner och de har olika effekt på olika människor och olika sjukdomar. Man kan antingen använda bara medicin eller kombinera den med terapi. Läs mer om läkemedel mot depression på s. 149.”

Det vanligaste alternativet (som flest använder alltså) är de nya SSRI-medicinerna, som står för selektiva serotoninhämmare. De är egentligen inte så himla nya längre, Prozac som var först ut började säljas i USA 1987. Men jämfört med första generationens antidepressiva (”tricykliska” antidepressiva) som började säljas i USA 1958, är de väldigt nya.

Läs mer om medicinerna och hur de fungerar i boken om du funderar på det, jag själv tar Sertralin (Zoloft) och har haft bra hjälp av dem, men antidepressiva mediciner är ingen mirakelkur och hjälper långtifrån alla.

Stora individuella skillnader

Sist men inte minst vill jag återigen understryka att de individuella skillnaderna är stora. Det är vanligt att man behöver prova flera metoder innan man hittar rätt behandling. Till exempel är det inte ovanligt att man behöver byta medicin eller anpassa dosen flera gånger innan den fungerar som den ska.

LYCKA till!

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Fitzpatrick, L. (2010). A Brief History of Antidepressants”. [Webb]

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg som hette ”Så mycket tjänar läkemedelsbolagen (inte) på antidepressiva mediciner” där jag skrev om att antidepressiva mediciner inte alls är en så lukrativ marknad som många tror. Jag tänkte att jag skulle utveckla det här litegrann genom att skriva om ekonomin bakom antidepressiva mediciner: läkemedelspatent, generika och tillverkningskostnader.

Som vanligt vill jag passa på att påpeka att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på bloggen för den delen.

Jag har ringt Patent- och registreringsverket (PRV) och läkemedelsbolagen Pfizer och Teva för att få information, men ingen av dessa har betalt mig någonting för inlägget. Resten av källorna finns redovisade längst ned i inlägget.

Så fungerar läkemedelspatent

Om ett läkemedelsföretag lyckas få patent på ett läkemedel i Sverige, så får de ensamrätt på att tillverka läkemedlet i tjugo år. Det betyder att man får sälja läkemedlet till ett monopolpris som nästan alltid är mycket högre än det är efter att patentet har gått ut.

När de tjugo åren har gått ut kan man ansöka om tilläggsskydd, en slags förlängning av patentet på upp till fem år. Man ansöker hos PRV och deras jurister avgör om man får förlängt patent eller inte.

Tilläggsskyddet är till för att läkemedelsbolagens patent inte ska påverkas av myndigheters handläggningstid. Det är många tester och godkännanden som krävs innan man faktiskt får börja sälja läkemedlet efter att man gjort ansökan, vilket kan skada läkemedelsföretagen ekonomiskt.

Man kan också söka om sex månaders tilläggsskydd för barnläkemedel, som ”bonus” för att man har genomfört tester på medicinen enligt en standard som kallas PIP.

Men standarden är alltså tjugo år.

För att patentet ska gälla måste läkemedelsbolaget dessutom betala en årsavgift till PRV. Den är som lägst första året och som högst det tjugonde året, eftersom mycket av kostnaderna för läkemedlen finns i utvecklingsfasen, man vill alltså uppmuntra forskning som får fram nya läkemedel. Slutar man betala årsavgiften blir man av med patentet.

Exempel: Pfizer och Zoloft

Vi tar ett exempel.

Zoloft, eller sertralin som den verksamma substansen heter, sökte Pfizer patent för 1987* men fick det flera år senare, och medicinen godkändes för användning mot depression i Sverige först 18 januari 1995.

På kort tid blev det därefter en oerhörd försäljningssuccé. 2004 såldes Zoloft för hela 386 miljoner kronor bara i Sverige. Under den här perioden tjänade Pfizer väldigt mycket pengar på Zoloft i Sverige eftersom man hade monopol på medicinen, men precis som alla mediciner var Zoloft en förlustaffär hela vägen fram till succén.

Men 28 oktober 2005 gick patentet på Zoloft i Sverige ut och det var fritt fram för andra läkemedelsföretag att börja tillverka sertralin. Anledningen till att patentet gick ut ”redan” 2005 är att Pfizer slutade betala årsavgiften då, trots att de hade åtminstone ett år (ansökan räknas från 1987, 2005 var därför år 19), och sannolikt ännu fler års tilläggsskydd eftersom godkännandet tog sådan tid.

Varför de slutade betala för tidigt vet jag inte**.

Generika sänker kostnaden

Hursomhelst.

Priset på läkemedel där originalpatentet har gått ut faller ofta dramatiskt. Hur mycket priset sjunker varierar beroende på flera olika variabler, till exempel på hur populärt läkemedlet är. Ett läkemedel som är väldigt populärt bland konsumenterna lockar fler konkurrenter och priset pressas mer.

Ofta faller priset med uppemot nittiofem procent, som för kolesterolsänkaren Zocord när det patentet gick ut. Men ibland med mindre, som Losec där priset bara föll med ungefär femtio procent. Oftast hamnar det någonstans däremellan.

För sertralin sjönk priset med åttiofem procent, från 9,21 kr till 1,25 kr per tablett för 50 mg efter att patentet gick ut 2005.

Vinstmarginaler för generika är låg

Okej, men hur ser då kostnaderna och vinsterna ut per tablett?

Själva tillverkningskostnaden för en sertralintablett är bara cirka 20 öre, det är alltså inte tillverkningen som kostar pengar, utan utvecklingen i första hand och marknadsföring/logistik i andra hand. Det är för att täcka utvecklingskostnaden (forskning till exempel) patenten finns.

Om vi delar upp monopolpriset för en 50 mg-tablett sertralin så ser det ut så här:

Alltså, den minsta pajbiten är tillverkningen som kostar 20 öre. Den största biten är den marginal som bolagen gör sina stora vinster på, skillnaden mellan priset på en generika-sertralin (1,25 kr) och en monopoltablett (9,21 kr) alltså. Det är den här tårtbiten som ska täcka de år av forskning och annat som de investerat i medicinen.

Mellanbiten är priset på sertralin på en konkurrensutsatt marknad (1,25 kr) minus tillverkningskostnaden (0,20 kr) = 1,05 kr. Jag kallar det för ”marknadspåslag”, det är så mycket bolagen lägger på priset utöver tillverkningskostnaden på en konkurrensutsatt marknad.

Det är inte samma sak som deras vinst, eftersom de så klart har kostnader för annat än tillverkning: marknadsföring, distribution och annat som alla företag har kostnader för. De här kostnaderna är den enda siffra jag inte har lyckats få fram, men om vi gör en mycket försiktig uppskattning kan vi anta att den kostnaden är 80 öre per tablett. Det skulle innebära en vinstmarginal på 25 öre per tablett, vilket jag som sagt tror är en överskattning, men för enkelhetens skull kan vi anta det.

Säg att normaldosen för sertralin ligger på 100 mg per dag som jag tar. Det skulle betyda att läkemedelsbolagen tjänar 50 öre om dagen på mig, eller 183 kronor om året. Före vinstskatt dessutom, om de nu har vänligheten att betala någon sådan i Sverige.

183 kronor om året tjänar alltså ett läkemedelsbolag på en ”normalanvändare” av antidepressiv medicin. Om det är mycket eller lite får ni själva avgöra.

* De sökte först i Europa 1987 hos EPO, blev beviljade först 1990 då även ansökan översattes till svenska och skickades till PRV.

** Jag har sökt Pfizer för att få svar på varför de inte utnyttjade hela patentperioden på tjugo år, men har ännu inte fått svar.

Källor:

Dagensmedicin.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Pharmaindustry.se [www] Hämtad den 14 mars 2014

Patent- och registreringsverket [www] Hämtad den 14 mars 2014

Västra Götalandsregionen [www] Hämtad den 14 mars 2014

I det åttonde avsnittet av Psykpodden träffar vi renässansmänniskan Cissi Wallin som våra lyssnare tjatat så om. Det visar sig vara en fullträff, Cissi är inte bara en multitalang utan även väldigt empatisk och frispråkig. Vi pratar om allt från tvångssyndrom (OCD) till hennes farfar, de antidepressiva medicinerna, panikångestattackerna, agorafobin och den posttraumatiska stressen.

Cissi Wallin bor just nu med sin fästman Linus Blomberg i New York där hon bland annat skriver om mat för Alltommat.se och arbetar med Hjärnkolls Twitterkonto. När vi träffar henne i hennes hem på Södermalm i Stockholm är hon på besök i några dagar och vi får möjlighet att intervjua henne om hennes erfarenheter av psykisk ohälsa. Eftersom Rebecca inte kunde komma till Stockholm den här gången hoppade fantastiska Anne Lichtenstein in och hjälpte till.

Hon har fått diagnoser som ADHD, tvångssyndrom och posttraumatisk stress (PTSD), något som hon också äter Zoloft (Sertralin) mot. Hon berättar väldigt öppet om hur hennes förhållande med en psykopatisk pojkvän och hennes farfars död gav henne posttraumatisk stress som gjorde att hon ville dö.

Vi pratar även om insättningsperioden på de antidepressiva medicinerna, om våldtäkten, panikångesten, torgskräcken, hur hon träffade sin fästman Linus, om hashtaggen #dettaärjag som hon startat på Twitter för att uppmärksamma psykisk ohälsa och arbetslivet där många inte känner sig hemma på grund av sina bokstavskombinationer. Ni hittar henne på Twitter där hon heter @cissiwallin och @hjarnkolls.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Häromdagen när jag tog min antidepressiva medicin Sertralin fick jag en sådan jävla halsbränna att jag inte kunde sova på hela natten. Min mage är visserligen utomordentligt jävla känslig, men det var ändå rätt obehagligt.

Jag vill inte skrämma upp någon i onödan med biverkningar av Sertralin eller antidepressiv medicin, överlag tycker jag att jag inte har några biverkningar alls nästan bortsett från att jag är lite trött. Om man vill veta mer om biverkningar av antidepressiv medicin så skriver jag om det i min bok om panikångest och depression i frågan ”Ger antidepressiva mediciner biverkningar?”

Att man får sura uppstötningar och halsbränna är vanligt bland dem som stressar och oroar sig mycket, så det behöver inte bero på medicinen, men jag tänkte ändå att jag skulle skriva om det här ifall någon annan råkar ut för samma sak:

Häromdagen kom jag hem sent efter att ha varit på restaurang med två kompisar. Jag hade käkat riktigt mycket god mat och druckit Cola, vilket brukar påverka min mage. Kaffe och te under dagen dessutom, men om jag får halsbränna brukar det ändå vara ganska lätt ordnat att bli av med den, en Samarin och sedan sover jag som en baby.

Den här gången ballade min mage ur fullständigt. Jag tog min Sertralin precis innan jag gick och lade mig i sängen, svalde den dessutom bara med en klunk vatten direkt från kranen, istället för ett helt glas vatten som jag brukar. Jag kände hur det kittlade i halsen av medicinen som jag inte sköljt ner ordentligt, men tänkte inte mer på det.

Efter typ tio minuter i sängen började kittlingen kännas mer som syra i halsen på mig. Det bubblade och sved. Jag gick upp och tog en Samarin, väntade en stund på att det skulle gå över men det blev bara värre. Det gick inte över med två Novalucol (skitmedicin förresten) heller, men jag var tvungen att sova så jag satte mig i soffan och sov dåligt hela natten.

Jag tycker nog att jag får skylla mig själv egentligen, jag hade käkat så mycket skit den dagen så Sertralinen var nog bara droppen som fick bägaren att rinna över. Men den rann över väldigt mycket och jag tror att det kan bero på Sertralinen. Överlag vill jag ändå säga att jag inte har haft några problem med halsbränna de andra hundratals dagar jag har tagit Sertralin, och jag vill som sagt inte skrämma någon. Men om ni drabbas av halsbränna och nyligen har tagit Sertralin: det kan ha med det att göra. Kanske en anledning att inte ta Sertralin på kvällen?

Att byta märke på sin antidepressiva medicin (SSRI-mediciner till exempel) kan kännas nervöst. Är det verkligen samma medicin? Varför är vissa märken billigare vissa månader men inte andra? Jag tänkte försöka klargöra litegrann vad som gäller.

När jag började ta antidepressiv medicin för två år sedan irriterade jag mig på att jag alltid fick olika märken på medicinen (sertralin i mitt fall) när jag var på apoteket. Att börja ta medicin överhuvudtaget var ett stort och svårt beslut för mig, eftersom jag visste att det fanns biverkningar och en rätt jobbig insättningsperiod. Därför kändes det nervöst för mig att också behöva byta från en form av sertralin till en annan från gång till gång.

Jag googlade det och läste om väldigt olika upplevelser av att byta märke på sin antidepressiva medicin. Vissa märkte ingen skillnad alls medan vissa kände av jättejobbiga biverkningar när de bytte mellan olika märken.

Då menar jag alltså inte byten mellan olika typer av mediciner, som när man byter från sertralin (Zoloft, Sertralin Krka etc.) till fluoxetin (Fontex, Prozac etc.) till exempel, utan att byta mellan samma medicin fast med olika märken (från Sertralin Krka till Sertralin Teva eller Zoloft till exempel). Att byta från en sorts antidepressiv medicin till en annan medicin med ett annat verksamt ämne kan så klart vara jobbigt, men mer om det någon annan gång.

Att googla hjälpte mig inte, andras erfarenheter gjorde mig snarare mer rädd och osäker. Nuförtiden byter jag märke i stort sett varje gång, jag har nästan aldrig märkt någon skillnad alls. En gång minns jag att jag fick lite ont i huvudet första dagarna, men det kan lika gärna ha någon annan anledning.

Om du frågar mig så är min erfarenhet alltså att märket på förpackningen inte spelar någon roll. Men eftersom jag minns min frustration över att hela tiden behöva byta märke tänkte jag att jag skulle kolla upp varför det är så, för den som kanske oroar sig över ett byte just nu.

Därför får du olika märken på din SSRI

För att ta reda på varför det är så här ringde jag till Martin Eriksson, hälsoekonom på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) och frågade honom. Eller rättare sagt, jag ringde hundra olika samtal till deras växel och mejlade till deras ej fungerande mejladress, innan jag hittade Martin som var otroligt schysst och tillmötesgående. Men ändå:

Hej Martin, hur kommer det sig att vissa mediciner är billigast en månad, nästa gång man hämtar ut mediciner så rekommenderar apoteket ett annat märke som är billigare, fast det är samma substans?

– Systemet är till för att se till att patienten och samhället får lägsta möjliga kostnad för medicinerna över tid. Det går till så att tillverkarna sätter vilket pris de har sin produkt tillgänglig för varje månad, och därefter bestämmer TLV vilken som är periodens vara för olika substanser, för olika förpackningsstorlekar och olika styrka just den månaden. För varje förpackningsstorlek där det finns en utbytbar medicin (alltså olika generiska kopior, min anm.) är det TLV:s val som expedieras på apoteken plus två reserver. Anledningen till att det utses på det här sättet är som sagt att man ska få så låg kostnad för dels patienten och dels för samhället (som subventionerar medicinerna, min anm.)

Har apoteken samma vinstmarginal på alla mediciner?

– Oftast är det samma, men det finns undantag. Om man vill veta mer om apotekens marginaler finns mer att läsa på vår hemsida (http://www.tlv.se/apotek/apotekets-marginaler/). Sedan får apoteken ersättning för att de rekommenderar billigare läkemedel än det man har fått recept på, där det finns generisk konkurrens. Tidigare var det tio kronor, nu är det tretton kronor. Har de kvar av någonting i lager från förra månaden så finns det ytterligare bestämmelser för hur länge de får sälja ut det. Det kan ju vara så att de har kvar i laget och vill sälja slut det. Parallellimporterade läkemedel har de större möjlighet att påverka priset på. På grund av till exempel valutaskillnader kan vissa läkemedel finnas billigare att köpa från utlandet, det kallas parallellimport. Men det är inte så vanligt för psykofarmaka, det gäller mest nya läkemedel, men för de som har provat många andra mediciner kan det hända att det finns vissa sådana läkemedel.

Köper alla apotek in medicinerna för exakt samma pris, alltså det pris som ni sätter?

– Ja, så länge det gäller läkemedel som är inom förmånen, så länge de inte är paralellimporterade. Då spelar det ingen roll om det är Apotetek AB eller något utav de andra apoteken som köper in medicinerna. Utanför förmånen är det helt fri marknad. Det är inte så vanligt, jag kan inte komma på något antidepressivt läkemedel som inte ingår in förmånen på rak arm, faktiskt.

Tack Martin!

– Tack själv, det var så lite så.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis verkar det vara så att olika människor reagerar olika på att byta märke på mediciner med samma verksamma substans, till exempel från Sertralin Krka till Sertralin Teva. Jag tror att det kan finnas en placeboeffekt här, jag har själv aldrig haft några problem trots att jag bytt mellan de flesta märkena på mitt sertralin, men har man problem ska man givetvis berätta det för sin läkare.

Systemet som gör att man ofta behöver byta medicin när man hämtar ut nya verkar ändå vara vettigt tycker jag. Priset sätts centralt av myndigheten TLV som gör en upphandling där alla tillverkare får säga vilket pris de vill sälja till den perioden, den som är billigast blir periodens vara och är den som du kan köpa på apoteket (plus två reserver och eventuellt sådant som apoteket har kvar i lager, där finns det bestämmelser som de måste följa).

Om du vill veta mer finns en del information på TLV:s hemsida, du kan också kontakta dem och ställa dina frågor, även om det kan hända att du blir runtkopplad ett par gånger innan du hittar rätt!

Som vanligt har jag inte fått betalt av någon för att skriva det här inlägget eller något annat inlägg på bloggen. Om ni vill får ni däremot gärna köpa min bok om panikångest och depression där ni kan läsa mer om antidepressiva mediciner bland annat.

Imorse skulle jag gå och ge blod för första gången på fyra år. Eftersom jag tar antidepressiv medicin tänkte jag att jag måste googla det innan jag går dit, för att se om det är ett problem eller inte. Blodcentralens hemsida Geblod.nu lämnar tyvärr inga bra besked tycker jag.

*Uppdatering 30/9: Jag har fått svar på mitt brev till Geblod.nu, läs svaret här*

Jag började med att söka efter ”ge blod antidepressiva” och ”ge blod antidepressiv medicin” på Google. Båda sökningarna gav samma resultat: ingenting från blodcentralernas egen hemsida men flera svar från olika forum som Ungdomar.se och Familjeliv.se, där de hänvisar till ett FAQ-svar på Geblod.nu:

”Vissa typer av antidepressiv medicin anses öka risken för att blodgivaren svimmar i samband med tappningen. Därför krävs 4 veckors uppehåll med medicinering innan blodgivning kan ske. Andra typer av antidepressiv medicin har ej denna biverkan, varför de ej utgör hinder för blodgivning.”

Det här svaret ligger inte kvar på Geblod.nu, varför vet jag inte. Jag bestämde mig för att höra efter på blodcentralen istället, jag besökte blodcentralen på Fridhemsplan här i Stockholm och frågade extra noga om det här.

Sjuksköterskan tittade då i en pärm och sa att min medicin (Sertralin/Zoloft) var okej, men sa att man måste ha tagit sin antidepressiva medicin längre än fyra veckor eftersom blodet inte koagulerar lika bra annars (om jag minns rätt). Hon sa också att man tittar på det allmänna hälsotillståndet, alltså om man mår bra fysiskt och psykiskt eller inte.

Jag tolkar det som att man, om man tar antidepressiv medicin och inte mår så bra inte ska lämna blod. Det låter ju vettigt, men då borde man kunna skriva det på hemsidan så att man vet det innan man går dit?

Ny information på Geblod.nu

När jag efter besöket kollar mer noggrant på Geblod.nu hittar jag lite information trots allt, nämligen:

”Det finns inget generellt förbud om du medicinerar mot depression. Din blodcentral bestämmer om du får ge blod.”

Jag reagerar på svaret av två anledningar:

1. Vad betyder det att ”din blodcentral bestämmer om du får ge blod”? Betyder det att olika blodcentraler godkänner olika mediciner? Eller är det ens allmänna (psykiska) hälsotillstånd som gör att bedömningen avgörs på blodcentralen? Borde man inte kunna skriva det i så fall?

2. Geblod.nu använder inte ordet ”antidepressiv medicin”. Det är ganska dumt eftersom många gör som jag: googlar innan man går dit. Om man inte använder orden folk googlar på syns man inte i sökresultaten.

Dessutom används antidepressiva mediciner inte bara mot depression, utan även bland annat mot olika ångestsjukdomar. Därför blir uttrycket ”medicinerar mot depression” otydligt, är det okej om jag äter antidepressiv medicin mot ångest men inte om jag äter samma medicin mot depression? Är det själva medicinen eller att den används mot just depression som avgör?

Ett oklart besked (inga träffar på blodcentralens hemsida utan bara någon slags hörsägen från Familjeliv.se, och oklara besked när man väl hittar ett svar) gör att en stor del av dem som tänker ge blod struntar i det. Man orkar helt enkelt inte gräva vidare för att få ett besked. Jag tänkte själv strunta i det men gick dit till slut.

Brev till blodcentralen

Jag skrev därför ett brev till blodcentralen idag. Jag frågar:

1. Vilka antidepressiva mediciner fungerar eller fungerar inte? Varför anger ni inte det på hemsidan, måste man ringa sin blodcentral för att få reda på det?

2. Stämmer det att man bör ha tagit antidepressiv medicin längre än fyra veckor för att blodet annars inte koagulerar tillräckligt bra, eller måste man har haft ett uppehåll på fyra veckor för att inte riskera att svimma? Vilka mediciner gäller det i så fall?

3. Vad betyder egentligen att ”din blodcentral bestämmer om du får ge blod”? Har det med mitt psykiska allmäntillstånd att göra eller med medicinerna i sig? Varför står inte anledningen till det på hemsidan?

4. Vore det inte bra om ett svar från Geblod.nu dök upp längst upp på Google om man söker efter ”ge blod antidepressiv medicin”, eftersom en halv miljon svenskar använder antidepressiv medicin varje dag och säkert en del av dem vill ge blod? Det vore väldigt enkelt fixat.

Nu väntar jag på svar och hoppas att de kan reda ut det här för mig (och dig). Nu fick jag ändå inte lämna blod på grund av att jag stukat foten, vilket inte heller står på hemsidan. Sertralinet var tydligen inget problem i varje fall. Jag publicerar svaret från blodcentralen i sin helhet här i bloggen så fort jag får det!

Eftersom man ofta har fått höra att antidepressiv medicin är ”Big Business” för läkemedelsbolagen och att de tjänar så mycket pengar på antidepressiv medicin tänkte jag titta lite närmare på antideppbranschen. Det visar sig att det är en bransch i kris.

Ett hyfsat vanligt argument mot att äta antidepressiv är att det bara är läkemedelsbolagen som ska tjäna pengar och att det är därför läkare skriver ut medicinen. Men hur mycket pengar tjänar egentligen läkemedelsbolag på antidepressiv medicin? Finns det andra mediciner som de tjänar bättre på? Varför får i så fall inte de patienterna höra att de är läkemedelsbolagens slavar?

Jag är civilekonom i grunden (och äter själv antidepressiv medicin), därför går jag igång på den här typen av statistik. Ord som ”miljardindustri” och ”rekordvinster” används ofta i TV, radio och tidningar för att beskriva läkemedelsbranchen. Ibland är det befogat, ibland inte. Låt oss se vad som döljer sig bakom rubrikerna om antideppbranschen.

Innan jag börjar vill jag bara stryka under att jag inte har fått betalt av någon för att skriva det här inlägget, eller något annat inlägg på den här bloggen eller i boken för den delen. Särskilt inte något läkemedelsbolag. Bara så ni vet.

Försäljningen var som högst 2002

Antidepressiv medicin är i varje fall ett av de vanligaste läkemedlen i Sverige idag. Ungefär fem procent av Sveriges befolkning äter varje dag antidepressiv medicin mot depression och ångest, det motsvarar en halv miljon svenskar.

Användandet i Sverige tog fart på riktigt 1993, sedan dess har antalet svenskar som äter antidepressiv medicin skjutit i höjden. Anledningen till ökningen var framför allt att de nya SSRI-medicinerna blev godkända i Sverige. SSRI-mediciner har inte lika starka biverkningar som de äldre så kallade tricykliska medicinerna, och kan därför skrivas ut även av läkare på till exempel vårdcentralen.

Ökningen har varit enorm sedan dess. År 2010 åt svenskarna mer än sju gånger så mycket antidepressiv medicin som i början av 1990-talet. Att kurvan pekar så starkt uppåt borde betyda att försäljningen i kronor också borde peka lika starkt uppåt. Det gör den inte.

Faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor i Sverige (samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder).

2002 var kulmen på en lång och stadig ökning av inkomster, men sedan hände någonting. Kurvan vände nedåt igen, även om Zoloft fortfarande var det mest sålda läkemedlet räknat i kronor i Sverige även 2003 och 2004.

Patenten har gått ut

Förklaringen är att originalpatenten sedan dess har gått ut i nästan alla fall. Zoloft hängde kvar något längre eftersom patentet gick ut först under hösten 2005. När patentet går ut betyder att det är fritt fram för andra läkemedelsföretag att sälja billigare kopior (så kallad generika), vilket pressar ner priserna och gör medicinerna mycket mindre lönsamma.

Bra eller dåligt, så fungerar läkemedelsindustrin. Patenten är moroten för dem att ta fram nya mediciner, och de som tagit fram originalpatenten har med stor säkerhet tjänat massor av pengar i Sverige på antidepressiv medicin så länge de hade patenten.

Det handlar exempelvis om företaget Eli Lilly från USA som tog fram Prozac som har varit en storsäljare i hela världen. Men eftersom Prozac inte godkändes i Sverige förrän 1995, och då under namnet Fontex, blev istället Citalopram snabbt dominerande i Sverige, då det godkändes redan 1992 (för akut bruk, 1999 för längre bruk).

Citalopram lanserades av det danska läkemedelsföretaget Lundbeck under namnet Cipramil. Både Lundbeck och Eli Lilly har med all säkerhet tjänat massor av pengar på antidepressiv medicin, liksom Pfizer som tog fram Zoloft, men om det är ett argument för att inte äta medicinerna borde det argumentet ha slutat gälla någon gång kring 2002.

Hur mycket tjänar läkemedelsbolagen på antidepp idag?

Efter 2002 har lönsamheten dalat. I boken ”Ut ur mörkret” som är skriven av vetenskapsjournalisten Miki Agerberg som själv har haft flera djupa depressioner, beskriver han antidepressiva mediciner som en ”krisbransch”. Under 2010 finns bara en enda antidepressiv medicin (Cipralex) på topp 50-listan över Sveriges mest sålda läkemedel räknat i pengar.

Han har intervjuat professor Björn Mårtensson som säger att läkemedelsbranschen följer olika spår för att hitta mediciner som fungerar på något annat sätt än dagens mediciner. Till exempel tittar man på läkemedel som påverkar substans P eller andra så kallade peptider, men hittills har det inte gett något. Därför tjänar läkemedelsbolagen inte alls mycket pengar på antidepressiv medicin längre.

Om man vill titta på ännu färskare siffror än de från 2010 finns statistik från USA på hemsidan drugs.com, där man kan följa utvecklingen kvartal för kvartal. Den senaste statistiken där är från andra kvartalet i år, det vill säga perioden april-juni 2013.

Jag tittade på de tio medicinerna som drog in mest pengar i USA under den perioden. Här är hela listan med en kort beskrivning av medicinen (beskrivningen är min egen och därför kanske inte helt korrekt):

1. Abilify (antipsykotisk medicin mot schizofreni)
2. Nexium (magsyramedicin, typ som Omeprazol)
3. Humira (inflammationsmedicin, används bland annat mot Crohns sjukdom)
4. Cymbalta (SSNRI, antidepressiv medicin)
5. Crestor (kolesterolmedicin)
6. Advair Diskus (astmamedicin)
7. Enbrel (medicin mot reumatism)
8. Remicade (medicin mot reumatism)
9. Copaxone (MS-medicin, multipel skleros)
10. Neulasta (en slags cancermedicin)

Ingen SSRI-medicin fanns med på listan och bara en antidepressiv medicin överhuvudtaget. Det var SSNRI-medicinen Cymbalta som det här kvartalet dessutom tappade tredjeplatsen till inflammationsmedicinen Humira och nu ligger först på fjärde plats.

Låt patienten välja!

Det finns säkert anledning att diskutera ifall antidepressiv medicin skrivs ut för lättvindigt i Sverige. Personligen tycker jag att tillgången till terapi, till exempel KBT, borde vara mycket större än den är idag så att varje patient får chansen att välja. När det inte finns tillräckligt med psykologer inom sjukvården är det lätt för en stressad läkare på en vårdcentral att skriva ut antidepressiv medicin i brist på annat. Jag har själv råkat ut för det.

Men mediciner hjälper också många att leva utan ångest och depression, och det är lätt för kritiker att haspla ur sig att det bara är en fråga om pengar när man inte har någonting annat att komma med. Jag tror att det här speglar att vissa fortfarande inte ser på depression och ångest som sjukdomar, utan som karaktärsdrag som man bara kan ”rycka upp sig” ifrån.

Jag har i varje fall aldrig hört någon säga att astmamediciner, mediciner mot reumatism och cancermediciner bara skrivs ut för att läkemedelsbolagen ska tjäna pengar på det. Har du?

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.
Folkhälsoinstitutet (2003). Alkoholstatistik 2002. [www] Hämtat den 2013-09-02
Drugs.com (2013) U.S. Pharmaceutical Sales – Q2 2013 [www] Hämtat den 2013-09-02
Wikipedia (2013) Fluoxetin / Citalopram / Sertralin [www] Hämtat den 2013-09-02

Att framgångsrika människor drabbas och ändå kan fortsätta vara framgångsrika gjorde mig lycklig när jag mådde som sämst, jag kände att mitt liv och det jag själv ville åstadkomma inte var omöjligt, att depressionen och panikångesten inte skulle stoppa mig. I min bok om panikångest och depression som numera är Sveriges mest sålda bom om ångest har jag därför skrivit frågor som ”Vilka kändisar har haft panikångest?” och ”Vilka kändisar har haft depression?” där jag berättar om olika kändisar som berättat om sina psykiska problem.

Med det sagt så tänkte jag posta en lista på de kändisar som äter antidepressiva mediciner eller har gjort det och som berättat om det för allmänheten för att slå tillbaka tabun kring psykisk ohälsa.

17 kändisar som äter antidepressiva mediciner (eller har gjort det)

1. Anders Timell

Krogprofilen och Äntligen Morgon-radiomannen Anders Timell har berättat om sina problem med depression och att han tagit och fortfarande tar antidepressiv medicin för det.

– Jag tog mig tillbaka succesivt. Det gick, med hjälp av familjen och goda vänner och förmodligen med hjälp av medicineringen litegrann.

2. Bodil Malmsten

En av Sveriges mest framgångsrika författare genom tiderna, Bodil Malmsten, har i programmet Värvet med Kristoffer Triumf berättat om hur Venlafaxin efter många olika medicinbyten till slut hjälpte henne att hitta en antidepressiv medicin som hjälpte för henne.

– De tog två månader innan de kickade in. Jag skulle precis ge upp, och så plötsligt liksom var det som att få en spark i rumpan så att jag fick styrfart. Och dem släpper jag ju aldrig alltså.

Hon berättar att Venlafaxin var hennes räddning, att det kändes tröstlöst för henne att behöva byta medicin så många gånger innan hon hittade rätt.

– Venlafaxin, det bästa som har hänt mig. De går på två substanser. Jag är ju inte glad på grund av dem, men jag är… jag har kraft att ta till vara det jag har.

Faktum är att Bodil Malmsten till och med har skrivit en bok om antidepressiv medicin där hon går till angrepp mot dem som kallar medicinerna för ”lyckopiller”.

– Jag har skrivit en hel bok som heter ”Det finns inga lyckopiller”, för jag hatar när man säger det. Jag tycker inte att det är lycklig man blir, man blir funktionsduglig och man får tillgång till sin förmåga kanske att se på saker och inte bara med den där hinnan du pratar om utan man ser lite konturskarpare. Jag tyckte det även när jag var ung, alltså att jag inte har någon tid att slösa bort. Det har ju ingen, det är ju ingen som vet. Därför tycker jag att det är ett väldigt slöseri att gå omkring och må dåligt.

3. CajsaStina Åkerström

Den folkkära artisten har berättat om sina problem med depression och hur medicinen hjälpte henne när det var som värst.

– För mig var allt så krampaktigt mörkt och jag led av så många sociala fobier att medicinen innebar en stor lättnad för mig. Jag kunde få en vardag. Det innebar en otrolig befrielse för mig att få berätta om det här och säga som det är.

4. Camilla Henemark

Army of lovers-stjärnan har i flera intervjuer berättat om sina problem med depression och självmordstankar. Har också berättat hon både gått i KBT och tagit antidepressiv medicin för att bli kvitt sina problem.

5. Cissi Elwin

Cissi Elwin är journalist och Svenska Filminstitutets förra vd, som har berättat för tidningen MåBra om sin utmattningsdepression och hur antidepressiva mediciner hjälpte henne upp ur den. Hon tycker inte att man ska kalla antidepressiv medicin för lyckopiller.

– Den djupaste svärtan tonade bort, och jag fick så pass mycket energi att jag kunde promenera med hunden varje dag. Medicinen hjälpte mig oerhört mycket, det var som att den fyllde på depåerna i kroppen. Jag kan fortfarande bli väldigt provocerad när vissa kallar antidepressiv medicin för lyckopiller. Det har inget med någon lycka att göra, det är ren överlevnad!

6. Cissi Wallin

Cissi Wallin är skribent och programledare och har berättat om sin PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, i podcasten Livhjulet med Anna Hegestrand. Där berättade hon även att hon äter antidepressiv medicin: ”Blev ställd på Zoloft, antidepp. Alltid vägrat antidepp-piller men nu känns det nödvändigt. Och tänker inte skämmas över det.”

Cissi medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

7. Filip Hammar

Filip Hammar har i sin podcast ”Filip och Fredriks podcast” som han och parhästen Fredrik Wikingsson producerar tillsammans berättat om sina problem med depressiva perioder. I episod 144 ”Därför drack jag” berättar han om hur han och Peter Apelgren samtalat om sina antidepressiva mediciner under inspelningen av TV-programmet Digiloo. Hammar och Wikingsson nämner att den tidigare tar Zoloft.

8. Hanna Fahl

Journalisten och radioprataren har berättat om sina problem med ångest och depression i Simon Gärdenfors podcast ”Arkiv samtal”. Hon berättar även att hon under sju års tid ätit antidepressiv medicin och nyligen slutat. Hon är inte säker på att det hjälpte henne men tycker ingen ska vara rädd för att testa.

– Jag vet inte om medicinerna hjälpte. För min del har det nog i flera års tid mest varit placebo och mest att jag har varit så himla rädd för att bli deprimerad igen och därför inte vågat sluta. Jag kanske gjorde det lite för länge, det kanske jag inte vill rekommendera. Jag tycker inte att man bara ska härda ut, det vore ju helt sjukt. Varför ska man gå runt och må dåligt i flera år om det finns saker som faktiskt hjälper?

9. Hanna Hellquist

Journalisten, författaren och P3-programledaren har många gånger berättat om sina problem med depression och att hon bland annat tar antidepressiv medicin för att må bättre som hon tycker hjälper hyfsat, men inte hela vägen.

10. Jim Carrey

Komikern Jim Carrey har berättat i CBS 60 Minutes om sina depressioner och hur han under många år tog antidepressiv medicin (Prozac, heter Fontex i Sverige) men till slut slutade och försöker leva med sina ”toppar och dalar” istället.

– Jag tog Prozac under en lång tid. Jag tror att det kan ha hjälpt mig en del, men många tar Prozac hela livet. Jag var tvungen att sluta vid en viss tidpunkt för jag kände att… allting är helt okej.

11. Jonas Inde

Killinggänget-skådisen Jonas Inde har i intervjuer och i sin book ”Too fast for love” berättat om sina problem med depression och att han under perioder har tagit Zoloft. Han kallar depressionen för ”apan” och säger att apan blev ”Zoloftzonkad” när han blev bättre.

12. Lady Gaga

Lady Gaga har under en uppmärksammad konsert i London berättat om sina problem med depression, och att hon tar medicin mot det varje dag (sannolikt antidepressiv medicin):

– Jag skäms inte för det, jag tar medicin varje dag för att hantera psykisk ohälsa och depression och jag skäms inte för det, sa Lady Gaga.

– Dagarna då jag mådde som sämst var när jag lastade mig själv för att jag ens behövde ta medicin överhuvudtaget. Jag mådde dåligt för att jag inte bara kunde vara glad, och jag visste inte ens varför. Men vi måste inte ens svara på den frågan för vi föddes så här, so fuck it.

13. Linus Thörnblad

Höjdhopparen Linus Thörnblad har berättat om sina problem med depression i både tidningar och i Sveriges Televisions program Debatt. För Svenska Dagbladet har han berättat att han till slut bad om att få antidepressiva mediciner för att ta sig ur mörkret.

– Till slut fick jag medicin, antidepressiva tabletter som jag ätit nu i nio veckor. Det har blivit mycket bättre även om det går långsamt framåt ibland. Jag har inte haft några dippar, men sover fortfarande två timmar efter ett träningspass.

Linus medverkar även i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

14. Magnus Muhrén

En av tidernas bästa bandyspelare, Magnus Muhrén, har för Sportnytt i Sveriges Television berättat om sina stora problem med depression och hur antidepressiva mediciner tog honom upp ur sängen under de värsta perioderna.

– Under ett antal år var jag tvungen att äta antidepressiva medel för att kunna hantera vardagen.

15. Peter Apelgren

Komikern från Göteborg tar enligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson antidepressiv medicin likt Filip Hammar själv, något som de talade om i komikerduons populära podcast ”Filip och Fredriks podcast” episod 144 ”Därför drack jag”.

16. Pontus Enhörning

Radioprataren och komikern Pontus Enhörning har berättat om sina problem med depression och sin syn på de antidepressiva mediciner han tar för att tackla dem.

– Tabletterna gör mig inte lycklig, de möjliggör lycka. De möjliggör ett vanligt liv med de upp- och nedgångar som hör till ett sådant.

17. Robert Pettersson

Robert Pettersson är sångare i banden Takida och Stiftelsen. Han har berättat för Malou von Siverts i programmet ”Efter tio” om sina problem med depression och självmordstankar, samt att han sedan flera år tillbaka äter antidepressiv medicin för att hålla depressionen stången.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag poängtera att jag inte har fått några pengar av något läkemedelsföretag (eller någon annan för den delen) för att skriva om kändisar som äter antidepressiv medicin. Samma sak gäller mina böcker och allt annat innehåll här på bloggen, detta är viktigt för mig att påpeka inte för att jag tycker att läkemedelsföretag är av ondo utan av anledningen att jag vet att många sajter och böcker är sponsrade av läkemedelsindustrin.

Det gör att de blir av med sin objektivitet i stor utsträckning, och den vill jag behålla här i den mån jag kan!