Idag, torsdag den 10 oktober 2013, är det världspsykiatridagen eller World Mental Health Day, som har firats på samma datum sedan 1992 på initiativ av World Federation for Mental Health (Världsförbundet för psykisk hälsa). Här är min önskelista inför framtiden.

För att fira världspsykiatridagen 2013, eller World Mental Health Day som det heter internationellt, tänkte jag skriva en liten önskelista. Tre saker som jag önskar mig vad gäller psykisk ohälsa:

1. Mer öppenhet

Kanske borde bättre behandlingar ta förstaplatsen, egentligen är det ju viktigast så klart, men eftersom det här är min lista skiter jag i det idag. Mer öppenhet kring psykisk ohälsa är så viktigt att det förtjänar förstaplatsen ändå, eftersom tabut kring psykisk ohälsa orsakar minst lika mycket smärta som själva sjukdomarna.

Det här är på väg att bli bättre, jag efterlyser ännu mer öppenhet. Alla kan påverka genom att prata om sin egen eller sina vänners psykiska ohälsa öppet utan att skämmas för det. En konkret grej som alla kan göra och som tar en sekund är att gå in på Hjärnkolls Facebooksida och trycka på gilla, gilla gärna även Radio Totalnormals Facebooksida, de gör ett hästjobb. Gör det NU!

2. Bättre behandlingar

Behandlingar av psykiska sjukdomar blir hela tiden bättre, men det går inte tillräckligt fort tycker jag. Dessutom borde de nya behandlingar som kommer hitta till sjukvården snabbare. Jag tänker exempelvis på KBT som har kunnat visa sin effekt mot flera olika psykiska sjukdomar länge, men som fortfarande är svårt att få inom vården på de flesta platser i Sverige.

Förklaringen till att KBT inte är tillgängligt är att de flesta psykologerna inom sjukvården fortfarande har psykodynamisk inriktning. Det håller på att förändras, och jag tycker att man ska kunna få psykodynamisk terapi också (i varje fall de korttidsterapier som har visat sin effekt vetenskapligt), men:

I andra branscher, om ny teknik visar sig vara bättre än den gamla, så överlever man inte om man inte använder den nya tekniken. Detsamma borde gälla inom psykiatrin – ut med det gamla och in med det nya. Om psykologer inom sjukvården har psykodynamisk inriktning, låt dem vidareutbildas inom psykodynamiska korttidsterapier eller andra terapier som kan visa sin effekt mot psykisk sjukdom (t.ex. KBT, det finns även andra) istället för att låta dem sitta och syssla med terapi som inte hjälper.

Min bok om panikångest och depression handlar mycket om behandlingar: vilka behandlingar fungerar bäst mot olika typer av depression och ångestsjukdomar? I vilka fall är medicin bättre än terapi och vice versa? Jag har också två frågor om var forskningen står för panikångest respektive depression (”Var står forskningen om depression?” och ”Var står forskningen om panikångest?”) i boken där jag tar upp bland annat hur behandlingarna har utvecklats och blivit bättre.

3. Större kunskap

Här håller någonting på att hända. Till exempel firar man Världspsykiatridagen idag på stadsbiblioteket här i Stockholm där skådespelerskan och författaren Lo Kauppi berättar om sin syn på psykisk ohälsa. Predrag Petrovic, forskare på Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan och emotionell instabilitet. Psykisk ohälsa blir mer och mer uppmärksammat, öppenheten blir större, och därmed ökar kunskapen. Regeringens kampanj Hjärnkoll gör till exempel ett jättebra jobb, men det behövs mer och större insatser.

Skulle man till exempel inte kunna ha en ”psykisk hälsa-vecka” i landets alla grundskolor? Jag hade ”hälsovecka” när jag gick i skolan, vilket var jättebra. Kanske ingår psykisk ohälsa i hälsoveckorna nuförtiden, jag vet inte, men jag tycker att det vore ett bra statement att ha en egen vecka istället. Så viktigt är det.

Eller ett certifikat för psykisk ohälsa, typ som Hjärt- och lungräddningsutbildningen Skol-HLR som alla i grundskolan får göra? Man får läsa på och göra ett prov, som vilket annat prov som helst och så måste man klara det för att få sitt lilla certifikat med sig hem i ryggsäcken?

(4. Förresten önskar jag mig en resa till Kuba i vinter och en bostadsrätt i centrala Stockholm också. Tack på förhand.)

Där har ni min önskelista, se till att fira World Mental Health Day 2013 riktigt ordentligt idag så hörs vi snart igen! Om ni twittrar, använd hashtaggen #wmhd idag så att den trendar!

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.

Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?

Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.

I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.

Hjärnbildsteknik och depression

Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”

Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.

Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.

Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):

Genetik och depression

Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”

Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.

I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.

Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden

Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.

Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.