Idag, torsdag den 10 oktober 2013, är det världspsykiatridagen eller World Mental Health Day, som har firats på samma datum sedan 1992 på initiativ av World Federation for Mental Health (Världsförbundet för psykisk hälsa). Här är min önskelista inför framtiden.

För att fira världspsykiatridagen 2013, eller World Mental Health Day som det heter internationellt, tänkte jag skriva en liten önskelista. Tre saker som jag önskar mig vad gäller psykisk ohälsa:

1. Mer öppenhet

Kanske borde bättre behandlingar ta förstaplatsen, egentligen är det ju viktigast så klart, men eftersom det här är min lista skiter jag i det idag. Mer öppenhet kring psykisk ohälsa är så viktigt att det förtjänar förstaplatsen ändå, eftersom tabut kring psykisk ohälsa orsakar minst lika mycket smärta som själva sjukdomarna.

Det här är på väg att bli bättre, jag efterlyser ännu mer öppenhet. Alla kan påverka genom att prata om sin egen eller sina vänners psykiska ohälsa öppet utan att skämmas för det. En konkret grej som alla kan göra och som tar en sekund är att gå in på Hjärnkolls Facebooksida och trycka på gilla, gilla gärna även Radio Totalnormals Facebooksida, de gör ett hästjobb. Gör det NU!

2. Bättre behandlingar

Behandlingar av psykiska sjukdomar blir hela tiden bättre, men det går inte tillräckligt fort tycker jag. Dessutom borde de nya behandlingar som kommer hitta till sjukvården snabbare. Jag tänker exempelvis på KBT som har kunnat visa sin effekt mot flera olika psykiska sjukdomar länge, men som fortfarande är svårt att få inom vården på de flesta platser i Sverige.

Förklaringen till att KBT inte är tillgängligt är att de flesta psykologerna inom sjukvården fortfarande har psykodynamisk inriktning. Det håller på att förändras, och jag tycker att man ska kunna få psykodynamisk terapi också (i varje fall de korttidsterapier som har visat sin effekt vetenskapligt), men:

I andra branscher, om ny teknik visar sig vara bättre än den gamla, så överlever man inte om man inte använder den nya tekniken. Detsamma borde gälla inom psykiatrin – ut med det gamla och in med det nya. Om psykologer inom sjukvården har psykodynamisk inriktning, låt dem vidareutbildas inom psykodynamiska korttidsterapier eller andra terapier som kan visa sin effekt mot psykisk sjukdom (t.ex. KBT, det finns även andra) istället för att låta dem sitta och syssla med terapi som inte hjälper.

Min bok om panikångest och depression handlar mycket om behandlingar: vilka behandlingar fungerar bäst mot olika typer av depression och ångestsjukdomar? I vilka fall är medicin bättre än terapi och vice versa? Jag har också två frågor om var forskningen står för panikångest respektive depression (”Var står forskningen om depression?” och ”Var står forskningen om panikångest?”) i boken där jag tar upp bland annat hur behandlingarna har utvecklats och blivit bättre.

3. Större kunskap

Här håller någonting på att hända. Till exempel firar man Världspsykiatridagen idag på stadsbiblioteket här i Stockholm där skådespelerskan och författaren Lo Kauppi berättar om sin syn på psykisk ohälsa. Predrag Petrovic, forskare på Karolinska Institutet, föreläser om hjärnan och emotionell instabilitet. Psykisk ohälsa blir mer och mer uppmärksammat, öppenheten blir större, och därmed ökar kunskapen. Regeringens kampanj Hjärnkoll gör till exempel ett jättebra jobb, men det behövs mer och större insatser.

Skulle man till exempel inte kunna ha en ”psykisk hälsa-vecka” i landets alla grundskolor? Jag hade ”hälsovecka” när jag gick i skolan, vilket var jättebra. Kanske ingår psykisk ohälsa i hälsoveckorna nuförtiden, jag vet inte, men jag tycker att det vore ett bra statement att ha en egen vecka istället. Så viktigt är det.

Eller ett certifikat för psykisk ohälsa, typ som Hjärt- och lungräddningsutbildningen Skol-HLR som alla i grundskolan får göra? Man får läsa på och göra ett prov, som vilket annat prov som helst och så måste man klara det för att få sitt lilla certifikat med sig hem i ryggsäcken?

(4. Förresten önskar jag mig en resa till Kuba i vinter och en bostadsrätt i centrala Stockholm också. Tack på förhand.)

Där har ni min önskelista, se till att fira World Mental Health Day 2013 riktigt ordentligt idag så hörs vi snart igen! Om ni twittrar, använd hashtaggen #wmhd idag så att den trendar!

Eftersom jag tycker att det är viktigt att sprida goda nyheter om psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar satt jag idag och skrev ihop en lista på sex saker har blivit bättre de senaste tio-tjugo åren. Läs gärna listan och sprid den om du gillar den!

Listan handlar främst om depression och panikångest, precis som min bok gör, men nästan allt går igen i andra psykiska sjukdomar också. De sex områden där positiva saker har hänt de senaste två decennierna är: större öppenhet, förbättrade attityder, effektivare behandlingar, bättre information, organiserade patienter och forskningsframsteg.

Hoppas att det här kan göra någon lite mer hoppfull inför sin psykiska sjukdom, det finns väldigt mycket hopp och positiva saker som jag tycker att man ska ta fasta på!

1. Större öppenhet

En av de saker som vi som har eller har haft problem med psykisk ohälsa tycker är viktigast är öppenhet bland folk, ett minskat tabu helt enkelt. Här har det faktiskt blivit mycket bättre de senaste tio-tjugo åren.

Ett exempel på att det verkligen är en tydlig och stark trend, får man när man läser i Miki Agerbergs bok ”Ut ur mörkret”. Den kom ut första gången 1998 och gavs ut i en ny upplaga 2011 med ett nyskrivet inledningskapitel där han, angående att få kända personer att berätta om sin psykiska ohälsa, skriver:

”Vid den här tiden, i mitten av nittiotalet, var depressioner inte något man talade offentligt om i Sverige, och ytterst få vågade bryta det mönstret.[…] Idag har det offentliga klimatet blivit mycket öppnare även i Sverige. I media är det inte längre svårt att hitta kända personer som berättar om egna erfarenheter av depressioner; som författarna Bodil Malmsten, Carina Rydberg och Karin Alvtegen, skådespelarna Krister Henriksson och Magnus Krepper, sångerskorna Caroline af Ugglas och Jasmine Kara, eller förra riksdagsledamoten Camilla Lindberg, för att bara ta några exempel från dagstidningarna de senaste åren.”

Han fick idén att berätta om kända personer från USA, där han som vetenskapsjournalist för Läkartidningen rest mycket och intervjuat experter. Han blev chockad av öppenheten i USA kring psykisk ohälsa, där verkade ingen skämmas för att berätta öppet om sin psykiska sjukdom.

När han skrev boken i mitten av nittiotalet ville han därför ha med svenska kändisar som berättade, men hade svårt att få tag på någon eftersom det var så tabu. Han fick med några halvkända personer: Lars Forssell, Kerstin Thorvall, Ingmar Ström, Peter Paul Heinemann, Britt Mogård och Täppas Fogelberg, men de riktigt stora namnen fanns inte med.

Idag hade han kunnat lätt kunnat få många människor, både kända och okända, att ställa upp i boken. Läs gärna de här listorna över kända personer med panikångest, depression och bipolär sjukdom som har berättat öppet om sina problem.

2. Förbättrade attityder

En annan sak som hänger ihop med större öppenhet är allmänhetens attityder mot psykiskt sjuka. Här har regeringens kampanj Hjärnkoll lyckats mycket bra i sitt arbete med attitydambassadörer. De har kunnat visa med statistiskt säkerställda siffror att attityderna i de län där de varit mest aktiva har förändrats till det bättre.

Här har ni siffror på hur invånarna i deras kampanjlän (Uppsala, Västerbotten och Västra Götaland) har förändrats bara på tre år. Siffrorna är hämtade från deras befolkningsundersökning från 2012 som du kan läsa här.

3. Effektivare behandlingar

Här har det framför allt blivit bättre på terapisidan, där KBT (kognitiv beteendeterapi) har utvecklats och kunnat visa sin effekt i vetenskapliga studier, vilket man tidigare inte gjort med psykodynamisk terapi, som därför saknade bevis för att de är effektiva.

Dessutom har metoderna utvecklats, inte minst i Sverige. Framför allt inom just KBT, där gruppterapier, självhjälpsböcker och internetbehandlingar har gjort terapimetoderna tillgängliga för fler.

På medicinsidan är SSRI det senaste genombrottet. SSRI är visserligen inte mer effektivt än de äldre tricykliska medicinerna, men har inte lika svåra bieffekter och kan användas av fler. Det behövs ändå bättre mediciner med högre precision, det är vanligt att man får prova väldigt många olika mediciner innan man hittar rätt. Vissa hittar aldrig rätt.

Men det forskas faktiskt på det området också. Kanske kommer man i framtiden genom till exempel ett blodprov kunna se vilken medicin som passar ens gener. Så här sa vetenskapsjournalisten och författaren Miki Agerberg när jag intervjuade honom 2011:

– Jag har läst någonting om det ganska nyligen, att man skulle kunna se att om du har vissa gener så är du liksom känslig för en viss medicin. Farmakogenetik som det kallas. Det är ett rätt enkelt sätt att använda sig av genforskning, det borde man kunna komma fram på. Att man ser till exempel att ”du ska ha Efexor” eller så, det vore bra.

Allt som allt är det ändå helt klart så att behandlingarna har blivit bättre och mer effektiva. Även om psykiatrin fortfarande måste förbättras mycket har de fått fler verktyg att arbeta med, till exempel internetterapi (där Sverige har varit en föregångare i utvecklingen) som gör det billigare att erbjuda terapi till fler.

De här framstegen skriver jag mycket om i min bok, bland annat i frågorna ”Var står forskningen om panikångest?”, ”Var står forskningen om depression?” och ”Vad fungerar bäst: medicin eller terapi?” (som finns i två frågor: en för panikångest och en för depression).

4. Bättre information

En av anledningarna till att jag skrivit min bok om panikångest och depression som kommer ut i vår, och en gång startade 1000glada.se, är att viktig information som psykiskt sjuka behöver inte var tillgänglig.

Här finns det fortfarande mycket att göra, jag hoppas att min bok kan hjälpa till i det arbetet, men faktum är att det har blivit lättare att få tag på tillförlitlig information om psykisk ohälsa bara de senaste åren.

Det finns många andra sajter än mina och det har börjat dyka upp bra böcker även på svenska (tidigare har nästan alla bra böcker om psykisk ohälsa varit på engelska), bland annat ”Ingen panik” av Per Carlbring och Åsa Hanell om panikångest och ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg om depression.

Dessutom har Statens beredning för medicinsk utvärdering de senaste tio-tjugo åren gjort stora genomgångar av alla vetenskapliga studier för ångestsjukdomar och depression bland annat. Man kan läsa hela deras studier eller bra och lättbegripliga sammanfattningar som är specialskrivna för patienter. Alla rapporter finns att läsa gratis på deras hemsida.

Man kan också få mycket bra information från sjukvårdens sidor 1177.se och vardguiden.se, som bara de senaste åren har satsat mycket på att ge bra och lättbegriplig information om symtom, behandlingar och annat som är viktigt att veta för den som blir psykiskt sjuk.

5. Organiserade patienter

Många fysiska sjukdomar har haft rikstäckande patientföreningar länge, vilket har gjort att de kunnat påverka både beslutsfattare och allmänhet för att underlätta för sina medlemmar. Eftersom de har funnits länge har de haft längre tid att organisera sig och har fler lokalföreningar runt om i landet. Här är några exempel på vanliga fysiska sjukdomars patientföreningar, när de startade och antal lokal-/länsföreningar:

1943 Diabetesförbundet (96 lokalföreningar)
1956 Astma- och allergiförbundet (112 lokalföreningar)
1982 Bröstcancerföreningarnas Riksförbund (33 lokalföreningar)
1986 Parkinsonförbundet (25 länsföreningar)

För psykiska sjukdomar har det inte funnit patientföreningar förrän ganska nyligen. Svenska Ångestsyndromsällskapet registrerades först 1992, Föreningen Balans (för depressioner) bildades ännu senare, nämligen 1997 och blev Riksförbundet Balans först i augusti 2012:

1992 Svenska Ångestsyndromsällskapet (33 lokalföreningar)
1997 Föreningen Balans (9 länsföreningar)

Patientföreningarna för psykiska sjukdomar växer snabbt och får mer och mer inflytande. Ett exempel på det är att socialförsäkringsministern, Ulf Kristersson, besökte Föreningen Balans årsmöte 21 mars i år.

Psykisk ohälsa börjar sakta men säkert komma på agendan genom att patienterna organiserar sig. Det här området är väldigt viktigt och har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.

6. Forskningsframsteg

Mycket forskning världen över riktar in sig på psykisk ohälsa idag. Jag har två frågor i boken där jag skriver om forskningsframsteg inom panikångest respektive depression. Där skriver jag bland annat om hjärnbildsteknik:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.

I hjärnbildsstudier av deprimerade människor är det några delar av hjärnan som återkommer särskilt ofta, för att forskare hittar förändringar i utseende eller funktion just där: hippocampus, amygdala och pannloben. Hippocampus (en liten del av hjärnan där bland annat lokalsinne och minnesbildning sitter) är särskilt intressant.

De här studierna av deprimerade människors hjärnor visar ofta att hippocampus har blivit mindre, eller har lägre aktivitet, än friska människors hjärnor. Men nu har forskare kunnat visa att nya nervceller kan bildas i hippocampus om man får behandling med antidepressiv medicin, ECT eller psykoterapi, så att området växer till sig igen.”

Jag skriver även om framsteg inom genetikområdet, där till exempel 5-HTT-genen är väldigt intressant, om kopplingen till fysiska sjukdomar, livsstilsfaktorer (till exempel har det visat sig i att panikångest och paniksyndrom är vanligare i länder med längre vintrar) och så vidare.

Forskningen går framåt hela tiden med andra ord, vi kan mer idag om psykisk ohälsa än vad vi någonsin kunnat förut och det finns anledning att tro att det kommer att bli ännu bättre i framtiden.

Sammanfattning

Jag tycker att det finns mycket positivt att säga om utvecklingen inom området psykisk ohälsa. Det viktigaste tycker jag är öppenheten eftersom den har legat så långt efter så länge, men nu har börjat bli oerhört mycket bättre. Behandlingarna är också viktiga så klart, men också att psykpatienter börjat organisera sig såsom patienter med andra sjukdomar har gjort länge.

Det finns bättre och mer lättillgänglig information om psykisk ohälsa idag, vilket bidrar till att folks attityder kring psykisk ohälsa blir bättre. Dessutom händer det mycket inom forskningen. Allt som allt finns det med andra ord mycket som har förändrats till det positiva de senaste tio-tjugo åren, eller hur!

Källor:

Agerberg, M. (2011). Ut ur mörkret. En bok om depressioner. Lund: Studentlitteratur.

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hjärnkoll. (2012). Personliga möten som förändrar attityder och beteenden. [www] Hämtat den 2 oktober 2013

Information om olika patientföreningar har jag hämtat på deras respektive hemsidor, Wikipedia samt Allabolag.se.

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.