Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Inför min intervju med Markus Heilig, professor inom psykiatri i Linköping, har jag läst två av hans böcker. Dels ”Alkohol droger och hjärnan” från 2015 (min recension av den kan du läsa här) och dels boken ”Han, hon och hjärnan” från 2018. Läs min recension av den senare här nedan.

Markus Heilig är född 1959 och har en lång karriär i psykiatrin bakom sig, både i Sverige och i USA där han bodde i drygt tio år efter att ha fått en forskartjänst där 2003. Sedan 2015 är han tillbaka i Sverige och Linköping, där han forskar om beroende.

Markus är även en orädd debattör som har gett sig in i flera kontroversiella frågor genom åren. Redan när han lämnade Sverige 2003 skrev han en eldfängd debattartikel i Dagens Nyheter där han förklarade att han kände sig tvingad att flytta till USA för att slippa den vetenskapsfientliga svenska psykiatrin, som enligt honom hade kidnappats ”någon gång på 70-talet av högljudda, ideologiskt drivna och demagogiskt skickliga personer inom och utom den psykiatriska professionen”.

Sedan dess har han även debatterat skolfrågor och könsfrågor, inte minst 2021 i SVT-serien ”Från savannen till Tinder” med Belinda Olsson. Innan dess hade han redan hunnit ge ut den här boken, ”Han, hon och hjärnan” (Natur och Kultur 2018), och alldeles nyligen var han en av de debattörer som skrev en debattartikel som argumenterade mot den nya könstillhörighetslagstiftningen.

Minerat ämne

Den här boken inleds med att Markus förklarar varför han intresserat sig för biologiska könsskillnader, och inte minst skillnader i hjärnan. Han berättar att han i diskussioner med sina två döttrar insåg hur lite han vet om könsskillnader i hjärnan. Insikten gjorde att han började undersöka frågan närmare.

Heilig inser att frågan är känslig, vilket antagligen är skälet till att boken inte är särskilt polemisk, snarare tvärtom. Han går varsamt fram och beskriver sig själv som tämligen omanlig sedan barnsben (då han enligt egen utsago såg ut som en liten flicka), en person som aldrig passat in i den stereotypa mansrollen.

Han förklarar sedan att biologiska skillnader mellan könen har underskattats inom vetenskapen länge, där till exempel somliga läkemedel (såsom sömnmedel) kräver olika dosering beroende på kön, vilket enligt Heilig leder till att kvinnor ibland får för höga doser utskrivna. Sådana insikter har gjort att NIH (National Institutes of Health) – världens största forskningsfinansiär inom biomedicinsk forskning – har börjat kräva att den som vill ha forskningsanslag ska inkludera både män och kvinnor i sina studier.

Han tar även upp andra typer av ojämlikhet, som att tjejer inte har samma möjligheter att gå vissa utbildningar och arbeta inom vissa yrken, och att de får lägre betalt än sina manliga kollegor trots att de utför samma jobb. Många gånger beror detta på att mindre könsskillnader antingen förstoras, eller att de inte alls existerar och att snedvridningen snarare har andra orsaker. Till exempel tror han inte att det faktum att kirurger oftast är män har någonting att göra med en biologisk fallenhet för yrket, utan att det istället beror på en ”hierarkisk, ultrakompetetiv grabbkultur” som tränger undan kvinnor.

Så långt retar han antagligen inte upp särskilt många. När han däremot kommer in på verkliga biologiska skillnader mellan könen, och hur man ska förhålla sig till dessa, misstänker jag att en del sätter kaffet i halsen. Heilig understryker visserligen att dessa skillnader i regel är små och därför rätt ointressanta, när andra förklaringsmodeller har större värde. I vissa fall menar han dock att skillnaderna är signifikanta och behöver beaktas. Bland annat tar han upp forskning som visar att pojkars framlober mognar långsammare än flickors, och att vi därför sannolikt behöver ”ändra klassrumsmiljön så att den blir mindre stökig och inte kräver att pojkar endast kan uppnå akademisk framgång om de lyckas sitta stilla fyrtiofem minuter i taget”.

I andra fall kan även små skillnader i medeltal ha stor effekt. Heilig tar upp att det tycks finnas skillnader i verbal och matematisk förmåga mellan könen ­– även om man försöker utjämna förutsättningarna för pojkar och flickor att utveckla sina verbala och matematiska förmågor kvarstår skillnaden till stor del. Exempelvis verkar det som att pojkar är överrepresenterade i den allra mest matematiskt begåvade gruppen barn.

Det här ställer frågor som Heilig försöker resonera kring. Består skillnaden kanske av ännu oidentifierade sociala skillnader som missgynnar flickors matematiska utveckling, eller är skillnaden snarare biologisk? Och om ett kön har en större fallenhet för någonting som ett visst yrke kräver, ska man acceptera att det könet blir överrepresenterat i det specifika yrket eller ska man på olika vis försöka utplåna skillnaderna?

Själv tycker Heilig att man ska göra allt för att ge könen samma förutsättningar att lyckas, men acceptera att fördelningen i vissa yrken eller på vissa utbildningar blir skev, vilket kan sägas vara bokens bärande tema. För att underbygga sin tes berättar han om intressant forskning och vad han tycker att man kan dra för slutsatser av den. Oavsett om man accepterar hans slutsats eller inte är det spännande att få de vetenskapliga studierna presenterade på ett lättbegripligt sätt.

Sammanfattning

”Han, hon och hjärnan” är en intressant och tankeväckande bok om biologiska skillnader mellan könen. Lättbegripligt språk och bra bilder underlättar förståelsen för forskningen och noterna i slutet av varje kapitel (där han förklarar olika påståenden närmare) är nästan lika spännande som boken i övrigt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 241
Förlag: Natur & Kultur
ISBN: 9789127822245

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Markus Heilig är professor i psykiatri i Linköping och har tidigare varit forskningschef på amerikanska National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism i tio år. Inför min intervju med Markus i podden Sinnessjukt läste jag två av hans böcker ­– ”Hon, han och hjärnan” från 2018 och ”Alkohol droger och hjärnan: tro och vetande utifrån modern neurovetenskap” som kom ut på svenska 2015 (originaltitel ”The thirteenth step: Addiction in the age of brain science”).

”Alkohol, droger och hjärnan” är ett rätt omfattande verk med sina 331 sidor, men det är populärvetenskapligt skrivet och går utmärkt att läsa även om man inte är insatt i ämnet sedan tidigare. Heilig skriver begripligt och intresseväckande och trots att vissa kapitel avhandlar avancerad forskning, kan man följa den röda tråden även om man inte förstår precis allt under vägens gång.

Beroendets historia

Till att börja med får läsaren en bakgrund till både ämnet och författarens väg in i beroendeforskning. Han beskriver kort berusningens historia, till exempel om hur man jäste vin i antikens Grekland och hur nomader på den ryska tundran (där det var för kallt för att framkalla alkohol genom jäsning) letade efter berusande svampar.

Heiligs egen historia är rätt dramatisk och går via Polen (där han är född) till flyktingläger i Italien och Sverige och sedermera uppväxten i Lund. Vi får veta att flera av hans barndomsvänner söp eller knarkade ihjäl sig och att detta påverkade hans val av specialisering på läkarutbildningen. Han förklarar också att han plågas av det faktum att hans patienter har så låg status i samhället:

”Även i grunden varmhjärtade och omtänksamma människor skiljer rutinmässigt mellan ’oss’, de goda medborgare som förtjänar hjälp när vi drabbas av svårigheter, och ’dom’ ­– de i grunden annorlunda människor i samhällets utkant som ofta inger oss obehag genom att lukta illa, ragla, skrika, bete sig konstigt i tunnelbanan eller sluta andas på golvet på en offentlig toalett. De får skylla sig själva.”

Beroendevården har dock förändrats till det bättre under de decennier han själv arbetat där, vilket inger hopp. Han redogör för situationen i slutet av 90-talet, då vården enligt Heilig var allt annat än evidensbaserad:

”Det var 1997. Jag hade just utsetts till chef för en ny stor beroende klinik i Stockholm. Vi hade en personalstyrka på runt fyrahundra personer, närmare hundra slutenvårdsplatser, en egen akutenhet i stadens centrum och åtskilliga mottagningar utspridda i den drogtätaste delen av regionen. Det var bara ett problem. Trots att vi var knutna till det berömda Karolinska Institutet hade vi inte en aning om vad vi höll på med.”

Författaren ger oss sedan en överblicksbild över kunskapsläget idag och hur det har utvecklats över tid, där både djurförsök och studier av människor gett kunskap om hur beroende uppstår och vidmakthålls. En hel del av beskrivningen är på molekylär nivå, där Heilig beskriver hjärnans belöningssystem och hur dess dopaminnervbanor och dopaminreceptorer påverkas av exponering för olika substanser.

Även studier av beteendemönster hos möss och råttor skildras. Heilig redogör för vilka antaganden forskare har gjort genom historien, och hur de har utformat sina djurstudier utifrån dessa hypoteser. Det är en intressant insikt i hur även till synes små förändringar i förutsättningarna kan förändra djurens beteenden, och vad detta betyder för tolkningen av resultaten. Vilka förutsättningar kan antas bäst spegla mänskliga förhållanden (djurstudier ligger ofta till grund för studier på människor), och hur vet man det?

Förbättringar och bakslag

Mycket av forskningen rör förstås läkemedel, och där blandas forskningsframgångar med förödande misslyckanden. Heilig beskriver de läkemedelsbehandlingar som genom decennier av forskning har vuxit fram och gjort att man äntligen kan erbjuda effektiv hjälp till en mycket utsatt patientgrupp. Samtidigt menar han att dessa läkemedel fått för dåligt genomslag i vården, där undersökningar visat att många allmänläkare inte ens känner till att behandlingarna finns och är effektiva.

Han beskriver även de många bakslagen inom läkemedelsforskningen, där stora investeringar inte lett någonvart och gjort att läkemedelsindustrin lämnat fältet. Ett exempel är så kallad CRF-blockad, där vissa CRF-blockerande substanser minskade återfallsrisken i djurförsök och skapade enorma förhoppningar om nya behandlingar, eftersom återfall är ett av beroendevårdens största gissel.

Dessvärre var det till att börja med oerhört svårt att hitta läkemedel som kunde åstadkomma CRF-blockaden även hos människor. När kemister efter åratal av försök äntligen lyckades med detta, visade sig dessa substanser istället inte alls påverka återfallsrisken. Sådana bakslag har gjort att investeringarna sinat. ”Det finns i dagsläget en stor skepsis inom läkemedelsindustrin mot att alls satsa på utveckling av nya psykiatriska mediciner. Om vi inte lär av misstagen är det stor risk att eran med ständigt förbättrade behandlingsmöjligheter kommer till ett abrupt slut”, sammanfattar Heilig det dystra läget.

Boken beskriver också hur själva beroendevården har utvecklats de senaste decennierna. Heilig skildrar situationen i USA där AA-rörelsen har stort inflytande, på gott och ont. Han jämför med beroendevården i Sverige (som den såg ut 2015) och förklarar skillnaderna, samt skissar en vision för framtiden och vilka behandlingsformer han tror kommer att utvecklas och göra beroendevården bättre.

Sammanfattning

Sammantaget är det här en oerhört välskriven och intressant bok. Heilig tar oss med till spännande platser där beroendevården har utvecklats genom åren. Han bjuder på sig själv och är ödmjuk men tydlig. Boken har några år på nacken och ibland märks det att den är skriven för en amerikansk marknad, men Gun Zetterströms översättning är precis som boken i övrigt utmärkt. Både patienter, anhöriga och andra som är intresserade av ämnet borde läsa den.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 331
Utgiven: 2015-10-22
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
ISBN: 9789127141797

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Bra böcker om adhd kan vara guld värt för den som vill förstå diagnosen. Jag har läst många av de böcker om adhd som finns på svenska numera. Här är min lista med de bästa böckerna om adhd som jag läst hittills.

Uppdatering 5 mars 2024: har lagt till två nya böcker.

1. Essence : Om adhd, autism och andra utvecklingsavvikelser av

Christopher Gillberg är antagligen världens mest meriterade forskare inom neuropsykiatri (NPF). Han driver Gillbergcentrum i Göteborg och har forskat på detta ämne i femtio år. ”Essence – Om adhd, autism och andra utvecklingsavvikelser” är en lättläst och väl underbyggd bok om Essence-uttrycket, som är hans eget och är ett slags paraplybegrepp för olika neuropsykiatriska tillstånd. Akronymen står för ”Early Symptomatic Syndromes Eliciting Neurodevelopmental Clinical Examinations” och inbegriper förutom ADHD även autism, Developmental coordination disorder (DCD) och andra besläktade tillstånd.

Den här boken beskriver de olika tillstånden på ett grundläggande vis och sätter dem i relation till varandra. Gillberg beskriver vilka behandlingar som är effektiva och vilken forskning som finns för de olika diagnoserna, samt hur de samvarierar i befolkningen. Boken är visserligen rätt översiktlig, men därför inte heller så värst lång (167 sidor).

Finns att köpa här.

2. Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund

Lotta Borg Skoglund är en svensk psykiatriker och ADHD-forskare, som jag har intervjuat i min podd Sinnessjukt. ”Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna” riktar sig förstås främst till flickor och kvinnor med ADHD och har sedan den kom ut fått mycket uppskattning och uppmärksamhet. Uppenbarligen har könsaspekten i det här fältet inte uppmärksammats tillräckligt eftersom den här boken nått en stor publik. Det är inte svårt att förstå varför den blivit så populär när man läser den, den är både lättbegriplig och välskriven.

Lotta poängterar visserligen ofta i boken att det saknas högkvalitativ forskning kring många av de ämnen som boken behandlar, men hon försöker beskriva dem utifrån den forskning som trots allt finns samt sin egen kliniska erfarenhet. Även om det är problematiskt att förlita sig så mycket på klinisk erfarenhet (eftersom den inte sällan visar sig felaktig när forskare undersöker den systematiskt) tror jag att boken i stort beskriver ämnet på ett rättvisande och antagligen rätt förlösande vis för de flickor och kvinnor som känner sig missförstådda av vården och samhället.

Boken beskriver grunderna i ADHD på ett bra sätt och sätter diagnosen i ett könsperspektiv, utifrån den forskning som finns och Lottas egna erfarenheter som behandlande läkare. Den stora behållningen med boken är kanske dock de många patientfall ur verkligheten som säkert ger stor igenkänning hos läsaren, där flickor och kvinnor med ADHD beskriver sin vardag och hur diagnosen präglar deras liv.

Finns att köpa här.

3. Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld av Anja Wikström

Den mörkaste boken på den här listan helt klart, men också den som förändrat min bild av adhd mest. ”Ingen familj är en ö: adhd, föräldraskap och skuld” är en roman baserad på Anja Wikströms eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Anja bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare och boken är utgiven på Ordfront förlag där även en av mina böcker är utgiven (”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).

Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn och samlad. I boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning, vilket är en förutsättning för att My ska få stöd, inte minst i skolan.

Men vi får också en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd är väldigt gripande och känns autentisk, bokens fina omdömen från andra människor med adhd förstärker den känslan ytterligare. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har faktiskt intervjuat även Anja i podden, där hon berättade om boken och hur hennes egen familj – som boken alltså baserar på – fungerar. Hursomhelst är det här en bok jag rekommenderar varmt, kanske framför allt till föräldrar som antingen själva har adhd eller har barn med diagnosen, eller både och.

Finns att köpa här

4. Åren går, adhd består: Att få en diagnos som vuxen och åldras med adhd av Lotta Borg Skoglund

Psykiatrikern och forskaren Lotta Borg Skoglund har förutom sin populära bok om ADHD bland flickor och kvinnor (se ovan) även skrivit en bok som riktar sig till medelålders och äldre personer med ADHD. ”Åren går, adhd består: Att få en diagnos som vuxen och åldras med adhd” är en populärvetenskaplig och välskriven bok vars titel beskriver precis vad den handlar om.

Boken är väldigt lik ”Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna” i sitt upplägg – rätt mycket grundläggande och lättförståelig fakta om ADHD (och ADD), blandade med forskning, Lottas egna kliniska erfarenheter av att ha arbetat med medelålders och vuxna personer med ADHD, samt dessa patienters egna berättelser. Vittnesmålen från personer med ADHD är ofta väldigt drabbande, det är ingen romantiserad bild Lotta målar även (om det finns gott om ljusglimtar också). Jag tror att den här boken bidrar med mycket igenkänning och kunskap till en, vad det verkar, lite bortglömd patientgrupp.

Finns att köpa här.

5. Coolt med ADHD av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

”Coolt med ADHD” är en ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon blir missförstådd av lärare och vänner och känner sig inte som de andra barnen. Fast hon förstår också att adhd:n har fördelar som hjälper henne.

Boken är tänkt som ett stöd för barn och deras föräldrar, samt lärare i grundskolan. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

6. Underbara ADHD: den svåra superkraften av Georgios Karpathakis

”Underbara ADHD: den svåra superkraften” har jag hittills bara hunnit börja läsa, men jag vill ha med den på listan ändå eftersom jag tycker den verkar väldigt bra. Boken är skriven Georgios Karpathakis som jag faktiskt också har intervjuat i podden, han är också en av de intervjuade i min bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”.

Georgios driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både genom Georgios egen historia som är väldigt stark (han har själv adhd och har försökt ta livet av sig sex gånger), men också genom att berätta om vetenskapen kring diagnosen. Förutom Anders Hansens bok är det här den boken som innehåller mest fakta, vilket jag uppskattar.

Finns att köpa här

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Det finns många populärvetenskapliga böcker som helt eller delvis handlar om sömn, en del skrivna av svenska författare, en del översatta till svenska och förstås en hel uppsjö på engelska. När jag och psykiatrikern Markus Takanen skulle spela in en sömnspecial till min podcast Sinnessjukt ville jag förkovra mig lite för att kunna ställa initierade frågor.

Ingen av de populärvetenskapliga böckerna lockade dock, antingen var de skrivna av (som jag tycker) oseriösa författare som Michael Mosley, eller så verkade författaren legit men anslaget för säljigt och förenklat. Markus hade dock ett tips på en ny bok som han tyckte var seriös, nämligen ”Sömn vid hälsa och ohälsa” som Studentlitteratur gav ut 2023. Det är en antologi som är tänkt som lärobok för vårdpersonal, främst sjuksköterskor.

Redaktörer för boken är Pernilla Garmy, Linda Gellerstedt, Amanda Hellström, Annika Norell och Christina Sandlund. De är alla kliniker och sömnforskare, likt resten av bokens författare (där de flesta arbetar som sjuksköterskor, medan ett par är läkare eller psykologer): Charlotte Angelhoff, Birgitta Bondenius, Jan-Erik Broman, Katarina Danielsson, Rhiannon Djupdalen, Patricia Granzin, Arja Höglund, Siri Jakobsson Störe, Markus Jansson-Fröjmark, Anna Kjellsdotter, Frida Rångtell, Romana Stehlik, Jenny Theorell-Haglöw, Maria Tillfors, Martin Ulander, Jan Ulfberg, Pontus Wasling och Sofia Zwedberg.

Boken är uppdelad i fem delar (”Sömn – så funkar det”, ”Sömn genom livet”, ”Sömnstörningar”, ”Sömn i samband med sjukdom” och ”Att främja sömn och återhämtning under utmanande förutsättningar”) och totalt 20 kapitel. Uppdelningen i de olika delarna känns inte alltid helt naturlig, men så är det i regel med antologier och det är inget större problem. För vårt syfte i podden var främst del fyra intressant, där de har ett längre kapitel om sömn och psykiatriska tillstånd såsom bipolär sjukdom, depression, ångest, NPF (adhd/autism) och så vidare.

Välskrivet men lite torftigt

De olika författarna bidrar med texter inom sina respektive expertisområden. En del är experter på särskilda sömndiagnoser, andra skriver om sömnproblem kopplade till olika åldrar eller specifika livsförhållanden såsom skift-/nattarbete eller sömnproblem som uppstår som en konsekvens av andra sjukdomar. Boken är som sagt främst tänkt som lärobok för sjuksköterskor och annan vårdpersonal, och som sådan vill författarna täcka in det mesta, vilket gör att boken (på gott och ont) mer får karaktären av en uppslagsbok.

Bokens syfte gör även att den innehåller en hel del om omvårdnad, vilket förstås skiljer den från en populärvetenskaplig bok. Det gör den också rätt lång (366 sidor) men omvårdnadsaspekterna är i regel tydligt avskilda och kan därför lätt hoppas över om man inte är intresserad. Två andra saker som skiljer boken från en populärvetenskaplig bok är språket och priset. Språket är ibland formellt och lite högtravande på det typiskt akademiska viset, och boken kostar i skrivande stund 509 kronor på Bokus, vilket förstås är saftigt men rätt normalt för studentlitteratur.

Som lekman uppfattar jag boken som väldigt välgjord, och inte alls tillspetsad eller säljig. Det är en stor fördel som jag tycker väger upp både det ibland onödigt krångliga språket och det höga priset (jag själv fick dock ett recensionsex, så det är ju lätt för mig att säga). Registret saknar en del nyckelord, vilket gör boken svårare att söka information i, men även det är en petitess.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om sömn. Trots att den främst är avsedd som lärobok för blivande sjuksköterskor tror jag att den är att föredra även för patienter på jakt efter väl underbyggd information. Om man vill ha ett populärvetenskapligt alternativ kan man testa ”En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre” av Björn Hedensjö, som dock har över tio år på nacken.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 366
Utgivningsdatum: 2023-05-03
Förlag: Studentlitteratur
Dimensioner: 25 x 238 x 163 mm
Vikt: 655 g
ISBN: 9789144143583

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Lotta Borg Skoglund är överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri. Hon är även en flitig debattör som ofta syns i media och på olika psykiatrikonferenser, inte minst pratar hon om adhd, vilket också är det hon främst forskar om. Jag har själv intervjuat henne i min podcast Sinnessjukt.

Snart släpps första delen av min intervju med ADHD-forskaren Lotta Borg Skoglund. Där berättar hon bland annat att flickors ADHD oftare ses som ett psykosocialt problem, medan pojkars ADHD snarare anses ha biologisk bakgrund. pic.twitter.com/hqim24yVo9

— Christian Dahlström (@c_dahlstrom) April 18, 2024

”Åren går – ADHD består” är Lottas femte och senaste bok, mest känd av hennes tidigare utgivning är troligen ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna” från 2020 (läs min recension av den här). Den är precis som den här boken inriktad på en specifik grupp inom adhd-fältet som inte verkar uppmärksammas så mycket. Lotta skriver att adhd främst förknippas med unga pojkar, och att hon därför vill lyfta fram dels flickor och kvinnor med adhd (som i fallet ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna”) och dels äldre personer med adhd.

Den här boken handlar om de senare och redan tidigt i boken understryker författaren att det inte finns så mycket forskning om adhd hos äldre. Den forskning som trots allt finns redovisas i boken, som i övrigt främst består av hennes kliniska erfarenheter och vittnesmål från några av hennes äldre adhd-patienter.

Det är inte helt oproblematiskt att skriva en populärvetenskaplig bok om någonting där det ännu inte finns särskilt mycket forskning. Ens egna kliniska erfarenheter kan lätt färgas av felaktiga uppfattningar (eng. bias) som exempelvis konfirmationsbias (att man oftare lägger märke till sådant som bekräftar ens egen världsuppfattning) eller att de patienter man träffar inte är representativa för patientgruppen man försöker beskriva.

Lotta är själv forskare så detta är säkert någonting hon själv har övervägt innan hon började skriva boken. Uppenbarligen landade hon i att det ändå var angeläget att skriva en bok för att hjälpa den här patientgruppen, och när jag läser boken blir jag övertygad om att hon har rätt i det. Genom att hela tiden poängtera vad som ”bara” är klinisk erfarenhet, och hur starkt eller svagt forskningsstödet är när det faktiskt finns studier, ger hon läsaren en ärlig bild av det otillfredsställande kunskapsläget. Många andra populärvetenskapliga författare hade gjort det lättare för sig och renodlat budskapet för att underlätta bokförsäljningen.

Patientberättelser största styrkan

Boken är uppbyggd på ett rätt traditionellt vis i den här genren. Den inleds med en lätt faktadel i början, som innehåller olika definitioner och diagnoskriterier, vi får även veta lite om vad forskningen om adhd i allmänhet har slagit fast, vad av detta som också har beforskats för den äldre patientgrupp som boken riktar sig till, vad man forskar på just nu och vad det kan betyda för framtiden.

Sedan beskriver Lotta hur adhd skiljer sig åt hos män och kvinnor, levnadsvanors betydelse, vilken samsjuklighet som är vanlig vid adhd och sedan ett kapitel om relationer och åldrande, vilket är ett centralt tema för många av Lottas patienter (många har exempelvis brustit i föräldraskapet som en konsekvens av sin diagnos och försöker reparera relationen till sina barn).

Kapitel 8 är sedan bokens i särklass längsta kapitel och handlar om vad man kan göra för att komma tillrätta med sin adhd, med särskilt fokus förstås på de problem som äldre personer med adhd ofta lever med. Det är precis som alla andra kapitel fint inramat av de patientberättelser som jag tycker är bokens största styrka, och som jag gissar kommer ge många läsare råd och förtröstan.

Bokens enda större brist var att det var något fler språkliga fel än vad jag är van vid i Natur och Kulturs utgivning, som annars brukar (brukade?) vara bäst i klassen i det avseendet. Som författare själv tycker jag främst det är redaktörens fel, eftersom man som författare tröskat igenom texten så många gånger att det till sist blir närmast omöjligt att upptäcka fel som ett par färska ögon lättare kan se. Förutom små korrfel tycker jag exempelvis att en del meningar är onödigt krångliga, eller onödigt långa. Här är ett exempel på det senare:

”Samsjukligheten mellan adhd och autism är vanligare än vad vi tidigare trott även hos vuxna och äldre som kan beskriva att deras utmaningar i sociala sammanhang snarare handlar om att de a) har så svårt att reglera sina känslor och därför hamnar i konflikter, b) är impulsiva och säger saker som uppfattas opassande eller sårande av andra eller c) på grund av ouppmärksamhet och svårigheter att filtrera yttre intryck missar viktig information i sociala sammanhang eller helt enkelt blir alldeles för trötta av sociala situationer och behöver välja bort dem för att orka med resten av livet.”

Totalt sett är språkfelen förmodligen något som de flesta inte alls reflekterar över, även om jag tänker att långa meningar borde missgynna just personer med koncentrationsbesvär.

Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en utmärkt bok som jag tror kommer göra stor skillnad för målgruppen. Lotta Borg Skoglund kombinerar vetenskaplig skärpa med empatisk förmåga på det sätt som jag själv älskar när jag läser den här typen av böcker.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här
 

Språk: Svenska
Antal sidor: 206
Förlag: Natur och Kultur Läromedel
ISBN: 9789127179998

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Craig J. Bryan är en amerikansk suicidforskare som är professor på Ohio State University. Han har tilldelats flera utmärkelser för sin forskning och har skrivit flera böcker om suicidprevention, varav ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” från 2021 är den senaste.

Jag själv läste den inför en panel om självmord jag skulle delta i under Almedalsveckan i somras, och gillade den så mycket att jag hörde av mig till Craig för en intervju. Den intervjun publiceras snart i min podcast Sinnessjukt.

Ifrågasätter konsensus

Bryan berättar i början av boken om hur han tog värvning under Irak-kriget, för att arbeta som psykolog inom det amerikanska flygvapnet, först i Texas och sedan i sex månader på en amerikansk militärbas i Irak. Han hade länge varit särskilt intresserad av suicidfrågor och under sin tid i Irak stötte han på en marinsoldat som försökt begå självmord, trots att han inte hade några tidigare psykiska problem.

Efter det fallet började han notera samma mönster hos somliga andra patienter som genomfört självmordsförsök – inte ens med mycket god vilja kunde han påstå att de led av någon psykisk störning, de hade helt enkelt fattat ett impulsivt beslut under en avgränsad period av stark känslomässig påfrestning. Han beskriver hur det fick honom att ifrågasätta en av sanningarna inom självmordsprevention, nämligen att 90 % av alla som försöker begå självmord lider av psykisk sjukdom.

Enligt Bryan har den tesen dåligt stöd i forskningen, han menar att en mer rättvisande uppskattning av förekomsten ligger någonstans kring knappt 50 %. Dessutom tycker han att det är fel att utgå från att det alltid är den psykiska sjukdomen som är orsaken till självmordsförsöket (även om det antagligen är det hos en del). Felaktiga grundantaganden kan göra det svårare för vården och samhället att undvika att folk dör i självmord, enligt författaren.

Otillförlitliga varningssignaler

En annan av de traditionella uppfattningarna om självmord som Bryan nagelfar i boken, är den om att självmord alltid föregås av varningssignaler som anhöriga kan uppfatta. Han skriver bland annat:

“For many, however, a loved one’s death by suicide is an unexpected event that occurs with little to no apparent forewarning, seemingly out of the blue. The unexpected nature of many suicide deaths stands in sharp contrast to the suicide prevention community’s assertion that suicidal behaviors are preceded by warning signs or indicators that signal the behavior’s emergence. Recognizing these warning signs, the logic goes, is a critical first step for preventing suicide. Of course, warning signs are useful only to the extent that they can be reliably recognized. Because of this, ‘raising awareness’ about suicide and its warning signs has become a cornerstone of suicide prevention efforts and is a common feature of most public calls to action.”

Bryan beskriver självmord istället som ett ”wicked problem”, som är kolossalt komplicerat och inte har någon egentlig lösning. Många olika vägar kan bära till ett självmordsförsök och genom att inse detta kan man utforma strategier som fångar den komplexiteten och gör oss bättre på att undvika självmord.

Bryan erbjuder själv många tänkbara vägar mot en mer effektiv suicidprevention. Inte minst poängterar han att det redan finns flera psykoterapier som visat sig minska självmordstankar och självmordsförsök, men att dessa används alldeles för sällan. Han menar också att självmordsskattningsverktyg bör utvecklas för att bli mer träffsäkra, och visar även varför dagens metoder har stora brister.

Bland det mest hoppingivande i boken är det som handlar om ”means restrictions”, att begränsa tillgången till dödliga självmordsmetoder. Bryan visar ett stort antal lyckade försök att minska självmorden genom att exempelvis sätta upp skyddsstängsel på broar, göra om läkemedelsförpackningar, ta bort särskilt giftiga bekämpningsmedel, och så vidare. Bryan menar att man bör fokusera mer på sådana miljöaspekter, såsom man gjort i det lyckade arbetet med att minska trafikdödligheten i både USA och i andra delar av världen:

”Suicide prevention has historically taken a very different approach. Instead of seeking to change environmental and contextual hazards that contribute to suicide, our efforts have by and large focused on methods designed to change the individual.”

Den här boken är ingen tegelsten utan knappt tvåhundra sidor, plus referenser. Den finns ännu bara på engelska men är välskriven och i stora delar rätt lättläst (förutom möjligen en del i mitten, som handlar om en rätt avancerad modell för att beskriva självmordsbenägenhet). Jag rekommenderar alla som är intresserade av suicidprevention eller psykologi i största allmänhet att läsa den här boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Engelska
Antal sidor: 248
Förlag: Oxford University publishing
ISBN: 9780190050634

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Bra populärvetenskapliga böcker om ätstörningar växer inte på träd. När jag har frågat personer inom psykiatrin efter sådana böcker på svenska har de bara ryckt på axlarna. Kanske finns det någon jag inte känner till, och det lär komma med tiden, men med tanke på att det finns för de flesta andra områden inom psykiatrin är detta något oväntat.

Det finns däremot många självbiografiska böcker och romaner om ätstörningar, som ger bra inblick i hur det är att leva med de här diagnoserna. Marit Sahlströms utmärkta roman ”Och runt mig faller världen” om anorexia nervosa är ett bra exempel. Skälet till att jag efterfrågat populärvetenskapliga böcker om ätstörningar är dock att jag velat ta upp ämnet mer ingående i min podd Sinnessjukt, och då har jag behövt både det personliga och det vetenskapliga/kliniska perspektivet. För den som själv lider av ätstörningar kan det personliga perspektivet vara nog så viktigt, men även för dem kan en bok med vägledning till hur man blir frisk vara guld värd.

När jag efter en intervju med genetikforskaren Amir Sariaslan (som finns att lyssna på här) i Oxford i somras frågade honom om ätstörningsexperter att intervjua, föreslog han den amerikanska psykologiprofessorn Cynthia Bulik. Jag kontaktade henne och frågade samtidigt om hon kunde rekommendera någon av sina egna böcker, och hon tipsade om ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” från 2013. Tyvärr finns den inte i svensk översättning, men den är välskriven och lättbegriplig för den som är någorlunda van att läsa på engelska.

Min intervju med Cynthia blev för övrigt väldigt uppskattad av lyssnare som själva haft ätstörningar, den finns här om du vill lyssna (de första delarna är helt gratis).

Ingen utpräglad självhjälpsbok

”Midlife Eating Disorders” är inte uppbyggd som en självhjälpsbok, men inte heller som en torr lärobok för sjukvårdspersonal. Cynthia själv beskriver boken som en bok som utöver fakta ger insikter och verktyg för både patienter och behandlare, vilket är en rättvisande beskrivning:

”Although not a self-help book per se, Midlife Eating Disorders goes beyond informing the reader of the facts about eating disorders in midlife by providing reinforcing activities that enhance awareness of the problems and provide a blueprint for actively initiating and maintaining recovery. These sections can also be used as valuable tools for providers to engage individuals in their care.”

Boken är indelad i tre delar med totalt tolv kapitel. Den första delen består av fakta om ätstörningar, den andra delen behandlar vad som skiljer ätstörningar hos medelålders personer från patienter i andra åldrar, och den tredje delen om vägen ut ur ätstörningar (hur man motiverar sig att orka påbörja resan tillbaka, hur man hittar vård, vilka behandlingar som finns, vilka som fungerar osv.) Eftersom boken är skriven i en amerikansk kontext handlar den ibland även om försäkringsbolag och vad dessa täcker, men det är mycket kort och lätt att bortse ifrån.

Boken handlar i huvudsak om de vanligaste ätstörningarna: anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (på engelska BED, binge eating disorder). Cynthia skriver dock en del även om andra ätstörningar såsom restriktiv ätstörning (även kallat ARFID, avoidant/restrictive food intake disorder), och självrensning eller självrensande störning (purging disorder på engelska) samt nattligt ätande (night eating syndrome). Precis som vid andra psykiska sjukdomar är uppdelningen diagnoser emellan inte huggen i sten:

”The diagnostic categories for eating disorders are not stable, and the boundaries are fuzzy. Although some people get one eating disorder and stay in that category for the duration of their illness, many cross over or migrate to different presentations over time. It’s important to remember that diagnoses are descriptive. They give us a framework to understand someone’s difficulties, and they are a way for providers to communicate efficiently with each other and be ”on the same page.” But everyone’s eating disorder is unique. Eating disorders don’t fit into nice little boxes.”

Både vetenskap och klinisk erfarenhet

När man läser boken inser man snabbt att författaren sitter på en mycket värdefull blandning av erfarenheter. Dels av att själv ha behandlat ätstörningar i över fyrtio år, dels av att ha forskat på ämnet (Cynthia är en av världens främsta ätstörningsforskare) i flera decennier. I fallet ätstörningar är det historiska perspektivet extra angeläget (eftersom en massa icke vetenskapliga psykoanalytiska teorier var förhärskande fram till 1980-talet eller så) och författarens långa erfarenhet innebär att hon kan ge oss en bild av hur detta fält har förändrats, även om boken absolut inte är en historiebok.

Informationen om ätstörningar är trovärdig och Cynthia är noga med att ange när det finns osäkerhet i vad hon och kollegorna inom ätstörningsforskningen egentligen vet om olika tillstånd. Hon skönmålar inte heller prognoser för tillfrisknande eller vilken otrolig belastning insjuknandet innebär för den sjuke och dess anhöriga. Samtidigt är hon noga med att understryka att det alltid finns hopp och att man aldrig ska ge upp. Även här har hon en tyngd och en trovärdighet, eftersom hon kan backa upp sina påståenden med både vetenskap och egna patientberättelser, där till synes omöjliga situationer plötsligt har löst sig (trots otaliga misslyckade behandlingar under många år).  

Det är också blandningen av vetenskap och Cynthias kliniska erfarenhet som gör boken så bra. För någon som själv är sjuk tror jag att de kliniska exemplen ger en känsla av igenkänning, att man inser att man inte är ensam om sina problem. För anhöriga blir det lättare att förstå smärtan och hur svårt det är att brottas med en ätstörning. Som när patienten ”Donna” berättar om skammen som hennes hetsätningsstörning orsakar:

”I remember with shame having eaten my son’s entire sixth birthday cake, all decked out in a Lego theme, before he and his friends got home from school for the party. I had to run to the store and buy a generic undecorated sheet cake just so they would have cake. I have never felt so ashamed. When the urges would come over me, nothing, not even disappointing my son, could stop me.”

Det finns gott om liknande berättelser från patienter och deras anhöriga i boken. Anhörigperspektivet är överlag väldigt framträdande, och inte bara deras upplevelse av att leva med en person som lider av en ätstörning, utan även hur de med rätt hjälp och råd från vården kan vara till stor hjälp under vägen ut ur en ätstörning. Detta är i sig en närmast revolutionerande utveckling från 70-talets psykoanalytiska teorier där familjen tvärtom anklagades för att ha orsakat ätstörningarna. En behandling kallades till och med parentektomi (engelska parentechtomy), där de sjuka och mycket sårbara barnen skiljdes från sina föräldrar under längre perioder, under ett mycket sårbart skede av sina liv. Mer om det i min intervju med Cynthia, där hon berättar att hon själv lärde ut sådana teorier i början av sin karriär, och hur hon idag önskar att hon kunde ha det ogjort.

Sammanfattning – en väldigt bra bok om ätstörningar

Den här boken har tio år på nacken, men inom psykiatrin utvecklas kunskapen långsamt, vilket gör att boken är lika aktuell nu som när den publicerades. Även om titeln avslöjar att bokens huvudsakliga målgrupp är medelålders personer med ätstörningar, tror jag att den går utmärkt att läsa oavsett ålder. Att den inte finns på svenska är förstås ett minus, men språket är lättbegripligt och bör inte utgöra ett hinder ens för någon med knackig skolengelska. Sammanfattningsvis är det här en utmärkt populärvetenskaplig bok med självhjälpsinslag, med mycket hjärta och lika mycket hjärna.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 256
Förlag: Bloomsbury Publishing (USA)
ISBN: 9780802743503

Min intervju med Cynthia publiceras snart i Sinnessjukt, då kan du bara söka efter podden i din poddspelare så hittar du den där (det är avsnitt 222 och framåt).

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Kevin Mitchell är neurogenetisk forskare som är verksam på Trinity College i Dublin. Han har forskat om neurogenetik i trettio år och skrivit böcker på samma tema, där hans senaste bok om människors fria vilja släpps i höst.

”Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” är en populärvetenskaplig bok från 2018 om hur genetiken påverkar hur vi är och beter oss, både i termer av psykologiska drag och risk för att drabbas av olika psykiska sjukdomar och tillstånd. Jag fick själv boken rekommenderad av forskaren Amir Sariaslan inför en intervju med honom i min podd Sinnessjukt. Eftersom jag länge följt Amirs forskning och hans egen populärvetenskapliga blogg i ämnet (tidigare på hans egen sajt och numera på Substack) var jag väldigt taggad.

I boken argumenterar Michell för att de senaste decenniernas forskning har gett oss övertygande bevis för att ärftligheten för en lång rad psykologiska karaktärsdrag och psykiska sjukdomar är högre än man tidigare trott. Eftersom ämnet är så komplicerat har Mitchell valt att inleda boken med en grundlig redogörelse för hur hjärnan är uppbyggd, vad man egentligen menar när man talar om ”gener” och vilka av dessa som överhuvudtaget är betydelsefulla. Han gör det visserligen med den äran, i stora stycken går det att hänga med även som lekman, men ibland förlorar han mig ändå.

Stundtals tänker jag att ämnet kanske inte lämpar sig för populärvetenskap trots allt (och förbannar det faktum att boken ännu inte översatts till svenska). Genetik är otroligt intressant, men få saker får mig att känna mig så korkad.

Missförstått forskningsområde

Efter den grundliga genomgången av hur genetik och hjärnan fungerar, förklarar han sedan vilka olika psykologiska karaktärsdrag och beteenden som har undersökts och visat sig vara ärftliga i hög utsträckning (egen översättning):

”Resultat från sådana studier bekräftar ärftligheten för psykologiska karaktärsdrag och visar också att de inte orsakas av några särskilda aspekter av just tvillingstudier. Dessa fynd gäller alla typer av karaktärsdrag – samvetsgrannhet, extraversion, impulsivitet, aggressivitet, känslighet inför hot, värme och så vidare – såväl som intelligens, minne, språkförmåga, motorik, balans, psykologiska intressen, sexuell läggning, sömnmönster, musikalitet, aptit, sociala attityder, till och med hur religiösa människor är. Det gäller beteenden som rökning, problematiskt drickande, asocialt beteende, utbildningsnivå, otrohet och sannolikhet för skilsmässa. Och det är sant för alla typer av psykiatriska störningar, ångest, drogmissbruk, till och med självmordsbeteende. För alla dessa egenskaper eller beteenden är genetik en betydande orsak till variation i befolkningen.”

Han förklarar även varför begrepp som plasticitet och epigenetik – som av vissa har tolkats som tecken på att genetiken inte är så stark och avgörande som somliga (som Mitchell) påstår – inte alls innebär några större avsteg från de genetiska förklaringsmodellerna. Om plasticitet skriver han exempelvis att ”den plasticitet vi ser i vuxnas hjärnor låter oss ta in information om vår omvärld, men det finns få bevis för att den kan förändra våra underliggande anlag.”

När Mitchell kommer in på psykiatri går han bland annat igenom de många olika förklaringsmodeller som under årens lopp felaktigt föreslagits för psykisk sjukdom – psykoanalytiska modeller, miljögifter, vaccin och annat. Enligt Mitchell bortser dessa teorier från det som han anser redan är fastslaget: ”Vad alla dessa diskussioner om hypotetiska miljöorsaker förbiser är att vi redan vet vilken huvudfaktorn bakom dessa tillstånd är – de är överväldigande genetiska.”

Även om sista ordet säkerligen inte är sagt i den frågan, är det här onekligen en väldigt intressant och välskriven bok. Den är inte alltid lätt att förstå, men jag tror som sagt att det beror på ämnet snarare än författaren. Tyvärr är det ju ofta så att framgångsrika populärvetenskapliga böcker förenklar för mycket och överdriver vad vetenskapen egentligen kunnat slå fast, och när man läser den här boken förstår man varför det är så tilltalande för både författare och läsare att ta sådana förföriska genvägar.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla att läsa ”Innate”, det är verkligen en ögonöppnare som för mig som lekman framstår som ordentligt vetenskapligt underbyggd. Förhoppningsvis översätts den förr eller senare till svenska, men även på engelska förstår man tillräckligt väl för att ta till sig bokens huvudbudskap.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 312
Förlag: Princeton University Press
ISBN: 9780691204154

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” har tre experter samlat det viktigaste alla behöver veta om schizofreni. En väldigt lättillgänglig översikt med den senaste och viktigaste kunskapen, samt inblickar i de sjukas liv.

Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är skriven av Sten Friberg, Åsa Konradsson Geuken och Ylwa Wächter. Sten och Ylva är psykiatriker, Åsa är schizofreniforskare och docent i farmakologi. Åsas äldre bror, konstnären Mats Konradsson, lever med schizofreni sedan decennier och hans tavlor illustrerar boken.

Alla som har en anhörig med schizofreni (mig själv inkluderat) känner till sjukdomens allvar och hur den lätt trasar sönder ett liv. Man är också medveten om att vetenskapen än så länge inte har lyckats fastställa vad som orsakar sjukdomen, även om vissa riskfaktorer som droganvändning spelar in (mer om det i min intervju med beroendeexperten Joar Guterstam). På behandlingssidan är det alltjämt tunt, men boken ger exempel på de framsteg som ändå har gjorts.

Det handlar exempelvis om den tredje generationens antipsykotiska mediciner, men även psykosociala insatser som NECT-modellen för minskad stigmatisering, och IPS-modellen för att få ut de drabbade i arbetslivet. För en del som lever med schizofreni är livet numera rätt alldagligt och välfungerande, vilket är väldigt goda nyheter.

Å andra sidan finns förstås exempel på motsatsen. Som patienten Eva:

”Varje morgon när jag vaknar så undrar jag när jag kommer att bli frisk igen. När jag slipper den här sjukdomen som förstör mitt liv.”

En bra bok om schizofreni för alla

Författarna anger inte vem som är bokens målgrupp, vilket annars är vanligt i sådana här böcker. Jag misstänker att tanken är att rikta sig till patienter och anhöriga, men även vård- och omsorgspersonal (förlaget är Gothia kompetens).

Språket är nämligen lättbegripligt på ett föredömligt vis om man vänder sig till personer med en sjukdom där kognitiva besvär är vanliga. Jag tror inte att det är en slump. Samtidigt är det tydligt att man velat fokusera på en blandning av etablerad kunskap, forskningsrön och brukarperspektiv. På så vis ger man en helhetsbild som passar anhöriga och vård- och omsorgspersonal, som behöver få både en vetenskapsöverblick och förståelse för den drabbades vardag. Mixen kan förstås passa även patienter, där skamkänslor antagligen kan lindras av kunskap om sjukdomen och inblick i hur andra uppfattar den. Känslan av ensamhet, att man är en särskilt misslyckad individ, kan vara förödande.

Bokens upplägg är typiskt för genren: en bra men lättläst kunskapsöversikt om schizofreni och andra psykossjukdomar, en sammanfattning av behandlingsläget, ett par kapitel om mer praktiska frågor som anhörigas roll och olika psykosociala insatser, och sedan ett avslutande kapitel om den senaste forskningen. Alla kapitel innehåller patienters och anhörigas berättelser på det aktuella temat – skildringar som likt sjukdomen växlar mellan hopp och förtvivlan.

Det bästa med boken är den trovärdiga beskrivningen av livet med schizofreni, inte minst för- och nackdelar med mediciner och de etiska ställningstaganden som läkare ställs inför vid tvångsvård. Genom att beskriva det på ett ödmjukt sätt underlättar man antagligen för de drabbade – som ofta känner sig förföljda av myndigheter och auktoriteter, exempelvis psykiatriker som författarna själva – att förstå och kanske acceptera de integritetskränkande beslut som deras behandlare ibland tvingas ta.

Det sämsta med boken, förutom några mindre språkliga missar som hade kunnat undvikas, är priset (426 kronor på Bokus i skrivande stund). Det känns saftigt, särskilt om tanken varit att utöver vård- och omsorgspersonal rikta sig till patienter och deras anhöriga. Priset får mig att tro att den kommer säljas som kurslitteratur för exempelvis socionomer och andra, men en tråkig konsekvens är givetvis att det blir svårt för patienter att ha råd. Därför är det tur att vi har bibliotek, där hela 92 bibliotek redan tagit in boken enligt KB:s databas Libris.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om schizofreni, perfekt att sätta i handen på både den som drabbats och dennes anhöriga, eller personal inom boendestöd, socialtjänst och andra yrkeskategorier som arbetar med schizofrenisjuka.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: svenska
Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2021-05-06
Förlag: Gothia Kompetens AB
ISBN: 9789177412243

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.

Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.

På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:

”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”

Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.

Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.

Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt ­– som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande ­– men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.

Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.

Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:

”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.

Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”

Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:

”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2022-04-20
Förlag: Volante
ISBN: 9789179651916

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.

Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.

Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

Utmattningssyndrom

Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez

Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.

Finns att köpa här

Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski

Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.

Finns att köpa: här

Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar

Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:

• Del 1
• Del 2
• Del 3

Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.

Finns att köpa: här

Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück

En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.

 Finns att köpa här

Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.

Finns att köpa: här

Depression

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström

En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.

Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg

Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.

Finnas att köpa: här

Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström

En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:

Finns att köpa här (går att köpa signerad)

Bipolär sjukdom

Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.

Finns att köpa: här

Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.

Finns att köpa: här

An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.

Finns att köpa: här

Social fobi (social ångest)

Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson

Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.

Finns att köpa här

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain

En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.

Finns att köpa här

Paniksyndrom/panikångest

Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik

Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Anorexi

Och runt mig faller världen – Marit Sahlström

En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.

Finns att köpa här

ADHD

Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström

En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har även intervjuat Anja i min podcast.

Finns att köpa här

Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis

Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat  Georgios i min podcast.

Finns att köpa här

Fördel ADHD: var på skalan är du? – Anders Hansen

Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Schizofreni och psykoser

Vid vansinnets rand – Pebbles Karlsson Ambrose

Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.

Finns att köpa här

En lång väg hem – Marcus Sandborg 

Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.

Finns att köpa här

Självmord och suicidprevention

Suicidprevention i praktiken – Ullakarin Nyberg

Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.

Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Finns att köpa här

När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg

Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.

Finns att köpa här

Sömn

En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö

En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Ungdomsböcker

Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.

Finns att köpa här

Ibland mår jag inte så bra – Therése Lindgren

Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Sigmund Freud

Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan

Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.

Finns att köpa här

Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews

Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.

Finns att köpa här

Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen

En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Psykisk ohälsa i idrott

Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall

Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.

Finns att köpa här

Övrigt

Galenskap: en bok om vetenskap – Mikael Landén

Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.

Finns att köpa här

Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh

Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.

Finns att köpa här

Den stökiga psykiatrin – PC Jersild

PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.

Finns att köpa här

Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius

Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.

Finns att köpa här

Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle

I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.

Finns att köpa här

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam

Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.

Finns att köpa här

Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson

En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.

Finns att köpa här

En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.

Han är även en del av Dagens Nyheters expertpanel där han uttalar sig om psykisk ohälsa, och har dessutom medverkat två gånger i min podcast, dels i min granskning av boken Kimchi och kombucha och nu senast i uppföljningen på min dokumentär om Margit Norell.

Begrepp i skottlinjen

Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra tar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?

Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).

I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.

Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:

”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.”

Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.

Den psykiska ohälsan ökar inte

Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.

Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.  

I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.

”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”

Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:

”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”

Elegant och gedigen

I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).

Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.

Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.

Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:

”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”

Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:

”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”

Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 159
Utgivningsdatum: 2020-08-19
Förlag: Natur och Kultur
Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm
Vikt: 364 g
ISBN: 9789127826748

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.

Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.

I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.

Freud och NPF-barnen

Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.

Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.

Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.

Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.

Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.

Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller

I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.

Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.

Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:

”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”

Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.

Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.

Den goda skattebetalarmjölken

Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.

Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.

Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.

Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.

Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.

”Förstör för sig själv”

Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.

Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.

Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.

Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.

Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:

”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”

Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.

Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.

De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.

Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Konststycke Förlag
Antal sidor: 221
Språk: Svenska
Utgiven: 2020-08-10
Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto)
Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm
Vikt: 410 g
ISBN: 9789198141849

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Det finns inte så många böcker om psykoser på svenska, särskilt inte självbiografiska av någon som lever med psykossjukdom. Pebbles Karlsson Ambrose bok ”Vid vansinnets rand” är en fin och välskriven bok som öppnar upp om en av de mest stigmatiserade psykiska sjukdomarna som finns.

Nuförtiden är det inte så ovanligt att människor är öppna med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Minnet är kort och förr vissa känns det kanske som att det alltid varit så här. Jag själv har berättat om mina problem med depression och ångest i tv, radio, tidningar och poddar i ungefär sex-sju år, och skillnaden då mot nu är kanske inte som natt och dag, men ändå väldigt påtaglig.

Jag tycker att det är en väldigt positiv utveckling förstås och det minskade tabut har börjat få effekter i samhället. Inom politiken, vården, näringslivet och den ideella sektorn händer saker hela tiden – det går inte snabbt och det är inte utan bakslag, men det faktum att det talas om psykisk sjukdom allt mer kommer förr eller senare att leda till positiva förändringar.

Det finns dock en slags outtalad hierarki bland de psykiska sjukdomarna som är lite läskig. Det verkar vara lättare att tala öppet om till exempel utmattning och adhd (som inte klassas som en sjukdom utan som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning/variation) än andra psykiska diagnoser. Jag tänker att det beror dels på att de diagnoserna är så vanligt förekommande att man inte behöver känna sig lika udda, utan har lättare att få uppmuntring och förståelse från andra som har samma problem, eller från anhöriga till människor som har det.

Dessutom tänker jag att både adhd och utmattning (om de diagnoserna nu får representera de mindre stigmatiserade diagnoserna för en stund) inte bara är förknippade med negativa egenskaper. Utmattning kopplas, ofta på goda grunder tror jag man kan säga, till engagemang och hårt arbete. Adhd är dels ingen sjukdom, vilket kanske underlättar lite, men förknippas också med energi och kreativitet. Många beskriver sin adhd som en superkraft och liknande, en bild som kanske inte delas av alla som har adhd, men som likväl säger någonting om graden av stigmatisering.

I andra änden av stigmatiseringsspektrumet befinner sig till exempel sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Sjukdomar som visserligen också kan förknippas med vissa positiva personliga egenskaper (kreativitet, fantasi etc.), men som är mer obegripliga för gemene man och som tar sig mer udda och i vissa fall skrämmande uttryck. Man vet inte riktigt varför folk får psykoser, det går således inte att som patient komma undan med att säga att man har jobbat för mycket eller så.

Och där en utmattad person kanske är håglös, trött och oförarglig – och en person med adhd kanske i värsta fall kan uppfattas som störig och ”too much” – så är en psykotisk eller manisk person ibland gränslös på ett sätt som ligger för långt utanför vad vi anser vara normalt och socialt accepterat. Det spelar ingen roll att ingenting talar för att sjukdomarna är självförvållade, eller att rädslan för att de här människorna ska vara farliga för andra än sig själva tycks vara väldigt överdriven, eller till och med helt obefogad.

Tillkortakommanden och glädjeämnen

Den lite för långa inledningen leder mig in på temat för Pebbles Karlsson Ambrose blok (en blogg som blivit bok) ”Vid vansinnets rand”. Jag läste boken delvis i researchsyfte eftersom jag ska intervjua Pebbles i min podcast Sinnessjukt, men har också haft den på min att läsa-lista länge vid det här laget.

Pebbles en före detta reklamare som fick en förlossningspsykos och som sedan dess har varit allvarligt sjuk i flera omgångar. Hon har diagnosen schizoaffektivt syndrom, vilket i boken beskrivs som en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom, där patienten har de psykotiska inslagen som kännetecknar schizofreni, men också de maniska tendenser som kännetecknar bipolär sjukdom (där depressioner är motpolen, därav namnet ”bipolär”). Några exakta gränser mellan de här olika diagnoserna finns dock inte, och huruvida schizoaffektivt syndrom bör klassas som en psykossjukdom eller ett affektivt syndrom är enligt boken en pågående akademisk diskussion.

I det här fallet kan det kanske kvitta. Pebbles beskriver sina problem med vanföreställningar, rösthallucinationer, paranoia, orkeslöshet, depression och hur detta lett till nio år av sjukskrivning, isolering och tillkortakommanden i familjelivet. Men Pebbles skriver även om livets glädjeämnen – om hennes återhämtning, om hennes nära och kära som stöttar henne, om skrivandet som läkande kraft och en väg till försörjning och ett annat sammanhang där hon inte bara ses som sjuk, utan som en spännande och skicklig skribent.

Inblick i en psykotisk människas liv

Det är inblicken i en psykotisk människas liv som är den stora behållningen med boken. Eftersom psykossjuka ofta lever dysfunktionella och kaotiska liv är det inte så vanligt att deras historier når ut, åtminstone inte ur deras eget perspektiv och med deras egna ord. Jag har själv beskrivit min mammas schizofreni i min bok ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, och det finns en del andra böcker och filmer där anhöriga berättar (Suzanne Osten och Simon Settergren är två svenska exempel).

Men att få höra det från hästens mun tillför någonting som varken jag eller någon annan anhörig kan fånga fullt ut. Jag tänker att Pebbles, till skillnad från min mamma och egentligen alla generationer innan henne, är en psykossjuk person som fått tillräcklig ordning på sitt liv och sin behandling för att kunna berätta om en värld som tidigare till stora delar varit okänd mark för oss utomstående. Pebbles berättar om det dåliga samvetet inför sina döttrar, män som utnyttjat hennes skörhet, det märkliga (men också fina) i att ha folk som får betalt för att umgås med henne, vikten av (och svårigheterna med) att sköta sin fysiska hälsa, hur man slår ihjäl tid när man behöver återhämta sig och hur man får pengarna att räcka till när man har minimala inkomster.

Hon är också rolig, vilket gör det lättare att ta sig igenom de tunga bitarna. Det roligaste i boken, som jag kommit att tänka på ibland efter jag läst boken och då fnissat lite för mig själv, är stycket där Pebbles beskriver hur hon under en psykos blivit utförsäkrad och går till socialen för att söka försörjningsstöd. Handläggaren på soc förstår inte allvaret och uppmanar Pebbles, trots hennes läkarintyg och väldigt sköra tillstånd, att söka jobb. Hon har under psykosen inbillat sig att hon är FBI-agent (vilket är rätt vanligt för övrigt) och tänker att hon borde söka jobb som väktare:

”Mötet resulterade i att jag gick hem och startade upp ett konto hos Arbetsförmedlingen på nätet och sökte jobb på olika väktarbolag. För det var ju så bra med min spionkompetens tänkte jag. Jag hade ju knäckt lite extra åt FBI … Ett par veckor senare, när jag kommit ur min psykos, låg jag dubbelvikt på golvet och skrek av skratt när jag fick tillbaka svar från alla dessa företag. De flesta löd: ’Tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande.’ Nähä!!!”

Välformulerat och vackert

Boken speglar alltså ett liv med psykossjukdom på ett väldigt bra sätt. En annan bok på samma tema som jag gillade väldigt mycket var Marcus Sandborgs ”En lång väg hem”. Det som skiljer böckerna åt är att Marcus bok är skriven som en traditionell bok i kronologisk ordning, medan Pebbles bok alltså är en bokversion av en blogg. Marcus bok är mer filosofisk, djup och mörk, men är tyvärr inte så bra redigerad av förlaget, vilket är synd på en sådan spännande och intressant historia.

Pebbles bok är mer välskriven och redigerad, vilket gör läsningen lättare. Hon är en väldigt skicklig skribent och har utvecklat en egen stil som är vacker, välformulerad, begriplig och rolig.

Det negativa med den här boken tycker jag är att den är för lång, totalt 380 sidor med efterord av förläggaren Ewa Åkerlind och ett insprängt kapitel i slutet från en annan av Pebbles böcker. Boken är redan ett urval från Pebbles blogg med samma namn på 1177.se, men hade kanske behövt kortas ned ytterligare. Det är förstås en smaksak och jag har aldrig tidigare läst en blok, kanske är det meningen att de ska vara så här långa, men för min del hade den gärna fått vara betydligt kortare.

En annan detalj som kanske ”comes with the territory” när det handlar om bokformen blok, är att vissa saker dyker upp på ett dramaturgiskt udda ställen. Som att Pebbles ena dotter dog i en bilolycka för ett par år sedan, vilket nämns först på sidan 311. I en blogg är det kanske naturligt att man bitvis öppnar upp sig allt mer, när man känner sig mer bekväm med formatet och har lärt känna sina läsare. I en bok som handlar om psykossjukdom tycker jag att det är grundläggande information som jag vill ha tidigt. Även om olyckan inte är en orsak till psykoserna (vilket den inte verkar ha varit) tycker jag det bör komma tidigt i boken – å andra sidan känns det hjärtlöst att kräva just någonting alls av en person som mist sin dotter. Som förläggare hade jag nog föredragit att flytta viktig information i boken, oavsett när den dykt upp i bloggen.

Sammanfattning och betyg

Pebbles Karlsson Ambrose är en stor förebild, en modig och spännande person, och inte minst – en lysande författare. ”Vid vansinnets rand” är en bok om psykoser som ger en närmast unik inblick i en tidigare ganska outforskad värld, och som gör det på ett begripligt och opretentiöst sätt, utan att för den sakens skull bli ytlig och intetsägande. Tvärtom är den väldigt utlämnande och ärlig, och även om Pebbles inte är helt frisk märker man att hon har bearbetat sin sjukdom på ett sätt som gör att hennes lärdomar känns förankrade och djupa. Dessutom gör det att man som läsare inte får känslan av att hon kommer att ångra sig i efterhand, utan har tänkt igenom beslutet att publicera väldigt personliga detaljer ur sitt liv.

Jag tycker att alla borde läsa den här boken. Den är kanske lite för lång för min smak, och hade kunnat redigeras lite hårdare, men det är detaljer som är lätta att bortse från i slutändan. Framför allt är det här en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Ordberoende förlag
Antal sidor: 380
Utgivningsdatum: 2015-09-08
Upplaga: 1
Vikt: 489 gram
Dimensioner: 215 x 142 x 25 mm
ISBN: 9789187595141

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter

Betyg

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”

Alex Schulman

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”

Dagens Nyheter

”Jag älskar den här boken!”

Therése Lindgren

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”

Modern Psykologi

”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare

”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden

”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling

”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri

”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

Recensioner

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

Twitter

Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

Tårarna rinner medan jag läser den starka berättelsen Kalla mig galen av Christian Dahlström. #kallamiggalen #psykiskohälsa pic.twitter.com/BSnXf8Ad02

— Maria Gustavsson (@mikumaria) 31 oktober 2017

Abel Adu Hamdeh

I sin senaste bok #kallamiggalen ägnar @c_dahlstrom sig åt folkbildning. Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa. https://t.co/netjoncXYG pic.twitter.com/vjnrZrvBzK

— Adel Abu Hamdeh (@AdelAHamdeh) 31 oktober 2017

Joffen Kleiven

Kalla mig galen, men detta är en bok alla borde läsa. https://t.co/cC7YzOoeEb #kallamiggalen https://t.co/QwqIp2uVrq @c_dahlstrom pic.twitter.com/rQ93xc4ZQo

— Joffen Kleiven (@JoffenKleiven) 31 oktober 2017

Sofia Johansson

?? Idag kommer den @c_dahlstrom’s #kallamiggalen. Jag har läst den och kan starkt rekommendera den. #psykiskohälsa pic.twitter.com/J2BJpgpsYy

— Sofia Johansson (@pippiglassbil) 31 oktober 2017

Tommy Widekärr

I dagarna släpps en bok som de senaste dagarna skakat om, ryckt tag och totalt uppslukat mig. #kallamiggalenhttps://t.co/UWpPY5GW11… pic.twitter.com/bHZpEtjcvv

— tommy widekärr (@tommywidekarr) 30 oktober 2017

Frk. Berglind

Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!

— Frk. Berglind (@toremainsane) 6 februari 2018

Den bästa boken om adhd jag läst so far läste jag igår. Boken heter ”Fördel ADHD: var på skalan ligger du?” och är skriven av läkaren Anders Hansen. Läs min recension av boken här!

Anders Hansen är läkare och civilekonom arbetar som överläkare i psykiatri i Stockholm. Han driver dessutom podden Psykiatrikerna med kollegan Simon Kyaga, samt skriver bästsäljande böcker. Senast var det boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som är en av Sveriges mest sålda böcker och har översatts till ett antal språk vid det här laget.

Hjärnstark har jag också läst och recenserat, jag har dessutom intervjuat Anders i min podcast Sinnessjukt i ett av de mest nedladdade avsnitten någonsin av den podden (som har mer än hundra avsnitt numera). Lyssna gärna på den intervjun!

Bok om adhd för alla

Nu är Anders alltså tillbaka efter succén med Hjärnstark, den här gången med en bok om adhd. Återigen har han valt ett ganska positivt och lättillgängligt tema på boken, vilket talar för att även den här boken kommer att sälja bra. Han gör det dessutom så vitt jag kan bedöma utan att kompromissa för mycket med den vetenskapliga korrektheten, vilket ofta är en svår avvägning i populärvetenskapliga böcker (jag har ju själv skrivit två: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” och ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).

Boken inleds precis som förra gången med en vetenskaplig bakgrund. Anders använder gärna ett evolutionsbiologiskt perspektiv på psykiatri, och diskuterar därför adhd historiskt sett från jägar- och samlarsamhällen och framåt ända till dagens moderna urbaniserade samhälle.

Personer med adhd upplever ju ofta att de inte passar in i samhället – framför allt under skoltiden, men även in i arbetslivet – där adhd-dragen sällan är till deras fördel. Anders förklarar pedagogiskt att vårt samhälle har förändrats oerhört snabbt, och att egenskaper som att vara lättdistraherad och energisk passar bättre på savannen än i ett klassrum.

”Personer med adhd upplever ofta att de inte passar in i samhället”

Han understryker dock gång på gång, att detta faktum inte innebär att personer med adhd har förlorat i värde eller att de inte längre behövs – utan att samhället snarare måste bli bättre på att ta vara på även de här människornas egenskaper, snarare än att försöka kuva dem.

Det positiva med adhd

Den vetenskapliga bakgrunden varvas också med en översiktlig beskrivning av vad adhd egentligen är för någonting. Hansen är inte ute efter att beskriva adhd som något odelat positivt eller negativt – vilket alltid är lockande för den som vill tillfredsställa den ena eller den andra sidan i en kontroversiell fråga som adhd. Han är istället ärlig med problematiken adhd för med sig, men tycker samtidigt att det är rimligt att lyfta fram fördelarna extra mycket eftersom det negativa redan får så mycket uppmärksamhet.

”Det är rimligt att lyfta fram fördelarna med adhd ”

Efter de inledande fyra kapitlen, som är mer allmänt hållna och inte fokuserar så mycket på just fördelarna med adhd, följer sedan en vetenskapligt underbyggd uppräkning av de positiva egenskaperna adhd för med sig och hur man bäst kan ta till vara på dem.

Kreativitet till exempel, visar Hansen är starkt kopplat till adhd. Inte alla med adhd är kreativa, och inte alla kreativa har adhd, men sambandet är ändå tillräckligt starkt för att uppmärksamma och uppmuntra. Adhd innebär ofta att man får mycket idéer, vilket är en viktigt dimension av kreativitet. Hansen skriver dock att det ofta är bra för någon med kreativa adhd-drag att samarbeta med någon som inte har adhd (och vice versa givetvis), eftersom man inte sällan är sämre på det organisatoriska och strukturella.

”Kreativitet är starkt kopplat till adhd”

Hyperfokus är en annan egenskap som många med adhd har. Man blir lätt uttråkad och söker kickar, stora som små, vilket gör det svårt att fokusera. Men om man hittar något man verkligen brinner för kommer kickarna naturligt och man kan fokusera bättre än de flesta, under längre tid än de flesta. Något som gör att man, inte helt olikt människor med bipolär sjukdom som upplever en manisk eller hypomanisk fas, kan få väldigt mycket gjort på kort tid.

Ett av kapitlen handlar också om entreprenörskap och förmågan att tänka utanför boxen (återigen påminner det lite om manier) och att ta kalkylerade risker vid viktiga beslut i näringslivet – så kallade varma beslut. Här tycks det återigen som att människor med adhd är överrepresenterade i en positiv bemärkelse.

Att hantera adhd

En stor del av boken handlar om hur man ska lyckas kanalisera sin adhd på rätt sätt. Ett av kapitlen handlar (inte oväntat) om motion och dess positiva effekter vid adhd, men även invävt i resten av boken strösslar Hansen med tips från egna patienter och andra kliniska och vetenskapliga erfarenheter av vad som faktiskt funkar. Det handlar till exempel om att dela upp stora uppgifter i mindre delar, att lära sig att prioritera och att lära sig att leva i sitt kaos.

Sammanfattningsvis har boken ett positivt och sympatiskt budskap – vi är alla olika och våra egenskaper kompletterar varandra. Men till skillnad från många andra böcker med samma (ganska klyschiga) budskap, visar ”Fördel adhd” på ett praktiskt, underbyggt och trovärdigt sätt varför det här är sant när det gäller adhd. Samhället, och särskilt skolan, måste anpassa sig för att passa människor högre upp på adhd-skalan. Den här boken ger både människor med adhd och beslutsfattare bra tips om i vilken ände man ska börja.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Fitnessförlaget
Språk: svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2017-07-28
Medarbetare: Zachrisson, Lisa (form)
Dimensioner: 210 x 134 x 18 mm
Vikt: 270 gram
ISBN: 9789173631099

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Den bästa boken om utbrändhet och utmattning jag läst är ingen faktabok utan en diktsamling. ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson är en rakt igenom briljant bok, även för den som likt mig sällan läser poesi. Läs min recension av boken nedan.

Igår åkte jag tåg ned till Lund över dagen för att intervjua psykiatern, cancerläkaren och författaren Pia Dellson till min podcast Sinnessjukt. Vi pratade i två timmar och stora delar av intervjun utgick från den fantastiska diktsamling med haikuliknande dikter som Pia gav ut på Natur och Kultur 2015.

Första delen av intervjun finns redan nu att lyssna på nedan:

Total pricksäkerhet

Väggen är dikter skrivna under Pias utmattningssyndrom och återhämtningen från detta. Jag har själv haft en utmattningsdepression (utmattningssyndrom med depressiva inslag) även om den aldrig blev lika allvarlig som Pias. Under min gruppbehandling på Stressmottagningen här i Stockholm var många svårt sjuka, så jag kan känna igen både mig själv och de andra patienterna i Pias texter.

Pricksäkerheten är total i nästan varje dikt. Det första kapitlet heter ”Kraschen”, och i en av dikterna beskriver hon hur hon kämpar på och vägrar inse att hon måste vila:

Jag säckar ihop
mellan varje patient.
En sjunkande ballong
som desperat tar sig över
det ena berget efter den andra
med allt mindre marginal
tills kraschen tycks allt mer
oundviklig.

De två andra kapitlen innan det avslutande faktakapitlet heter ”Viloläge” och ”Tillbaka till framtiden”. I den förra beskriver hon hur hon börjar förstå vad i hennes livsstil som varit ohållbart, och vilka strategier hon får lära sig under behandlingen. Det är en svår läxa att lära sig för någon som varit högpresterande och framgångsrik under så lång tid:

Negativ eller positiv stress
spelar ingen roll.
Bristen på återhämtning
är det farliga.
En livsstilsrisk lika stor
som övervikt eller rökning.

Man måste akta sig för
vilsamhetsbrist.

Rationellt och mekaniskt

Överlag är det mycket rationaliserande som verkar vara svaret för den rationella och vetenskapliga Pia. Hon beskriver sin vila i Skånes bokskogar som att hon ”ligger här i solen och bedriver effektiv sjukvård”, och sin kalender som en optisk villa:

Kalendern är en
optisk villa.

Det ser ut som om man har tid
om rutan är tom.

Men det syns inte
om man orkar.

När jag intervjuade henne beskrev hon sina återhämtningsstrategier som en blandning av mekaniska strategier och fotarbete. De mekaniska strategierna är till exempel att på förhand boka in vilotid i kalendern, ett visst antal helger eller kvällar måste hon ha ledigt under en månad. Det tummar hon aldrig på, även om det är frestande.

Fotarbetet innebär att ta beslut i realtid, när hon känner sig för stressad (signalerna är hon väl bekant med och tar på allvar nuförtiden) så hanterar hon det direkt, utan att skjuta på återhämtningen. ”Det spelar ingen roll hur väl man förstår att man borde stressa mindre, om man inte gör någonting åt det”, sa hon när jag träffade henne igår.

Perfekt gåva till utmattad

Det bästa med boken är kombinationen av pricksäkerheten och formatet. En utmattad hjärna klarar inte av att läsa tunga fackböcker, i värsta fall klarar den inte ens av att läsa så här korta och lättbegripliga dikter. Men för den som orkar läsa den här boken, vilket nog det stora merparten trots allt gör, så är ”Väggen” perfekt.

Igenkänningsfaktorn är skyhög och det är en extra tröst att veta att det är en psykiater som lyckats ställa till det för sig. För om inte ens den som känner till alla varningssignaler och riskfaktorer kan lyckas undvika utbrändhet, då kan det hända vemsomhelst. Dessutom innehåller boken återhämtningsstrategier, som kanske beskrivs mer utförligt och systematiskt under en behandling, men i väntan på behandling kan man kanske få en liten tjuvstart redan i boken.

Jag tycker att det här är den bästa boken om utbrändhet/utmattning som jag har läst. Det finns visserligen inte så många än så länge (rekommenderar till exempel Alexander Perskis ”Ur balans”) men den här kommer att stå sig i konkurrensen även om det kommer tusen nya böcker. Jag kan inte nog rekommendera den, köp den till dig själv eller till en närstående som blivit utmattad, ni kommer inte att bli besvikna.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 138
Utgivningsdatum: 2015-02
Upplaga: 1
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Medarbetare: Eyre, John (form) / Ulaner, Maria (form)
Vikt: 306 g
Dimensioner: 203 x 135 x 18 mm
ISBN: 9789127141810

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt