Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Kevin Mitchell är neurogenetisk forskare som är verksam på Trinity College i Dublin. Han har forskat om neurogenetik i trettio år och skrivit böcker på samma tema, där hans senaste bok om människors fria vilja släpps i höst.

”Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” är en populärvetenskaplig bok från 2018 om hur genetiken påverkar hur vi är och beter oss, både i termer av psykologiska drag och risk för att drabbas av olika psykiska sjukdomar och tillstånd. Jag fick själv boken rekommenderad av forskaren Amir Sariaslan inför en intervju med honom i min podd Sinnessjukt. Eftersom jag länge följt Amirs forskning och hans egen populärvetenskapliga blogg i ämnet (tidigare på hans egen sajt och numera på Substack) var jag väldigt taggad.

I boken argumenterar Michell för att de senaste decenniernas forskning har gett oss övertygande bevis för att ärftligheten för en lång rad psykologiska karaktärsdrag och psykiska sjukdomar är högre än man tidigare trott. Eftersom ämnet är så komplicerat har Mitchell valt att inleda boken med en grundlig redogörelse för hur hjärnan är uppbyggd, vad man egentligen menar när man talar om ”gener” och vilka av dessa som överhuvudtaget är betydelsefulla. Han gör det visserligen med den äran, i stora stycken går det att hänga med även som lekman, men ibland förlorar han mig ändå.

Stundtals tänker jag att ämnet kanske inte lämpar sig för populärvetenskap trots allt (och förbannar det faktum att boken ännu inte översatts till svenska). Genetik är otroligt intressant, men få saker får mig att känna mig så korkad.

Missförstått forskningsområde

Efter den grundliga genomgången av hur genetik och hjärnan fungerar, förklarar han sedan vilka olika psykologiska karaktärsdrag och beteenden som har undersökts och visat sig vara ärftliga i hög utsträckning (egen översättning):

”Resultat från sådana studier bekräftar ärftligheten för psykologiska karaktärsdrag och visar också att de inte orsakas av några särskilda aspekter av just tvillingstudier. Dessa fynd gäller alla typer av karaktärsdrag – samvetsgrannhet, extraversion, impulsivitet, aggressivitet, känslighet inför hot, värme och så vidare – såväl som intelligens, minne, språkförmåga, motorik, balans, psykologiska intressen, sexuell läggning, sömnmönster, musikalitet, aptit, sociala attityder, till och med hur religiösa människor är. Det gäller beteenden som rökning, problematiskt drickande, asocialt beteende, utbildningsnivå, otrohet och sannolikhet för skilsmässa. Och det är sant för alla typer av psykiatriska störningar, ångest, drogmissbruk, till och med självmordsbeteende. För alla dessa egenskaper eller beteenden är genetik en betydande orsak till variation i befolkningen.”

Han förklarar även varför begrepp som plasticitet och epigenetik – som av vissa har tolkats som tecken på att genetiken inte är så stark och avgörande som somliga (som Mitchell) påstår – inte alls innebär några större avsteg från de genetiska förklaringsmodellerna. Om plasticitet skriver han exempelvis att ”den plasticitet vi ser i vuxnas hjärnor låter oss ta in information om vår omvärld, men det finns få bevis för att den kan förändra våra underliggande anlag.”

När Mitchell kommer in på psykiatri går han bland annat igenom de många olika förklaringsmodeller som under årens lopp felaktigt föreslagits för psykisk sjukdom – psykoanalytiska modeller, miljögifter, vaccin och annat. Enligt Mitchell bortser dessa teorier från det som han anser redan är fastslaget: ”Vad alla dessa diskussioner om hypotetiska miljöorsaker förbiser är att vi redan vet vilken huvudfaktorn bakom dessa tillstånd är – de är överväldigande genetiska.”

Även om sista ordet säkerligen inte är sagt i den frågan, är det här onekligen en väldigt intressant och välskriven bok. Den är inte alltid lätt att förstå, men jag tror som sagt att det beror på ämnet snarare än författaren. Tyvärr är det ju ofta så att framgångsrika populärvetenskapliga böcker förenklar för mycket och överdriver vad vetenskapen egentligen kunnat slå fast, och när man läser den här boken förstår man varför det är så tilltalande för både författare och läsare att ta sådana förföriska genvägar.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla att läsa ”Innate”, det är verkligen en ögonöppnare som för mig som lekman framstår som ordentligt vetenskapligt underbyggd. Förhoppningsvis översätts den förr eller senare till svenska, men även på engelska förstår man tillräckligt väl för att ta till sig bokens huvudbudskap.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 312
Förlag: Princeton University Press
ISBN: 9780691204154

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

För att svara på frågan om panikångestens orsaker måste vi först bestämma vad vi menar med orsak. Panikångestattacker är ju i grunden en naturlig reaktion på̊ något hotfullt. Kroppen förbereder sig för att antingen försvara sig eller fly, och därför drabbas den av en extrem stressreaktion. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Om man med orsak menar vad som utlöser en attack så är det alltså stress, panikångest utlöses oftast/alltid av någon form av stress.

Det kan handla om både intensiv kortvarig stress och långvarig stress, eller både och. Kortvarig stress kan till exempel innebära att vara i ett socialt sammanhang som man känner sig mycket obekväm i, som att stå på en scen om man har social fobi eller att befinna sig i en stor folksamling om man har agorafobi. Då kan man få panikångest.

Långvarig stress kan till exempel innebära att man har mycket att göra på jobbet under en lång period, ett jobbigt förhållande som eller att en nära anhörig är svårt sjuk. Långvarig stress kan, slarvigt uttryckt, lagras i kroppen och göra oss sårbara på olika sätt. Till exempel kan det göra dig mer känslig för akut stress eller att den långvariga stressen i sig ”rinner över” till slut, så att du får en panikattack (eller andra sjukdomar och symtom, läs mer om det i den här boken).

Stress är alltså orsak i betydelsen att det finns ett starkt samband mellan stress i en mer vid bemärkelse och panikångest. Inom KBT arbetar man mycket med de här psykologiska dimensionerna (”stress”) och de kroppsliga symtom som uppstår, för att minska eller hantera dem bättre. Till exempel genom att arbeta med automatiska negativa tankar, ifrågasätta ”måsten” i vardagen och utmana sina mest centrala rädslor, så kallad interoceptiv exponering.

Men stress är bara en del av förklaringen och inte hela ”orsaken”. Hade stress ensamt varit orsaken bakom panikångest hade ju alla människor varit lika stresståliga eller stresskänsliga, vilket vi idag vet inte är fallet.

Genetik

Varför vissa aldrig får panikångest eller kanske bara någon enstaka attack medan andra drabbas hårdare vet man inte säkert, men genetik/ärftlighet är i varje fall en del av förklaringen om man talar om ångestsjukdomar (där panikattacker kan vara ett symtom). Så här skriver jag i min bok om panikångest, som är Sveriges mest sålda i ämnet sedan den kom ut och rekommenderas av 1177.se, under frågan ”Är panikångest ärftligt?”:

”Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om. Däremot har det gjorts undersökningar på̊ ärftligheten hos många ångestsjukdomar, till exempel paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generellt ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom. De undersökningarna visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga, även om ärftligheten inte är lika stark som vid en del andra psykiska sjukdomar, som bipolär sjukdom och schizofreni.”

Exakt hur genetiken påverkar oss, till exempel hur de olika generna påverkar risken för att drabbas, vet man däremot inte. Under frågan ”Var står forskningen?” skriver jag bland annat så här:

”Ännu vet man inte exakt hur de olika generna påverkar risken; de enskilda generna inverkar på̊ många olika saker i kroppen och verkar dessutom samspela både med varandra och med omgivningen. Precis som när det gäller andra sjuk- domar verkar också̊ varje enskild gens betydelse vara liten. Det verkar dessutom som att genetiken påverkar på̊ olika sätt och olika mycket beroende på̊ till exempel när i livet man får paniksyndrom eller någon annan ångestsjukdom.”

Biologi (?)

Förutom stress och genetik finns andra tänkbara orsaker till panikångest, och med tiden kommer vi givetvis att förstå mer exakt hur de här orsakssambanden ser ut. Ett spår som forskare undersöker är biologin bakom panikångest, som jag också skriver om i frågan ”Var står forskningen?”:

”Många studier har gjorts och görs för att hitta eventuella biologiska förklaringar till panikångest, till exempel om man kan framkalla en panikångestattack hos en person genom att tillföra eller minska vissa ämnen i kroppen. Forskning pågår om ämnen som orexin, en signalsubstans som påverkar sömn och aptit, laktat (mjölksyra) och koldioxid. Det är alla ämnen där studier har visat vissa samband mellan dem och panikångest.

Här finns det i dagsläget många intressanta resultat att forska vidare på̊ men än så länge vet man för lite för att slå̊ fast några samband eller dra några slutsatser.”

Koldioxid är intressant eftersom hyperventilering orsakar att koldioxidhalten i blodet sjunker. Under en panikattack hyperventilerar man ofta, vilket gör att man får symtom som yrsel och bröstsmärtor, men det kan också vara så att man hyperventilerar lite grann hela tiden och att man på så sätt skapar symtom som påminner om en panikattack och därmed blir orolig. Man skapar alltså en ond cirkel.

Observera att de här sambanden behöver undersökas mer, hyperventilering verkar bara vara en av problemet hos vissa med panikångest och inte hos andra. Det kan också vara svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag själv tycker att jag haft viss användning av andningsövningar, som ofta är en del av KBT-behandlingar mot panikångest (paniksyndrom i mitt fall). Läs mer om hyperventilering här.

Sammanfattning

Panikångest orsakas alltså av en blandning av stress (både långvarig och kortvarig/akut), genetisk ärftlighet och eventuellt biologi.

Biologin verkar vara inblandad på något sätt, även om man i så fall ännu inte med säkerhet kan säga hur den skulle kunna bidra till panikångestattacker. Man vet dock rätt väl hur panikångesten i sig påverkar kroppens biologi i det akuta skedet med adrenalinpåslag och annat genom det som kallas kamp-/flyktresponsen som är en del av det autonoma nervsystemet.

Även om man vet mycket om panikångestens orsaker redan idag och att det finns många effektiva behandlingar som jag skriver om i boken, är det ett område som kräver mer forskning.

Jag skriver också en hel del om panikångest i min nya bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” som du kan köpa på exempelvis Adlibris eller signerad i min webbshop. Boken har hyllats av Alex Schulman, Therése Lindgren (som själv har haft problem med panikångest och är intervjuad i boken) och av några av världens främsta psykiatriker.

Källor:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Doktorn.com [webb] ”Hyperventilera”

Sapolsky, Robert M., and Per Rundgren. Varför zebror inte får magsår. Natur och kultur, 2003.

Det sextonde avsnittet av Psykpodden är ett specialavsnitt under vårt sommaruppehåll. Christian intervjuar den framstående forskaren och psykiatriprofessorn Martin Schalling och pratar om tabu, genetik och psykiatriforskning.

Martin Schalling forskar inom medicinsk genetik på Institutionen för molekylär medicin och kirurgi på Karolinska Institutet i Stockholm. I den här intervjun berättar han bland annat om sitt ideella arbete i Pufendorfgruppen och Psykiatrifonden, varför han tycker att ingen borde skämmas för sin psykiska sjukdom och hur genetiken bakom psykiska sjukdomar som depression och bipolär sjukdom fungerar.

Han berättar också om varför han tycker att psykiskt sjuka har stor anledning att vara optimistiska inför framtiden. Det visar sig att forskningen just nu tar stora kliv mot att lösa psykiatrins största gåtor, något som Martin tror kan ge helt nya behandlingar.

Psykiatrifonden hittar du här, titta gärna också på den här föreläsningen med Martin.

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

I avsnitt nio av Psykpodden pratar vi om hur genetik påverkar risken för att drabbas av psykisk sjukdom. Vilka är de mest ärftliga sjukdomarna? Hur ska man tänka när man själv vill skaffa barn? Vi pratar också om sömn och psykisk ohälsa, prestationsångest och om hur man ska göra för att upprätthålla sin psykiska hälsa.

Genetik är ett oerhört intressant ämne när det kommer till psykisk sjukdom. Många sjukdomar är väldigt ärftliga, som schizofreni, bipolär sjukdom och adhd. Men även andra sjukdomar, som depression och de olika ångestsjukdomarna är ärftliga i lite olika utsträckningar.

Inför programmet slängde vi ut en fråga på Twitter, vi undrade hur man ska göra för att upprätthålla sin psykiska hälsa? Vi fick många bra svar och ger er också våra bästa tips. Ett tips är att vara noga med sömnen, något som vi går in lite närmare på. Christian berättar om sina tips för bättre sömn som han lärde sig under KBT-behandling mot depression.

Vi pratar också om prestationsångest, något som Anne har haft i stora delar av sitt liv. Hennes föräldrar har alltid ställt krav, Christians har inte gjort det. Vi pratar om hur vi själva och våra föräldrar ställer krav på att vi ska prestera. Vilken nivå ska man ligga på – och vad gör man när man känner för stor press?

Avslappningsklippet vi pratar om i podcasten har ett lite dubiöst namn och finns här. Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Många undrar om genetik och psykiska sjukdomar. Är panikångest ärftligt till exempel? Det finns en del forskning på det området och svaret är att panikångest är ärftligt om det är ett symtom på en ångestsjukdom, men att man bara ärver själva sårbarheten, inte sjukdomen i sig.

I min bok om panikångest och depression skriver jag i frågan ”Är panikångest ärftligt?” om vad forskningen har att säga om genetiken bakom panikångest. Många psykiska sjukdomar är ärftliga, men i olika stor utsträckning och man ärver normalt sett inte själva sjukdomen, utan bara en sårbarhet som gör att man lättare drabbas av sjukdomen än någon som inte har det i generna.

Vad gäller panikångest så är det ofta ett symtom på en ångestsjukdom. Framför allt paniksyndrom där det ju är huvudsymtomet, men panikångest kan även dyka upp om man har andra ångestsjukdomar (även om det ur medicinsk synvinkel oftast ses som att man har samsjuklighet med paniksyndrom i de fallen, att man till exempel har GAD med ”en släng” av paniksyndrom typ). Enstaka panikångestattacker behöver dock inte betyda att man är sjuk, det får ungefär var tredje person varje år, men långt ifrån alla har en ångestsjukdom.

Ärftligheten för panikångest måste därför delas upp mellan enstaka panikångestattacker och de olika ångestsjukdomarna där panikångest kan vara ett symtom (eller som har hög samsjuklighet med paniksyndrom, beroende på hur man ser det).

I min bok skriver jag bland annat så här om ärftligheten för enstaka panikångestattacker:

”För att säga något om ärftligheten hos panikångest måste man titta på vad panikångesten beror på. Ärftligheten för att bara få någon enstaka panikångestattack vet vi inte mycket om.”

Och senare om de olika ångestsjukdomarna:

”De [undersökningarna] visar att ångestsjukdomar är klart ärftliga. Undantaget är posttraumatiskt stressyndrom, som inte är klarlagd än.”

Jag skriver också så här:

”Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på.”

Svaret på frågan om panikångest är ärftligt är alltså ja ifall det är en del av en ångestsjukdom, men att man inte vet ifall enstaka panikångestattacker är ärftliga eller inte. Man ärver hursomhelst inte själva sjukdomen utan bara en sårbarhet. Dessutom varierar ärftligheten mellan olika ångestsjukdomar och är aldrig högre än ungefär 50 procent.

Källor:

Carlbring, P., Hanell, Å. ”Ingen panik: Fri från panik-och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi.” (2007).

von Knorring, L., Andersson, G., Lichtenstein, P., Rück, C., & Lindefors, N. (2011). Vanliga folksjukdomar som debuterar tidigt i livet. Läkartidningen, 108, 787-791.

Det finns mycket intressant forskning om panikångest. Bland annat om ärftlighet, där man studerar tvillingpar och hur ofta den ena tvillingen får panikångest om den andra redan fått det. Det finns också forskning om livvstilsfaktorer, biologi och behandlingar som är riktigt intressant.

Igår skrev jag om depressionsforskning här i bloggen. Det verkar vara ett ämne som många tyckte var intressant, därför tänkte jag skriva om heta forskningsspår idag igen. Den här gången handlar det om panikångest.

Frågan ”Var står forskningen om panikångest?” i min bok om depression och panikångest inleds så här:

”Panikångest och olika ångestsjukdomar har intresserat forskare länge. Till exempel publicerade militärläkaren Jacob Mendez DaCosta redan 1871 artikeln ”On Irritable Heart”, som handlade om hur militärer i pressade situationer uppvisade symtom som hyperventilation, skakningar, värk i hjärtat och dödsångest.

Symtomen påminner väldigt mycket om dem som uppstår vid en panikångestattack, men trots att forskningen nosade på ämnet redan på 1800-talet är det först de senaste tjugofem åren som forskningen på panikångest och därmed också på olika ångestsjukdomar (paniksyndrom, agorafobi, specifik fobi, social fobi, generaliserat ångestsyndrom, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom) verkligen har tagit fart.”

Jag tyckte att det var intressant att man kan spåra forskningen nästan 150 år tillbaka i tiden, men synd att det är först de senaste tjugofem åren som man verkligen gjort framsteg.

I frågan i boken har jag tagit med fyra områden där forskningen om panikångest har gjort framsteg: genetik, livsstilsfaktorer, biologi och behandlingar. Jag tänkte skriva något kort här om två av dem: genetik och behandlingar.

Genetik

Genetik är ett viktigt spår när det gäller forskning om panikångest. De olika ångestsjukdomarna har alla ganska start ärftlighet, men paniksyndrom verkar ha starkast påverkan av genetiken. Jag skriver bland annat så här i boken:

”Forskning har visat att genetiken spelar en ganska viktig roll, framför allt vid paniksyndrom, men också vid andra ångestsjukdomar. Ärftligheten bland enäggstvillingar är ungefär mellan 20 och 50 procent för de olika ångesttillstånden, lite beroende på undersökning och vilken diagnos man tittar på. För paniksyndrom, där ärftligheten verkar vara särskilt stor, har en stor tvillingstudie visat en ärftlighet på 48 procent.”

Det här är så klart väldigt intressant, jag personligen kan känna att det är lite lättare att inte känna skam och skuld om man vet att ångestsjukdomar åtminstone till viss del ligger i vår arvsmassa.

I boken finns även en fråga om bara just ärftlighet för panikångest, den heter ”Är panikångest ärftligt?” och ligger i panikångest-delen av boken.

Behandlingar

Behandlingsområdet är ett av de där det också har hänt mycket de senaste åren. Framför allt är det bland terapierna man har gjort framsteg, även om det har hänt litegrann bland medicinerna också.

Det som har hänt bland terapierna är bland annat att KBT har vuxit fram och utvecklats i snabb takt. Innan KBT började växa fram på större front under 1980-talet var psykodynamiska terapier nästan helt dominerande, vilket var illa eftersom de inte vetenskapligt kunde (eller ville) visa sin effekt mot panikångest.

KBT och andra mer praktiskt inriktade terapier har inte bara kunnat visa sin effekt vetenskapligt mot exempelvis panikångest, de har även satt press på psykodynamiker att tydligare visa att deras metoder håller för granskning. På senare tid har det till exempel kommit studier som tyder på att vissa psykodynamiska korttidsterapier kan vara effektiva, men än så länge ligger den psykodynamiska terapigrenen efter de kognitiva och beteendeterapeutiska metoderna.

På sätt och vis är det som att man har avreglerat en monopolmarknad, det har skapats konkurrens vilket gör att terapier som inte har vetenskapligt stöd ifrågasätts mer av både experter och patienter.

I boken skriver jag mer om både kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk terapi (bland annat). Där skriver jag också om ytterligare ett riktigt intressant forskningsspår på behandlingssidan: internetterapi.

***

Jag hoppas att det här inlägget gav er en liten inblick i vad som händer inom forskningen kring panikångest. Precis som jag skrev igår i inlägget om depressionsforskning tycker jag att det ger hopp att läsa om heta forskningsspår. Det gör att det känns lite lättare att se ett slut på ångesten, att det finns metoder som funkar och att de utvecklas hela tiden.

När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.

Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?

Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.

I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.

Hjärnbildsteknik och depression

Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”

Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.

Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.

Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):

Genetik och depression

Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”

Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.

I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.

Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden

Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.

Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.

Svaret är ja, depression har en relativt stark ärftlig komponent. Det är väldigt få sjukdomar som är ärftliga till hundra procent, och precis som med andra genetiska sjukdomar ärver man en ökad sårbarhet för depression och inte sjukdomen i sig.

I min bok skriver jag i frågan som heter just ”Är depression ärftligt?” bland annat följande:

”Ett sätt att undersöka ärftligheten är att studera enäggstvillingar, varje par enäggstvillingar har ju exakt samma uppsättning gener. Det finns ett flertal studier som undersöker detta, om man sammanställer dem ser man ett mycket tydligt samband. I omkring 75 procent av fallen där den ena av enäggstvillingarna har drabbats av en affektiv sjukdom har den andra också gjort det. Sambandet är betydligt starkare för bipolär sjukdom än för vanliga unipolära depressioner, men sambandet är hela tiden tydligt.”

I svaret i boken berättar jag mer om sannolikheter för ärftlighet och hur man har gjort för att undersöka detta på flera sätt. Bland annat finns det en studie gjord av Terrie Moffitt och Avshalom Caspi som har varit ganska banbrytande när det gäller att undersöka ärftligheten för depression. Frågan ligger i ”Depressions”-avsnittet av boken.

För egen del har jag en del psykisk ohälsa i släkten, bland annat min mamma, mormor och morfars syster har haft olika problem med psykiska sjukdomar. Åtminstone en av dem hade just depression, det är svårt att veta exakt vad de hade för sjukdom när det går så långt tillbaka i tiden eftersom man ofta inte pratade så mycket om det på grund av tabu. Dessutom visste man inte lika mycket om hur olika psykiska sjukdomar skiljer sig från varandra.

Hursomhelst kan jag ju inte klandra dem för att de var sjuka, synd bara att det inte fanns lika bra hjälp för dem som det har funnits för mig. Om jag får några barn så kommer de att få ännu bättre vård, de jäklarna!