Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.

Nu på morgonen har vi spelat in en podcast om julångest, högtider och självmord. Vi innebär jag och läkaren och forskaren Pär Höglund som återigen gästar podden. Enligt en svensk studie från 1999 påverkar dagarna kring högtidsdagar självmordsstatistiken på ett väldigt märkligt sätt. Man undersökte hur högtidsdagar och dagarna innan/efter påverkar antalet självmord under 28-årsperioden 1969-1996 i Sverige.

Man ser bland annat ett kraftigt ökat antal självmord bland ungdomar i Sverige under nyårsdagen. Vi diskuterar studien och vad högtider innebär för människors psykiska hälsa, med till exempel negativa saker som ensamhet och ökad alkoholkonsumtion, men även positiva aspekter som gemenskap och vila. Om du behöver julklappstips bjuder vi även på det, trevlig lyssning!

Om du är självmordsbenägen, hör av dig till Minds självmordslinje på telefonnummer 90101 eller på chatten som du hittar här.

Arbetsrelaterad stress står för stora delar av ökningen av psykisk ohälsa i Sverige. Den dåliga nyheten är att det är svårt att behandla i efterhand, den goda nyheten är att det är ganska enkelt att upptäcka innan det blir akut och går att förebygga – vilket gör området väldigt intressant.

Arbetsrelaterad stress har ökat mycket i Sverige de senaste tjugo åren. Jag skulle tro, och det är i och för sig ingen vågad gissning, att arbetsrelaterad stress (utmattningssyndrom och utmattningsdepression) är den form av psykisk ohälsa som ökar mest just nu.

Bara mellan åren 1992 och 2001 fyrdubblades antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos (för män fördubblades det för övrigt). Siffrorna som Socialstyrelsen använder är inte uppdelade i olika diagnoser men de flesta verkar överens om att arbetsrelaterad stress står för nästan hela ökningen (till exempel har tyngre psykiatriska diagnoser som schizofreni och psykoser inte ökat nämnvärt under samma period enligt stickprovsundersökningar från Riksförsäkringsverket).

Jag skriver om utmattningsdepression och utmattningssyndrom på flera ställen i min bok. Boken handlar inte om arbetsrelaterad stress, utan om depression och panikångest i allmänhet, men jag tycker att ämnet är intressant och det var självklart att det skulle få plats i boken.

Kanske är det till och med det mest intressanta depressionsområdet på sätt och vis, eftersom den verkar ha en ganska (med betoning på ganska) enkel förklaring – att vi stressar för mycket på jobbet – och att vi därför borde kunna lösa problemet.

Utmattningssyndrom går att förebygga

Även om utmattningssyndrom säkert orsakas av en ”cocktail” av olika psykologiska, genetiska och biologiska förklaringar (precis som all psykisk ohälsa) verkar just stressande arbetsfaktorer vara en tydlig förklaring till en stor del av alla utmattningssyndrom.

Det borde ju betyda att det har en ganska enkel lösning – att vi slutar stressa på jobbet. Jag förstår att det för den enskilda personen är allt annat än enkelt att bara ”sluta” stressa på jobbet. Man har hyror och räkningar att betala och chefer som vill att man jobbar hårt.

Dessutom verkar det vara en statusgrej att arbeta mycket nuförtiden, jag har själv märkt att jag ibland skryter med att jag jobbat mycket under en period, vilket är ganska puckat förstås. Men med en så tydlig förklaring till en stor del av samhällets psykiska ohälsa borde det finnas sätt att minska den tycker jag, problemet med psykiska sjukdomar är ju annars ofta att de är komplexa och därför svåra att förebygga.

Marie Åsberg, en av världens bästa depressionsforskare, har skrivit att utmattningssyndrom är ”svårt att behandla men lätt att förebygga”. Jag tycker att det är intressant – arbetsrelaterad stress borde vara ett problem som går att lösa. Hon skriver att man i utmattningssyndromets prodromalfas (perioden innan den akuta fasen, pågår ofta i flera år) förmodligen kan förebygga den relativt enkelt: ”I detta skede är symtomen identifierbara med intervju eller skattningsskalor som KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale) och sannolikt fullt reversibla med stressreduktion.”

Hoppingivande och positivt

Jag vet inte exakt vad Marie menar med stressreduktion här, men jag antar att det har att göra med att till exempel arbeta mindre och hitta sätt att inte sätta så stor press på sig själv att vara en perfekt människa som klarar allt.

Det här är någonting som jag själv arbetar med även om jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom (utan egentlig depression). I mitt fall tror jag att stress och press har varit en förklaring till att jag blev sjuk, även om jag har andra ganska tydliga orsaker (dödsfall i familjen och liknande) och förmodligen inte bara har haft tydliga utmattningssymtom.

Jag tycker faktiskt att jag har lyckats minska min egen stress lite grann i varje fall. Det bästa exemplet är att jag tar lediga dagar eller går hem tidigare från kontoret då jag känner att kroppen signalerar att jag jobbar för mycket. Men även småsaker, som mindfulnessövningar och att jag aldrig springer till tunnelbanan längre. Jag hoppas att det hjälper.

Hursomhelst är det intressant att det finns verktyg som KEDS som kan upptäcka symtom på att man är på väg in i ett utmattningssyndrom, och att det innan den akuta fasen faktiskt finns sätt att förebygga och förhindra att sjukdomen bryter ut överhuvudtaget. Jag tycker att det känns hoppingivande och positivt.

Om du är intresserad kan du läsa mer om utmattningssyndrom och stress i min bok om panikångest och depression, bland annat i frågorna ”Hur är stress kopplat till psykisk ohälsa?”, ”Vad är stress?” och ”Finns det olika typer av depression?”

Källor:

Åsberg, M., et al. ”Utmattningssyndrom–en kunskapsöversikt om stressrelaterad psykisk ohälsa.” Stockholm: Socialstyrelsen (2003).
Åsberg, M., et al. ”Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom.” Läkartidningen 9 (2013).