För poddens räkning har jag läst en riktigt bra bok om social fobi, skriven av bland andra Tomas Furmark, som är professor i psykologi vid Uppsala universitet. Läs hela min recension av boken här.

Jag och läkaren Pär Höglund ska göra ett par program om social fobi (som numera officiellt kallas social ångest) till min podcast Sinnessjukt. Inför det programmet har jag frågat runt lite i mitt nätverk — vem anses vara Sveriges främsta expert på just social fobi?

Många svarade Tomas Furmark, som alltså är psykolog och professor i psykologi. Han disputerade på just social fobi i slutet av år 2000, och har forskat på ämnet i två decennier. Jag tror även att han arbetar kliniskt som psykolog, vilket jag ska fråga honom i den intervju med honom som jag förhoppningsvis ska göra till podden i samband med vår serie om social fobi. 

Självhjälpsbok om social fobi

Boken är en slags självhjälpsbok och heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT”. Uttrycket social ångest har lagts till i titeln till en ny upplaga som släpptes i juni 2019, då även omslaget byttes ut. En del av er känner kanske igen det gamla omslaget eftersom boken har varit en bästsäljare de senaste åren:

Förutom Tomas Furmark är författarna bakom boken Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson. Alla fem är legitimerade psykologer, och Per Carlbring och Gerhard Andersson är precis som Tomas Furmark professorer i klinisk psykologi. Per Carlbring har även skrivit boken ”Ingen panik: fri från panik- och ångestattacker i 10 steg med kognitiv beteendeterapi” tillsammans med journalisten Åsa Hanell, som var boken som mer eller mindre räddade mig när jag själv drabbades av paniksyndrom 2007. Den boken bygger också på KBT och påminner väldigt mycket om den här. Gerhard Andersson har skrivit en liknande bok om depression som heter ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi: ett effektivt självhjälpsprogram” som jag tyvärr inte tycker var alls lika bra som ”Ingen panik” och ”Social fobi”.

Den här boken består i varje fall av nio kapitel, enligt följande:

1. Om social fobi och social ångest
2. Tankarnas betydelse
3. Tankefällor och ifrågasättande tankar
4. Utmana tankar genom att ändra beteende
5. Exponering — att närma sig det som är svårt
6. Om uppmärksamhet och fokus
7. Fortsatt exponering
8. Utveckla dina sociala färdigheter
9. Avslutning och råd inför framtiden

Varje kapitel består av informativ och välskriven text om ämnet den behandlar. Först förstås lite övergripande om social fobi och vad det är för något. Författarna skriver även om sådant som samsjuklighet med andra ångestsjukdomar och ger gott om trovärdiga exempel på hur social fobi kan ta sig uttryck. Det här är för övrigt bokens största styrka — förutom givetvis att den bygger på vetenskaplig forskning och bevisat effektiva metoder — att författarnas enorma samlade erfarenhet märks tydligt i deras exempel på både problem och lösningar. När jag själv var sjuk hade jag främst problem med panikattacker och depression, men jag uppfyllde även kriterierna för en social fobi-diagnos, jag känner igen mig väldigt väl mig i deras exempel.

Kombinationen mellan författarnas vetenskapliga grund och deras kliniska erfarenhet är hela grejen med den här boken. Man märker att de har förstått sig på sina patienters problem på djupet, att de har gott om exempel på hur olika människor kan reagera olika vid social fobi. Det skapar igenkänning och gör att man får förtroende för boken och författarna. Jag tror att det är bra att man har varit flera författare och att det inte bara är män (som i fallet med ”Ut ur depression och nedstämdhet”), på så sätt får man med fler perspektiv och ett större urval av kliniska erfarenheter att dra slutsatser från.

Kognitiv beteendeterapi rakt igenom

Förutom den inledande informativa texten i varje kapitel, blandas texten upp med grafiska modeller, övningsblad, skattningsformulär och informationsrutor. Varje kapitel avslutas också med lite sammanfattning och repetition, samt ett kunskapstest som kallas ”Testa dig själv”:

Jag vill passa på att lyfta fram Libers förläggare Helena Ekholm och bokens redaktör Cecilia Björk Tengå, som jag gissar har jobbat hårt med bokens struktur, grafik och inte minst språk. Som författare själv vet jag att redaktören och förläggaren ofta får för lite uppmärksamhet när en bok blir bra. Inte minst eftersom författarna här är forskare misstänker jag att manuset har varit till stora delar obegripligt innan Cecilia Björk Tengås bearbetade det.

Som kapitelförteckningen här ovanför avslöjar, så är boken strukturerad enligt klassisk KBT-modell. Efter det inledande översiktskapitlet, börjar man med tankar (kognitioner, k:et i KBT, som ju står för kognitiv beteendeterapi) och förklarar hur tankar påverkar oss känslomässigt och i våra beteenden, och hur tankar och beteenden (framför allt undvikanden) samspelar och förstärker den sociala fobin. 

Sen skriver man om tankefällor och negativa automatiska tankar, och hur man kan ifrågasätta dem, nästan som en egen liten vetenskapsman. Sen följer beteendedelen av behandlingen, som man också väver ihop med de tidigare tankemässiga resonemangen och övningarna (kapitel fyra heter ju till och med ”Utmana tankar genom att ändra beteende”). Läsaren får genomföra beteendeexperiment för att ifrågasätta sina invanda tankemönster och exponeringsövningar för att vänja sig vid det man tycker är obehagligt (tala inför grupp, gå på restaurang, eller vad det nu är man fruktar). 

Tonen är hela tiden vänlig och uppmuntrande. Det känns lite som att man har en vän som håller en i handen under självhjälpsprogrammet. Inte alls som den arketypen av en psykolog av den gamla skolan (stroppig, självgod och auktoritär). Författarna i den här boken visar sig själva mänskliga, de uppmärksammar logiska luckor i sina egna resonemang och förklarar dem så att man aldrig tappar tråden. Samtidigt försöker de inte bagatellisera social fobi som sjukdom, eller släta över hur farligt och begränsande det kan vara för den som drabbas. Man är uppmuntrande, men ändå realistiska, genom hela boken.

Boken avslutas i varje fall med en sammanfattande del där man bland annat får skapa en egen åtgärdsplan ifall man åker på bakslag i framtiden. Sådana har jag själv gjort när jag gått i KBT och tycker att det är ett väldigt bra sätt att sy ihop säcken.

Sammanfattning: bästa boken om social fobi

Av de få böckerna jag har läst i ämnet så tycker jag att det här är den överlägset bästa boken om social fobi på svenska hittills. Den är väldigt behandlingsinriktad förstås (det är ju en självhjälpsbok), men författarnas empatiska förmåga och kliniska erfarenhet gör att man som patient känner igen sig och förstår sig på sjukdomen även ur ett patientperspektiv. Det vore intressant att läsa en bok skriven ur ett rent patientperspektiv också, som skulle kunna komplettera den här utmärkta boken. Jag vet inte om det finns någon sån (bra) bok på svenska än, men om man är ute efter en praktisk självhjälpsbok att använda på egen hand eller som en del av en psykoterapeut-ledd behandling (såsom den här boken ofta används inom vården redan), så kan jag varmt rekommendera den här.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Liber
Antal sidor: 277
Utgivningsdatum: 2019-06-14
Upplaga: 3
Vikt: 365 gram
Dimensioner: 210 x 148 x 15 mm
ISBN: 9789147128297

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailern med de första fem minutrarna finns helt gratis till exempel här:

Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Den medicinska perioden (1948‒idag)

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)

Introduktion till litium

Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.

Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.

Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.

Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium

The Big Bang och José Bonifácio

För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.

Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.

En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.

August Arfwedson upptäcker litium

Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.

Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.

“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:

“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”

Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.

Den mytologiska perioden (1818‒1948)

Bunsen och Matthiessen framställer litium

Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.

Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.

Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar

Litium som universalmedicin

Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.

Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.

Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.

Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:

“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”

Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.

Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.

Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.

Den medicinska perioden (1948‒idag)

John Cades marsvinsexperiment

Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.

John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.

Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.

Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.

Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.

Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.

Cades klassiska litiumstudie

Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.

I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.

Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.

Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.

Det första caset, till exempel (min översättning):

“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”

Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:

“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”

Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:

“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”

Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.

Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:

“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”

Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.

Bakslagen som sänkte Cades mirakel

Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:

Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.

Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.

Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:

“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”

FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.

Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.

Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.

John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.

Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.

Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.

Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet

Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.

Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.

Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.

Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord

Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.

Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.

Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.

Underskattat och underanvänt

Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).

Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.

Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.

Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:

“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“

Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.

Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:

”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”

Inget patent och oförtjänt dåligt rykte

Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.

Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.

Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.

Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.

Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.

Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.

“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.

Tråkigare liv, men nödvändig medicin

Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.

Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?

Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.

I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.

“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.

Se klippet här:

Cade och Schou fick sitt erkännande

I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.

Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.

Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.

Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.

Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.

Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer. Lyssna på hela dokumentären på Patreon.com/sinnessjukt

Källor i urval:

Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.

Träning mot psykisk ohälsa i form av ångest, stress, depression och adhd var något som jag diskuterade i det senaste avsnittet av min podcast. Där intervjuade jag läkaren Anders Hansen som skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna”. Vill ni läsa min recension av den boken kan ni läsa den på länken. Han har även skrivit boken ”Fördel adhd” som släpps nu i september och som handlar om vilka positiva sidor adhd-diagnoser kan innebära och hur man kan ta vara på dem.

Det här avsnittet är för övrigt del 2 av 2 av här intervjun. Om du inte redan lyssnat på första delen finns den till exempel här:

Träning och psykisk ohälsa – psykiatrikern om fysisk aktivitet och psykisk hälsa

I den här andra delen pratar vi till exempel om vilka typer av träning (samt i vilka doser) som är bäst för hjärnan och vad man kan göra istället för att köra spinning eller springa om man nu tycker sådant är trist, men också varför även lättare pulsträning är så bra.

Vi pratar också om träning som en klassfråga. Anders tycker det är viktig att belysa att socioekonomi spelar stor roll för vilka som tränar och vilka som inte gör det. Han slår exempelvis ett slag för mer idrott i skolan, som han menar kan förbättra elevers resultat även i teoretiska ämnen som matematik eller svenska. Om man ser till hur svenska elever presterat i de senaste årens Pisa-studier, kan fysisk aktivitet vara viktigt för att vända den mycket dystra trenden.

Förutom de kortsiktiga fördelarna med fysisk aktivitet berättar Anders även vilka positiva effekter träning har om man fortsätter träna på lite längre sikt. Efter ett par månader av lätt träning förstärks nämligen vissa av effekterna. Vi pratade dessutom lite om varför kosttillskott nästan alltid är bortkastade pengar och varför personer som har adhd ofta får extra stora fördelar av att röra på sig mycket.

Att prata om träning mot psykisk ohälsa med en psykiatriker som verkligen försökt gå till botten med forskningen inom ämnet var verkligen intressant. Jag tycker också att det är skönt och viktigt att Anders inte, likt en del andra mindre seriösa pro-motion-debattörer, överskattar fysisk aktivitet som ett medel mot psykisk sjukdom av olika slag. Ångest, depression, stress, adhd och annat är ofta betydligt mer komplicerat än att bara snöra på sig joggingskorna ett par gånger i veckan. Samtidigt så behöver motion värderas högre än det gör idag, inte minst mot just psykisk ohälsa och ofta som ett komplement till annan behandling som antidepressiva mediciner till exempel.

Lyssna gör du i spelaren högst upp i inlägget eller på iTunes om du har iPhone, eller i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar. Sök i så fall på ”Sinnessjukt” så hittar ni podden där. Den här specialen är avsnitt 88 och 89 i flödet, så in och lyssna nu!

Träning och psykisk ohälsa är ämnet i den långa intervju som jag gjorde i måndags med psykiatrikern och bästsäljande författaren Anders Hansen. Han har skrivit boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som handlar om hur fysisk aktivitet förbättrar vår psykiska hälsa. Det är en av Sveriges mest sålda bok alla kategorier det senaste året, just nu lanseras den dessutom i USA och i många andra länder.

Vi pratade mycket om vilka träningsformer som är bäst (kondition eller styrketräning till exempel), vilka doser som är optimala och vad han rekommenderar till sina egna patienter vid problem med till exempel med depression eller stress.

Träning mot stress och depression

Anders berättade också att våra hjärnor är anpassningsbara och föränderliga (så kallad plasticitet), vilket går stick i stäv med den seglivade myten som säger att vi har ett visst antal hjärnceller sedan födseln som sedan sakta förbrukas. Vi pratade till exempel om Michelle Mack och savanten Kim Peek – förlagan till Dustin Hoffmans karaktär i filmen Rain Man – två amerikaner som båda hade hjärnskador sedan födseln som gjorde dem oerhört handikappade. Deras hjärnor anpassade sig med tiden och kompenserade för hjärnskadorna, vilket Anders menar är ett bevis för att våra hjärnor är väldigt dynamiska.

För att hålla hjärnan i form är fysisk aktivitet väldigt viktigt menar Anders. Jag frågar hur våra stressystem påverkas av träning och varför vissa väldigt vältränade människor ändå blir psykiskt sjuka. Till exempel finns det färska stora undersökningar bland professionella fotbollsspelare i Sverige och en rad andra länder, som visar att de överlag mår oerhört dåligt trots att de så klart är väldigt vältränade.

Vi snackade också om hur koncentration, kreativitet och minne förbättras av något så enkelt som en promenad, samt hur risken för att drabbas av demens minskas av just promenader. Anders menar att ett läkemedel som kunde minska risken för att drabbas av demens med 40 procent, som forskning har visat att promenader kan, så hade det varit den mest sålda medicinen i världen och gett uppfinnaren Nobelpriset. Promenader är inte lika sensationella och high-tech, dessutom kan ingen tjäna pengar på det, varför budskapet inte tycks nå fram.

Lyssna på intervjun i spelaren här ovan eller på iTunes, i Acast-appen eller där du hittar dina poddar vanligtvis (sök på ”Sinnessjukt”). Läs gärna min recension av Anders bok Hjärnstark också.

Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.

Nu har min podcast om tvångssyndrom eller OCD som det heter på engelska släppts! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund spelade in avsnittet igår morse och pratade bland annat om förekomst, symtom och behandlingar av tvångssyndrom.

Tvångssyndrom är ju annars en av de mest bortglömda ångestsjukdomarna, som får betydligt mindre uppmärksamhet än till exempel social fobi eller panikångest/paniksyndrom. Det kan visserligen bero på att tvångssyndrom drabbar 1-3 procent av befolkningen, jämfört med social fobi som drabbar ungefär 10-12 procent och paniksyndrom som drabbar ungefär 4-5 procent.

Det är alltså en relativt ovanligt psykisk sjukdom, men samtidigt klassas det som en folksjukdom eftersom den gränsen enligt den vanligaste definitionen går vid 1 procent. Uppemot 200 000 svenskar lider av tvångssyndrom (årsprevalensen, det vill säga så många som lider av sjukdomen under ett givet år, ligger runt 1-2 procent), vilket motsvarar hela Uppsalas befolkning.

Ofta ses tvångssyndrom inte av gemene man som en allvarlig sjukdom utan mer som ett karaktärsdrag eller någon mindre allvarlig åkomma. Sjukdomen skiljer sig så klart mycket från person till person, men de som har allvarliga former av tvångssyndrom lever ofta ett starkt begränsat liv. Det är en av de saker som vi försöker belysa i podden.

Pär har läst på extra om vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt, han berättar även lite om hans egna erfarenheter av tvångssyndrom som läkare inom barn- och ungdomspsykiatrin. Bland annat berättar han hur man vanligtvis går tillväga för att diagnosticera OCD, vilka skattningsskalor man använder och vad som kan vara viktigt att tänka på.

Förutom vår egen research kring tvångssyndrom har vi även låtit några av våra följare på Twitter som lever med OCD berätta vad de tycker om sjukdomen. De har många bra inspel som vi läser upp i podden.

Allt som allt tycker jag att det här blev ett riktigt kanonavsnitt. Jag har själv lärt mig mycket om tvång och hur den här sjukdomen påverkar människor. Det var förmodligen den ångestsjukdom som jag visste minst om, därför kändes det extra kul att ta upp det här ämnet.

Som vanligt lyssnar ni antingen i spelaren här i inlägget (högst upp) eller via iTunes, Acast-appen eller där ni annars hittar era poddar. Trevlig lyssning!

Men där ryms alltså inte psykiska sjukdomar, trots att de ofta är lika allvarliga och i värsta fall dödliga – självmord är till exempel den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma ålder. Majoriteten av alla självmord beror på depression, det vill säga en psykisk sjukdom.

Hursomhelst blir jag väldigt irriterad av det faktum att det finns människor som utger sig för att kunna bota psykiska sjukdomar trots att deras metoder i bästa fall är tvivelaktiga rent vetenskapligt, eller i värsta fall dokumenterat overksamma. Därför bestämde jag mig för att spela in ett poddavsnitt på detta ämne där jag och psykiatrikern Markus Takanen tar upp ett par ämnen som antingen är pseudovetenskapliga per definition eller som används av alternativa hälsopersoner på ett ovetenskapligt sätt.

De ämnen vi tog upp i podden (som blev ett dubbelavsnitt) är: tryptofan, utmattningssyndrom, signalsubstanser, neurolingvistisk programmering (NLP) och ”naturliga” preparat. Vi har bland annat seniorprofessor Marie Åsberg med oss på telefon, som ju kallats världens främsta expert på just utmattningssyndrom och som dessutom forskat på signalsubstanser (och därför givetvis är väl bekant med tryptofan som ju är populärt bland alternativa hälsopersoner).

Förutom Marie har vi haft ett tiotal personer som hjälpt till med research- och manusarbetet inför det här avsnittet. Vi ville göra det så noggrant och stringent som möjligt eftersom vi konfronterar andra ”experter”, men om vi lyckades får ni själva avgöra.

Del 1 – Tryptofan, 4Health, Mia Lundin, naturligt vs. onaturligt

I del 1 tar vi upp tryptofan och dess effekter mot bland annat depression och ångest. Vi spelar upp klipp från podcasten 4Health som drivs av kostrådgivaren Anna Sparre, där hon bland annat rekommenderar den naturliga lösningen tryptofan mot depression och ångest. Podden är lämpligt nog sponsrad av Zenbev som säljer preparat som innehåller, just det – tryptofan.

Även hormongurun Mia Lundin och ett helt gäng andra personer (Peter Wilhelmsson med flera) rekommenderar tryptofan, trots att det är långt ifrån vetenskapligt belagt att det fungerar. Seniorprofessor Marie Åsberg, som forskat på depression och annan psykisk ohälsa i över femtio år, beskriver tryptofan-spåret som ”kallt” och skulle definitivt inte rekommendera det till någon.

Vi tar också upp skillnaden mellan naturliga och onaturliga (syntetiska) kemikalier. Det är ju så att det naturliga ofta anses som bättre eller renare än det syntetiska. Även jag själv reagerar positivt när mat bara innehåller naturliga ämnen, trots att jag inte riktigt vet någonting om skillnaden. När det kommer till medicin och svåra sjukdomar är det ju allvarligare att myten om det naturligas förträfflighet fått fäste – det visar sig nämligen att sanningen ligger ganska långt ifrån från denna bild. Markus Takanen berättar varför och vi diskuterar varför alternativa hälsopersoner vurmar så för naturliga ämnen.

Del 2 – Utmattningssyndrom, Martina Johansson, neurolingvistisk programmering (NLP) och Mindly

I del två pratar vi först om utmattningssyndrom och utmattningsdepression, som är diagnoser som omges av pseudovetenskap och okunskap som väldigt få andra diagnoser, delvis även bland läkare och psykologer. I podden utgår vi från ett blogginlägg av kost- och träningsförfattaren Martina Johansson där hon ger sina tre tips för att undvika att bli ”utbränd”.

Martina Johansson ger inte bara tips, hon skriver också på ett utsökt okunnigt och nedlåtande sätt om en diagnos som hon vet mycket lite om. Hennes text granskas av världens förmodligen främsta expert på ämnet, seniorprofessor Marie Åsberg, som förklarar vad hon har fått rätt respektive fel om diagnoserna. Hennes sammanfattning blir att Martinas text ”inte är skriven med någon vidare precision”, vilket kanske säger det mesta.

Förutom utmattning pratar vi om metoden neurolingvistisk programmering (NLP), som är en pseudovetenskaplig metod som bland annat det danska företaget Mindly använder i sina ljudböcker som de själva påstår kan bota ångest på 30 minuter. Markus Takanen berättar varför han tycker att metoden är en bluff och varför han inte skulle rekommendera den till någon som har depression eller ångest.

Jag ringer också upp Mindly och ifrågasätter deras kundrecensioner, eftersom det inte finns något sätt att skicka in recensioner på deras hemsida. Varifrån kommer recensionerna? Jag bidrar med min egen recension, som jag skickar på mejl och ringer in för att se om de ska publicera den, vilket de givetvis inte gör eftersom den är mycket kritisk (idag 25 augusti är den fortfarande ej publicerad, hör gärna av er om den dyker upp).

Om ni gillade det här avsnittet om pseudovetenskap och okunskap inom psykisk ohälsa får ni gärna kommentera det på Twitter. Jag heter c_dahlstrom där och Markus heter sharedbulb. Tack också till föreningen Vetenskap och folkbildning och till alla läkare, psykologer och jurister som hjälpt till med research- och manusarbetet.

Podden finns att lyssna på i spelarna här i inlägget eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (funkar till alla mobila enheter) eller där du hittar dina poddar. Trevlig lyssning!

Del 1: schizofreni, droger och psykoterapi

I det första avsnittet av den här intervjun pratar vi om vad som ledde fram till schizofrenin, hur sjukdomen utvecklades och i vilken utsträckning hans drogberoende (Marcus rökte mycket marijuana och hasch under perioder) spelade in. Det är en otrolig resa han berättar om, en mycket ovanlig berättelse eftersom nästan ingen annan i Sverige pratar offentligt om sin schizofreni. Marcus berättar om de mediciner han äter idag (Abilify) och varför han tycker att psykoterapi också är helt avgörande för att kunna bli symtomfri från schizofreni, som ju är en kronisk sjukdom som man i dagsläget inte kan bota:

Lyssna på första delen av denna podcast om schizofreni i spelaren här ovanför och glöm inte att kommentera avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom. Om du vill prenumerera på podden och få alla nya avsnitt direkt till din telefon när de släpps, gå in på iTunes eller Podcaster-appen (iPhone) eller ladda ner Acast-appen (funkar för alla telefoner) och sök efter ”Sinnessjukt” så finns den där.

Del 2: förälder med schizofreni

I del två pratar vi mer om hur man ska tänka om man vill skaffa barn med psykisk sjukdom i bagaget, vi pratar också om slumpen och varför man aldrig ska ge upp. Jag tycker att andra delen blev ännu bättre än den första, kanske ett av de mest intressanta avsnitten av podden någonsin om jag får säga det själv. Glöm inte att kolla in det avsnittet också:

Trevlig lyssning och ta hand om er nu så hörs vi snart igen!

Under morgonen publicerades vår podd om bipolär sjukdom som jag och läkaren Pär Höglund spelade in i förra veckan. Det här är del två av den här tvådelade specialen om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som det också kallas ibland.

I denna den andra delen pratar vi främst om behandlingar av bipolär sjukdom och vilka biverkningar de olika behandlingarna har. Vi pratar också om en viktig fråga: är det farligt att ta antidepressiva mediciner om man har bipolär sjukdom? Det visar sig att det inte är helt lätt att svara på och att det finns skillnader i hur olika länder i Europa och Nordamerika ser på saken.

Vi pratar även ganska mycket om litium som idag är den medicin som fungerar bäst för flest, även om det inte fungerar för alla. Vi pratar bland annat om upptäckten att litium (som egentligen inte är ett läkemedel utan ett vanligt grundämne) är effektivt vid bipolär sjukdom, en upptäckt som den danske psykiatrikern Mogens Schou gjorde. Vi pratar även en del om den bok om bipolär sjukdom som vi nämnde även i del ett av vår bipolärspecial, en fantastisk bok som innehåller mycket både om vetenskapen bakom sjukdomen och hur den drabbar människor på det personliga planet (författaren är både psykologiprofessor och har bipolär sjukdom typ 1).

Som vanligt går det att lyssna på avsnittet direkt här i inlägget i spelaren ovan, men också i iTunes, i Acast-appen eller på poddens hemsida Sinnessjukt.se. Jag och Pär hoppas verkligen att ni gillar denna podd om bipolär sjukdom som vi lagt ned så mycket tid för att kunna spela inte. Ni får gärna säga något om vad ni tyckte när ni lyssnat, vi finns på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality. Trevligt lyssning och ta hand om er ute i värmen så hörs vi snart igen!

Vår podcast om bipolär sjukdom publicerades alldeles nyss! Jag och läkaren och forskaren Pär Höglund pratar om bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som är den äldre termen som fortfarande används ganska frekvent. Det här är den första delen av två i den här podcast-specialen om bipolär sjukdom.

I första delen pratar vi om vad bipolär sjukdom är för något och vilka olika typer som finns (bipolär sjukdom delas upp i åtminstone tre olika kategorier eller typer). Dessutom pratar vi om hur pass vanligt förekommande sjukdomen är, men vi pratar även om hur ärftligt det är och vilka sjukdomar som kan missuppfattas som bipolär sjukdom och tvärtom, det som inom sjukvården brukar kallas för differentialdiagnoser. Det handlar bland annat om schizofreni, ADHD, depression, Borderline (emotionell instabil personlighetsstörning) och vissa fysiska sjukdomar. Vi tar också upp tillstånden mixed state och rapid cycling som är två begrepp som är bra att känna till.

Sist men inte minst pratar vi om självmordsrisken bland patienter med bipolär sjukdom. Den är nämligen skyhög, väldigt mycket högre än för oss andra (mellan 10 och 20 gånger så stor risk jämfört med den som inte har bipolär sjukdom). Av alla människor med bipolär sjukdom tar så mycket som 8-20 procent livet av sig förr eller senare, vilket egentligen säger allt om allvaret i sjukdomen.

I nästa avsnitt av podden, avsnitt 60, kommer en till podcast om bipolär sjukdom. Den gången pratar vi om vilka behandlingar som funkar bäst mot bipolär sjukdom samt vilka biverkningar som dessa behandlingar ofta ger. Bland behandlingarna finns till exempel litium (som egentligen inte är en medicin utan ett grundämne), neuroleptika, antiepilektika och antidepressiva mediciner, även om det råder delade meningar om ifall man ska ge människor med bipolär sjukdom antidepressiva mediciner eller inte. Mer om det då alltså, i det avsnittet pratar vi även om hur man kan skilja bipolär sjukdom från ”vanliga” unipolära depressioner, inte minst med tanke på att antidepressiva mediciner kan vara negativt.

Du lyssnar som vanligt i spelaren här högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller på Sinnessjukt.se som är poddens egen hemsida. Kolla gärna in den sajten om du inte har redan gjort det. Trevlig lyssning, ta hand om er därute!

Del 1:

Del 2:

I poddavsnitten ställer vi frågor som: Vad är PMDS? Vad är skillnaden mellan PMS och PMDS? Hur vet man att man har PMDS? Vilka behandlingar finns mot PMDS, och vilka har vetenskapligt bevisad effekt? Kommer det några nya behandlingar mot PMDS (hon avslöjar sjukt nog att hon själv kommer att starta ett forskningsprojekt kring en ny behandlingsform i höst)? Vad kan man göra själv om man har PMDS? Är PMDS en slags depression eller en variant av PMS? Blir PMDS värre med åldern, eller tvärtom? Blir PMDS bättre när man fått barn? Vi pratar även om hormoner som östrogen, progesteron och allopregnanolon som alla spelar in i PMDS, framför allt allopregnanolon som är en metabolit av progesteron som är ett av de två kvinnliga könshormonen (östrogen är den andra).

Inger är verkligen otroligt kunnig på det här ganska outforskade området där mycket forskning fortfarande behövs för att kartlägga diagnosen. Hon har själv forskat på ämnet under flera år och var det namn som oftast dök upp när jag frågade runt bland andra experter efter någon att intervjua i ämnet. Som tur var hade Inger en oväntad lucka i sitt annars väldigt stressiga schema vilket gjorde att jag trots allt kunde genomföra intervjun.

Jag har även fått en hel del lyssnarfrågor från kvinnor med PMDS som jag ställer till Inger i slutet av del två av podden. Alla era frågor var oerhört bra och Ingers svar på frågorna var väldigt intressanta att höra även för mig.

Ifall ni gillade denna podcast om PMDS och PMS får ni mer än gärna hjälpa mig att sprida podden i sociala medier. Om du till exempel har en blogg får du så klart jättegärna skriva om PMDS-specialen och länka till de båda avsnitten. Ifall du vill kommentera det här eller något av de andra avsnitten av podden finns jag på Twitter där jag heter c_dahlstrom. För mer information om depression och ångest, köp min bästsäljande bok om depression och ångest på länken där du även kan få den signerad för endast 150 kronor inklusive frakt.

Glöm inte heller att prenumerera på podden i iTunes (om du har iPhone) eller på till exempel Acast om du inte har iPhone. Trevlig lyssning!

En bra bok om schizofreni som jag gärna rekommenderar är ”En lång väg hem” av Marcus Sandborg. Läs min recension av boken här nedanför!

Eftersom min mamma hade schizofreni, som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomar som finns, har jag ibland oroat mig för att jag själv ska drabbas. Det gör jag fortfarande ibland men inte lika mycket nuförtiden, vilket främst beror på att jag har klarat mig förbi de mest riskfyllda åren (schizofreni drabbar de flesta mellan slutet av tonåren och i tjugoårsåldern, jag fyller 31 år i sommar).

Hursomhelst har jag länge velat veta mer om sjukdomen, framför allt om hur den som drabbas upplever det och hur man klarar sin vardag med de svåra symtomen som sjukdomen orsakar. Kan man överhuvudtaget leva ett normalt liv med schizofreni?

Därför blev jag glad när jag för bara två månader sedan hörde talas om Marcus Sandborg från Falköping som skrivit boken ”En lång väg hem”. Det är en berättelse om hans sjukdomsförlopp, som löper parallellt med en berättelse om hans uppväxt – en uppväxt som också hjälper läsaren att förstå varför just Marcus blev sjuk.

En riktigt bra bok om schizofreni

Det hela börjar när han är tolv år gammal och familjen flyttar från hemstaden och Marcus rycks upp ur sitt sociala sammanhang, något som snart leder till att han börjar dricka alkohol och röka på. Han berättar hur alkoholen och cannabis blir hans sätt att må bra, att koppla av och våga söka kontakt med tjejer som han fallit för. Han blir tidigt starkt påverkad av rastafari-kulturen. Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom. Det var ju naturliga substanser, resonerade han.

Tillsammans med vännerna lyssnar han på Peter Tosh och röker gräs närhelst han har möjlighet. Långt in i tjugoårsåldern, då han hade stora problem med paranoia och sin förvrängda verklighetsuppfattning, var han fortfarande övertygad om att hasch och marijuana var bra för honom.

 

Eftersom han likt de flesta som har schizofreni hade noll sjukdomsinsikt trodde han istället att han var förföljd av utomjordingar, motorcykelgäng och andra grupper som ville ta livet av honom. Samtidigt var han övertygad om att världens hela framtid vilade på hans axlar, att han behövde lösa de gåtor som han tyckte uppenbarade sig för honom hela tiden. Om han inte lyckades skulle alla i hans närhet dö (och alla andra med för den delen).

Paranoian och bristen på sjukdomsinsikt gjorde att han knappt litade på någon, särskilt inte inom vården där han till slut hamnade tack vare familjen och vännerna, som gjorde allt för att få honom att förstå att han verkligen var sjuk. Men även om han till slut gav med sig och lades in på sjukhus, dröjde det inte länge innan han var övertygad om att han måste fly sjukhuset. Vilket han också gjorde, till sin familjs stora förtvivlan.

När det var som värst väger han ynka 45 kilo. Han sköter inte sin hygien, han har inget jobb, inga pengar och många av hans vänner har lämnat honom. Marcus sjukdom har slitit på hans familj, som är på väg att ge upp. De orkar inte längre. Till slut går han med på att börja ta medicinerna som hans familj vill att han ska äta. De säger att han måste ta dem, annars kan de inte hjälpa honom längre. Ställd inför det ultimatumet inser han att han måste testa, och även om det inte är en spikrak väg tillbaka är detta början på hans återhämtning.

Jag gillade verkligen den här boken och känner att jag lärt mig väldigt mycket om schizofreni tack vare Marcus berättelse (jag ska för övrigt intervjua Marcus i min podcast Sinnessjukt snart). Bitvis är boken frustrerande att läsa – alla konspirationsteorier, konstiga tankar och hans oförmåga att koppla problemen till hans generösa förbrukning av cannabis gjorde mig nästan vimmelkantig. Dessutom hade boken behövt en bättre redaktör som kunde hjälpa Marcus få fram sin historia utan språkfel och med något bättre dramaturgi.

Marcus Sandborg är en god berättare med bra känsla för detaljer som har en fantastisk historia. Trots att det bitvis finns ganska stora brister i boken är Marcus historia så gripande och angelägen att det nästan inte spelar någon roll. ”En lång väg hem” är en bok som alla som är intresserade av schizofreni borde läsa omedelbart.

Betyg: 4/5

Finns att köpa här

Förlag: Addera Förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 187
Utgivningsdatum: 2010-03-25
Medarbetare: Persson, Richard (form)
Vikt: 344 gram
Dimensioner: 215 x 143 x 21 mm
SAB: Hc
ISBN: 9789186009311

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.

Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.

Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.

Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.

Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!

Idag klippte jag klart och publicerade sista delen av den stora antideppspecialen som vi (jag och läkaren Pär Höglund) spelade in i tisdags.

Du lyssnar i spelaren här ovanför eller genom att prenumerera på iTunes eller i  Acast-appen. Trevlig lyssning!

Massvis av fakta om antidepressiva mediciner får ni om ni lyssnar på den här antidepp-specialen som jag spelade in med läkaren och forskaren Pär Höglund igår. Observera att det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här), så jag rekommenderar att du börjar med del 1 innan du lyssnar på denna den andra delen.

I första delen pratade vi framför allt om vilka olika sorters antidepressiva mediciner som finns och hur mycket de olika preparaten säljer i Sverige. Där får ni bland annat reda på vilket som är den mest sålda antidepressiva medicinen i Sverige, men också hur mycket antidepressiva mediciner kvinnor tar jämfört med män (könsskillnaderna är stora.

I den här andra delen pratar vi istället om hur effektiva antidepressiva mediciner är, hur olika mediciner skiljer sig från varandra i fråga om effektivitet. Dessutom berättar Pär när man rekommenderar antidepressiva mediciner och när man istället rekommenderar till exempel psykoterapi (oftast KBT) eller elbehandling.

Om du inte prenumererar på podden än tycker jag att du ska göra det. Då får du de nya avsnitten nedladdade i din telefon direkt när de publiceras, mycket smidigare faktiskt. Om du har en iPhone eller iPad kan du prenumerera på iTunes. Om du inte har iPhone kan du prenumerera i Acast-appen som funkar till alla andra telefoner och smartplattor.

Glöm som vanligt inte att du kan kommentera det här avsnittet på Twitter där jag heter c_dahlstrom och Pär heter @doctor4quality. Där kan du också påpeka eventuella fel i vår fakta om antidepressiva mediciner och deras effektivitet. Trevlig lyssning nu allesammans!

Idag har jag publicerat den podcast om antidepressiva mediciner som jag och läkaren Pär Höglund spelare in imorse. Det här är första delen av tre eftersom vi spelade in under drygt två timmar, ett stort och viktigt ämne som det här tyckte vi båda var väl värt ett långt och uttömmande snack som inte fick plats i ett avsnitt, hoppas inte att ni misstycker.

Ungefär en dryg halvmiljon svenskar tar antidepressiva mediciner varje dag mot framför allt depressionssjukdomar och ångestssjukdomar och totalt sett såldes drygt 300 miljoner dygnsdoser av alla antidepressiva i Sverige 2014 enligt Socialstyrelsen. I det här första avsnittet av tre pratar vi om vilka olika antidepressiva mediciner som finns, det vill säga de olika kategorierna (SSRI-mediciner, tricykliska antidepressiva, MAO-hämmare och övriga antidepressiva, till exempel SNRI och NaSSa).

I avsnitt två och tre kommer vi att prata om effektiviteten hos de olika antidepressiva medicinerna, om biverkningar, när man rekommenderar antidepressivum och när man INTE gör det, vi berättar även om vilka kändisar som tar antidepressiva som jag har skrivit om här på podden tidigare (se länk). Dessutom kommenterar vi den danska studie som publicerades i slutet av januari och skapade en hel del svarta rubriker i svenska dagstidningar (”Lyckopiller kan ge självmordstankar”) och varför rapporteringen kring studien var felaktig och missvisande.

Det vore verkligen kul om ni gillade den här podcasten om antidepressiva mediciner eftersom vi lade ner flera arbetsdagar på att göra research och försöka hitta balanserad och korrekt information. De kommande avsnitten i den här specialen kommer att publiceras de närmaste dagarna dels här på bloggen, dels på iTunes, i Acast-appen och överallt annars där ni lyssnar på poddar i era lurar och på era surfplattor.

Ni får gärna gå in och kommentera det här avsnittet och uppmärksamma oss på eventuella faktafel, vi har försökt dubbelkolla det mesta som vi säger i podden men eftersom det här är ett känsligt ämne vill vi gärna att ni hojtar på oss ifall något fel har lyckats smyga sig in.

Jag vill också återigen understryka att podden INTE är sponsrad av läkemedelsbolag (det är ingenting jag gör för övrigt)! Det kanske verkar fånigt att ens poängtera detta men faktum är att mycket information om de här medicinerna faktiskt är sponsrat av industrin, det finns ju numera även en podcast om psykisk ohälsa som är sponsrad av just ett läkemedelsbolag (Psykatrikerna med Simon Kyaga och Anders Hansen). Så då vet ni! Trevlig lyssning!

Del 2

Igår spelade jag in en podcast om Aspergers syndrom och adhd med författaren Anja Wikström som till vardags arbetar som medicinsk utredare. I podden pratar vi bland annat om hur det är att vara förälder till ett barn med Aspergers och adhd och vilka krav det ställer på en själv och på omgivningen.

Inte minst pratar vi om skolan och de anpassningar som många gånger behövs där men som ofta uteblir av olika skäl. Detta ställer till stora problem för familjer där ett eller flera av barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd eller Aspergers. Anja berättar om flera av henne egna upplevelser då det har gått fel på ett eller annat sätt.

Vi pratar även om hur hon och hennes sambo ibland har känt sig granskade av barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och hur det känns att frukta för att bli av med vårdnaden om sina barn. Anja har själv flera vänner som blivit av med vårdnaden om sina barn på grund av problem med barnen, familjer där hon känner föräldrarna väl och vet att de är reko och omtänksamma.

Dessutom pratar vi om hur vissa journalister är väldigt dåliga på att skriva om adhd och Aspergers, vi pratar om valet mellan att bo mitt i en storstad och att istället bo på landet där barnen får mer lugn och ro, men å andra sidan har längre till skolan och inte lika mycket skolor att välja på ifall man behöver byta. Vad har man som förälder för ansvar att förändra sitt eget liv efter barnens förutsättningar innan man börjar ställa krav på samhället och klaga på till exempel barn- och ungdomspsykiatrin?

Anja berättar även vad hon tycker om amfetaminliknande adhd-mediciner som Ritalin och Concerta och hur hon och hennes sambo resonerade kring valet mellan att testa läkemedel och att inte göra det.

Jag tycker att det var oerhört intressant att äntligen få spela in en podcast om Aspergers och adhd. Jag har tidigare spelat in två poddar om adhd – dels avsnitt 10 (”ADHD och ADD – Frågor och svar”) och dels avsnitt 16 (”Underbara ADHD med Georgios Karpathakis”), men det här var första gången även Aspergers kom med. Eftersom intervjun blev ganska lång har jag valt att dela upp den i två avsnitt. Du hittar dem här ovanför eller på iTunes om du prenumererar där (klicka här för att prenumerera). Podden finns även i Acastappen och i andra podcast-appar.

Om du vill vet mer om Anjas bok om adhd som heter ”Ingen familj är en ö” kan du läsa min recension på länken. Hoppas verkligen att ni gillar den här podcasten om Aspergers och adhd nu, hör gärna av er ifall ni har feedback på avsnittet!

I morse spelade jag in en podcast om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom. Gäst i podden var läkaren och forskaren Pär Höglund som gav många bra tips och råd.

I podden pratar vi bland annat om hur många som återfaller i missbruk och andra psykiska besvär som ångest, depression och bipolär sjukdom (som ju är en kronisk sjukdom som man inte kan ”återfalla” i, men här pratar vi om skoven istället). Vi pratar om riskfaktorer och vad man kan göra själv för att minska risken för att drabbas av återfall, till exempel att upprätta en återfallsplan som man kan arbeta efter då man blir sjuk igen.

Ni kan lyssna på den här podcasten om återfall i missbruk, depression, ångestsjukdomar och bipolär sjukdom antingen direkt i spelaren här i blogginlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst annars där du laddar ner dina poddar. Självklart får ni gärna gå in på Twitter och ge oss feedback på podden så att vi vet vad vi kan göra för att fortsätta förbättra den. Jag heter c_dahlstrom och Pär heter doctor4quality så lägg till oss där så kan vi diskutera podcasten!

Om ni vill veta mer om studierna som Christian talar om i podden hittar ni dem här:

Risk for Recurrence in Depression
Recurrence of anxiety disorders and its predictors

Om ni vill köpa Christians bästsäljande bok om depression och panikångest kan ni köpa den signerad här!

Hoppas ni gillar den här podcasten om återfall, trevlig lyssning!

I avsnitt sjutton av min podcast om psykisk ohälsa har jag lyckats locka min drömgäst till studion. Hon heter Marie Åsberg och är en av världens främsta depressionsforskare. I den här intervjun, som är en av fyra avsnitt med Marie, pratar vi om hur den moderna psykiatrin formades från slutet av 1800-talet till och med 1980-talet. Bland annat pratar vi om hur Sigmund Freud påverkade psykiatrin och jag frågar Marie vilken status Sigmund Freud har bland vetenskapsmän idag.

Vi pratar också om de första medicinerna och hur de lyckades revolutionera psykiatrin: Hibernal, litium och tricykliska antidepressiva mediciner inte minst. Marie förklarar också vad som gjorde att Sverige och de flesta andra västländer byggde mentalsjukhus, hon berättar också varför idén var god men att genomförandet på många sätt blev ett stort misslyckande, samt varför man bör vara skeptisk när signalsubstanser kommer på tal.

Jag tycker också att det var kul att höra vad Marie tycker om min bok om panikångest och depression som hon har läst. Hon fick ett ex av mig för ett tag sedan och bad att få den signerad, om du vill kan du också köpa ett signerat ex av mig här för 200 kronor inklusive frakt.

Det blev en podcast om ADHD och ADD i det här avsnittet av Sinnessjukt! Jag intervjuar min vän, läkaren och forskaren Pär Höglund som arbetar med just ADHD-utredningar inom barnpsykiatrin här i Stockholm. Han svarar på alla mina och lyssnarnas frågor om de här neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna.

Pär får bland annat frågor om vad som är skillnaden mellan ett syndrom eller en sjukdom och en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (vilket ADHD och ADD är,) huruvida man föds med ADHD eller får det senare, hur pass vanligt ADHD och ADD är och ifall skolor och samhället borde öka sin kunskap? Vi går också igenom hur man går tillväga när man ställer en ADHD-diagnos? I podden ger vi er svaret på den frågan.

Jag frågar även om vilka problem ADHD och ADD kan ge för den som drabbas, både för vuxna och barn. Vi poängterar också att ADHD och ADD inte bara ger problem utan även kan innebära stora fördelar, så som att man får mycket idéer och är väldigt kreativ. Dessutom ställer jag en något kontroversiell fråga till Pär: om du fick välja att ha eller att inte ha ADHD, givet fördelarna och nackdelarna, vad skulle du då välja? Hans svar kommer att överraska er.

Sist men inte minst, en podcast om ADHD och ADD måste så klart innehålla frågor om behandlingar, som mediciner (Concerta, Ritalin och Strattera till exempel) men även anpassningar i skolan och på arbetsplatsen. Vi diskuterar vilka metoder som är förstahandsval och vad man måste tänka på när man ger barn de här amfetaminliknande medicinerna. Det finns biverkningar som viktnedgång och ökat blodtryck vilket kan ställa till stora problem för till exempel barn med hjärtproblematik.

Vi har länge tänkt göra en podcast om ADHD och ADD, så vi vill så klart få feedback från er. På Twitter heter Pär @doctor4quality och jag @c_dahlstrom, kommentera gärna podden där om ni har åsikter. Jag tipsar förresten om min bok om depression och panikångest i podden, om du vill köpa min bok om depression och panikångest (Sveriges mest sålda om ångest) finns den att köpa signerad här! Jag pratar också om min vän Malin Roca Ahlgrens bok Coolt med ADHD, klicka på länken för att läsa mer om den.

Du kan lyssna på avsnittet i spelaren här ovanför, i Acast-appen, iTunes, eller på podcastens hemsida Sinnessjukt.se. Hoppas ni gillar den, puss och kram!

En podcast om depression – igen! Nu har jag och läkaren Pär Höglund spelat in en ny podcast om depression, den här gången om vilka bra behandlingar som finns och vilka biverkningar de ger. Vi går igenom psykoterapier, mediciner och elbehandlingar (ECT) och pratar om vilka behandlingar som har visat sig fungera bäst för olika typer av depression.

Jag har själv testat både antidepressiva mediciner och olika typer av terapier, och i podden berättar jag om mina erfarenheter av dem. Till exempel berättar jag om insättningssymtom och utsättningssymtom och varför det är vanligt att man många gånger måste byta medicin och/eller terapi ett antal gånger innan man hittar någonting som funkar. Vi diskuterar också vilka nya metoder som kan komma att utvecklas för att bättre veta innan vilka metoder som fungerar olika vissa patienter.

Pär berättar om vilka hans erfarenheter är som läkare inom psykiatrin, och hur vetenskapen bakom ser ut. Vi talar också lite kort om elbehandlingar, eller ECT (elektrokonvulsiv terapi), som är ett minerat område eftersom metoden har många (eller snarare högljudda) motståndare. Varför är metoden så kontroversiell än idag, trots att man vet att den är en av de mest effektiva metoderna av alla?

Om du vill veta mer om vilka behandlingar mot depression som fungerar bäst, beställ min bästsäljande bok om depression (och panikångest) som kostar 150 kronor inklusive frakt, signerad om du vill. Köp ett ex till dig själv eller till en vän som har depression och som behöver få mer kunskap om sjukdomen. Ifall ni har åsikter om det här avsnittet finns både jag och Pär på Twitter, skriv till oss där i så fall!

Hoppas att ni gillar även den här podden om depression, många tyckte väldigt bra om det förra avsnittet, tack för allt beröm.

Du lyssnar som vanligt i spelaren här ovanför, i Acast-appen, på iTunes, eller på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

Till att börja med: för att veta hur panikångest ska behandlas måste man titta på vad som orsakar den. Har man bara haft någon enstaka panikångestattack behövs förmodligen ingen behandling alls. Många får för eller senare en panikångestattack utan att det behöver påverka livet särskilt mycket.

Panikångesten i såg är en slags uråldrig stressreaktion som man kan råka ut för om man till exempel har haft det väldigt stressigt ett tag. Reaktionen kallas för ”kamp- och flyktreaktionen” och är en urtida försvarsmekanism som aktiveras när faran är extrem.

Tänk dig till exempel att du plötsligt står framför ett lejon, eller att någon hotar dig med kniv. Då skulle reaktionen förmodligen vara ungefär densamma som vid en panikångestattack: hjärtklappning, svettningar, yrsel och andnöd. Tyvärr har kroppen inte hittat något bättre sätt att försvara dig mot ”samtida” stress.

Men: panikångest kan också vara ett symtom på paniksyndrom och andra ångestsjukdomar, som då kan (läs: bör) behandlas på ett eller annat sätt.

Så här skriver jag till exempel i min bok om panikångest och depression (som är Sveriges mest sålda bok om ångest sedan den gavs ut förra året):

”För paniksyndrom och de ångestsjukdomar som ofta hänger samman med panikångest (se s. 87) finns det enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) på det hela taget inget skäl att rekommendera medicin före psykoterapi eller tvärtom.

Undantaget bland ångestsjukdomarna är specifika fobier (se s. 90), som läkemedel inte fungerar bättre mot än ”sockerpiller”. Man har också̊ sett att de som har paniksyndrom (se s. 76) har en större chans att få bestående effekt av behandlingen om de går i psykoterapi än om de får medicin.”

Väldigt förenklat kan man alltså säga att enstaka panikångestattacker inte behöver behandlas alls ifall man vet att de beror på tillfällig stress. Panikångest som kommer av specifika fobier (som spindelfobier, sprutfobier och så vidare) ska INTE behandlas med läkemedel, utan med psykoterapi. I övrigt menar SBU som är statens expertråd att det inte finns några skäl att rekommendera medicin framför psykoterapi eller tvärtom, undantaget paniksyndrom där effekten verkar vara mer långvarig av terapi.

Viktigt att påpeka är också att långt ifrån alla terapiformer är effektiva mot panikångest i form av ångestsjukdomar, mer om det i boken. Samma sak gäller också mediciner, även det skriver jag mer om i boken.

Källa:

Dahlström, C. (2014). Panikångest och depression – frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar. Stockholm: Natur & Kultur.

Hur lång tid är läkemedelspatenten tänkte jag och googlade. Det var svårare än jag trodde att få reda på, så jag ringde upp Patent- och registreringsverket för att få mer info. Reglerna var inte så svåra som jag trodde.

Patent- och registreringsverket (PRV) är den myndighet i Sverige som behandlar patentfrågor. Det gäller för uppfinningar och liknande, vilket man kanske fattar, men även för läkemedelspatent vilket jag kanske hade gissat att Läkemedelsverket hade hand om.

– Läkemedelspatenten i Sverige är 20 år som standard.

– När de 20 åren har gått ut kan man förlänga patentet i upp till fem år till, det kallas för tilläggsskydd. Det är i första hand till för att myndigheternas handläggningstider (som kan vara flera år i värsta fall) inte ska skada läkemedelsbolagen ekonomiskt. Har handläggningstiden varit kort får man alltså inget tilläggsskydd.

– Förutom tilläggsskyddet kan man få ytterligare sex månaders patent för barnmediciner. Det förutsätter att man har utfört noggranna tester enligt en viss standard som heter PIP, då får man alltså en liten ”bonus” på patentet.

De som avgör patentfrågorna är jurister på PRV. Det är en viktig fråga eftersom bara några dagar extra kan betyda väldigt mycket pengar för läkemedelsbolagen.

– Dessutom: patentet är inte tjugo år automatiskt, det förlängs varje år. Det innebär att läkemedelsbolagen måste betala en avgift till PRV för att få ha kvar patentet. Gör de det har de kvar patentet, annars släpps det. Avgiften är lägre de första åren och blir sedan högre och högre. Det ser ut på det sättet för att man vill uppmuntra forskning som är dyr så klart.

Många mediciner löper alltså inte hela tiden ut, läkemedelsbolagen slutar betala eftersom medicinen inte säljer tillräckligt bra för att fortsätta betala avgifterna.