När jag var sjuk tänkte jag ibland på forskningen kring depression. Jag tänkte att forskarna kanske hade gett upp eftersom det aldrig hände någonting. Därför blev jag alltid glad när jag upptäckte att det faktiskt fanns heta forskningsspår.

Ibland kan det ju kännas som att kunskaperna om depression inte blir bättre, man undrar nästan om det existerar någon forskning alls. Varför tar det så lång tid? Varför kommer det inga nya behandlingar? Finns det någonting som kan hjälpa mig att hålla ut med min depression och ge mig mer hopp?

Forskningsframsteg är en av de saker som jag själv tyckte gjorde det lättare att se ett slut på min depression. Även om forskningen jag läste om kanske inte i sig hjälpte mig att komma ur min depression, så kunde vetskapen om att det görs framsteg hjälpa mig att stå ut och fortsätta kämpa.

I min bok om depression och panikångest har jag en fråga om depressionsforskning som heter ”Var står forskningen om depression?” (det finns en för panikångest också!) Om ni vill läsa hela frågan får ni köpa eller låna boken när den kommer, men jag tänkte ge er två av höjdpunkterna från svaret på frågan redan här i bloggen.

Hjärnbildsteknik och depression

Hjärnbildsteknik är ett av de största framstegen inom depressionsforskning de senaste decennierna. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Modern hjärnbildsteknik, som PET-kameran och magnetkameran, har för första gången gjort det möjligt att ”se” in i levande människors hjärnor. Man kan till exempel studera vilka delar av hjärnan som är mest aktiva för stunden, eller följa vad som händer när ett visst läkemedel når hjärnan.”

Hjärnbildsteknik är alltså en av de mest hoppfulla saker som har hänt inom forskningen kring depression. Med hjälp av dem har man kunnat se att vissa delar av hjärnan krymper hos deprimerade, eller har mindre aktivitet.

Genom att se vilka delar av hjärnan som påverkas av en depression är det lättare att förstå vad som händer rent fysiskt under en depression, följa utvecklingen under sjukdomen och vad man kan göra för att förhindra den.

Här är förresten ett exempel på hur utseendet kan skilja sig mellan en deprimerad hjärna och en frisk hjärna med bilder från en PET-kamera (PET betyder positron emission tomography):

Genetik och depression

Ett av de andra forskningsområdena som det forskas mest på är genetik. Så här skriver jag bland annat i boken:

”Ett annat viktigt forskningsfält är DNA-tekniken. Snabba framsteg på det här området gjorde att man för omkring tjugo år sedan kunde starta en jakt på generna bakom de stora folksjukdomarna, däribland depression. Idag har forskare identifierat en hel del gener som antingen är eller kan vara kopplade till depression, precis som för många andra av de stora folksjukdomarna.”

Genetik är alltså hett inom depressionsforskningen precis som den är för andra sjukdomar, men det är ett komplext område. Mer komplext än man trodde från början.

I boken finns också en fråga som heter ”Är depression ärftligt?” där jag berättar om en studie där man tittade på genen 5-HTT. Den studien är en av de intressantaste någonsin inom depressionsforskning.

Kroppsliga sjukdomar, läkemedel och framtiden

Förutom hjärnbildsteknik och genetik finns tre andra rubriker i forskningsfrågan om depression i boken: ”Kopplingen till kroppsliga sjukdomar”, ”Läkemedel” och ”Om framtiden” heter de och är alla tre riktigt intressanta.

Forskningen kring depression går kanske inte så snabbt som man hade önskat, men det finns en del riktigt intressanta fynd och spår som forskare arbetar hårt på att följa upp. Bara vetskapen om det tyckte jag gjorde det lättare att stå ut med min depression, jag hoppas att det kanske kan hjälpa dig med.

En av de viktigaste frågorna i min bok om depression och panikångest är: Hur uppstår en depression? I det svaret skriver jag om Robert Sapolsky, som är en amerikansk forskare och författare. Han är för professor i biologi, och professor i neurologi och neurovetenskap vid Stanford University. Jag tänkte ägna det här blogginlägget åt att tala lite om den föreläsning som jag refererar till i svaret. Föreläsningen finns på Youtube, jag har klistrat in klippet längst upp så att du kan titta på det om du vill.

I föreläsningen går Robert Sapolsky igenom depressionens orsaker, symtom och hur behandling av depression har utvecklats under andra delen av 1900-talet. För att besvara frågan ”Vad är depression?” använder han lite humor, han säger:

”Om jag var tvungen att definiera depression i en mening skulle jag säga: det är en biokemisk sjukdom med en genetisk komponent, påverkad av tidiga händelser i livet, där någon inte längre kan uppskatta solnedgångar.” (Min egen översättning, originalcitaten på engelska hittar du längst ned i inlägget)

Personligen tycker jag att det är den bästa definitionen av depression jag har hört. Sapolsky är otroligt duktig på att konkretisera avancerad forskning och göra den begriplig för vem som helst. Dessutom har han humor och den där entertainergenen som alla amerikaner tycks ha från födseln.

Ett genomgående tema i föreläsningen är att han på ett mycket övertygande sätt förklarar varför depression är en lika biologisk sjukdom som exempelvis typ 1-diabetes. Han är dock noga med att understryka att man inte kan förstå depression som sjukdom om man inte förstår både den biologiska och den psykologiska dimensionen av depression.

”Det jag ska prata om idag är två till synes mycket olika områden som jag ska knyta ihop i slutet. Den viktigaste poängen här är att om du bara undersöker ett av dessa två områden så kommer du inte att förstå sjukdomen överhuvudtaget. Det första området handlar om vad biologi har att göra med depression, andra området vad psykologi har att göra med det.”

Det här är viktigt. Att förstå att depression har både psykologiska och biologiska/genetiska komponenter, och att dessa samspelar, är avgörande för att förstå vad en depression egentligen är.

Sapolsky går sedan igenom vad som är utmärkande för depression som sjukdom. Oförmågan att känna glädje och njutning är det viktigaste menar han, och säger att det är detta som gör depression till en så allvarlig sjukdom. Han jämför med cancer och säger att även människor med oerhört svåra sjukdomar, till och med dödliga, ofta har förmågan att hitta glädje och mening. Något som deprimerade inte har.

”Människor har en häpnadsväckande förmåga att hitta glädje i de mest osannolika källor man kan tänka sig. Så, vad kan vara värre än en sjukdom vars främsta symptom är oförmågan att känna glädje? Följaktligen, i toppen av listan: anhedoni. Hedonism betyder strävan efter njutning. Anhedoni betyder oförmåga att känna glädje. Det är vad depression handlar om.”

Även detta har han så klart alldeles rätt i. Trots att depression är en sjukdom som tar sig väldigt olika uttryck är anhedoni, oförmågan att känna glädje, det mest utmärkande och vanliga symtomet. Den minsta gemensamma nämnaren kan man säga.

Han går sedan igenom det han menar är de viktigaste symtomen för depression (som står på whiteboardtavlan bakom honom i klippet):

• Anhedoni
• Sorg
• Skam/skuld
• Självskadebeteende
• Psykomotorisk retardation (Allting är utmattande: att tänka saker, att göra saker. Sapolsky tar som exempel att tvätta kläder: Var är tvättkorgen? Har jag bokat tvättid? Har jag sköljmedel? Allting känns som ett stort hinder.)
• Vegetativa symtom (Sömn, aptit, stresshormoner)

De här symtomen bygger han sedan resten av föreläsningen på. Mycket av tiden går alltså åt till att förklara hur tydliga biologiska förklaringar depression har, och varför det är svårt för dem som inte har depression att skilja på egentlig depression och vanlig sorg och deppighet.

”Det är en förrädisk känsla, eftersom vi alla har perioder av att vara deppiga och komma ut i andra änden helskinnade. När man tittar på folk som istället går ner i depression och stannar där nere nästan som förlamade, då finns det alltid en liten röst mellan raderna som tänker: ’Kom igen, ta dig samman, vi alla måste ta itu med sådana problem!’ Jag kommer att argumentera för att depression är en lika konkret biologisk sjukdom som typ 1-diabetes. Och du lär inte sätta dig ner med en diabetiker och säga: ’Kom igen, vad är det med den där insulingrejer, sluta tyck synd om dig själv, ta dig samman!’ Du kommer att se att det är lika mycket av en biologisk sjukdom (som diabetes). En aspekt av det som gör det klart är ett gäng symptom kallas vegetativa symtom. Deprimerade människors kroppar fungerar annorlunda.”

Jag kan inte nog understryka hur mycket jag rekommenderar alla att titta på den här föreläsningen. Den är lång (52 minuter) men oerhört välformulerad och underbyggd med vetenskap.

Det var allt för mig den här gången. Ta hand om er!

Originalcitaten på engelska:

”If I had to define major depression in one sentence I would say it’s a biochemical disorder with a genetic component and early experiences influences, where someone can’t appreciate sunsets.”

”So, what I am going to talk about today is seemingly two very different topics and tie them together at the end, and what the main point is is that if you live inside only one of those topics you are not going to understand this disease at all. First topic being what does biology have to do with depression, second topic being what does psychology have to do with it.”

”Humans have this astonishing capacity to derive pleasure out of the most unlikely domains, what could possibly be worse than a disease who’s defining symptom is the inability to feel pleasure. Thus, at the top of the list: anhedonia. Hedonism, the pursuit of pleasure. Anhedonia, the inability to feel pleasure. That is what depression is about.”

”And there is this lurking sense that, Given that all of us have periods of being depressed and come out the other end, When you look at people who instead go down and stay down there to this crippling extent, there is always this little voice between the lines there of ”Come on, pull yourself together, we all deal with this sort of thing. I will make the argument throughout here that depression is as real of a biological disorder as is juvenile diabetes. And you don’t sit down to a diabetic, and say ”Oh, come on, what´s with this insulin stuff, stop babying yourself, pull it together” You will see, this is just as much of a biological disorder. Part of what makes that clear are a bunch of symptoms called vegetative symptoms. The bodies of major depressed work differently.”

Nu var det drygt en MÅNAD sedan jag bloggade här. Det är naturligtvis alldeles för länge sedan, men det finns goda skäl till att jag varit så frånvarande. Det är nämligen så att jag har förhandlat med bokförlag om kontrakt på boken, bland annat. Nu har jag bestämt mig för hur jag ska göra, men innan någonting är påskrivet och klart (det är det inte än) så kan jag inte berätta för mycket. Hursomhelst kommer ju boken att komma ut och det är huvudsaken så klart. Helst hade jag velat ge ut den igår men för att boken ska få så stor spridning som möjligt så krävs det lite tid. I slutändan kommer det att vara värt det tror jag.

I väntan på besked om utgivningen så kommer jag i varje fall att vara med i radioprogrammet Kropp & Själ nu på tisdag 16/4 kl. 10.03 (programmet kommer att finnas på SR Play, jag kommer att lägga upp länk här på sajten också). Programmet handlar om orsakerna till depression och jag är med och berättar om hur jag blev sjuk, hur jag tog mig ur det och vad jag tycker om svensk psykiatri. Det var jättenervöst, men också väldigt kul. Ulrika Neideman Hjalmarsson som intervjuade mig var superschysst och man märkte att hon hade ett äkta engagemang i frågan.

Som sagt, jag hoppas att ni förlåter mig för att jag inte har skrivit här på en månad, det kommer inte att dröja lika länge den här gången, men jag har otroligt mycket att stå i just nu så tills vidare får ni stå ut!

Trevlig helg!