I avsnitt tio avslöjar Rebecca en hemlighet som hon burit inom sig hela livet fram tills nu. Vi pratar om alkoholism och varför vuxna inte bör missbruka alkohol bland barn, hur det kan skada förhållandet mellan barn och förälder. Vi pratar även om att resa utomlands med psykisk sjukdom, och hur socioekonomisk status påverkar människors risk att drabbas av psykisk ohälsa.

Alkoholism är intimt förknippat med psykisk ohälsa, något som det sällan pratas om. Att prata om sin egen eller ens familjemedlemmars alkoholism har länge varit tabu, Rebecca slår ett slag för att öppna upp och prata om det här enorma problemet. Hashtaggen #ingenalkoholblandbarn är ett sätt för oss att försöka skapa debatt kring ämnet.

Christian berättar om sina stora svårigheter med att resa med sin psykiska sjukdom. Panikångest är ofta förknippat med ångest inför att resa, men även depression och andra psykiska sjukdomar kan göra att man inte reser trots att man kanske väldigt gärna vill. Vad kan man göra för att bli av med sin resefobi? Vad kan vara bra att tänka på om man ska resa och är psykiskt sjuk?

Christian berättar också om en vetenskaplig studie kring psykisk ohälsa och klass, eller socioekonomisk status, som fullständigt golvade honom. Läs studien själv här om du vill.

I avsnittet lovar vi också att lägga upp länkar för den som själv har problem med alkoholism eller har någon närstående som har det:

Barnens rätt i samhället (BRIS) 
Nationella hjälplinjen
1177.se om alkoholism

Avsnittet finns att lyssna på i spelaren här nedanför eller i iTunes.

Jag satt och funderade över vilka situationer man får panikångest i oftast. När jag hade paniksyndrom med agorafobi fick jag panikattacker i väldigt specifika situationer, panikångest hos frisören var till exempel inte ovanligt. Nu får jag nästan aldrig panikattacker längre, men jag har skrivit en lista över de situationer då det hände oftast.

Jag skriver mycket om panikångest i min bok om panikångest och depression, men det mesta handlar om vilka behandlingar som är bäst, var man kan söka hjälp, hur många som drabbas, vad panikångest beror på och så vidare. Det är så klart viktigare egentligen, men jag hade gärna fått med mer om var och hur man får panikångest. Därför tänkte jag att jag skulle ge lite exempel på situationer man får panikångest i här i bloggen istället.

Listan är i ungefärlig inbördes ordning, med de värsta situationerna först, men alla de här situationerna har jag haft panikattacker i. Panikångest hos frisören, i klassrummet, i flygplanet, på arbetsintervjuer och på biografer – en härlig mix av ångest helt enkelt. Nu kör vi!

1. Muntlig presentation/hålla tal

Att ha en muntlig presentation inför klassen eller hålla tal på ett bröllop, en fest eller på en middag är en klassisk situation där många får panikångest eller tror att man ska få det.

Min erfarenhet: När min brorsa gifte sig kände jag mig manad att hålla ett tal. Det här var för typ fem år sedan när jag fortfarande hade svåra problem med panikattacker, vilket gjorde att jag hade sådan sjuk förväntansångest inför talet flera månader i förväg. Talet gick bra, jag var väldigt nervös vilket säkert syntes, men jag klarade av det och blev så jävla stolt efteråt.

Att hålla tal är någonting som jag fortfarande idag tycker är jobbigt. Jag gillar inte att stå i centrum, men vet att det går att träna bort hyggligt. Nu har jag varit med i direktsänd radio inför publik bland annat, så jag försöker inte låta det stoppa mig. Det går att komma över.

2. Resa i flygplan

Att resa överhuvudtaget är riktigt jobbigt för många som har panikångest, särskilt om man har agorafobi (torgskräck). Det är ofta med i toppen över paniksituationer och jag har träffat många som helt enkelt slutat resa utanför sin egen stad på grund av rädslan för panikattacker. Att resa är jobbigt, att göra det i flygplan är nästan alltid värst eftersom man är så instängd.

Min erfarenhet: Jag har skrivit om det här i bloggen förut (läs det tvådelade inlägget: resa med panikångest), att resa var länge omöjligt för mig. Jag flög inte mellan typ 18-24 år eftersom jag var rädd för panikångest och att mina öron skulle paja (vilket de gjort en gång när jag flög från Köpenhamn). Sedan dess har jag metodiskt arbetat bort min flygrädsla och reseångest, nu har jag nästan inga problem alls och har varit i Thailand, USA, Kenya och nästan överallt i Europa.

3. Gå på arbetsintervjuer

Att gå på arbetsintervju är inte bara jobbigt för panikångestdrabbade, men panikångest bidrar till en extra dos av obehag så klart. Det är någonting med den formella tonen, att man känner sig granskad och instängd som gör det jobbigt tror jag. Särskilt för agorafobiker.

Min erfarenhet: Eftersom jag är egenföretagare slipper jag arbetsintervjuer nuförtiden, men jag har många liknande situationer som jag inte hade pallat med om jag haft panikångesten kvar. Till exempel kundmöten där jag förväntas hålla presentationer eller lägga fram planer och sälja in mina tjänster. Jag hatar arbetsintervjuer fortfarande, men jag känner panikångestdrabbade som går på arbetsintervjuer och klarar av det ändå.

4. Gå till frisören

Det här kanske låter sjukt. Men att få panikångest hos frisören är inte ovanligt. Återigen är det ofta om man är agorafobiker (har torgskräck) som det blir extra jobbigt. Panikångest hos frisören känns jobbigt eftersom man inte kan gå därifrån. Man vet att man måste sitta still och dessutom konversera med en okänd människa.

Min erfarenhet: När jag hade panikångest var det här en av mina skräcksituationer. Det satt dessutom i länge, långt efter att min panikångest hade börjat släppa i andra situationer levde den här skiten kvar. Panikångest hos frisören, och särskilt inför, gjorde att jag ofta gick runt och var ful i håret. Nu är jag snygg igen!

5. Gå på föreläsning/bio/teater

Att sitta instängd på en stolsrad på en föreläsning, biograf eller teater när man har panikångest är ingen höjdare. Man känner att man har allas blickar på en om man skulle behöva gå därifrån. Man fruktar de besvärade blickarna hos dem som måste resa på sig när man ska gå förbi.

Min erfarenhet: Panikångest på föreläsningar, biografer och teater begränsade mitt liv otroligt mycket när jag hade paniksyndrom. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare, särskilt biografer gjorde mig panikslagen nästan varje gång. Nu går jag på bio så ofta jag kan och känner inte ett skit av paniken längre.

Många (läs: alla) av de här situationerna har med agorafobi att göra. Jag skriver om agorafobi i min bok om panikångest och depression, läs också mitt blogginlägg ”Så blir man av med Agorafobi”.

Och kom ihåg: du KAN bli frisk!

I mitt första inlägg om att resa med panikångest beskrev jag vägen ner, hur jag först fick reseångest och sedan även panikångest och paniksyndrom. I den andra delen ska jag nu berätta om hur jag gick tillväga för att bli av med rädslan för att resa med panikångest.

(Det här är del 2 av 2 om att resa med panikångest, vill du läsa det förra inlägget kan du göra det här)

Jag fick alltså min första panikångestattack 2007, sedan fick jag nästan direkt paniksyndrom. Då hade jag redan avstått från att resa under ett par års tid, jag flög till exempel inte på fem-sex år efter resan från Köpenhamn till Stockholm. En slags flygrädsla på grund av mina problem med öronen kombinerat med min reseångest överlag.

Hade jag inte träffat min flickvän Emma hade jag kanske fortfarande inte flugit eller rest överhuvudtaget. Hon hade rest väldigt mycket och ville gärna att vi skulle resa tillsammans.

Länge var det här ett stort problem för mig och vårt förhållande eftersom jag hade reseångesten. När jag fick paniksyndrom kunde jag inte ens åka tunnelbana en station utan att få panikångest och tänka att jag skulle dö. Nu kan jag skratta åt det, men samtidigt känner jag stor beundran för den killen som ändå tog sig till tunnelbanan trots att det kändes som att han skulle dö.

När jag började fatta att panikångesten i sig inte var farlig började jag utmana ångesten. Jag minns att jag åkte Roslagsbanan till slutstationen Österskär en dag. Det var en stor utmaning, det kändes nästan förödmjukande. Att jag, som var tjugotvå år gammal och hade åkt kommunalt i hela mitt liv skulle behöva öva upp den förmågan igen. Jag kunde ändå också känna att det var ett litet äventyr: Här sitter jag på ett litet ”secret mission” som ingen omkring känner till!

Första utlandsresan med panikångest

Efter ett och ett halvt år av panikångest åkte jag på min första utlandsresa med Emma och min ångest. Jag hade fått lite koll på attackerna efter KBT-gruppterapi bland annat, men hade fortfarande hemska attacker och fruktade flygresor mest av allt.

Vi reste till Riga. En kort resa, vi åkte dessutom färjan dit och stannade bara en weekend. Det var givetvis ingen slump, hela vägen mot att kunna resa med panikångest (eller rättare sagt utan panikångest till slut) har varit en gradvis upptrappning av ”svårighetsgraden”.

Första resan gick bra, jag hade en del ångesttoppar i Riga men jag hade också roligt. Jag kände mig trygg med Emma och det var ett stort steg för mig.

Andra och tredje resan med panikångest

Nästa steg var att åka lite längre, men jag vågade fortfarande inte flyga. Vi bestämde oss för att åka på tågcharter till Garda i Italien. På så sätt slapp jag flyga, men kunde åka till ett varmt land som låg lite längre bort. Vi var där i en vecka.

I Garda fick jag faktiskt en rejäl panikångestattack en dag när det var varmt och kvavt ute. Det var ett bakslag så klart, jag blev ledsen och besviken, men hade ändå en mycket bra tid resten av veckan. Vi åkte bland annat till Venedig och Milano, där jag återvände till arenan San Siro där mitt favoritlag Milan spelar sina matcher (jag hade varit där första gången jag flög när jag var 18 år).

Den tredje utlandsresan med panikångest gick till Grekland sommaren efter tågchartern. Vi åkte till Skiathos som är en väldigt fin ö där de spelade in delar av Mamma Mia-filmen. Den resan var en av mina bästa, jag fick bada i Medelhavet, gå i olivlunden utanför hotellet och fota kossorna som var fastknutna vid olivträden.

Även på Skiathos hade jag små ångestattacker, men mådde överlag bättre än på länge. Eftersom jag hade depression var det ändå ingen sprudlande glädje jag kände, men ångesten var betydligt lägre.

Resor utanför Europa

Nästa steg för mig var att resa utanför Europa, samt att resa till värmen på vinterhalvåret eftersom jag avskyr vintern. Därför åkte vi till Thailand, vilket också var ett stort steg. Lång flygresa, en helt annan kultur, två veckor istället för en, och så vidare.

Även Thailandsresan blev en otrolig resa för mig. Jag var fortfarande inte helt fri från mina panikångestattacker, och verkligen inte från min depression, men ångesten var betydligt lägre än 2007. Jag minns att jag hade med mig en plastpåse när vi åkte långa taxiresor i Thailand av rädsla för att få panikångest och spy (vilket jag ALDRIG har gjort under en panikångestattack för övrigt), men jag fick inte en enda panikångestattack under hela resan.

Sedan dess har jag rest till bland annat USA och Kenya på långresor. Även om jag inte känner alls samma rädsla för att resa längre, så har jag valt att resa ännu mer, delvis för att jag verkligen vill trycka tillbaka rädslan riktigt jävla ordentligt, eftersom jag hatar den. Dessutom älskar jag att resa förstås.

Sammanfattning

Som du ser har det varit en lång väg till att bli av med panikångest och reseångest och känna att jag kan resa hur jag vill. Jag har tagit det från att åka Roslagsbanan till Österskär, till Riga med färja, Italien med tåg, Grekland med flyg, Thailand, USA och Kenya.

Jag har fortfarande några steg kvar. När jag skriver det här är jag till exempel i Rom på egen hand, min första utlandsresa som jag gör själv på tio år eller så. Sista steget för mig är förmodligen att resa med vänner, vilket jag kommer att göra förr eller senare.

Jag hoppas verkligen att det här kan vara lite peppande för dig som läser det om du har problem med panikångest och resor. Det här är fortfarande lite känsligt för mig, men jag tänker att min historia faktiskt skulle kunna vara intressant även för andra än mina närmast sörjande – jag vet ju att många med panikångest inte tror att det går att resa med panikångest!

Lycka till!