En av sakerna som var värst för mig under åren med panikångest var att resa. Att resa med panikångest kan verkligen vara påfrestande, många som jag känner som har panikångest reser inte överhuvudtaget. Jag tänkte berätta lite om hur jag blev av med min reseångest, kanske kan det hjälpa någon.
(Det här är del 1 av 2 om att resa med panikångest, del 2 av 2 kan du läsa här)
Reseångesten kom faktiskt innan panikångesten för mig. Jag flög exempelvis för första gången när jag var 18 år. Mina föräldrar har inte rest så mycket och med dem reste vi bara i norden i husbil.
Annars var vi på vårt landställe i Värmland, som visserligen var det bästa man kunde tänka sig när man var liten men som inte gjorde mig resvan, vilket skulle bli ett stort problem när jag blev äldre.
En resa som var förödande för mig var en gång då jag skulle flyga hem från Köpenhamn när jag var 19 år, det var andra gången jag flög. Eftersom jag är öronbarn har jag alltid haft känsliga öron. Jag har tappat räkningen på alla öroninflammationer som jag har haft genom åren, den här gången var jag ”bara” förkyld men det gick åt skogen ändå.
På väg upp i luften märkte jag att trycket mot öronen blev väldigt starkt. När man är förkyld är öronen extra känsliga, en läxa som skulle stå mig dyrt.
Den ena av mina trumhinnor sprack när vi låg på marschhöjd. Det gjorde ONT.
Flygrädsla och resefobi
Varför berättar jag det här? Jo, för efter det flög jag inte igen på flera år. Öronincidenten gjorde mig skräckslagen inför tanken att flyga igen. Jag har alltid varit lite mesig dessutom, så att resa i sig tyckte jag också var läskigt. Att flyga, både med öronproblemet och resefobin, var helt enkelt uteslutet.
Det här påverkade mig så klart psykiskt också. Varje gång någon kompis ville åka utomlands fick jag hitta på en ursäkt att tacka nej. När jag själv blev sugen på att besöka något land som kändes spännande värkte det i hela kroppen av ångest och självhat eftersom jag visste att det aldrig skulle bli av.
På nätterna drömde jag ofta att jag åkte till New York, reste runt i Brooklyn och Bronx och såg miljonprojekten där mina hiphopidoler växt upp. Härliga drömmar som gjorde så ont när jag vaknade upp från dem och insåg att jag fortfarande bara var en rädd liten stackare som inte kunde resa någonstans.
Panikångesten och reseångest
När jag var 21 fick jag dessutom panikångest för första gången, något som nästan direkt ledde till paniksyndrom. Att jag inte vågade resa bidrog säkert i sig till paniksyndromet, eftersom man MÅSTE våga utmana sina rädslor för att hålla panikångesten stången. Panikångesten lever på dina rädslor.
Panikångesten spädde sedan bara på reseångesten ännu mer. Nu var det inte bara öronen och resorna i sig som var svårt, nu var jag tvungen att oroa mig för panikångestattacker dessutom.
New York-resan hade aldrig känts så avlägsen som den gjorde under den här perioden. Ändå var det här vändpunkten för mig, den absoluta nollpunkten. Jag insåg att jag var tvungen att ta tag i problemet och sluta blunda för mina rädslor.
Jag kom till New York till slut, och en massa andra ställen i världen, men det krävde mycket och hårt jobb. I nästa blogginlägg kommer jag att berätta hur jag gjorde, så att det här inlägget inte blir för långt. Till dess får ni ha det bra, ta hand om varandra! (Uppdatering: här kan du läsa del 2 av 2)
