Publicerad den

Recension: ”Freuds sista suck” av Charlotta Sjöstedt

Freuds sista suck av Charlotta Sjöstedt, recension av Christian Dahlström

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.

Charlotta Sjöstedt. Foto: Konststycke Förlag.

Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.

I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.

Freud och NPF-barnen

Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.

Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.

Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.

Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.

Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.

Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller

I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.

Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.

Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:

”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”

Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.

Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.

Den goda skattebetalarmjölken

Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.

Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.

Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.

Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.

Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.

”Förstör för sig själv”

Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.

Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.

Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.

Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.

Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:

”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”

Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.

Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.

De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.

Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Konststycke Förlag
Antal sidor:
221
Språk: Svenska
Utgiven: 2020-08-10
Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto)
Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm
Vikt: 410 g
ISBN: 9789198141849

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt