Publicerad den

Interview – Frank Sulloway about Sigmund Freud and The Rise and Fall of Psychoanalysis

Last December, as I was working on a podcast documentary about Sigmund Freud, I had the chance to engage in a conversation with the psychologist and science historian, Frank Sulloway. Back in 1979, Sulloway released his well-known book ”Freud, Biologist of the Mind,” shedding light on the fact that much of Freud’s theoretical framework relied on biological theories that have since been proven incorrect. Listen to the full interview above or read my summary below.

In the vast landscape of scientific history, few individuals have stirred both fascination and debate as much as Sigmund Freud. I had the honor of interviewing esteemed scholar Professor Frank Sulloway, whose research has challenged conventional notions about Freud and the development of psychoanalysis, offering valuable insights into the enigmatic figure and his enduring legacy.

Sulloway’s insights painted a vivid picture of how Freud was perceived in the 1970s, the changing tides of opinion over time, and the fundamental flaws that undermined Freud’s credibility as a scientist.

Clip: Frank Sulloway on how Freud’s work compares to that of Charles Darwin.

From Icon to Pseudoscience

The 1970s was a period when Freud’s influence seemed unassailable. It was during this time that Sulloway himself published his critical book on Freud, which aimed to revise our understanding of the psychoanalytic pioneer. ”Freud’s stock was very valuable back in those days,” Frank told me as we reflected upon that particular era, when the extensive discourse and exploration into Freud’s enigmas were still on the horizon.

Prior to our interview, I had shared with him a quote from his own book, where he credited Freud’s writings as ”possibly the most important body of thought committed to paper in the twentieth century.” The quote left him slightly perplexed, and although he was, in fact, merely referencing the words of American sociologist and cultural critic Philip Rieff, he admitted that he wouldn’t express it in the same manner today: “I think that today, looking back, I would have not said ‘possibly’, I would have found some more critical way to say it. However, that quotation really sort of sum up how things were in the late 1970s with Freud riding quite high.”

As the interview unfolds, Sulloway traces the changing perception of Freud and his work. He highlights a pivotal moment in the 1970s when Henri Ellenberger’s book, ”The Discovery of the Unconscious,” challenged Freud’s claim of being an outcast whose views were unrecognized. This wave of revisionism questioned Freud’s legend and set the stage for a critical reevaluation of his theories. Sulloway recognizes the significance of publishing his book during this transformative period: “Looking back I’m actually quite grateful that I got interested in Freud and wrote my book when I did, because in the next ten years the revision was sort of over.”

The transformation of Sulloway’s own perception of Freud becomes evident as he discusses the current status of psychoanalysis. He declares, without hesitation, that he has ”not the slightest doubt that psychoanalysis is a pseudoscience today.” This definitive statement reflects his journey from a more favorable perception of Freud that aligned with the prevailing sentiment in the 1970s, to recognizing the inherent flaws in Freud’s scientific approach.

In a 1991 article on Freud’s case histories, Sulloway explores his changing perspective. He explains that the revelations brought forth by subsequent publications on the case histories exposed the extensive interpretive liberties Freud had taken. This divergence between the patients’ accounts and Freud’s published interpretations cast a shadow of doubt on Freud’s reliability as a scientist. He describes the article from 1991 as a missing chapter from his earlier book, as it shed light on Freud’s disregard for the scientific method and his tendency toward speculation: “When I wrote the paper I did on the case histories in 1991 I really reviewed that as a chapter I should have included in the book, because whiggish history aside, it does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science.”

”It does place Freud in a much more critical light, as someone who fundamentally didn’t understand the basic principles of science”

One of the most impactful revelations in the 1980s came from Sergej Pankeev, better known as The Wolfman, the most famous of all of Freud’s case histories. Austrian journalist Karin Obholzer conducted a series of interviews with him in the 1970s, which were compiled into a book published in 1982 (originally in German in 1980): “Obholzer’s book is quite interesting, because the Wolfman lived long enough to basically say Freud’s representation of his sort of cure was all wrong, he was never cured and he never believed Freud’s own interpretations, and just detail after detail makes you realize the arbitrary nature of the interpretations that went on in the case histories.”

Debunking the Flaws of Psychoanalysis

As our conversation delves deeper, we uncover the biological theories from the 19th century that heavily influenced Freud’s work. Professor Sulloway outlines two critical assumptions that Freud adopted from his background in biology. The first was the principle of the conservation of energy, which posited that repressed sexual energy finds expression in neurotic symptoms. This principle, proposed by Hermann Helmholtz, has since been debunked, undermining Freud’s interpretation of neurotic symptoms and dreams: “We know today that’s just totally wrong, that’s not the way the physiology of the human body or the human brain works, so that’s a pretty fundamentally wrong assumption that undermines a lot of Freud’s interpretation of neurotic symptoms and also the way dreams work.”

The second set of assumptions originated from Ernst Haeckel’s biogenetic law, which suggested that ontogeny recapitulates phylogeny, meaning that an individual’s development mirrors the evolution of the species. Freud applied this idea to his theory of psychosexual development (the anal, oral and genital stages). “It [Freud’s theory of psychosexuality] makes absolutely no sense based on anything other than Haeckels biogenetic law. Now, the problem with that is the biogenetic law is just wrong!”

Professor Sulloway further emphasizes Freud’s aversion to criticism and his resistance to changing his theories in the face of mounting evidence. Freud’s refusal to adapt his ideas weakened his position as a scientist and raised doubts about his commitment to objective inquiry. The rejection of dissenting views and the stifling of intellectual debate ultimately hindered the scientific progress of psychoanalysis.


Clip: Frank Sulloway explains how Freud’s resistance to revising his hypotheses obstructed the self-corrective process of science.

Unmasking Freud and critically examining his theories is an ongoing process. While Freud’s impact on the field is undeniable, the flaws in his scientific methodology and the lack of empirical evidence to support many of his claims have eroded his standing as a scientific pioneer: “You can find others who were more similar to Freud, although Freud is something of an outlier. If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts, so Mesmerism, Mesmer and the theory of Mesmerism or Gall’s theory of phrenology, those would be sort of the analogs of Freud in the nineteenth century. People who developed theories that later sort of collapsed because they just didn’t hold water.”

”If we wanted to look for analogs to Freud we would probably go back and look at those scientists who developed pseudo sciences of sorts”

In conclusion, the legacy of Sigmund Freud and the field of psychoanalysis remain subjects of debate and critical examination. While Freud’s contributions to our culture cannot be overlooked, the flaws and limitations of his theories have undermined his standing as a scientific figure. Through the work of scholars like Professor Frank Sulloway, we continue to unmask Freud, scrutinizing his methods and challenging his claims. In doing so, we pave the way for a more objective and evidence-based approach to the study of human psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Make sure you also check out my interview with Frederick Crews, another acclaimed Freud scholar. Enjoy!

Publicerad den

Interview with Frederick Crews about Sigmund Freud – Unveiling the Ambition and Controversies Behind Freud’s Psychoanalysis

Last year, while I was making a podcast documentary about Sigmund Freud, I got the chance to interview Frederick Crews, a renowned critic of Sigmund Freud and author of the book “Freud: The Making of an Illusion”. You can listen to the full interview above (the documentary is in Swedish, unfortunately). Here’s a short summary:

Professor Crews has spent decades examining Freud’s life and work, challenging many of the widely accepted ideas about the father of psychoanalysis. Our conversation shed light on some of the key aspects of Freud’s personality and how they influenced his theories.

One of the main traits that Crews emphasized during our conversation was Freud’s ambition. Crews explained that Freud’s ambition was divorced from scientific curiosity:

“He had a scientific career briefly before he took up psychoanalysis, but his real interests were never scientific, they were literary and philosophical and historical. He really wanted to be a great personage in the world, and he was determined to make it happen. And to do so quickly as possible, even – you might say – suddenly.”

This ambition led Freud to endorse various theories without thoroughly examining the evidence for or against them. He was not driven by empirical investigation but rather by the desire for public success. Crews pointed out, ”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

”What he did was to appeal over the heads of his scientific colleagues to the broad public, and to present himself as a great discoverer, as a kind of legendary figure. He was a great success at that, but that’s not science.”

Freud’s scientific career before psychoanalysis was quite brief, but he had a talent for microscopic studies of human and animal anatomy. Unfortunately, he lacked the empirical rigor one would expect from a successful scientist.  

”Freud was incapable of self-criticism, if anything went wrong with his treatment, it was somebody else’s fault, always, it was never his. And, you know, in a typical scientific career someone might be lucky enough to discover something at some point after many years of labor and many disappointments and frustration, but a scientist will keep at it until he or she has exhausted the rational possibilities. And as I said this simply just was not Freud’s way, he didn’t have either the temperament or the circumstances in his life that would enable him to show such patience,” Crews explained. In his view, Freud’s impatience and lack of self-discipline hindered his ability to test his theories rationally and led to frequent abrupt changes in his ideas.

Clip: Frederick Crews explains the uncritical belief in Freud and psychoanalysis, drawing parallels to religious faith.

Cocaine Controversies

To understand the roots of Freud’s theories, one also has to examine his early involvement with cocaine. Professor Crews highlighted that cocaine played a crucial role in Freud’s professional life, and in making the “discoveries” of psychoanalysis:

“One of the effects of cocaine that Freud emphasizes in his writings, is that it frees a writer from writer’s block. You become uninhibited in your thinking and your writing. Well, if that’s so, what this implies is that Freud’s theories were developed under the influence of cocaine. And if you read the Freud-Fliess letters with that in mind you will see a great deal of evidence of confusion of mind as he searches around for the key to the unconscious and so forth.”

”Freud’s theories were developed under the influence of cocaine.”

Freud’s advocacy of cocaine was reckless, as he did not conduct proper research or consider the negative effects it could have on patients. Instead, his main source of information was actually old editions of an advertising magazine for a pharmaceutical company.

“He read some back numbers of an American journal called the Detroit Therapeutic Gazette. He didn’t even notice that this journal was a propaganda operation by the Parke-Davis drug company. It was designed to sell drugs. Freud never even noticed that, even though the name of the owner of the company was on the cover of the magazine,” Crews explained, adding: “The Detroit Therapeutic Gazette had stopped recommending cocaine some four years before Freud became aware of it. He had to read the back numbers. There was something about cocaine that made Parke-Davis very nervous, they were backing off from it. But Freud didn’t care about that.”

The interview also shed light on Freud’s insatiable desire for wealth and fame. Freud’s wife criticized him for thinking about nothing but money, and he made his patients pay him large sums of money, knowing that he would never succeed in curing them.

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up. He liked very much the fact that he charged them a great deal of money for treatment that could go on and on and on for years. And he became extremely wealthy, he lost every penny of it in World War I, but after the war he resumes his ways and became very, very wealthy again. Wealth and fame were of paramount importance to him.”

”Freud was extremely greedy, he had various hidden foreign bank accounts. He knew that many of his patients were incurable but they were very, very wealthy, and he had no intention of telling them that they should seek some other form of cure or they should just give up.”

Clip: Frederick Crews explains the decline of belief in Freud’s propositions due to his lack of scientific support and the potential for public fascination to wane over time.

Distorting the Truth

When asked about the criticism Freud faced for his promotion of cocaine, Crews explained, ”There was a man named [Albrecht] Erlenmeyer who actually was a responsible physician, who had been dealing with cocaine and knew a great deal about it, who read Freud’s papers. Freud wrote four or five papers in the 1880s, rashly advocating therapeutic use of cocaine. Erlenmeyer read these papers and thought they were horrible, and criticized Freud, and especially criticized him for recommending that morphine addicts be injected with cocaine.”

How did Freud react to this harsh criticism from one of Europe’s leading experts on morphine addiction? Well, he kept lying.

“Freud’s response to Erlenmeyer was: ‘I never said that, I never advocated the injection with cocaine, with patients. I just didn’t do it.’ So, he was absolutely lying, what he was doing was counting upon the fact that his readers would not look up his original papers and find out what he had said.”

According to Crews, this deliberate misrepresentation of his own work was a recurring theme in Freud’s career. The extent to which Freud and his disciples attempted to hide the truth about his cocaine use and other aspects of his life and work is also significant. Professor Crews noted, ”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye. Freud’s devoted disciples, who were closely associated with him, knew about his flaws but often remained silent.”

”The psychoanalytic establishment largely ignored the topic of cocaine, hoping to prevent it from reaching the public eye.”

In conclusion, understanding Freud’s personality traits, including his ambition, lack of scientific discipline, and greed, is essential for a comprehensive understanding of his theories. His involvement with cocaine and his disregard for scientific rigor compromised the validity of his work. Professor Crews’ insights provide valuable perspectives on Freud’s life and the origins of psychoanalysis, urging us to critically reevaluate the contributions and limitations of this influential figure in the history of psychology.

This is just a short summary of the interview; the full interview can be listened to (for free) in the player at the top of this post. Enjoy!

Frederick Crews and me during the interview.
Publicerad den

Dokumentär Freud: dokumentär om Sigmund Freud och psykoanalysen

Min dokumentär om Freud – med några av världens främsta Freud-experter – finns ute nu! Dokumentären om Sigmund Freud finns i min podcast Sinnessjukt, för att lyssna blir du medlem på Patreon. Läs mer om dokumentärens olika delar här nedan.

Nedanstående innehåller betallänkar för Bokus.

Sigmund Freud är psykoanalysens fader och vidden av hans påverkan på vårt samhälle är enorm, inte bara inom psykiatrin utan även kultursektorn, samhällsdebatten och till och med rättsväsendet. De senaste femtio åren har forskning dock visat att historieskrivningen om Freud och psykoanalysen nästan alltid är helt eller delvis felaktig.

Det kanske kan låta konstigt, men faktum är att många av de vanligaste uppfattningarna om Freud faktiskt är rena lögner, där sanningen inte sällan är det diametralt motsatta. I den här dokumentärserien om Sigmund Freud träffar jag några av världens främsta Freud-experter, som berättar den osannolika sanningen om en av 1900-talets mest inflytelserika och fascinerande människor.

Obs! Missa inte heller min tidigare intervju med Freud-kännaren Charlotta Sjöstedt.

Del 1 – Dokumentär om Freud och kokainet

Den första delen av min dokumentär om Sigmund Freud släpptes nu i augusti 2022, och handlar om Freuds kokainbruk. I den delen medverkar två av världens främsta Freud-experter: den pensionerade amerikanske Berkeley-professorn Frederick Crews, och Billy Larsson som är filosofie doktor i psykologi och psykolog, som arbetar med KBT i Göteborg.

Frederick Crews har läst Freud i 65 år (han fyller snart 90 år) och har bland annat skrivit boken Freud: The Making of an Illusion. Billy Larsson släppte nyligen en annan utmärkt Freud-bok, fast på svenska, nämligen Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frederick Crews och jag under intervjun från hans hem i Kalifornien.

Kokainet gjorde entré i Sigmund Freuds liv redan när han var 27 år gammal, i april 1884. Den vid det laget relativt okända drogen från Sydamerika påverkade Freud i stor utsträckning, mycket större än vad som tidigare varit känt. Varför marknadsförde Freud kokain? Hur mycket kokain tog Freud själv? Vilken påverkan hade Freuds mångåriga kokainbruk på psykoanalysens teorier?

De första 11 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 2 – Dokumentär om Freud och Anna O.

Det finns en fallstudie som i flera viktiga avseenden skiljer sig från alla andra i den psykoanalytiska historien. Patienten kallades Anna O. – en mytologiserad behandlingssuccé som beskrivs som hela psykoanalysens ursprung. Ett svårförklarligt fall i slutet av 1800-talet där en ung och svårt sjuk kvinna plötsligt tillfrisknar helt, enbart genom att prata med en annan människa. Men när en nyfiken psykiatriker i början av 1970-talet åkte till ett sanatorium i Schweiz, avslöjades en mörk sanning, som blev början på avtäckandet av myten om den store Sigmund Freud. Medverkande: Frederick Crews och Billy Larsson.

De första 13 minuterna av den andra delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 3 – Dokumentär om Freud och fallet Dora

Freuds första egna fallstudie var fallet Dora. Det är en historia med många besynnerliga inslag, och en fingervisning om hur långt Freud var beredd att gå i sina teoretiska spekulationer. Dora, som egentligen hette Ida Bauer, gick i behandling hos Sigmund Freud under tre månader år 1900, då hon var arton år gammal. Behandlingen var misslyckad och patienten avbröt den själv efter att ha tröttnat på Freuds långsökta tolkningar, som bland annat gick ut på att hon var sexuellt attraherad av mannen som antastat henne som barn. Freud menade att hon också var sexuellt attraherad av sin egen pappa, hans älskarinna – och av Freud själv.

Tre av världens främsta Freud-experter medverkar – förutom Billy Larsson och Frederick Crews, medverkar även Frank Sulloway, som likt Crews är professor på Berkeley i Kalifornien. Frank Sulloway skrev 1979 den mycket inflytelserika boken ”Freud: Biologist of the mind” som var en av de första böcker som ifrågasatte Freud.

De första 11 minuterna av den tredje delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 4 – Dokumentär om Freud och Vargmannen (kommer snart)

Den fjärde och sista delen av dokumentären handlar om Freuds mest berömda fall, Vargmannen. Patienten bakom smeknamnet – ryssen Sergej Pankejev – skulle komma att bli den första och enda patienten som berättat om sin behandling hos Freud, och hans berättelse innebar en katastrof för de kvarlevande freudianerna.

Billy Larsson och Frank Sulloway medverkar i den sista delen, som släpps senare i år.

Inlägget innehåller köplänkar för Bokus, köper du böcker via någon av länkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

41 bra böcker om psykisk ohälsa – topplista böcker om psykisk sjukdom

Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.

Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.

Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

Utmattningssyndrom

Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez

Man dör inte av stress : man slutar bara att leva - om utmattningssyndrom (häftad)

Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.

Finns att köpa här

Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski

Två bra böcker om att gå in i väggen (utmattningsdepression, utmattningssyndrom) – mina tips

Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.

Finns att köpa: här

Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar

Bästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension)

Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:

Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.

Finns att köpa: här

Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück

Recension – "Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" av Christian Rück

En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.

 Finns att köpa här

Robert Sapolsky – Varför zebror inte får magsår

Två bra böcker om att gå in i väggen (utmattningsdepression, utmattningssyndrom) – mina tips

Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.

Finns att köpa: här

Depression

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

Bra böcker om depression – min lista! Christian Dahlström "Panikångest och depression - frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar"

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

  

Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström

Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige

En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.

Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.

Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg

Bra böcker om depression – min lista! - Miki Agerberg "Ut ur mörkret"

Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.

Finnas att köpa: här

Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström

Omslag Ångestens mamma signerad Christian Dahlström

En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:

Finns att köpa här (går att köpa signerad)

Bipolär sjukdom

Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.

Finns att köpa: här

Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.

Finns att köpa: här

An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.

Finns att köpa: här

Social fobi (social ångest)

Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson

bra bok om social fobi

Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.

Finns att köpa här

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain

Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (storpocket)

En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.

Finns att köpa här

Paniksyndrom/panikångest

Åsa Hanell och Per Carlbring – Ingen panik

Böcker om panikångest - Ingen panik

Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.

Finns att köpa: här

Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström

Bra böcker om depression – min lista! Christian Dahlström "Panikångest och depression - frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar"

En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”

Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)

Anorexi

Och runt mig faller världen – Marit Sahlström

Och runt mig faller världen (inbunden)

En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.

Finns att köpa här

ADHD

Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström

Bra bok om adhd (Anja Wikström - Ingen familj är en Ö)

En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.

Jag har även intervjuat Anja i min podcast.

Finns att köpa här

Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg

böcker om adhd – min lista med de bästa böckerna om adhd

En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.

Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.

Finns att köpa här

Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis

böcker om adhd lista

Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat  Georgios i min podcast.

Finns att köpa här

Fördel ADHD: var på skalan är du? – Anders Hansen

böcker om adhd – min lista med de bästa böckerna om adhd

Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Freuds sista suck av Charlotta Sjöstedt, recension av Christian Dahlström

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Schizofreni och psykoser

Vid vansinnets rand – Pebbles Karlsson Ambrose

Recension: Vid vansinnets rand – Pebbles Karlsson Ambrose

Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.

Finns att köpa här

En lång väg hem – Marcus Sandborg 

Bok om schizofreni som berör – En lång väg hem av Marcus Sandborg (Recension)

Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.

Finns att köpa här

Självmord och suicidprevention

Suicidprevention i praktiken – Ullakarin Nyberg

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.

Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.

Finns att köpa här

När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg

nc3a4r-nc3a5gon-tar-sitt-liv

Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.

Finns att köpa här

Sömn

En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö

Bra bok om sömn med tips från expert

En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Ungdomsböcker

Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand

Ångestpodden - Vi borde vara lyckliga (inbunden)

Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.

Finns att köpa här

Ibland mår jag inte så bra – Therése Lindgren

Ibland mår jag inte så bra (pocket)

Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.

Finns att köpa här

Sigmund Freud

Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan

Freud Evaluated - The Completed Arc (e-bok)

Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.

Finns att köpa här

Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews

Freud (inbunden)

Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.

Finns att köpa här

Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen

Remembering Anna O. (inbunden)

En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.

Finns att köpa här

Freuds sista suck – Charlotta Sjöstedt

Freuds sista suck av Charlotta Sjöstedt, recension av Christian Dahlström

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.

Finns att köpa här

Psykisk ohälsa i idrott

Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall

Allt jag förlorade genom att vinna (inbunden)

Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.

Finns att köpa här

Övrigt

Galenskap: en bok om vetenskap – Mikael Landén

Galenskap : en bok om vetenskap (inbunden)

Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.

Finns att köpa här

Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh

Psyksystrar berättar (häftad)

Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.

Finns att köpa här

Den stökiga psykiatrin – PC Jersild

Den stökiga psykiatrin : minnen, samtal, tankar (inbunden)

PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.

Finns att köpa här

Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius

Bryt det sista tabut (e-bok)

Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.

Finns att köpa här

Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle

Smartare än din telefon : hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer (inbunden)

I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.

Finns att köpa här

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam

Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare (pocket)

Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.

Finns att köpa här

Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson

Den sårade divan : Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (pocket)

En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.

Finns att köpa här

Publicerad den

Intervju med Kerstin Evelius, tidigare samordnare för statens insatser inom psykisk ohälsa

Kerstin Evelius och jag på hennes torp utanför Enköping.

Häromveckan träffade jag den tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius och gjorde en lång intervju med henne om psykiatrin i Sverige. Kerstin tillsattes på sin post av sjukvårdsministern Gabriel Wikström 2015. Förutom själva samordningsuppdraget och rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” genomförde hon en utredning om tvångsvård mot barn, med den efterföljande rapporten ”För barnets bästa?

Jag hade själv träffat Kerstin vid ett tillfälle innan intervjun, för ett par år sedan då vi tog en fika och pratade om bland annat tvångsvård. Redan då slogs jag av hennes stora kunskap och insikter om psykiatrin, därför kändes det väldigt spännande att göra en längre intervju i fyra delar med henne som nu publiceras i min podcast Sinnessjukt. Podden finns på alla poddplattformar, du kan även lyssna direkt i spelarna här nedanför, där jag också beskriver respektive del lite kort.

Del 1

I den första delen av fyra av intervjun pratar vi om varför olika statliga psykiatrisatsningar har misslyckats genom åren, och om statens övertro på mjuka styrmedel och kortsiktig projektstyrning. Vi pratar även om om IVO:s bristande tillsyn av psykiatrin, om tvångsåtgärder, om huruvida IAPT-modellen från England kan vara ett alternativ i Sverige, och om varför man bör involvera patienter och brukare i vården.

 

Del 2

I del två pratar vi om fördelarna och nackdelarna med att förstatliga psykiatrin, och huruvida Kerstin tror att det finns ett politiskt momentum just nu för att göra en rejäl upprustning av psykiatrin. Vi pratar även om vad man kan göra åt elevhälsan, hur man kan öka tillgången till psykoterapi, plus att Kerstin får en expertfråga från Weminds vd Urban Pettersson Bargo. Jag frågar även om Kerstins förslag i rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” om att ge Folkhälsomyndigheten uppdraget att stödja och samordna regionernas arbete med psykiatrin – blir det inte bara mer mjuka styrformer och rekommendationer?

[Publiceras 24 juli 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 3

I del tre pratar vi ännu mer om hur man kan utöka tillgången till psykoterapi i Sverige. Vad tycker Kerstin exempelvis om app-psykologer? Apparna som erbjuder psykologhjälp via video eller chatt är ett kontroversiellt ämne i psykiatrin eftersom somliga menar att de bara behandlar de lättaste patienterna som kanska egentligen inte behöver vård. Vi pratar även om det faktum att det tycks utbildas allt färre psykiatrispecialister, och Kerstin slår ett slag för vikten av att ha psykiatrisjuksköterskor på vårdcentraler.

Dessutom pratar vi om Vetenskap och Folkbildnings och Charlotta Sjöstedts avslöjande om freudianernas grepp om psykiatrin i Göteborg och gruppen kring psykoanalytikern Per Magnus Johansson – varför vägrar hälso- och sjukvården följa Socialstyrelsens riktlinjer om evidensbaserad psykoterapi? Kerstin berättar om sin egen psykodynamiska utbildning från Stockholms universitet (som hon beskriver som smått religiös) och hur banbrytande det var när Lars-Göran Öst fick en professur i psykologi vid universitetet, trots att han var KBT-inriktad. Kerstin förklarar även varför internationellt utbyte inom psykiatrin är så viktigt.

[Publiceras 6 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 4

I del fyra, som bara är tillgänglig för Patreon-medlemmar (bli medlem på patreon.com/sinnessjukt), pratar vi om psykiatrins utveckling – tycker Kerstin att psykiatrin blivit bättre eller sämre under de tjugofem år som hon arbetat med psykiatrifrågor? Vi pratar om konflikten mellan psykodynamiker och andra på 80- och 90-talet, en debatt som enligt Kerstin till sist spårade ur och handlade om annat än vetenskapsfrågor. Vi pratar även om vikten av transparens i psykiatrin och Kerstin får ytterligare två expertfrågor: en om tvångsvård från RSMH:s före detta förbundsordförande Jimmie Trevett, och en från professor Christian Rück om huruvida man kan prata för mycket om psykisk ohälsa.

Dessutom får ni förstås alla era lyssnarfrågor besvarade, de handlade bland annat om samverkan mellan psykiatrin och andra samhällsinstitutioner, BUP-köer, hur man ändra det faktum att polisen ofta åker på psyklarm, hur det kommer sig att vissa kan gå i psykoanalys på högkostnadsskydd och mycket mer.

[Publiceras 24 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med smakprov från det här Patreon-exklusiva avsnittet efter min semester]

Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 3: 1984–2005)

Detta är den tredje och sista delen (läs del 1 och del 2 på länkarna) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus i Dalarna under ett par decennier, och där bland annat var inblandad i vården av Thomas Quick.

I dokumentären ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) i min podcast Sinnessjukt berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, där intervjuar jag bland andra Tomas Videgård som var en av Margits lärjungar på 80-talet, men även den världsledande amerikanska psykologiforskaren Elizabeth Loftus, journalisten och researchern Jenny Küttim, forskaren Åsa Konradsson Geuken och psykologen Lennart Lundin.

I den tredje och sista delen av dokumentären behandlar jag hennes liv mellan 1984 och 2005, samt berättar lite om hennes eftermäle fram till idag. Här nedan finns en sammanfattning av den tredje delen av dokumentären.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första sjutton minuterna av den avslutande delen kan även du som ännu inte är Patreon-medlem lyssna på utan att betala, i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1984-2005

Fallet Catrine da Costa

Onsdagen den 18 juli 1984 hittar en hundägare ett par svarta sopsäckar med likdelar vid Talludden under Essingeleden i Stockholm. Kvarlevorna tillhör Catrine da Costa. När Catrine är tre år gammal flyttar hon och familjen till Stockholm. När föräldrarna sedan skiljer sig bor den då femåriga Catrine kvar med sin mamma och syster i Solna. När hon gått ut skolan kommer hon i kontakt med droger, först hasch och sen i allt tyngre missbruk, bland annat heroin.

1982 gifter sig Catrine med en portugisisk man och byter efternamn till da Costa. Hennes man blir dock utvisad en tid senare efter att ha försökt smuggla in ett parti narkotika i Sverige. Efter att maken blivit utvisad börjar Catrine sälja sex för att finansiera sitt missbruk, och blir snabbt mycket nedgången av livet på gatan.

Redan två veckor efter att offret identifieras besöker en man polisen och berättar att han misstänkte att han visste vem som kunde ha mördat Catrine. Mördaren skulle enligt tipsaren kunna vara den 30-årige underläkaren Teet Härm.

Obducenten grips måndagen den tredje december 1984 men släpps på fri fot redan på fredagen i samma vecka. Gripandet får dock den så kallade allmänläkarens fru Christina att ta kontakt med polisen och berätta att hon hört rykten om att han mördat Cattis Härm.

Allmänläkaren, som heter Thomas Allgén, är bekant med obducenten. De har arbetat tillsammans på Södersjukhuset ett par år tidigare men Christina bara träffat Teet en gång, när hon och hennes make bjudit Teet och Cattis Härm på middag. Eftersom tipset inte anses tillföra någonting av värde läggs det till handlingarna.

Tomas Allgén och hans fru hade fått dottern Klara (fingerat namn) den första januari 1983. Efter förlossningen upphör parets sexliv. Christina hittar vad hon tror är spermafläckar och tvingar Thomas att erkänna att han onanerat. Hon blir mycket upprörd och känner sig ratad.

Vid den här tiden har incestdebatten från USA fått ett enormt genomslag i Sverige. Journalister, socialarbetare och psykologer kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och personliga berättelser om övergrepp. Personal vid dagis i Sverige uppmanas att vara extra vaksamma (mer om det och om da Costa-fallet i övrigt finns i Per Lindebergs fantastiska bok ”Döden är en man” och på hans hemsida https://mediemordet.com/)

Hösten 1984 börjar Thomas Allgéns dotter Klara på dagis och pedagogerna oroar sig för rodnader i hennes underliv. I samråd med Christina tar man kontakt med vården för att undersöka Klara och i december polisanmäler en socialsekreterare Thomas Allgén för sexuellt utnyttjande av dottern. Klara undersöks fyra gånger av olika läkare under vintern och våren 1985, men inga tecken på sexuella övergrepp hittas och åklagaren beslutar att inte väcka åtal mot Allgén.

Christina är inte nöjd med polisens beslut att inte väcka åtal mot hennes make. Hon kontaktar därför polisen igen i augusti 1985 och berättar en delvis ny historia, där hon hävdar att dottern varit vittne till ett styckmord som dottern ska ha berättat om för mamman. Hon hävdar dessutom att obducenten och allmänläkaren är nära vänner, trots att de själva hävdar att de bara träffats ett par gånger.

I november 1985 börjar barnpsykologen Margareta Erixon och barnpsykiatrikern och psykoanalytikern Frank Lindblad, på uppdrag av polisen, en ny utredning av incest och mordanklagelserna. Erixon och Lindblad har tidigare utrett incestanklagelserna mot Thomas Allgén men får nu ett utvidgat uppdrag som även innebär är att värdera Christinas berättelse om mord. Man besöker även rättsläkarstationen i Solna tillsammans med Klara för att se om hon känner igen sig.

Klara visar dock inga tecken på att tidigare ha varit där, hon är glad och oberörd av att vistas på rättsläkarstationen. Det ska dock visa sig att psykoanalytikern Frank Lindblad ändå tolkar reaktionen som att hon varit där. Han beskriver reaktionen som en ”tillkämpad oberördhet”. Efter besöket på rättsläkarstationen kastar Klara legobitar på Lindblad, vilket han tolkar som ytterligare ett bevis på Klaras tidigare traumatiska upplevelser på pappans arbetsplats.

När Christina börjar berätta om barnets berättelse får hon även en bandspelare av polisen, för att spela in samtalen med Klara. Under hösten 1985 spelar hon in runt tio timmar av samtal med Klara, men banden glöms bort av polisen och när de återupptäcks drygt två år senare – i januari 1988, när rättegången mot läkarna redan har inletts – anses de inte vara intressanta och spelas därför inte upp i rätten.

Margit Norell och Catrine da Costa

Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson ska också fästa stor vikt vid barnets berättelse i sin strid mot läkarna i Dagens Nyheter och i boken ”Catrine och rättvisan”, som publicerades 1990, två år efter att läkarna friats från brottet. En bok som alltså enligt flera av Margits andra lärjungar tillkom efter påtryckningar från Margit själv.

En rad experter ska senare komma att underkänna barnets berättelse som bevis i flera avseenden. Till att börja med är det högst osannolikt, menar många, att ett barn som inte ens var ett och ett halvt år när styckningen på rättsläkarstationen ska ha ägt rum kan minnas någonting överhuvudtaget. Och även om hon gjorde det är det enligt kritikerna inte lämpligt att låta en andrahandsuppgift, mammans återberättelse av flickans historia, bli bevismaterial mot hennes tidigare make som hon anklagade för incest och mord.

Kritiken tilltar ytterligare när inspelningarna från mamman Christinas samtal med Klara till slut når allmänhetens ljus. Enligt kritikerna är det tydligt att det är mamman som styr samtalet, inte Klara.

En av de som länge varit mycket kritisk mot åtalet mot de två läkarna är kriminologen Leif GW Persson. I SVT:s ”Veckans Brott” menar han att man medvetet undvek att spela upp banden med mammans samtal med Klara eftersom de enligt honom gör det tydligt att det inte är flickans berättelse, utan mammans.

Perssons bild är alltså att chefsåklagaren Anders Helin själv insett att bevisvärdet av flickans berättelse är lågt. Något som styrker Perssons bild är att Helin inför rättegången flera gånger uttrycker sig vacklande om både berättelsen och chansen att få läkarna fällda.

I avsnittet om da Costa-fallet i SVT:s ”Veckans Brott” får även Ann-Christin Cederborg, som är experter på barnvittnesmål, höra och kommentera banden med mamman och barnet:

”Ja, det var ju som jag sa förut, hur mamman styr det här. Alltså, de är i leken, och hon får alternativ. Vad hade hänt om man lagt fram bomull eller någon mjuk filt eller något sådant här? Hon ger ju henne verktygen som hon vill barnet ska så att säga leka med. Alltså hon är ju på berättelsen som hon vill ha fram. Mamma har en agenda verkar det som.

I filmen “Styckmordet – berättelsen om en rättsskandal”, som sändes i SVT 2005 och baseras på Per Lindebergs bok ”Döden är en man” från 1999, gör man med hjälp av skådespelare rekonstruktioner av bland annat mammans vittnesmål i rättssalen.

 

När mamman berättar om hur hon fått barnet att berätta, för det tankarna till det om hur Sigmund Freud hundra år tidigare har förekommit sina patienters tankar och lagt ett pussel för att skapa en sammanhängande berättelse:

”Ja, alltså jag har ju dragit slutsatser utav vad Klara har sagt. Och jag har vävt bilder utav av vad som kan ha hänt, och ibland har jag ju legat ett halvt steg före och förstått vartåt hon velat komma, och sen har hon ju så småningom kommit dit. Det är ett fåtal tillfällen som jag har styrt Klara, jag har underlättat det för Klara, regeln har ju varit annars att inte nämna någonting eller någon vid namn utan låta henne göra det, sen har jag kunnat ta upp det.” (min transkribering från filmen Styckmordet)

Flickans berättelse är helt avgörande för åtalet mot läkarna, och Hanna Olsson fäster stor vikt vid den i boken ”Catrine och rättvisan”, boken som kommer att skapa en stor folklig opinion mot läkarna när den publiceras 1990.

Författaren, dramatikern och litteraturkritikern PO Enquist, hyllar boken i sin recension i Expressen och kallar boken ”en utomordentlig bok, klar, lugn och ursinnig, och av stort allmänintresse”. Han sätter även upp en teaterpjäs där en kvinna terroriseras av en styckmordsmisstänkt obducent.

Bokens trovärdiga bild av läkarna som mördare ger även andra populärkulturella avtryck, som när rockgruppen Grymlings skriver en låt där de hyllar Hanna Olsson och hennes bok. Låten kallar de ”Hanna och rättvisan”.

 

Hanna Olssons tes

I ”Catrine och rättvisan” argumenterar Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson för att mordet bör ses som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle genomsyrat av mäns hat mot kvinnor.

Enligt psykoterapeuten Tomas Videgård präglade boken och fallet studiegruppen under 80-talet. Han minns det dock som att Hanna Olsson själv var så betagen av frågan att hon inte behövde pressas av Margit att skriva boken och ta ställning offentligt. Att Margit och hela gruppen var engagerade i da Costa-fallet råder det dock ingen tvekan om:

”Jo men alltså det här var ju, som jag minns det höll vi på flera gånger, jag tror till och med att vi läste Hannas manuskript i bitar och sådana där saker va. Så det var en väldigt stor sak. Exakt vem som sa vad och så vidare, det vet jag inte, jag menar, här … Margit var väldigt intresserad och drivande i det här.”

Sture Bergwall ska också långt senare (i sin självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016) uppge att Birgitta Ståhle haft med Hanna Olssons bok i terapirummet på Säter, och berömt Bergwall för att han erkände sina brott till skillnad från obducenten och allmänläkaren som förnekade att de dödat Catrine.

Vid det här laget har Margit Norell också snöat in fullständigt på sexuella övergrepp mot barn. Psykologen Tomas Videgård gick i terapi och handledning hos Margit och beskriver hur hon hade bestämt sig för att även han, mot sitt eget nekande, hade utsatts för sexuella övergrepp.

Hanna Olsson är en av medlemmarna i studiegruppen, och ”Catrine och rättvisan” innehåller en mängd referenser till psykoanalytiker som Olsson använder som stöd för sina teorier. Bland annat till en av Margits närmaste vänner: Erich Fromm.

Ur referenslistan i ”Catrine och rättvisan”.

När boken publiceras har läkarna alltså redan friats från anklagelserna i tingsrätten, men tingsrätten hade skrivit i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Brottet mot griftefriden var dock preskriberat eftersom preskriptionstiden för det brottet på 80-talet bara var två år.

På grund av skrivelsen i domskälen blev läkarna av med sina läkarlegitimationer och trots att de blivit helt friade var det de själva, och inte mamman Christina, som försökte överklaga domen. Eftersom de hade blivit friade fick de dock veta att de inte kunde överklaga domen. De försökte därefter få tillbaka sina legitimationer genom att istället i flera instanser överklaga själva beslutet att dra in dem.

Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som alltså ges ut först 1999, gör att opinionen i frågan om läkarnas skuld nu skiftar dramatiskt. Jan Guillou kallar i Aftonbladet boken för ”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med”. Till och med flera av de som hyllat Hanna Olssons bok ett par år tidigare ändrar nu åsikt. Som författaren och litteraturkritikern PO Enquist, som skriver att han nu istället är övertygad om att ett justitiemord har begåtts.

Även Magnus Lindberg, sångare i rockgruppen Grymlings, vägrar spela låten ”Hanna och rättvisan” på sina livespelningar eftersom han anser att låten blivit irrelevant. 

Margit och Quick-skandalen

Parallellt med uppståndelsen kring lärjungen Hanna Olssons bok sker i början av 90-talet ett par händelser som ger den då åldrade Margit Norell ett nytt ansvarstyngt uppdrag, som ska leda till det senare som har kallats Sveriges största rättsskandal.

Vid det här laget har Tomas Videgård lämnat Margitgruppen. Han beskriver att precis som i den Holistiska Margitgruppen på 70-talet, började det gå utför i gruppen när det blev uppenbart för flera av lärjungarna att Margits metoder inte fungerade. Gruppen liknade mer och mer en sekt där inte ens uppenbara misslyckanden fick kritiseras.

Sture Bergwall växer upp i samhället Korsnäs utanför Falun, som ett av sju barn i familjen Bergwall. Tidigt i tonåren inser Bergwall att han är homosexuell. Han börjar även sniffa lösningsmedlet trikloretylen och blir snart missbrukare, vilket han ska förbli i decennier, med undantag för ett par år under 80-talet då han mår bättre (mer om Thomas Quick i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” och i Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga”).

1969, när Bergwall är 18 år gammal, antastar han fyra småpojkar som är mellan 9 och 13 år gamla. Bergwall döms till sluten psykiatrisk vård för fyra fall av otukt med barn, ofredande och otuktigt beteende, men frias från åtalspunkten om dråpförsök. Han blir intagen på Sidsjöns sjukhus 1970.

Efter ett års psykiatrisk vård får han börja studera på Jokkmokks folkhögskola, där han till en början sköter sig bra. Men efter första året spårar han ur igen och har nu dessutom börjat missbruka amfetamin. Han blir återigen intagen på Sidsjöns sjukhus men flyttas 1973 till Säters sjukhus.

Bergwall är nu inne i ett djupt missbruk och får dessutom höga doser psykiatriska läkemedel på Säter, bland annat den beroendeframkallande lugnande medicinen Sobril. Han blir snart försöksutskriven och i augusti 1973 flyttar han till sin bror Örjan i Uppsala för att slutföra sina gymnasiestudier.

Studierna går dock dåligt. Sture arbetar extra på Posten och missbrukar intensivt under sin tid i Uppsala. En kväll i mars 1974 träffar han en manlig student. De dricker öl och umgås. Enligt Bergwall tar han den kvällen även tabletter och sniffar, och under den kraftiga berusningen blir Sture våldsam och knivhugger studenten, som är ytterst nära att dö, men överlever som genom ett mirakel.

Eftersom Bergwall är försöksutskriven och står under vård på Säter åtalas han inte, men blir intagen på Säter igen. Väl där försöker han begå självmord 1975 på ett hotellrum.

1977 blir Bergwall sen återigen utskriven från Säter med en fortsatt medicinering av lugnande. Han minskar snart dosen av de lugnande medicinerna och slutar missbruka. Enligt honom själv är det självmordsförsöket som gör att han fått sig en tankeställare. Under stora delar av 80-talet är Bergwall nykter, han skaffar hund, han umgås med sina syskon och deras barn och öppnar 1983 tobaksaffären med sin bror Sten-Ove.

I slutet av 1988 börjar Bergwall dock missbruka igen. Det som till slut leder till att han återvänder till Säter är när han och en ung kompanjon försöker råna Gotabanken i Grycksbo 1990, där Bergwall vid det laget är bosatt.

Enligt Bergwall själv gör han nu allt för att slippa åka i fängelset. Han är dömd sexualbrottsling och fruktar för vad som kunde hända i ett fängelse med en sån som honom, som förgripit sig sexuellt på småbarn. Han känner sig dessutom mer hemma i psykiatrin där han varit tidigare, och av den lilla sinnesundersökningen som psykiatrikern Göran Fransson genomför framgår det att Bergwall vill bli dömd till rättspsykiatrisk vård.

Margit och Lars-Inge Svartenbrandt

Redan i början av 80-talet har Margit Norell blivit av med sina uppdrag på Säter efter en dispyt med Barbro Sandin. Samtidigt hade Sätermodellen fått kritik i media av experter som ansåg att Sandins behandlingsframgångar inte hade gått att dokumentera vetenskapligt. Debatten ledde till minskade anslag och 1988 lämnade Sandin Säter under stor medial uppmärksamhet.

En av Margits lärjungar var dock Göran Källberg, som var Säters chefsöverläkare. Margit hade fått ta över som handledare för Källberg i den succéartade behandlingen av bankrånaren som kallades ”Sveriges farligaste man”: Lars-Inge Svartenbrandt.

Källberg följde Margits objektrelations-teorier och var därför extremt stödjande mot bankrånaren Svartenbrandt. Politikerna tyckte att behandlingen av Svartenbrandt var så framgångsrik att man gav Göran Källberg chansen att bygga en ny klinik på Säter som öppnade 1989.

Förtroendet för Källberg och metoden var stort. Svartenbrandt hade visserligen rymt under en permission redan 1986, och då passat på att råna ett postkontor, men nu hade man fått ordning på honom. Svartenbrandt hade gett sig in på en konstnärlig bana på Säter och bland annat börjat skulptera (vilket beskrivs i Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är”).

I februari 1990 intervjuas Göran Källberg i DN. Det är ett hyllningsporträtt av Källberg och den nya moderna vården av landets värsta brottslingar. Journalisten Kari Molin skriver att ”Idag är fasta paviljongen, där hopplösheten var inmurad i väggarna bara ett minne”. Dagen innan hade Svartenbrandt själv intervjuats i samma del av tidningen och intygat att det nu var slut på brottsligheterna.

Ett par veckor senare kliver han in på en bensinstation i Borlänge och rånar personalen under pistolhot. Svartenbrandts återfall leder till en medial storm och kritiken riktas främst mot Göran Källberg.

Återigen, precis som efter självmorden tidigt på sjuttiotalet och vid de mystiska schizofreniförsöken under projektet med Sätermodellen, vägrar dock Margit att inse att hennes metoder inte fungerar. I en av de få intervjuer Margit gjort i större medier, som publicerades i DN i juni 1990 – tre månader efter att Svartenbrandt för andra gången genomfört ett rån under en permission från hennes behandling – berättar Margit om den uppmärksammade vården av Svartenbrandt, under den försonande rubriken ”Maktlösheten var en utlösande faktor”.

Margit kallar Svartenbrandt för ”Lasse” genom hela intervjun och talar om att det är det missförstådda och illa medfarna barnet i Svartenbrandt som tar sig uttryck i hans våldsbrott. Hennes ord för tankarna till Sándor Ferenczi och Alice Miller. Hon säger:

”Hans dragning till döden ligger i känslan av att inte ha funnits. Men den finns en annan väg än döden. Han var en gång ett levande och friskt barn och han kan i dag uttrycka hur svårt han har haft det. Det finns en väg ut ur rädsla och skräck. Det som leder Lasse vidare är att våga gå ner i de svarta djupen inom honom själv.”

Svartenbrandt döms till rättspsykiatrisk vård och fortsätter med terapin under Margit Norells handledning i två år. 1992 rekommenderar Källberg Länsrätten att skriva ut Svartenbrandt och den 24 juni det året lämnar Lars-Inge Svartenbrandt Säter som en fri man. Sture Bergwall står enligt Dan Josefsson (se ”Mannen som slutade ljuga”) och vinkar adjö när Göran Källbergs berömde patient lämnar sjukhuset. Svartenbrandt vinkar tillbaka och åker sedan direkt till Stockholm och rånar Handelsbanken på Sankt Eriksplan.

Svartenbrandt dör i april 2016, och under de tjugofyra åren efter hans hyllade vård på Säter hinner han genomföra en lång rad nya rån och våldsbrott.  

Margit och Birgitta Ståhle

Det sjukhus som Sture Bergwall hamnar på efter det misslyckade rånet 1990 är alltså ett toppmodernt sjukhus där den nu 76-åriga Margit Norell är det ideologiska överhuvudet, som handleder Göran Källberg på distans från mottagningen i Stockholm.

I Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016 berättar han att läkaren Göran Fransson, som gjort den lilla sinnesundersökningen av Bergwall på Säter, förklarat för Bergwall hur sjukhuset fungerade:

”Fransson hade berättat att det fanns sex avdelningar med sex intagna på varje samt en administrationsavdelning. Om man ansågs ha rätt motivation flyttades man till avdelning 36. Han hade skämtsamt sagt att det var en elitavdelning där objektrelationsteorin genomsyrade arbetet och verksamheten.”

Enligt Bergwall hade han fått höra att han på Säter en gång för alla skulle få hjälp med sina psykiska problem. Han var själv fascinerad av psykoanalys och ville gärna gå i terapi.

Men hans behandlingsansvariga läkare Kjell Persson, förklarar tidigt att det är ont om psykoterapeuter. Bergwall blir förkrossad av beskedet och Persson gör därför en kompromiss där han ger Bergwall en slags stödjande läkarsamtal en gång i veckan.

Med tiden beslutar kliniken att Bergwall trots allt ska få psykoterapi. Kjell Persson vill själv leda även den regelrätta terapin, men för att få göra det måste han gå hos en handledare. Han berättar för Sture att han ska få hos den bästa: Margit Norell.

Margit och Birgitta Ståhle ska med tiden börja skriva en ännu outgiven bok om Sture Bergwall, med titeln ”Thomas Quicks värld”. Tomas Videgård understryker i min intervju med honom att han lämnade gruppen innan Sture Bergwall blev Tomas Quick och började erkänna mord, men berättar att Birgitta Ståhle redan innan dess hade blivit Margits nya favorit:

”Hennes jobb med patienter på Säter höjdes till skyarna, och Birgitta Ståhle som då hade kommit in rätt sent i gruppen, hon blev liksom stjärnan här. […] För Margit var det här ett oerhört starkt intresse, för det skulle vara hennes revansch.”

Det som enligt Bergwall gör att han börjar erkänna mord, är att kliniken redan 1992 vill skriva ut honom. En kurator hade till och med hjälpt Sture att hitta en egen lägenhet. Men Bergwall har vid det laget inga vänner kvar, hans familj har vänt honom ryggen efter bankrånet, och rånet och stölden från bingohallen kommer göra det svårt för honom att få ett jobb. Han har dessutom börjat missbruka igen.

I efterhand tror inte Bergwall att han hade överlevt att bli utskriven i det skick han var i då, han säger att han tror att han hade knarkat ihjäl sig. Han menar att det var därför han börjar erkänna mord den sommaren.

Det första av de mer än trettio morden Bergwall skulle komma att erkänna var mordet på Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvunnit i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kvarlevor aldrig återfunnits. Kjell Persson beskriver i journalerna hur de tillsammans i terapin lyckas avtäcka minnena av mordet och att det rör sig om återgestaltningar av händelser i Stures barndom.

Kjell Persson är Quicks terapeut mellan 1991 till 1994, då Persson slutar på Säter. Det är också då Birgitta Ståhle tar över terapin. Ståhle förblev Quicks terapeut tills Quick själv avbröt behandlingen 2002. Enligt journalisten Jenny Küttim styrde Margit behandlingen från Stockholm, men också via personlig kontakt med Sture Bergwall:

”Margit Norell var ju på Säter vid flera tillfällen och hon var ju en viktig spelare på Säter. Hur många gånger hon var på Säter tror jag att ingen vet, Sture Bergwall minns i varje fall inte hur många gånger som hon var där. Men hon kom ju oftast dit i väldigt speciella situationer, när gruppen på Säter behövde stärkas och man behövde förstå teoribygget som byggde seriemördaren Thomas Quick.”

Mellan 1994 och 2001 fälls Bergwall för åtta mord i sex rättegångar i olika tingsrätter i Sverige.

Flera personer kom dock under årens lopp att ifrågasätta Bergwalls skuld. Redan 1993 kritiserar kriminologen Leif GW Persson utredningen. Journalisten Dan Larsson skriver 1998 boken ”Mytomanen Thomas Quick”, och även Jan Guillou – som likt Leif GW Persson kritiserade da Costa-åtalet på 80-talet – var starkt kritisk mot domarna mot Sture Bergwall, precis som rättspsykologen Nils Wiklund och psykiatrikern Ulf Åsgård. Även flera poliser har genom åren kritiserat utredningen.

The memory wars

Både da Costa-fallet och fallet Thomas Quick påverkades starkt av den offentliga debatten i Sverige kring incest, kannibalism och förträngda minnen – en debatt som var importerad från USA. Även i forskarkretsar blev ämnet en het potatis, inte minst eftersom expertvittnen med psykologikunskaper användes i rättegångar i både USA och i Europa, vilket riktade strålkastarljuset mot forskarna: vad visste man egentligen om minnen?

Enligt Bergwallkommissionens rapport från 2015 delade frågan upp psykoterapeuter och forskare i två läger, en skiljelinje som enligt kommissionen till stor del finns kvar än idag. Många psykoterapeuter trodde nämligen på bortträngda minnen och tyckte att man skulle tro på deras patienter. Minnesforskare däremot var ofta kritiska till idén om att det gick att avtäcka minnen av sådant som skulle ha skett i barndomen och som patienten inte hade haft kontinuerliga minnen av. Den här vetenskapliga konflikten lever kvar än idag och kallas för The Memory Wars (se exempelvis Wikipedia)

En av dem som är kritisk till teorin om bortträngda minnen är den amerikanska minnesforskaren Elizabeth Loftus. I min dokumentär beskriver hur hon bortträngda minnen plötsligt började anföras som bevisföring i amerikanska rättegångar, vilket skapade The Memory Wars, där hon själv fick en central roll.

Det forskningsområde som Elizabeth Loftus utgjorde en viktig del av fick sedan stor betydelse i förändringen av synen på bortträngda minnens bevisvärde. Under nittiotalet kunde man nämligen visa hur lätt det var att plantera falska minnen genom de suggestiva psykoterapimetoder som många psykoterapeuter använde, inte sällan influerade av Alice Miller och Jeffrey Masson.

Enligt Elizabeth Loftus och andra minnesforskare är grundregeln att ju starkare trauman en människa utsätts för, ju tydligare minns man det. Visserligen finns det sexualbrottsoffer som undviker att tänka på övergreppen eftersom det väckte starka och obehagliga känslor, men om de inte spontant kan återkalla minnena utan hjälp från en terapeut menar många minnesforskare att det inte går att sätta någon tillförlit till de minnena, eftersom risken för att de är falska är för stor.

Enligt Bergwallkommissionens rapport blev striden om minnesforskningen inte lika intensiv i Sverige. Man nämner dock att Sven Åke Christianson, minnesexperten som anlitades till flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall – och som under de åren samtidigt gick i terapi och handledning hos Margit Norell (se ”Mannen som slutade ljuga”) – i boken ”Traumatiska minnen” från 1995 beskrev bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. ”Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999. Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013”, skriver man bland annat.

Sven Åke Christianson hade även under Appojaure-rättegången i sitt sakkunnigutlåtande beskrivit en slags återgestaltning, den teoretiska modellen som Margit Norell trodde på.

Margit Norells arv

Det är under 2001 som Quick-utredningen tar en mycket oväntad vändning. Göran Källberg hade återvänt till Säters sjukhus och beslutat att helt sätta ut hans medicinering som bestod av höga doser lugnande och beroendeframkallande läkemedel.

Den 10 november samma år skriver historikern Lennart Lundmark en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Cirkus Quick en rättskandal”. ”De fällande domarna mot Thomas Quick är ett bottennapp inte bara för svenskt rättsväsende, utan också för svensk kriminaljournalistik. Det är ingen tvekan om att hela historien kommer att vederläggas” skriver han bland annat.

Ett par dagar senare raljerar Leif GW Persson över hela Quick-utredningen på Juristdagarna i Stockholm. Han ifrågasätter att Bergwall överhuvudtaget har begått ett enda av de åtta morden han dömts för, vilket får Bergwall att se rött.

Sture Bergwall, som fortfarande heter Thomas Quick, tar därför time-out. Bergwall avslutar sedan även sin terapi hos Birgitta Ståhle.

Det som till slut får Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden 2008 är dock att journalisten Hannes Råstam söker upp honom i Säter. Råstam arbetar vid det här laget som journalist på Uppdrag Granskning på Sveriges Television. Han har bland annat arbetat med ett uppmärksammat fall med en pappa i Skåne som dömts för en lång rad övergrepp på sin dotter – förutom grova våldtäkter, ska han ha drogat henne, misshandlat henne, filmat henne och sålt henne till porrklubbar i Stockholm. Anklagelserna hade dottern berättat om för sin terapeut på ett behandlingshem.

Pappan, som kallades Ulf, skriver till Råstam att han dömts till åtta års fängelse, men menar att han är oskyldig. När Råstam undersöker fallet visar det sig att en rad personer kan intyga att det omöjligt kunde ha skett övergrepp på det sätt och i den omfattning som dottern berättat. Ulfs advokat Thomas Olsson – som senare ska få även Sture Bergwall friad – hjälper Ulf att begära resning, och efter tre år i fängelse blir Ulf till slut friad och tilldöms ett mångmiljonbelopp.

Efter Fallet Ulf arbetar Råstam även med ett fall som rör en våg av mordbränder i Falun på 70-talet, där en grupp ungdomar pressats att göra falska erkännanden som de tar tillbaka i Råstams granskning.

En som ser Råstams granskning av de falska erkännandena vid Falubränderna på tv är Sture Bergwall, som vid det laget har bytt tillbaka till sitt ursprungliga namn. När Råstam hör av sig är Bergwall alltså bekant med Råstam och känner förtroende för honom.

Den tredje gången Råstam träffar Bergwall, den 17 september 2008, säger till slut Bergwall att det inte är han som begått morden. I december samma år sänder SVT den dokumentärfilm som Råstam gjort där svenska folket får reda på att Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden:

”Jag inte begått något av de mord jag är dömd för, och jag har inte heller begått något av alla de andra morden jag har erkänt, det är så det är.”

Margit Norells eftermäle

Advokaten Thomas Olsson tar sedermera på sig Sture Bergwalls fall pro bono, och under perioden 2009 till 2013 får Bergwall resning i fall efter fall. Den 19 mars 2014 blir han till slut frisläppt från Säters sjukhus efter att ha suttit inlåst där i över tjugo år av sitt liv.

Innan Quick blir friad har dock Margit Norell gått ur tiden. Margit dör den 28 januari 2005, ett par veckor innan sin 91-årsdag. Även Hannes Råstam avlider i cancer sex dagar innan Svea hovrätt beviljar Bergwall resning i fallet Johan Asplund (hans bok ”Fallet Thomas Quick” publiceras också efter hans död).

I oktober 2013 publiceras Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” där den fullständiga omfattningen av Margit Norells inblandning i Quick-fallet avslöjas. Josefsson hade genom så kallat wallraffande lyckats kartlägga Margit Norells då närmast okända liv, och kunde bland annat avslöja att minnesexperten Sven Åke Christianson under alla Quickåren hade fått kombinerad psykoterapi och handledning av Margit Norell varje vecka. Christianson hade enligt Josefsson gått till Norell i totalt elva år. Även Seppo Penttinen hade vid ett tillfälle, visade det sig, varit på handledning hos Margit på hennes mottagning i Stockholm.

Christianson får nu svidande kritik av flera svenska forskare, bland andra rättspsykologen Nils Wiklund och av Rickard Sjöberg. Sjöberg är läkare och docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi, och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål.

Det är också Sjöberg själv som hittar ett liknande fall som han tipsar SVT och Dagens Nyheter om  – det så kallade Kevin-fallet. Både DN och Dan Josefsson och hans kollegor på SVT granskar fallet där femårige Robin och sjuårige Christian 1998 pekats ut som skyldiga till mordet på kamraten Kevin i Arvika. Sven Åke Christianson hade precis som i Quickfallet varit polisens konsult. 2018 frias båda bröderna helt från misstankar om brott och Josefsson och hans kollegor får ännu en gång Stora journalistpriset (som han vunnit 2000, samt 2014 tillsammans med Jenny Küttim).

2017 granskades även det så kallade saxmordet i Hovsjö 2001 av Dagens Nyheter. Den tolvårige pojken Jonas stämplades som skyldig till mord på sin bästa vän efter en utdragen förhörsprocess där Sven Åke Christianson varit polisens bollplank. DN:s granskning visade att förhören med 12-åringen hade stora likheter med både Quick och Kevin-fallet. Förundersökningen återupptogs och lades ned i mars 2019.

Sven Åke Christianson menar själv att han aldrig har bedömt Bergwalls trovärdighet. Han skriver på sin hemsida att han inte heller företräder teorier om bortträngning och att Rickard Sjöbergs anklagelser innehåller rad allvarliga felaktigheter.

Christianson var till nyligen ansvarig för den populära kursen i rättspsykologi på Stockholms universitet. 2018 avslöjade dock Dagens Nyheters Josefin Sköld och Alexandra Urisman Otto att Stockholms universitet lät Christianson använda sin egen bok ”I huvudet på en seriemördare” som kurslitteratur, där han pekade ut Sture Bergwall som seriemördare. Dessutom framställdes enligt DN de tekniker som Christianson använde för att hjälpa Quick att återfå minnen som framgångsrika. Kritiken fick institutionen på Stockholms universitet att stryka två kapitel ur boken.

I februari 2020 berättade studenten Sigridur Mogensen för DN om hur Sven Åke Christianson under undervisningen i rättspsykologi fortsatt att misstänkliggöra både de utpekade bröderna i Kevinfallet och Sture Bergwall. Universitetet meddelade kort därpå att kursen i rättspsykologi ställdes in och att Christianson istället skulle ägna sin arbetstid åt egen forskning.

Flera av Margits närmaste lärjungar arbetar idag som psykoterapeuter. I ”Mannen som slutade ljuga” berättar Cajsa Lindholm att hon då i sina terapier hittar bortträngda minnen av sexuella övergrepp hos mellan 50 och 60 procent av sina patienter. Hon säger att de flesta inte minns några övergrepp innan de börjat i terapin hos henne. 

Min dokumentär om Margit Norell finns på patreon.com/sinnessjukt. Den har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983)

Det här är den andra delen (läs del 1 på länken) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus, där bland andra Sture Bergwall/Thomas Quick och Lars-Inge Svartenbrandt vårdades under 80- och 90-talet.

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Bisarra råd om att inte ligga med sina patienter.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

 

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

 

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Utdrag ur ”Sveket mot sanningen” där Jeffrey Masson försöker belägga att Freud hade läst tre franska böcker om incest.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

 

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

 

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Utdrag ur ”I begynnelsen var uppfostran” där Alice Miller analyserar Adolf Hitler.

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Utdrag ur ”Catrine och rättvisan” där Hanna Olsson anklagar Socialstyrelsens rättsliga råd för att avsiktligt försöka försvara de åtalade läkarna, istället för att göra en förutsättningslös bedömning av bevisen.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Publicerad den

Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 1: 1914–1950)

I min senaste dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” berättar jag om psykoanalytikern som efter sin död pekades ut som hjärnan bakom vården som skapade seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus i början av 90-talet – med intervjuer med bland andra Elizabeth Loftus, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken, Jenny Küttim och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård.

Norell var även engagerad i det uppmärksammade da Costa-fallet på 80-talet och vården av Lars-Inge Svartenbrandt, bankrånaren som fick epitetet ”Sveriges farligaste brottsling”, och innan dess den medialt hyllade behandlingen av patienter med schizofreni på 70-talet – den så kallade Sätermodellen.

 

I del 1 av min dokumentär, som är tillgänglig för alla som är patroner till min podcast Sinnessjukt (patreon.com/sinnessjukt), går jag igenom Margits liv mellan 1914 och 1950. På Patreon kan du även läsa hela manuset med alla källhänvisningar. De första tolv minuterna av den delen kan du dock lyssna på gratis i spelaren här ovanför, du kan också läsa en kort sammanfattning här nedanför.

Margit Norells liv 1914–1950

Margits föräldrar

Söndagen den tjugoandra april 1911 gifter sig den svenske vetenskapsmannen Percy Quensel och den österrikiska zoologen Annie Weiss på Hotel Metropole i Wien.

Paret har träffats under Percys geologistudier i Graz i Österrike ett par år tidigare, men giftermålet har fått vänta eftersom Percy åkte iväg på en lång upptäcktsresa till Argentina och Chile. Resan, som leds av doktor Carl Skottsberg, beskrivs som lyckad i Stockholmstidningen under rubriken ”Hem från Eldslandet”.

Percy och Annie kommer tre år efter bröllopet att få sitt första barn, Margit Quensel, som hundra år senare ska pekas ut som hjärnan bakom vården som skapade Sveriges första seriemördare Thomas Quick, då under namnet Margit Norell.

Både Percy och Annie kommer från förmögna hem. Percys föräldrar är Oscar Quensel – en rik professor i praktisk teologi vid Uppsala universitet – och Florence Quensel, född Dickson, vars släkt är ännu mer välbärgad.

Huset de bor i är ett av Uppsalas mest påkostade hus, som än idag ligger kvar och är ett landmärke i Uppsalas centrala stadsbild. Tegelhuset på tjugofyra rum byggdes i engelsk stil och så gott som allt byggmaterial importerades från England, eftersom Florence ville leva i enlighet med sitt brittiska ursprung. Mer om huset kan du läsa här.

Oscar, Margit Norells farfar, dör när Margit bara är ett år gammal. Äktenskapet med farmor Florence var allt annat än lyckligt. Paret ska till och med ha bott på olika våningar i huset när de inte längre stod ut med varandra.

Farmor Florence är mycket engagerad i kvinnorörelsen, inte minst är hon en förkämpe för kvinnliga studenter, som diskrimineras systematiskt inom den konservativa akademin i Uppsala.

Margits barndom

När Margit föds den 23:e februari 1914 bor hon med sina föräldrar hos Oscar och Florence i den gigantiska trädgårdsvillan i Uppsala, men redan i juli 1914 får pappa Percy sin professur i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola, det som senare blev Stockholms universitet.

Familjen flyttar därför till Stockholm, först till Floragatan vid Humlegården på Östermalm, och sedan ett stenkast bort till den paradvåning på Kommendörsgatan 35 där pappa Percy sedan bor kvar i resten av sitt liv.

Margits enda syskon, lillasystern Ella, föds 1917. Deras uppväxt präglas mycket av den konservativa överklassmiljön på Östermalm, men också av en stor ensamhet som beror på att föräldrarna ofta är bortresta i månader i sträck under deras barndom.

Sin skolgång får Margit främst på Östermalm, men när hon bor hos farmor Florence går hon i perioder även i skola i Djursholm. Gymnasiet är på den här tiden uppdelat i två linjer: reallinjen för matematikbegåvade, och latinlinjen för språkbegåvade. Sin studentexamen tar Margit på reallinjen på Sofi Almquists samskola på Nybrogatan på Östermalm i maj 1932. Hon blir till och med intervjuad i en kvällstidning inför sin examen, vilket är den första kända intervjun med Margit Norell.

Ett år senare blir mamma Annie blir plötsligt sjuk och opereras. Trots att det är en enklare operation mot magsmärtor, avlider Annie av blodförgiftning den 22 maj 1933.

Margit möter Freud

Mamman dör alltså när Margit fortfarande är ung. Margit själv har bestämt sig för att hon vill hjälpa andra människor. Hur det ska gå till vet hon inte, men hon bestämmer sig för att gå i sin farfar Oscar Quensels fotspår och studera teologi i Uppsala 1935.

Det är av allt att döma på Uppsala universitet hon kommer i kontakt med psykoanalysen och Sigmund Freud för första gången. Freuds teorier har nämligen länge haft svårt att få fäste i Sverige. Första gången Freuds teorier nämns på svenska är visserligen redan 1896 i psykiatrikern Bror Gadelius doktorsavhandling, vilket var långt innan psykoanalysen tagit form på riktigt. Gadelius ger också ut boken ”Hysteri och katatoni” 1908, där han beskriver Freuds tidiga teorier.

Men det är först 1910 som den första svenska längre texten som är helt dedikerad till Freud och psykoanalys publiceras, ”Freud’s psykoanalys: En litteraturöfversikt” av Harald August Fröderström.

Att psykoanalysen till en början får ett kyligt mottagande i Sverige bekräftas även av Sigmund Freud själv, som 1923 i ett tillägg till boken ”On the History of the Psycho-analytic Movement” skriver att de skandinaviska länderna varit de minst mottagliga vad gäller psykoanalysen.

Det är först i slutet av 20-talet och början av 30-talet som psykoanalysen får fäste i Sverige (mer om psykoanalysens historia i Sverige finns exempelvis här). 1934, året innan Margit börjar på Uppsala universitet, grundas finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, som 1943 blir Svenska psykoanalytiska föreningen. 1934 grundas även den inflytelserika Ericastiftelsen av Hanna Bratt och psykoanalytikern Gunnar Nycander. Ericastiftelsen var en psykoterapeutisk klinik för barn, som skulle komma att bli en viktig institution för barn- och ungdomspsykiatri, och som finns kvar än idag.

På 30-talet ger svenska bokförlag också ut allt fler böcker om psykoanalys på svenska. Natur och Kultur ger bland annat ut fyra böcker av Fritz Künkel, en tysk psykoanalytiker och teolog vars psykoanalytiska teorier rör sig i gränslandet mellan psykologi, religion och etik.

Künkels böcker väcker visst intresse i Sverige på 30- och 40-talet och han utvecklar med tiden en egen psykologisk metod som han kallar vi-psykologi, men både den och Künkel själv faller sedan i glömska såväl i Sverige som utomlands.

1935, när Margit börjat studera filosofisk teologi i Uppsala, har dock professor Arvid Runestam, en djupt religiös teolog som blev biskop i slutet av 30-talet, gjort en av Fritz Künkels böcker till obligatorisk läsning för alla teologistuderande. Det är sannolikt läsningen av Künkel som innebär startskottet för Margit Norells livslånga förhållande till psykoanalysen. Att Margit tog stort intryck av Künkel framgår i ett brev från 1941 som Margit skriver till sin tidigare lärare i Lund, professor John Landquist (som finns bevarat på Kungliga Biblioteket i Stockholm).

Boken som Arvid Runeberg gör till obligatorisk läsning för teologer i Uppsala heter ”Karaktärskunskap på individualpsykologisk grundval”. Den publiceras 1927 på tyska och översätts till svenska 1932. Jag har själv läst den, så här ser den ut:

I boken gör Künkel flera liknelser mellan psykologiska fenomen och naturvetenskapliga, men är samtidigt avvisande mot alla tankar på att använda naturvetenskapliga metoder för att tolka människors psyken, vilket både Norell och andra psykoanalytiker har gemensamt med Künkel.

Margit möter Curt

I mitten av 30-talet blir Margit Norell på allvar intresserad av psykologi och psykoterapi. Hon träffar även sin blivande make, Curt Norell. Det är 1936 och de två träffas enligt Dan Josefsson (se boken ”Mannen som slutade ljuga”) en kväll på Kristliga studentförbundet i Uppsala, när Curt är där och föreläser.

Förlovningen mellan Margit Quensel och Curt Norell annonseras i oktober 1937. Under våren 1938 flyttar Margit från Uppsala för andra gången i livet, den här gången flyttar hon till Lund, för att slutföra sin examen på Lunds universitet. 1939 är hon klar med den filosofie kandidatexamen som hon påbörjat i Uppsala.

Efter examen på Lunds universitet 1939 flyttar Margit till Ådalen i Kramfors, där hon driver ett studiehem tillsammans med maken Curt – som hon strax innan examen i Lund har gift sig med i Seglora kyrka på Skansen i Stockholm.

Den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell

Studiehemmet i Kramfors driver Curt och Margit driver mellan 1939 och 1946. Curt hade varit på studenthemmet redan 1935, innan han träffade Margit, men återvände nu alltså som ny föreståndare för det.

Curt och Margit tar sedan över studiehemmet 1939. Margit föreläser och börjar även hålla terapiliknande samtal med människor i nöd, vilket hon alltså hade velat göra ända sen tonåren.

1942 föder Margit sitt första barn, sonen Staffan, och 1944 föder hon ytterligare en son som döps till Thomas.

Studiehemmet i Kramfors ansluter sig under hösten 1937 till det nybildade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. En hemgård är en slags lokal social mötesplats som verkar för gemenskap, utbildning och socialt stöd av olika slag – en modell som växte fram i London under 1880-talet.

Hemgårdsmodellen fanns redan i Stockholm, där Birkagården i Birkastan hade grundats av teologen och författaren Natanael Beskow. Beskow hade i sin tur upptäckt hemgårdsmodellen när han besökte London 1899. 1912 bildade han tillsammans med författaren Ebba Pauli Birkagården på Rörstrandsgatan i Stockholm. Föreningen flyttade senare till Karlbergsvägen ett stenkast bort, där den ligger kvar än idag (mer om deras historia här).

Det var också Birkagården som skulle komma att locka familjen Norell tillbaka till Stockholm. Curt blev nämligen erbjuden att ta över som föreståndare efter den åldrade Natanael Beskow.

Natanaels fru var den berömda barnboksförfattaren Elsa Beskow. I en antologi om svensk psykiatrihistoria från 2013 (”7 Psykiatrer berättar: om 40 år i svensk psykiatri”) berättar psykiatrikern Inga-Lena Bengtsson, som varit tillsammans med Margits äldsta son Staffan, att Margits barn fick sitta i Elsa Beskows knä och höra om Tomtebobarnen direkt från Elsa Beskow själv.

Curt tackar ja till Natanael Beskows erbjudande och familjen Norell flyttar 1946 in på Birkagården på Karlbergsvägen i Stockholm.

På Dickson-släktens svenska hemsida skriver dottern Annie att hennes mamma inte var någon föreningsmänniska, utan en egensinnig person som gick sina egna vägar. Men även om Margit ofta hamnar i djupa konflikter med människor, är hon under sitt liv engagerad i mängder av föreningar som ofta, i likhet med Birkagården, har en kristen grund.

Det var ju på Kristliga studentförbundet hon träffade maken Curt, som hon sedan drev hembygdsgårdar med. Senare i livet lämnade hon Svenska psykoanalytiska föreningen för att bilda en egen förening med psykoanalytiker och redan på 40-talet börjar hon föreläsa på olika föreningar runt om i landet, som i februari 1944 då Margit talar på kyrkans vintermöte i Härnösand.

I september 1945 föreläser Margit om svenska hemgårdar på organisationen Inomeuropeisk mission och deras Polsk-svenska konferens i Vrigstad i Småland, vilket ska leda till ännu ett långvarigt föreningsengagemang för den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell.

Margits sociala engagemang

Florence hade engagerat sig för kvinnliga studenter, Margits mamma var engagerad i Röda korset. Margits sociala engagemang skulle nu till stor del att ägnas åt Inomeuropeisk mission.

Föreningen hette från början Praghjälpen, och har döpts om ytterligare en gång, 1966, till Individuell människohjälp. Organisationen grundades av hjälparbetaren Britta Holmström 1939, men redan året innan hade Britta och hennes man Folke rest till Prag för att hjälpa flyktingar efter Hitlers invasion av Tjeckoslovakien 1938 (mer om IM:s historia här).

I samband med konferensen i Vrigstad 1945 väljs Margit in i organisationens styrelse. 1946, samma år som familjen Norell flyttar till Stockholm, blir hon omvald. Hon hjälper föreningen med deras arbete i Polen och Sverige, och börjar även resa till Tyskland för att delta i hjälparbetet där efter Andra världskriget.

Arbetet på Inomeuropeisk mission kan hon även kombinera med engagemanget på Birkagården. I januari 1947 föreläser Margit exempelvis på Birkagården om just hjälparbete i Polen.

I mars samma år blir hon återigen omvald till styrelsen för Inomeuropeisk mission på deras årskonferens i Linköping. Även där fokuserar man på situationen i Polen, men Margit håller även ett anförande om situationen i Tyskland och i juni föreläser hon även för blivande diakonissor på Ersta Diakoni i Stockholm på temat ”I nödens tid”.

Det är också på Inomeuropeisk mission som Margit lär känna Elin Wägner, den feministiska ikonen som trettio år tidigare har varit gift med professor John Landquist, Margits gamla pedagogiklärare från Lunds universitet. När föreningen håller årsmöte i Jönköping i april 1948 blir Margit återigen omvald till styrelsen, och en av de nya styrelseledamöterna är just Elin Wägner. Förutom den nya bekantskapen med Elin Wägner och förnyat förtroende i IM:s styrelse, sjösätter Margit den våren en ambitiös satsning för Birkagårdens räkning. Ett läger för tjugofyra tyska ungdomsledare, där deltagarna har valts ut av Margit personligen.

Precis som sin mamma Annie älskar Margit att resa. Arbetet i Inomeuropeisk mission innebär många och långa resor till kontinenten, men även inrikes för att hålla föredrag på föreningens olika konferenser. I oktober 1948 har föreningen höstkonferens i Nyköping och Margit håller tillsammans med Eva Lagerwall från Uppsala ett föredrag om psykologiska komplikationer i hjälparbetet.

Året efter, 1949, blir Margit gravid med sitt tredje och sista barn, som hon ska komma att döpa efter sin frånvarande men beundrade mamma Annie. Annie Norell, som senare gifter sig och tar namnet Annie Norell Beach, föds på förlossningssjukhuset Pro Patria nära Thorildsplan i Stockholm, den 26 april 1950.

Samma dag i Falun i Dalarna, föder pingstvännen Tyra Bergwall tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döper hon till Gun och pojken till Sture.

Sture kommer långt senare att byta förnamn till Thomas och samtidigt ta sin mammas flicknamn Quick till efternamn, och under sitt nya alias Thomas Quick bli känd som Sveriges första seriemördare.

Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt, eller läs del 2 av min sammanfattning på länken. Dokumentären har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden, som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Recension: ”Freuds sista suck” av Charlotta Sjöstedt

Freuds sista suck av Charlotta Sjöstedt, recension av Christian Dahlström

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.

Charlotta Sjöstedt. Foto: Konststycke Förlag.

Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.

I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.

Freud och NPF-barnen

Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.

Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.

Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.

Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.

Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.

Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller

I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.

Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.

Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:

”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”

Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.

Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.

Den goda skattebetalarmjölken

Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.

Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.

Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.

Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.

Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.

”Förstör för sig själv”

Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.

Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.

Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.

Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.

Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:

”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”

Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.

Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.

De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.

Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Konststycke Förlag
Antal sidor:
221
Språk: Svenska
Utgiven: 2020-08-10
Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto)
Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm
Vikt: 410 g
ISBN: 9789198141849

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi: kognitiv beteendeterapi eller PDT?

Skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi var ett av de stora ämnena när jag intervjuade psykologen och psykodynamikern Peter Lilliengren. Han har praktiserat och forskat kring psykodynamisk terapi i Stockholm. Det här är den andra delen av intervjun, den första finns här, men i denna den andra och sista delen fokuserar vi alltså ganska mycket på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, vad särskiljer kognitiv beteendeterapi från PDT (psykodynamisk terapi)?

Peter berättar bland annat att man har ett mer förbehållningslöst sätt att arbeta inom psykodynamisk terapi jämfört med KBT som är mer manualbaserat. Dessutom berättar han att PDT fokuserar mer på hela människan snarare än bara sjukdomar och diagnoser. Vi pratar även om vilka vetenskapliga bevis som finns för effekten vid PDT jämfört med KBT, men det mesta av den diskussionen hittar ni i del 1 så lyssnar gärna på den delen först.

Dessutom diskuterar vi psykoanalysens fader, den mytomspunne och dyrkade – men också starkt ifrågasatte – Sigmund Freud. Vad gjorde han bra, och vad var mindre bra med hans teorier? Hur mycket av hans forskning var förfalskad och hur hög verkshöjd höll resten av hans studier? Vi talar även om det väldigt aktuella ämnet bortträngda minnen, ett mörkt kapitel inom psykologin och juridiken som blivit uppmärksammat i till exempel Kevin-fallet alldeles nyligen, men även i mordet på Catrin Da Costa och turerna kring Thomas Quick. Peter menar bland annat att vissa psykologer och vetenskapsmän, som Sven Å Christianson från Quick- och Kevin-fallen, tycks ha missuppfattat begreppet bortträngning.

Jag hoppas verkligen att ni gillar det här avsnittet och att jag fokuserade en del på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi, något som jag själv inte hade full koll på innan. Mycket om mina fördomar om barndomens betydelse, fixeringen vid olika komplex och en hel del annat kom på skam. Tusen tack för intervjun till Peter och trevlig lyssning till er andra. Avsnittet finns i spelaren högst upp i blogginlägget eller på iTunes, i Acast-appen eller där ni vanligen hittar era poddar.