Publicerad den

Recension – ”ADHD: från duktig flicka till utbränd kvinna” av Lotta Borg Skoglund

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Nyligen intervjuade jag psykiatrikern Lotta Borg Skoglund i min podcast Sinnessjukt. Förutom läkare är Lotta även docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri, främst inriktad på ADHD. Inför intervjun läste jag två av hennes böcker, dels ”Åren går: ADHD består” om hur det är att vara medelålders eller äldre och ha ADHD (läs min recension av den här) och dels ”ADHD: Från duktig flicka till utbränd kvinna”.

Böckerna påminner mycket om varandra, med en lättläst och intressant vetenskaplig översikt om diagnoserna ADHD och ADD i början, och sedan ett tiotal kapitel om specifika ämnen relaterade till diagnosen och hur dessa kan påverka medelålders/äldre patienter respektive flickor/kvinnor. Ämnen som avhandlas är exempelvis hormoner, samsjuklighet, arbetsliv, familjeliv och relationer, men också behandling och stöd.

Lotta blandar fakta med sin egen kliniska erfarenhet av att behandla personer med ADHD, och väver in patienters egna berättelser som gör det lättare att förstå hur diagnosen påverkar dem i vardagen. Jag misstänker att patientberättelserna är det främsta skälet till att så många flickor och kvinnor har läst och tyckt om den här boken, antagligen ger de ett stort mått av igenkänning och en känsla av att någon äntligen adresserar deras problem.

En oromantiserad bild

Det ska sägas att boken inte är någon solskenshistoria av den typ som är så vanliga just nu, där ADHD beskrivs närmast som en gåva. ”ADHD är inte en superkraft eller en välsignelse” skriver Lotta, och även om hon berättar om drag som för somliga kan vara en fördel, poängterar hon flera gånger att människor med ADHD i genomsnitt lever 8 till 13 år kortare än de utan diagnosen. Det är så klart jobbigt att läsa, men Lotta förklarar samtidigt att det är en allvarlig diagnos med god prognos – för den som accepterar diagnosen och får rätt behandling och stöd kan utfallet ofta bli mycket bra.

Boken är välskriven, intressant och dessutom faktagranskad av Markus Heilig och Henrik Larsson som båda är mycket välmeriterade forskare i fältet. De flesta läsare är likt jag själv lekmän, för oss är det omöjligt att bedöma vad som stämmer i böcker om så komplicerade ämnen som neuropsykiatri. I den strida ström av böcker om ADHD som publiceras just nu är de flesta antagligen inte granskade av någon expert, medan den här boken är skriven av en expert och granskad av två andra.

Den enda större svaghet jag tycker att boken har är att forskningsläget i de här frågorna ofta är rätt magert. Lotta skriver själv att det är så och att hon därför ofta måste förlita sig på sin kliniska erfarenhet och patienternas berättelser. Tyvärr är det ju förvånansvärt ofta så att den kliniska erfarenheten visar sig felaktig när den beforskas. Den medicinska historien är full av exempel på sådant som läkare trott varit rätt, som sedan visat sig ha stora brister (lobotomier och psykoanalys är bra exempel i psykiatrin). Lotta är väl medveten om detta, och beskrev i mitt samtal med henne att detta var någonting hon tänkte på mycket när hon skrev boken. Om du vill höra henne utveckla det får du lyssna på intervjun.

Med den brasklappen tycker jag väldigt mycket om den här boken, det är inte svårt att förstå varför den blivit så populär. Lotta är både empatisk och kunnig, vilket är en perfekt kombination för att skriva den här typen av böcker. Om du är intresserad av fler böcker i ämnet har jag skrivit en lista med de sex bästa böckerna om ADHD jag läst i ett separat inlägg.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 192
Utgiven: 2020
ISBN: 9789127827257

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: ”Sömn vid hälsa och ohälsa” – Pernilla Garmy m.fl.


Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Det finns många populärvetenskapliga böcker som helt eller delvis handlar om sömn, en del skrivna av svenska författare, en del översatta till svenska och förstås en hel uppsjö på engelska. När jag och psykiatrikern Markus Takanen skulle spela in en sömnspecial till min podcast Sinnessjukt ville jag förkovra mig lite för att kunna ställa initierade frågor.

Ingen av de populärvetenskapliga böckerna lockade dock, antingen var de skrivna av (som jag tycker) oseriösa författare som Michael Mosley, eller så verkade författaren legit men anslaget för säljigt och förenklat. Markus hade dock ett tips på en ny bok som han tyckte var seriös, nämligen ”Sömn vid hälsa och ohälsa” som Studentlitteratur gav ut 2023. Det är en antologi som är tänkt som lärobok för vårdpersonal, främst sjuksköterskor.

Redaktörer för boken är Pernilla Garmy, Linda Gellerstedt, Amanda Hellström, Annika Norell och Christina Sandlund. De är alla kliniker och sömnforskare, likt resten av bokens författare (där de flesta arbetar som sjuksköterskor, medan ett par är läkare eller psykologer): Charlotte Angelhoff, Birgitta Bondenius, Jan-Erik Broman, Katarina Danielsson, Rhiannon Djupdalen, Patricia Granzin, Arja Höglund, Siri Jakobsson Störe, Markus Jansson-Fröjmark, Anna Kjellsdotter, Frida Rångtell, Romana Stehlik, Jenny Theorell-Haglöw, Maria Tillfors, Martin Ulander, Jan Ulfberg, Pontus Wasling och Sofia Zwedberg.

Boken är uppdelad i fem delar (”Sömn – så funkar det”, ”Sömn genom livet”, ”Sömnstörningar”, ”Sömn i samband med sjukdom” och ”Att främja sömn och återhämtning under utmanande förutsättningar”) och totalt 20 kapitel. Uppdelningen i de olika delarna känns inte alltid helt naturlig, men så är det i regel med antologier och det är inget större problem. För vårt syfte i podden var främst del fyra intressant, där de har ett längre kapitel om sömn och psykiatriska tillstånd såsom bipolär sjukdom, depression, ångest, NPF (adhd/autism) och så vidare.

Välskrivet men lite torftigt

De olika författarna bidrar med texter inom sina respektive expertisområden. En del är experter på särskilda sömndiagnoser, andra skriver om sömnproblem kopplade till olika åldrar eller specifika livsförhållanden såsom skift-/nattarbete eller sömnproblem som uppstår som en konsekvens av andra sjukdomar. Boken är som sagt främst tänkt som lärobok för sjuksköterskor och annan vårdpersonal, och som sådan vill författarna täcka in det mesta, vilket gör att boken (på gott och ont) mer får karaktären av en uppslagsbok.

Bokens syfte gör även att den innehåller en hel del om omvårdnad, vilket förstås skiljer den från en populärvetenskaplig bok. Det gör den också rätt lång (366 sidor) men omvårdnadsaspekterna är i regel tydligt avskilda och kan därför lätt hoppas över om man inte är intresserad. Två andra saker som skiljer boken från en populärvetenskaplig bok är språket och priset. Språket är ibland formellt och lite högtravande på det typiskt akademiska viset, och boken kostar i skrivande stund 509 kronor på Bokus, vilket förstås är saftigt men rätt normalt för studentlitteratur.

Som lekman uppfattar jag boken som väldigt välgjord, och inte alls tillspetsad eller säljig. Det är en stor fördel som jag tycker väger upp både det ibland onödigt krångliga språket och det höga priset (jag själv fick dock ett recensionsex, så det är ju lätt för mig att säga). Registret saknar en del nyckelord, vilket gör boken svårare att söka information i, men även det är en petitess.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om sömn. Trots att den främst är avsedd som lärobok för blivande sjuksköterskor tror jag att den är att föredra även för patienter på jakt efter väl underbyggd information. Om man vill ha ett populärvetenskapligt alternativ kan man testa ”En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre” av Björn Hedensjö, som dock har över tio år på nacken.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 366
Utgivningsdatum: 2023-05-03
Förlag: Studentlitteratur
Dimensioner
: 25 x 238 x 163 mm
Vikt: 655 g
ISBN: 9789144143583

Publicerad den

Recension – ”Åren går, ADHD består” av Lotta Borg Skoglund

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Lotta Borg Skoglund är överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri. Hon är även en flitig debattör som ofta syns i media och på olika psykiatrikonferenser, inte minst pratar hon om adhd, vilket också är det hon främst forskar om.

Åren går – ADHD består” är Lottas femte och senaste bok, mest känd av hennes tidigare utgivning är troligen ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna” från 2020. Den är precis som den här boken inriktad på en specifik grupp inom adhd-fältet som inte verkar uppmärksammas så mycket. Lotta skriver att adhd främst förknippas med unga pojkar, och att hon därför vill lyfta fram dels flickor och kvinnor med adhd (som i fallet ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna”) och dels äldre personer med adhd.

Den här boken handlar om de senare och redan tidigt i boken understryker författaren att det inte finns så mycket forskning om adhd hos äldre. Den forskning som trots allt finns redovisas i boken, som i övrigt främst består av hennes kliniska erfarenheter och vittnesmål från några av hennes äldre adhd-patienter.

Det är inte helt oproblematiskt att skriva en populärvetenskaplig bok om någonting där det ännu inte finns särskilt mycket forskning. Ens egna kliniska erfarenheter kan lätt färgas av felaktiga uppfattningar (eng. bias) som exempelvis konfirmationsbias (att man oftare lägger märke till sådant som bekräftar ens egen världsuppfattning) eller att de patienter man träffar inte är representativa för patientgruppen man försöker beskriva.

Lotta är själv forskare så detta är säkert någonting hon själv har övervägt innan hon började skriva boken. Uppenbarligen landade hon i att det ändå var angeläget att skriva en bok för att hjälpa den här patientgruppen, och när jag läser boken blir jag övertygad om att hon har rätt i det. Genom att hela tiden poängtera vad som ”bara” är klinisk erfarenhet, och hur starkt eller svagt forskningsstödet är när det faktiskt finns studier, ger hon läsaren en ärlig bild av det otillfredsställande kunskapsläget. Många andra populärvetenskapliga författare hade gjort det lättare för sig och renodlat budskapet för att underlätta bokförsäljningen.

Patientberättelser största styrkan

Boken är uppbyggd på ett rätt traditionellt vis i den här genren. Den inleds med en lätt faktadel i början, som innehåller olika definitioner och diagnoskriterier, vi får även veta lite om vad forskningen om adhd i allmänhet har slagit fast, vad av detta som också har beforskats för den äldre patientgrupp som boken riktar sig till, vad man forskar på just nu och vad det kan betyda för framtiden.

Sedan beskriver Lotta hur adhd skiljer sig åt hos män och kvinnor, levnadsvanors betydelse, vilken samsjuklighet som är vanlig vid adhd och sedan ett kapitel om relationer och åldrande, vilket är ett centralt tema för många av Lottas patienter (många har exempelvis brustit i föräldraskapet som en konsekvens av sin diagnos och försöker reparera relationen till sina barn).

Kapitel 8 är sedan bokens i särklass längsta kapitel och handlar om vad man kan göra för att komma tillrätta med sin adhd, med särskilt fokus förstås på de problem som äldre personer med adhd ofta lever med. Det är precis som alla andra kapitel fint inramat av de patientberättelser som jag tycker är bokens största styrka, och som jag gissar kommer ge många läsare råd och förtröstan.

Bokens enda större brist var att det var något fler språkliga fel än vad jag är van vid i Natur och Kulturs utgivning, som annars brukar (brukade?) vara bäst i klassen i det avseendet. Som författare själv tycker jag främst det är redaktörens fel, eftersom man som författare tröskat igenom texten så många gånger att det till sist blir närmast omöjligt att upptäcka fel som ett par färska ögon lättare kan se. Förutom små korrfel tycker jag exempelvis att en del meningar är onödigt krångliga, eller onödigt långa. Här är ett exempel på det senare:

”Samsjukligheten mellan adhd och autism är vanligare än vad vi tidigare trott även hos vuxna och äldre som kan beskriva att deras utmaningar i sociala sammanhang snarare handlar om att de a) har så svårt att reglera sina känslor och därför hamnar i konflikter, b) är impulsiva och säger saker som uppfattas opassande eller sårande av andra eller c) på grund av ouppmärksamhet och svårigheter att filtrera yttre intryck missar viktig information i sociala sammanhang eller helt enkelt blir alldeles för trötta av sociala situationer och behöver välja bort dem för att orka med resten av livet.”

Totalt sett är språkfelen förmodligen något som de flesta inte alls reflekterar över, även om jag tänker att långa meningar borde missgynna just personer med koncentrationsbesvär.

Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en utmärkt bok som jag tror kommer göra stor skillnad för målgruppen. Lotta Borg Skoglund kombinerar vetenskaplig skärpa med empatisk förmåga på det sätt som jag själv älskar när jag läser den här typen av böcker.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här
 

Språk: Svenska
Antal sidor: 206
Förlag: Natur och Kultur Läromedel
ISBN: 9789127179998

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” av Craig Bryan

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Craig J. Bryan är en amerikansk suicidforskare som är professor på Ohio State University. Han har tilldelats flera utmärkelser för sin forskning och har skrivit flera böcker om suicidprevention, varav ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” från 2021 är den senaste.

Jag själv läste den inför en panel om självmord jag skulle delta i under Almedalsveckan i somras, och gillade den så mycket att jag hörde av mig till Craig för en intervju. Den intervjun publiceras snart i min podcast Sinnessjukt.

Ifrågasätter konsensus

Bryan berättar i början av boken om hur han tog värvning under Irak-kriget, för att arbeta som psykolog inom det amerikanska flygvapnet, först i Texas och sedan i sex månader på en amerikansk militärbas i Irak. Han hade länge varit särskilt intresserad av suicidfrågor och under sin tid i Irak stötte han på en marinsoldat som försökt begå självmord, trots att han inte hade några tidigare psykiska problem.

Efter det fallet började han notera samma mönster hos somliga andra patienter som genomfört självmordsförsök – inte ens med mycket god vilja kunde han påstå att de led av någon psykisk störning, de hade helt enkelt fattat ett impulsivt beslut under en avgränsad period av stark känslomässig påfrestning. Han beskriver hur det fick honom att ifrågasätta en av sanningarna inom självmordsprevention, nämligen att 90 % av alla som försöker begå självmord lider av psykisk sjukdom.

Enligt Bryan har den tesen dåligt stöd i forskningen, han menar att en mer rättvisande uppskattning av förekomsten ligger någonstans kring knappt 50 %. Dessutom tycker han att det är fel att utgå från att det alltid är den psykiska sjukdomen som är orsaken till självmordsförsöket (även om det antagligen är det hos en del). Felaktiga grundantaganden kan göra det svårare för vården och samhället att undvika att folk dör i självmord, enligt författaren.

Otillförlitliga varningssignaler

En annan av de traditionella uppfattningarna om självmord som Bryan nagelfar i boken, är den om att självmord alltid föregås av varningssignaler som anhöriga kan uppfatta. Han skriver bland annat:

“For many, however, a loved one’s death by suicide is an unexpected event that occurs with little to no apparent forewarning, seemingly out of the blue. The unexpected nature of many suicide deaths stands in sharp contrast to the suicide prevention community’s assertion that suicidal behaviors are preceded by warning signs or indicators that signal the behavior’s emergence. Recognizing these warning signs, the logic goes, is a critical first step for preventing suicide. Of course, warning signs are useful only to the extent that they can be reliably recognized. Because of this, ‘raising awareness’ about suicide and its warning signs has become a cornerstone of suicide prevention efforts and is a common feature of most public calls to action.”

Bryan beskriver självmord istället som ett ”wicked problem”, som är kolossalt komplicerat och inte har någon egentlig lösning. Många olika vägar kan bära till ett självmordsförsök och genom att inse detta kan man utforma strategier som fångar den komplexiteten och gör oss bättre på att undvika självmord.

Bryan erbjuder själv många tänkbara vägar mot en mer effektiv suicidprevention. Inte minst poängterar han att det redan finns flera psykoterapier som visat sig minska självmordstankar och självmordsförsök, men att dessa används alldeles för sällan. Han menar också att självmordsskattningsverktyg bör utvecklas för att bli mer träffsäkra, och visar även varför dagens metoder har stora brister.

Bland det mest hoppingivande i boken är det som handlar om ”means restrictions”, att begränsa tillgången till dödliga självmordsmetoder. Bryan visar ett stort antal lyckade försök att minska självmorden genom att exempelvis sätta upp skyddsstängsel på broar, göra om läkemedelsförpackningar, ta bort särskilt giftiga bekämpningsmedel, och så vidare. Bryan menar att man bör fokusera mer på sådana miljöaspekter, såsom man gjort i det lyckade arbetet med att minska trafikdödligheten i både USA och i andra delar av världen:

”Suicide prevention has historically taken a very different approach. Instead of seeking to change environmental and contextual hazards that contribute to suicide, our efforts have by and large focused on methods designed to change the individual.”

Den här boken är ingen tegelsten utan knappt tvåhundra sidor, plus referenser. Den finns ännu bara på engelska men är välskriven och i stora delar rätt lättläst (förutom möjligen en del i mitten, som handlar om en rätt avancerad modell för att beskriva självmordsbenägenhet). Jag rekommenderar alla som är intresserade av suicidprevention eller psykologi i största allmänhet att läsa den här boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Engelska
Antal sidor: 248
Förlag: Oxford University publishing
ISBN: 9780190050634

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension – ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” av Cynthia M. Bulik

”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” av Cynthia Bulik.

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Bra populärvetenskapliga böcker om ätstörningar växer inte på träd. När jag har frågat personer inom psykiatrin efter sådana böcker på svenska har de bara ryckt på axlarna. Kanske finns det någon jag inte känner till, och det lär komma med tiden, men med tanke på att det finns för de flesta andra områden inom psykiatrin är detta något oväntat.

Det finns däremot många självbiografiska böcker och romaner om ätstörningar, som ger bra inblick i hur det är att leva med de här diagnoserna. Marit Sahlströms utmärkta roman ”Och runt mig faller världen” om anorexia nervosa är ett bra exempel. Skälet till att jag efterfrågat populärvetenskapliga böcker om ätstörningar är dock att jag velat ta upp ämnet mer ingående i min podd Sinnessjukt, och då har jag behövt både det personliga och det vetenskapliga/kliniska perspektivet. För den som själv lider av ätstörningar kan det personliga perspektivet vara nog så viktigt, men även för dem kan en bok med vägledning till hur man blir frisk vara guld värd.

När jag efter en intervju med genetikforskaren Amir Sariaslan (som finns att lyssna på här) i Oxford i somras frågade honom om ätstörningsexperter att intervjua, föreslog han den amerikanska psykologiprofessorn Cynthia Bulik. Jag kontaktade henne och frågade samtidigt om hon kunde rekommendera någon av sina egna böcker, och hon tipsade om ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” från 2013. Tyvärr finns den inte i svensk översättning, men den är välskriven och lättbegriplig för den som är någorlunda van att läsa på engelska.

Min intervju med Cynthia blev för övrigt väldigt uppskattad av lyssnare som själva haft ätstörningar, den finns här om du vill lyssna (de första delarna är helt gratis).

Cynthia Bulik och jag efter intervjun på Karolinska institutet i september 2023.

Ingen utpräglad självhjälpsbok

Midlife Eating Disorders” är inte uppbyggd som en självhjälpsbok, men inte heller som en torr lärobok för sjukvårdspersonal. Cynthia själv beskriver boken som en bok som utöver fakta ger insikter och verktyg för både patienter och behandlare, vilket är en rättvisande beskrivning:

”Although not a self-help book per se, Midlife Eating Disorders goes beyond informing the reader of the facts about eating disorders in midlife by providing reinforcing activities that enhance awareness of the problems and provide a blueprint for actively initiating and maintaining recovery. These sections can also be used as valuable tools for providers to engage individuals in their care.”

Boken är indelad i tre delar med totalt tolv kapitel. Den första delen består av fakta om ätstörningar, den andra delen behandlar vad som skiljer ätstörningar hos medelålders personer från patienter i andra åldrar, och den tredje delen om vägen ut ur ätstörningar (hur man motiverar sig att orka påbörja resan tillbaka, hur man hittar vård, vilka behandlingar som finns, vilka som fungerar osv.) Eftersom boken är skriven i en amerikansk kontext handlar den ibland även om försäkringsbolag och vad dessa täcker, men det är mycket kort och lätt att bortse ifrån.

Boken handlar i huvudsak om de vanligaste ätstörningarna: anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (på engelska BED, binge eating disorder). Cynthia skriver dock en del även om andra ätstörningar såsom restriktiv ätstörning (även kallat ARFID, avoidant/restrictive food intake disorder), och självrensning eller självrensande störning (purging disorder på engelska) samt nattligt ätande (night eating syndrome). Precis som vid andra psykiska sjukdomar är uppdelningen diagnoser emellan inte huggen i sten:

”The diagnostic categories for eating disorders are not stable, and the boundaries are fuzzy. Although some people get one eating disorder and stay in that category for the duration of their illness, many cross over or migrate to different presentations over time. It’s important to remember that diagnoses are descriptive. They give us a framework to understand someone’s difficulties, and they are a way for providers to communicate efficiently with each other and be ”on the same page.” But everyone’s eating disorder is unique. Eating disorders don’t fit into nice little boxes.”

Både vetenskap och klinisk erfarenhet

När man läser boken inser man snabbt att författaren sitter på en mycket värdefull blandning av erfarenheter. Dels av att själv ha behandlat ätstörningar i över fyrtio år, dels av att ha forskat på ämnet (Cynthia är en av världens främsta ätstörningsforskare) i flera decennier. I fallet ätstörningar är det historiska perspektivet extra angeläget (eftersom en massa icke vetenskapliga psykoanalytiska teorier var förhärskande fram till 1980-talet eller så) och författarens långa erfarenhet innebär att hon kan ge oss en bild av hur detta fält har förändrats, även om boken absolut inte är en historiebok.

Informationen om ätstörningar är trovärdig och Cynthia är noga med att ange när det finns osäkerhet i vad hon och kollegorna inom ätstörningsforskningen egentligen vet om olika tillstånd. Hon skönmålar inte heller prognoser för tillfrisknande eller vilken otrolig belastning insjuknandet innebär för den sjuke och dess anhöriga. Samtidigt är hon noga med att understryka att det alltid finns hopp och att man aldrig ska ge upp. Även här har hon en tyngd och en trovärdighet, eftersom hon kan backa upp sina påståenden med både vetenskap och egna patientberättelser, där till synes omöjliga situationer plötsligt har löst sig (trots otaliga misslyckade behandlingar under många år).  

Det är också blandningen av vetenskap och Cynthias kliniska erfarenhet som gör boken så bra. För någon som själv är sjuk tror jag att de kliniska exemplen ger en känsla av igenkänning, att man inser att man inte är ensam om sina problem. För anhöriga blir det lättare att förstå smärtan och hur svårt det är att brottas med en ätstörning. Som när patienten ”Donna” berättar om skammen som hennes hetsätningsstörning orsakar:

”I remember with shame having eaten my son’s entire sixth birthday cake, all decked out in a Lego theme, before he and his friends got home from school for the party. I had to run to the store and buy a generic undecorated sheet cake just so they would have cake. I have never felt so ashamed. When the urges would come over me, nothing, not even disappointing my son, could stop me.”

Det finns gott om liknande berättelser från patienter och deras anhöriga i boken. Anhörigperspektivet är överlag väldigt framträdande, och inte bara deras upplevelse av att leva med en person som lider av en ätstörning, utan även hur de med rätt hjälp och råd från vården kan vara till stor hjälp under vägen ut ur en ätstörning. Detta är i sig en närmast revolutionerande utveckling från 70-talets psykoanalytiska teorier där familjen tvärtom anklagades för att ha orsakat ätstörningarna. En behandling kallades till och med parentektomi (engelska parentechtomy), där de sjuka och mycket sårbara barnen skiljdes från sina föräldrar under längre perioder, under ett mycket sårbart skede av sina liv. Mer om det i min intervju med Cynthia, där hon berättar att hon själv lärde ut sådana teorier i början av sin karriär, och hur hon idag önskar att hon kunde ha det ogjort.

Sammanfattning – en väldigt bra bok om ätstörningar

Den här boken har tio år på nacken, men inom psykiatrin utvecklas kunskapen långsamt, vilket gör att boken är lika aktuell nu som när den publicerades. Även om titeln avslöjar att bokens huvudsakliga målgrupp är medelålders personer med ätstörningar, tror jag att den går utmärkt att läsa oavsett ålder. Att den inte finns på svenska är förstås ett minus, men språket är lättbegripligt och bör inte utgöra ett hinder ens för någon med knackig skolengelska. Sammanfattningsvis är det här en utmärkt populärvetenskaplig bok med självhjälpsinslag, med mycket hjärta och lika mycket hjärna.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 256
Förlag: Bloomsbury Publishing (USA)
ISBN: 9780802743503

Min intervju med Cynthia publiceras snart i Sinnessjukt, då kan du bara söka efter podden i din poddspelare så hittar du den där (det är avsnitt 222 och framåt).

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension – “Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” av Kevin J. Mitchell

“Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” av Kevin J. Mitchell

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.

Kevin Mitchell är neurogenetisk forskare som är verksam på Trinity College i Dublin. Han har forskat om neurogenetik i trettio år och skrivit böcker på samma tema, där hans senaste bok om människors fria vilja släpps i höst.

Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” är en populärvetenskaplig bok från 2018 om hur genetiken påverkar hur vi är och beter oss, både i termer av psykologiska drag och risk för att drabbas av olika psykiska sjukdomar och tillstånd. Jag fick själv boken rekommenderad av forskaren Amir Sariaslan inför en intervju med honom i min podd Sinnessjukt. Eftersom jag länge följt Amirs forskning och hans egen populärvetenskapliga blogg i ämnet (tidigare på hans egen sajt och numera på Substack) var jag väldigt taggad.

I boken argumenterar Michell för att de senaste decenniernas forskning har gett oss övertygande bevis för att ärftligheten för en lång rad psykologiska karaktärsdrag och psykiska sjukdomar är högre än man tidigare trott. Eftersom ämnet är så komplicerat har Mitchell valt att inleda boken med en grundlig redogörelse för hur hjärnan är uppbyggd, vad man egentligen menar när man talar om ”gener” och vilka av dessa som överhuvudtaget är betydelsefulla. Han gör det visserligen med den äran, i stora stycken går det att hänga med även som lekman, men ibland förlorar han mig ändå.

Stundtals tänker jag att ämnet kanske inte lämpar sig för populärvetenskap trots allt (och förbannar det faktum att boken ännu inte översatts till svenska). Genetik är otroligt intressant, men få saker får mig att känna mig så korkad.

Missförstått forskningsområde

Efter den grundliga genomgången av hur genetik och hjärnan fungerar, förklarar han sedan vilka olika psykologiska karaktärsdrag och beteenden som har undersökts och visat sig vara ärftliga i hög utsträckning (egen översättning):

”Resultat från sådana studier bekräftar ärftligheten för psykologiska karaktärsdrag och visar också att de inte orsakas av några särskilda aspekter av just tvillingstudier. Dessa fynd gäller alla typer av karaktärsdrag – samvetsgrannhet, extraversion, impulsivitet, aggressivitet, känslighet inför hot, värme och så vidare – såväl som intelligens, minne, språkförmåga, motorik, balans, psykologiska intressen, sexuell läggning, sömnmönster, musikalitet, aptit, sociala attityder, till och med hur religiösa människor är. Det gäller beteenden som rökning, problematiskt drickande, asocialt beteende, utbildningsnivå, otrohet och sannolikhet för skilsmässa. Och det är sant för alla typer av psykiatriska störningar, ångest, drogmissbruk, till och med självmordsbeteende. För alla dessa egenskaper eller beteenden är genetik en betydande orsak till variation i befolkningen.”

Han förklarar även varför begrepp som plasticitet och epigenetik – som av vissa har tolkats som tecken på att genetiken inte är så stark och avgörande som somliga (som Mitchell) påstår – inte alls innebär några större avsteg från de genetiska förklaringsmodellerna. Om plasticitet skriver han exempelvis att ”den plasticitet vi ser i vuxnas hjärnor låter oss ta in information om vår omvärld, men det finns få bevis för att den kan förändra våra underliggande anlag.”

När Mitchell kommer in på psykiatri går han bland annat igenom de många olika förklaringsmodeller som under årens lopp felaktigt föreslagits för psykisk sjukdom – psykoanalytiska modeller, miljögifter, vaccin och annat. Enligt Mitchell bortser dessa teorier från det som han anser redan är fastslaget: ”Vad alla dessa diskussioner om hypotetiska miljöorsaker förbiser är att vi redan vet vilken huvudfaktorn bakom dessa tillstånd är – de är överväldigande genetiska.”

Även om sista ordet säkerligen inte är sagt i den frågan, är det här onekligen en väldigt intressant och välskriven bok. Den är inte alltid lätt att förstå, men jag tror som sagt att det beror på ämnet snarare än författaren. Tyvärr är det ju ofta så att framgångsrika populärvetenskapliga böcker förenklar för mycket och överdriver vad vetenskapen egentligen kunnat slå fast, och när man läser den här boken förstår man varför det är så tilltalande för både författare och läsare att ta sådana förföriska genvägar.

Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla att läsa ”Innate”, det är verkligen en ögonöppnare som för mig som lekman framstår som ordentligt vetenskapligt underbyggd. Förhoppningsvis översätts den förr eller senare till svenska, men även på engelska förstår man tillräckligt väl för att ta till sig bokens huvudbudskap.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Språk: engelska
Antal sidor: 312
Förlag: Princeton University Press
ISBN: 9780691204154

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” av Friberg, Konradsson Geuken och Wächter

I boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” har tre experter samlat det viktigaste alla behöver veta om schizofreni. En väldigt lättillgänglig översikt med den senaste och viktigaste kunskapen, samt inblickar i de sjukas liv.

Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är skriven av Sten Friberg, Åsa Konradsson Geuken och Ylwa Wächter. Sten och Ylva är psykiatriker, Åsa är schizofreniforskare och docent i farmakologi. Åsas äldre bror, konstnären Mats Konradsson, lever med schizofreni sedan decennier och hans tavlor illustrerar boken.

Alla som har en anhörig med schizofreni (mig själv inkluderat) känner till sjukdomens allvar och hur den lätt trasar sönder ett liv. Man är också medveten om att vetenskapen än så länge inte har lyckats fastställa vad som orsakar sjukdomen, även om vissa riskfaktorer som droganvändning spelar in (mer om det i min intervju med beroendeexperten Joar Guterstam). På behandlingssidan är det alltjämt tunt, men boken ger exempel på de framsteg som ändå har gjorts.

Det handlar exempelvis om den tredje generationens antipsykotiska mediciner, men även psykosociala insatser som NECT-modellen för minskad stigmatisering, och IPS-modellen för att få ut de drabbade i arbetslivet. För en del som lever med schizofreni är livet numera rätt alldagligt och välfungerande, vilket är väldigt goda nyheter.

Å andra sidan finns förstås exempel på motsatsen. Som patienten Eva:

”Varje morgon när jag vaknar så undrar jag när jag kommer att bli frisk igen. När jag slipper den här sjukdomen som förstör mitt liv.”

En bra bok om schizofreni för alla

Författarna anger inte vem som är bokens målgrupp, vilket annars är vanligt i sådana här böcker. Jag misstänker att tanken är att rikta sig till patienter och anhöriga, men även vård- och omsorgspersonal (förlaget är Gothia kompetens).

Språket är nämligen lättbegripligt på ett föredömligt vis om man vänder sig till personer med en sjukdom där kognitiva besvär är vanliga. Jag tror inte att det är en slump. Samtidigt är det tydligt att man velat fokusera på en blandning av etablerad kunskap, forskningsrön och brukarperspektiv. På så vis ger man en helhetsbild som passar anhöriga och vård- och omsorgspersonal, som behöver få både en vetenskapsöverblick och förståelse för den drabbades vardag. Mixen kan förstås passa även patienter, där skamkänslor antagligen kan lindras av kunskap om sjukdomen och inblick i hur andra uppfattar den. Känslan av ensamhet, att man är en särskilt misslyckad individ, kan vara förödande.

Bokens upplägg är typiskt för genren: en bra men lättläst kunskapsöversikt om schizofreni och andra psykossjukdomar, en sammanfattning av behandlingsläget, ett par kapitel om mer praktiska frågor som anhörigas roll och olika psykosociala insatser, och sedan ett avslutande kapitel om den senaste forskningen. Alla kapitel innehåller patienters och anhörigas berättelser på det aktuella temat – skildringar som likt sjukdomen växlar mellan hopp och förtvivlan.

Det bästa med boken är den trovärdiga beskrivningen av livet med schizofreni, inte minst för- och nackdelar med mediciner och de etiska ställningstaganden som läkare ställs inför vid tvångsvård. Genom att beskriva det på ett ödmjukt sätt underlättar man antagligen för de drabbade – som ofta känner sig förföljda av myndigheter och auktoriteter, exempelvis psykiatriker som författarna själva – att förstå och kanske acceptera de integritetskränkande beslut som deras behandlare ibland tvingas ta.

Det sämsta med boken, förutom några mindre språkliga missar som hade kunnat undvikas, är priset (426 kronor på Bokus i skrivande stund). Det känns saftigt, särskilt om tanken varit att utöver vård- och omsorgspersonal rikta sig till patienter och deras anhöriga. Priset får mig att tro att den kommer säljas som kurslitteratur för exempelvis socionomer och andra, men en tråkig konsekvens är givetvis att det blir svårt för patienter att ha råd. Därför är det tur att vi har bibliotek, där hela 92 bibliotek redan tagit in boken enligt KB:s databas Libris.

Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om schizofreni, perfekt att sätta i handen på både den som drabbats och dennes anhöriga, eller personal inom boendestöd, socialtjänst och andra yrkeskategorier som arbetar med schizofrenisjuka.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: svenska
Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2021-05-06
Förlag: Gothia Kompetens AB
ISBN: 9789177412243

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: Vi ger oss aldrig av Johan Wicklén

Vi ger oss aldrig (inbunden)

Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.

Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.

På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:

”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”

Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.

Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.

Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt ­– som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande ­– men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.

Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.

Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:

”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.

Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”

Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:

”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2022-04-20
Förlag: Volante
ISBN: 9789179651916

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Recension: Dopesick av Beth Macy

Dopesick (inbunden)

Opioidkrisen i USA tog fart i mitten av 90-talet då försäljningen av smärtstillande medel som morfinderivatet OxyContin tog fart. OxyContin lanserades 1996 av läkemedelsbolaget Purdue Pharma och marknadsfördes hårt i USA, där försäljningen gick från 48 miljoner dollar första året, till 1 miljard dollar så snart som år 2000[1].

I boken ”Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America”, som även blivit en dramaserie på Disney+, beskriver journalisten Beth Macy den alltjämt pågående opioidepidemin i USA. Som lokaljournalist på Roanoke Times i Virginia har hon följt utvecklingen på nära håll under de senaste decennierna.

Till skillnad från många andra droger spreds opioiderna till en början nämligen främst på landsbygden, innan de letade sig in i städerna och dess förorter. Crackepidemin på 80-talet hade exempelvis grott först i storstäderna, där New York drabbades hårt. Hur det gick till har bland annat har beskrivits i Jay-Z:s utmärkta bok ”Decoded”, där rapparen beskriver sina låttexter, som ju inte sällan består av berättelser om hans egen karriär som cracklangare i Brooklyn.  

Opioidkrisen fick enligt Macy först fäste i Appalachia-regionen i USA och rostbältet i midwest, med sina nedlagda gruv- och bruksorter där arbetslösa gruvarbetare med värkande kroppar och förslitningsskador förskrevs OxyContin. Tillverkaren Purdue Pharma, ett läkemedelsföretag som ägs av Sackler-familjen, hävdade att bara runt en procent av patienterna riskerade att bli beroende, vilket var gravt missvisande. Likt tobakslobbyn insåg branschen riskerna tidigt, men fortsatte att mörka och klamrade sig fast vid den optimistiska och felaktiga uppskattningen.

Bild: National Institute on Drug Abuse

Försäljningen av läkemedel i USA fick en skjuts av att lagarna för tv-reklam blev mer liberala 1995, samt att man kunde ge läkare olika mutor för att de skulle förskriva ens eget läkemedel. Under den här perioden fanns även ett stort fokus på smärtlindring inom vårdsektorn, där smärta kallades ”the fifth vital sign”. Man menade att patienters smärta inte togs på allvar och därför förblev obehandlad, trots att det fanns effektiva läkemedel.

Macy argumenterar för att det här troligen var sant för patienter med väldigt svår smärta – människor med dödlig cancer och annan smärtfylld sjukdom i livets slutskede exempelvis ­– men att kraftfulla smärtstillande medel plötsligt skrevs ut till höger och vänster, för allt mindre allvarliga tillstånd. Det här skapade både många nya användare och en svällande svart marknad, eftersom det den slappa förskrivningen gjorde det lättare att simulera sig till läkemedel för att sedan sälja tabletterna vidare.

Förutom att missbruket av lagliga – om än beroendeframkallande och ofta dödliga­ – läkemedel som OxyContin, uppstod nu en grogrund också för annat missbruk. Även ett par veckors bruk ax OxyContin och andra liknande läkemedel gav nämligen kraftiga utsättningssymtom, så kallad dopesickness (därav bokens titel). Symtomen pareras inte sällan med andra droger, som heroin och fentanyl från gatan.

Vid sidan av läkemedlets oerhört beroendeframkallande egenskaper, beskriver Macy hur de ekonomiska incitamenten för langarna är så starka att det knappast går att ersätta med någonting annat. Vi får bland annat möta en langare som efter en fängelsedom hade stora svårigheter att skaffa jobb, och inte heller tilläts hyra en lokal för att starta en egen restaurang. Som langare kunde han tjäna pengar han annars bara kunde drömma om.

Även för läkemedelsbolagens säljare och läkarna fanns det ekonomiska fördelar. I Dopesick beskriver Beth Macy hur läkemedelsbolagens säljorganisationer drevs av en stark bonuskultur där påhittigheten var stor, och de mer eller mindre uttalade mutor till förskrivande läkare gick överstyr. Förutom brandade klockor, pennor och solhattar, fick läkarna mat levererad, sina bilar upptankade och flygbiljetter till lyxiga gratiskonferenser i Florida, mot att de lyssnade på gospeln om de nya långverkande smärtstillande mirakelmedicinerna.

Dopesick finns än så länge bara på engelska, vilket förstås är lite synd. Även en van läsare har ibland svårt att hänga med i svängarna, där man förutom alla namn i boken måste hålla reda på en del fackuttryck som kanske hade varit överkomliga på svenska, men som på engelska gör det svårt att hålla fokus. Kapitlen känns ibland lite väl långa och fullproppade med flera parallella berättelser, ofta om olika föräldrar (främst mammor) och deras hjärtskärande historier om barnens väg in i det sorgesamma eländet som opioidmissbruket innebär.   

Med det sagt är detta en fantastisk bok om en av vår tids kanske mest underskattade tragedier. Macy skriver på ett initierat och engagerat vis med genomarbetad research och en fyllig historisk tillbakablick, som växlas med gripande detaljer ur verkliga fall, vilka vävs in på ett elegant vis utan att skriva läsaren på näsan. Kombinationen av sakkunskap, experter och personliga berättelser gör att budskapet blir tydligt och effektfullt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 416
Utgivningsdatum: 2018-08-09
Förlag: Apollo
ISBN: 9781788549370

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt


[1] https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2622774/

Publicerad den

Recension – ”Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” av Christian Rück

Recension – "Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" av Christian Rück

En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.

Han är även en del av Dagens Nyheters expertpanel där han uttalar sig om psykisk ohälsa, och har dessutom medverkat två gånger i min podcast, dels i min granskning av boken Kimchi och kombucha och nu senast i uppföljningen på min dokumentär om Margit Norell.

Begrepp i skottlinjen

Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra tar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?

Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).

I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.

Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:

”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.


Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.

Den psykiska ohälsan ökar inte

Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.

Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.  

I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.

”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”

Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:

”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”

Elegant och gedigen

I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).

Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.

Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.

Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:

”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”

Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:

”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”

Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 159
Utgivningsdatum: 2020-08-19
Förlag: Natur och Kultur
Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm
Vikt: 364 g
ISBN: 9789127826748

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt