Recension – “Myths of Trauma: Why adversity does not necessarily make us sick” av Joel Paris

Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.
Trauma som förklaringsmodell för psykiska diagnoser har blivit allt mer populär, både bland kliniker och på sociala medier. Traumaforskaren Joel Paris ser dock risker med denna utveckling.
En psykiatriker tipsade mig för ett tag sedan om boken Myths of Trauma: Why adversity does not necessarily make us sick, skriven av den nyligen pensionerade psykiatrikern och seniorprofessorn Joel Paris. Han är amerikan men har varit verksam vid McGill University i Montréal, Kanada.
Paris har under sin karriär fokuserat på borderline-patienter, en diagnos som även kallas Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). I den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 heter den fortsatt BPD (borderline personality disorder). Diagnosen utmärks av instabila relationer, impulsivitet och kraftiga känslomässiga svängningar, ofta i kombination med självskadebeteende och suicidalitet.
Dessa patienter har i ungefär 25–30 % av fallen även PTSD, en diagnos som Paris ägnar stor uppmärksamhet åt i boken.
Diagnosglidning
Som bokens titel antyder argumenterar Paris för att trauma överskattas som förklaring till psykiska diagnoser. Han menar att PTSD-diagnosen har genomgått en diagnosglidning (“concept creep”) sedan den introducerades i DSM-3 1980:
“It started with life-threatening events and gradually broadened out to include all sorts of adverse events, sometimes even including just hearing about one. This expansion of what kinds of events can be called ’traumatic’ is a good example of concept creep. In other words, one starts with a narrow definition that gradually broadens. Concept creep is one of the main reasons for overdiagnosis of all kinds of disorders in psychiatry.”
Från att enbart ha omfattat livshotande händelser, har de trauman som anses kunna orsaka diagnosen i manualerna (DSM och WHO:s ICD) utvidgats till att även inkludera exempelvis skilsmässa eller att höra talas om någon annans trauma. Från DSM-4 till DSM-5 har definitionen visserligen blivit något snävare, men enligt Paris är den största skillnaden att trauma man ser på TV inte längre räknas.
Paris går vidare in på risken för PTSD efter verkliga trauman som krig, terrorism och våldtäkt. Han konstaterar att våldtäktsoffer dubbelt så ofta (cirka 20 %) drabbas av PTSD jämfört med de som upplevt krig eller terrorism (cirka 10%).
Resiliens och steeling
Att 20 % av våldtäktsoffer drabbas av PTSD är allvarligt, men det innebär samtidigt att 80 % inte gör det. Vid krig och terrorism undgår hela 90 % diagnosen, trots att PTSD ursprungligen definierades utifrån erfarenheter från Vietnamkriget. Paris påpekar att det talas för lite om människors psykologiska motståndskraft och deras förmåga att återhämta sig från svåra upplevelser.
Begreppet resiliens syftar på denna motståndskraft, och Paris nämner även forskning som tyder på att vissa personer blir mentalt starkare efter svåra upplevelser. Detta kallas “steeling” eller “posttraumatic growth” och innebär att en person utvecklar ökad psykologisk motståndskraft, personlig styrka eller nya perspektiv efter trauma.
Han understryker dock att trauma kan vara mycket skadligt för vissa, och att upprepad exponering för trauma verkar vara särskilt skadligt. Ett exempel han lyfter är en klassisk studie på rumänska barnhemsbarn, där de som bodde kvar länge hade större risk för psykiska problem än de som adopterades tidigt. Samtidigt växte majoriteten av barnen upp till fungerande vuxna trots sina svåra första år.
Riskfaktorer och personlighet
Ett av bokens viktigaste budskap handlar om riskfaktorer. Det är inte slumpmässigt vilka som drabbas av PTSD eller andra psykiska besvär efter trauma. Två av de viktigaste faktorerna, utöver traumats allvarlighetsgrad, är offrets neuroticism (benägenhet att uppleva oro, ångest och nedstämdhet) och tidigare psykiatriska symtom.
“Since severity of trauma is a predictor of PTSD, much research has focused on those who are particularly likely to face threats to life due to the nature of their work. One such group are firefighters. But while firefighters do have higher rates of PTSD, the picture changes if you evaluate them before they are exposed to trauma. Yehuda and McFarlane (1995) found that the rate of PTSD in Australian bushfire fighters was high but, when followed over time, was strongly related to baseline levels of trait neuroticism, and to previous histories of psychological symptoms.”
Paris betonar vikten av att förstå denna dynamik och att de flesta människor har starkare psyken än vi tror. Det finns också en fara, menar Paris, i att förmedla budskapet av människor närsomhelst kan bryta samman. Efter att ha läst boken fick jag faktiskt chansen att intervjua Paris (publiceras i min podcast Sinnessjukt i vår), och då sa han bland annat så här:
“Taking on the identity of a victim is bad for people’s mental health as well. There’s no question about it. Seeing yourself as somebody who is capable and can move forward in life, even if bad things have happened to them. This is what we need to encourage.”
Han anser att kliniker bör lyssna och visa empati, men inte fokusera för mycket på trauma. Han understryker att många av hans mest traumatiserade patienter har återhämtat sig mot alla odds. Detta är ett hoppfullt budskap, menar författaren:
”The ubiquity of resilience carries a hopeful message: The past does not determine the present. No matter how unhappy life has been, adults have the opportunity to attain better functioning in later life.”
Ett av kapitlen handlar även om myten om bortträngda minnen av trauman, där han även attackerar olika kontroversiella teorier som torgförs av bland andra Bessel van der Kolk, vars bästsäljande bok The body keeps the score enligt Paris innehåller en rad motbevisade myter om trauma.
Sammanfattningsvis är detta en välgrundad och läsvärd bok av en välrenommerad forskare. Trots sitt höga pris (vilket irriterar författaren själv berättade han i vår intervju) och brist på svensk översättning rekommenderas den varmt för den som vill fördjupa sig i modern traumaforskning.
Betyg: 4,5 av 5
Finns att köpa på Bokus