”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” av Cynthia Bulik.
Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.
Bra populärvetenskapliga böcker om ätstörningar växer inte på träd. När jag har frågat personer inom psykiatrin efter sådana böcker på svenska har de bara ryckt på axlarna. Kanske finns det någon jag inte känner till, och det lär komma med tiden, men med tanke på att det finns för de flesta andra områden inom psykiatrin är detta något oväntat.
Det finns däremot många självbiografiska böcker och romaner om ätstörningar, som ger bra inblick i hur det är att leva med de här diagnoserna. Marit Sahlströms utmärkta roman ”Och runt mig faller världen” om anorexia nervosa är ett bra exempel. Skälet till att jag efterfrågat populärvetenskapliga böcker om ätstörningar är dock att jag velat ta upp ämnet mer ingående i min podd Sinnessjukt, och då har jag behövt både det personliga och det vetenskapliga/kliniska perspektivet. För den som själv lider av ätstörningar kan det personliga perspektivet vara nog så viktigt, men även för dem kan en bok med vägledning till hur man blir frisk vara guld värd.
När jag efter en intervju med genetikforskaren Amir Sariaslan (som finns att lyssna på här) i Oxford i somras frågade honom om ätstörningsexperter att intervjua, föreslog han den amerikanska psykologiprofessorn Cynthia Bulik. Jag kontaktade henne och frågade samtidigt om hon kunde rekommendera någon av sina egna böcker, och hon tipsade om ”Midlife Eating Disorders: Your Journey to Recovery” från 2013. Tyvärr finns den inte i svensk översättning, men den är välskriven och lättbegriplig för den som är någorlunda van att läsa på engelska.
Cynthia Bulik och jag efter intervjun på Karolinska institutet i september 2023.
Ingen utpräglad självhjälpsbok
”Midlife Eating Disorders” är inte uppbyggd som en självhjälpsbok, men inte heller som en torr lärobok för sjukvårdspersonal. Cynthia själv beskriver boken som en bok som utöver fakta ger insikter och verktyg för både patienter och behandlare, vilket är en rättvisande beskrivning:
”Although not a self-help book per se, Midlife Eating Disorders goes beyond informing the reader of the facts about eating disorders in midlife by providing reinforcing activities that enhance awareness of the problems and provide a blueprint for actively initiating and maintaining recovery. These sections can also be used as valuable tools for providers to engage individuals in their care.”
Boken är indelad i tre delar med totalt tolv kapitel. Den första delen består av fakta om ätstörningar, den andra delen behandlar vad som skiljer ätstörningar hos medelålders personer från patienter i andra åldrar, och den tredje delen om vägen ut ur ätstörningar (hur man motiverar sig att orka påbörja resan tillbaka, hur man hittar vård, vilka behandlingar som finns, vilka som fungerar osv.) Eftersom boken är skriven i en amerikansk kontext handlar den ibland även om försäkringsbolag och vad dessa täcker, men det är mycket kort och lätt att bortse ifrån.
Boken handlar i huvudsak om de vanligaste ätstörningarna: anorexia nervosa, bulimia nervosa och hetsätningsstörning (på engelska BED, binge eating disorder). Cynthia skriver dock en del även om andra ätstörningar såsom restriktiv ätstörning (även kallat ARFID, avoidant/restrictive food intake disorder), och självrensning eller självrensande störning (purging disorder på engelska) samt nattligt ätande (night eating syndrome). Precis som vid andra psykiska sjukdomar är uppdelningen diagnoser emellan inte huggen i sten:
”The diagnostic categories for eating disorders are not stable, and the boundaries are fuzzy. Although some people get one eating disorder and stay in that category for the duration of their illness, many cross over or migrate to different presentations over time. It’s important to remember that diagnoses are descriptive. They give us a framework to understand someone’s difficulties, and they are a way for providers to communicate efficiently with each other and be ”on the same page.” But everyone’s eating disorder is unique. Eating disorders don’t fit into nice little boxes.”
Både vetenskap och klinisk erfarenhet
När man läser boken inser man snabbt att författaren sitter på en mycket värdefull blandning av erfarenheter. Dels av att själv ha behandlat ätstörningar i över fyrtio år, dels av att ha forskat på ämnet (Cynthia är en av världens främsta ätstörningsforskare) i flera decennier. I fallet ätstörningar är det historiska perspektivet extra angeläget (eftersom en massa icke vetenskapliga psykoanalytiska teorier var förhärskande fram till 1980-talet eller så) och författarens långa erfarenhet innebär att hon kan ge oss en bild av hur detta fält har förändrats, även om boken absolut inte är en historiebok.
Informationen om ätstörningar är trovärdig och Cynthia är noga med att ange när det finns osäkerhet i vad hon och kollegorna inom ätstörningsforskningen egentligen vet om olika tillstånd. Hon skönmålar inte heller prognoser för tillfrisknande eller vilken otrolig belastning insjuknandet innebär för den sjuke och dess anhöriga. Samtidigt är hon noga med att understryka att det alltid finns hopp och att man aldrig ska ge upp. Även här har hon en tyngd och en trovärdighet, eftersom hon kan backa upp sina påståenden med både vetenskap och egna patientberättelser, där till synes omöjliga situationer plötsligt har löst sig (trots otaliga misslyckade behandlingar under många år).
Det är också blandningen av vetenskap och Cynthias kliniska erfarenhet som gör boken så bra. För någon som själv är sjuk tror jag att de kliniska exemplen ger en känsla av igenkänning, att man inser att man inte är ensam om sina problem. För anhöriga blir det lättare att förstå smärtan och hur svårt det är att brottas med en ätstörning. Som när patienten ”Donna” berättar om skammen som hennes hetsätningsstörning orsakar:
”I remember with shame having eaten my son’s entire sixth birthday cake, all decked out in a Lego theme, before he and his friends got home from school for the party. I had to run to the store and buy a generic undecorated sheet cake just so they would have cake. I have never felt so ashamed. When the urges would come over me, nothing, not even disappointing my son, could stop me.”
Det finns gott om liknande berättelser från patienter och deras anhöriga i boken. Anhörigperspektivet är överlag väldigt framträdande, och inte bara deras upplevelse av att leva med en person som lider av en ätstörning, utan även hur de med rätt hjälp och råd från vården kan vara till stor hjälp under vägen ut ur en ätstörning. Detta är i sig en närmast revolutionerande utveckling från 70-talets psykoanalytiska teorier där familjen tvärtom anklagades för att ha orsakat ätstörningarna. En behandling kallades till och med parentektomi (engelska parentechtomy), där de sjuka och mycket sårbara barnen skiljdes från sina föräldrar under längre perioder, under ett mycket sårbart skede av sina liv. Mer om det i min intervju med Cynthia, där hon berättar att hon själv lärde ut sådana teorier i början av sin karriär, och hur hon idag önskar att hon kunde ha det ogjort.
Sammanfattning – en väldigt bra bok om ätstörningar
Den här boken har tio år på nacken, men inom psykiatrin utvecklas kunskapen långsamt, vilket gör att boken är lika aktuell nu som när den publicerades. Även om titeln avslöjar att bokens huvudsakliga målgrupp är medelålders personer med ätstörningar, tror jag att den går utmärkt att läsa oavsett ålder. Att den inte finns på svenska är förstås ett minus, men språket är lättbegripligt och bör inte utgöra ett hinder ens för någon med knackig skolengelska. Sammanfattningsvis är det här en utmärkt populärvetenskaplig bok med självhjälpsinslag, med mycket hjärta och lika mycket hjärna.
Språk: engelska Antal sidor: 256 Förlag: Bloomsbury Publishing (USA) ISBN: 9780802743503
Min intervju med Cynthia publiceras snart i Sinnessjukt, då kan du bara söka efter podden i din poddspelare så hittar du den där (det är avsnitt 222 och framåt).
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
“Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” av Kevin J. Mitchell
Denna artikel innehåller betallänkar för Bokus.
Kevin Mitchell är neurogenetisk forskare som är verksam på Trinity College i Dublin. Han har forskat om neurogenetik i trettio år och skrivit böcker på samma tema, där hans senaste bok om människors fria vilja släpps i höst.
”Innate: How the wiring of our brains shapes who we are” är en populärvetenskaplig bok från 2018 om hur genetiken påverkar hur vi är och beter oss, både i termer av psykologiska drag och risk för att drabbas av olika psykiska sjukdomar och tillstånd. Jag fick själv boken rekommenderad av forskaren Amir Sariaslan inför en intervju med honom i min podd Sinnessjukt. Eftersom jag länge följt Amirs forskning och hans egen populärvetenskapliga blogg i ämnet (tidigare på hans egen sajt och numera på Substack) var jag väldigt taggad.
I boken argumenterar Michell för att de senaste decenniernas forskning har gett oss övertygande bevis för att ärftligheten för en lång rad psykologiska karaktärsdrag och psykiska sjukdomar är högre än man tidigare trott. Eftersom ämnet är så komplicerat har Mitchell valt att inleda boken med en grundlig redogörelse för hur hjärnan är uppbyggd, vad man egentligen menar när man talar om ”gener” och vilka av dessa som överhuvudtaget är betydelsefulla. Han gör det visserligen med den äran, i stora stycken går det att hänga med även som lekman, men ibland förlorar han mig ändå.
Stundtals tänker jag att ämnet kanske inte lämpar sig för populärvetenskap trots allt (och förbannar det faktum att boken ännu inte översatts till svenska). Genetik är otroligt intressant, men få saker får mig att känna mig så korkad.
Missförstått forskningsområde
Efter den grundliga genomgången av hur genetik och hjärnan fungerar, förklarar han sedan vilka olika psykologiska karaktärsdrag och beteenden som har undersökts och visat sig vara ärftliga i hög utsträckning (egen översättning):
”Resultat från sådana studier bekräftar ärftligheten för psykologiska karaktärsdrag och visar också att de inte orsakas av några särskilda aspekter av just tvillingstudier. Dessa fynd gäller alla typer av karaktärsdrag – samvetsgrannhet, extraversion, impulsivitet, aggressivitet, känslighet inför hot, värme och så vidare – såväl som intelligens, minne, språkförmåga, motorik, balans, psykologiska intressen, sexuell läggning, sömnmönster, musikalitet, aptit, sociala attityder, till och med hur religiösa människor är. Det gäller beteenden som rökning, problematiskt drickande, asocialt beteende, utbildningsnivå, otrohet och sannolikhet för skilsmässa. Och det är sant för alla typer av psykiatriska störningar, ångest, drogmissbruk, till och med självmordsbeteende. För alla dessa egenskaper eller beteenden är genetik en betydande orsak till variation i befolkningen.”
Han förklarar även varför begrepp som plasticitet och epigenetik – som av vissa har tolkats som tecken på att genetiken inte är så stark och avgörande som somliga (som Mitchell) påstår – inte alls innebär några större avsteg från de genetiska förklaringsmodellerna. Om plasticitet skriver han exempelvis att ”den plasticitet vi ser i vuxnas hjärnor låter oss ta in information om vår omvärld, men det finns få bevis för att den kan förändra våra underliggande anlag.”
När Mitchell kommer in på psykiatri går han bland annat igenom de många olika förklaringsmodeller som under årens lopp felaktigt föreslagits för psykisk sjukdom – psykoanalytiska modeller, miljögifter, vaccin och annat. Enligt Mitchell bortser dessa teorier från det som han anser redan är fastslaget: ”Vad alla dessa diskussioner om hypotetiska miljöorsaker förbiser är att vi redan vet vilken huvudfaktorn bakom dessa tillstånd är – de är överväldigande genetiska.”
Även om sista ordet säkerligen inte är sagt i den frågan, är det här onekligen en väldigt intressant och välskriven bok. Den är inte alltid lätt att förstå, men jag tror som sagt att det beror på ämnet snarare än författaren. Tyvärr är det ju ofta så att framgångsrika populärvetenskapliga böcker förenklar för mycket och överdriver vad vetenskapen egentligen kunnat slå fast, och när man läser den här boken förstår man varför det är så tilltalande för både författare och läsare att ta sådana förföriska genvägar.
Sammanfattningsvis rekommenderar jag alla att läsa ”Innate”, det är verkligen en ögonöppnare som för mig som lekman framstår som ordentligt vetenskapligt underbyggd. Förhoppningsvis översätts den förr eller senare till svenska, men även på engelska förstår man tillräckligt väl för att ta till sig bokens huvudbudskap.
Språk: engelska Antal sidor: 312 Förlag: Princeton University Press ISBN: 9780691204154
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
I boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” har tre experter samlat det viktigaste alla behöver veta om schizofreni. En väldigt lättillgänglig översikt med den senaste och viktigaste kunskapen, samt inblickar i de sjukas liv.
Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är skriven av Sten Friberg, Åsa Konradsson Geuken och Ylwa Wächter. Sten och Ylva är psykiatriker, Åsa är schizofreniforskare och docent i farmakologi. Åsas äldre bror, konstnären Mats Konradsson, lever med schizofreni sedan decennier och hans tavlor illustrerar boken.
Alla som har en anhörig med schizofreni (mig själv inkluderat) känner till sjukdomens allvar och hur den lätt trasar sönder ett liv. Man är också medveten om att vetenskapen än så länge inte har lyckats fastställa vad som orsakar sjukdomen, även om vissa riskfaktorer som droganvändning spelar in (mer om det i min intervju med beroendeexperten Joar Guterstam). På behandlingssidan är det alltjämt tunt, men boken ger exempel på de framsteg som ändå har gjorts.
Det handlar exempelvis om den tredje generationens antipsykotiska mediciner, men även psykosociala insatser som NECT-modellen för minskad stigmatisering, och IPS-modellen för att få ut de drabbade i arbetslivet. För en del som lever med schizofreni är livet numera rätt alldagligt och välfungerande, vilket är väldigt goda nyheter.
Å andra sidan finns förstås exempel på motsatsen. Som patienten Eva:
”Varje morgon när jag vaknar så undrar jag när jag kommer att bli frisk igen. När jag slipper den här sjukdomen som förstör mitt liv.”
En bra bok om schizofreni för alla
Författarna anger inte vem som är bokens målgrupp, vilket annars är vanligt i sådana här böcker. Jag misstänker att tanken är att rikta sig till patienter och anhöriga, men även vård- och omsorgspersonal (förlaget är Gothia kompetens).
Språket är nämligen lättbegripligt på ett föredömligt vis om man vänder sig till personer med en sjukdom där kognitiva besvär är vanliga. Jag tror inte att det är en slump. Samtidigt är det tydligt att man velat fokusera på en blandning av etablerad kunskap, forskningsrön och brukarperspektiv. På så vis ger man en helhetsbild som passar anhöriga och vård- och omsorgspersonal, som behöver få både en vetenskapsöverblick och förståelse för den drabbades vardag. Mixen kan förstås passa även patienter, där skamkänslor antagligen kan lindras av kunskap om sjukdomen och inblick i hur andra uppfattar den. Känslan av ensamhet, att man är en särskilt misslyckad individ, kan vara förödande.
Bokens upplägg är typiskt för genren: en bra men lättläst kunskapsöversikt om schizofreni och andra psykossjukdomar, en sammanfattning av behandlingsläget, ett par kapitel om mer praktiska frågor som anhörigas roll och olika psykosociala insatser, och sedan ett avslutande kapitel om den senaste forskningen. Alla kapitel innehåller patienters och anhörigas berättelser på det aktuella temat – skildringar som likt sjukdomen växlar mellan hopp och förtvivlan.
Det bästa med boken är den trovärdiga beskrivningen av livet med schizofreni, inte minst för- och nackdelar med mediciner och de etiska ställningstaganden som läkare ställs inför vid tvångsvård. Genom att beskriva det på ett ödmjukt sätt underlättar man antagligen för de drabbade – som ofta känner sig förföljda av myndigheter och auktoriteter, exempelvis psykiatriker som författarna själva – att förstå och kanske acceptera de integritetskränkande beslut som deras behandlare ibland tvingas ta.
Det sämsta med boken, förutom några mindre språkliga missar som hade kunnat undvikas, är priset (426 kronor på Bokus i skrivande stund). Det känns saftigt, särskilt om tanken varit att utöver vård- och omsorgspersonal rikta sig till patienter och deras anhöriga. Priset får mig att tro att den kommer säljas som kurslitteratur för exempelvis socionomer och andra, men en tråkig konsekvens är givetvis att det blir svårt för patienter att ha råd. Därför är det tur att vi har bibliotek, där hela 92 bibliotek redan tagit in boken enligt KB:s databas Libris.
Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om schizofreni, perfekt att sätta i handen på både den som drabbats och dennes anhöriga, eller personal inom boendestöd, socialtjänst och andra yrkeskategorier som arbetar med schizofrenisjuka.
Språk: svenska Antal sidor: 188 Utgivningsdatum: 2021-05-06 Förlag: Gothia Kompetens AB ISBN: 9789177412243
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.
Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.
På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:
”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”
Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.
Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.
Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt – som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande – men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.
Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.
Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:
”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.
Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”
Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:
”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”
Språk: Svenska Antal sidor: 300 Utgivningsdatum: 2022-04-20 Förlag: Volante ISBN: 9789179651916
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Under tio år som psykiatrijournalist har jag läst en hel del bra böcker om psykisk ohälsa. Jag tänkte därför lista några av de bästa böckerna inom olika diagnoser och ämnen som jag läst.
Numera ges det ut en väldig massa böcker om psykisk sjukdom i Sverige. Så var det inte för bara tio år sedan, då var det betydligt färre. Jag har tagit med mina favoriter på både svenska och engelska, och eftersom jag själv är författare och skriver böcker om just psykisk ohälsa kunde jag inte låta bli att ta med mina egna böcker som jag givetvis är väldigt stolt över.
Jag har delat upp listan i olika kategorier: utmattningssyndrom, depression, bipolär sjukdom, social fobi, paniksyndrom, anorexi, adhd, Sigmund Freud, schizofreni och psykoser, självmord och suicidprevention, sömn, ungdomsböcker, psykisk ohälsa i idrott och övrigt.
Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.
Utmattningssyndrom
Man dör inte av stress : man slutar bara att leva – om utmattningssyndrom – Marie Åsberg och Selene Cortez
Marie Åsberg är professor emerita på Karolinska institutet i Stockholm och en av världens främsta experter på utmattningssyndrom. I den här boken skriver hon och Selene Cortez – som själv drabbats av utmattningssyndrom – om en av vår tids vanligaste sjukskrivningsorsaker. De blandar personliga och kliniska erfarenheter med forskning om utmattning.
Ur balans : om stress, utbrändhet och vägar tillbaka till ett balanserat liv – Aleksander Perski
Aleksander Perski är stressforskare och psykolog. Han har forskat på stress i över trettio år och är en av Sveriges och världens ledande experter på utmattning. Boken är mycket bra och informativt för alla som drabbas av utmattningssyndrom, även om den kanske hade behövt lite mer redaktionellt jobb.
Pia Dellson – Väggen: en utbränd psykiaters funderingar
Den här diktsamlingen fick en hel del uppmärksamhet när den kom och jag skulle gissa att den har sålt väldigt bra, vilket i så fall är högst välförtjänt. Pia Dellson är själv psykiatriker och beskriver här i runt tvåhundra korta dikter sin egen väg genom utmattningssyndrom. Jag har faktiskt intervjuat Pia om boken och om utmattning i min podcast Sinnessjukt:
Hursomhelst är det här en väldigt bra bok om utmattning som jag alltid rekommenderar till folk som drabbats. Perfekt som gåva till någon i din närhet som drabbats, eller till dig själv.
Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Christian Rück
En slags debattbok som handlar om mycket mer än utmattningssyndrom. Rück riktar en del kritik mot hur begreppet utmattningssyndrom vuxit fram, utan att ha utvärderats vetenskapligt på ett korrekt vis. Hur vet man exempelvis vad skillnaden är mellan depression och utmattningssyndrom? Att patienterna lider råder det inga tvivel om, men exakt hur man ska etikettera lidandet är kontroversiellt. Jag har f.ö. intervjuat Christian i min podcast. Väldigt intressant att höra honom resonera om sådana här saker.
Robert Sapolsky är en av världens främsta stressforskare och en uppskattad populärvetenskaplig författare, ”Varför zebror inte får magsår” handlar inte om utmattningssyndrom men behandlar alla olika sätt stress kan påverka vår kropp, både fysiskt och psykiskt. Läs gärna min recension av den här boken här.
Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström
En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”
Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige – Christian Dahlström
En bok om depression och annan psykisk ohälsa. Medverkar gör bland andra Therése Lindgren (utmattningsdepression), Kristoffer Triumf (depression) och Linus Thörnblad (utmattningsdepression). Dessutom är några av världens främsta experter intervjuade, till exempel Marie Åsberg som ses som en av världens ledande auktoriteter på depression. Åsberg har även skrivit bokens förord.
Förutom psykiatriker och patienter har boken hyllats av andra författare, till exempel Alex Schulman som sagt: ”Otroligt välformulerat, drabbande och smärtsamt – och faktiskt vackert”.
Finns att köpa: här (finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Ut ur mörkret: en bok om depressioner – Miki Agerberg
Miki Agerbergs bok hjälpte mig väldigt mycket mot min depression. Miki har själv haft fem djupa depressioner och skriver oerhört bra och kunnigt om det.
Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest – Christian Dahlström
En diktsamling som handlar mycket om ångest och depression. Korta haikuliknande dikter med personliga erfarenheter av depression, som den här dikten till exempel:
Arvid Lagercrantz var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem. Hans självbiografiska bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som har bipolär sjukdom, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut.
Handbok för psykon: leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin
Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Det här en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden.
Min egen favoritbok om bipolär sjukdom, skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison som är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom. Hon har själv bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA. I den här boken skriver hon väldigt informativt om sjukdomen och berättar samtidigt om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord. Boken har översatts till svenska, den svenska versionen finns dock enbart på antikvariat.
Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT – Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring, Gerhard Andersson
Ett slags standardverk för social fobi eller social ångest, skriven av de främsta svenska experterna på ämnet. Bland andra medverkar Tomas Furmark, som är en ledande forskare vid Uppsala universitet (jag har f.ö. intervjuat honom i min podcast). Den här boken kan läsas som en väldigt bra faktabok om social fobi, eller användas som ett KBT-program – antingen som självhjälp eller under en psykoterapi.
Tyst : de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns – Susan Cain
En bok som egentligen inte handlar om social fobi, utan om introversion, men som ändå på ett intressant vis beskriver hur olika människor skiljer sig åt i sociala situationer. Kan vara skönt att läsa på lite om introversion/extroversion även om jag först och främst rekommenderar ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” här ovanför om du har besvär med social fobi.
Per Carlbring är professor i psykiatri, Åsa Hanell som är journalist och författare. Det här är en väldigt lättillgänglig och informativ bok om paniksyndrom, skriven som ett KBT-program men som går alldeles utmärkt att läsa som en vanlig faktabok. Används i psykoterapier och kan användas som en självhjälpsbok.
Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar – Christian Dahlström
En bok om panikångest och depression med sextio frågor och svar om depression och panikångest. Den enda boken på listan som även rekommenderas av 1177.se. Rekommenderas av ledande depressionsforskare såsom Marie Åsberg: ”Jag tycker den är jättebra! Jag har läst den från pärm till pärm och har inte hittat någonting som inte är rätt, det är schysst information. Jag skulle tycka om ifall den fanns tillgänglig på akutmottagningar.”
Finns att köpa: här (Finns även som e-bok och går att köpa signerad)
Anorexi
Och runt mig faller världen – Marit Sahlström
En roman baserad på verkliga händelser. I en familj med fyra systrar drabbas flera av syskonen av anorexi, samtidigt som andra tragedier inträffar i deras omgivning. Väldigt välskriven och berörande.
Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld – Anja Wikström
En roman där huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo. Storasyster My har adhd och i boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning. Man får även en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd-diagnoser är gripande och autentisk. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.
Coolt med ADHD – Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg
En ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon inser dock att adhd:n har fördelar som hjälper henne. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.
Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.
Underbara ADHD: den svåra superkraften – Georgios Karpathakis
Georgios Karpathakis driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både via hans personliga erfarenheter och med hjälp av fakta om ADHD. Jag har för övrigt intervjuat Georgios i min podcast.
Anders Hansen berättar om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt vis, men framför allt förklarar han vilka stora fördelar adhd för med sig, utan att för den sakens skull underskatta de svårigheter som diagnosen också kan orsaka. Hansen visar på ett pedagogiskt sätt hur man kan hantera ADHD för att få sitt liv att fungera bättre.
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.
Pebbles Karlsson Ambrose lever med schizoaffektivt syndrom, en slags mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom. Det här är en ögonöppnande, spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt. Jag har även intervjuat Pebbles i min podcast.
Marcus Sandborg lever med schizofreni och berättar i den här boken om hur han blev sjuk och vilka besvär sjukdomen ställde till med. Boken skulle behöva lite redigering, men är gripande, välberättad och ger stor insikt i hur en schizofren hjärna fungerar. Jag har intervjuat Marcus i min podcast för ett par år sedan, ett väldigt uppskattat dubbelavsnitt.
Ullakarin Nyberg är psykiatriker, forskare och en av de främsta experterna på självmord i Sverige. Den här boken är otroligt välskriven och innehåller mycket värdefull information om suicidfrågan, inte minst hur man kan hantera någon som lider av självmordstankar. Jag har intervjuat Ullakarin i min podcast, och faktiskt blivit intervjuad i hennes podcast Inferno.
Det här är en otrolig bok som jag rekommenderar alla att läsa.
När någon tar sitt liv: tragedierna vi kan förhindra – Alfred Skogberg
Alfred Skogberg är journalist och en av grundarna bakom organisationen Suicide Zero. Den här boken är lättläst, faktaspäckad, välskriven, personlig och känslomässig. Jag har även intervjuat Alfred i min podcast.
En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre – Björn Hedensjö
En perfekt natt är skriven av psykologen och journalisten Björn Hedensjö, som numera bland annat hörs i podcasten ”Dumma människor” som han har tillsammans med Lina Thomsgård. Den här boken har några år på nacken men är väldigt lättläst och intressant om sömn. Björn berättar om varför vi sover och vilka metoder för att sova bättre som har bäst vetenskapligt stöd. Jag har intervjuat Björn i min podcast för ett par år sedan.
Ångestpodden: Vi borde vara lyckliga – Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand
Ida Höckerstrand och Sofie Hallberg gör till vardags podcasten Ångestpodden som är en av Sveriges största poddar. Den här boken är som en slags förlängning av podden, en utmärkt bok att sätta i händerna på unga människor som lider av psykiska besvär och känner sig ensamma eller förvirrade. Jag har intervjuat Ida och Sofie i min podcast flera gånger och är väldigt förtjust i dem båda, väldigt goda förebilder för unga människor.
Therése Lindgren är en av landets mest kända Youtube-stjärnor och har hundratusentals följare i sociala medier. I den här boken berättar hon på ett gripande vis om sina problem med psykisk ohälsa. Bitvis något slarvigt hantverk som så ofta när influencers skriver böcker, men ett fint och genuint budskap från en bra förebild för unga. Therése har också varit med i min podcast för ett par år sedan.
Freud Evaluated: The Completed Arc – Malcolm Macmillan
Den mest genomgående och noggranna analysen av Sigmund Freuds värv, och varför praktiskt taget ingenting av hans så kallade ”upptäckter” är värda att använda annat än som kuriosa. Malcolm Macmillan klär av Freud på ett närmast smärtsamt vis.
Freud: The Making of An Illusion – Frederick Crews
Frederick Crews är en av de mest ihärdiga och skickligaste Freud-debunkarna i modern tid. Han har utöver den här boken bland annat varit redaktör för antologin ”Unauthorized Freud: doubters confront a legend” som dessvärre bara finns på antikvariat. Den här boken är en av de mest uppdaterade Freud-uppgörelserna, som fångar mycket av det som pö om pö har blivit känt om Freud de senaste decennierna.
Remembering Anna O.: A Century of Mystification – Mikkel Borch-Jacobsen
En av de viktigaste nycklarna till förståelsen av de felaktiga teorier och förfalskade historiebeskrivningarna som skapat myten om Sigmund Freud. Mikkel Borch-Jacobsen visar hur Anna O. (Berta Pappenheim) – kvinnan som kan beskrivas som psykoanalysens första patient – i själva verket inte alls blev frisk och att mycket annat i historien om henne är helt felaktigt.
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt skriver om psykoanalysen i Sverige och hur många av de freudianska villfarelserna har ställt till det i psykiatrin under 1900-talet. Boken handlar inte om ADHD utan främst om just Sigmund Freud och psykoanalysen, men den ger en väldigt värdefull bakgrund till de många psykoanalytiska myter som cirkulerar om ADHD, autism och andra diagnoser.
Allt jag förlorade genom att vinna – Albin Tingsvall
Albin Tingsvall är före detta landslagsspelare i handboll och numera utbildad psykolog. I den här boken berättar han om baksidan med att leva i en vinnarkultur och vad han tycker går förlorat när idrott inte handlar om att ha roligt och att motionera för att må bra. Jag har intervjuat Albin i min podcast.
Den här boken är skriven av Mikael Landén som är en av landets främsta psykiatriforskare. Han forskar främst på bipolär sjukdom men långtifrån bara. I ”Galenskap” berättar han om den moderna psykiatrins forskningsframsteg, men problematiserar också psykiatrisk vetenskap på ett intressant vis. En av få riktigt bra svenska populärvetenskapliga böcker om psykiatri under de senaste åren tycker jag. Jag har intervjuat Mikael i min podcast, i en lång special om bipolär sjukdom.
Psyksystrar berättar – Gunnel Svedberg, Lillemor Sundström, Louise Seimyr, Ingrid Sandin, Lena Lundh
Fem pensionerade psykiatrisjuksköterskor berättar om sin tid inom psykiatrin. Väldigt intressant om hur psykiatrin i Sverige utvecklades under andra halvan av 1900-talet, med mentalsjukhus, sektorpsykiatrin, psykiatrireformen och mycket annat.
PC Jersild ser tillbaka på psykiatrins utveckling i Sverige, både på egen hand och i samtal med olika psykiatriexperter. Många insikter och en kortfattad överblick över psykiatrin utveckling i Sverige.
Bryt det sista tabut: mental ohälsa ut ur garderoben! – Maria Borelius
Maria Borelius växte upp med en älskad bror som drabbades av schizofreni. Brodern dog i en lägenhetsbrand och i den här boken vill Borelius lyfta psykiatrins brister och vikten av att prata öppet om psykisk ohälsa.
Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer – Siri Helle
I skuggan av Anders Hansens bok ”Skärmhjärnan”, som en del forskare anser vara väldigt bristfällig (vilket jag intervjuat Anders om), släpptes den här boken ungefär samtidigt och på samma tema. Enligt de forskare jag talat med speglar den här forskningsläget mycket bättre med sitt betydligt mindre alarmistiska budskap.
Fallet Thomas Quick : att skapa en seriemördare – Hannes Råstam
Den mästerliga boken av Hannes Råstam som avslöjade den osannolika historien om Thomas Quick och rättspsykiatrins stora brister i hanteringen av den påstådda seriemördaren. En klassiker.
Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) – Karin Johannisson
En otroligt bra bok om livet på mentalsjukhus, och inte minst Beckomberga sjukhus, skriven av medicinhistorikern Karin Johannisson. Innehåller en del ganska stora faktafel, men otroligt välskriven rent stilistiskt och fina skildringar av spännande kvinnliga konstnärssjälar.
En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.
Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bratar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?
Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).
I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.
Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:
”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.”
Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.
Den psykiska ohälsan ökar inte
Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.
Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.
I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.
”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”
Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Elegant och gedigen
I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).
Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.
Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.
Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:
”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”
Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:
”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”
Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.
Antal sidor: 159 Utgivningsdatum: 2020-08-19 Förlag: Natur och Kultur Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm Vikt: 364 g ISBN: 9789127826748
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.
Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.
Charlotta Sjöstedt. Foto: Konststycke Förlag.
Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.
I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.
Freud och NPF-barnen
Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.
Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.
Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.
Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.
Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.
Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller
I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.
Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.
Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:
”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”
Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.
Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.
Den goda skattebetalarmjölken
Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.
Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.
Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.
Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.
Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.
”Förstör för sig själv”
Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.
Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.
Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.
Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.
Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:
”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”
Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.
Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.
De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.
Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.
Förlag: Konststycke Förlag Antal sidor: 221 Språk: Svenska Utgiven: 2020-08-10 Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto) Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm Vikt: 410 g ISBN: 9789198141849
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Det finns inte så många böcker om psykoser på svenska, särskilt inte självbiografiska av någon som lever med psykossjukdom. Pebbles Karlsson Ambrose bok ”Vid vansinnets rand” är en fin och välskriven bok som öppnar upp om en av de mest stigmatiserade psykiska sjukdomarna som finns.
Nuförtiden är det inte så ovanligt att människor är öppna
med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Minnet är kort och förr vissa känns
det kanske som att det alltid varit så här. Jag själv har berättat om mina
problem med depression och ångest i tv, radio, tidningar och poddar i ungefär sex-sju
år, och skillnaden då mot nu är kanske inte som natt och dag, men ändå väldigt
påtaglig.
Jag tycker att det är en väldigt positiv utveckling förstås
och det minskade tabut har börjat få effekter i samhället. Inom politiken,
vården, näringslivet och den ideella sektorn händer saker hela tiden – det går
inte snabbt och det är inte utan bakslag, men det faktum att det talas om
psykisk sjukdom allt mer kommer förr eller senare att leda till positiva
förändringar.
Det finns dock en slags outtalad hierarki bland de psykiska
sjukdomarna som är lite läskig. Det verkar vara lättare att tala öppet om till
exempel utmattning och adhd (som inte klassas som en sjukdom utan som en neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning/variation) än andra psykiska diagnoser. Jag tänker att det
beror dels på att de diagnoserna är så vanligt förekommande att man inte behöver
känna sig lika udda, utan har lättare att få uppmuntring och förståelse från
andra som har samma problem, eller från anhöriga till människor som har det.
Dessutom tänker jag att både adhd och utmattning (om de diagnoserna
nu får representera de mindre stigmatiserade diagnoserna för en stund) inte
bara är förknippade med negativa egenskaper. Utmattning kopplas, ofta på goda grunder
tror jag man kan säga, till engagemang och hårt arbete. Adhd är dels ingen
sjukdom, vilket kanske underlättar lite, men förknippas också med energi och kreativitet.
Många beskriver sin adhd som en superkraft och liknande, en bild som kanske
inte delas av alla som har adhd, men som likväl säger någonting om graden av
stigmatisering.
I andra änden av stigmatiseringsspektrumet befinner sig till exempel sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Sjukdomar som visserligen också kan förknippas med vissa positiva personliga egenskaper (kreativitet, fantasi etc.), men som är mer obegripliga för gemene man och som tar sig mer udda och i vissa fall skrämmande uttryck. Man vet inte riktigt varför folk får psykoser, det går således inte att som patient komma undan med att säga att man har jobbat för mycket eller så.
Och där en utmattad person kanske är håglös, trött och oförarglig – och en person med adhd kanske i värsta fall kan uppfattas som störig och ”too much” – så är en psykotisk eller manisk person ibland gränslös på ett sätt som ligger för långt utanför vad vi anser vara normalt och socialt accepterat. Det spelar ingen roll att ingenting talar för att sjukdomarna är självförvållade, eller att rädslan för att de här människorna ska vara farliga för andra än sig själva tycks vara väldigt överdriven, eller till och med helt obefogad.
Tillkortakommanden
och glädjeämnen
Den lite för långa inledningen leder mig in på temat för Pebbles Karlsson Ambrose blok (en blogg som blivit bok) ”Vid vansinnets rand”. Jag läste boken delvis i researchsyfte eftersom jag ska intervjua Pebbles i min podcast Sinnessjukt, men har också haft den på min att läsa-lista länge vid det här laget.
Pebbles en före detta reklamare som fick en förlossningspsykos
och som sedan dess har varit allvarligt sjuk i flera omgångar. Hon har
diagnosen schizoaffektivt syndrom, vilket i boken beskrivs som en slags
mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom, där patienten har de psykotiska
inslagen som kännetecknar schizofreni, men också de maniska tendenser som
kännetecknar bipolär sjukdom (där depressioner är motpolen, därav namnet ”bipolär”).
Några exakta gränser mellan de här olika diagnoserna finns dock inte, och huruvida
schizoaffektivt syndrom bör klassas som en psykossjukdom eller ett affektivt syndrom
är enligt boken en pågående akademisk diskussion.
I det här fallet kan det kanske kvitta. Pebbles beskriver
sina problem med vanföreställningar, rösthallucinationer, paranoia, orkeslöshet,
depression och hur detta lett till nio år av sjukskrivning, isolering och
tillkortakommanden i familjelivet. Men Pebbles skriver även om livets
glädjeämnen – om hennes återhämtning, om hennes nära och kära som stöttar
henne, om skrivandet som läkande kraft och en väg till försörjning och ett
annat sammanhang där hon inte bara ses som sjuk, utan som en spännande och
skicklig skribent.
Inblick i en
psykotisk människas liv
Det är inblicken i en psykotisk människas liv som är den stora behållningen med boken. Eftersom psykossjuka ofta lever dysfunktionella och kaotiska liv är det inte så vanligt att deras historier når ut, åtminstone inte ur deras eget perspektiv och med deras egna ord. Jag har själv beskrivit min mammas schizofreni i min bok ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, och det finns en del andra böcker och filmer där anhöriga berättar (Suzanne Osten och Simon Settergren är två svenska exempel).
Men att få höra det från hästens mun tillför någonting som
varken jag eller någon annan anhörig kan fånga fullt ut. Jag tänker att Pebbles,
till skillnad från min mamma och egentligen alla generationer innan henne, är
en psykossjuk person som fått tillräcklig ordning på sitt liv och sin behandling
för att kunna berätta om en värld som tidigare till stora delar varit okänd mark
för oss utomstående. Pebbles berättar om det dåliga samvetet inför sina döttrar,
män som utnyttjat hennes skörhet, det märkliga (men också fina) i att ha folk
som får betalt för att umgås med henne, vikten av (och svårigheterna med) att
sköta sin fysiska hälsa, hur man slår ihjäl tid när man behöver återhämta sig
och hur man får pengarna att räcka till när man har minimala inkomster.
Hon är också rolig, vilket gör det lättare att ta sig igenom de tunga bitarna. Det roligaste i boken, som jag kommit att tänka på ibland efter jag läst boken och då fnissat lite för mig själv, är stycket där Pebbles beskriver hur hon under en psykos blivit utförsäkrad och går till socialen för att söka försörjningsstöd. Handläggaren på soc förstår inte allvaret och uppmanar Pebbles, trots hennes läkarintyg och väldigt sköra tillstånd, att söka jobb. Hon har under psykosen inbillat sig att hon är FBI-agent (vilket är rätt vanligt för övrigt) och tänker att hon borde söka jobb som väktare:
”Mötet resulterade i att jag gick hem och startade upp ett konto hos Arbetsförmedlingen på nätet och sökte jobb på olika väktarbolag. För det var ju så bra med min spionkompetens tänkte jag. Jag hade ju knäckt lite extra åt FBI … Ett par veckor senare, när jag kommit ur min psykos, låg jag dubbelvikt på golvet och skrek av skratt när jag fick tillbaka svar från alla dessa företag. De flesta löd: ’Tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande.’ Nähä!!!”
Välformulerat och
vackert
Boken speglar alltså ett liv med psykossjukdom på ett väldigt bra sätt. En annan bok på samma tema som jag gillade väldigt mycket var Marcus Sandborgs ”En lång väg hem”. Det som skiljer böckerna åt är att Marcus bok är skriven som en traditionell bok i kronologisk ordning, medan Pebbles bok alltså är en bokversion av en blogg. Marcus bok är mer filosofisk, djup och mörk, men är tyvärr inte så bra redigerad av förlaget, vilket är synd på en sådan spännande och intressant historia.
Pebbles bok är mer välskriven och redigerad, vilket gör
läsningen lättare. Hon är en väldigt skicklig skribent och har utvecklat en
egen stil som är vacker, välformulerad, begriplig och rolig.
Det negativa med den här boken tycker jag är att den är för
lång, totalt 380 sidor med efterord av förläggaren Ewa Åkerlind och ett
insprängt kapitel i slutet från en annan av Pebbles böcker. Boken är redan ett
urval från Pebbles blogg med samma namn på 1177.se, men hade kanske behövt kortas
ned ytterligare. Det är förstås en smaksak och jag har aldrig tidigare läst en
blok, kanske är det meningen att de ska vara så här långa, men för min del hade
den gärna fått vara betydligt kortare.
En annan detalj som kanske ”comes with the territory” när
det handlar om bokformen blok, är att vissa saker dyker upp på ett
dramaturgiskt udda ställen. Som att Pebbles ena dotter dog i en bilolycka för
ett par år sedan, vilket nämns först på sidan 311. I en blogg är det kanske
naturligt att man bitvis öppnar upp sig allt mer, när man känner sig mer bekväm
med formatet och har lärt känna sina läsare. I en bok som handlar om
psykossjukdom tycker jag att det är grundläggande information som jag vill ha
tidigt. Även om olyckan inte är en orsak till psykoserna (vilket den inte
verkar ha varit) tycker jag det bör komma tidigt i boken – å andra sidan känns
det hjärtlöst att kräva just någonting alls av en person som mist sin dotter. Som
förläggare hade jag nog föredragit att flytta viktig information i boken,
oavsett när den dykt upp i bloggen.
Sammanfattning och
betyg
Pebbles Karlsson Ambrose är en stor förebild, en modig och spännande
person, och inte minst – en lysande författare. ”Vid vansinnets rand” är en bok
om psykoser som ger en närmast unik inblick i en tidigare ganska outforskad
värld, och som gör det på ett begripligt och opretentiöst sätt, utan att för
den sakens skull bli ytlig och intetsägande. Tvärtom är den väldigt utlämnande
och ärlig, och även om Pebbles inte är helt frisk märker man att hon har bearbetat
sin sjukdom på ett sätt som gör att hennes lärdomar känns förankrade och djupa.
Dessutom gör det att man som läsare inte får känslan av att hon kommer att
ångra sig i efterhand, utan har tänkt igenom beslutet att publicera väldigt
personliga detaljer ur sitt liv.
Jag tycker att alla borde läsa den här boken. Den är kanske lite
för lång för min smak, och hade kunnat redigeras lite hårdare, men det är
detaljer som är lätta att bortse från i slutändan. Framför allt är det här en ögonöppnande,
spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt.
Förlag: Ordberoende förlag Antal sidor: 380 Utgivningsdatum: 2015-09-08 Upplaga: 1 Vikt: 489 gram Dimensioner: 215 x 142 x 25 mm ISBN: 9789187595141
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.
Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:
”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman
”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter
”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren
”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi
”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”
Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare
”Årets viktigaste bok”
Sofie Hallberg, Ångestpodden
”Fin bok full av klokskap. Skakande.”
Professor Martin Schalling
”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”
Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri
”Smärtsamt bra”
Anna Sundberg
Recensioner
Modern Psykologi
Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.” Läs hela recensionen här
Dagens bok
Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10 Läs hela recensionen här
Jennies boklista
Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5 Läs hela recensionen här
Ludmillas blogg
Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.” Läs hela recensionen här
Anna Sundberg
Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”
Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!
Bra böcker om adhd kan vara guld värt för den som vill förstå diagnosen. Jag har läst ett par av de böcker om adhd som finns på svenska numera. Här är min lista med de bästa böckerna om adhd som jag läst hittills.
1. Fördel ADHD: var på skalan är du? av Anders Hansen
Det den här boken har som de andra saknar är en ordentlig vetenskaplig grund. Nu låter boken kanske trist, men det är den verkligen inte. Anders har inspirerats bland annat av Hans Rosling som var en god vän till Anders innan Hans dog. Rosling är känd för sitt otroliga sätt att göra vetenskap intressant och lättförståeligt, och Anders har definitivt lärt sig mycket av Rosling.
I ”Fördel ADHD: var på skalan ligger du?” berättar Anders Hansen om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt sätt, och ägnar sedan resten av boken åt att förklara vilka stora fördelar adhd för med sig. Men kanske ännu viktigare: han berättar hur man kan ta till vara på dessa positiva egenskaper, och lära sig att leva med de negativa sidorna av adhd.
Jag rekommenderar den här boken framför allt till den som själv har adhd, men även till föräldrar, vänner och ja, faktiskt alla andra också. Superbok!
2. Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld av Anja Wikström
Den mörkaste boken på den här listan helt klart, men också den som förändrat min bild av adhd mest. ”Ingen familj är en ö: adhd, föräldraskap och skuld” är en roman baserad på Anja Wikströms eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Anja bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare och boken är utgiven på Ordfront förlag där även en av mina böcker är utgiven (”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).
Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn och samlad. I boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning, vilket är en förutsättning för att My ska få stöd, inte minst i skolan.
Men vi får också en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd är väldigt gripande och känns autentisk, bokens fina omdömen från andra människor med adhd förstärker den känslan ytterligare. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.
Jag har faktiskt intervjuat även Anja i podden, där hon berättade om boken och hur hennes egen familj – som boken alltså baserar på – fungerar. Hursomhelst är det här en bok jag rekommenderar varmt, kanske framför allt till föräldrar som antingen själva har adhd eller har barn med diagnosen, eller både och.
3. Coolt med ADHD av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg
”Coolt med ADHD” är en ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon blir missförstådd av lärare och vänner och känner sig inte som de andra barnen. Fast hon förstår också att adhd:n har fördelar som hjälper henne.
Boken är tänkt som ett stöd för barn och deras föräldrar, samt lärare i grundskolan. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.
Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.
Georgios driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både genom Georgios egen historia som är väldigt stark (han har själv adhd och har försökt ta livet av sig sex gånger), men också genom att berätta om vetenskapen kring diagnosen. Förutom Anders Hansens bok är det här den boken som innehåller mest fakta, vilket jag uppskattar.
41 bra böcker om psykisk ohälsa – topplista böcker om psykisk sjukdom
