Publicerad

Recension: ”Freuds sista suck” av Charlotta Sjöstedt

Freuds sista suck av Charlotta Sjöstedt, recension av Christian Dahlström

Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.

Charlotta Sjöstedt. Foto: Konststycke Förlag.

Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.

I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.

Freud och NPF-barnen

Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.

Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.

Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.

Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.

Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.

Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller

I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.

Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.

Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:

”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”

Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.

Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.

Den goda skattebetalarmjölken

Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.

Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.

Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.

Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.

Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.

”Förstör för sig själv”

Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.

Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.

Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.

Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.

Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:

”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”

Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.

Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.

De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.

Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Konststycke Förlag
Antal sidor:
221
Språk: Svenska
Utgiven: 2020-08-10
Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto)
Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm
Vikt: 410 g
ISBN: 9789198141849

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad

Podcast-tips: 4 poddar om förlossningsdepression

Poddar om förlossningsdepression: 4 tips om podcasts
Professor Ann Josefsson, författaren Josefin Lindén, jag (Christian Dahlström), och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund. Foto: Linköpings universitet, Ordberoende förlag och eget foto.

Poddar om förlossningsdepression kan vara ett bra sätt för nyblivna mammor och pappor att få fakta om förlossningsdepressioner, tips på bra behandlingar och att inse att man faktiskt har väldigt goda utsikter att bli helt frisk. I de här poddarna möter du mammor, experter och pappor som talar om förlossningsdepression.

Förlossningsdepression, eller postpartumdepression som det också kallas, drabbar många kvinnor. Ungefär 8-15 procent* av alla nyblivna mammor drabbas av depression under de första månaderna efter förlossning, enligt SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering). Mellan 10-20 procent** drabbas enligt SBU om man även inkluderar man depressioner som inträffar under tiden innan förlossning – det bredare begrepp som kallas perinatal-depression (peri betyder ”omkring”, post som i postpartum betyder istället ”efter”).

Eftersom det är så vanligt har jag spelat in fyra olika avsnitt om förlossningsdepression under åren, där de tre senaste släpptes nyligen och det fjärde spelades in redan för fem år sedan.

Här är alla fyra poddarna:

#1. Professor Ann Josefsson om förlossningsdepression

 

I det här avsnittet har jag intervjuat en av Sveriges främsta experter på förlossningsdepression, nämligen professor Ann Josefsson. Förutom att hon är professor är hon överläkare i obstetrik och gynekologi på Universitetssjukhuset i Linköping och har bland annat forskat på olika psykiska sjukdomar hos gravida kvinnor och nyblivna mammor, framför allt just förlossningsdepressioner, men även på ångest och förlossningspsykoser (förlossningspsykoser har jag också gjort fyra poddar om, se här)

Ann var nyligen sakkunnig för en av de SBU-rapporter om förlossningsdepression som jag hänvisar till här ovan. I det här avsnittet svarar hon bland annat på följande frågor:

  • Är förlossningsdepressioner farliga för barnet?
  • Vad är skillnaden på baby blues och förlossningsdepression?
  • Vilka effektiva behandlingar finns mot förlossningsdepression?
  • Vad skiljer en vanlig depression mot en förlossningsdepression?

#2. Förlossningsdepression hos mamman

 

I det här avsnittet har jag med mig forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund. Vi går igenom generella fakta om förlossnings-/perinatal-depression och fokuserar sedan på mamman (partnern kan också få förlossningsdepression, vilket vi talar om i nästa del). Här talar vi exempelvis om:

  • Så ser forskningsläget för förlossningsdepressioner ut idag
  • Så söker man vård i olika delar av landet
  • Så mycket satsar olika regioner på screening/behandling
  • Så har vi själva och våra och våra partners upplevt stöder från MVC och BVC

#3. Förlossningsdepression: partnern

 

I det här avsnittet talar vi om någonting som tidigare inte har uppmärksammats så mycket, men som fler och fler får upp ögonen för: förlossningsdepression hos partnern. Vi har valt att inte bara fokusera på pappor, utan även partnern i HBTQ-förhållanden. Här pratar vi exempelvis om:

  • Så ofta drabbas partnern av förlossningsdepression
  • Så kan partnern söka hjälp vid förlossningsdepression
  • Så skiljer sig HBTQ-personers förlossningsdepression från andra
  • Forskningsläget för HBTQ-personer med förlossningsdepression

#4. Josefin Lindén om sin förlossningsdepression

 

Det här är den äldre podden om förlossningsdepression som jag spelade in i maj 2015, då med författaren Josefin Lindén (som skrivit flera böcker om AIK bland annat) som själv drabbats av förlossningsdepression. Hon fick bland anant göra ett akut kejsarsnitt vilket var väldigt dramatiskt. När sen amningen inte fungerade kände hon att barnet förtjänade en annan, bättre mamma. Delen om förlossningsdepression börjar 19:20 in i podden så ni kan spola dit om ni bara vill höra den delen. Kort om innehållet:

  • Så känns det att ha förlossningsdepression
  • Så påverkades Josefin av att amningen inte kom igång
  • Därför är hennes barn numera en styrka för henne mentalt

Källor:

*SBU 2014: ”Förebyggande av postpartumdepression–Psykosocial och psykologisk profylax mot depression efter förlossningen.”

**SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”

Publicerad

Mitt svar på Dunja Grisells kritik på Facebook

Tidigare idag skrev en person som heter Dunja Grisell en kommentar om mig på RSMH:s Facebook-sida, där hon anklagar mig för än det ena, än det andra:

Eftersom RSMH valde att inte plocka bort hennes lögner – utan tvärtom hörde av sig till mig och bad mig ”bemöta” dem – kände jag mig tvungen att svara, vilket jag också gjorde. Av något skäl, förmodligen mina sekretessinställningar på Facebook, syns inte mitt svar på kritiken på Facebook annat än för vissa av mina vänner. Det publicerades idag kl 16.09 vilket bilden nedan visar.

Eftersom svaret inte syns på Facebook publicerar jag det emellertid här igen:

”Hej Dunja,

1. I min podcast, böcker och andra sammanhang intervjuar jag i första hand läkare, forskare, psykologer och andra experter, men även patienter och andra personer med insyn i psykiatrin. Jag gör naturligtvis allt för att försäkra mig om att det jag sprider är faktabaserat, genom att rådfråga forskare och andra experter och dubbelkolla påståenden i den mån det går. Jag försöker även att så ofta jag kan påminna om att jag själv inte är expert i frågorna, möjligen undantaget i rollen som patient eftersom jag själv har haft både depression och paniksyndrom. Blir det fel ibland? Ja, självklart, och i de fallen erkänner jag gärna det och försöker rätta till det som inte stämmer. Det har redan hänt flera gånger och kommer givetvis att hända igen.

I det här fallet ger du bara ett exempel på ”pseudovetenskap” (kemisk obalans, eller monoaminhypotesen som den kallas i vetenskapliga sammanhang) som jag ska ha spridit, därför blir det svårt för mig att försvara mig. Men eftersom du tar upp just detta exempel så tänker jag bemöta det. Det är nämligen felaktigt, och inte bara felaktigt som i att du har misstolkat mig eller så, du har nämligen totalt fel och det är dessutom lätt för mig att leda detta i bevis. De senaste åren har jag gång på gång, tvärtom hänvisat till att den här hypotesen egentligen aldrig haft något starkt vetenskapligt stöd. Det är i bästa fall en förenkling av ett mycket mer komplicerat samband som gör att en del människor får hjälp mot exempelvis depression med hjälp av antidepressiva mediciner. Jag tar själv SSRI-mediciner sedan vintern 2011 och det har varit en väg för mig ur depressionen som under perioder gjorde att jag hade självmordstankar.

Redan i min första bok ”Panikångest och depression” från 2014 skriver jag följande:

”På 1990-talet, när SSRI-läkemedlen slog igenom, var det vanligt att beskriva depression som en ’kemisk obalans i hjärnan’. De nya medicinerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin och noradrenalin. Då ligger det nära till hands att tänka sig att de återställer en förlorad balans. Uttrycket var en förenkling redan då, samtidigt som det fyllde den positiva funktionen att beskriva depression som en sjukdom bland andra. Sedan dess har forskningen visat att depression är en allvarlig sjukdom, som är mer sammansatt och komplicerad än vad man hade kunnat ana.”

Sedan dess har jag med jämna mellanrum fått frågan om detta, och då upprepat just att hypotesen om kemisk obalans inte stämmer enligt de forskare som kan mer om detta än både du och jag, se exempelvis här:

All denna information är alltså helt offentlig och om du och RSMH hade velat föra en ärlig och schysst diskussion hade ni enkelt kunnat kolla upp detta. Varför ni inte gör det kan bara ni själva svara på.

2. Att du och andra ”sakligt och lugnt har ifrågasatt” mig är inte heller sant. I samband med att jag för ett par år sedan sände ett avsnitt där jag intervjuade professor Mikael Landén om Peter Götzsche, en person som är starkt kritisk till psykiatrin och har det gemensamt med scientologerna att han bland annat inte tror på antidepressiva mediciner, vilket också är skälet till att scientologerna ofta refererar till Peter Götzsche, till exempel svenska KMR som grundades av just Scientologikyrkan 1969 (något man är helt öppna med för övrigt), se exempelvis här: https://www.kmr.nu/…/Varf%C3%B6r-tolererar-vi-denna…

I samband med att avsnittet sändes, gick du och andra personer till attack mot mig på min privata Facebook-profil, som jag skriver ifrån nu eftersom Anna på RSMH valde att tagga in mig och jag därför känner mig tvungen att försvara mig på det här viset. Jag har en låst profil här just eftersom jag vill ha den privat, vilket jag även har varit noga med att påpeka i exempelvis min podcast, och istället hänvisat till min offentliga Twitter-profil där vem som helst får kontakta mig så länge man är just lugn och saklig. Det här struntade ni istället i, och eftersom jag då hade gjort vissa av mina poster (som inte rörde mitt privatliv) på Facebook offentliga så att mina vänner kan dela dem även med personer jag inte känner, så såg ni er chans att vädra era åsikter på de här inläggen. Med vilken rätt gjorde ni det? Har jag inte rätt att som privatperson ha en profil på ett social nätverk för att hålla kontakten med mina nära och kära, utan att vara skyldig att svara på era allt annat än ”lugna och sakliga” kommentarer kring mitt arbete?

När detta hände kände jag dessutom igen något av era namn från KMR:s hemsida, jag googlade därför namnet och mycket riktigt var det en person som skrivit på den hemsidan. Eftersom jag tog bort alla era kommentarer (som inte var lugna och sakliga, vilket du förstås är medveten om, även om du låtsas som någonting annat här) och mycket riktigt blockade er, kan jag inte längre leda detta i bevis. Den som läser det här får helt enkelt bara välja att tro mig eller inte. Eftersom inläggen på min sida skedde simultant antog jag att ni kände varandra, och att ni också sympatiserade med KMR:s scientologiska agenda. Möjligen var detta, som jag skrev i ett läge där jag kände mig pressad och upprörd, fel. I så fall ber jag reservationslöst och från hjärtat om ursäkt för detta. Jag förbehåller mig dock även i fortsättningen rätten att skilja på mitt privatliv och mitt arbetsliv, och att avstå från att svara på kommentarer och frågor som inte ställs på ett som jag tycker respektfullt sätt. Om du vill kalla detta ”uteslutning av oliktänkande” kan jag förstås inte stoppa dig.

3. Att påstå att jag bedriver hatkampanjer mot enskilda individer är ett sånt övertramp att jag inte ens tänker bemöda mig att svara på det. Att RSMH tillåter dig att skriva så här i deras kanaler, och dessutom låter sin företrädare Hannes Qvarfordt okommenterat ”instämma” i det, är ovärdigt och nedlåtande och gör mig ledsen, besviken och arg på en organisation som jag annars tycker gör så mycket gott för människor som likt jag själv drabbats av psykisk sjukdom.

Jag kommer inte att kommentera det här närmare och jag ber dig, RSMH och alla andra, så vänligt jag bara kan, att respektera detta.

Vänliga hälsningar,
Christian”

Publicerad

Psykiatrins budget i Sverige – så mycket pengar får psykiatrin av sjukvårdsbudgeten i de olika landstingen

Psykiatrins budget i Sverige – så mycket pengar får psykiatrin av sjukvårdsbudgeten i de olika landstingen

Här är en genomgång av psykiatrins budget i Sverige totalt och landsting för landsting, samt en jämförelse landstingen emellan. Siffrorna kommer från SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) senaste statistik som jag hämtat från deras hemsida.

Det skrivs alldeles för lite om psykiatribudgeten i Sverige. Psykiatrin får nämligen alldeles för lite pengar i förhållande till annan vård. Numera står psykiatriska sjukskrivningsdiagnoser enligt Försäkringskassan för 46 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Den siffran har ökat dramatiskt de senaste decennierna och tros fortsätta öka framöver.

Enligt Socialstyrelsen fyrdubblades till exempel antalet kvinnor som blivit sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos mellan 1992 och 2001, bland män fördubblades de. Den främsta förklaringen tros vara arbetsrelaterad stress av olika slag, skriver man i rapporten ”Utmattningssyndrom: Stressrelaterad psykisk ohälsa” från 2001:

”Kliniska studier av patienter som är långtidssjukskrivna
för psykisk ohälsa talar för att tillståndet mycket ofta är relaterat
till arbetet.”

Men hur mycket lägger då landstingen i Sverige på psykiatrin för att försöka motverka den här dramatiska utvecklingen? Inte så himla mycket, tyvärr.

Psykiatribudgeten i Sverige

Tabellen nedan listar Sveriges landstings nettokostnader för hälso- och sjukvård under 2016. Jag har lagt till en kolumn längst till höger för hur stor andel landstingets budget för specialistpsykiatri står för i förhållande till den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten exklusive tandvård.

Landstingen är sorterade efter hur stor andel av den totala budgeten de lägger på psykiatrin, i fallande ordning från Stockholm som lägger mest, till Östergötland som lägger minst. På raden längst ned ser ni också alla landstingen summerade, det vill säga de totala kostnaderna för hela landet.

Där ser man bland annat att ett genomsnittligt landsting i Sverige lägger 8,8 procent av sin sjukvårdsbudget på psykiatrin varje år. Det är alltså så mycket av den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten i Sverige som läggs på specialistpsykiatri, trots att 46 procent av sjukskrivningarna idag beror på psykisk sjukdom.

Huvudman Primär-
vård 1
Spec. som. vård1 Spec. psyk. vård1 Hälso- och sjukv. Andel spec. psyk. vård
Stockholm 10 057 31 384 6 286 57 916 10,9%
V-botten 1 101 3 803 649 6 813 9,5%
Kronoberg 795 2 748 438 4 771 9,2%
Blekinge 643 2 531 383 4 225 9,1%
Sörmland 1 078 4 317 641 7 152 9%
Örebro 1 254 4 102 652 7 390 8,8%
Uppsala 1 341 4 386 733 8 320 8,8%
Värmland 1 139 3 897 604 6 983 8,7%
V-manland 1 101 3 895 591 6 900 8,6%
Jämtland 616 1 902 292 3 444 8,5%
Jönköping 1 414 4 851 710 8 455 8,4%
V.Norrland 929 3 923 526 6 487 8,1%
Gotland 213 933 131 1 619 8,1%
Skåne 5 083 18 288 2 540 31 476 8,1%
Kalmar 1 098 3 485 491 6 121 8,0%
V Götaland 7 851 19 762 3 072 38 320 8,0%
Dalarna 1 174 4 012 558 7 100 7,9%
Gävleborg 1 433 4 210 575 7 449 7,7%
Halland 1 350 4 371 585 7 684 7,6%
Norrbotten 1 255 3 812 522 6 948 7,5%
Ö-götland 1 756 6 325 810 10 825 7,5%
Hela landet 42 681 136 937 21 789 246 398 8,8%

Totalt får specialistpsykiatrin knappt 22 miljarder kronor om året, eller knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten. Då är dock inte första linjens psykiatri inräknat, som är en del av primärvården. Men av tradition satsar primärvården väldigt lite pengar på psykiatrisk behandling.

En undersökning som Psykologförbundet gjorde 2015 visade till exempel att så mycket som var tredje vårdcentral i Sverige varken har psykolog anställd eller har något vårdavtal med privatpraktiserande psykolog.

Landstingen som satsar mest/minst på psykiatri

Om man jämför landstingen med varandra, så ser man att Stockholms läns och Västerbotten toppar listan. Både Stockholm och Västerbotten har också högt Mind-index, som är ett mått på hur bra psykisk hälsa invånarna i de olika landstingen har. Det är föreningen Mind som varje år räknar fram indexet, som baseras på självmordstal och självskattad hälsa i respektive landsting.

Mind-index 2016

Å andra sidan ligger ju Halland och Jönköping bra till i Mind-index, trots att båda ligger under rikssnittet vad gäller psykiatribudgetar. Hur kan det komma sig?

Hur mycket pengar psykiatrin får är så klart bara en parameter bland många som påverkar hur folk mår psykiskt (sannolikt spelar saker som socioekonomisk status in mycket mer än hur mycket pengar psykiatrin får). Det kan också vara så att ett landsting generellt satsar mer på sjukvård, och att en lägre andel i själva verket är mer pengar per psykiatripatient. Det kan också bero på att psykiatrin är mer effektiv än på andra ställen och därför inte kräver så mycket resurser.

Å andra sidan borde kanske landsting där folk uppenbarligen mår dåligt lägga betydligt mer än andra landsting? Gävleborg, Västmanland och Gotland till exempel, där självmordstalen är långt över rikssnittet, där borde man väl verkligen satsa på psykiatrin om något? Istället lägger alla tre mindre än genomsnittet på sin psykiatri.

”Självmordstalen i Gävleborg, Västmanland och Gotland är långt över rikssnittet. Trots det lägger alla tre mindre pengar än genomsnittet på psykiatrin.”

Halland, Norrbotten och Östergötland satsar minst pengar på psykiatrin

Sammanfattningsvis går 22 miljarder kronor – eller knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten – till psykiatrin i Sverige varje år. Siffran innefattar specialistpsykiatrin, men inte första linjens psykiatri som är en del av primärvården. Primärvården satsar dock i sin tur väldigt lite pengar på psykiatrisk behandling, till exempel saknar var tredje vårdcentral i Sverige psykolog helt och hållet.

Trots att psykisk sjukdom står för nästan hälften av sjukskrivningarna i Sverige, lägger ett genomsnittligt landsting knappt nio procent av sina sjukvårdspengar på psykiatrin. Minst pengar satsar landstingen i Halland, Norrbotten och Östergötland.

Källor:

Försäkringskassan: ”Sjukfrånvarons utveckling 2017” (2017)

Mind: ”Mind-index 2016” (2016)

Psykologförbundet: ”En tredjedel av Sveriges vårdcentraler saknar psykolog” (2015)

Socialstyrelsen: ”Utmattningssyndrom: Stressrelaterad psykisk ohälsa” (2001)

Publicerad

Positiva exempel från psykiatrin: solskenshistorier från BUP, beroendevården och andra delar av psykvården i Sverige

Positiva exempel psykiatrin i Sverige

Det finns en hel del positiva exempel från psykiatrin, solskenshistorier från bland annat Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), företagshälsovården och beroendevården. I podden har jag och läkaren och forskaren Pär Höglund under de senaste två avsnitten ägnat all tid åt att försöka lyfta fram både enskilda historier från psykiatrin och även positiva trender, smarta metoder och framgångsrika avdelningar.

Del 1: positiva exempel från psykiatrin

I den första delen, som släpptes i förra veckan, pratade vi till exempel om företagshälsovården (Previa i Hötorgsskraporna här i Stockholm) som var ett fantastiskt stöd när lyssnaren Cecilia råkade ut för en hemsk omorganisering som gjorde att hon mådde väldigt dåligt. Cecilia berättar själv hur psykologen och läkaren bemötte henne och gjorde att hon kunde komma ut helskinnad på andra sidan och fortsätta sitt liv utan men.

Vi berättar även om Linus Zackrisson, som är en av landets ledande HR-konsulter, och hur han fick hjälp att komma till rätta med sin personlighetsstörning, genom en så kallad egenremiss. Pär berättar vad en egenremiss är och hur de tas emot i vården, väldigt intressant att höra från någon inom vården hur man hanterar detta fenomen, som jag aldrig tidigare hade hört talats om.

Dessutom pratar vi i denna den första delen av specialen om den starkt negativa trenden när det gäller självmord i Sverige (negativ som att självmordstalen minskar, vilket ju så klart är positivt). Faktum är att självmordstalen nästan har halverats sedan 70-talet i Sverige, vilket är en ganska dramatisk förbättring av en fortfarande väldigt sorglig statistik. Inför avsnittet går jag igenom statistik ända från 1911 och pratar med en expert på Socialstyrelsen för att försöka tolka de mycket komplicerade sambanden som gäller självmord.

Lyssna på del 1 här nedanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar:

Del 2: fler positiva exempel från psykiatrin

I del två som släpptes idag tar jag och Pär upp ännu fler positiva exempel från psykiatrin. Bland annat lyfter vi fram det otroliga projekt som Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Malmö har arbetat med under ett drygt år. Målet med projektet, som genomförts med stöd av Sveriges kommuner och landsting (SKL), var att minska tvångsåtgärderna med sjuttio procent. Redan har man dock lyckats minska dem med hela nittio procent! Jag ringer upp enhetschefen Fisnik Zuta som berättar mer om hur man gått tillväga för att åstadkomma de här otroliga resultaten.

Förutom BUP i Malmö ger Pär oss ett individuellt exempel från barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, där han själv jobbar. En patient som var rejält på glid men som nu har fått styrsel på livet och mår betydligt bättre.

Dessutom berättar jag själv om en väldigt positiv upplevelse jag hade av ungdomsmottagningen på Norrtullsgatan här i Stockholm, där kuratorn Lisa hjälpte mig i början av min sjukdomsperiod, 2007. I podden ringer jag upp Lisa och pratar med henne om hennes arbete som kurator och hur hon jobbar för att hjälpa hennes unga patienter att må bättre i sin väg in i vuxenlivet.

Lyssna på del 2 här nedanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du annars hittar dina poddar:

Som ni ser finns det en hel del positivt i psykiatrin att lyfta upp. Det var kul att göra just det, inte minst eftersom vi överlag är väldigt negativa och kritiskt inställda till psykiatrin i podden. Min senaste bok ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” är ju till exempel en slags uppgörelse med denna del av sjukvården i Sverige, som många gånger fungerar oerhört dåligt.

Publicerad

Skaffa barn: psykiskt sjuk och bli förälder – intervju med Marcus som har schizofreni och tre barn

Att skaffa barn som psykiskt sjuk eller med en historia av psykisk sjukdom är ingen självklarhet. Oavsett om det är depression, ångest, schizofreni, bipolär sjukdom, psykoser, utmattningssyndrom eller någon annan form av psykisk ohälsa, funderar man mycket kring valet mellan att skaffa barn eller att inte skaffa barn.

Jag har ju själv haft depression och paniksyndrom (som jag skriver om i min bästsäljande bok om depression och ångest), dessutom hade min mamma schizofreni. I podcast-intervjun här ovanför med Marcus Sandborg som har just schizofreni sedan femton år tillbaka pratar vi bland annat om just detta svåra val. Marcus har tre barn, är gift och bor i ett radhus i Falköping.

Ärftlighet

En väldigt vanlig anledning till att man överväger att inte skaffa barn trots att man verkligen vill bli förälder, är att psykiska sjukdomar överlag är mer ärftliga än andra sjukdomar (se bild nedan). När det gäller just schizofreni har tvillingstudier enligt Läkartidningen visat en heritabilitet (ärftlighet) på mellan 60 och 80 procent. Det innebär inte att det är 60 och 80 procents risk för att ens barn drabbas om man själv har schizofreni, utan att mellan 60 och 80 av förekomsten av schizofreni kan förklaras med ärftlighet.

Om ett barn har en förälder som har schizofreni är risken för att barnet också drabbas ungefär 14 procent enligt en brittisk studie från 1971 (Slater et al). Om båda föräldrarna har schizofreni är risken hela 37 procent, vilket kan jämföras med att bara runt en procent av befolkningen totalt sett drabbas av schizofreni någon gång under livet.

Marcus har alltså schizofreni som är en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns. Han har dock inte själv schizofreni i släkten, vad han vet, vilket vi pratar om i podden.

Skaffa barn psykiskt sjuk - Ärflighet för olika psykiska sjukdomar

Kunna sköta sig själv

Ett annat av de vanligaste skälen till att man överväger att inte skaffa barn då man har eller har haft psykisk sjukdom är att man inte känner att man kan ta hand om sig själv, och att man därför inte heller kan ta hand om ett barn. I podden pratar vi om det dilemmat och Marcus berättar att han inte ens övervägde detta när han och hans fru blev föräldrar, men att han ändå tycker att det är vettigt att försöka ordna sitt liv så gott det går innan man blir förälder.

Han poängterar att man har ett stort ansvar för barnets bästa och att man därför bör söka hjälp för sin sjukdom och helst se till att det finns resurser både i form av andra nära och kära som kan ta hand om barnet i det fall man själv blir sjuk igen, och även i form av en ekonomisk buffert så att man inte behöver leva under ekonomisk press. Det tycker han kan vara extra viktigt om man har en psykisk skörhet, samtidigt poängterar han att man inte kan gardera sig mot alla eventualiteter här i livet och att man ska försöka att leva sitt liv fullt ut.

Bra tips från Marcus

Podden innehåller en massa andra bra tips från Marcus, och vi pratar inte bara om att skaffa barn och hur det är att vara förälder, utan även om en hel del annat kring psykoser, schizofreni och olika behandlingar. Oavsett vad tycker jag att det var oerhört intressant att lyssna på en sådan klok person som Marcus och höra hur han resonerar kring olika frågor som många av oss som har psykisk ohälsa i någon form funderar över. Trevlig lyssning!

Källor:

Läkartidningen: ”Nya rön om schizofreni kan ge ny diagnostik och behandling” [www]
Slater, Eliot, and Valerie Cowie. ”The genetics of mental disorders.” (1971).

Publicerad

Sinnessjukt avsnitt 3: Verrückt in Berlin

Nytt avsnitt av Sinnessjukt finns ute nu! Jag intervjuar tyskar på plats i Berlin och frågar om deras syn på psykisk ohälsa, tabu och psykiatrin.

Lyssna på det här, i iTunes eller i Acast-appen.

Publicerad

Depression: män och kvinnor – dubbelt så vanligt att kvinnor att bli deprimerade

Depression: män och kvinnor i statistiken – dubbelt så vanligt bland kvinnor

Depression är vanligt både bland män och bland kvinnor eftersom det är en oerhört vanligt förekommande sjukdom, men vetenskapliga undersökningar har visat att det är stora skillnader mellan könen. Statistiken visar nämligen att kvinnor blir deprimerade dubbelt så ofta som män.

En vanlig uppskattning av hur många som lider av depression är fem procent av befolkningen. Det innebär att var tjugonde svensk är inne i en depression just nu. Men hur många är kvinnor och hur många är män? Är det stora skillnader i statistiken?

Fortsätt läsa Depression: män och kvinnor – dubbelt så vanligt att kvinnor att bli deprimerade

Publicerad 1 kommentar

3 bra böcker om bipolär sjukdom – min lista!

Det finns många bra böcker om bipolär sjukdom, både på svenska och engelska. Jag tänkte göra en liten lista med bra böcker om bipolär sjukdom som jag rekommenderar, två på svenska och en klassiker på engelska.

1. Mitt galna liv – Arvid Lagercrantz

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Arvid Lagercrantz är inte bara en av våra mest mytomspunna och legendariska journalister, han är också en stor förebild för oss som har eller har haft psykiska sjukdomar. Han har nämligen varit öppen med sin sjukdom i över femtio år, han var en av de första svenska offentliga personerna i Sverige som berättade öppet om sina psykiska problem.

Hans bok ”Mitt galna liv” handlar om hans tuffa tider med bipolär sjukdom och hur det har påverkat hans yrkesliv såväl som hans privatliv. Han berättar bland annat om hur hans tvillingbror begick självmord i 20-årsåldern genom att hoppa från Katarinahissen i Stockholm, hur han blev intagen på mentalsjukhus i Paris i unga år och hur det var att få elbehandling i Stockholm på sextio- och sjuttiotalet.

Jag rekommenderar alltid den här boken när jag träffar någon som är bipolär, mest eftersom det är en så träffande beskrivning av hur ett liv med bipolär sjukdom kan se ut. Om du vill veta mer om Arvid kan du lyssna på intervjun jag gjorde med honom i januari 2014.

Finns att köpa: här

 

2. Handbok för psykon : leva med ADHD och bipolär sjukdom – Tove Lundin

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Tove Lundin är frilansjournalist från Stockholm som har bipolär sjukdom och ADHD. Jag läste tidigare hennes blogg på Vårdguiden som numera är nedlagd. Där skrev hon väldigt öppet om sina diagnoser och hur de påverkar hennes liv.

Tove har också skrivit en slags handbok för ”psykon” precis som titeln antyder, som jag verkligen kan rekommendera. Där ger hon tips om allt från hur man söker sjukpenning till hur man klarar sin vardag och förhållanden. Boken riktar sig mest till folk med bipolär sjukdom och/eller adhd, till skillnad från min bok som också är en slags handbok som riktar sig mer mot depressionssjuka och människor med panikångest.

Faktum är att jag har intervjuat även Tove, läs den intervjun här.

Finns att köpa: här

 

3. An Unquiet Mind – Kay Redfield Jamison

Bra böcker om bipolär sjukdom - lista

Kanske den mest klassiska boken om bipolär sjukdom, som är skriven av psykiatrikern Kay Redfield Jamison. Hon är en av världens främsta experter på bipolär sjukdom, inte bara för att hon arbetat inom psykiatrin i USA i hela sitt yrkesverksamma liv, utan även för att hon själv har bipolär sjukdom och har valt att vara öppen med det i USA.

Hon skriver väldigt informativt om sjukdomen och berättar om sina egna erfarenheter, bland annat om gången då hon försökte begå självmord, men även om manier där hon arbetat otroligt hårt innan hon kraschat in i depressionens mörker igen.

Den här boken är på engelska och finns ännu inte som översatt till svenska, trots att den kom ut första gången 1997. Tycker verkligen att något förlag borde översätta den till svenska för den som inte gillar att läsa böcker på engelska. Rekommenderar den varmt i vilket fall.

Finns att köpa: här

 

Uppdatering 19/3: En läsare uppmärksammade mig på att An Unquiet Mind visst har översatts till svenska med titeln ”En orolig själ – en berättelse om att vara manodepressiv”, men att den är slut hos förlaget. Här har ni den på biblioteket i Stockholm.

Publicerad Lämna en kommentar

Depression vanligaste orsaken till funktionshinder i världen

Depression vanligaste orsaken till funktionshinder i världen
Unipolar depressive disorders world map – DALY.

Depression är den vanligaste av alla psykiska sjukdomar. Ungefär fem procent av alla svenskar har depression just nu, och en fjärdedel av alla kommer att drabbas någon gång under sina liv. Men hur handikappande är depression i jämförelse med andra sjukdomar?

I min bok om depression och panikångest har jag flera frågor som handlar om hur vanligt det är med depression och panikångest (”Är psykisk ohälsa vanligt?”, ”Är depression vanligt?” och ”Är panikångest vanligt?”) Det är några av de viktigaste frågorna tycker jag, eftersom jag själv kände mig så ensam i början av min sjukdomsperiod.

En sak som jag inte tog med i boken av platsskäl var frågan om hur pass stort depression är som funktionshinder globalt. Därför tänkte jag att det vore på sin plats att göra det här istället.
Fortsätt läsa Depression vanligaste orsaken till funktionshinder i världen