Publicerad den

Kritiken mot Anders Hansen och Skärmhjärnan – intervju

Den senaste tiden flera forskare riktat kritik mot Anders Hansen och hans bok ”Skärmhjärnan: Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda” som de menar har stora brister, främst att den inte speglar forskningen och sprider obefogad oro.

Därför har jag gjort en lång intervju med Anders Hansen där han svarar på forskarkritiken som ni kan lyssna på här:

 

Recap: kritiken mot Anders Hansen

Kritiken gäller inte bara Anders, som inte är ensam om att sprida en som vissa tycker alarmistisk bild av kopplingen mellan skärmtid och psykisk ohälsa, men eftersom hans bok och sedermera hans Sommar-program i P1 (som var det mest lyssnade under hela den sommaren med två miljoner lyssningar) fått så stort genomslag har den ofta stått i skottlinjen.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, är en av forskarna som riktat kritik mot Anders. I ett blogginlägg beskriver hon hur hon reagerade på Anders Sommar-program: ”Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu.”

Elzas kollega Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier samt före detta lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, skriver i ett långt dokument på samma hemsida om det som hon uppfattar som skärmalarmism. Hon utgår främst från Anders bok men riktar även kritik mot ”Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom” av hjärnforskaren Sissela Nutley. Så här beskriver hon ”Skärmhjärnan” och Anders Hansen:

”Särskilt tveksam är jag i fallet med Anders Hansen, vars bok märk väl är utgiven på Bonnier Fakta. Den ger dock en mycket selektiv bild av forskningen på området och få mediespecifika fakta. […] Hansen fokuserar dock mindre existerande ont, än farhågor om kommande ont. På exakt vilken forskning bygger författarna? Det är dessutom svårt att i hans bok urskilja fakta från spekulationer, likaså skilja de få referenserna till forskning om barn från studier av ungdomar. Ja, nästan omöjligt att utröna vilken forskning som han över huvud taget baserar sig på. Varje kapitel har visserligen 10–15 ”källor”, varav en del återger tv-inslag och dagstidningars notiser om forskningsstudiers resultat.”

Robin Fondberg, psykolog och doktorand på Karolinska institutet i Stockholm, tillhör också de som varit kritiska. Robin ska vara med i ett uppföljande avsnitt om skärmtid och psykisk ohälsa, som från början var tänkt att publiceras samtidigt som intervjun med Anders Hansen, men som blivit lite försenat på grund av sjuka barn och coronarelaterat strul. Robin har ofta riktat kritik mot hela fenomenet med skärmalarmism på Twitter:

 

En annan som varit kritisk mot Anders är författaren och skribenten Jacob Gudiol som är fysioterapeut och har en Master i Sport Science med inriktning sport medicine från Lunds universitet. Jacob är känd som vetenskapsbloggare, poddare (Tyngre Träningssnack och Tyngre Rubriker) och debunkare av pseudovetenskap.

 

I intervjun frågar jag Anders om den vanligaste kritiken som har dykt upp. Den handlar om så kallad cherry picking (att välja studier efter vad som passar ens tes, snarare än att göra det förutsättningslöst för att undersöka vad som är sant), frånvaro av faktagranskning, alarmistiska/skrämmande vokabulär, problemen med tvärsnittsstudier och självrapporterad användning.

Jag nämner även Siri Helle i intervjun, som är Hansens mest frekventa kritiker så här långt. Siri är psykolog och författare och har skrivit en bok (”Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer”) på samma skärmtidstema men med en avsevärt mer optimistisk bild än Hansen. Jag har läst även Siris bok och vad jag kan förstå ger den en bättre bild av forskningsläget, även om jag vet att somliga forskare menar att även Siri problematiserar skärmar i onödan. Siris kritik är väldigt snarlik de andras, men hon tycker också att Anders är för snål med att nämna skärmarnas och internets fördelar, vilket hon beskriver så här i ett blogginlägg:

”Vad Hansen dock INTE tar upp är den andra sidan av myntet. För precis som t ex bilar riskerar att göra oss fysiskt inaktiva så möjliggör de också många hälsobeteenden som att skjutsa barnen till fotbollsträningen och att hälsa på släkten. Det beror på hur vi använder dem. Detsamma gäller skärmarna, men de positiva aspekterna av skärmtid tar Hansen av någon anledning knappt upp.”

Slutligen har även sociologen Johan Alfonsson i Dagens Nyheter riktat kritik mot Anders Hansen och andra naturvetenskapligt inriktade personer som enligt Alfonsson lastar individen för problem som snarare har sin rot i samhälleliga strukturer:

”Hansen noterar i ’Skärmhjärnan’ den ökade ohälsan bland yngre och förklarar detta med att de använder skärmar deras biologi inte är anpassad efter. En rimligare förklaring är att deras föräldrar tvingas arbeta intensivare och även på fritiden. Att skillnaden i arbetsmiljö och inkomst har ökat mellan yrken som kräver låg respektive hög utbildning.”

Hoppas att ni gillar intervjun med Anders, diskussionen fortsätter på Twitter där både Anders och jag finns:

 

Uppdatering 2 september 2020: nu finns även uppföljningen på det här avsnittet, där jag och psykologen Siri Helle diskuterar kritiken mot ”Skärmhjärnan”:

 

Hjälp till att hålla podden gratis och få tillgång till Dokument-serien på: http://patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Därför är SSRI-mediciner inte beroendeframkallande

Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.

Det visade sig alltså att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.

Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.

Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.

Ett annat exempel på en märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).

Den här konspirationsteorin har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med allt vad det innebär.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val. Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för- och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och paroxetin.

En del kanske invänder att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av människor med depression eller ångestsyndrom.

Joar Guterstam

Specialistläkare i psykiatri, medicine doktor

Beroendecentrum Stockholm och Karolinska Institutet

Publicerad den

Granskning: Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”

I det senaste avsnittet av min podcast publicerade jag en granskning av Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”-böckerna. Granskningen av Thomas bygger på en text ur föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift ”Folkvett”, som är skriven av föreningens sakkunnige på psykologi, Dan Katz. Utöver texten har jag gjort en kartläggning av den offentliga sektorns utgifter för pseudovetenskapliga personlighetstester, där jag avslöjar att polisen, försvarsmakten, utbildningsväsendet och hälso- och sjukvården lägger tiotals miljoner kronor på den här formen av tester.

Granskningen publicerades i min podcast Sinnessjukt och jag beskriver avsnittet i korthet här nedanför, men om du vill lyssna på den finns den på Patreon.com/sinnessjukt. De första åtta minuterna finns att lyssna på gratis i spelaren här:


Granskningen handlar alltså om Thomas Erikson, författaren bakom ”Omgiven av idioter” – den bästsäljande boken från 2014 som har fått flera uppföljare, däribland ”Omgiven av psykopater” från 2017.

Dan Katz som skrivit texten som den första timmen av podden baseras på (den har med Dans och VoF:s medgivande anpassats något till poddformat) är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I texten går han själv igenom varför han och föreningen anser att Eriksons framgångar med boken ”Omgiven av idioter” är en av de största pseudovetenskapliga skandalerna i Sverige de senaste åren. Han berättar om bakgrunden till föreningens utnämnande av Thomas Erikson som Årets förvillare 2018, och beskriver också delar av processen som ledde fram till beslutet.

Jävsförhållanden för de som medverkar i avsnittet: Dan Katz har inga jävsförhållanden att redovisa, Magnus Lindwall har inga jävsförhållanden att redovisa, Robin Fondberg har inga jävsförhållanden att redovisa. Ingen av de som medverkat i podden har heller fått betalt för det.

Del 1: Thomas Erikson och vetenskapen

Dans text som ligger till grund för första delen av granskningen (en dryg timme) finns alltså att läsa i sin helhet på länkarna här. I den delen går han igenom bland annat följande:

  • Hur ”Omgiven av idioter” slog igenom och blev en bästsäljare
  • När och hur boken började kritiseras av psykologer och forskare
  • Hur färgteorierna uppstod på 1920-talet genom psykologen William Moulton Marstons arbete, och varför de saknar vetenskaplig trovärdighet
  • Hur teorierna sedermera blev ett test, skapat av amerikanen Walter Clarke 1956
  • Varför personlighetsbegreppet är kontroversiellt och invecklat
  • Hur testet kan ställa till det om man använder det på arbetsplatser, genom att exempelvis skylla problem på arbetsplatsen på att vissa medarbetare ”är” vissa färger
  • Hur det kommer sig att Thomas Erikson kallar sig för beteendevetare, vilket inte är en skyddad titel i Sverige
  • Hur Vetenskap och Folkbildning tog reda på att Erikson helt saknar formell utbildning i ämnet
  • Hur det blir tydligt att Erikson saknar grundläggande kompetens inom beteendevetenskap
  • Varför Eriksons svar på kritiken inte håller
  • Varför han tycker att en stor del av skulden faller på till exempel Bonnier-förlaget Forum, Aftonbladet, Fråga Doktorn, Nyhetsmorgon och andra som inte kontrollerat Thomas Eriksons bakgrund

Del 2: Miljonrullningen i offentlig sektor

Sörentorp och polisfakturorna

Som en uppföljning på tidigare granskningar har jag med hjälp av ett stort antal tips kartlagt hur pass vanligt DISC-metoden och andra liknande modeller är i offentliga verksamheter, och vilka som anlitat Thomas Erikson själv – eller andra föreläsare och utbildningskonsulter som arbetar med personlighetstester – under de senaste åren. Tipsen har kontrollerats med hjälp av fakturor och andra dokument, samt intervjuer med personer med insyn.

Den första uppgiften jag kontrollerade var den som Thomas Erikson själv pratar om i sin egen podcast ”Omgiven av Thomas Erikson”, där han så sent som i september i år påstår att han föreläst för poliser. Vid det laget hade flera stora granskningar av Thomas Erikson och olika personlighetstester publicerats och fått stor spridning. Förutom Filters och journalisten Madelene Pollnows mycket uppmärksammade granskning som publicerades i juli 2018, och utnämningen till Årets förvillare som Erikson fick i januari i år, som även den fick stort genomslag i nationella nyhetsmedier, så har ett uppmärksammat blogginlägg publicerats i april 2018, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

Journalisterna Josefin Sköld och Amina Manzoor på Dagens Nyheter granskade innan dess, i januari 2017, personlighetstester som används för att rekrytera medarbetare på svenska myndigheter. Deras granskning visade att av 120 tillfrågade statliga myndigheter använde runt hälften av dem personlighetstester vid nyanställningar. I DN:s text kritiseras personlighetstesterna bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm, och Anders Sjöberg, psykolog och forskare vid Stockholms universitet. Granskningen är övergripande och DISC nämns inte uttryckligen, men Anders Sjöberg säger bland annat att ”tester där du blir en färg eller ett djur är inte seriösa”.

I Filter-artikeln berättar Madelene Pollnow att kritiken från forskare har funnits betydligt längre än så. Till exempel nämner hon en artikel i Chefstidningen från 2011, där Lennart Sjöberg nämner att tester som bygger på DISA var de i särklass mest använda, och konstaterade att ”många testanvändare tycks inte efterfråga vetenskaplig grund för de metoder de köper”.

Faktum är att ju mer jag undersökte saken, ju mer verkade kritiken mot DISC och andra liknande modeller inte bara ha funnits där sedan lång tid tillbaka, den verkade också vara mer omfattande och etablerad bland forskare, även om det först är på senare år som den nått ut i större mediekanaler.

Magnus Lindwall är professor i psykologi på Göteborgs universitet, och en av de som Thomas Erikson har med som referenslitteratur i slutet av ”Omgiven av psykopater”. Men Magnus är också en av Thomas Eriksons och personlighetstesternas främsta kritiker. I podden kommenterade han frågan om hur etablerad kritiken är:

”Det finns ju inte en forskare som tycker att det här är vettigt, sen är det kanske inte så många som har stuckit ut hakan och sagt det. Det här är kritik på bred nivå, det här handlar inte om några skumma, avundsjuka, enstaka journalister eller forskare som är avundsjuka på DISC eller så. Det här är en allmän bred kritik på alla de här typerna av modellerna, som inte håller. Kritiken har ju förekommit ganska länge, det finns personlighetsforskare i Sverige som har kritiserat liknande modeller femton-tjugo år tillbaka i tiden. Så det här har ganska långa traditioner och det är inte en enstaka företeelse utan det är bred kritik som står bakom det här. Det har vi ju märkt också när det gäller kritiken av DISC och efter Filter-reportraget – man är väldigt intresserad av den här typen av kritik. Många inom media har också tyckt till om det här, så det är ganska okontroversiell kritik egentligen.”

Det lät onekligen udda att Polismyndigheten skulle låta en person som inte har en enda dags högskoleutbildning utbilda poliser, i en metod som kritiserats så hårt, så länge och numera dessutom så offentligt. Å andra sidan hade jag svårt att förstå varför en så framgångsrik person som Thomas Erikson skulle hitta på något sånt.

På Thomas Instragram-konto hittade jag en bild där har han fotat sig själv ute på Polisens anläggning i Sörentorp utanför Stockholm. Bilden är upplagd den fjärde september, han står framför Polishögskolans skylt (andra bilden, klicka på pilen till höger) och använder hashtaggen ”polishögskolan”:

Med den informationen tänkte jag att det borde vara lätt att få tag på fakturan för hans föreläsning, för att sedan kunna gå vidare med de andra tipsen som nu hade börjat strömma in.

Det visade sig dock vara nästan omöjligt att få fatt på fakturan, vilket jag beskriver närmare i podden. Till slut var det en polis som gav mig det förlösande tipset. Jag fick reda på att det var instruktörsutbildningen till polisens nationella förarutbildning som anlitat Thomas Erikson. Det visade sig dessutom när jag väl fick fakturorna, att man anlitat Thomas Erikson även i november 2018. För de två föreläsningarna betalade man totalt 92 767 kronor:

Utöver polisens nationella förarutbildning uppgav två personer på NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, att man utbildats i något som liknar DISC. Ingen av dem hade kvar material från utbildningen men en av dem kände igen DISC-modellens karaktärsuppdelning när jag skickade en bild. Personen skrev: ”Jodå, karaktärsegenskaperna på bilden känner jag igen. Jag kan inte komma ihåg mer exakt än att det [utbildningen, min anmärkning] var inom spannet 1-2 år sedan.”

Förutom Polismyndigheten, skulle det dock visa sig, att personlighetstesterna används på en rad andra myndigheter, och till betydligt större kostnad för skattebetalarna Sverige.

Thomas Eriksons föreläsningar i offentlig sektor

I Madelene Pollnows granskning i Filter, skrev hon bland annat:

”De senaste åren har sammanlagt 263 000 skattekronor lagts på Thomas Eriksons föreläsningar. Bland kunderna finns Länsstyrelsen i Västerbottens län, Regeringskansliet, Karolinska Institutet och Universitets- och högskolerådet.”

Förutom Filters siffror, avslöjade Sveriges Radio i januari 2019 att Umeå kommun hade köpt in föreläsningar med Thomas Erikson till sina chefer för nästan 50 000 kronor. Dagens Nyheters granskning från januari 2017 handlade specifikt om personlighetstester som används i rekrytering på svenska myndigheter, de skrev att Regeringskansliet lagt 150 000 kronor på såna personlighetstester under 2016, men i övrigt fanns inga konkreta uppgifter om hur mycket de här testerna belastat skattebetalarna. Bara ett par hundratusen kronor hade alltså totalt sett kunnat bekräftas i tidigare granskningar, men det skulle visa sig handla om betydligt mer än så.

I podden redovisar jag först de som anlitat Thomas Erikson själv. Till exempel Region Kronoberg som anordnade ett chefsmöte för alla chefer i regionen den 12:e maj 2017, där regionledningen fanns med för att svara på frågor från cheferna, innan man tillsammans tittade på Thomas Eriksons föreläsning om DISA-teorin, och sen diskuterade budskapet i smågrupper. För den här föreläsningen betalade Region Kronoberg 41 100 kronor:

Ett annat exempel hittade jag från den 12:e juni 2018. Då hölls nämligen en studiedag för pedagogisk personal på folkhögskolorna i Region Jönköping, där Thomas Erikson fick föreläsa för personalen. Kostnaden för föreläsningen uppgick till 40 605 kronor:

Inom skolväsendet dök en annan, något oväntad, aktör upp bland tipsen: Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under våren 2018 anordnades nämligen en stor konferens för all administrativ personal på en av KTH:s skolor. Man anlitade visserligen inte Thomas Erikson som föreläsare, men den administrativa chefen för skolan köpte in boken ”Omgiven av idioter” till all administrativ personal på den KTH-skolan – runt åttio personer – som obligatorisk läsning inför konferensen. Boken och DISA-modellen användes sedan i en workshop med rollspel där grupper skulle gissa vem som spelade vilken personlighetstyp.

På KTH:s hemsida tipsar även en av deras anställda studentbloggare i flera inlägg om ”Omgiven av idioter” och hur hon via Handelsbankens studentprogram har fått chansen att fördjupa sig i vilken färg hon är. De andra studenterna som läser bloggen fick rösta om bloggarens färg:

Ett annat exempel från skolvärlden som jag redovisar i podden gäller Sveriges Skolledarförbund, som visserligen inte är en myndighet, utan ett fackförbund som finansieras av sina medlemmar. Men de representerar över 7000 chefer inom skolväsendet i Sverige, som naturligtvis har stort inflytande på hur den skattefinansierade skolan organiseras. Den 3:e september 2018 anordnade de en temadag för skolledare i Skåne, där man anlitat Thomas Erikson för att skolledarna skulle lära sig att kommunicera bättre. I inbjudan kallar de Thomas för ”beteendevetare” (detta alltså efter Filters granskning där det avslöjats att han helt saknar högskoleutbildning) och skriver bland annat:

”Thomas Erikson tar hjälp av beteendevetenskap och rykande färsk forskning när han visar hur du smidigt och snabbt kan läsa av människor i din omgivning och effektivt minska på missförstånden. Du får en unik möjlighet att spara både tid och huvudvärk genom att bättre förstå dina medmänniskor, samtidigt som du kraftigt ökar din självinsikt.”

Eftersom Sveriges Skolledarförbund inte är en myndighet är uppgifterna om vad de betalat för föreläsningen den gången inte offentliga.

Elaine Eksvärd, Försvarsmakten och Insights Discovery

Vad gäller försvaret berättade en tipsare att Fjärde sjöstridsflottiljen i Västerhaninge i december 2017 hade haft retorikexperten Elaine Eksvärd som föreläsare med: ”temat just ’dela in människor i 4 kategorier enligt färg’”.

Även militärer från Amfibieregementet närvarade under föreläsningen, och en person därifrån bekräftade för mig att Elaine talat om att dela upp människor i olika färger. Elaine har även anlitats av Ledningsregementet i Enköping för tre föreläsningar under 2018, där hon också talat om färgerna under en del av sin retorikföreläsning, vilket bekräftades för mig av regementets HR-chef Linda Möller på telefon.

Det visade sig dock att det inte handlade om DISC-modellen, utan en liknande modell som kallas ”Insights Discovery”. Faktum är att det finns ett stort antal modeller som liknar varandra, både DISC-modeller och andra modeller, som har det gemensamt att de använder sig av färgkodning för att dela in människor och saknar vetenskaplig tillförlitlighet.

I Insights Discovery-modellen delar man in människor och deras kommunikationsstilar i olika färger, dessutom samma färger som DISC-modellen, med skillnaden att de kallas fyra färgenergier, och har ett prefix från naturen: ”HavsBlå, SkogsGrön, SolGul och EldRöd”, enligt företaget The Insights Group Limited, som säljer produkten i Sverige, men som har sitt huvudsäte i Dundee, Skottland.

Att samma färger används kan förklara varför tipsaren blandat ihop DISC och Insights Discovery. De representerar dessutom liknande karaktärsdrag: en skogsgrön person i Insights Discovery-modellen beskrivs till exempel som omtänksam och tålmodig, medan en grön person enligt DISC bland annat beskrivs som hjälpsam och tålmodig. En solgul person i Insight Discoverys modell beskrivs som kommunikativ och pratsam, medan en gul person enligt DISC beskrivs som utåtrikad och verbal:

Att tipsaren från flottan hade blandat ihop de här två modellerna kan ha en ytterligare förklaring. Elaine och hennes företag Snacka Snyggt AB utelämnar nämligen allt som oftast de särskiljande prefixen och säger till exempel ”röd” istället för ”EldRöd”. Som här, i TV4:s Nyhetsmorgon:

I ett blogginlägg på Elaines blogg på tidningen Mama har hon lagt upp klippet från Nyhetsmorgon. När hon publicerat inlägget fick hon direkt en kommentar från någon som ifrågasätter varför hon, likt Thomas Eriksson, förespråkar DISC-modellen. Den som kommenterar har alltså, precis som tipsaren från flottan, blandat ihop Insights Discovery och DISC eller DISA:

I podden bad jag Magnus Lindwall, psykologiprofessorn, att förklara vad Insighs Discovery är för något:

”Ja, vad är insights discovery? Det är enligt deras egen hemsida i alla fall, ett verktyg för att hjälpa människor att förstå sig själva. Och där använder man en modell där man delar in personer i fyra färger eller energier, som är: eldröd, solgul, skogsgrön och havsblå. Så det är ju väldigt likt DISC givetvis. De här färgerna ska avgöra hur och varför personer beter sig som de gör. När det gäller trovärdigheten kan man väl sammanfatta en lång historia kort, med att det är väldigt, väldigt dåligt. Det är baserat på tre problem egentligen: ett, man baseras på en riktigt skräpig teoretisk modell. Det är ungefär som Marston med DISC då, i det här fallet så är det Jung [som teorierna grundas på, min anmärkning], som i sin tur baserar det på sina samtal med patienter och att han läste lite skönlitteratur. Så det här har ju inte någon bas från början, och sen har man förenklat det här och slängt in färgenergier från höger, ungefär utan att man förstår varför. Så det är en taskig modell i botten, det saknas forskning överhuvudtaget – framför allt oberoende granskning, vilket är viktigt. Sen deras egna rapporter då, som inte har granskats oberoende, och när de väl har gjort det så har det ju fallerat fullkomligt. Så man skulle ju säga att tillförlitligheten är väldigt, väldigt dålig. På så sätt så är det väldigt likt DISC: taskig modell i botten, det finns ingen forskning, de egna rapporterna håller inte. Så det är ju pseudovetenskap väldigt tydligt.”

Insights Discovery baseras alltså på Carl Jungs idéer, som Magnus Lindwall förklarar bygger på Jungs iakttagelser av sina egna patienter och skönlitterära texter. Lindwall menar precis som Dan Katz att Jungs idéer är vederlagda sen länge, men inte nog med det – en av de jungianska personlighetstesternas största kritiker var nämligen Carl Jung själv:

”Han sa själv i förordet till en av sina upplagor till sina psykologiska typer, där han lanserade det här då, att han kritiserade personer som har försökt använda hans system som klassificering, att det är att jämföra med någon barnslig sällskapslek. Så han varnade ju själv för det här Jung, men uppenbarligen har man inte i Insights Discovery lyssnat på det och inte Myers-Briggs heller, som baseras på Jung.”

Elaine Eksvärd har alltså anlitats ett antal gånger av försvaret, och under sina retorikföreläsningar även talat om en personlighetsmodell som likt DISC avfärdas som pseudovetenskap. När jag begärde ut fakturor för föreläsningarna hörde plötsligt Elaine själv av sig. Hon skrev:

”Hej Christian,
Fick höra att du hade frågor om jag använda discmodellen i mina föreläsningar och det gör jag inte. Däremot kan jag använda nämna insights discovery – inte som en allmänsanning utan som ett medel för att förstå att man kan prata olika. Annika R Malmberg är den som är en fena på den modellen så vill du ha mer svar på frågor om den så kontakta henne, jag vågar knappt nämna modellen så retorik är mitt ämne. Hör av dig om du skulle ha några fler frågor.”

Att Elaine knappt vågar nämna modellen är en sanning med modifikation. Förutom föreläsningarna, beskrivs modellen på hennes företag Snacka Snyggts hemsida, hon skriver även om modellen på sin blogg hos tidningen Mama, och på sin personliga hemsida elaineeksvärd.se. Hon beskriver även modellen mer utförligt över åtta sidor i sin bok ”Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik”, och inte minst i tidigare nämnda inslag i Nyhetsmorgon där hon går igenom de fyra färgerna var för sig, med fyra förinspelade klipp, där hennes kollegor på Snacka Snyggt rollspelar de olika färgenergierna.

De tre föreläsningarna på Ledningsregementet i Enköping, kostade Försvarsmakten totalt 208 750 kronor för.

DISC inom sjukvården – en osannolik historia

Sist ut i den här redogörelsen var hälso- och sjukvården. När jag frågade om tips på sociala medier rasade det in tips från just hälso- och sjukvården. En del tips handlade om andra kontroversiella metoder, som neurolingvistisk programmering, men de flesta handlade om DISC i någon form.

Förutom några enstaka isolerade exempel, som när Södersjukhuset i Stockholm anordnade en DISC-utbildning för en arbetsgrupp under 2016 – som var en del av det så kallade ”Arbetsmiljölyftet” och bekostades av Region Stockholm – eller när Region Gotland 2018 använde boken ”Omgiven av idioter” och DISC-profiler när de utbildade enhetschefer på Gotlands särskilda boenden, så leder de flesta tips till en också samma konsultbolag, nämligen Move Management (eller Move D Management AB).

De första tipsen gällde Region Östergötland, men genom tips från läkare på västkusten visade det sig att även Västra Götalandsregionen och Region Halland anlitar Move Management. Jag gjorde även sökningar på alla Sveriges tjugoen regioners hemsidor, med sökord som ”DISC” och ”Move Management”. Sen utvidgade jag sökningen och hittade då ett pressmeddelande från Mynewsdesk, där Move Management berättar att man slutit ett avtal även med Region Västernorrland för att ledarutbilda deras läkare:

Innan jag redovisar för er vad regionerna har betalat Move Management under 2019, är det på sin plats att nämna att Move Management kontaktade mig under perioden då jag begärde ut och kontrollerade Moves fakturor till regionerna. Det var Joakim Eklund, kommunikationsansvarig på Move Management, som den 25:e november skrev ett brev till mig. Brevet är för långt för att återge i sin helhet här, men hela brevet finns att läsa på länken.

Bland annat skrev Joakim om Hippokrates fyrsaftslära, han skrev att alla metoderna som delar in människor i beteenden eller typer är förenklade och att det generellt inte går att jämföra olika instrument. Han beskrev sen den DISC-modell som Move använder, som kallas Everything DISC, men som de själv i till exempel utbildningsmaterial och på fakturor ofta förkortar till endast ”DISC”. Han skriver att det är ett moderniserat och förbättrat instrument, vilket har kostat mycket pengar, men att det nu innehåller fler val och är mer komplicerat. Angående testets tillförlitlighet skriver han bland annat:

”Vi ska naturligtvis kunna förklara hur bra eller dåligt vårt instrument är uppbyggt och vad det går att utläsa med hjälp av det, samtidigt som vi hoppas att det aldrig kommer ett instrument som på beteende- eller personlighetsnivån kan ’mäta’ oss människor till hundra procent.”

Jag lät flera experter läsa brevet, och de underkände Joakims resonemang. Dan Katz skrev till exempel:

”Först måste de kunna via publicerade studier visa att testet verkligen på ett pålitligt sätt kan dela upp folk i olika ’personligheter’ – att det är bra på att förutsäga hur någon kommer att bete sig i många olika situationer. Att testet har blivit mer avancerat betyder ingenting om det inte förmår detta. Annars är det som att man slår sig för bröstet för att man gjort ett mer avancerat test för att mäta förekomsten av enhörningar. Först måste man nog visa att enhörningarna existerar.”

Magnus Lindwall, psykologiprofessorn från Göteborgs Universitet, var inne på samma spår:

”Det här håller ju inte alls. Men det är ett ganska förväntat svar från en person, en skicklig konsult som vill skydda sin baby och sin kassako. Han gör väl ungefär det man kan förvänta sig, det ser snyggt och prydligt ut om man inte vet var man ska leta. Men samtidigt så svarar ju den här personen inte på något av huvudkritiken, som är att man bygger på en skräpig modell som inte håller – DISC. Det är väldigt oklart om han säger att man gör det fortfarande i DISC Everything, och om man nu inte bygger på DISC längre, vad bygger man då på? Det finns en väldig otydlighet i det här. Så kritiken ligger ju fast: fortfarande en skräpig modell, det finns ingen forskning som backar upp det och det han pratar om. Deras egna resultat och så där, det finns ingen oberoende granskning av det. Och varför är det viktigt, som man gör i forskning med oberoende granskning? För att deras egna rapporter kommer att vara full av felkällor, man vill gärna hitta det som stöder att det här funkar. Det är ju det man pratar mycket om i forskning med replikeringskris och att vi försöker skydda oss mot de här tendenserna, att bara bekräfta det vi vill. Det skyddet saknas ju helt och hållet i såna här inhouse-rapporter, de är ju inte tillförlitliga.”

Sammanfattningsvis, menar Magnus Lindwall att Everything DISC fallerar på en rad punkter och att det på det sättet är jämförbart med både andra DISC-modeller och Insights Discovery:

”Han pratar ju i brevet om att man har försökt förbättra modellen och skruva på den. Det är ju all heder att man har försökt göra det, men problemen kvarstår fortfarande. När man väl har granskat den här modellen oberoende –  det finns en kille som heter Patrick Vermeren som har skrivit en bok som just har kommit ut, där han har fått ihop ett gäng forskare och psykologer och granskat olika modeller, bland annat Insights Discovery och DISC, men också DISC Everything – när de tittar på det där oberoende så faller ju hela alltet ihop. Den håller liksom inte ihop, det finns en massa oklarheter och felkällor överallt. Så när man väl granskar det här så faller det ihop helt enkelt.

Boken som Magnus Lindwall syftar på finns här.

När jag först mejlade Move Managements brev till Magnus Lindwall skrev han ett långt svar, där han bland annat skrev: ”Argumenten som Move har må vara gångbara i konsult- och säljarkretsar, men är helt tandlösa eller direkt felaktiga om man tar på sig vetenskapliga glasögon. Och det är på den planhalvan man tydligt vill spela, vilket är viktigt att påpeka.”

När jag intervjuade honom till podden ett par dagar senare, bad jag honom utveckla vad han menade:

”Det är ju väldigt skickligt återigen, som jag sa. Det är lite TV-shop, marknadsföringen kan de ju bevisligen, de paketerar det här jättesnyggt. Men däremot själva argumenten … om man skulle granska det här brevet och hela DISC och allting och deras rapporter utifrån vetenskapliga glasögon, titta noggrant på det här, så fallerar det här jätte-jättesnabbt. Hade det här varit en vetenskaplig artikel så hade den fått tummen ner direkt verkligen. Så spelar man på den planhalvan – och det är det pseudovetenskap gör, man säger att det här är trovärdigt och det finns forskning bakom och så vidare – då kan man också förvänta sig att bli granskad med hjälp av vetenskapliga glasögon, det får man i så fall tåla. När man gör de – om du tänker dig CSI när man tar på sig speciella glasögon så att man kan se vissa saker som man inte ser annars – tar man på sig de här CSI-vetenskapliga glasögonen så är det blodstänk över hela rummet här. Det håller inte. Det är det som är viktigt att säga, att spelar de på den planhalvan och man bedömer det vetenskapligt, så kommer det inte att hålla heller. Direkt. De här argumenten är inte gångbara rent vetenskapligt, man säger ju ingenting av värde.”

Regionernas DISC-nota: 11 miljoner kronor

Hälso- och sjukvården i Sverige lägger trots detta stora summor på Move Managements DISC-utbildningar varje år. Efter flera tips från bland annat läkare och annan personal i olika regioner i Sverige kunde jag hitta ett stort antal DISC-utbildningar för allt från ST-läkare och AT-läkare, till sjuksköterskor, sjukhusfysiker och tandläkare.

I slutet av november begärde jag ut samtliga fakturor som de fyra regionerna fått av Move Management under 2019. Det var mer än 120 fakturor totalt mellan januari och drygt hälften av november månad, det vill säga knappt elva av årets tolv månader.

Sedan gick jag igenom fakturorna en efter en och kontrollerade dem dessutom med personal från respektive region, för att slå fast vilka fakturor som rörde utbildningar som innehöll Move Managements DISC-modell.

Det var nästan alla, eller 118 stycken, till ett totalt värde av 11 076 113 kronor. På sinnessjukt.se/omgiven hittar du förutom samtliga dessa fakturor, även inbjudningsbrev och utbildningsöversikter från Move Managments hemsida och från regionernas eget material. I Västra Götalandsregionen har jag även gjort en sammanställning i Excel-format eftersom det rör sig om totalt 80 fakturor. Excel-sammanställningen följer med zip-filen när du laddar ner den.

De dryga elva miljoner kronorna fördelades mellan regionerna enligt följande:

Region Västernorrland: 551 938 kronor
Region Halland: 2 234 442 kronor
Region Östergötland: 3 515 741 kronor
Västra Götalandsregionen: 4 773 992 kronor

Utöver de dryga elva miljonerna i direkta kostnader för utbildningen, har även personalen som går den full lön under utbildningsdagarna. Läkarutbildningarna, som står för en stor majoritet av kostnaderna, varierar mellan ungefär 6–9 arbetsdagar, där läkaren även ska fylla i en DISC-profil inför utbildningen. Exakt hur mycket lönekostnaderna och regionernas egna administrativa kostnader för utbildningarna uppgår till är omöjligt att säga, men det handlar om ytterligare ett antal miljoner kronor.

En av de mest kostsamma kurserna som regionerna köpt av Move Management är ledarutbildningen ”ST-LIV” för ST-läkare. Kursen kostar enligt Move Managements hemsida 17 900 kronor plus 8826 kronor i kost och logi per person, men kostnaden och längden på utbildningen varierar mellan regionerna av fakturorna och utbildningsmaterialet att döma. Move Management skrev (de har numera tagit bort detta från sin hemsida, screenshot finns på sinnessjukt.se/omgiven) att DISC-analysen: ”ligger till grund för stora delar av kursens innehåll”, vilket även flera läkare som gått utbildningen intygade. De läkare som skrev till mig verkade upprörda. En av läkarna skrev följande till mig:

”Hej, kan jag bistå med information för att exponera slöseriet med skattemedel dessa kurser är? Har gått ST liv kurs, ledarskapskurs för st-läkare. DISC var en central del. Anställd i vgregion.”

Vid det här laget hade jag redan fått en bra bild över Västra Götalandsregionen, men frågade läkaren hur mycket man tjänar som ST-läkare. Han svarade att lönen ligger på runt 40 000 kronor i månaden på sjukhusen, men något högre i primärvården.

Jag talade även med en bekant psykiatriker om läkarnas vrede. Hon hade inte själv gått kursen men drog paralleller till en kurs hon gick under sin utbildning. Hon kallade den tomat-pratar-kursen, någon slags psykodynamisk psykoterapi-kurs som hon var tvungen att gå under sin ST-läkarutbildning. Hon fick pendla från sjukhuset i södra Sverige till Stockholm, och kursen var nödvändig för att hon skulle ta sig vidare i sin långa utbildning. Tomat-pratar-kursen var flummig berättade hon, bland annat skulle man under ett moment låtsas prata med en tomat. Hon klagade flera gånger till sin chef eftersom hon inte tyckte kursen var vetenskapligt grundad. Men till slut gav hon upp och tvingade sig igenom kursen, vilket även läkare som gått DISC-utbildningen beskriver att de har gjort – man orkar helt enkelt inte bråka.

Nedskärningar i vården och Lipus granskning

Att fyra av landets tjugoen regioner har lagt elva miljoner kronor i direkta kostnader – och ett okänt antal miljoner i lönekostnader och administrativa kostnader – på DISC-utbildningar som beskrivs som lika tillförlitliga som horoskop, är anmärkningsvärt. Man gör det dessutom samtidigt som sjukvården i stora delar av landet tvingas skära ner på kostnader och sparka läkare och annan sjukvårdspersonal. I Västra Götalandsregionen till exempel, har man på Sahlgrenska universitetssjukhuset beslutat att spara in 19 miljoner kronor på vården av de svårast psykiskt sjuka patienterna, nämligen på psykosavdelningen, som redan har gjort stora besparingar under det gångna året.

Att så mycket pengar har lagts på DISC-utbildningar i tider av nedskärning inom vården verkar alltså göra många vårdanställda upprörda, inte minst läkare. Med tanke på det är det något överraskande att läsa att kurserna är granskade och godkända av Lipus. Lipus ägs nämligen av Sveriges Läkarförbund, och står för ”Läkarnas institut för professionell utveckling i sjukvården”. På sin hemsida skriver Lipus att de är ”ledande i Sverige inom extern granskning av AT- och ST-utbildningar samt certifiering av kurser för läkare”.

Granskningen innebär enligt Lipus själva ”både konkurrensfördelar och höjer kvaliteten på utbildningen”. Kanske är det en av förklaringarna till att regionerna har satsat så mycket pengar på Move Managements DISC-kurser.

Bodil Knuthammar är pressekreterare på kommunikationsenheten hos Region Östergötlands ledningsstab. I ett mejl kommenterar hon regionens användande av DISC-kurser, där främst ST-läkarkursen ST-LIV och sjuksköterskekursen ELSA-LIV ingår, på följande sätt:

”Region Östergötland har använt DISC vid arbete med medarbetarskap och grupputveckling, framför allt under åren 2015-2018. Under 2018 så upphörde användningen av DISC vid de insatser som genomfördes av interna konsulter. I samband med att regionen reviderade riktlinjerna för testanvändning så gick HR noga igenom vilka tester som används. Vi ser det angeläget att vi använder testverktyg som bör vara certifierade av DNV (Det Norske Veritas) som sedan 2015 har ansvaret för granskning av arbetspsykologiska test. Riktlinjen för testhantering uttrycker detta i klartext när det gäller test som används vid rekrytering. När det gäller testverktyg som används vid personlig utveckling eller grupputveckling är det sammanhanget som avgör valet av test. Dock är vi internt noga med att använda certifierade testverktyg så långt det är möjligt utifrån sammanhanget.

Tyvärr har HR inte varit medvetna om DISC också används vid ST-LiV och ELSA-LiV. Avtalet med Move management gäller till halvårsskiftet 2020 och en ny upphandling ska göras.”

Podden avslutades med att Magnus Lindwall får svara på frågan ifall han tycker att DISC-miljonerna är väl investerade skattepengar:

”Nej, jag skulle säga att det är just opportunity cost. Det är distraktion från det man skulle kunna använda pengarna bättre på. Från det som skulle kunna funka mycket bättre. Och återigen: är man en organisation som har oändliga resurser så fine, pyssla med det här i så fall, men de flesta har ju inte det. Vi behöver vara försiktiga med vad vi lägger våra pengar på. Så det här är ju slöseri med skattemedel, plus att det riskerar att distrahera och skapa indirekta kostnader i systemet en lång bit framöver, när vi går och inbillar oss att vi ska rekrytera folk som är röd eller solgul eller någonting. Det är samma sak som att säga i en ledningsgrupp att ’vi har en jungfru och en oxe här, vi behöver en kräfta nu’. Ja, okej. Men det kommer ju att bli problem, när man tror att man har systematik i botten och så egentligen har du mest slump. Det kommer bli indirekta kostnader längre fram i systemet. Så det är ju inte bara att det är direkta kostnader när man köper in det här, för de är ju dyra de här konsulterna, för det andra blir det indirekta kostnader längre fram. Man skulle kunna använda pengarna mycket, mycket bättre.”

Jag frågade även Robin Fondberg, psykolog och doktorand på Karolinska institutet vad hon tyckte om att skattemiljoner läggs på DISC och liknande modeller. Hon svarade:

”Det är att kasta pengarna i sjön.

”Vill du utveckla det?”

Just att eftersom det förmodligen inte säger någonting om hur personer fungerar, eller också vad det här skulle få för effekt på lite sikt, så skulle man lika gärna kunna bara gissa. Man skulle kunna sätta sig ner och ta någon person som kommer en halvtimme och gissar och säger att ’jag tycker att rödhåriga sätter sig i det här hörnet och blonda får sätta sig i det här hörnet’, och sen basera sin arbetslagsindelning på det. Det skulle vara ungefär samma grad av trovärdighet. Naturligtvis är det ingenting som hör hemma i offentlig sektor.”

Hela granskningen finns på Patreon.com/sinnessjukt om du vill lyssna på den. Mer information om granskningen, alla fakturor och pressklipp om granskningen finns på Sinnessjukt.se/omgiven

Publicerad den

Sanningen om boken ”Kimchi och kombucha” av Soki Choi och Bonnier Fakta

I augusti förra året gav författaren Soki Choi ut boken ”Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier Fakta. Boken blev snabbt en av Sveriges mest sålda och lovade ”bevisade tips” på hur man kan stärka sitt immunförsvar och sin hjärnhälsa. Bästsäljaren visade sig dock vara allt annat än vetenskaplig och författaren ville inte svara på några frågor.

I slutet av augusti förra året hörde Hedvig, en av min podcast Sinnessjukts lyssnare, av sig till mig och uppmärksammade mig på en underlig intervju i Sveriges Televisions ”Fråga Doktorn”. Journalisten och programledaren Susanne Axell intervjuade en forskare och författare vid namn Soki Choi, som sa flera häpnadsväckande saker om psykiska och neurologiska sjukdomar.

Soki Choi i Fråga Doktorn augusti 2018, Sveriges Television.

Eftersom jag har arbetat med psykisk ohälsa i snart tio år, skrivit två böcker i ämnet, föreläst över hela landet och intervjuat en lång rad psykiatriker, forskare och andra experter, känner jag ganska ofta till de experter som uttalar sig i ämnet. Och om jag själv inte gör det, vet personer i mitt nätverk allt som oftast vem det är.

Men varken jag eller någon annan hade hört talas om Soki Choi, åtminstone inte i de här sammanhangen. Någon kände igen hennes namn från hennes doktorsavhandling om sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm, som fick en del uppmärksamhet, främst i branschpress.

Vem var hon? Vad hade hon för grund för sina uttalanden? Och vad var det för bok hon hade släppt?

Jag bestämde mig för att granska boken till podden och ifall du vill höra granskningen finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailers med de första nio minuterna av respektive del finns i spelarna nedan . Om du istället föredrar att läsa granskningen har jag lagt ut kortare version av manuset nedanför spelarna.

Del 1:

Del 2:



Massiva evidens”

Boken heter alltså ”Kimchi och kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” och beskrivs så här av förlaget och författaren:

“Har vi lagt en massa tid, energi och pengar på mediciner, självhjälpsböcker, psykologer och andra terapier i onödan – när en enkel bajsöverföring egentligen var lösningen? Forskning visar nämligen att tarmbakterierna inte bara spelar en avgörande roll när det gäller vårt immunsystem. De verkar även spela en viktig roll i alzheimer, parkinson, autism, adhd, stress, ångest, depression med mera. […] Soki ger bevisade tips (Red: förlaget har efter granskningen tagit bort ordet ’bevisade’ här) på hur mat kan bidra med goda bakterier och därmed stärka ditt immunförsvar och din hjärnhälsa.”

I boken skriver Soki att maten nu ”intar den medicinska scenen”, och att “massiv evidens visar att fibrer och bakterier i mat inte bara spelar roll som förebyggande livsstilsmedicin, utan även besitter potential att behandla svårare åkommor som depression, alzheimer och autism”.

Hon riktar kritik mot läkemedelsindustrin både i boken och i intervjuer, som i podcasten Hälsosnack med Lotta och Victoria där hon säger:

– Och nu när man har upptäckt bakteriernas intelligens, alltså man behöver inte vara Einstein för att förstå att ja men det kanske har en viss påverkan, att du faktiskt får i dig massa nyttiga… bakterier, och jag kallar dem minidoktorer, för att ta bort deras taskiga rykte. Att liksom förstå att det här är dina egna doktorer som hjälper dig på plats i tarmen. Och så brukar jag också säga att tarmen är vår läkemedelsfabrik, vår egen, som har funnits i tre miljarder år, och du får så fantastiskt fina läkemedel utan biverkningar. Så valet är liksom att antingen så knaprar du de här pillren som har utvecklats sen 50-talet, av läkemedelsindustrin, och så får du massa biverkningar. Det är ju väldigt amerikanskt, att du har en bipacksedel och så har du alla biverkningar så friskriver de sig så här: ‘Jamen du kan dö på cupen, nu har vi sagt det, du får skylla dig själv’. Eller så har du din egen läkemedelsfabrik.

I min granskning riktar flera av Sveriges främsta forskare inom de olika områdena som boken behandlar kritik mot boken, författaren och bokförlaget Bonnier Fakta, eftersom de menar att boken är ovetenskaplig och vilseledande. Granskningen handlar delvis om läkemedel, därför vill jag först passa på att redovisa eventuella jävsförhållanden hos de forskarna som intervjuas i podden:

Ingrid Larsson sitter i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa men har inga kopplingar till läkemedelsindustrin, Christian Rück har inga jävsförhållanden att redovisa, Agnes Wold har grundat ett företag som heter Premune AB som är verksamma inom veterinärmedicin, och Flora Innovation AB som har patent inom allergiforskning, Göran Engberg har inga jävsförhållanden att redovisa och Lars Lannfelt är grundare och ägare i läkemedelsbolaget Bioarctic.

Jag har också intervjuat en colombiansk forskare och en kanadensisk, men inte kring läkemedel. Ingen som har medverkat i podden har heller fått betalt för det.

Jag har även kontaktat Soki Choi vid flera tillfällen. Hon vill inte ställa upp på en intervju. Jag har även erbjudit henne att svara på frågorna på mejl och att publicera samtliga frågor och svar oredigerade på sinnessjukt.se, vilket hon först gick med på, men när hon fick frågorna valde hon att avböja det med.

Frågorna finns i sin helhet på Sinnessjukt.se/soki, och berör mycket av det som nämns i podden, men även frågor om huruvida hon verkligen har forskat på Harvard, vilket inte har gått att få bekräftat eller dementerat av Harvard. Det finns dock inga vetenskapliga artiklar med hennes namn på från Harvard. (Red: hon hade aldrig forskat på Harvard visade det sig, vilket hon tog bort från sin hemsida direkt efter granskningen)

På samma sida finns dessutom en helt oredigerad version av mitt samtal med bokens förläggare Cecilia Viklund.

Patienten Hedvig

Det är den 20:e augusti 2018 som Soki Choi intervjuas av journalisten Susanne Axell i SVT-programmet Fråga Doktorn:

Du har ju skrivit en fantastisk bok om det här som har namn efter två saker som man kan äta faktiskt, vad heter den?

– Kimchi och kombucha. Och det kan man ju fråga sig varför, men jag tycker att de är en fantastisk symbol för den här bakterierika maten och de toppar ständigt den här psykobiotiska eller probiotiska listan på just den nyttigaste maten i världen. Sen kommer de från Sydkorea som är mitt andra hemland, och det är inte många som känner till det men de har faktiskt gått om Japan när det gäller att leva längst i världen.

Men jag tänker att vi har ju proppat i oss socker, antibiotika, och mat som inte kallas mat. Många ligger på äldreboende till exempel, får inte en värdig måltid ens en gång i vårt land. Hur påverkar det hjärnan och hälsan i hjärnan, tror du?

– Tror? Jag behöver inte ens tro, utan, man kan verkligen tydligt visa på den samlade forskningen att det är en otroligt förödande effekt, vi kan ju se just psykisk ohälsa som eskalerar, var tionde svensk knaprar mediciner.

Soki, som är ekonom med en bakgrund som IT-entreprenör och har forskat på organisationsförändringar inom sjukvården, får frågor om psykiska sjukdomar och neurodegenerativa sjukdomar, som Parkinson och Alzheimer. Journalisten Suzanne Axell kallar boken ”fantastisk” och ”världsomvälvande”. Efter intervjun toppar boken både Adlibris och Bokus bästsäljarlistor.

Susanne Axell är journalist och programledare för SVT:s Fråga Doktorn.

Flera poddlyssnare ser intervjun och tipsar mig om den. En av dem är Hedvig, en biologilärare som uppfattar intervjun i Fråga Doktorn som okritisk, berättar hon:

– Jag tycker att det mest förfärliga var att hon fick sitta helt oifrågasatt. Hon fick sitta och göra reklam för sin bok och Fråga Doktorn-personen, alltså hon som leder det (Susanne Axell), bara: ‘Ja, det knapras ju en massa piller’. Hon fick sitta där och göra reklam för boken, sitta där och säga: ‘det här botar depressioner’.

Intervjun med Hedvig i granskningen är gjord via telefon i januari 2019, från en sluten psykiatrisk avdelning där hon då har varit inlagd i två månader. Hedvig har nämligen själv stora problem med flera av diagnoserna som Soki skriver om i boken, till exempel depression och ADHD.

Jag frågar varför hon ville att jag skulle granska boken:

– För att jag blev så upprörd att hon fick sitta och berätta om dessa bakteriers verkan och att de botar depressioner, utan att bli ifrågasatt det minsta. Hon fick sitta och göra reklam för en bok och istället (för kritiska frågor) fick hon medhåll av programledaren, med orden ‘det knapras ändå så mycket piller’. Och piller kan ju rädda så pass många liv.

Har du själv haft användning av mediciner, var det därför du reagerade?

– Visst har jag haft användning av mina antidepressiva, det går ju inte att säga annat, eftersom jag har fått en uppsving, särskilt nu när jag äter Voxran. Jag tyckte mer att intervjun var farlig, att man så stort tog bort tabletternas betydelse, eftersom de kan rädda så pass många liv. Att inslaget kan få människor att inte vilja ta tabletter, särskilt när det sägs i ett sånt program som borde ha en ganska stor bas som Fråga Doktorn.

Flera personer har ju hört av sig till mig och tycker att Soki Choi bagatelliserar psykisk sjukdom. Varför tror du att de känner så?

– Därför att det här med kost och motion, det är det där vanliga: ’ja men ryck upp dig’ eller ‘ta en promenad eller börja motionera så kommer du må bättre’. Och så fort man har varit i det här läget själv eller har någon som står en nära som har det, så vet man att det är inte bara att ta sig i kragen eller äta rätt eller motionera mer. Det är ju liksom hjärnan som har fått en sjukdom, och det är farligt att inte ta psykisk ohälsa på allvar. 1600 självmord om året säger väl en hel del om att det inte är att leka med.

Flera tv-tittare anmäler intervjun till granskningsnämnden, som friar SVT och skriver att nämnden konstaterar att forskaren var en ”tillfälligt medverkande som var inbjuden i egenskap av expert”.

I intervjun framgår dock inte att Soki helt saknar utbildning i ämnena hon skriver om i boken. Hon är ekonom och saknar helt medicinsk utbildning. Hennes forskning berörde inte heller det boken handlar om, utan handlade om organisationsförändringar och fusioner av sjukhus.

Dessutom får tittarna aldrig veta, att Soki Choi i samband med att boken släpps har startat ett företag som ska sälja produkterna hon i intervjun rekommenderar mot bland annat Alzheimers och depression.

Susanne Axell ställer inte heller några kritiska frågor:

Du jag måste fråga dig, det här tyckte jag var så intressant med just när det gäller den psykiska ohälsan, du menar att man kan äta sig bort från de här preparaten, till och med alzheimers skriver du om. Det här är ju världsomvälvande?

 – Ja men det är klart det är. Och det är det, och i forskarvärlden (sker) en kapplöpning om vem som ska komma med den, ja, första upptäckten och det ena med det andra. Ska vi ta till exempel… ja, Alzheimer? Så är det en ganska nyligen studie där man tittar på svåra alzheimerpatienter i Iran och de fick då yoghurt med bakterier, och efter tolv veckor så hade de alltså fått 30 procent förbättrad kognition! Det som också är intressant med Alzheimer är att du också kan, till exempel genom att äta vanliga fibrer som finns i grönsaker och frukt, stimulera bakterier som producerar smörsyra, och den är väldigt antiinflammatorisk och har också visat sig förbättra kraftig minnesnedgång och andra funktioner i hjärnan.

Iran-studien

Den iranska alzheimerstudien återkommer Soki till i flera intervjuer. Hon listar den också som en av sina tio favoritstudier i ett inlägg på sin blogg.

Lars Lannfelt är alzheimerforskare på Uppsala universitet. Han är inte lika imponerad av den iranska studien:

– Hon är ju väldigt förrädisk och förförisk i sitt sätt att skriva, får man lov att säga. Skicklig skribent på många sätt, men det är ju väldigt löst alltså grundat alltihop. Det finns ju enormt mycket olika studier kring Alzheimers sjukdom som jag behärskar bäst, man kan skriva och visa vadsomhelst och hänvisa… för det finns ju alltid någon artikel eller någon uppsats som hävdar någonting. Det kan gå rakt emot… vad som helst, så att säga. Och sen har hon hittat någon artikel från Iran där de visar att probiotika har effekt, och den är extremt liten, patienterna är ganska svårt sjuka, och det är väldigt kort tid också. Det är otroligt osannolikt att man kan få så kraftiga effekter, säger vi som håller på med stora studier som… idag gör man ju aldrig studier kortare än arton månader.

Och den här var tolv veckor, eller hur?

– Ja, tolv veckor var det, och det var väl sextio patienter om jag minns rätt. Så det är helt, helt osannolikt, helt osannolikt.

Den här studien har ju blivit kritiserad i olika vetenskapstidningar också, urvalet var litet, uppföljningstiden kort, det var till och med så att åtta av försökspersonerna dog under de här tolv veckorna. En annan svensk forskare som jag pratade med, han sa att man hade kunnat bevisa precis vad som helst med ett så litet urval och så kort uppföljning, är det ditt intryck också?

Jaja, visst. Ja, absolut, absolut. Det är helt oseriöst att hänvisa till en sådan studie.

Trots att den blivit så kritiserad så kallar den här Soki Choi studien för en av hennes tio favoritstudier som har överraskat henne och forskarvärlden, vad säger det tycker du om hennes omdöme som någon slags vetenskaplig granskare?

– Nej, hon är helt omdömeslös, hon driver ju en tes här snarare än att försöka ta reda på vad som är sant så att säga. Så det är min uppfattning. Mitt allmänna intryck av hennes sätt att skriva är hon är väldigt opålitlig.

Lars Lannfelt har forskat på Alzheimers sjukdom i snart trettio år. 1992 upptäckte han en mutation hos en svensk familj, en mutation som leder till tidig utveckling av Alzheimers sjukdom och var startskottet för den forskning som 2018, alltså 26 år senare, ska beskrivas som ett av de största genombrotten inom alzheimerforskning någonsin.

”Hon är helt omdömeslös, hon driver ju en tes här snarare än att försöka ta reda på vad som är sant”

— Lars Lannfelt

Svenska och internationella medier rapporterar om det positiva beskedet från en klinisk prövning, en så kallad fas 2b-prövning, som är ett av de sista stegen innan ett läkemedel kan godkännas och börja produceras. Lars och kollegan Pär Gellerfors bolag BioArctic rusar på börsen, och både Lars och Pär blir i praktiken miljardärer på ett par dagar, trots att ett läkemedel som bäst kan lanseras först om ett par år.

Pär Gellerfors och Lars Lannfelt i Dagens Industri.

Lars Lannfelt är kritisk till både Sokis bok och tv-inslaget i Fråga Doktorn. Han menar att en person som inte är bekant med forskningsområdet lätt kan överskatta värdet av djurstudier. Till exempel den studie på möss som Soki skriver om i boken, som enligt henne visar att mjölksyrabakterier har positiva effekter på en rad alzheimersymtom hos möss.

Det är bara det att trots att Alzheimer hos människor är en komplicerad och mycket svårbehandlad sjukdom, menar Lars att alzheimerliknande symtom hos möss tvärtom behandlas framgångsrikt med nästan vad som helst:

– Om det här nu är transgena alzheimermöss, som vi också har använt oss av, så är det som så att man måste vara ganska försiktig med att tolka resultaten. En del av de här musmodellerna, de är oerhört lättbehandlade. Därför att analyten i hjärnan är väldigt lättlöslig, och då har det visat sig att nästan vad man än gör med dem, får en positiv effekt. Till exempel rödvin från Bordeaux har vissa franska forskare visat kunna ha väldigt god effekt på de här mössen. Så man måste vara väldigt försiktig med sina slutsatser.

De forskare jag talat med, de menar ju att det är precis det hon inte är, och du såg den här intervjun i Fråga Doktorn, där sitter hon och säger att man kanske ska börja med att dricka yoghurt och sådär när man är i fyrtio- eller femtioårsåldern, för att då på något sätt undvika Alzheimers när man blir äldre. Kan det inte finnas stora faror med att sprida en sådan här bild av Alzheimers? 

– Ja, det är fruktansvärt. Det är ju rena lögner tycker jag. Det är helt obelagt det hon säger, det är hypoteser möjligtvis. Att gå ut så kraftigt, skulle ett läkemedelsbolag gå ut sådär, då skulle de bli dömda i domstol för falsk marknadsföring. När man håller på med hälsokost och sådant där då kan man hävda vadsomhelst, det är liksom ett annat regelverk.

Jag antar att om man hör att yoghurt funkar mot Alzheimers, då kanske man inte gör andra saker som att ta de mediciner som kanske finns, eller gör andra livsstilsförändringar som man kanske har sett har effekt. Är det den typen av saker som skulle kunna bli farligt?

– Ja absolut, man kan ju förhindra en korrekt diagnos till exempel. Och det är inte bra. Det är ovederhäftigt, och det är skrämmande att svensk television visar sådant. Att de visar sådant på tv, det tycker jag är oerhört upprörande. Det är fruktansvärt, det är jättebra att du ägnar dig åt det här hörru. Hahaha, det är förjävligt! Ja, det är förjävligt. Jag ger dig allt mitt stöd, hörru.

Ett antal andra påståenden i boken saknar helt vetenskaplig grund berättar Lars. Till exempel ett stycke där Soki skriver att inflammationer är orsaken till Alzheimers. Enligt Lars är orsaken till Alzheimers en helt annan, och dessutom mycket välbelagd.

Det här är väldigt förrädiskt tycker jag. Det är ju väldigt välskrivet på många sätt alltså, och sen skriver hon, om man tittar på sidan sextiofyra högst upp i vänstra spalten: ’ny banbrytande forskning visar att inflammation snarare är en orsak till Alzheimers’ skriver hon.

Stämmer det då?

Nej! Det tycker jag absolut inte man kan säga. Det finns en inflammatorisk komponent i Alzheimers sjukdom, en ganska låggradig inflammatorisk komponent. Vi vet ju väldigt väl vad Alzheimers sjukdom uppkommer av. Alla de här neurodegenerativa sjukdomarna handlar om proteiner som börjar aggregera. I Alzheimers fall handlar det om amyloid beta som aggregerar och klumpar ihop sig och faller ut som plack. Vid Parkinsons sjukdom handlar det om ett annat ämne som heter alfasynuklein, som aggregerar och bildar Lewykroppar inne i nervcellerna.

Inflammationer är inte orsaken till Alzheimers om man får tro Lars Lannfelt, utan istället en av många konsekvenser av sjukdomen. Alzheimers påverkar kroppen på flera olika sätt som inte har något med själva grundorsaken till sjukdomen att göra, förklarar han.

Till exempel så är det långt ifrån säkert att alzheimerpatienternas avvikande tarmflora, som Soki också lägger stor vikt vid i boken, har någonting med sjukdomens orsaker att göra. Sådana observationer har lett alzheimerforskningen fel flera gånger tidigare.

Det är klart att tarmfloran skiljer sig säkert åt hos alzheimerpatienter om du tar en frisk kontrollgrupp, för hela kroppen förändras. Patienterna lever ju väldigt annorlunda, det påverkar ju alla möjliga saker. Det är därför epidemiologi ofta kan vara en ganska farlig vetenskap, för att man kan hitta saker där det är någon annan faktor, confounding factors som man säger, som man inte riktigt har koll på, och som ger ett resultat så att den här alzheimergruppen skiljer sig. Under många år var det ett väldigt snack om att D-vitamin orsakade Alzheimers sjukdom. Det handlade i grunden om att folk som höll på att bli dementa, de fick mycket sämre nutrition. De hade svårt att hitta till kylskåpet helt enkelt. Sådana faktorer spelar ofta in.

Det fejkade Hippokrates-citatet

Soki medverkar den 18:e september 2018 även i podcasten ”Lungcancerpodden”, som drivs av två lungcancerpatienter. Trots att hon helt saknar medicinsk utbildning ger hon råd om hur cancerpatienter bör äta:

Har du några tips för oss cancerpatienter, hur vi kan äta och dricka för att stärka vårt immunförsvar?

Jag tror att tipsen som samtliga som forskar inom det här området skulle se, de är ganska generiska, och det är… brukar jag säga, man kan se det som fyra F, för att bara komma ihåg någonting, det är att äta fiberrikt, mycket växtbaserad mat, hela frukter och grönsaker, och råa.

Sedan följer en samma utläggning om fermenterad, färgrik mat som hon återkommer till i alla intervjuer. Tipsen i Sokis bok handlar mycket om just maten, och främst hur den kan påverka våra hjärnor till det positiva. Bokens längsta och mest centrala kapitel heter till exempel “Låt maten vara din medicin”, en kortare variant av ett citat som hon återger i kapitlet, nämligen: “Låt maten vara din medicin och medicinen din mat”.

Citatet tillskrivs Hippokrates, som brukar kallas läkekonstens fader. Det här citatet kommer dock inte från Hippokrates.

Diana Cardenas är nutritionsforskare på El Bosque-universitetet i Bogotá, Colombia. Tillsammans med Jaques Jouanna, som är professor emeritus i grekiska och har skrivit flera böcker om Hippokrates, har hon i en studie visat att citatet inte bara är falskt, utan att Hippokrates och hans lärljungar tvärtom noga skilde medicin och mat åt. Jag ringer upp Diana på hennes arbetsrum i Bogotá för att fråga om citatet, och hon poängterar särskilt att det inte bara är ett falskt citat, utan även en missuppfattning:

It’s important to say that it’s not only a misquotation but a misconception, food is important to health and disease, and it’s a lot of scientific evidence about this relationship, but this phrase is not true. It’s a misconception because for Hippocrates he distinguished, or generally Hippocratic medicine, we can find difference between food and drugs or medicines or remedies. For the Hippocratic medicine, you can’t confound food and remedies or medicines or drugs.

Diana menar vidare att seriösa forskare alltid är noga med sina källor. Att använda citat utan källa är ”bad science”:

The researchers that are not looking at the source… good researchers are looking at the source of each phrase and each statement. So if you want to make a quotation, and if you want to reference some author, even if its Hippocrates, you can look for and exactly search… but everybody just put in ’Hippocrates’. It’s bad science, because you are not looking at the real source, the origin of the idea.

I det här fallet har Soki alltså inte gått till källan, och hade hon försökt göra det hade hon upptäckt att det inte finns någon sådan.

Att låta övertygelsen styra

Ingrid Larsson är klinisk näringsfysiolog och forskare på Sahlgrenska akademin i Göteborg och har läst ”Kimchi och kombucha”. Hon menar att Soki Chois bok dels innehåller en rad rena faktafel, till exempel att det felaktigt påstås att det finns ett rekommenderat dagsintag av inulin och att resistent stärkelse är bra för viktnedgång.

Ingrid Larsson, klinisk näringsfysiolog och forskare på Sahlgrenska akademin.

Förutom faktafelen, tycker Ingrid Larsson att Soki saknar kunskap och att hon har låtit sin egen övertygelse styra, snarare än vetenskapliga principer:

Boken bygger på ett väldigt skakigt underlag, kan man säga. Jag får uppfattningen att här är det en person som har väldigt mycket tro på det hon skriver, men som inte kan få ihop det vetenskapliga underlaget. Hon försöker få ihop det vetenskapliga underlaget med sin tro, men gång på gång märker man att här saknas kunskap i ämnet. Det hade varit helt okej om författaren hade skrivit en bok om kimchi och kombucha och recept och så kring det, utan att plocka in det här sambandet, eller de påstådda sambanden rättare sagt, mellan tarmfloran och sjukdomar som då enligt författarens uppfattning medieras av mjölksyrabakterier och så vidare.

”Gång på gång märker man att här saknas kunskap i ämnet”

Ingrid Larsson

Ingrid arbetar till vardags med behandling av vuxna med svår fetma på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där hon utvärderar och utvecklar fetmabehandling, och bedriver klinisk behandlingsforskning. Hon sitter även i Livsmedelsverkets expertgrupp för nutrition och folkhälsa, och har blivit utsedd till Årets dietist av Dietisternas Riksförbund.

Ingrids invändningar mot Soki är desamma som de andra forskarna jag intervjuar. Soki saknar kunskap, drar för stora växlar av djurstudier och vilseleder läsarna genom att använda sin doktorstitel i boken, trots att hon inte har doktorerat på det boken handlar om:

När man har en tes, som man ska bevisa med ett vetenskapligt underlag, så måste man vara så väl förtrogen med det vetenskapliga underlaget, och inte bara det: man måste ha kunskap i området. Som i det här fallet: nutritionell kunskap, det räcker inte med att veta att kimchi innehåller mjölksyrabakterier, man måste ha den stora bilden: både helikopterperspektivet på nutritionen, men också detaljerad fysiologisk kunskap om metabolism, fysiologi, anatomi. Särskilt viktigt är det när man rör sig i ett forskningsområde som är väldigt nytt, för då finns det mycket studier gjorda på cellkulturer eller djurstudier. Och så är det i fallet vad gäller tarmfloran, den största kunskapen vi har, det gäller djurstudier.

Ingrid förklarar att djurstudier visserligen är viktiga för forskare, men att de måste tolkas med stor försiktighet. Det är nämligen långt ifrån alltid så att resultaten från dem går att översätta till människor och människokroppens anatomi.

Djurstudier är vad vi kallar mekanistiska studier. Vi kan titta och studera mekanismer, och utifrån dem etablera hypoteser. Så vi kallar djurstudier hypotesgenererande studier. Men det betyder inte att om man finner en mekanism i en djurstudie, att det automatiskt kan översättas på människa. Om vi nu tar gnagare till exempel, möss och råttor, som är de vanligaste djurmodellerna. Möss och råttor är helt olika arter jämfört med människa, och i det ligger att det finns en helt annan anatomi. Om vi nu håller oss till tarmen, så finns det en helt annan anatomi i musens tarm, jämfört med människotarmen. Det finns andra metabola processer och fysiologin är också annorlunda.

Dessutom när vi pratar om olika bakterier, så finns det helt olika bakteriestammar i mustarmen, jämfört med människotarmen. Det är ju en av anledningarna till varför man gör studier på bakteriefria möss, alltså att man gör dem helt rena och sen tillsätter de bakterier eller bakteriekombinationer man vill studera. Men det betyder ändå inte att vi kan säga att vi överför resultat från djurstudier till humanstudier. Författaren har ju upptäckt detta, att det största vetenskapliga underlaget är från musstudier. Hon försöker då förklara hur resultat från djurstudier kan överföras till människostudier, men där faller de här resonemangen helt igenom.

På vilket sätt?

Därför att det är så stora skillnader, att vi inte kan översätta resultat från djurstudier med den förklaringen jag gav med anatomi och fysiologi och metabolism. Men också för att människan lever i helt andra förhållanden jämfört med möss som man har i burar. Särskilt viktigt blir det ju när man studerar psykisk hälsa. Man försöker göra möss med autistiska symtom, men det är ju inte autism. Man försöker få alzheimerplack i möss, men det är inte alzheimers sjukdom.

Det kapitlet i boken har jag reagerat allra mest på, just den forskningen och hur författaren uttrycker sig om samband mellan tarmfloran och olika sjukdomar och olika utvecklingar och stress och depression och ångest. Det är så förfärligt, i och med att patientgrupper med psykiska sjukdomar, det är de mest sårbara vi har inom hälso- och sjukvården. De är så utsatta dels på grund av sin sjukdom, och dels på grund av att de har en väldigt viktig läkemedelsbehandling, som är oerhört viktig för dem. Tänk om man då har en psykiatrisk sjukdom, eller man är närstående till en person med en psykiatrisk sjukdom, och så läser man att om man äter yoghurt och kimchi så kan man bli mycket bättre eller kanske till och med bli botad? Tänk om man då avbryter en viktig läkemedelsmedicinering, för att testa detta som låter så övertygande, på grund av att författaren också utger sig för att vara doktor? Hon är ju akademisk doktor, men inte inom detta området, och detta är ett djupt allvarlig etiskt problem. Inte att hon kallar sig för doktor, för det är hon ju, men hon är inte doktor inom det här området, och då ska hon inte skriva någonting om det i det här området.

Att använda sin forskartitel när man undersöker ett helt annat forskningsområde, det är vilseledande?

Absolut! Hade hon skrivit en bok om komplexa sjukvårdsorganisationer och kallat sig doktor så hade det varit helt okej, för då rör hon sig ju inom det området som hon har doktorerat i. Men att skriva en bok om medicin och hälsa och mat och nutrition och sjukdomar, det hjälper inte att man har en akademisk titel. Hon skriver ju också i texten att hon tack vare sin forskarutbildning, eller hur hon uttrycker det, så kan hon läsa vetenskapliga artiklar. Men det är inte samma sak att läsa vetenskapliga artiklar inom komplexa sjukvårdsorganisationer, som att läsa inom medicin eller psykiatri eller nutrition eller vad som helst.

Att kopplingen mellan tarmen och hjärnan verkligen är ett spännande forskningsområde ifrågasätter ingen av de experter jag talat med. Men om man ska skriva om ett nytt forskningsområde måste man vara försiktig menar de, värdet av nya och trendiga forskningsområden överskattas ofta, och inte bara inom populärvetenskapliga böcker och i media utan även i vetenskapliga tidsskrifter.

Detta kallas för publikationsbias, berättar Ingrid Larsson:

När man går in i ett nytt forskningsområde, så kommer det så väldigt mycket studier om allt möjligt i alla olika delar av det här forskningsområdet. Men det betyder inte att alla studier är korrekta, så när man har forskat ett tag, så upptäcker man att: ’jaha, det här var ju inte sant’ och ’den här metoden kanske inte fungerade på människa som på mus’. När man går in i ett nytt forskningsområde så finns det också någonting som vi kallar för en publikationsbias, som innebär att det bara är positiva studier som publiceras. Att negativa och nollstudier, där man inte finner något samband mellan det man undersöker och det man vill ha undersökt, publiceras inte lika ofta. Då blir det en skev bild av resultaten. Det här slipas bort med tiden när forskningsfältet blir mer etablerat och man ser att: ’jaha, det är det här spåret som verkar vara aktuellt’. Att skriva en sådan här bok i ett så ungt forskningsområde, det är mycket tveksamt. Och särskilt tveksamt är det när man är akademisk doktor.

Soki Chois doktorstitel

Ingrid Larsson återkommer flera gånger till att Soki Choi kallar sig för “Doktor Choi” i boken. Faktum är att nästan alla jag talar med som har läst boken reagerar på det här, trots att det egentligen inte är emot några regler. Soki Choi har en akademisk doktorstitel, hon har som ekonom doktorerat på sammanslagningen av Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Men doktorstiteln uppfattas av många som att en person är läkare, menar Jimmie Trevett, som är förbundsordförande i RSMH, en riksorganisation för människor med psykiska sjukdomar som har 8 000 medlemmar i 130 lokalföreningar över hela landet:

Jag tycker boken är vagt underbyggt med fakta och hon utger sig för att vara doktor, men är ju ekonomidoktor och inte någonting annat och detta kan missuppfattas. En sådan här bok som handlar om tarmfloran som lösning på många svåra psykiatriska tillstånd kan ge en helt felaktig bild och felaktig information, också farlig information till patienter och anhöriga om att detta kan lösa svåra problem. Detta kan ge vilseledande information och därför är det konstigt att det får speglas i morgon-tv i TV4 och i Fråga Doktorn, och stå oemotsagt av expertis som kan bemöta dessa påståenden, om att man ska äta några asiatiska rätter som gör att tarmfloran gör att du blir frisk och botad från svåra tillstånd, och att detta är lösningen på allvarliga problem.

Förutom patientorganisationen RSMH, är Sveriges läkarförbund kritiska till att Soki Choi och Bonnier använder sig av doktorstiteln i det här sammanhanget.

Thomas Lindén, ordförande i Sveriges läkarförbunds etik- och ansvarsråd.

Thomas Lindén, professor och specialistläkare i neurovetenskap och psykiatri vid Sahlgrenska universitetssjukhus, är ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd. Han menar att både författaren och förlaget agerar vilseledande i boken:

Det är inte förbjudet att göra så och jag tycker att man har ett moraliskt ansvar att inte vilseleda. Om man har doktorerat i medicinsk vetenskap, och är medicine doktor, men inte läkare, men marknadsför sig så gentemot allmänheten, så kommer allmänheten att uppfatta att man är läkare när man uttalar sig i medicinska frågor och det är vilseledande. Det tycker jag är ett moraliskt fel som den här personen gör då, hon lever nog inte upp till sitt akademiska instituts etiska standard. Sen tycker jag att bokförlaget har ett ansvar gentemot de läsare och kunder de vänder sig till, och borde vara medvetna om att läsekretsen uppfattar en sådan här presentation av författaren som att den är läkare, när personen använder titeln doktor och uttalar sig i medicinska frågor. Jag tycker att det är beklagligt att man inte på bokförlaget håller en högre etisk standard i den frågan.

”Det är beklagligt att man inte på bokförlaget håller en högre etisk standard i frågan”

Thomas LIndén, Sveriges läkarförbund

Thomas Lindén tror alltså inte att Soki Choi lever upp till Karolinska Institutets etiska standard, men Soki och Bonnier Fakta hänvisar ofta till hennes koppling till Karolinska Institutet i marknadsföringen av boken. I boken skriver Soki: “Jag vill också tacka Karolinska Institutet, för att ha utrustat mig med forskningskompetens. Utan min doktorsexamen i ryggen hade jag nog inte kunnat sammanställa över 400 vetenskapliga artiklar på så kort tid.”

Peter Andréasson är presschef på Karolinska Institutet. I ett mejl skriver han:

“Choi har förstås rätt att berätta för omvärlden att hon doktorerat vid KI eftersom det stämmer. Hon kan dock inte hävda att hon fortfarande är knuten till KI eller att hon har någon form av medicinsk examen från KI. KI är generellt inte positivt inställt till personer som på olika sätt använder sin examen eller annan relation till KI för att uppnå någonting som inte har relevans för denna relation eller som inte bygger på vetenskaplig pregnans. Det skadar vårt anseende som ett seriöst universitet.”

”KI är generellt inte positivt inställt till personer som på olika sätt använder sin examen eller annan relation till KI för att uppnå någonting som inte har relevans för denna relation eller som inte bygger på vetenskaplig pregnans. Det skadar vårt anseende som ett seriöst universitet.”

Peter Andréasson, Presschef, Karolinska Institutet

Men vad säger förlaget Bonnier Fakta om den här kritiken? Borde man inte ha förstått att läsaren riskerar att missförstå doktorstiteln?

Bokens förläggare på Bonnier Fakta heter Cecilia Viklund. Förutom ”Kimchi och kombucha”, varit ansvarig för andra kritiserade böcker som ”Food Pharmacy”, en bästsäljande bok på samma tema skriven av en copywriter och en statsvetare.

Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela bokteam) som helst ??? #förlagsfest #bonnierfakta #lycka #kimchiochkombucha #sömnsömnsömn #kallabad #starkhelalivet #stoltförläggare #party #photobooth

62 Likes, 4 Comments – Cecilia Viklund (@halsoforlaggaren) on Instagram: ”Lyllo mig – har ju hur många smarta, roliga och alldeles, alldeles underbara författare (och hela…”

Jag ringer upp Cecilia (till vänster på bilden ovan):

Alltså hon är ju inte läkare, men hon är ju doktor, och det där förklarar vi ju i… det står ju tydligt i texten om henne. Doktor Choi-boxarna är ju, där har vi satt ’Doktor Choi’ därför att det låter lite spännande, lite bra. Men vi har ju aldrig någonsin påstått att hon är läkare, och det är hon ju inte. 

Nej, just det. Men har hon någon medicinsk utbildning överhuvudtaget?

Nej, inte medicinsk utbildning. Hon har ju forskat och gjort andra saker. Hon är ju otroligt duktig på att läsa forskning och har varit intresserad av ämnet och läst mycket.

Men du tror inte att läsare kan missledas att tro att Soki är läkare när ni skriver ’Doktor Choi’, det är ju ändå en medicinsk bok tänker jag?

Hon skriver ju också i boken att hon inte är läkare, så det bör man ju inte tro, då har man ju inte läst. Och vi hymlar ju inte, vi skriver ju inte det heller i beskrivningen av henne. Det känner jag mig inte orolig för.

Fast hon skriver ju inte att hon inte är läkare? 

Jo, det gör hon, ’jag är inte läkare’ står på… jag kan ju inte exakt sida, men det finns med.

Jag har boken framför mig här, vart står det någonstans?

Jamen jag kan ju inte exakt sida, det måste jag ju få kolla upp då, jag sitter inte med boken framför mig.

Cecilia Viklund insisterar flera gånger på att man varit extra tydliga och skrivit ut att Soki Choi inte är läkare – allt för att undvika missuppfattningar. Detta stämmer inte, vilket Cecilia Viklund medger efter intervjun i ett mejl.

Ur mejlet från Cecilia Viklund.

Bland dem som tycker att det är fel att skriva ’Doktor Choi’ finns till exempel Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH, som ju representerar 8000 medlemmar i 130 lokalföreningar i landet. De menar att det här är vilseledande och allvarligt. Hur ser du på det?

Hon är ju de facto… alltså hennes titel är ju doktor, och vi vill ju absolut inte vilseleda någon, självklart. Men det är… det är hennes titel och det här är en populärvetenskaplig bok, där det inte känns speciellt kontroversiellt att göra det här. Och vi påstår ju som sagt ingenstans att hon är läkare, så det… jag tycker inte att det känns konstigt.

Nej, men jag tänker att gemene man förknippar kanske ordet doktor till läkaryrket, och särskilt kanske i en bok som handlar om just medicin och sjukvård?

Ja, fast hon måste ju kunna använda sin titel och det görs ju, alla som har den titeln använder ju den på olika sätt. Nej, jag tycker inte att det… jag tycker inte att det känns som ett problem, och jag hoppas ju att om folk skulle tro det när de har läst hela boken, vilket jag (skratt) inte kan förstå om de gör, att de i så fall hör av sig till oss.

Cecilia ser alltså inga risker för förväxling. Men i mejlet hon skickar till mig efter intervjun, skriver hon plötsligt: “När det gäller Sokis titel så har vi från början varit medvetna om risken för förväxling, och därför diskuterat det här flera gånger på förlaget under arbetet med boken.”

Jag har även talat med Läkarförbundet, och de är ju väldigt kritiska till att ni använder hennes doktorstitel i en medicinsk bok. De kallar det vilseledande och omoraliskt, och säger att det är beklagligt att Bonnier inte har en högre etisk standard än så. Vad tänker du om det?

Ja, det är ju synd att de säger så. Senast igår var hon och föreläste för ett stort antal läkare varav hon fick jättemycket spännande frågor, de uppmuntrade henne, hon har fått otroligt mycket positivt från just läkare om den här boken, så… men det är klart att uppfattas det så där, då ska vi naturligtvis fundera på det framöver. Det är ju ingenting som är… vi är ju verkligen inte ute för att… med något ont uppsåt. Tvärtom, vi vill ju bara sprida kunskap och forskning och hjälpa människor.

”Så ovetenskapligt det kan bli”

Förutom att Soki och Bonnier missbrukar den akademiska doktorstiteln så menar Ingrid Larsson, fetmaforskaren på Sahlgrenska, att det faktum att Soki ändå har forskat och ofta hänvisar till sin tid som forskare på Karolinska Institutet, gör att man kan ställa högre vetenskapliga krav på boken, än om någon utan akademisk utbildning skrivit den.

Jag har tagit mig för pannan nästan vid varje sidvändning. Hur ska man tolka det här? Hur ska gemene man och kvinna som läser det här tolka det? Ska man börja äta mjölksyrabakterier i tron att ens närstående med svår Alzheimer ska bli bättre? Eller om man själv har en psykiatrisk sjukdom. Det är det allra värsta, tycker jag, att den riktar sig mot en mycket sårbar grupp av patienter. Jag som forskare ställer mycket högre krav på en författare som har en akademisk utbildning, jämfört med om hon skulle skriva som vem som helst. Jag kräver av den här personen ett helt annat tänk, ett helt annat uttryck, en helt annan förmåga att tolka och översätta resultat från studier med alla dess styrkor och begränsningar, jämfört om jag skulle läsa en bok där författaren skriver att ’jag heter si och så, och jag är intresserad av det här området’.

Hon väljer studier med ett urval som är omdömeslöst, hon uttalar sig i ämnen som hon inte har forskat på, hon använder fejkade citat, hon försöker missleda med sin akademiska titel, och så kallar hon det här för vetenskapligt. Är det inte i själva verket själv motsatsen till vetenskap?

Ja, exakt. Det är så ovetenskapligt som det kan bli. Om vi går in på det etiska problemet, så sätter hon forskningen i en dålig dager, därför att hon skriver den här som forskare, eller som akademiskt utbildad. Men när vi diskuterar vetenskap så diskuterar vi dem inom mycket givna ramar. Vi vet hur vi ska uttrycka oss, vi vet vilka slutsatser vi kan dra från olika studier, mot bakgrund av vad det här är för typ av studie, om det är studier gjorda på cellkulturer i ett laboratorium, eller om det är djur, eller om det är människa. Sen så finns det många olika typer av studier man gör på människor, och från dessa kan man dra olika slutsatser. De här sambandsstudierna, som det mesta är (i boken) då, det största underlaget på forskning kring tarmflora, det är ju gjort på djurstudier och cellkulturer. Sedan den gruppen av humanstudier som finns, där är den största andelen observationsstudier, och där kan man inte etablera ett orsakssamband. Det kan man bara vid kontrollerade interventionsstudier. Det vill säga: man ger en viss diet, och så mäter man effekt. Eller man ger yoghurt och så mäter man effekt.

Men de allra flesta av de här studierna är så kallade observationsstudier, där man kan etablera ett samband men man kan aldrig säga åt vilket håll sambandet går. Det kanske är så, om jag ska ta ett exempel, att om en viss kombination av bakterier i tarmen har ett samband med en viss sjukdom, så kan det ju vara så att de som har den sjukdomen äter på ett annat sätt än personer som inte har sjukdomen. Det vill säga att sjukdomen medierar sammansättningen av bakteriekombinationen i tarmen, det är inte bakteriekombinationen i tarmen som medierar sjukdomen. Man kan inte etablera åt vilket håll de här sambanden går när man gör observationsstudier.

”Det är så ovetenskapligt det kan bli”

Ingrid Larsson

Precis som alzheimerforskaren Lars Lannfelt, menar Ingrid Larsson alltså att Soki Choi drar slutsatser om orsakssamband med vetenskapliga studier som grund, där forskarna redan innan studierna genomförts vet att man aldrig kommer att kunna etablera något sådant samband.

Det är helt enkelt inte det studierna är till för.

Livsmedel som medicin?

Men om det nu skulle visa sig att en viss typ av mjölksyrabakterier verkligen var effektiva mot svåra psykiatriska och neurologiska sjukdomar, vilka garantier finns det för att ett livsmedel innehåller exakt rätt bakteriestammar och i rätt dos? Hur vet man att bakterierna inte i själva verket har dött innan de når patienten?

Ingrid Larsson menar att det i princip är helt omöjligt:

Det saknas ju kontroll, det enda man då får lita på, det är ju vad som står etiketten, och det är ju inte säkert att etiketten överensstämmer med innehållet i en grupp livsmedel där det inte är kontrollerat. Det är ju det som är styrkan med läkemedel, de är utvecklade under lång tid, de är hårt kontrollerade. Man vet att står det 50 milligram på etiketten så är det 50 milligram i tabletten. Det är ju därför man kan ordinera och på så sätt veta vad det blir för effekt på det man vill behandla, om personen äter medicinen enligt ordination.

Att som författaren gå på läkemedelsindustrin och säga att den skulle förlora på den här kunskapen, så är det ju inte. Att de vill undanhålla kunskap om mjölksyrabakterier, det är ju bara humbug. Jag har för mig att det står i den här texten om läkemedelsindustrin att mycket av psykiatrisk sjukdom ska kunna behandlas med kost och meditation. Det är ju helt vilseledande. Och återigen: hon är inte medicinskt utbildad, men hon är akademisk doktor, som sådan ska man inte skriva på det här sättet. Man får inte skriva på det här sättet. Därför att man har ett ansvar, och det ansvaret stavas: etik.

I ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi att “maten intar den medicinska scenen”, men näringsfysiologen och dietisten Ingrid Larsson verkar alltså ta ganska lätt på den visionen.

Dessutom kan man fråga sig ifall livsmedelsindustrin verkligen är villiga att ta på sig det ansvar som den medicinska scenen för med sig? Elisabet Rytter är forsknings- och nutritionsansvarig på Livsmedelsföretagen, bransch- och arbetsgivarorganisationen för livsmedelsföretag i Sverige.

Det är nog en vision som hon kanske har och tror, men det kommer aldrig vara så att livsmedel kan ta över läkemedel. Jag kan möjligtvis tänka mig att det skulle kunna komplettera, inom vissa sjukdomar, i vissa fall. Det är ju en väldig skillnad på ett livsmedel, ett livsmedel är en biologisk massa som består av en otrolig massa olika ämnen, och med en viss biologisk variation, den är ju liksom inte exakt. Tittar du på läkemedel, då har du en substans riktad mot en sjukdom, bara det får en att förstå att de aldrig kan ersätta varandra.

Läkemedelsindustrin har ju helt andra kontrollkrav på sig, som ni inte har?

Ja! Vi har ju olika sorts kontroller: läkemedelsindustrin har ju kontrollen att det måste vara exakt det där ämnet i exakt den mängden, det är ju väldigt exakt uträknat för att till exempel förtunna blodet på exakt nivå. Den världen är ju inte vi i, vi däremot måste veta väldigt väl att vi har en säker livsmedelshantering, utan klimatgifter och bakterier. Att alla oönskade främmande ämnen inte finns där, och så vidare. Vi har ju mest lagar av alla industribranscher, jag tror att hälften av EU:s alla lagar och paragrafer berör livsmedel. Men de ser så olika ut, därför att det är två olika saker. Livsmedel är inte detsamma som ett läkemedel, tvärtom. Det är två skilda saker.

När det handlar om allvarliga sjukdomar där man behöver gå in med väldigt effektfulla läkemedel, om man nu vill uttrycka det så, så kommer inte en livsmedelsprodukt vara där. Då får man omforma den och göra den till det där standardiserade exakta läkemedlet. Och då har vi nog förflyttat oss bort en bit från där vi är i dag.

”Det kommer aldrig vara så att livsmedel kan ta över läkemedel”

Elisabet Rytter, Livsmedelsföretagen

Elisabet Rytter är själv associerad forskare på avdelningen för klinisk nutrition och metabolism på Uppsala universitet. Jag frågar vad hon tycker om boken i allmänhet, och det visar sig att hon har ungefär samma invändningar som de andra forskarna jag talar med:

Det här är ännu en i raden av böcker där disputerade (personer) ger sig på att skriva böcker om ett område som de inte har disputerat inom. Och det slår mig att de då har glömt bort det som man faktiskt ska ha med sig när man är färdig utbildad forskare: att lika mycket som man ska veta vad man kan, så ska man också ha en ödmjukhet inför vad man inte kan. Och Soki Choi är ju disputerad inom ett helt annat område än just tarm och mat och hälsa.

Elisabet Rytter, forsknings- och utvecklingsansvarig på Livsmedelsföretagarna.

Jag frågar också vad Elisabet Rytter tycker om den vetenskapliga nivån i boken:

Den är faktiskt ganska låg. Om man vet vad vetenskap är så använder man inte så här många överdrivna uttryck och ovederhäftiga uttryck, man drar inte så stora växlar av de studier man har läst. Och vad gäller de studier som författaren säger att hon har läst, 400 stycken som finns med i boken, det vet man mycket väl om man är forskare att då måste man faktiskt berätta hur man valt ut dem och sammanfattat dem. En transparent metodbeskrivning alltså, och den lyser med sin frånvaro.

Renlevnadsmänniskan Hedvig

Låt oss återvända till patienten Hedvig, biologiläraren som tipsade om Soki Choi i augusti. Hedvig berättar från den slutna psykiatriska avdelningen om sina egna kostvanor:

Jag tänker ju på att få i mig utav alla näringsämnen och sen proteiner och vitaminer och mineraler för att orka träna som jag gör. Sen kan jag äta onyttigt också för att det är gott, men inte i allt för stor mängd. Så mycket frukt och grönsaker och yoghurt och sådana saker. Sen första augusti har jag i stort sett helt slutat äta vitt socker också.

Och du har fortsatt träna under den perioden?

Japp. Lika mycket som vanligt. Jag springer och kör styrketräning. Jag springer typ femton kilometer tre gånger i veckan och så kör jag styrketräning tre gånger i veckan.

Vad springer du en mil på?

Nu senast sprang jag på strax under trettiofem minuter, men då har jag varit inlagd ett bra tag så att jag inte har kunnat träna på den nivån. Så … det går ganska fort.

Du har alltså uteslutit socker, du äter varierat, äter bakterierik mat som hon rekommenderar, och ändå så åker du in på psyket gång på gång. Hur länge har du varit inlagd den här vändan?

Jag har varit inlagd sedan mitten av november, och ska väl förhoppningsvis kunna skrivas ut nästa vecka. Så det är nästan två månader den här gången.

Soki skriver väldigt mycket i boken om just ADHD och depression och hur pass bra det här är mot de diagnoserna. Du följer omedvetet hennes råd, och nu har du varit inlagd i två månader, är det en

– Det är en korrekt beskrivning. Och jag har tidigare varit inlagd fyra gånger, på grund av depressionen och min sömnlöshet.

Hedvig är alltså, visar det sig, en renlevnadsmänniska. Yoghurt, frukt, motion och inget socker. Trots det fortsätter hon åka ut och in på psyket. Men innan vi kommer in på frågan om tarmflorans koppling till vår mentala hälsa, finns det anledning att titta närmare på bokens sydkoreanska tema.

Historierevisionism

Soki hävdar både i intervjuer och i boken att kombucha kommer från Sydkorea, som hon beskriver som sitt andra hemland. Men hur är det egentligen med det där: är kombucha verkligen sydkoreanskt?

I en intervju berättar kombucha-forskaren Ben Wolfe, som är mikrobiolog på Tufts University utanför Boston, att det i princip är omöjligt att fastställa vart ifrån drycken kommer ifrån:

– What we do know is that it was originally produced in parts of China as well as in Russia. It’s very very popular there and has been historically, many different families would have them in their kitchens and drink them. There’s various different names for them in different cultures, but how someone learned to make kombucha and that it’s a good thing, I’m not really sure. I mean, it makes sense that it would happen pretty spontaneously: if someone was making tea and then added sugar to it, if you leave it out, there are yeast and there are bacteria in the air that could colonize that if you’re in the right place. But when did that happen? When did people start purposely start cultivating it? What was the original kombucha in terms of which yeast or which bacteria? We don’t know.

Ben Wolfe säger alltså att kombucha sannolikt har sitt ursprung i Kina eller Ryssland, men att man inte kan veta säkert.

Var har Soki Choi i så fall fått uppgifterna om att Sydkorea är kombuchans ursprung?

I slutet av boken listar Soki Choi över 400 referenser, men anger inte från vilken studie respektive påstående i boken härstammar ifrån. Det är inte ovanligt att man gör så i populärvetenskapliga böcker, men det stora antalet referenser i just den här boken gör det svårt att kontrollera Sokis uppgifter.

Jag läser de åtta vetenskapliga referenserna som har ordet ’kombucha’ i titeln. I dem anges kombuchans ursprung inte överhuvudtaget i fyra av de åtta studierna. I två av Sokis referenser skriver man att drycken kommer från ’orienten’, det vill säga Asien eller österlandet. I ett av fallen anges Japan som ursprungsland, och i ett fall Kina.

Det verkar alltså råda stor osäkerhet om kombuchans ursprung även i de studier som Soki själv säger sig ha läst.

Men inte nog med det, ingen av källorna uppger just Sydkorea som ursprungsland.

Trots det skriver Soki Choi i boken att Japans kejsare Ingiyo led av magsmärtor och att han år 220 före kristus därför tillkallade sig den mystiske koreanske läkaren Doktor Kombu, som botade honom med kombucha-te. Detta kan dock inte stämma, för enligt det japanska kejsarhusets officiella hemsida, föddes kejsaren Ingiyo först år 412 efter kristus, det vill säga mer än 600 år efter händelsen Soki hänvisar till.

Släktträd över japanska kejsare hämtad från det japanska kejsarhusets hemsida (stavningen av Ingiyo varierar mellan olika källor).

Den studie bland Sokis referenser som, likt mikrobiologen Ben Wolfe och de flesta sajter på nätet, anger Kina som ursprungsland, är skriven av den numera pensionerade forskaren Edward Farnworth. Under 32 år forskade han på mat och nutrition, bland annat just kombucha och kefir, en annan asiatisk fermenterad dryck.

Edward Farnworth, pensionerad kanadensisk nutritionsforskare.

Edward berättar över telefon att eftersom kombucha inte är ett särskilt hett forskningsområde, så hör folk fortfarande av sig till honom och frågar om den studie som Soki Choi refererar till, som trots att den publicerades år 2000 fortfarande är den mest citerade av de förhållandevis få studier som finns.

Han medger att även om han och hans forskarkollega angav Kina som ursprungsland, så kan ingen veta säkert varifrån kombucha kommer ifrån:

– You know, a lot of these things were developed in countries and cultures that travelled a lot and whatever, so they picked something up and brought it home and called it their own. So the exact place where it started, I think probably would be very difficult to trace down. The same with yoghurt, the same with kefir, the same with a lot of things. Who started fermenting foods? It probably started in many places around the same time. So for one particular little case to say, you know: ‘we are the origin of kombucha’? Well, perhaps, perhaps. It would be hard to justify a claim where it came from without some really good scientific evidence, and I don’t think there’s an easy way of ever verifying those sort of statements for sure.

Jag ringer även koreanska fakulteten på Stockholms universitet och frågar om kombucha. En av lärarna, som själv bott i Korea, berättar att hon aldrig ens sett kombucha-te i Korea.

Förutom att Soki skriver att kombucha är sydkoreanskt hävdar hon även, både i boken och i ett antal intervjuer, att sydkoreaner lever längst i världen. Jag ringer till Statistiska Centralbyråns Avdelning för Befolkning och Välfärd, som berättar för mig att Japaner utan tvekan lever längst i världen. OECD, WHO och FN listar alla Japan som landet där folk har högst förväntad livslängd, och Sydkorea är som bäst nia på deras respektive listor.

WHO:s lista över länder med högst medellivslängd, Sydkorea på elfte plats.

Den studie som Soki hänvisar till i boken känner handläggaren på SCB till väl och förklarar att den inte handlar om vilket folkslag som lever längst i världen just nu, utan är en prognos om vilka folkslag som skulle kunna leva längst i världen i framtiden, närmare bestämt år 2030.

Att hänvisa till den är inte bara en överdrift, förklarar handläggaren, det är helt enkelt inte sant. Han menar att den typen av studier är helt opålitliga eftersom de nästan alltid visar olika länder. När jag själv läser studien ser jag att forskarna själva, i studien som Soki grundar sitt påstående på, understryker att deras prognosmodeller är förknippade med stor osäkerhet.

Utdrag från studien Soki Choi refererar till i boken angående Sydkoreaners livslängd.

Metchnikoff och bulgarers livslängd

Soki gör även andra kopplingar mellan lång livslängd och fermenterad mat. I boken och i intervjuer tar Soki Choi till exempel upp den ryske vetenskapsmannen Ilja Metchnikoff som fascinerades av bulgariska bönder, vars långa liv han enligt Soki “misstänkte berodde på den fermenterade mjölken, känd som yoghurt”.

Enligt forskaren Agnes Wold fanns det i själva verket helt andra skäl till bulgarernas osannolika livslängd.

– Det stämmer att Metchnikoff var i Bulgarien och träffade en massa människor som påstod att de var 102 år gamla, och han blev väldigt fascinerad. Men det visade ju sig att de inte hade någon folkbokföring. De hade tydligen haft något krig också där man kunde bli uttagen som soldat, och då gällde det att säga att man var för gammal eller så, för att slippa bli uttagen, det var något sådant. Det vet ju alla människor att man inte lever jättelänge i Bulgarien (skratt). Det gjorde man naturligtvis inte då heller, nej.

Agnes Wold, professor på Sahlgrenska akademin. Foto: Elin Lindström Claessen/GU.

Soki förklarar heller aldrig varför hon kopplar psykiska sjukdomar till lång livslängd i boken, och faktum är att det finns ett stort folkhälsoproblem i hennes andra hemland som hon inte nämner, som påverkar just medellivslängden negativt, och som dessutom är kopplat till psykiska sjukdomar: självmorden.

Den statligt finansierade tv-kanalen Arirang rapporterar om problemet i en av sina sändningar:

“Highest suicide rate among OECD member nations, Korea has maintained that status for well over a decade now, the government announced a new set of measures the number of the tragic incidents. Park Ji-Won outlines for us what they are: ’On average, 36 people per day commit suicide in Korea. That’s over 13 000 suicides a year, 25.6 suicides for every 100 000 people in this country. This figure is 2.5 times higher than the traffic accident death rate. And Korea has had the highest suicide rate in the OECD since 2003. Against this backdrop, the government aims to lower the suicide rate from 25.6/100 000 people in 2017, to 17/100 000 by 2022’.”

Självmordsvågen i Sydkorea de senaste decennierna har blivit en nationell angelägenhet. Förutom att så många sydkoreaner begår självmord varje år, har en rad kända sydkoreaner begått självmord, kulturpersonligheter som skådespelare och K-pop-stjärnor, men även politiker, till exempel landets tidigare president Roh Moo-hyun.

Roh Moo-hyun begick självmord 23 maj 2009.

Allt detta har sammantaget har gjort att frågan blivit ännu mer uppmärksammad och blivit prioriterad även på regeringsnivå.

Samtidigt som självmordsvågen pågår, berättar Soki Choi i svensk media om sydkoreaners bakterierika kök och hur nationalrätten kimchi vårdar sydkoreanernas hjärnor:

– Nu har man ju kunnat konstatera att det finns nästan hundra miljarder bakterier i ett gram kimchi, kan det finnas, så att om du tar det gånger två hundra, jag tror det blir två biljoner bakterier som du får varje dag. Så det är klart att de har ju fått en fantastisk tarm- och hjärnvård bara av att de har råkat få den här kimchin som är någon slags institution.

Förrädiskt om forskarvärlden

Mycket av Soki Chois budskap i boken handlar om tarmfloran. Agnes Wold, forskaren som menar att Soki har fel om bulgarers långa livslängd, är professor i klinisk bakteriologi med särskild inriktning mot normalflora på Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Hon tycker precis som Ingrid Larsson och Lars Lannfelt att Soki uttalar sig utanför sitt kompetensområde.

Jag tycker att det är väldigt förrädiskt sätt, hon pratar ju om att hon har lärt sig att forska på KI. Hon har ju doktorerat, men hon har doktorerat i ekonomi, och hon har naturligtvis lärt sig att i viss mån forska och skriva artiklar och så vidare. Det betyder ju inte att hon kan någonting om bakterier, eller immunsystemet eller än mindre om hjärnan förstås. Det är lite bedrägligt, för hon pratar så otroligt mycket om forskarna, att ’forskarna säger nu’ och ’forskarna är ense om’ och så där. Och så denna mängd av artiklar, och att hon har doktorerat på KI. Om man inte själv är förtrogen med det här så kan man ju lätt få intrycket av att hon har suttit med en massa mikrobiologiska, immunologiska forskare, hjärnforskare och psykiatriker på KI och snackat förtroligt med dem. Att de har diskuterat och kommit överens om att tarmfloran är sådan och sådan, ett organ och så vidare. Så är det naturligtvis inte alls, men det kan ju inte vara en slump att hon skriver så.

Agnes tycker att det är märkligt att Soki ser sig själv som ett språkrör för forskarvärlden, vilket ger oinsatta läsare intrycket av att det hon skriver i boken är konsensus bland experter i ämnet. 

På något konstigt sätt så anser hon att hon är en uttolkare av vad forskarvärlden säger, och jag förstår alls varifrån hon har fått det mandatet, att hon anser det då. Att forskarna är överens om ditten och datten. Hon har ju skrivit en kokbok? Hon får ju jättegärna (skriva en kokbok), om hon har fina recept på kimchi och någon annan koreansk specialitet. Det är ju jättetrevligt och så kan hon säga att: ’Åh, det här har vi ätit i Sydkorea, och vi tror att det var det här som räddade oss från SARS’. Javisst, kan alla säga då, det var ju en skojig anekdot, så kan man prova recepten och se om man tycker det är gott och så.

Förutom forskningen, undervisar Agnes i normalfloran på läkarlinjen, och arbetar dessutom kliniskt som immunolog och mikrobiolog på ett mikrobiologiskt labb på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Hon reagerar på att Soki Choi blandar etablerade sanningar med helt grundlösa teser som är svåra att motbevisa, men också på att språket i boken enligt Agnes signalerar att Soki själv har större insikt i ämnet än hon i själva verket har.

Det är det som de här lite charlatanerna lever på, att det är lika svårt att bevisa att något är fel som att bevisa någonting. Forskarna har inte tid att springa omkring och bevisa att SARS inte botades av kimchi, för det får man ju inga pengar för. Så då kan man påstå vadsomhelst. Hon har något försåtligt… ibland säger hon att ’ja, det behöver ju inte vara så här, vi får vara väldigt försiktiga, det är bara djurförsök, men om…’, och ’forskarna tror ändå’, och så vidare.

Så det är ju väldigt försåtligt gjort. En människa som inte kan forskning kan ju lätt tro att det här är en människa som har pratat med forskarna och är förtrogen med det här. Forskare pratar precis på det här sättet: ’det är så här och så här, men vi vet ännu inte, det är bara djurförsök’. Hon har ju lyckats, i viss mån, fånga upp det här forskarspråket. Men sen i nästa sekund är det onda och goda bakterier och brandbomber och så, då har hon ju glömt det då. Men jag tror att hon kan lura en del folk med det här.

I själva verket menar Agnes, att det för någon som verkligen kan området, snabbt blir tydligt att Soki inte har tillräckliga kunskaper i ämnet:

Jag kan bedöma mikrofloran och immunsystemet. Hon säger en väldig massa saker, mycket av det är fel. Men vad som är värre är det ångestframkallande budskapet om att man inte sköter om sina bakterier kan de förgifta oss. Det är förfärligt, det är klart att de inte kan det. Och än värre är att hon talar om autistiska barn, och att barnen fått diagnosen för att de fötts med kejsarsnitt eller fått en antibiotikakur. Det är fullständigt barockt! Och även om det vore sant, vilket det inte är, så är det väldigt hemskt att skriva sådant. Hon är ju inte psykiatriker eller mikrobiolog, hon kan inte uttala sig om detta. Och en som vore det skulle ju inte skriva på det här sättet.

”Hon är ju inte psykiatriker eller mikrobiolog, hon kan inte uttala sig om detta. Och en som vore det skulle ju inte skriva på det här sättet.”

Agnes Wold

Tarmfloran och autism

Flera personer med autism hör av sig till mig om boken efter intervjun i Fråga Doktorn, men även föräldrar till barn med autism. Autism och andra neuropsykiatriska diagnoser som ADHD är ett känsligt ämne, menar de.

De här diagnoserna omges nämligen av mycket fördomar och misstroende från omgivningen, men också välvilliga tips från människor som själva inte har diagnoserna, eller lever med någon som har det. Även människor som helt saknar psykiatrisk kompetens har ofta åsikter om orsakerna till neuropsykiatriska funktionsvariationer, eller om hur man kan lindra eller bota dem. I de åsikterna ligger också en värdering, menar personerna jag talar med, om att diagnoserna är ensidigt negativa vilket även många personer som verkligen haft problem med diagnoserna vänder sig emot.

Under intervjun med Agnes Wold återkommer hon gång på gång till olika påståenden i boken om framför allt autism, som hon reagerar på. Som att Soki påstår att forskning visar att stress, diabetes och fetma kan trigga igång autism hos sitt barn via sin tarmflora:

Det stämmer inte och det är fruktansvärt att säga så här, fruktansvärt! Jag får ofta mejl och tweets från framför allt kvinnor som tror att de åsamkat saker och ting hos sina barn, till exempel genom att säga att det beror på att de inte har ammat och så. Det som är hemskt, är att även om de vet det (att det inte stämmer), så är det så att när man är gravid och förälder så har man en enorm beredskap till panik och ångest och katastroftänkande gällande sitt barn. Så det är väldigt, väldigt, väldigt hemskt att säga så här till folk. Vi som inte är gravida och inte har autistiska barn kan ju säga att det förstår du ju att det inte är så, men om är i den sitsen… du skulle kunna ha doktorerat i mikrobiologi och veta att det är helt fel, men har du ett autistiskt barn så blir du helt knäckt av sådant här.

”Det är väldigt, väldigt, väldigt hemskt att säga så här till folk”

Agnes Wold

I boken skriver Soki även att det är vida känt att risken för att få autism är högre bland de barn som har fötts med kejsarsnitt, jämfört med dem som har fötts med vaginal förlossning, och att allt fler forskare tror att det måste bero på att barn födda med kejsarsnitt inte får i sig tillräckligt mycket goda bakterier.

Agnes Wold menar att Soki har rätt i att barn som föds med kejsarsnitt oftare får en autismdiagnos. Men hon menar dels att det är en relativt liten skillnadungefär tjugo procent men framför allt, att Soki har helt fel i att forskarvärlden tror att det beror på bakterierna.

Att det skulle vara just bakterierna, det finns ju kanske med på listan, men det är absolut inte så att några forskare är ense om detta. Tvärtom, det är en liten överrisk och den vet man absolut inte vad den beror på. Det finns många mycket mer troligare förklaringar än att det skulle handla om någon tarmflorerubbning.

Att tarmfloran hos barn som fötts vaginalt påminner om mammans vaginala tarmflora, som domineras av goda bakterier, stämmer inte heller:

Några goda bakterier har jag aldrig hört talats om. De är ju så att vi har en normalflora i slidan som består av mycket lactobaciller bland annat, och de passerar naturligtvis över till barnet om barnet föds den vägen. Men det vet man ju väldigt väl att de bakterierna kan ju inte överleva i tarmen, de är inte anpassade till en tarmmiljö. Så barnet får absolut inte mammans vaginalflora, barnet kanske har det första dagen eller så, och sedan kommer de att konkurreras ut av andra bakterier.

Soki skriver i boken att färre än hundra bakteriearter orsakar infektionssjukdomar hos människan, medan tusentals är ofarliga och till och med livsviktiga för oss. Även i intervjuer berättar hon om vilka bakterier som är goda och vilka som är onda.

Enligt Agnes Wold är en sån här uppdelning missledande och felaktig.

Ja, jag skrattar. Nu hann jag inte det, men jag skulle gå ner och titta på vårt labb här, hur många hundra bakterier som vi diagnosticerad som kan ge infektioner. Det är naturligtvis inte bara hundra, det är många många hundra som kan ge en infektion. De flesta infektioner orsakas av 40-50 bakterier kanske, men det finns ju otroligt många saker du kan få infektioner av. Det beror ju mycket på hur frisk du är i övrigt. Här på sjukhuset har vi högspecialiserad vård med transplantation och personer som kan få starka immunnedsättande mediciner för att inte stöta bort organ, och då kan du bli sjuk av till exempel lactobaciller då, som skulle vara så goda. Det är naturligtvis jätteovanligt med tanke på hur mycket människor som har lactobaciller, men att de skulle vara goda, det är ju jättekonstigt.

De onda bakterierna sprider sig enligt Soki Choi inte bara vid kejsarsnitt, utan även via bröstmjölksersättning. Hon skriver att förekomsten av autism och ADHD har ökat dramatiskt och att det kan bero på att man matar spädbarn med bröstmjölkserättning, vilket i sin tur kan ge sämre tarmflora.

Enligt Agnes Wold är Soki Chois resonemang felaktigt i flera led:

Det är också så fruktansvärt hemskt att skriva något sånt. Det är så hemskt att det är inte klokt. Jag har kämpat mot att man i vården säger att barnen får allergi om man inte ammar dem. Men det här är ju sju resor värre, att säga att ens barn har fått autism för att man har fått flaska, det är så hemskt att jag vet inte vad. Men det är naturligtvis inte så: för det första så har ju inte autism och ADHD ökat i förekomst, utan det som har ökat är hur ofta man ställer diagnoser. Det kan du prata med någon annan som kan mer om, men det är helt klart bevisat, i bland annat Sverige.

Om hon tror att man ammade mer för trettio år sen så har hon helt fel. Man ammade mycket på 40- och 50-talet, sen gick det ner på 60-talet när man fick de nya bra produkterna, och man gjorde en väldig reklam för det. Då sjönk amningen väldigt mycket. Den var som lägst 1973 i Sverige, då var det 20 procent som ammades tre månader eller mer, 30 procent som ammades två månader eller mer. Så den stora majoriteten av alla barn som är födda i mitten på 70-talet, de är uppfödda på flaska helt enkelt. Så om hon tror att de här diagnoserna har ökat, så beror det i så fall på att de ammas för mycket (skratt). Man ammas mycket mer idag än på 70-talet.

”Det är fruktansvärt hemskt att skriva något sånt. Det är så hemskt att det är inte klokt.”

Agnes Wold

Förutom amningen menar Soki Choi att sydkoreansk fermenterad mat och annan bakterierik kost kan fylla en central funktion vid autism. Hon skriver: ”Den stora frågan är om vanliga mjölksyrabakterier intagna via maten eller som kosttillskott också kan fungera på så pass allvarliga neuropsykiatriska tillstånd som autism. Svaret är faktiskt ja!”. På ett annat ställe i boken skriver hon: ”Huvudbudskapet är snarare att sammansättningen av tarmfloran verkar spela en central roll i autism”.

Inte heller det här stämmer enligt Agnes Wold.

Det är en total missuppfattning, den är säkert väldigt medveten. Autism är ett tillstånd i hjärnan, som alla psykiska sjukdomar och neurofunktionshinder. Vi har en massa nerver som styr tarmen naturligtvis, som styr motorik och hur den tar upp saker och utsöndrar. Det är väldigt känt att barn med autism har mycket mag-tarmproblem, framför allt förstoppning och liknande saker. Blir du förstoppad så får du en något ändrad tarmflora, det är ju inte jättestor skillnad, men du får lite mer av vissa bakterier och lite färre av andra.

Så det är sant att austistiska barn har lite annan sammansättning på tjocktarmsfloran, vilket med all sannolikhet beror på att de ofta har förstoppningssymptom. Det är också väldigt förfärligt att påstå att man skulle bota dem med lactobaciller eller mjölksyra eller surkål, det är ett hån mot de här stackars föräldrarna och deras stackars barn. Det är så hemskt för naturligtvis är man desperat i sådana här lägen, och man provar allting, det är väldigt fräckt att utnyttja sådant.

Faran med att varna för antibiotika

Soki Choi och Cecilia Viklund på Bonnier Fakta kallar bokens innehåll för ”spjutspetsforskning”, och understryker vikten av att den nya forskningen når allmänheten. Men de forskare jag talar med återkommer istället gång på gång till vikten av att låta forskningen ha sin gång, och att man alltid måste verifiera forskning innan den når allmänheten.

Agnes Wold är inget undantag. Hon kommer in på ämnet när jag frågar henne om en passage i boken, där Soki skriver att koloniseringen av tarmbakterier under barnets första tre år är oerhört viktig, och att det sammanfaller med den tidiga utvecklingen av hjärnan, vilket gör att antibiotika och kejsarsnitt kan försämra barnets hjärnkapacitet för livet.

Det är fruktansvärt att säga något sånt. Det är klart att det inte kan. Det är fruktansvärt. Det finns ju bakteriefria djur, som du kan uppgöda i isolatorer och hålla dem bakteriefria. Jag har aldrig hört talas att de skulle ha något fel på hjärnan. Alltså, de är mycket piggare än andra råttor, jag har ju jobbat med dem: de är jättesvåra att söva till exempel. Så har de lite lägre kroppstemperatur och så, och det beror väl på att de inte har några bakterier – som skapar en viss liten inflammation i kroppen – så nära oss själva. Det är bara en liten tunn slemhinna som skiljer. Det kommer in bakterier då och då, vi har lite inflammation.

Varför det skulle vara bra för hjärnan med bakterier, det kan jag verkligen inte begripa, det är liksom helt obegripligt. Jag tycker så otroligt illa när man tar grejer som är i sin linda och kan vara intressant att hålla på med, och börja snacka om att barn får hjärnskador om de äter antibiotika. Det är förfärligt. Folk måste få forska i lugn och ro på saker och ting som bakterierna sysslar med i tjocktarmen utan att någon människa skriver en bok och säger att om man äter antibiotika så får man skador på hjärnan. Det är väldigt hemskt.

”Folk måste få forska i lugn och ro på saker och ting som bakterierna sysslar med i tjocktarmen utan att någon människa skriver en bok och säger att om man äter antibiotika så får man skador på hjärnan. Det är väldigt hemskt.”

Agnes Wold

Det finns stora faror med att varna för antibiotika, särskilt när det gäller småbarnsföräldrar som ofta är osäkra och rädda för allt som kan tänkas skada barnet, menar Agnes Wold. I boken skriver Soki återkommande om just antibiotika. Till exempel skriver hon att forskning visar att barn som behandlas med antibiotika under de tre första levnadsåren får betydligt lägre mångfald av tarmbakterier.

Även här förkastar Agnes Wold resonemanget kategoriskt. Faktum är att Agnes själv har forskat på just det här området.

Det stämmer ju inte. Nej, nej, nej, nej. Alltså antibiotika… det är ju också så okunnigt, för det finns ju en massa olika sorters antibiotika och de slår på olika bakterier, och så brukar man prata om antibiotika med smalt spektrum, som bara dödar vissa grupper, och antibiotika med brett spektrum, som tar död på väldigt många olika bakterier.

Om vi tar den vanligaste antibiotikan som man använder: penicillin. Jag har ju forskat på detta, vi har tittat på tarmfloran hos barn, alltså spädbarn, om det blir någon skillnad om de äter antibiotika eller inte. Och då kan man säga att på svenska barn, där såg man absolut ingen skillnad på barn som ätit antibiotika och inte. På italienska barn såg man vissa skillnader, och det är ju så att de italienska barnen får antibiotika med lite bredare spektrum när de har öroninflammationer och så vidare, och då får du lite större rubbningar i floran. Men det är klart att sen så efter några veckor och månader, då har du ju plockat upp nya bakterier, så då… det är alltid fullt i tarmen så att säga, slår du ut några (bakterier), så kommer andra att breda ut sig där istället. Är det något man inte behöver oroa sig för så är det att det ska bli tomt i tarmen, för det blir det inte. Det är ju helt… nej, usch!

Eftersom små barn har en ökad risk för infektioner, kan ett ogenomtänkt och obalanserat budskap kring antibiotika få fatala effekter, menar Agnes.

Man ska ju naturligtvis inte äta antibiotika i onödan, men antibiotika är ju livräddande. Till exempel: små spädbarn har ju mycket högre risk att få svåra bakteriella infektioner än senare i livet, och det kan ju gå väldigt snabbt, de kan bland annat få urinvägsinfektioner. Vuxna har ju urinvägsinfektioner, man blir kissnödig och tråkiga symtom, men hos ett litet barn kan det här gå upp i njurarna och bli väldigt mycket farligare. Då måste de in och få antibiotika, och det är ju relativt tuff antibiotika, men herregud, det är ju livräddande!

Det är ju förfärligt, tänk om någon människa skulle låta bli att åka till sjukhus för att någon människa säger att man ska äta kimchi istället, eller att det är jättefarligt och att vi inte ska ha antibiotika? Tänk om det kommer in ett barn som fått en njurinflammation, för att de fått upp just en tarmbakterie i urinvägarna, vilket inte är så ovanligt hos små barn. Och så säger läkaren att nu ska vi sätta in antibiotika. ’Nej, nej, nej, då blir det oordning i tarmfloran så att de får fel på hjärnan’. Det är ju förfärligt! Alltså, det är ju jätte-jätte-jätte-jätteviktigt att man äter antibiotika om ett barn har fått en farlig bakteriell infektion. Sedan om tarmfloran blir lite rubbad, ja, det är väl tråkigt kanske, men det är smällar man få ta. Det går ju inte att jämföra med faran av att inte behandla med antibiotika när du har en riktig bakteriell infektion, det är ju jätteviktigt.

“Men framför allt så känner jag mig otroligt rörd för jag toppar även Hans Rosling, som för mig är en otroligt viktig förebild, inspiratör, och jag känner att jag liksom går med bebissteg i hans spår och jag gör verkligen bara mitt bästa för att fortsätta utbilda folket i folkhälsa”

Soki Choi

Symbiosen mellan människa och bakterier

I en intervju i podden ”Lära från lärda” beskriver Soki västerlänningars kostvanor som skadliga för tarmfloran:

Maten du äter speglar ju direkt sammansättningarna av de olika bakterierna, så äter du en massa skräpmat, eller ja, klassisk västerländsk mat med mycket mättat fett och socker i jag kallar det för McDonald’s-mat så får du en McDonald’s-flora, som består just av väldigt mycket… alltså då får du en bakterieflora som blir väldigt ohälsosam och sjukdomsalstrande.

Enligt Soki Choi är förhållandet mellan människan och bakterierna en slags symbios, där vi ger bakterierna husrum och bakterierna i utbyte sköter viktiga kroppsliga funktioner åt oss. Hon beskriver bakterier som livsviktiga och utvecklingen inom forskningen som en ”bakteriell revolution”.

Agnes Wold menar att det här är en felaktig bild av både forskningsutvecklingen och förhållandet till våra magbakterier.

Allt snack om att de hjälper oss, att det skulle vara en bakteriell revolution, det stämmer inte alls. Den stora bakteriella revolutionen skedde i slutet av 1800-talet då man upptäckte bakterierna och alla sjukdomsframkallande bakterierna, och lärde sig att odla dem och så. Sedan på 60-talet lärde man sig att uppföda djur helt utan mikroorganismer, bakteriefria djur, bland annat i Stockholm. Bengt Gustavsson hette den professorn. Han beställde, från Alfa Laval tror jag, stora isolatorer i rostfritt stål där de här djuren får leva hela sitt liv. De måste förlösas med kejsarsnitt inne i isolatorn och så får de äta steriliserad mat och dricka sterilt vatten och så vidare. Då kan man hålla dem bakteriefria ett helt liv. Och då har man undersökt dem jättemycket, och det är inte alls så att de mår dåligt, utan de lever faktiskt längre. Man får ge dem lite K-vitamin tror jag, för det tillverkas av tarmfloran. Men annars mår de jättebra, och lever som sagt längre. Så det är inte alls som folk säger att det är en symbios mellan oss och floran, utan de lever på oss.

Agnes förklarar också att nedbrytningen av födan inte alls fungerar så som Soki beskriver det.

Sen påstår hon, jag vet inte vad hon fått det ifrån, att man har outsourcat nedbrytningen av proteiner och fetter till tarmfloran? Det är ju helt rubbat. Nästan all digestion, alltså att man bryter ner födan, det sker ju först i magsäcken och sen i tunntarmen, och där absorberas det ju till 99 procent. Det enda som inte absorberas där, det är ju de här så kallade fibrerna då, resistent stärkelse och så, men naturligtvis sköter vi själva om vår matsmältning till 99,9 procent, med enzymer som kommer från bukspottskörteln som bryter ner fett och proteiner och så.

Eftersom tarmfloran är så viktig för kroppens funktioner och vår förmåga att undvika och lindra eller behandla sjukdomar, så är det enligt Soki Choi väldigt viktigt att ta hand om tarmfloran. Hon skriver att “om du börjar mata svamparna med skräp som socker kan de övergå till en mer aggressiv form och skada dig”.

Här blir det tydligt att Soki inte förstår hur kemin i våra tarmsystem fungerar, säger Agnes:

Det är ju väldigt skojigt. Där har du verkligen världens största myt, därför att socker absorberas ju till hundra procent uppe i tunntarmen. Det kommer inte en molekyl socker ner i tjocktarmen, det är så extremt komiskt, den här tanken liksom att tjocktarmsbakterierna skulle bry sig om ifall du äter socker eller inte.

Det är väldigt skojigt, för hon skriver också att det är så bra med bakterier för de kan bryta ner fibrer. Det är ju helt sant, bakterierna lever på fibrer, som de klipper sönder, men vad blir det av dem då? Jo, det blir ju socker! Fibrerna är ju långa kolhydrater, alltså sockerserier som sitter ihop. Hon tycker ju att fruktos är något fruktansvärt, man dör ju nästan av det, levern pajar ihop. Det är ju lustigt, för samtidigt älskar hon ju fruktooligosackarider som finns i pektin och frukter och så där och det blir ju fruktos när tarmfloran har spjälkat dem! Så jag tror inte hon kan så mycket om kemin direkt här.

Förutom gravida, människor med autism och småbarnsföräldrar, skriver Soki att tonåringar specifikt bör vara extra uppmärksamma på sin tarmflora, och att mat, stress, sömnbrist och alkohol kan leda till en kraftigt försämrad tarmflora. Hon menar till och med att den dåliga tarmfloran i sin tur kan förvärra tonåringens ångest och depression.

Stämmer det här?

Nej, men däremot om de läser den här boken så kan de ju verkligen förvärra sin ångest och depression. Det är klart man inte ska vårda sin tarmflora, det är väl det absolut dummaste av allting man någonsin skulle kunna komma på att tänka att ägna sitt liv åt, säger Agnes Wold.

Men det är ju hela tesen med boken?

Jo, jag vet det. Men nu gjorde man ju studier… eftersom jag har forskat på tarmfloran sen 80-talet, då gjorde man ju riktiga ordentliga studier på den tiden. Man gjorde så kallade crossover-design-studier: man tog folk som var i princip strikta vegetarianer, och sådana som bara åt kött, och med stor möda odlade man deras tarmflora, vilket var ett enormt jobb på den tiden. Och sen fick de byta mat så att vegetarianer fick äta kött, och de andra fick äta vegetariskt. Och i princip behöll de sin flora.

Det är ju lite mysterium med tarmfloran, för dels är det ju så att den byts ut hela tiden, du har ju nya stammar, men lik förbaskat så om du tittar på det totala mönstret så behåller en människa ganska mycket samma sammansättning av de här tarmbakterierna. Det är lite konstigt kan man tycka, men det har inte så jättestor betydelse om du äter ditten eller datten.

Man har ju gjort sådana studier. Bland annat så finns det ett ämne som heter inulin som finns i sockerbetor. Jag tror att det var EU som hade pengar, det blev en sådan restprodukt från sockerbetor, och då var det någon som hittade på att det kunde man slå mynt av, och ge till folk. För just bifidobakterier då, de älskar inulin, och då hade man en stor forskningsstation i England, och man stoppade i folk så mycket inulin, det finns i kronärtskockor och jordärtskockor också. Och då kunde man ju pressa upp mängden, vi har ju alla bifidobakterier i vår tarmflora, men det är klart att om du verkligen matar dem med en massa sådana här betavfall så kunde du få bifidobakterierna att kanske dubblas i antal, och så någon stackare som inte åt inulin blev väl nedpressad istället, men vad skulle det vara bra för?

Det är den här idén att det finns en tarmfloresammansättning som är bättre än någon annan, och det är ju ingen som har kunnat visa det. Det skulle ju kunna vara så att några tarmbakterier är mycket elakare än andra, och några är lite till och med nästan goda, men det är ju ingenting som vi känner till idag, det kanske vi känner till om 30 år. Sen är nästa steg hur vi ska kunna påverka detta? Det är nog väldigt väldigt svårt. Men det är ju absolut inte så att du idag vet någonting om att tarmfloran ska se ut så här: A, B, C, D, E, F, G — och om du äter X, Y och Z, så kommer det att ske. Absolut inte. Av alla viktiga saker att ägna sig åt, till exempel klimatet, sina grannar, sina barn och så vidare, så är din egen tarmflora det absolut sista på jorden du ska ägna någon energi åt. Jag tycker att det är rent upprörande alltså, bortskämda västerlänningar ska sitta och kontemplera sin tarmflora, det är verkligen too much.

”Det är klart man inte ska vårda sin tarmflora, det är väl det absolut dummaste av allting man någonsin skulle kunna komma på att tänka att ägna sitt liv åt”

Agnes Wold

Boken innehåller enligt Agnes Wold innehåller väldigt mycket felaktigheter, alla fick inte plats i granskningen, men en längre version av intervjun finns att lyssna på där Agnes går igenom boken mer grundligt.

Flera felaktigheter om bröstmjölk

Till exempel stämmer det inte att 80 procent av immunsystemets celler sitter i tarmen, som Soki skriver i boken. Den siffran härstammar från en studie från 80-talet och Agnes menar att även hon själv trodde att det var så det låg till på den tiden, men att detta har motbevisats sen länge.

Sokis påstående om att bröstmjölk innehåller fibrer, kallar Agnes för skrattretande och helt felaktigt, och även föreställningen om att bröstmjölk göder goda bakterier, vilket är helt fel enligt Agnes eftersom bröstmjölk är väldigt tuff mot bakterier, något som innebär att man har betydligt färre bakterier när man är ammad. Idén om att bakteriell mångfald är bra för både knopp och kropp, som Soki skriver i boken, har inte heller mycket för.

Nej, nej. (skratt) Absolut inte.

Jag frågar också om så kallade LPS-molekyler, som Soki skriver mycket om i boken. Agnes förklarar grundligt vad LPS-molekyler är (hela utläggningen finns i intervjun), men det är inte lätt att hänga med. Det verkar dock som att Agnes menar att Soki har fel i det mesta vad gäller den här typen av molekyler.

Ja, det kan man säga. Allt det här med LPS:et, förutom att det finns LPS, det är ju snurrigt.

Rent generellt är Agnes Wold alltså långt ifrån lika optimistisk inför bakteriernas kraft som Soki Choi är. Soki menar att forskarna till och med har enats om att tarmfloran uppfyller kriterierna för ett kroppsligt organ, och att tarmfloran tillsammans med tarmen numera kallas för vårt nya ”superorgan”.

Ja, det var ju också väldigt skojigt. Det går ju inte till så att citat ’forskarna enas’, det finns liksom inte på kartan. Det är många som tror att det är så: att man sitter och röstar att ’nu har forskarna kommit fram till’. Så förhåller det sig liksom aldrig. Det finns ju en oändlig mängd olika små segment man kan forska på, till och med inom medicinen. Det är klart att om du råkar forska på tarmfloran, vilket även jag har gjort, då är det klart att det lilla gänget gillar att ha på sina Powerpoint-bilder att ’Åh, tarmfloran väger 1,5 kilo och har tio gånger fler celler än i människokroppen, det är som ett organ!’ Jag menar, det kan du skriva på dina Powerpoint-bilder, och alla de som sitter på kongressen kommer att applådera och säga att: ’Jajamen, det är ett organ!’

Men det är klart att ingen hjärtläkare kommer att gå med på att tarmfloran är ett organ (skratt)! Ett organ är ju liksom sådant som anläggs under fosterlivet, växer till, du kan plocka ut det, transplantera det, det har blodförsörjning och gör vissa grejer och så vidare. Det är klart att det inte är ett organ.

Förebilden: Hans Rosling

Enligt forskarna innehåller ”Kimchi och kombucha” alltså väldigt mycket faktafel och överdrifter. Dessutom poängterar de alla vikten av att inte uttala sig i områden man inte är expert inom.

Hans Rosling, den svenska läkaren och professorn i internationell hälsa som gick bort i februari 2017, och som Soki ser som sin förebild, skriver i sin bok ”Factfulness” om vikten av att hålla sig till fakta, och att inte uttala sig i ämnen man inte behärskar:

”Jag älskar experter, men de har sina begränsningar. För det första, och mest uppenbart, är experter bara experter på sitt eget område. Som bekant kan det vara svårt för experter att medge, vi är ju alla experter på något. Vi tycker om att känna oss kunniga och att känna oss nyttiga. Vi tror gärna att våra speciella färdigheter gör oss allmänt bättre.”

Hans Rosling. Foto: Jörgen Hildebrandt.

Factfulness var Sveriges mest sålda bok i Sverige under 2018, och rekommenderas bland annat av Barack Obama och Bill Gates, som har kallat boken en av de viktigaste böcker han har läst. Så viktig, att Gates själv bestämde sig för att köpa boken till alla som tog examen från college i USA förra året. Enligt Time.com handlar det om 3,6 miljoner studenter som får möjligheten att ladda ner boken gratis på Gates hemsida.

I slutet av boken tackar den bortgångne professorn, bland andra: Agnes Wold. Jag frågar Agnes ifall hon ser några paralleller mellan Soki Chois arbete och vännen Hans Roslings.

Jag kan säga att han hade blivit vansinnig om han hört det här dravlet som hon håller på med. Eftersom han sysslade med riktiga infektioner i fattiga länder, han var ju besatt av folk som lever under svåra omständigheter och får farliga infektioner, och att försöka förbättra för dem. Att folk sitter och filosoferar över sin löjliga tarmflora i Stockholm, och dessutom inbillar sig att den ger upphov till en massa sjukdomar och att man ska äta en massa kimchi, då hade han blivit väldigt arg faktiskt, tror jag. Han hade blivit lika arg som den här danska journalisten som han skällde ut.

Närmast bisarra felaktigheter om hjärnan

Nästa expert i granskningen är Göran Engberg, professor i farmakologi vid institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Han har forskat på hjärnan och psykiatriska sjukdomar sedan slutet av 70-talet.

Göran Engberg, professor i farmakologi på Karolinska Institutet.

Göran berättar först att han tycker att tarmbakteriernas koppling till vår mentala hälsa är ett intressant ämne för en bok:

Jag kan väl tycka att själva temat för boken är bra, därför att vår kunskap om tarmbakteriers betydelse för olika sjukdomar, och särskilt då de psykiska sjukdomarna, den är inte fullständig. Jag kan väl säga att i min egen forskning där vi studerar sjukdomsmekanismer bakom psykossjukdomar som schizofreni och så vidare, så ingår det även analyser av patienternas tarmbakterieprofil. Så att ur den här aspekten så, tycker jag att boken borde vara intressant.

Tyvärr innehåller boken så mycket felaktigheter även när det kommer till hjärnans uppbyggnad och funktioner att boken faller platt, menar Göran.

Det här är ju en populärvetenskaplig bok och den riktar ju sig så vitt jag kan förstå till en intresserad allmänhet som inte har några särskilda kunskaper i fältet, och jag kan väl tycka att en sådan här bok kan ju naturligtvis inte skrivas på ett strikt vetenskapligt sätt, utan man måste ju hålla en populärvetenskaplig ton. Men samtidigt så är det ju oerhört angeläget att alla de fakta som presenteras i boken är korrekta, och jag kan väl tycka att som helhet i boken – som är språkligt välskriven, den är lättläst och den är faktiskt spännande på många sätt – så varvar författaren helt korrekta påståenden med direkta felaktigheter, som ibland är närmast bisarra, och det är tyvärr alldeles för många sådana felaktigheter. Författaren drar ju utöver detta egna alldeles överdrivna slutsatser som är baserade på de här felaktigheterna.

”Författaren varvar helt korrekta påståenden med direkta felaktigheter, som ibland är närmast bisarra, och det är tyvärr alldeles för många sådana felaktigheter”

Göran Engberg

Göran Engberg menar att boken innehåller många felaktigheter vad gäller hur hjärnan och psykisk sjukdom fungerar. Men framför allt återkommer han till att mycket i boken är överdrivet.

Till exempel att Soki i boken och i intervjuer kallar tarmen för vår ”andra hjärna”:

Det här ju inte hennes eget påfund, det förekommer ju ibland i litteraturen att man kallar tarmen för den andra hjärnan, och jag tycker återigen att det här är överdrivet. Jag tycker inte man ska kalla tarmens nervsystem för en hjärna. Tarmen har visserligen ett komplicerat nervsystem som syftar till att befrämja tarmmotorik i första hand, men nerverna i tarmen, de är ju inte alls strukturerade som i den riktiga hjärnan. Till skillnad från vår riktiga hjärna så har tarmens nervsystem ingen förmåga till att lagra minnen, ingen förmåga till att tänka och saknar naturligtvis helt förmåga till egna slutsatser.

Hon skriver någonstans att det är hundra miljoner nervceller, men hjärnan har väl hundra miljarder hjärnceller, eller oändligt mycket mer?

Oändligt mycket mer, ja, och de är inte alls organiserade på samma sätt. I hjärnan finns det dessutom det som vi kallar för gliaceller som kanske uppgår till tusen miljarder celler som hela tiden understödjer de här nervcellerna i hjärnan, och någon riktigt motsvarighet finns ju inte riktigt i tarmen.

I boken skriver Soki också att nittio procent av signalsubstansen serotonin, och femtio procent av en annan signalsubstans som kopplas till vår psykiska hälsa, dopamin, tillverkas i tarmarna. Hon skriver till och med att vi har en hel läkemedelsfabrik i våra tarmar.

Göran Engberg underkänner även det här resonemanget:

Det är i och för sig korrekt att en stor del av kroppens serotoninnivåer återfinns i tarmen och möjligtvis så finns det också dopamin i tarmen, troligtvis i lite lägre nivåer. Och det finns faktiskt studier som utvisar att tarmbakterier kan påverka produktionen av serotonin i tarmen, men i övrigt har hon ju missuppfattat detta. De här signalsubstanserna som finns i tarmen, de kommer inte hjärnan tillgodo på minsta sätt. Det serotonin som hjärnan använder, det måste tillverkas i hjärnan, i nervterminalerna. Och tarmens serotonin, det används av nervcellerna i tarmen i första hand, och det är för att styra tarmmotorik, det når aldrig fram till hjärnan. Det kan inte direkt påverka vårt stämningsläge, det är alldeles klart.

Göran Engberg tycker precis som de andra forskarna jag talar med, att det är olämplig att ge råd till psykiskt sjuka människor om man inte har medicinsk utbildning. Soki skriver till exempel så här: “Sammantaget pekar forskningen på att prebiotiska fibrer har stressreducerande, ångestdämpande och antidepressiv effekt. Så skulle du känna dig lite deppig se då till att få i dig lite galaktooligosackarider”.

Det finns ju några få studier som möjligtvis påvisar att sådana här oligosackarider skulle ha effekt, men gemensamt för dem alla är att de är bristfälliga. Det är inga kontrollerade studier, och det kan mycket väl vara en placeboeffekt. I allt väsentligt så saknas det övertygande kontrollerade studier som verkligen visar att de här ämnena kan påverka psykiatriska sjukdomstillstånd, och jag tycker definitivt inte att författaren ska ge patienterna råd om hur de ska behandla sina psykiatriska tillstånd, till exempel depression. Hon kan ställa till med stor skada och olycka och det kan faktiskt bli allvarliga konsekvenser om en patient avslutar sin medicinering på hennes rekommendationer. Det är min uppfattning.

”Jag tycker definitivt inte att författaren ska ge patienterna råd om hur de ska behandla sina psykiatriska tillstånd, hon kan ställa till med stor skada”

Göran Engberg

Att personer som inte har någon utbildning inom psykiatri har åsikter om både orsaken till psykiska sjukdomar, och hur man bäst behandlar det, skiljer psykiatrin från andra delar av sjukvården, enligt Göran Engberg.

Det är så här, att till skillnad från andra medicinska discipliner, så har ju psykiatrin blivit ett forum för amatörtyckare. Vi forskare som studerar sjukdomsmekanismer i hjärnan, vi är ganska förhärdade av liknande böcker och artiklar i tidningar och så vidare. Om en patient insjuknar i en psykisk sjukdom så har ofta omgivningen synpunkter på orsaker till varför sjukdomen bryter ut, och det här händer ju sällan inom andra sjukdomsgrupper som hjärtsjukdomar, njursjukdomar och invärtes sjukdomar. Där har amatörtyckare ofta inga synpunkter.

Och i det här fallet, så är det ju mestadels sociala faktorer som föreslås ligga bakom. Det kan vara allt ifrån uppväxtmiljö till fattigdom, separation, eller att man har spelat bort sina pengar på Solvalla till exempel, sådana faktorer kan ju givetvis bidra, men vi ska samtidigt komma ihåg att vår hjärna är otroligt komplicerad. Det är kroppens i särklass mest avancerade organ. Det finns kanske tusentals möjliga orsaker, biologiska eller psykologiska, till att något kan gå fel, och vi hjärnforskare som studerar patofysiologi och mekanismerna bakom psykiatriska sjukdomar, vi fokuserar ju naturligtvis i första hand på de komplicerade samspelen mellan olika strukturer i hjärnan.

Sammantaget är Göran Engbergs omdöme om boken att Soki underskattar hjärnans komplexitet och överskattar sina egna kunskaper i ämnet.

Dessutom är han likt de andra forskarna extra bekymrad över den vetenskapliga fonden som författaren och förlaget byggt kring boken, trots att den enligt honom framstår som en Google-produkt snarare än en vetenskapligt förankrad text.

Vad som skiljer den här boken mot många andra artiklar och böcker, det är att boken är förrädisk så till vida att den är välskriven på ett närmast förföriskt sätt, och den lurar alla som inte har någon medicinsk utbildning, att tro att orsaken till deras psykiska sjukdom är någonting så enkelt som en felaktig kost. Och det är klart att man lätt kan köpa det här, det är ju oerhört skönt om man kan konstatera att: ’Jaja, det var inte så farligt, jag har bara ätit lite fel’.

Jag tror att vad som ligger till grund för många uppgifter i den här boken, det är att författaren har googlat fram information på nätet. Och på nätet så cirkulerar en fruktansvärd massa information om tarmfloran, om ätrekommendationer och deras eventuella effekter på mentala funktioner. Men merparten av den här informationen speglar subjektiva tyckanden och hypoteser som inte alls är vetenskapligt förankrade, och hon drar sina slutsatser på basis utav det här. Jag tror att har man inte de rätta bakgrundskunskaperna så  är det näst intill omöjligt att sortera fram värdefulla och korrekta fakta i det här fältet, och det borde hon nog kanske ha insett innan hon valde att publicera boken. Återigen: vår hjärna är ju närmast ofattbart komplicerad. Världens hjärnforskare har ju studerat mekanismer bakom sjukdomarna under decennier, och det är klart att det får ju naturligtvis lite av ett löjets skimmer över sig att en person som saknar både biologisk och medicinsk kunskap, försöker ställa allting tillrätta här, om orsaken och bakgrunden till de här sjukdomarna. Det tycker jag.

”Det får ju naturligtvis lite av ett löjets skimmer över sig att en person som saknar både biologisk och medicinsk kunskap, försöker ställa allting tillrätta här”

Göran Engberg

Enfaktorsförklaringarnas historia

En annan person som också forskar på hjärnan och psykiatriska sjukdomar är Christian Rück. Christian är psykiater, lektor i psykiatri och forskningsgruppsledare vid Karolinska Institutet. Hans forskar bland annat på hur genetisk variation kan påverka behandlingseffekten av kognitiv beteendeterapi vid olika psykiska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Christian Rück, psykiatriker och forskare på Karolinska Institutet.

Christian Rück menar att ”Kimchi och kombucha” är kraftigt överdriven. Eller som han själv uttrycker det: den saknar proportionalitet.

Jag tycker att det på ytan är en välskriven bok. Det som är svårt och som är väldigt tydligt i det här fallet, är att på något sätt väga ihop allting, eller sätta saker i rätt sammanhang, i ett slags proportionerligt sammanhang. Där tänker jag mig att boken kraftigt överdriver vikten av de här fynden, och det finns väldigt många påståenden om att det här är det mest avgörande och viktigt, som jag ser som stora överdrifter. Så på så sätt är den ju inte välskriven kan man säga.

Christian Rück berättar att det finns en lång historia inom psykiatrin av att försöka förklara komplicerade sjukdomar med enkla orsakssamband. Precis som Göran Engberg menar han att Soki underskattar hjärnans komplexitet.

Den finns ju en lång historia av enfaktorförklaringar till psykiatriska problem, där man tänker sig att det beror på en sak, och om man tittar mer generellt på förklaringar till psykisk ohälsa så kan man säga att alla de som har pekat ut en enda speciell sak som förklaring, de har ju inte visat sig sanna tidigare. Så det gör ju att jag från början är rätt så skeptiskt inställd till påstådda fynd som typ förklarar allting, om du förstår hur jag menar. Och det tror jag är svårt för en vanlig läsare att ha, som inte har en bakgrund inom forskning och har sett vilka fantastiska idéer som har gått samma öde till mötes som Titanic. På ytan sett verkar det här oerhört trovärdigt, och det är väl det problematiska tänker jag.

Att Soki i boken kommer med mycket praktiska tips och livstilsförändringar, menar Christian Rück gör “Kimchi och kombucha” till en potentiellt farlig bok.

Problemet med boken är att den berättar för folk att de ska göra kraftiga livsstilsförändringar för att undvika psykisk ohälsa eller bota sin psykiska sjukdom. Och jag tänker att i stort sett inte finns något fog för de påståendena alls. På så sätt tänker jag mig att den går långt utöver att bara beskriva forskning från ett spännande forskningsfält, eller komma med lite trevliga recept på mat eller så. Det tänker jag mig att man inte borde göra, eftersom det riskerar att leda en massa människor fel och kanske avsluta andra verksamma behandlingar eller göra saker som är farliga för deras hälsa, på basen av att de tror att allt det här stämmer.

Precis som Göran Engberg reagerar Christian Rück på skrivningen i boken, där Soki Choi rekommenderar galaktooligosackarider ifall man skulle känna sig lite deppig.

Det finns ett problem i att personer som har bivtis plågsamma långvariga och jobbiga tillstånd som depression och ångest kan vara… det blir lite tokigt om man skriver att ’fibrer löser dina problem och den behandlingen du tar nu är dumheter’, vilket det ju egentligen står i den här boken. Den är ju väldigt kritisk mot läkemedelsbehandling, men inte särskilt självkritisk.

Under rubriken “Ät dig till en friskare hjärna” skriver Soki bland annat att “vi är många som kan intyga om att en god kopp kaffe och mörk choklad helt klart har goda effekter på vårt humör”. Blandningen av så kallad spjutspetsforskning och den här typen av tips, kan uppfattas som bagatelliserande av svåra sjukdomar, menar Christian Rück.

Jag själv gillar IFK Norrköping till exempel, men jag skulle ändå inte föreslå att gilla IFK Norrköping som behandling till mina patienter. Så jag tänker mig att den här boken blandar ihop trevliga saker att göra och sådant man kan prata om med andra människor, med behandling för sjukdom för människor som behöver professionell hjälp. Det blir lite som en livsstilsbilaga till personer som har rätt allvarliga problem om du förstår vad jag menar.

”Jag själv gillar IFK Norrköping till exempel, men jag skulle ändå inte föreslå att gilla IFK Norrköping som behandling till mina patienter”

Christian Rück

Vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt

Precis som gravida eller småbarnsföräldrar, är människor med exempelvis depression en sårbar grupp. Men till skillnad från småbarnsföräldrar, som ofta är överdrivet uppmärksamma och kan ha svårt att sålla mellan olika alternativ som presenteras för dem, kan problemet med deprimerade människor ofta vara att få dem att söka hjälp överhuvudtaget.

Därför är det särskilt viktigt att vara noga med vad man rekommenderar – man kanske bara får en enda chans att hjälpa till, menar Christian Rück.

Den här hajpen som hon skapar kring kimchi och kombucha och saker som skulle påverka tarmfloran, den riskerar ju att göra att man får en helt felaktig bild av vad som är mest adekvat att göra när man är deprimerad till exempel. Det finns ju andra typer av råd som har betydligt större stöd i forskning, det vill säga att de har bevisad effekt. Det finns ju psykologiska metoder som beteendeaktivering till exempel som har ett stöd, och då om du istället fokuserar på kimchi när du borde få annan behandling så riskerar du ju att förvärra ditt problem. På så sätt är det vilseledande, oansvarigt och potentiellt farligt att ge ut och skriva sådana här böcker tänker jag mig.

Förutom Sokis tips på livsstilsförändringar, har Christian Rück ungefär samma invändningar mot den vetenskapliga metoden i boken som de andra forskarna jag talar med. Hon drar för stora växlar av djurstudier, av experimentella studier och av preliminära fynd som inte ännu har bekräftats, men hon drar även felaktiga slutsatser kring orsakssamband, det vill säga vad som är hönan och vad som är ägget.

Till exempel skriver Soki Choi i boken att forskning visar att depression och ångest är så mycket som tre gånger så vanligt bland personer som använder många olika sociala medier, jämfört med personer som använder få eller inga.

Man kan säga att om man menar att det skulle orsakas av sociala medier, så tänker jag mig att det finns starka bevis mot att det är så. Det är ungefär som att säga att en person som tittar tio timmar på tv varje dag har oftare en psykisk sjukdom än de som tittar en timme om dagen. Men det behöver ju inte bero på att tv:n orsakar schizofreni till exempel, utan det kan vara så att om man har schizofreni så kanske man tittar på tv på ett annat sätt. Då det finns inget samband mellan de här två.

Det har precis i veckan kommit en stor analys av skärmtid. Det är ju inte riktigt det som avses i boken, utan där är det ju antal olika sociala medier man använder. Men den nya studien visar då en minimal effekt av hur mycket skärmtid man använder, och ens välbefinnande. Alltså, en minimalt negativ effekt. Men det intressanta i den studien var att de analyserade diverse olika andra faktorer på ett enormt datasätt, och då kunde man se att det här var ungefär i nivå med om man äter potatis eller inte, har glasögon eller inte, är lång eller kort… en del sådana faktorer där man har svårt att tro att det finns ett orsakssamband. Så jag tror inte att det finns starka skäl att påstå att sociala medier skulle ha orsakat en våg av ohälsa eller någonting liknande.

Precis som Agnes Wold, vänder sig Christian Rück mot Sokis beskrivningar om att det sköljer en “tsunami av psykisk ohälsa” över oss, eller att det sker en “lavinartad ökning av psykisk ohälsa”. Han understryker att det finns oroande trender i vissa delar av befolkningen och i vissa specifika diagnosgrupper, som gör att frågan bör prioriteras högt i vården.

Men det finns också positiva trender, till exempel kring självmordstalen som minskat drastiskt i både Sverige och världen under de senaste decennierna, även om vissa länder, som Sydkorea, har ökande självmordstal. Att fler får psykiatriska diagnoser kan bero på att folk mår sämre, men det kan också bero på att fler söker hjälp.

– I många undersökningar så ligger – om man frågar i befolkningen personer kring ohälsa, psykiatriska problem, ouppmärksamhet och andra typer av symtom – nivåerna relativt stabilt de senaste 10-15 åren hos många grupper i samhället. Så att det är lite svårt att veta ifall det faktum att fler söker hjälp och får behandling, om det verkligen betyder att befolkningen överlag mår sämre.

Självmord per 100 000 invånare för olika åldersgrupper i Sverige, 1980-2017. Källa: Karolinska Institutet.

De fem ”faktagranskarna”

“Kimchi och kombucha” är en populärvetenskaplig bok, det är inte en vetenskaplig avhandling. Men vad är egentligen skillnaden, och vilka krav kan man ställa på en populärvetenskaplig bok?

Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det man kan konstatera är att det inte finns några särskilda formella krav på forskare som skriver populärvetenskapliga böcker, även om både de akademiska institutionerna och andra forskare jag talar med verkar tycka att man har ett informellt etiskt ansvar när man uttalar sig i rollen som forskare.

Förläggare på andra förlag jag talar med menar att förlagen precis som press och tv har en slags frihet under ansvar, men att det även här finns informella krav i form av branschpraxis som de flesta förlagen följer.

Det gäller till exempel faktagranskning, det vill säga att man låter externa sakkunniga granska böckerna innan de ges ut. I inledningen av ”Kimchi och kombucha” skriver Soki Choi följande:

“Eftersom jag själv inte har forskat om tarmbakterier och hjärnan (utan om komplexa sjukvårdssystem) har jag låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten – allt för att göra dig trygg.”

I bokens tacklista tackar Soki bland andra Cecilia Viklund, och Linnea von Zweigbergk, som är bokens redaktör på Bonnier Fakta. Men i tacklistan preciserar hon även vilka som faktagranskat boken. Hon skriver:

“Med tanke på att det är ett nytt och föränderligt forskningsfält har jag även anlitat fem faktagranskare. Ett riktat tack går därför till Johanna Sundin, Lina Tingö, Niclas Branzell, Nils Joneborg och Fredrik Paulún. Framför allt vill jag tacka Johanna och Lina, som med sin djupa expertis om hjärn-tarm-axeln, kom med många värdefulla kommentarer. Ett särskilt tack går även till Niclas, som har assisterat mig på olika sätt.”

Vilka är då de här fem faktagranskarna?

Niclas Branzell är 29 år gammal när boken publiceras och är utbildad farmakolog. Han är dock inte forskare och hans enda kommentar när jag försöker få tag på honom är ett kort meddelande på Facebook:

”Hej Christian. Jag har varit med och bidragit med min kunskap i form av en sedvanlig granskning av fakta på utvalda delar av boken. Författare och förlag får ses som ansvariga för slutgiltigt resultat och vetenskaplig garanti. Kontakta gärna dem direkt om du har fler frågor.”

Niclas Branzells enda kommentar, via Facebook.

Han vill inte svara på frågor om vilka delar av boken han har granskat eller hur granskningen har gått till.

Fredrik Paulún är inte heller forskare, han är kanske mest känd för sina livsmedelsprodukter, som müsli, gröt och knäckebröd. Men har också en magisterexamen i nutrition, skriver han på sms.

En av Paulúns livsmedelsprodukter.

Han berättar också att han har skrivit ett stort antal böcker om nutrition, där Cecilia Viklund har varit hans redaktör i flera av böckerna, men att han inte har läst den slutgiltiga versionen av Soki Chois bok.

Han har heller ingen aning om ifall Soki och förlaget genomfört ändringarna hans föreslagit eller tagit hänsyn till hans anmärkningarna på texten.

Jag frågar om det inte känns konstigt att stå som faktagranskare om han inte vet vad som står i boken. Fredrik Paulún svarar:

“Jag håller med om att det blir jättekonstigt att de anger mig som faktagranskare om de inte gjort de ändringar jag föreslagit. Dessutom fick jag bara ett ganska litet antal sidor att granska så det var bara ett fragment av hela boken. Om de har gjort de ändringar jag föreslog borde det framgå vilka sidor som jag granskat, ifall de ska ange mig som faktagranskare. I annat fall vill jag inte stå med eftersom jag på intet sätt ansvarar för innehållet i boken.”

Fredrik Paulún tycker alltså att det ska stå i boken vilka sidor han granskat, men ingenstans i boken står det angivet vem som har granskat vad. Förläggarna jag talar med menar att det är vanligt att man låter olika faktagranskare granska olika delar av boken, men att man i så fall alltid anger det tydligt i boken, annars är det underförstått att granskaren har granskat hela boken.

Boken handlar till stor del om svåra psykiatriska sjukdomar. Därför är nästa granskare särskilt intressant: Nils Joneborg, 54 år gammal.

Nils Joneborg är den enda psykiatrikern av de fem, men Nils vill inte berätta om han läst boken eller inte. Han vill helst inte svara på några frågor alls på telefon utan hänvisar till sin mejl, och svarar sedan aldrig på mina frågor via mejl heller.

Stämmer det att du har faktagranskat boken?

Ja, alltså delar i boken, ett kapitel.

Ett kapitel?

Ja, precis.

Vilket kapitel då?

Nu har jag inte namnet på det i huvudet här. Kan du göra så här, kan du mejla mig, jag sitter lite tokigt till, lite kontaktuppgifter och vilka frågor du har så kan jag titta på det?

Jag vill egentligen bara veta vilket kapitel du… eller vilken del du har faktagranskat?

Jaja, men, men du kan ta min mejl så, så kan jag jättegärna svara på det, men jag har inte det i huvudet just nu.

Okej, okej. Jamen får jag din mejladress då, så kan jag…

Ja. Det är (mejladress).

Okej. För att bara upplysningsvis så… du står ju som faktagranskare för hela boken, har du läst boken?

Kan inte du ställa de frågor du har till mig, så får jag titta på det i lugn och ro?

Du vet väl om du har läst boken eller inte?

Men nu… nu tror jag att jag var tydlig här, du får hemskt gärna skicka frågor till mig på mejl, så kan jag titta på det.

Mm, okej. Tack, hej.

Tack så mycket.

Av de fem faktagranskarna återstår nu bara två stycken: Lina Tingö och Johanna Sundin.

Lina Tingö är 34 år gammal och forskar bland annat på probiotika på Linköpings universitet.

Johanna Sundin är 36 år gammal och forskar inom immunologi och mikrobiologi i Göteborg. Johanna är den mest erfarna forskaren av faktagranskarna, och forskar dessutom på ämnen som är relevanta för boken. En av de fem forskarna jag själv intervjuat till granskningen, skriver följande i ett mejl:

“Jag tittade på de fem faktagranskare hon anger. Av dem verkar bara en vara expert på riktigt, en kvinna på Sahlgrenska. Kanske vore intressant att höra vad hon tycker?”

Jag bestämmer mig för att ringa Johanna Sundin och få hennes bild av faktagranskningen.

”Jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare”

När jag ringer Johanna Sundin tar granskningen en oväntad vändning:

Jag har faktagranskat en liten… faktagranskat en liten del av boken. Det har jag gjort.

Fast du står ju som faktagranskare för hela boken?

Ja, men det har jag inte gjort. Utan jag har faktagranskat ett kapitel i boken.

Och vilket kapitel är det?

Det vet jag faktiskt inte. Vet du vad, om du vill så skulle du kunna skicka frågorna till mig, för jag är hemma föräldraledig, jag har en liten enmånadersbebis på min höft här, så att jag är inte helt hundra på att jag klarar av att multitaska.

Okej.

Men om det är något särskilda frågor så kan du ju skicka dem till min mejl så ska jag ta tag i det när jag är tillbaka på jobbet.

När är du tillbaka på jobbet?

Det vet jag faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig, i alla fall inte, ja, det… vi får väl se hur det går här, hoppas att hon är frisk och att allting blir bra.

Jag har själv barn så jag vill verkligen inte ringa och stressa dig i onödan men den här granskningen kommer att sändas inom ett par veckor, och jag menar du står som granskare för hela boken och…

Men det är jag inte, så i såna fall då är det Bonnier som du får vända dig till, för det är jag inte och det står det inte på mitt kontrakt heller, utan då är det de som skrivit fel, och det vore väl jättebra om de ändrade, för så ska det inte stå, det hade jag gärna velat ha fått betalt för i såna fall, för jag har fått… jag har läst igenom ett kapitel… ja, och fått fem tusen kronor för det. Så att det, det tar jag inte på mig.

Nej, jag förstår, men jag har intervjuat professorer på en massa olika ämnen och de sågar den här boken fullständigt, så att jag…

Jamen precis, jag har också tyckt att det har funnits väldigt mycket… det fanns mycket brister i det kapitel som jag läste igenom också. Men jag kan inte stå som faktagranskare, utan jag har hjälpt henne att läsa igenom ett kapitel och, vad heter det… kommenterat de bristerna som finns. Och det har jag gjort. Och vi har inte jobbat med det mer än så, utan jag har fått manuset och skrivit att det har väldigt mycket brister och att hon måste läsa igenom litteraturen mer noggrant, och fått en… ja, en liten summa, för att hjälpa henne helt enkelt. Men det gäller ett kapitel, och det handlar om att jag… hon får inte jämföra djurstudier med humanstudier egentligen. Men jag kan inte ta på mig att jag skulle ha faktagranskat boken, för så är det inte och så står det inte i mitt kontrakt, hon har bett mig att läsa igenom ett kapitel, egentligen Bonnier…

Ja, jag hör vad du säger, och jag tänker inte lasta dig för det här så klart, men…

Nej, det vore snällt för det känns lite jobbigt i såna fall. Särskilt om det är en massa fel i boken, för jag har inte fått boken.

Men jag kan ju bara se vad jag läser så att säga och där står det att hon har…

Men kan du inte skriva det då, att jag inte har faktagranskat boken, det är sant. Det får du ju jättegärna skriva. För jag har inte ens fått hela boken.

Så du har dels inte läst boken, och den delen du har läst har du haft ganska mycket invändningar emot, stämmer det?

Absolut! Jamen absolut, jag har ju haft kommentarer på mina delar, absolut. Men hon har rättat till mycket kommentarer, det har hon ju gjort. Men alltså det har inte varit ett sånt arbete, alltså om man tänker att jag har, som jag gör om jag hade läst någons avhandling… utan hon bad mig läsa igenom och hjälpa henne med texten så att det skulle bli mer vetenskapligt. Jag läste igenom, hon fick ganska mycket kommentarer om att hon måste läsa en hel del artiklar igen, och precis som jag gör om jag har en student, så har jag lämnat kommentarer och försökt hjälpa henne så att det ska bli ett bättre arbete. Men jag är inte ansvarig på något sätt för hennes arbete, hon har skrivit boken, hon är ansvarig för det som står där. Jag har inte något… någon annan information till mig, att jag skulle vara ansvarig för något, och jag har ju dessutom lämnat ganska breda kommentarer, till exempel att hon inte kan jämföra djurstudier med humanstudier.

Du säger ju att hon har ändrat det, men hon har alltså inte ändrat allting, det finns fortfarande fel och brister som du ser det?

Det vet jag inte, för jag har inte fått… jag har bara fått liksom det första utkastet, där jag har skrivit kommentarer, och sen har inte vi jobbat vidare med det så att det liksom, så att jag har sagt att liksom ’nu är det bra’. Utan jag har fått det en gång i, alltså ett rå… ett råutkast, då var inte ens texten hel kan jag säga, alltså det var stavningsfel och det var… och hennes, vad heter det? Ja, den på Bonnier som jag egentligen har jobbat med, Linnéa hette hon va? Hon hade inte läst igenom det då, så det stämde liksom (inte)… texten var inte löpande text.

Okej, så du har bara sett den i ett väldigt tidigt stadium, du har inte läst hela boken, du har gett en massa kommentarer som du inte har en aning om ifall hon har rättat till eller inte. Det låter ju häpnadsväckande att hon har skrivit dig som faktagranskare?

Det låter jättekonstigt, det håller jag med om, och jag blir jätteförvånad när du säger att jag står som faktagranskare. Och framför allt för hela boken, det känns ju helt vansinnigt, för jag har bara fått en jätte-jätteliten del utav boken, som handlade just om mitt lilla område. Så att nej, det verkar ju jättekonstigt, men det känns ju som att det är Bonnier som är ansvariga för det i och för sig.

Nja, hon har ju ansvar för en bok som hon ger ut i sitt namn så klart.

Det här känns ju inte alls bra, usch vad jobbigt, ja. Ja, det är klart, jamen då får… Soki får väl stå för det. Vet du vad, det kanske är det absolut bästa, att man hör med henne vad hon menar med det, för så… så kan det inte se ut.

Ja det är klart att jag ska höra med henne, men hon är ju inte forskare inom det här ämnet, utan hon har ju angivit dig och ett par andra, det är ju ni som får ta ansvaret för de delarna som handlar om den typen av forskning, eftersom hon inte har…

Men vi kan ju inte ta ansvar för hennes text. Så går det ju inte att göra, att man skickar… för det hon har bett mig göra är att: ’kan du kolla på en bit av texten, och hjälpa mig så att den är lite mer vetenskaplig’. Jag har gett henne lite kommentarer på det, fick en liten ersättning för det, det handlar verkligen om 5000 kronor.

Givet det du säger så kan du ju absolut inte ta ansvar för det, men jag menar, det står ju att du är faktagranskare, och det är ju det faktagranskare gör, det är det att de… eller hur? Jag har ju själv skrivit böcker och faktagranskarna står ju som garanter för att det som står i boken stämmer.

Men i sådana fall så måste de ju… det måste ju finnas något kontrakt, om jag skulle stå som garant, för det är en helt annan sak. Och ett sånt kontrakt finns inte, jag har inte fått en fråga om att stå som garant. Så att… utan jag har bara fått en fråga, kan du läsa igenom den här texten och säga om du tycker att den ser bra ut, och jag har gett ganska mycket kommentarer, jättemycket kommentarer, och på saker som jag skulle ändra om jag var henne, och sen så har jag inte hört något mer, utan jag fick inbjudan till en releasefest.

I ett sms dagen efter samtalet med Johanna skriver Lina Tingö, den sista faktagranskaren följande:

“Jag och Johanna hoppar av helt som faktagranskare och har bett om att bara omnämnas med ett tack i bokens slut. Johanna har varit i direktkontakt med Bonnier på telefon och som återkoppling på det samtalet har vi haft kontakt på mail, jag och Johanna med Bonnier. Jag vill tacka för att du har varskott oss och gått så varsamt fram.”

Lina Tingö

Bonnier: det saknas ekonomiskt utrymme att faktagranska

Cecilia Viklund, bokens förläggare på Bonnier Fakta, är märkbart irriterad när jag pratar med henne om faktagranskningen. Hon menar att jag gått allt annat än ”varsamt” fram:

Vet du vad, så här var det: du ringde våra faktagranskare gång på gång, och de… vi har pratat med dem, och de blev självklart oroliga när du på ett väldigt intensivt sätt påstod att de skulle stå som vetenskaplig garant för hela boken, det stämmer självfallet inte, och det vet du ju också, vi har pratat… 

Fast vad är i så fall meningen med att ha en faktagranskare?

Att hjälpa till att granska faktan längst vägen, ta fram kunskap och så vidare, bolla och vrida, det är ju så man gör i populärvetenskap.

Men det är inte så de anger att er process har gått till, de säger uttryckligen att de ha skickat in en massa fel och brister som de sett i texten, och sen har de aldrig hört tillbaka från er?

Nej, men det… det är så lite man gör, det är det jag försöker förklara. Vi har inte försökt dolt någonting, vi har…

Så ni har återkopplat till dem på de felen?

Lyssna: vi har pratat med dem och bett dem granska och hjälpa oss med olika delar av boken för olika personer, som de har gjort, vi har tagit in deras korrektur och fört in i boken, det ingick inte i uppgörelsen, vilket det inte brukar för populärvetenskap det är olika från fall till fall där, det finns inga direkta regler att de skulle göra någon slutgiltig granskning av det här, utan sen är ansvaret Sokis och vårt. Alltså de står inte som någon garant här, utan det ansvaret är vårt, och det är ju en tolkning som du har gjort av, utifrån tacket. Och där har vi sett över… där kanske vi skulle varit lite tydligare, så att man inte kan missuppfatta, men det här är absolut ingenting vi har dolt, vi kan svara på det direkt om någon hör av sig, det är inget konstigt och det är ingen av dem som har hoppat av.

Hon skriver ju så här: jag har låtit fem faktagranskare kvalitetssäkra texten, vad betyder det då om det inte betyder att de har gjort just det, faktagranskat att de står bakom boken?

De står bakom boken, men de står bakom de delar de har granskat och de bär inte det slutgiltiga ansvaret utan det gör vi och Soki.

Hur ska läsaren veta vilka delar av boken som faktagranskarna har faktagranskat då?

Då… är de väldigt intresserade av det så kan de höra av sig till oss, vi har inga problem med det, men det här är ett ganska normalt förfarande när det gäller populärvetenskap, att skriva så här.

Fast jag har ju kontaktat flera andra förlag som säger att i de fall man tar in faktagranskare för olika delar av boken, då anger man alltid det. Varför gör ni en annan bedömning av den saken?

Därför att det är olika från fall till fall, det är också en ganska arbetsam process, och det går fort i vissa fall. Med facit i hand, eftersom du blev så fundersam kring det här, så tycker jag att vi kanske skulle ha angett på ett noggrannare sätt här, men det är till syvende och sist Soki och förlaget som står som ansvariga för det som står i boken. De har hjälpt oss längst vägen, och det är deras bidrag, med att granska och komma med viktig input.

Men till exempel…

Men vet du vad, jag föreslår så här: nu måste jag iväg på ett möte, men om du har fler frågor så… jag ses gärna på en lunch, och pratar, vi kanske ska ha med Soki också, och då skulle jag jättegärna se den här listan med felaktigheter för som sagt, vi har jobbat… Soki har jobbat jättenoggrant, hon har ju också forskat på komplexa system, hon är superduktig.

Men hon har ju inte forskat på de här områdena?

Men hon är superduktig på att läsa forskning, och det hon har gjort är att sammanställa…

Men hur kommer det sig att de andra som har forskat på just de här ämnena säger att hon inte alls är duktig på just det här, utan att hon är duktig på ekonomi, och att hon har missförstått hela området?

Forskning kan tolkas på olika sätt, och det görs den ju, är vi helt… jag vet ju inte vilka personer du pratar om så jag skulle gärna höra med dem också, har de läst alla studier som Soki har tittat på, eller har de inte det? Och som sagt: forskning kan tolkas på olika sätt, det är många variabler som spelar in men det är också därför vi välkomnar en diskussion, det är ju också därför jag vill att du ska skicka in en lista med de här felaktigheterna som de säger sig ha hittat, så att vi kan titta på dem, bemöta dem, eller ändra om det behövs i boken.

Cecilia Viklund menar att faktagranskningen ser ut på olika sätt för olika böcker och på olika förlag. Enligt Publishers Weekly är Bonnier Nordens största bokförlag, med en omsättning på ungefär sju miljarder kronor.

Cecilia menar också att förlaget kommer förtydliga vad faktagranskarna har granskat i kommande tryckningar av boken.

På vilket sätt kommer ni förtydliga det då, så jag förstår?

Alltså dels att de inte har läst hela boken självfallet, men också att det… att det är som det självfallet är, det behöver man ju egentligen inte förtydliga i text tycker jag, att det är Soki som har det slutgiltiga ansvaret.

Så nu är det självklart att de inte har faktagranskat hela boken, att det är självklart att man ska ange det, för nyss lät det ju som att man inte brukar göra det, eller?

Nej, jag säger… nej, det är inte självklart att man anger det, men om det uppstår sådana här missförstånd så vill ju vi självklart rätta till. För det… det känns bara onödigt att någon går och tror att det är så, så därför lägger vi till det. Men det är inget fel, det finns liksom inget rätt och fel i den här frågan, och faktagranskning när det gäller populärvetenskap sker på så många olika nivåer, allt från en mindre input till större granskningar, det plockar man in utefter hur man tycker att det behövs.

Okej, för Johanna Sundin sa ju till exempel att hon blev väldigt överraskad när jag berättade att hon stod som faktagranskare och att hon har haft väldigt mycket anmärkningar i boken som hon inte hon vet om de har genomförts. Har ni gått igenom dem nu då eller?

Nej nej men så här: hon blev överraskad när du sa att hon ska stå som garant för hela boken, för det ska hon inte, det är helt normalt förfarande. Faktagranskarna har inte bett om att få se införda ändringar, och det hade de fått om de hade velat…

Men är inte det…

Nej, det är det inte, det finns liksom inga regler som säger det.

Nej inga regler, men jag menar jag har själv skrivit böcker och jag har kollat med flera andra förlag, de säger att liksom det är någon liksom branschpraxis att man gör det normalt sett. Alltså: ‘jamen det här är fel, vad kommer ni att göra åt det?’ och så får man tillbaka det och så kikar man på det. Annars låter det som att ni bara liksom tar in deras input och sedan så vet man ingenting, jag tänker också för läsarens skull?

Nej, vi har självfallet… ja, vi har självfallet använt oss av deras input, men man har, det här var ett jätteintensivt projekt, det är väldigt mycket att göra också, det är väldigt ovanligt att man har fem externa som är med och granskar, det går inte, vi… det finns inte utrymme tidsmässigt och ekonomiskt att… att gå igenom och skicka fram och tillbaka, fram och tillbaka, det här är inget konstigt förfarande.

Fast jag har ju själv gett ut böcker, och där gör man exakt så. Hur kommer det sig att ni inte har råd att göra det, har ni lägre krav på er fakta då eller?

Nej, jag skulle säga tvärtom att vi jobbar väldigt väldigt mycket, du kan titta på utgivningen idag och se hur den ser ut, så kan du ganska snabbt konstatera att vi jobbar ganska ordentligt med att ha vetenskap på fötterna.

De andra förläggarna jag talar med tycks ha en helt annan bild av faktagransningsprocessen än Cecilia Viklund.

Bland annat menar de att det är förlagets ansvar att se till att ha tid och pengar till faktagranskning. En förläggare med lång erfarenhet skriver i ett meddelande:

”Det är helt knäppt, allt i denna härva. Ibland låter vi faktagranskare vara anonyma, men vi låter faktagranskaren veta vad vi tagit till oss av och vad vi ändrat. Många fackgranskare säger också att allt som står i boken är rimligt, men jag vill inte synas. Det är konstigt att de inte från början tagit ändringarna från faktagranskarna och angivit vilka kapitel vem har faktagranskat. De är alltid känsliga på Bonnier, för de tror att de lever i en speciell upphöjdhet. Just Bonnier Fakta jobbar med typ trädgård och vanliga kokböcker, jag tror inte de alls är vana med att jobba med något liknande. Det vore ju bättre om de backade och bad om ursäkt, men som story för dig så gräver de sig allt djupare, djupare och djupare ner.”

Kan leda till självmord

Även forskarna jag talar med har en annan bild av faktagranskning än Cecilia Viklund. Många av dem får ofta förfrågningar om att faktagranska olika böcker i deras område.

Ingrid Larsson, fetmaforskaren från Sahlgrenska i Göteborg, förklarar hur hon ser på faktagranskning:

Ett generellt problem när man blir tillfrågad om att faktagranska en text och sätta sitt namn på det, det är ju att man tar ansvar för fakta i hela boken. Man kan inte komma efteråt och säga ‘nej, det var bara det här stycket som jag har faktagranskat, jag har inte ansvar för resten av boken’, utan då får det vara väldigt tydligt specificerat att den här personen har faktagranskat det här kapitlet, den här personen har faktagranskat det här kapitlet. Men jag har inte läst att man har specificerat det så. Som faktagranskare har man ansvar för hela innehållet, likväl som att om man är författare till en vetenskaplig artikel, och man kanske är åtta-tio författare, så har samtliga av de tio författarna ansvar för det som står i den vetenskapliga artikeln. Så det är vanskligt att ta ett sådant uppdrag och man måste tänka efter väldig noga när man går in i ett sådant arbete, att vara faktagranskare.

Även Jimmie Trevett, förbundsordförande på RSMH, är kritisk:

Ett budskap är att man ska vara trovärdig i den informationen om vem som har skrivit boken. Jag har också lyssnat på faktagranskare som hävdar att de inte har granskat det som framgår i boken. De ställer inte upp på det som står i boken så som Bonnier vill göra sken utav när de ger ut den här boken. När man ska ge ut en mera populärskriven bok om lösningen på svåra psykiatriska tillstånd så bör Bonnier så att säga tänka en gång till och man bör kolla upp med de som är faktagranskare om trovärdigheten och riktigheten i det de har gjort. Och sen bör man tydligt framställa författarinnans bakgrund, vilket man inte har gjort.

Jimmie Trevett har själv haft psykiska sjukdomar, och har arbetat i decennier med människor som hamnat i samma utsatta läge. Han menar att boken i värsta fall kan få fatala konsekvenser.

Jag har haft psykoser och träffar dagligen människor som har svåra problem med sin psykiska hälsa, och anhöriga som stöttar sina systrar och bröder. Och det är ju så att man kan bli lurad att lägga av med behandling – psykologisk behandling, psykosocial behandling, medicinsk behandling – i tron att detta är lösningen. Och när man i en bok berättar om denna enfrågelösning, en lösning på väldigt stora både fysiska och psykiska problem, jag såg själv inslaget i tv, så kan detta medföra att folk far väldigt illa. Att folk faktiskt hamnar i svårare psykiatriska tillstånd, att anhöriga blir lurade och vill berätta för sina anhöriga att ’nu ska du göra si eller så för att bli bra och må bra’. Detta kan leda till och med att människor i svåra tillstånd kanske till och med tar livet av sig när man inte fortsätter den behandling som kanske är nödvändig.

Agnes Wold tycker också att en stor del av ansvaret ligger hos förlaget.

Som läkare och forskare tycker jag ju att det är lite hemskt att det inte finns någon ansvarskänsla, från förlag till exempel. Att man inte tänker lite grann på hur man kan drabba folk med det här. Det är ju det här med att man får skriva vad som helst, och det får man ju, vi har ju yttrandefrihet och så, och jag anser inte att man ska ha censur. Men jag kan säga att om jag hade ett förlag och någon kom med någonting sådant här till mig, där det stod att om barnet får antibiotika eller är förlöst med kejsarsnitt så kan det få fel tarmflora och det kan drabba hjärnan så att de får en livslång psykisk funktionsnedsättning. Då skulle jag säga, att en sån här bok vill inte jag ge ut, det är ju förfärligt att påstå det.

Jag kan inte riktigt begripa det, det gäller ju inte bara hennes bok, men att man tar så lätt på det här att människor säger de hemskaste saker. Man utmålar sådana här fullständiga skräckscenarier ifall man inte äter ditten eller gör datten, mycket ländvindigt. Det anses vara något ofarligt nöje, men det är ju inget ofarligt nöje om du har ett barn med autism. Det är det jag inte förstår, att man tar så lättsinnigt på det, att ge ut sådana här böcker. Det är samma med ’Food Pharmacy’ och de här (andra böckerna), att: ’Åh, vi har en inflammation som gnager i kroppen, om du inte äter ditten och datten så kommer den att gnaga sönder dig’.

Det är inget trevligt budskap att ge till folk.

***

Granskningen finns alltså att lyssna på i poddform på Patreon.com/sinnessjukt. Där kan du även lyssna på en kortversion om du inte orkar lyssna på fullversionen som är ungefär 2,5 timmar lång. Dessutom finns längre versioner av intervjuerna med Agnes Wold och Ingrid Larsson i poddens feed och på sinnessjukt.se, där finns också en uppföljning av granskningen som jag gjort med Hanna Brus.

SVT:s ansvarige utgivare Bengt Strömbro har gjort en pudel efter granskningen, som finns att läsa här. Flera stora nyhetsmedier rapporterade om den dessutom: Dagens Nyheter, Expressen, TV4 med flera. Här finns ett urval av mediabevakningen.

Essie Majkovitz hjälpte mig med juridisk rådgivning under granskningen. Tack även till Hanna Brus och Clara Onell. Patienten Hedvig heter egentligen någonting annat.

Publicerad den

Podd om bipolär sjukdom med världskänd expert: Intervju med Mikael Landén, professor och psykiatriker

Podd om bipolär sjukdom

Idag släpptes min podd om bipolär sjukdom (eller manodepressivitet) där jag interjuat en av världens främsta experter i ämnet, nämligen professor Mikael Landén på Karolinska Institutet.

Mikael har forskat på bipolär sjukdom under många år och vunnit priser för sina insatser för psykiatrin. Jag hade länget jagat honom för att få en intervju på plats i min studio här i Stockholm, men det dröjde över ett år innan vi fick till det. Mikael bor i Göteborg och är så klart oerhört upptagen, men när han till slut fick tid gjorde jag en nästan två timmar lång intervju med honom, helt dedikerad till bipolär sjukdom, eller manodepressivitet som det kallades tidigare.

Del 1: Homeland, ECT/elbehandling och bipolär sjukdom

Jag kommer att publicera de fyra olika delarna av den här intervjun i detta blogginlägg i takt med att dom dyker upp i podden.

I del ett av den här intervjun pratar vi till exempel om tv-serien Homeland där huvudkaraktären Carrie Mathison lider av bipolär sjukdom. Serien har gjort enorm succé över hela världen och ökat medvetenheten om bipolär sjukdom bland allmänheten. Men vad tycker egentligen en av världens främsta experter om hur sjukdomen porträtteras av Claire Danes (som spelar Carrie)? Och hur mycket snackas det om Homeland bland sjukvårdspersonal som arbetar med den här typen av patienter.

Vi pratar även om ECT eller elbehandling. Är ECT/elbehandling effektivt mot bipolär sjukdom/manodepressivitet? Kan ECT/elbehandling utlösa manier? Är ECT dyrt för sjukvården? Det och mycket mer får ni svar på i den här första delen som du kan lyssna på i spelaren här nedanför, men också på iTunes, i Acast-appen och där du normalt lyssnar på poddar.

Del 2: Antidepressiva mediciner, lithium och bipolär sjukdom

I del två pratar vi om antidepressiva mediciner och ifall dom funkar vid bipolär sjukdom, vi pratar om hur antalet elbehandlingar påverkar hjärnan och ifall man kan få för många elbehandlingar, vi pratar om litium och dess dåliga rykte i USA, och lite om hur bökigt det är att ta litium numera.

Del 3: Kreativitet, schizofreni och bipolär sjukdom

I del tre pratar vi om kopplingen mellan kreativitet och bipolär sjukdom, som Mikael själv har forskat på, vi pratar om hur man hittar rätt balans i sin medicinering, om kopplingen mellan schizofreni och bipolär sjukdom och vilka dom stora skillnaderna mellan sjukdomarna är. Han får också svara på om han tror att man kommer kunna bota bipolär sjukdom i framtiden.

Del 4: lyssnarfrågor och forskning om bipolär sjukdom

I den fjärde och sista delen sen, så pratar vi om vikten av regelbundenhet och om olika livsstilsfaktorer som spelar in, Mikael berättar vilka dom mest lovande forskningsspåren inom bipolär sjukdom är just nu, om vilka friskfaktorer som gör att han känner hopp för en patient, och, inte minst: lyssnarfrågorna, som brukar vara bra, men som var outstanding den här gången, vilket Mikael själv tyckte faktiskt.

Publicerad den

Litiumets historia ‒ Psykiatri-miraklet mot bipolär sjukdom och mani som upptäcktes i Sverige

Litiumets historia är verkligen fascinerande. I den här genomgången får du följa historien om litium hela vägen från att de första litiumatomerna uppstod till idag, när det används inom psykiatrin såväl som i Tesla-bilar och iPhones. 

Den senaste tiden har jag arbetat med en podd-dokumentär om litiumet historia, med fokus på psykiatri och framför allt bipolär sjukdom, men även generellt om litiumets upptäckt och så vidare. Jag har intervjuat några av världens främsta experter, bland annat prisbelönte professorn Mikael Landén. Manuset är dessutom faktagranskat av överläkare Lars Johnson som arbetar på Sankt Görans affektiva mottagning. Om du vill lyssna på dokumentären finns den på Patreon.com/sinnessjukt, trailern med de första fem minutrarna finns helt gratis till exempel här:

Annars kan du läsa hela historien här nedanför. Länkar till de olika epokerna om du vill hoppa:

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)
Den mytologiska perioden (1818‒1948)
Den medicinska perioden (1948‒idag)

Den okända perioden (fr. universums födelse‒1817)

Introduktion till litium

Den moderna psykiatrin har inte direkt präglats av en massa mirakulösa upptäckter. Det har snarare handlat om hårt och många gånger otacksamt arbete, där patienter och vårdpersonal har fått kämpa med små resurser. Ofta har ansträngningarna dessutom inte lett någonstans, eller till och med haft negativa ‒ och i värsta fall dödliga ‒ effekter på patienterna.

Av de ändå relativt få framgångsrika nya behandlingarna som kommit, har i princip alla haft stora nackdelar. Medicinerna till exempel, har ju nästan alltid haft svåra biverkningar, eller också har de haft för dålig effekt. Psykoterapierna är ju istället ofta ganska dyra, eller beroende av en skicklig terapeut för att de ska fungera, vilket i sin tur gör det svårt att skala upp behandlingen och ge den till fler patienter.

Men det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium. Ett läkemedel som inte är ett läkemedel, en storsäljare som aldrig haft ett patent, faktiskt det äldsta ämnet som överhuvudtaget existerat i vårt universum. Ett grundämne som ingen kände till för bara drygt tvåhundra år sedan, som utvanns ur en tidigare oupptäckt mineral på en ö i skärgården här utanför Stockholm, och som hittades där av en brasiliansk upptäcktsresande som står staty på Manhattan.

Det finns en behandling som har räddat hundratusentals liv och besparat människor ett nästan oändligt lidande ‒ litium

The Big Bang och José Bonifácio

För att berätta historien om litium måste vi faktiskt gå tillbaka i tiden så mycket som 10-15 miljarder år. Direkt efter the Big Bang uppstod nämligen endast tre olika ämnen, som sen var det enda som fanns i universum under hundratals miljoner år, innan de första stjärnorna föddes. De här tre ämnena var väte, helium och en smula litium.

Litium var länge ett helt okänt ämne, efter stjärnornas födelse skulle det faktiskt dröja ända till år 1800 innan nästa historiska nedslag kring litium inträffar. Den brasilianske geologen José Bonifácio befinner sig då på Utö i Stockholms skärgård. Som 20-åring har han flyttat från Brasiliens till Portugal för att plugga, och han får sedermera uppdraget av den portugisiska regeringen att tillsammans med två andra vetenskapsmän åka på en upptäcktsresa genom Europa. Resan bli drygt tio år lång och Bonifácio upptäcker hela tolv nya mineraler, vilket gör honom till en av Europas mest kända vetenskapsmän.

En av hans sista resor under Europarutten går till just Utö, som är en av de största öarna i Stockholms södra skärgård med en landyta ungefär lika stor som Stockholms innerstad. På Utö fanns vid det här laget en gammal järnmalmsgruva, och i den gruvan hittar José Bonifácio den då hittills okända mineralen petalit, som sedan ska bli avgörande för upptäckten av litiumet.

August Arfwedson upptäcker litium

Sjutton år senare, år 1817, får nämligen en ung svensk kemist tag på en bit petalit från Utö. Kemisten heter August Arfwedson och hans läromästare är den berömde professorn Jacob Berzelius, som kallats den svenska kemins fader.

Johan August Arfwedson upptäckte litium

Vid det här laget hade den moderna kemin utvecklats snabbt under några decennier, och redan fanns femtio olika grundämnen beskrivna. Arfwedson undersökte petaliten i Berzelius laboratorium för att försöka bestämma vilka grundämnen den består av. Men när han summerade resultaten av sina uträkningar, blev petalitens beståndsdelars sammanlagda vikt alldeles för liten.

“Förlust: 0,080” skrev han i sina anteckningar, och det kanske inte låter så farligt, men 80 milligram är en stor förlust i såna sammanhang. Arfwedson konstaterade därför att ett okänt ämne måste ha försvunnit någonstans i processen, och han beslutade sig givetvis för att hitta det. Han fick till slut fram ett salt som innehöll det okända ämnet. Nu visste han att saltets ena komponent var sulfat, men vilken var den andra? Han undersökte saltet och förstod snart att det han hittat var ett helt okänt ämne. Han skrev:

“Jag företog nu en nogare undersökning af det omnämnde svafvelsyrade saltet, och fann snart att det till basis innehöll ett eget eldfast alkali af hittills okänd natur, för hvilket Herr Professor Berzelius föreslagit namnet Lithion.”

Berzelius fick alltså namnge Arfwedsons upptäckt, och valde namnet lithion, från grekiskans lithos som betyder sten. Det var alltså som en hint om att ämnet upptäckts i sten och inte i till exempel en växt eller i någon form av vätska. Lithion blev namnet på litiumsaltet, men sedan fick själva grundämnet namnet litium.

Den mytologiska perioden (1818‒1948)

Bunsen och Matthiessen framställer litium

Men faktum är att varken Arfwidson eller Berzelius skulle få chansen att undersöka litiumets egenskaper. Det dröjde nämligen nästan ytterligare fyrtio år innan någon lyckades framställa så mycket rent litium att det gick att studera. 1855 lyckades den tyske kemisten Robert Bunsen och den brittiske kemisten Augustus Matthiessen hitta en metod för att göra detta. Vid det laget var både Arfwidson och Berzelius döda och begravda sedan många år.

Sedan man lärt sig att ta fram större mängder litium, har ämnet fått massvis av olika användningsområden. Det kanske mest kända exemplet är litiumjonbatterier som finns i majoriteten av telefoner, surfplattor och bärbara datorer i världen ‒ men även elcyklar och elbilar, som exempelvis Tesla. Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar.

Den globala marknaden för litiumjonbatterier är enligt analysfirman Lux idag beräknad till 40 miljarder dollar

Litium som universalmedicin

Under 1800-talets andra hälft, fick litiumet ett rykte som någon slags hälsobringare. I ett reportage i tidskriften Forskning och framsteg berättar Lars Oreland, professor emeritus i farmakologi vid Uppsala universitet, att litium blev allt mer populärt i Europa, som medel mot en rad sjukdomar som man trodde var urinsyrarelaterade ‒ till exempel gikt, reumatism, mani och depression.

Med tiden fick ämnet mer och mer karaktären av universalläkemedel. Vid den här tiden var till exempel hälsobrunnar oerhört populära, och ryktesspridningen om att litium var bra för hälsan gjorde att kurorter började lyfta fram sitt litiumhaltiga vatten i marknadsföringen.

Problemet var bara att litiumhalterna ofta var försvinnande små, alldeles för små för att de skulle kunna ha haft en verklig terapeutisk effekt. En känd brunn i USA heter till exempel Buffalo Lithia Water, men enligt Lars Oreland hade man behövt dricka 8000 liter vatten om dagen ur den brunnen för att komma upp i terapeutiska nivåer av litium.

Under den här perioden började också enstaka läkare att testa litium på psykiatripatienter i liten skala. 1870 rekommenderade neurologen Silas Weir Mitchell så kallat litiumbromid mot epileptiska anfall, men också mot generell nervositet, som det kallades då. Året efter det, 1871, blev professor William Hammond på Bellevue Hospital Medical College i New York den första läkaren som förskrev litium mot mani. Han skriver bland annat så här:

“På senare tid har jag använt litiumbromiden i fall av akut mani, och har mer anledning att vara nöjd med det, än med något annat läkemedel för att minska blodmängden i hjärnkärlen och för att lugna all nervös spänning som kan vara närvarande hos patienten.”

William Hammond var den förste som förskrev litium mot mani

Men mer än enstaka försök som rann ut i sanden var det inte frågan om. Redan i slutet av 1800-talet började litiumets positiva egenskaper dessutom att ifrågasättas i vetenskapliga studier.

Men myten bland allmänheten däremot, var så stark hos att den levde kvar ändå. Ett av de tydligaste exemplen på litiummyten var läsken Seven-Up som lanserades under hösten 1929 i USA, då under namnet Bib-Label Lithiated Lemon-Lime Soda. Man anspelade alltså på litiuminnehållet i namnet, men redan på den här tiden fanns det över 600 citron-limedrycker på marknaden och namnet var inte direkt catchy. Man döpte därför om läsken först till 7Up lithiathed lemon soda, och sen 1936 till bara 7Up som den heter även idag.

7up innehöll länge litium

Själva litiumet fanns dock kvar i 7Up till 1948, då den hade hunnit bli världens tredje mest sålda läsk, alla kategorier.

Den medicinska perioden (1948‒idag)

John Cades marsvinsexperiment

Vid det laget hade andra världskriget tagit slut, och ungefär 60 miljoner människor hade dött. John Frederick Joseph Cade var en av de australiska soldaterna som deltog i andra världskriget, och även om Australien spelade en rätt liten roll i kriget, så hade nästan 40 000 australiska soldater dött. Själv blev Cade stationerad i Singapore, men när Japan invaderade Singapore blev han tillfångatagen och satt i ett japanskt fångläger.

John Cade var inspärrad på Changi Prison mellan februari 1942 och september 1945, men nu när kriget var slut fick han äntligen återvända till Australien. Under tiden i fånglägret hade Cade funderat mycket på varför hans medfångar ofta blev psykiskt sjuka, och nu när han återigen var fri skapade han ett litet labb på sjukhuset utanför Melbourne där han arbetade som psykiatrer, och började så småningom experimentera.

John Cade litium

Ett av experimenten bestod i att Cade tog urin från dels psykiskt sjuka patienter och dels friska personer, och injicerade det här urinet i marsvin. Alla marsvin dog, men de som injicerats med urin från maniska patienter dog snabbare, vilket Cade tyckte var väldigt intressant.

Han ville fortsätta undersöka urinets giftiga effekter, och blandade därför ihop ett eget urinsyrasalt som innehöll litium. Anledningen till att han tillsatte litium var helt och hållet praktiskt, han ville göra saltet mer lättlösligt, men av någon anledning blev marsvinen som injicerats med litium lugna och slöa, vilket Cade tyckte var intressant. I efterhand tror många forskare att det i själva verket handlade om en tillfällig litiumförgiftning, alltså att marsvinen inte blev lugna utan snarare utslagna och därför paralyserade.

Men oavsett om det var litiumförgiftning eller inte så var det alternativet ingenting som Cade övervägde, vilket kanske var tur. Nu kände han istället att han var någonting på spåren och gick därför vidare med experimenten. Han bestämde sig för att testa litium på människor, särskilt på maniska patienter med tanke på den lugnande effekten.

Först ville han dock utesluta att det skulle vara farligt för patienterna. På den här tiden fanns inga etiska regler och prövningar inom den medicinska forskningen, det enda som satte gränserna var egentligen Cades eget samvete. Men Cade var en ärlig och samvetsgrann vetenskapsman. Han tog därför själv en rejäl dos litium, och överlevde. Efter det kunde han gå vidare med sina experiment på psykiatripatienterna på sjukhuset i Melbourne.

Cades klassiska litiumstudie

Förutom enstaka läkare som testat sig fram, fanns ingenting som tydde på att just litium skulle fungera på psykiatripatienter innan John Cade 1949 publicerade sin studie med titeln “Lithium salts in the treatment of psychotic excitement”.

I den skriver Cade att det är svårt att få ett tillräckligt stort urval av maniska patienter, det vill säga de som har bipolär sjukdom, eftersom tillståndet är ovanligt även på en psykiatrisk mottagning. Ungefär en dryg procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom, och de flesta har inte klockrena symtom som är lätta att sätta diagnos på. Cade skriver också att det är viktigt att undersöka effekten noggrannare än normalt när det gäller en episodisk sjukdom, eftersom manierna ju kan klinga av även utan behandling.

Till slut lyckas han ändå få ihop tio maniska patienter, alla män, i åldrarna 40 till 63. I studien ingår även tre patienter med kroniska depressioner och sex patienter med schizofreni för att se om litiumet har effekt även på dem.

Cade beskriver sen de tio maniska patienternas case och hur deras mående förändras av litiumet. Beskrivningarna visar hur de sjuka plötsligt blir till synes friska och kan lämna sjukhuset.

Det första caset, till exempel (min översättning):

“Initialerna W.B., en femtioårig man, som hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år ‒ rastlös, smutsig, destruktiv, illamående och störande ‒ hade länge ansetts vara den mest besvärliga patienten på avdelningen. Hans behandlingssvar var mycket tillfredsställande. Från behandlingsstarten den 29 mars 1948, med litiumcitrat, lugnade han ner sig ordentligt, och tre veckor senare åtnjöt han dom för honom ovanliga omgivningarna på konvalescensavdelningen. Eftersom han varit sjuk så länge och begränsad till en ”sluten avdelning”, fann han de normala omgivningarna, och rörelsefriheten där, märkliga till en början. Han förblev sedan helt bra och lämnade sjukhuset på obestämd tid med instruktioner om att ta en dos litiumkarbonat, fem grains åt gången, två gånger om dagen. Han var snart tillbaka på sitt gamla jobb.”

Även case nummer två är också en solskenshistoria med en något yngre man. Han återvänder också hem och börjar arbeta kort efter att han börjat ta litium:

“Initialerna E.A., en fyrtiosexårig man, hade varit i ett kroniskt maniskt tillstånd i fem år. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen, den 5 maj 1948. Efter en tvåveckorsperiod hade han lugnat sig, och överfördes till konvalescensavdelningen i en vecka, och en månad senare, när han fortsatt må bra, tilläts han att gå på försöksutskrivning på obestämd tid med en dos på 10 grains litiumcitrat tre gånger om dagen. Detta reducerades efter en månad till 10 grains två gånger om dagen, och två månader senare till 10 grains en gång om dagen. Vid uppföljningsbesök den 13 februari 1949 mådde han bra och hade varit i full sysselsättning i tre månader.”

Den yngsta patienten i studien är case nummer tre. Han är fyrtio år gammal men har inte samma kroniska problem som de tidigare två. Även han svarar dock bra på behandlingen:

“Initialerna P.B., en fyrtio år gammal man, led av en andra mani-attack som redan hade varat i fem månader och som inte visade några tecken på tillbakagång. Han började ta litiumcitrat, 20 grains tre gånger om dagen den 5 april 1948, och efter en vecka var han tillräckligt lugn för att flyttas till konvalescensavdelningen. Han blev fortsatt bättre under de kommande veckorna, och fortsatte sedan att må bra. Den 31 januari 1949 kom han in för uppföljning. Han hade fortsatt må bra och varit i full sysselsättning i över tre månader. Han hade varit på en underhållsdos av fem grains litiumkarbonat två gånger dagligen. Han råddes att fortsätta med fem grains en gång om dagen.”

Effekterna av litiumbehandlingen var verkligen förbluffande. Aldrig tidigare i den moderna psykiatrins historia hade någon sett så svårt psykiskt sjuka människor bli till synes helt friska av en behandling, och återvända till ett normalt liv. En efter en lämnar patienterna sjukhuset med sina ordinerade doser av litium som enda behandling.

Men allting var inte frid och fröjd. Till att börja med kunde inte alla patienter i försöket ta litium. Case nummer fyra till exempel, med intialerna T.F., en sextiotreårig man som haft kronisk mani i drygt två år, blev illamående och fick svåra magproblem av behandlingen. Mannen hade en lång historia av alkoholism och visade tecken på senilitet. Cade beskriver gamlingen på ett ganska kallhamrat sätt:

“Eftersom hans obehag kvarstod, och att han till och med då han inte längre var maniskt, fortfarande var en något försvagad och irriterad gammal man, tycktes det knappast värt att fortsätta, och behandlingen avbröts den 10 augusti 1948. Inom en tvåveckorsperiod hade han återgått till sitt tidigare maniska tillstånd.”

Förutom att Cade verkade anse att multisjuka, äldre människor kanske inte hade så stor nytta av litiumet, var litiumförgiftning fortfarande ett orosmoln som hängde över honom. Case nummer sex till exempel, med initialerna A.M., var en sextio år gammal man som beskrivs som en gravt manodepressiv alkoholist. Efter en vecka med litium lugnade han visserligen ned sig, men efter en tvåveckorsperiod avbröts behandlingen temporärt, då han visade symtom på litiumförgiftning ‒ han var kraftlös och skakig med sluddrande tal.

Bakslagen som sänkte Cades mirakel

Biverkningar var visserligen inte så överraskande och relativt sett var de verkligen överkomliga. Dessutom skulle det senare visa sig att Cades genombrott verkligen var helt avgörande för litiumets framtid inom psykiatrin. Men trots att Cade alltså hittat en livräddande behandling för en av de svåraste psykiska sjukdomarna som överhuvudtaget existerat, skulle litiumanvändningen inte komma att explodera när hans studie publicerades. Det verkar ha berott på framför allt tre saker:

Till att börja med publicerades studien i en alldeles för liten och okänd tidskrift ‒ The Medical Journal of Australia ‒ vilket var problematiskt, men kanske inte helt avgörande. Hade det bara handlat om publicitet, så behövde det inte betyda slutet för Cades teorier.

Men under efterkrigstiden i USA, inträffade någonting som skulle påverka amerikanernas syn på litium dramatiskt. Litiumsalter började nämligen under 40-talet att marknadsföras av amerikanska bolag som en ersättning till vanligt bordssalt. Hjärtsjuka som gick på en saltfri diet kunde därför krydda maten med de här produkterna som fanns att köpa i livsmedelsbutiker.

Det visade sig senare vara en dålig idé. I en amerikansk dagstidning från San Mateo i Californien, kan man den 19 februari 1949 läsa följande:

“Den federala regeringen och sjukvårdsmyndigheter varnade idag för att vissa saltsubstitut som innehåller en giftig kemikalie kan finnas på marknaden och i hemmen hos personer som står på specialdieter. American Medical Association säger att fyra dödsfall och eventuellt många fall av icke-dödlig förgiftning har rapporterats i nationen, som en effekt av användning av litiumklorid.”

Dålig bild på tidningen i San Mateo.

FDA, USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet, förbjöd sedan litiumsalt totalt, och synen på litium som en allt-i-allo-medicin förändrades snabbt.

Som om det här inte vore nog så inträffade en personlig katastrof bland John Cades patienter, en händelse som fick honom att omvärdera litiumets effekter. Initialen W.B., case ett i Cades berömda studie, hette i själva verket William Brand, men kallades Bill.

Bill var något av en institution på sjukhuset. Innan han blivit intagen hade han varit hemlös. Han fick då utstå en massa både fysiska och mentala kränkningar, samtidigt som hans familj avvisade honom. Han hade varit psykotisk under episoder i trettio år, varav de senaste fem åren i en slags konstant mani. Bill blev därför intagen på sjukhuset utanför Melbourne, han var smutsig och drog ofta runt på sjukhusområdet och letade i soptunnor, medan han repeterade meningar och fraser som han mindes sedan första världskriget.

John Cade och Bill blev med tiden vänner och Bill var den förste som fick prova litium. John var glad och stolt att se Bill återvända hem efter ett halvt decennium på sjukhuset. Men redan ett halvår efter att han blivit utskriven slutade Bill ta medicinen och blev snart dålig och intagen igen. Inom bara ett par veckor med litium på sjukhuset blev han återigen bra, och i den sista anteckningen i Cades berömda studie, från 28 februari 1949, skriver Cade: “Bill är nu redo att återvända hem och börja arbeta igen”.

Men i oktober samma år, en månad efter att studien publicerats, börjar Bill klaga på kräkningar. En konflikt mellan John och Bill började gro, eftersom Bill ville sluta ta sin medicin igen för att bli av med de fysiska symtomen. Efter ett par månader gav John till slut upp sina försök att övertala Bill, och höll tummarna för att vännen skulle fortsätta vara psykiskt stabil även utan behandling. Men inom två veckor var manin så klart tillbaka med full kraft.

Den här gången verkade inte litiumet bita på Bill, och John visste inte vad han skulle göra. Han försöker rädda sin vän genom att höja litiumdosen gång på gång, men överdoserar till slut och William Brand dör.

Mogens Schou och det slutgiltiga genombrottet

Bill Brands död 1950 tog hårt på John Cade som började tvivla på litiumet, och hans engagemang rann därefter ut i sanden. Den mirakulösa upptäckten uppmärksammades inte, och riskerade att falla i glömska.

Men i Danmark fanns vid den här tiden en dansk psykiatriker som hette Mogens Schou. Schou var psykiatriker precis som sin far Hans Jacob, och bipolär sjukdom lär ha gått i deras egen familj. Bipolär sjukdom är ju en av de mest ärftliga psykiska sjukdomarna som finns, och drabbar alltså drygt en procent av befolkningen.

Mogens Schou gjorde att litium slog igenom på stor skala

Det är dessutom en av de farligaste psykiska sjukdomarna ‒ mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord. Mellan 6-20 procent dör förr eller senare i självmord, vilket är mångdubbelt så många som i resten av befolkningen.

Mellan 25 och 56 procent av de människor som lever med bipolär sjukdom försöker någon gång under livet att begå självmord

Mogens blev därför tidigt i sin karriär nästan besatt av tanken på att hitta ett botemedel till den här förödande sjukdomen, som hela tiden fanns så nära inpå honom. Han läste allt som gick att hitta i den medicinska litteraturen om manodepressivitet, eller bipolär sjukdom som det oftast kallas idag.

Cades bortglömda studie fick nytt liv när Schou läste den och plockade upp litiumspåret. 1954 publicerade Schou sin första egna litiumstudie, som fick ett enormt genomslag. Under sextiotalet genomförde sen både han själv och andra forskare världen över studier som bekräftade litiumets effekter. Det var dessutom inte bara de akuta manierna som kunde medicineras bort, litiumet skyddade även mot nya episoder. Manierna försvann inte helt, men dröjde längre och gjorde det möjligt för många patienter att leva ett helt vanligt liv som de inte kunnat drömma om innan.

Mogen Schous arbete ledde till att litium började användas som behandling mot bipolär sjukdom i stora delar av västvärlden. På sina ställen, i USA till exempel, godkändes dock inte behandlingen förrän långt senare. I USA dröjde det nästan tjugo år, vilket skapade en slags undergroundrörelse bland amerikanska läkare som gav sina patienter litium utan tillstånd från FDA, den amerikanska läkemedelsmyndighet.

Underskattat och underanvänt

Idag används litium fortfarande mot litium, och är egentligen oöverträffat i fråga om effekt. Trots det används det mycket mindre än många experter tycker vore rimligt, användningen har dessutom minskat i relativa tal (fler får diagnosen bipolär sjukdom och totalt sett har användningen ökat, men en mindre andel av patienterna får litium utskrivet).

Litium är inte heller oproblematiskt. Ett av bekymren med litiumet har varit doseringen, som alltid varit svår att hantera. Litium är ganska oberäkneligt och dessutom giftigt i för stora mängder. Innan man kunde mäta lituimhalterna i patientens blod var det i princip omöjligt att veta vilka doser man skulle rekommendera. Nuförtiden kan man relativt lätt hålla koll på doseringen, men eftersom litiumhalten påverkas av till exempel vatten- och saltbrist i kroppen är det viktigt med regelbundna kontroller och provtagningar.

Litiumet fungerar inte heller för alla. Studier brukar visa att ungefär hälften av patienterna får bra eller mycket bra hjälp av litium. Den andra halvan får en liten effekt, eller ingen effekt alls. Men många läkares kliniska erfarenheter är att det hjälper betydligt fler än det här studierna visar.

Den prisbelönte psykiatriprofessorn Mikael Landén är en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom. Han menar att framför allt urvalet av patienter är avgörande för hur stor andel som svarar på litium. Ju skickligare läkaren eller forskaren är på att diagnosticera och välja ut patienter, ju bättre framstår effekten:

“Egentligen är det en hopplös fråga, man kan liksom älta den i flera timmar. Vi brukar lite slarvigt säga att en tredjedel blir fria från skov, en tredjedel blir tydligt förbättrade, och en tredjedel blir inte så hjälpta. Men det beror ju helt på vilka man har studerat, vilka man har inkluderat i undersökningen och så. Vi frågade ju i någon studie väldigt många om man tyckte att man har blivit bra eller inte. Meningen var då att vi skulle få två grupper, med de som tyckte att de inte blivit bra, och de som hade blivit bra. Men de allra flesta svarade att de har blivit bra. Det var långt över sjuttio procent när man frågade patienterna själva.“

Mikael Landén

Det finns så klart även biverkningar av litiumbehandling, men jämfört med andra läkemedel är de ganska små. En vanlig biverkning av litium är att man blir törstig och behöver kissa oftare. I vissa fall kan njurarna ta skada, men det är ovanligt.

Arvid Lagercrantz, journalist och före detta vd för Sveriges Radio (som för övrigt skrivit förord till min förra bok om depression och ångest), tog litium från och till i nästan femtio år. På så sätt har han förmodligen lyckats undvika ett stort antal skov menar han själv. Nu är han 74 år gammal och har blivit tvungen att sluta med litiumet på grund av njursvikt. Arvid har under decennier ätit även en rad andra mediciner för att hålla den bipolära sjukdomen i schack. Förutom litium har han bland annat tagit olika former av neuroleptika, och till skillnad från neuroleptika tycker han inte att litium har särskilt jobbiga biverkningar:

”Litium har ju den fördelen att jag tycker inte att det märks inte så mycket när man äter det. Man blir i för sig törstig, men jag tycker att det fungerar på det viset ganska bra.”

Christian Dahlström och Arvid Lagercrantz 2014
Jag och Arvid Lagercrantz 2014.

Inget patent och oförtjänt dåligt rykte

Men problemen med dosering och biverkningar förklarar bara en liten del av underanvändningen av litium. För litiumets positiva effekter är verkligen fantastiska när medicinen väl fungerar som den ska.

Litiumets självmordsförebyggande effekt hos människor med bipolär sjukdom till exempel, har belagts i flera stora studier. För ett tillstånd som innebär så stor självmordsrisk är det svårt att tänka sig ett starkare argument för medicinering. I Arvid Lagercrantz fall är det tydligt vad litium eller inte litium kan göra för skillnad. Hans tvillingbror tog livet av sig när han var 21 år, genom att hoppa från Katarinahissen. Hade han fått hjälp med litium hade han kanske inte gjort det, tror Arvid.

Tillsammans med elbehandling (ECT) ses litium numera av många som de mest effektiva behandlingarna som psykiatrin har åstadkommit överhuvudtaget. Trots det har förskrivningen av litium i Sverige alltså minskat i relativa tal.

Ett av de viktigaste skälen till det är att litium inte kan patenteras. Därför inte är det inte alls lika lönsamt som andra stämningsstabiliserande mediciner som läkemedelsbolagen kan tjäna stora pengar på.

Men det beror även på att nya läkemedel oftare testas i studier av patienter som inte fått effekt av litium, vilket gör att undersökningarna gynnar medicinen som jämförs med litium, menar professor Mikael Landén.

Dessutom är patienter överlag mer positiva till nya metoder, som inte hunnit få dåligt rykte. Litium har använts inom psykiatrin i ett halvt sekel och är därmed en av de äldsta behandlingarna som fortfarande används.

“Behandlingar som funnits länge i psykiatrin får ofta lite dåligt rykte, och litium har ju funnits jättelänge så folk känner igen det. Jag har haft patienter som säger ‘du säger väl inte att jag ska ha litium?’, för det har man hört talas om. Sedan kan jag nämna något annat piller som ingen hört talas om, som jag tycker verkar mycket värre, men det reagerar man inte på”, säger Mikael Landén.

Tråkigare liv, men nödvändig medicin

Det finns dock en viktig faktor till. Att ta litium kan nämligen också uppfattas som avtrubbande, och många patienter saknar faktiskt de maniska perioderna.

Den amerikanska psykologen och psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison, är inte bara en världsledande expert på just bipolär sjukdom. Hon har dessutom själv ‒ precis som Arvid Lagercrantz ‒ diagnosen bipolär sjukdom typ 1 sedan mer än fyrtio år tillbaka. I sin bok An Unquiet Mind, berättar hon om valet mellan att ta litium eller att inte ta litium. Toppar och dalar, eller ett mer stabilt och normalt ‒ men kanske tråkigare ‒ liv?

Litiumet ger Kay jobbiga biverkningar och hon skriver att hon saknar de maniska tillstånden och livets nyanser. Hon beskriver hur hon många gånger lyckas övertyga sig själv ‒ men dock aldrig sin psykiater ‒ om att hon kanske trots allt inte behöver medicinen. Med tiden inser dock Jamison att hon faktiskt måste ta litium. Hon skriver till och med flera gånger i boken att hon med hundra procents säkerhet hade varit antingen död eller vansinnig om hon inte fått litium.

I en video på organisationen Wellcome Collections Youtube-kanal berättar den numera drygt sjuttioåriga Jamison att man måste förstå att bipolär sjukdom i första hand är en medicinsk åkomma som behöver medicinsk behandling, vare sig det är litium eller något av de nyare preparaten. Samtidigt vet hon att läkemedlen inte är hela svaret. Faktum är att hon ser psykoterapi som nästan oundvikligt för att orka med ett liv med bipolär sjukdom.

“Det är en vanlig fråga, särskilt när människor är unga eller i ett tidigt skede av sin sjukdom: räcker det att endast gå i psykoterapi? Kommer det att fungera om jag har bipolär sjukdom? Och svaret är sällan, mycket sällan. För det mesta är medicinering den helt centrala delen i behandlingen av bipolär sjukdom, särskilt de mer allvarliga formerna av bipolär sjukdom. Så det är kritiskt att få det ut det budskapet, att det är ett medicinskt tillstånd som kräver medicinsk intervention”, säger Kay Redfield Jamison.

Se klippet här:

Cade och Schou fick sitt erkännande

I år, 2017, är det exakt 200 år sedan den tjugofemårige kemisten August Arfwedson upptäckte litium i en bit petalit som José Bonifácio hittat på Utö i Stockholms skärgård sjutton år tidigare.

Bonifácio återvände sen till Brasilien 1819, och var en av grundarna av det självständiga Brasilien 1821. Idag står han staty i Bryant Park på Manhattan i New York, bara ett stenkast från Bellevue Hospital Medical College, där William Hammond precis femtio år efter den brasilianska frigörelsen från Portugal blev den första läkaren i världen att förskriva litium mot mani.

Mogens Schou, den danske psykiatrikern, tilldelades 1987 det mest prestigefyllda medicinpriset i USA ‒ den så kallade Lasker-utmärkelsen, även kallat det amerikanska nobelpriset och rankat som världens näst finaste medicinpris. Han lär även ha varit nominerad till det riktiga nobelpriset flera gånger, utan att vinna. Schou dog den 29 september 2005, han blev 86 år gammal.

Den australiske läkaren John Cade fick upprättelse och internationellt erkännande för sin upptäckt först 1970, när han tilldelades Taylor Manor Hospitals psykiatripris i Maryland, USA. 1974 fick han ett till internationellt pris i New York, som han delade med just Mogens Schou. John Cade dog 68 år gammal i cancer i Melbourne, den 17 november 1980.

Året innan sin död hade faktiskt den ganska blygsamme och ödmjuke Cade publicerat en bok om psykiatrins historia. Boken hette Mending the Mind, och ett av kapitlen handlar faktiskt om litium, men inte på ett enda ställe nämner han att det var han själv som upptäckt litiumets fantastiska effekter.

Texten är faktagranskad av överläkare Lars Johnson på Sankt Görans affektiva mottagning i Stockholm. Ett särskilt tack till Mikael Landén och Arvid Lagercrantz som ställde upp på intervjuer. Lyssna på hela dokumentären på Patreon.com/sinnessjukt

Källor i urval:

Cade, John FJ. ”Lithium salts in the treatment of psychotic excitement.” Medical Journal of Australia (1949).
Kahl, Ulrika. ”Litium–ett terapeutiskt grundämne ännu oöverträffat som profylax vid BPD.” system 2 (2004): 14.
Nilsson, Anders. ”Grattis litium!”. Forskning och framsteg.
Shorter, Edward. ”The history of lithium therapy.” Bipolar disorders 11.s2 (2009): 4-9.

Publicerad den

Psykiatri-skojaren Peter Götzsche granskas i podden

Professorn Peter Götzsche, som är direktör för forskningsorganisationen Cochranes center i Köpenhamn, har den senaste tiden varit ute och svingat i media om psykiatrins alla brister. Hans bok ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” har fått uppmärksamhet i Aftonbladet, Efter tio med Malou von Sivers och Läkartidningen med mera.

Skojaren Götzsche och hans bok är ämnet för dagens podcast. I denna väldigt märkliga och oerhört svaga bok hävdar Götzsche att psykiatriprofessorer, eller ”silverryggar” som han kallar dem, är korrupta och bara söker berömmelse och pengar. De ljuger för sina patienter och borde enligt honom tvångspensioneras. Resten av boken ägnar Götzsche åt att hävda att psykofarmaka helt saknar positiva effekter och att de ”äter” upp hjärnan och gör att patienterna tar livet av både andra och sig själva, åsikter som ligger i linje med scientologkyrkans antipsykiatriska propaganda (även om Götzsche själv tar avstånd från scientologerna).

Anledningen till att jag valde att ta upp det här ämnet i podden var att flera lyssnare hört av sig och känt sig desillusionerade av just den här boken, som alltså till stora delar är en bluff. Peter Götzsche hävdar sådant som många gånger är både sensationellt och felaktigt, men hans vetenskapliga status gör att lekmän som mig och många andra som ser honom på tv och i tidningar undrar vad som egentligen stämmer. Varför säger han så konstiga saker och vad har han för täckning för sina påståenden?

När jag frågade runt bland psykiatriker som jag känner var de alla helt överens i sitt omdöme om Götzsche, kanske sammanfattas deras åsikter bäst i vad psykiatrikern Mats Ek skrev till mig på Twitter: ”Götzsche är en provokativ, vilt spekulerande, vetenskapligt oärlig läkare utan psykiatrisk kompetens som verkar bedriva någon form av korståg mot psykiatrin. De poänger han har drunknar i den flod av propaganda som han spyr ut.”

Ett annat exempel var när jag under en avtackningsmiddag för Minds avgående generalsekreterare Carl von Essen frågade min idol (och poddfavoriten, kolla gärna in alla fyra avsnitt med henne här) Marie Åsberg vad hon tycker om Götzsche. I ett ögonblick trodde jag nästan att Marie skulle skalla mig eller något. Sedan berättade hon att hon träffat Götzsche och att hon tycker att han är oseriös och lögnaktig, ”Psykiatrins Trump” var hennes dräpande sammanfattning av hans gärning.

När jag frågade Marie Åsberg vem jag borde intervjua i podden på ämnet sa hon direkt Mikael Landén. För den som inte känner till Mikael så är han en av Europas främsta auktoriteter på bipolär sjukdom, han är en prisbelönt psykiatriprofessor som faktiskt har dykt upp i podden tidigare, i avsnitt 72 där vi talade om utopier. I kommentarsfältet till Läkartidningens artikel som jag nämnde tidigare gavs både ris och ros till Götzsche, men den som stod upp för psykiatrin bäst var Mikael Landén som även skrev en väldigt bra recension av boken i just Läkartidningen ett kort tag efter. Båda de här artiklarna och kommentarsfälten kommer vi att återkomma till i intervjun i podden.

Vi pratar även om Åsa Nilsonne, som var en av de som försvarade Götzsche i kommentarsfältet. Åsa är förlagskollega till mig på Natur och Kultur, men även ambassadör för psykiatrifonden precis som jag, och professor på Karolinska Institutet precis som Mikael Landén, därför blev jag förvånad över hennes ganska förvirrade försvar av den här boken. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att mygga av Åsa, inte minst efter att jag själv läst boken som visade sig vara skräp nästan rakt igenom. Mikael får berätta vad han tycker om Åsas agerande i intervjun, men ni får givetvis gärna gå in och läsa hennes kommentarer och bilda er en egen uppfattning också.

Hursomhelst tycker jag att det kändes väldigt angeläget att ge foliehatten Peter Götzsche och hans pseudovetenskap en match med någon som har en likvärdig (eller som i det här fallet, överlägsen) status i vetenskapskretsar. Mikael Landén framstår verkligen som balanserad och saklig i sin väldigt hårda kritik av dansken. Lyssna gärna i spelaren längst upp i inlägget, eller på iTunes (iPhone/iPad), i Acast-appen (alla andra telefoner) eller där ni hittar era poddar vanligtvis.

Publicerad den

Framtidens psykiatri: så ser psykiatrin ut i framtiden enligt toppforskarna

Framtidens psykiatri är ämnet för senaste avsnittet av succépodden Sinnessjukt som vi spelade in live inför publik på Haymarket by Scandic i söndags. Idag publicerades avsnittet där vi pratar om hur psykiatrin kommer att se ut i framiden, en bild som vi målat upp med hjälp av några av Sveriges (och faktiskt världens) främsta psykiatriforskare:

  • Sophie Erhardt

Professor i experimentell psykiatri samt forskargruppsledare för neuropsykoimmunologi på Institutionen för fysiologi och farmakologi på Karolinska Institutet. Har tidigare gästat podden och pratat om det inom psykiatrin superheta inflammationsspåret.

  • Martin Schalling

Professor i medicinsk genetik vid Institutionen för molekylär medicin och kirurgi samt Centrum för molekylär medicin vid Karolinska Institutet. Har tidigare gästat min förra podcast Psykpodden och är en gigant inom det genetiska segmentet med ett cv långt som en telefonkatalog.

  • Mikael Landén

Professor i allmän psykiatri som är verksam vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska Institutet. En av världens främsta experter på bipolär sjukdom.

  • Pär Höglund

Sjukvårdsforskare var forskning används av regeringskansliet för att utforma framtidens sjukvård i Sverige. Anlitad av SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, för att granska deras publikationer. Min ordinarie sidekick i podden.

 

Framtidens psykiatri är individualiserad och har högre status

I podden läser vi upp en beskrivning av psykiatrins utveckling genom historien fram till idag, och sedan trettio år framåt i tiden. Vi gjorde det i form av en påhittad Wikipedia-artikel från 2046, baserad på de här fyra forskarnas framtidsspaningar. I podden kan ni lyssna på när vi läser upp den och diskuterar kring den, men om du vill läsa den direkt har jag klistrat in den här nedanför. Observera att det här är en dramatiserad framtidsspaning baserad på verkliga forskningsspår och ingenting annat. En slags kvalificerad gissning, ingenting annat:

Psykiatrins historia

Sätten att förklara psykisk sjukdom, och för all del även kroppssjukdomar, har sett mycket olika ut under olika tider och i olika samhällen. Länge sågs psykisk sjukdom antingen som ett övernaturligt fenomen, där onda andar skulle bedrivas med hjälp av till exempel exorcism, eller som att de psykiskt sjuka människorna blivit straffade för sina synder av Gud, vilket sågs som ett straff i sig, men som också ledde till att människan blev utstött och straffad av samhället. Dessa magiska och religiösa sjukdomsmodellerna levde kvar långt in i modern tid.

De psykologiska sjukdomsmodellerna har sina rötter i antiken. I dessa modeller sågs starka känslor som potentiellt sjukdomsframkallande. Även om de psykologiska sjukdomsmodellerna har bidragit till, och fortfarande är en stor del av dagens syn på psykisk sjukdom, till skillnad från de magiska och religiösa förklaringsmodellerna, var det också en i högsta grad ofullständig verklighetsbeskrivning, som fick konsekvenser för de psykiskt sjuka människorna.

De sociala förklaringsmodellerna, som även dom har sina rötter tillbaka till antiken, uppfattar sjukdom som framkallad av sociala mekanismer. Även om den här uppfattningen också är starkt bidragande till dagens syn på psykisk sjukdom, där psykosocial stress ses som en självklar delkomponent, tolkades de sociala förklaringsmodellerna ibland på ett allt för ortodoxt sätt. Framför allt under 1960- och 70-talen fanns både psykiatriker och filosofer som hävdade att psykisk sjukdom i själva verket var friska reaktioner på ett sjukt samhälle, vilket ledde till slutsatsen att man varken bör eller kan behandla den sjuke. Konspiratoriska strömningar som den numera utdöda Scientologkyrkan använde sociala förklaringsmodeller för att smutskasta den, som de tyckte, “onda” psykiatrin.

Även biologiska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom har rötter i antiken. Enligt dessa tänks sjukdomar framkallats av kroppsliga faktorer. Enligt den gamla humoralpatologin så som den beskrevs av Hippokrates på 200-talet före kristus, tänktes sjukdomar bero på en obalans mellan de fyra kroppsvätskorna: blod, slem, gul galla och svart galla. Ett övermått av svart galla kunde till exempel leda till melankoli, det vill säga en djup form av depression. De biologiska förklaringsmodellerna har varit starkt bidragande till dagens moderna medicinska förklaringsmodeller till psykisk sjukdom, men har också genom historien plågat psykiskt sjuka, till exempel genom extrema biologiska metoder för att bota psykisk sjukdom.

Diagnosrevolutionen

Redan under 1900-talet hade man börjat dela upp psykisk sjukdom i olika diagnoser. Först gjorde man väldigt grova uppdelningar mellan till exempel psykotiska patienter och nedstämda eller ångestfyllda patienter. Med tiden började man dela upp även de här patientgrupperna i subgrupper, man delade till exempel upp ångestfältet i socialfobiska patienter, paniksyndrompatienter, tvångssyndrompatienter, och så vidare.

Samma sak skedde i alla olika patientgrupper, men fortfarande under 2000-talets början var patienterna relativt grovt indelade och fick ofta liknande behandlingar som bara hjälpte en del, och av de som svarade på behandlingen var det många som inte blev helt återställda. Man visste ännu mycket lite om vad som faktiskt skedde i hjärnan under en psykisk sjukdom, och läkarna hade ofta svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom diagnostiken nästan helt byggde på olika självskattningsformulär.

Under 2020- och 2030-talet kunde man för första gången på allvar börja kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna, det vill säga vad som händer i kroppen rent fysiskt under till exempel en depression. Med hjälp av utvecklingen inom till exempel hjärnavbildning, det neurobiologiska fältet och det genetiska fältet, kunde man skapa flera och mer exakta underdiagnoser som byggde både på symtom och på biomarkörer.

Blodprov och nya röntgenmetoder, vars upplösning var mångdubbelt bättre än de tidiga hjärnavbildningsteknikerna, i kombination med automatiserade algoritmsökningar guidade läkaren till rätt diagnoser. De olika underdiagnoserna hade ofta samma grundläggande uttryck i kroppen, men kunde ha helt olika orsaker, vilket många psykiatriker hade misstänkt länge, men som nu för första gången någonsin gick att leda i bevis.

Behandlingsexplosionen

Den förbättrade diagnostiken utgjorde till stor del startskottet för utvecklingen av de nya, effektiva och individualiserade behandlingarna som växte fram under 2020- och 2030-talet. Men vägen dit hade varit nästan ofattbart lång. I samhällen där religiösa och magiska förklaringsmodeller till psykiskt sjukdom rådde var det naturligt att försöka driva ut de onda andarna genom till exempel excorsism eller trepanering, det vill säga att man borrade eller sågade upp ett hål i kraniet för att släppa ut onda andar.

På samma sätt har psykologiska, sociala och biologiska förklaringsmodeller haft en tuff resa fram till effektiva behandlingsmetoder. Under 1900-talet ägnade till exempel psykiskt sjuka människor åratal på psykoanalys och andra psykoterapeutiska behandlingar, som ofta var antingen djupt bristfälliga eller i värsta fall helt verkningslösa. De sociala förklaringsmodellerna kunde i sina mest extrema former leda till icke-behandling, eftersom man tänkte sig att det var samhället det var fel på snarare än att människan var sjuk. De kunde också leda till pyramidspelsutnyttjande av psykiskt sjuka som i fallet med Scientologkyrkan.

Den biologiska förklaringsmodellen ledde till oerhört smärtsamma behandlingsmetoder som åderlåtning och laxering, men också till verkningslösa metoder som varma eller kalla bad. Biologiska modeller innehöll ofta, men inte alltid, tankar om en genetisk bakgrund till psykisk sjukdom. Detta utgjorde en viktig pusselbit i förståelsen av psykisk sjukdom, men tanken om genetikens betydelse har också lett till utrotandet av hundratusentals psykiskt sjuka i det nazistiska Tyskland och Österrike.

Länge rådde ett skyttegravskrig mellan framför allt de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna kontra de biologiska förklaringsmodellerna, där läkare och psykologer hade svårt att samarbeta, eftersom de inte kände tilltro till varandras metoder. Med tiden blev det emellertid uppenbart att båda sidor hade både rätt och fel, och den moderna medicinska förklaringsmodellen fick medvind.

Under 1900-talets slut och 2000-talets början sågs den biologiska förklaringsmodellen av debattörer ofta som synonym med den medicinska förklaringsmodellen. Detta var givetvis fel, eftersom den medicinska förklaringsmodellen var en integrerad modell som uppfattar såväl sociala, emotionella och biologiska faktorer som betydelsefulla för uppkomsten av psykiska sjukdomar. Med tiden kunde man allt mer övertygande bevisa detta växelspel även vetenskapligt. Man såg klart att en viss genetisk benägenhet att bli sjuk spelade in, men också att miljöfaktorer var avgörande. Man kunde också visa att psykoterapi, liksom psykofarmaka, kunde åstadkomma förändringar i hjärnans funktion som kunde mätas med hjärnavbildande metoder.

Under slutet av 1900-talet gjordes behandlingsframsteg i form av nya effektiva psykoterapier, till exempel de kognitiva och beteendeterapeutiska psykoterapierna som blev dominerande eftersom de kunde bevisa sin effekt. Detta satte den psykodynamiska skolan under press, vilket ledde till att de utvecklade sina metoder och lät dem undersökas vetenskapligt. Ur denna nya vetenskapligt förankrade och nytto-fokuserade tradition föddes under 2020- och 2030-talen mängder av effektiva psykoterapier som dessutom kunde kombineras med, och komplettera, de nya biologiska behandlingarna.

Parallellt med KBT-revolutionen hade läkemedlen haft en betydligt tuffare tid. Efter 1950-talets genombrott hade utvecklingen länge stått ganska stilla. Under 1980- och 90-talen slog den nya generationens antidepressiva mediciner igenom, vilket utgjorde ett stort framsteg tack vare de lindrigare biverkningarna, som gjorde det möjligt även för allmänläkare att skriva ut dem. De nya medicinerna var emellertid inte mer effektiva än de äldre medicinerna, och resursbristen som kom med nedläggningen av mentalsjukhusen, i kombination med de nya ersättningsmodellerna inom sjukvården, gjorde att läkare ofta skrev ut medicinerna på felaktiga grunder, inte sällan utan nödvändig uppföljning.

De nya medicinerna marknadsfördes på ett allt för aggressivt sätt, och de lukrativa patenten lockade till sig lycksökare och oseriösa aktörer. Läkemedelsbolagen mörkade ofördelaktiga studier och jobbiga biverkningar, vilket skapade en stark opinion mot företagen och en mytbildning kring psykmedicinerna, något som stod läkemedelsbolagen dyrt. Patenten gick ut och i brist på nya forskningsspår försvann pengarna från psykiatriforskningen.

Med några undantag, som SSRI-medicinerna och de nya psykosmediciner som kom i slutet av 1900-talet, uteblev läkemedelsframstegen under den här perioden. Men i takt med att man lyckades kartlägga de patofysiologiska mekanismerna bakom de stora psykiska sjukdomarna på 2020-talet och 2030-talet, kunde man återigen börja skörda framgångar inom det farmakologiska psykiatriska fältet.

De nya upptäckterna och subgrupperingarna inom psykiatriska diagnoser gjorde att man kunde ta fram nya, skräddarsydda mediciner med bättre träffsäkerhet, vilket ledde till bättre behandlingssvar och färre biverkningar. Istället för att testa sig fram genom mängder av olika läkemedel, kunde man med hjälp av blodprov i de flesta fall redan på förhand veta vilka mediciner som skulle fungera bäst. Människor som under åratal, och ibland flera decennier, levt med depressioner, ångestsjukdomar, psykoser och andra psykiska sjukdomar, kunde plötsligt med väldigt överkomliga livstilsförändringar bli friska och återgå till ett normalt liv med arbete, vänner och familj.

Följderna av de nya behandlingarna var dramatiska, inte bara för de sjuka och deras anhöriga, utan för samhället i stort. Hemlösheten sjönk, kriminaliteten minskade, trycket på sjukförsäkringssystemet blev lägre och antalet missbrukare nådde rekordlåga nivåer under 2030-talet och har förblivit låga sedan dess. Självmord var fortfarande under 2010-talet var den vanligaste dödsorsaken bland män i åldrarna 15-44, men de nya behandlingarna minskade självmordstalen dramatiskt. I Sverige minskade de med 70 procent mellan 2016-2036.

Även om en del läkemedelsbolag fortsatt var konservativa och slutna, anpassade sig många efter de nya spelreglerna och insåg att de negativa konsekvenserna av skandalerna kring millennieskiftet var större än de kortsiktiga ekonomiska vinsterna. Den nya marknadslogiken krävde transparens och en ärligare affärsmodell för att företagen skulle överleva på sikt. Bolagens samarbete med universiteten blev tätare, och de nya individualiserade medicinernas stora fördelar för patienten, gjorde att de offentliga sjukvårdssystemen tillät företagen bättre marginaler, vilket åter gjorde psykofarmakaindustrin lönsam och långsiktigt hållbar.

Avstigmatiseringen

Parallellt med utvecklingen av bättre diagnostik och bättre behandlingar, fördes en kamp mot den stimatisering som omgav de psykiska sjukdomarna. Under hela mänsklighetens historia hade psykisk ohälsa omgivits av mytbildning och okunskap. De psykiskt sjuka sågs som besatta av onda andar, eller som karaktärssvaga och syndiga människor som straffats av Gud. Under andra perioder och i andra samhällen hade man istället sett dem som offer eller som upphöjda människor som reagerade på ett sjukt samhälle.

Även långt in i den moderna psykiatrins historia fanns osunda hierarkiska strukturer, där den auktoritära psykiatrikern eller psykologen, som dessutom nästan alltid var man, satt på all information och alla maktmedel. Att hamna på mentalsjukhus var länge mer eller mindre en livstidsdom, eftersom vården saknade verktyg för att kunna hjälpa patienterna att bli friska, samtidigt som allmänhetens fördomar mot sinnessjuka var starka och djupt rotade, inte minst eftersom psykiatrin var en sluten och dunkel verksamhet. De psykiskt sjuka var, uttalat eller outtalat, inte välkomna i den samhälleliga gemenskapen.

Under 1900-talets mitt fördes en kamp för de psykiskt sjukas rättssäkerhet. Reformer gav de psykiskt sjuka större inflytande över sin vård och en bättre rättssäkerhet, men den nya frigörelsen ledde också till att man stängde mentalsjukhusen, vilket i grunden sågs som ett framsteg, men som också innebar att de svårast sjuka blev av med sin trygga punkt i livet. Många hamnade på gatan och kände sig ännu mer stigmatiserade än tidigare. Hittills hade alltså de psykiskt sjuka setts som besatta, som syndiga, som upphöjda men hjälplösa, som karaktärssvaga och oönskade eller som undergivna, men aldrig som jämlika människor som råkat bli sjuka.

Under början av 2000-talet började detta att förändras. I takt med att behandlingarna blev bättre kunde folk se att psykiskt sjuka var just sjuka och inte besatta eller karaktärssvaga. Internet innebar att information blev lättillgänglig för alla, dessutom kunde de psykiskt sjuka börja publicera sina berättelser i bloggar, chattrum, forum och sociala medier. I början skedde det mesta under anonyma alias, men med tiden insåg fler och fler att riskerna med att berätta offentligt om sina psykiska sjukdomar var mindre än det först trott.

Rörelsen tog inspiration från bland annat gayrörelsen. Man anordnade parader genom städer, skapade egna mediala kanaler och bedrev opinionsbildning. USA och Storbrittanien låg ofta steget före resten av västvärlden. Där berättade offentliga personer öppet om sina psykiatriska diagnoser. Stora statligt finansierade informationskampanjer om psykisk ohälsa lanserades. Öppenheten bland offentliga personer och de stora informationskampanjerna spred sig till bland annat Sverige, där den framgångsrika Hjärnkoll-kampanjen och kändisar som Mikael Persbrandt, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Therese Lindgren gjorde att klimatet förbättrades.

I takt med att behandlingarna blev bättre och kunskapsläget inom det psykiatriska fältet blev större både inom sjukvården och bland allmänheten, försvann stigmatiseringen som tidigare varit mycket stor kring de psykiska sjukdomarna. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom att psykisk ohälsa år 2018 införlivades i patientsäkerhetslagen. Den minskade stigmatiseringen och det starkare forskningsläget bidrog till att psykiatrins status inom sjukvården höjdes markant, och mellan 2016 och 2026 gick psykiatrins andel av sjukvårdsbudgeten i Sverige upp från nio till tjugofem procent, samtidigt som vetenskapsrådet i maj 2019 tog beslut om att minst 20 procent av de offentliga forskningsmedlen inom sjukvård skulle gå till psykisk ohälsa.

Där har ni alltså vår dramatiserade framtidsspaning kring framtidens psykiatri, baserad på psykiatriforskarnas kvalificerade gissningar om framtiden. Lyssna gärna på podden, antingen i spelaren högst upp i inlägget, eller på iTunes, i Acast-appen eller varsomhelst där poddar finns. Delar av historiebeskrivningen är för övrigt hämtad från Studentlitteraturs bok ”Psykiatri”, ur kaptilet ”Psykiatrins historia” som är skrivet av Marie Åsberg och Miki Agerberg.

Tusen tack till Scandic som sponsrade det här avsnittet och lät oss spela in live på deras lyxiga och eleganta hotell Haymarket by Scandic här i Stockholm! Tack också till Natur och Kultur som sponsrade med psykologiböcker till alla glada lyssnare.

Publicerad den

Ny podcast om ångest med läkaren och patienten!

Jag publicerade just ett rykande färskt avsnitt av min podcast Sinnessjukt. Den här gången blev det en podcast om ångest i vardagen med min vän läkaren och forskaren Pär Höglund. Jag och Pär genomförde nämligen ett litet experiment, vi spelade in stunder där vi fick ångest under två veckor för att dokumentera och illustrera ångesten i podden.

Jag spelade in fyra klipp från min vardag där jag hade ångest inför en massa olika saker: jobbångest, ekonomiångest, kaffeångest, väderångest, ångest för min hälsa och mycket mer. Pär spelade bara in ett klipp, men det är å andra sidan ett sjukt bra klipp som ni får lyssna på, som är hämtat från en uppgift Pär fick på sin KBT-utbildning som han genomgår i Liljeholmen just nu. Mycket roligt och en väldigt bra KBT-uppgift som Pär genomförde med elegans (nåja).

Om ni vill lyssna på en annan podcast om ångest finns det på länken. Det är avsnitt 24 som handlade om ångestsjukdomar snarare än ångest i vardagen som det här avsnittet handlade om. Det finns dessutom en massa andra poddavsnitt som handlar om ångest på ett eller annat sätt om du inte har lyssnat igenom hela katalogen. Om du vill köpa min bok om ångest hittar du den här förresten. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Allt du behöver veta om inflammationsspåret: intervju med Sophie Erhardt

I det avsnitt av min podcast om psykisk ohälsa som publicerades idag, pratar jag och forskaren Sophie Erhardt om inflammationsspåret. Sophie berättar allt du behöver veta om inflammationsspåret, som är det mest hoppingivande och haussade forskningsspåret inom psykiatrisk forskning just nu. Sopie arbetar till vardags på Karolinska Institutet där jag besökte henne igår och hon är precis som jag fotbollsnörd. En av hennes idoler är Zlatan och hon har spelat i allsvenskan på Lidingö, nuförtiden coachar hon ett flicklag i fotboll utöver att hon forskar på heltid.

Under hennes forskarkarriär har Sophie framför allt forskat på substansen kynurensyra, som är ett ämne som är intimt kopplat till inflammationer. Hon har bland annat visat att kynurensyra finns i förhöjda halter hos patienter som lider av schizofreni och hos patienter som har psykoser. Just nu pågår en hel del forskning världen över där man undersöker kynurensyra och andra dimensioner av den typen av låggradiga inflammationer som människor med till exempel schizofreni och depression ofta har. Förhoppningen är att man ska hitta sätt att behandla psykiskt sjuka människor med antiinflammatoriska läkemedel för att få bukt med dessa låggradiga inflammationer. Man hoppas också att hitta sätt att läsa av människors genom och utifrån genetik, biomarkörer och big data ställa diagnoser och på förhand se vilka mediciner som fungerar för vilka patienter.

Sophie berättar även om biomarkörer vid självmord, om de olika forskningsprojekten på Karolinska Institutet och de nya enorma genetikforskningsprojekten där flera forskningsgrupper runtom i världen samarbetar och därför får större patientunderlag och mer tillförlitliga resultat. Till exempel det projekt som 2014 kartlagde 108 gener som är direkt kopplade till schizofreni, något som ses som det största genombrottet på området genetik vid schizofreni.

Dessutom svarar hon på alla de frågor som mina lyssnare ställde till henne på Twitter. De handlar om yoga, stroke, manligt och kvinnligt, centrala nervsystemet, perifera nervsystemet, mental trötthet och autoimmuna sjukdomar till exempel, och Sophie har bra svar på samtliga av lyssnarnas frågor.

Ifall ni gillar det här poddavsnittet får ni gärna prenumerera på podden i iTunes eller i Acast-appen. Glöm inte heller att sätta betyg på podden i iTunes om du gillar det här avsnittet och podden i stort, det betyder väldigt mycket för mig. Podden är tillbaka snart, förhoppningsvis redan nästa vecka. Trevlig lyssning!