Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.
Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande
Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.
Det visade sig alltså
att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som
belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre
obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska
kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många
referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av
missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.
Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.
Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.
Ett annat exempel på en
märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle
psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar
författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess
reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare
beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de
ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive
bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att
bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell
grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva
korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s
beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks
uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).
Den här konspirationsteorin
har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx
godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet
av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI
och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med
allt vad det innebär.
Med allt detta sagt,
tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt
håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga
läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val.
Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner
förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett
intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi
naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för-
och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När
det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för
utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och
paroxetin.
En del kanske invänder
att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med
något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem
med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i
bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar
sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt
när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av
människor med depression eller ångestsyndrom.
Joar Guterstam
Specialistläkare i
psykiatri, medicine doktor
Beroendecentrum
Stockholm och Karolinska Institutet
I det senaste avsnittet av min podcast publicerade jag en granskning av Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”-böckerna. Granskningen av Thomas bygger på en text ur föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift ”Folkvett”, som är skriven av föreningens sakkunnige på psykologi, Dan Katz. Utöver texten har jag gjort en kartläggning av den offentliga sektorns utgifter för pseudovetenskapliga personlighetstester, där jag avslöjar att polisen, försvarsmakten, utbildningsväsendet och hälso- och sjukvården lägger tiotals miljoner kronor på den här formen av tester.
Granskningen publicerades i min podcast Sinnessjukt och jag beskriver avsnittet i korthet här nedanför, men om du vill lyssna på den finns den på Patreon.com/sinnessjukt. De första åtta minuterna finns att lyssna på gratis i spelaren här:
Granskningen handlar alltså om Thomas Erikson, författaren bakom ”Omgiven av idioter” – den bästsäljande boken från 2014 som har fått flera uppföljare, däribland ”Omgiven av psykopater” från 2017.
Dan Katz som skrivit texten som den första timmen av podden baseras på (den har med Dans och VoF:s medgivande anpassats något till poddformat) är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I texten går han själv igenom varför han och föreningen anser att Eriksons framgångar med boken ”Omgiven av idioter” är en av de största pseudovetenskapliga skandalerna i Sverige de senaste åren. Han berättar om bakgrunden till föreningens utnämnande av Thomas Erikson som Årets förvillare 2018, och beskriver också delar av processen som ledde fram till beslutet.
Jävsförhållanden
för de som medverkar i avsnittet: Dan Katz har inga jävsförhållanden att
redovisa, Magnus Lindwall har inga jävsförhållanden att redovisa, Robin
Fondberg har inga jävsförhållanden att redovisa. Ingen av de som medverkat i
podden har heller fått betalt för det.
Del 1:
Thomas Erikson och vetenskapen
Dans text som ligger till grund för första delen av granskningen (en dryg timme) finns alltså att läsa i sin helhet på länkarna här. I den delen går han igenom bland annat följande:
Hur ”Omgiven av idioter” slog igenom och blev en bästsäljare
När och hur boken började kritiseras av psykologer och forskare
Hur färgteorierna uppstod på 1920-talet genom psykologen William Moulton Marstons arbete, och varför de saknar vetenskaplig trovärdighet
Hur teorierna sedermera blev ett test, skapat av amerikanen Walter Clarke 1956
Varför personlighetsbegreppet är kontroversiellt och invecklat
Hur testet kan ställa till det om man använder det på arbetsplatser, genom att exempelvis skylla problem på arbetsplatsen på att vissa medarbetare ”är” vissa färger
Hur det kommer sig att Thomas Erikson kallar sig för beteendevetare, vilket inte är en skyddad titel i Sverige
Hur Vetenskap och Folkbildning tog reda på att Erikson helt saknar formell utbildning i ämnet
Hur det blir tydligt att Erikson saknar grundläggande kompetens inom beteendevetenskap
Varför Eriksons svar på kritiken inte håller
Varför han tycker att en stor del av skulden faller på till exempel Bonnier-förlaget Forum, Aftonbladet, Fråga Doktorn, Nyhetsmorgon och andra som inte kontrollerat Thomas Eriksons bakgrund
Del 2: Miljonrullningen i
offentlig sektor
Sörentorp och polisfakturorna
Som en uppföljning på tidigare granskningar har
jag med hjälp av ett stort antal tips kartlagt hur pass vanligt DISC-metoden
och andra liknande modeller är i offentliga verksamheter, och vilka som anlitat
Thomas Erikson själv – eller andra föreläsare och utbildningskonsulter som
arbetar med personlighetstester – under de senaste åren. Tipsen har kontrollerats
med hjälp av fakturor och andra dokument, samt intervjuer med personer med
insyn.
Den första uppgiften jag kontrollerade var den som Thomas Erikson själv pratar om i sin egen podcast ”Omgiven av Thomas Erikson”, där han så sent som i september i år påstår att han föreläst för poliser. Vid det laget hade flera stora granskningar av Thomas Erikson och olika personlighetstester publicerats och fått stor spridning. Förutom Filters och journalisten Madelene Pollnows mycket uppmärksammade granskning som publicerades i juli 2018, och utnämningen till Årets förvillare som Erikson fick i januari i år, som även den fick stort genomslag i nationella nyhetsmedier, så har ett uppmärksammat blogginlägg publicerats i april 2018, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.
Journalisterna Josefin Sköld och Amina Manzoor på Dagens Nyheter granskade innan dess, i januari 2017, personlighetstester som används för att rekrytera medarbetare på svenska myndigheter. Deras granskning visade att av 120 tillfrågade statliga myndigheter använde runt hälften av dem personlighetstester vid nyanställningar. I DN:s text kritiseras personlighetstesterna bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm, och Anders Sjöberg, psykolog och forskare vid Stockholms universitet. Granskningen är övergripande och DISC nämns inte uttryckligen, men Anders Sjöberg säger bland annat att ”tester där du blir en färg eller ett djur är inte seriösa”.
I Filter-artikeln berättar Madelene Pollnow att kritiken från forskare har funnits betydligt längre än så. Till exempel nämner hon en artikel i Chefstidningen från 2011, där Lennart Sjöberg nämner att tester som bygger på DISA var de i särklass mest använda, och konstaterade att ”många testanvändare tycks inte efterfråga vetenskaplig grund för de metoder de köper”.
Faktum är att ju mer jag undersökte saken, ju mer verkade kritiken mot DISC och andra liknande modeller inte bara ha funnits där sedan lång tid tillbaka, den verkade också vara mer omfattande och etablerad bland forskare, även om det först är på senare år som den nått ut i större mediekanaler.
Magnus Lindwall är professor i psykologi på Göteborgs universitet, och en av de som Thomas Erikson har med som referenslitteratur i slutet av ”Omgiven av psykopater”. Men Magnus är också en av Thomas Eriksons och personlighetstesternas främsta kritiker. I podden kommenterade han frågan om hur etablerad kritiken är:
”Det finns ju inte en forskare som tycker att det här är vettigt, sen är det kanske inte så många som har stuckit ut hakan och sagt det. Det här är kritik på bred nivå, det här handlar inte om några skumma, avundsjuka, enstaka journalister eller forskare som är avundsjuka på DISC eller så. Det här är en allmän bred kritik på alla de här typerna av modellerna, som inte håller. Kritiken har ju förekommit ganska länge, det finns personlighetsforskare i Sverige som har kritiserat liknande modeller femton-tjugo år tillbaka i tiden. Så det här har ganska långa traditioner och det är inte en enstaka företeelse utan det är bred kritik som står bakom det här. Det har vi ju märkt också när det gäller kritiken av DISC och efter Filter-reportraget – man är väldigt intresserad av den här typen av kritik. Många inom media har också tyckt till om det här, så det är ganska okontroversiell kritik egentligen.”
Det lät onekligen udda att Polismyndigheten skulle
låta en person som inte har en enda dags högskoleutbildning utbilda poliser, i
en metod som kritiserats så hårt, så länge och numera dessutom så offentligt. Å
andra sidan hade jag svårt att förstå varför en så framgångsrik person som
Thomas Erikson skulle hitta på något sånt.
På Thomas Instragram-konto hittade jag en bild där har han fotat sig själv ute på Polisens anläggning i Sörentorp utanför Stockholm. Bilden är upplagd den fjärde september, han står framför Polishögskolans skylt (andra bilden, klicka på pilen till höger) och använder hashtaggen ”polishögskolan”:
Med den informationen tänkte jag att det borde vara lätt att få tag på fakturan för hans föreläsning, för att sedan kunna gå vidare med de andra tipsen som nu hade börjat strömma in.
Det visade sig dock vara nästan omöjligt att få fatt på fakturan, vilket jag beskriver närmare i podden. Till slut var det en polis som gav mig det förlösande tipset. Jag fick reda på att det var instruktörsutbildningen till polisens nationella förarutbildning som anlitat Thomas Erikson. Det visade sig dessutom när jag väl fick fakturorna, att man anlitat Thomas Erikson även i november 2018. För de två föreläsningarna betalade man totalt 92 767 kronor:
Utöver polisens nationella förarutbildning uppgav
två personer på NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, att man utbildats i något
som liknar DISC. Ingen av dem hade kvar material från utbildningen men en av
dem kände igen DISC-modellens karaktärsuppdelning när jag skickade en bild.
Personen skrev: ”Jodå, karaktärsegenskaperna på bilden känner jag igen. Jag kan
inte komma ihåg mer exakt än att det [utbildningen, min anmärkning] var
inom spannet 1-2 år sedan.”
Förutom Polismyndigheten, skulle det dock visa
sig, att personlighetstesterna används på en rad andra myndigheter, och till
betydligt större kostnad för skattebetalarna Sverige.
Thomas
Eriksons föreläsningar i offentlig sektor
I Madelene Pollnows granskning i Filter, skrev hon bland annat:
”De senaste åren har sammanlagt 263 000 skattekronor lagts på Thomas Eriksons föreläsningar. Bland kunderna finns Länsstyrelsen i Västerbottens län, Regeringskansliet, Karolinska Institutet och Universitets- och högskolerådet.”
Förutom Filters siffror, avslöjade Sveriges Radio i januari 2019 att Umeå kommun hade köpt in föreläsningar med Thomas Erikson till sina chefer för nästan 50 000 kronor. Dagens Nyheters granskning från januari 2017 handlade specifikt om personlighetstester som används i rekrytering på svenska myndigheter, de skrev att Regeringskansliet lagt 150 000 kronor på såna personlighetstester under 2016, men i övrigt fanns inga konkreta uppgifter om hur mycket de här testerna belastat skattebetalarna. Bara ett par hundratusen kronor hade alltså totalt sett kunnat bekräftas i tidigare granskningar, men det skulle visa sig handla om betydligt mer än så.
I podden redovisar jag först de som anlitat
Thomas Erikson själv. Till exempel Region Kronoberg som anordnade ett chefsmöte
för alla chefer i regionen den 12:e maj 2017, där regionledningen fanns med för
att svara på frågor från cheferna, innan man tillsammans tittade på Thomas
Eriksons föreläsning om DISA-teorin, och sen diskuterade budskapet i
smågrupper. För den här föreläsningen betalade Region Kronoberg 41 100
kronor:
Ett annat exempel hittade jag från den 12:e juni 2018. Då hölls nämligen en studiedag för pedagogisk personal på folkhögskolorna i Region Jönköping, där Thomas Erikson fick föreläsa för personalen. Kostnaden för föreläsningen uppgick till 40 605 kronor:
Inom skolväsendet dök en annan, något oväntad,
aktör upp bland tipsen: Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under våren
2018 anordnades nämligen en stor konferens för all administrativ personal på en
av KTH:s skolor. Man anlitade visserligen inte Thomas Erikson som föreläsare,
men den administrativa chefen för skolan köpte in boken ”Omgiven av idioter” till
all administrativ personal på den KTH-skolan – runt åttio personer – som
obligatorisk läsning inför konferensen. Boken och DISA-modellen användes sedan
i en workshop med rollspel där grupper skulle gissa vem som spelade vilken
personlighetstyp.
På KTH:s hemsida tipsar även en av deras
anställda studentbloggare i flera inlägg om ”Omgiven av idioter” och hur hon
via Handelsbankens studentprogram har fått chansen att fördjupa sig i vilken
färg hon är. De andra studenterna som läser bloggen fick rösta om bloggarens färg:
Ett annat exempel från skolvärlden som jag redovisar i podden gäller Sveriges Skolledarförbund, som visserligen inte är en myndighet, utan ett fackförbund som finansieras av sina medlemmar. Men de representerar över 7000 chefer inom skolväsendet i Sverige, som naturligtvis har stort inflytande på hur den skattefinansierade skolan organiseras. Den 3:e september 2018 anordnade de en temadag för skolledare i Skåne, där man anlitat Thomas Erikson för att skolledarna skulle lära sig att kommunicera bättre. I inbjudan kallar de Thomas för ”beteendevetare” (detta alltså efter Filters granskning där det avslöjats att han helt saknar högskoleutbildning) och skriver bland annat:
”Thomas Erikson tar hjälp av beteendevetenskap och rykande färsk forskning när han visar hur du smidigt och snabbt kan läsa av människor i din omgivning och effektivt minska på missförstånden. Du får en unik möjlighet att spara både tid och huvudvärk genom att bättre förstå dina medmänniskor, samtidigt som du kraftigt ökar din självinsikt.”
Eftersom Sveriges Skolledarförbund inte är en myndighet är uppgifterna om vad de betalat för föreläsningen den gången inte offentliga.
Elaine
Eksvärd, Försvarsmakten och Insights Discovery
Vad gäller försvaret berättade en tipsare att
Fjärde sjöstridsflottiljen i Västerhaninge i december 2017 hade haft
retorikexperten Elaine Eksvärd som föreläsare med: ”temat just ’dela in
människor i 4 kategorier enligt färg’”.
Även militärer från Amfibieregementet närvarade
under föreläsningen, och en person därifrån bekräftade för mig att Elaine talat
om att dela upp människor i olika färger. Elaine har även anlitats av
Ledningsregementet i Enköping för tre föreläsningar under 2018, där hon också
talat om färgerna under en del av sin retorikföreläsning, vilket bekräftades
för mig av regementets HR-chef Linda Möller på telefon.
Det visade sig dock att det inte handlade om
DISC-modellen, utan en liknande modell som kallas ”Insights Discovery”. Faktum är
att det finns ett stort antal modeller som liknar varandra, både DISC-modeller
och andra modeller, som har det gemensamt att de använder sig av färgkodning för
att dela in människor och saknar vetenskaplig tillförlitlighet.
I Insights Discovery-modellen delar man in
människor och deras kommunikationsstilar i olika färger, dessutom samma färger
som DISC-modellen, med skillnaden att de kallas fyra färgenergier, och har ett
prefix från naturen: ”HavsBlå, SkogsGrön, SolGul och EldRöd”, enligt företaget
The Insights Group Limited, som säljer produkten i Sverige, men som har sitt
huvudsäte i Dundee, Skottland.
Att samma färger används kan förklara varför
tipsaren blandat ihop DISC och Insights Discovery. De representerar dessutom
liknande karaktärsdrag: en skogsgrön person i Insights Discovery-modellen
beskrivs till exempel som omtänksam och tålmodig, medan en grön person enligt
DISC bland annat beskrivs som hjälpsam och tålmodig. En solgul person i Insight
Discoverys modell beskrivs som kommunikativ och pratsam, medan en gul person
enligt DISC beskrivs som utåtrikad och verbal:
Att tipsaren från flottan hade blandat ihop de
här två modellerna kan ha en ytterligare förklaring. Elaine och hennes företag
Snacka Snyggt AB utelämnar nämligen allt som oftast de särskiljande prefixen
och säger till exempel ”röd” istället för ”EldRöd”. Som här, i TV4:s
Nyhetsmorgon:
I ett blogginlägg på Elaines blogg på tidningen Mama har hon lagt upp klippet från Nyhetsmorgon. När hon publicerat inlägget fick hon direkt en kommentar från någon som ifrågasätter varför hon, likt Thomas Eriksson, förespråkar DISC-modellen. Den som kommenterar har alltså, precis som tipsaren från flottan, blandat ihop Insights Discovery och DISC eller DISA:
I podden bad jag Magnus Lindwall,
psykologiprofessorn, att förklara vad Insighs Discovery är för något:
”Ja, vad är insights discovery? Det är enligt deras egen hemsida i alla fall, ett verktyg för att hjälpa människor att förstå sig själva. Och där använder man en modell där man delar in personer i fyra färger eller energier, som är: eldröd, solgul, skogsgrön och havsblå. Så det är ju väldigt likt DISC givetvis. De här färgerna ska avgöra hur och varför personer beter sig som de gör. När det gäller trovärdigheten kan man väl sammanfatta en lång historia kort, med att det är väldigt, väldigt dåligt. Det är baserat på tre problem egentligen: ett, man baseras på en riktigt skräpig teoretisk modell. Det är ungefär som Marston med DISC då, i det här fallet så är det Jung [som teorierna grundas på, min anmärkning], som i sin tur baserar det på sina samtal med patienter och att han läste lite skönlitteratur. Så det här har ju inte någon bas från början, och sen har man förenklat det här och slängt in färgenergier från höger, ungefär utan att man förstår varför. Så det är en taskig modell i botten, det saknas forskning överhuvudtaget – framför allt oberoende granskning, vilket är viktigt. Sen deras egna rapporter då, som inte har granskats oberoende, och när de väl har gjort det så har det ju fallerat fullkomligt. Så man skulle ju säga att tillförlitligheten är väldigt, väldigt dålig. På så sätt så är det väldigt likt DISC: taskig modell i botten, det finns ingen forskning, de egna rapporterna håller inte. Så det är ju pseudovetenskap väldigt tydligt.”
Insights Discovery baseras alltså på Carl Jungs
idéer, som Magnus Lindwall förklarar bygger på Jungs iakttagelser av sina egna
patienter och skönlitterära texter. Lindwall menar precis som Dan Katz att
Jungs idéer är vederlagda sen länge, men inte nog med det – en av de jungianska
personlighetstesternas största kritiker var nämligen Carl Jung själv:
”Han sa själv i förordet till en av sina upplagor till sina psykologiska typer, där han lanserade det här då, att han kritiserade personer som har försökt använda hans system som klassificering, att det är att jämföra med någon barnslig sällskapslek. Så han varnade ju själv för det här Jung, men uppenbarligen har man inte i Insights Discovery lyssnat på det och inte Myers-Briggs heller, som baseras på Jung.”
Elaine Eksvärd har alltså anlitats ett antal
gånger av försvaret, och under sina retorikföreläsningar även talat om en
personlighetsmodell som likt DISC avfärdas som pseudovetenskap. När jag begärde
ut fakturor för föreläsningarna hörde plötsligt Elaine själv av sig. Hon skrev:
”Hej Christian, Fick höra att du hade frågor om jag använda discmodellen i mina föreläsningar och det gör jag inte. Däremot kan jag använda nämna insights discovery – inte som en allmänsanning utan som ett medel för att förstå att man kan prata olika. Annika R Malmberg är den som är en fena på den modellen så vill du ha mer svar på frågor om den så kontakta henne, jag vågar knappt nämna modellen så retorik är mitt ämne. Hör av dig om du skulle ha några fler frågor.”
Att Elaine knappt vågar nämna modellen är en
sanning med modifikation. Förutom föreläsningarna, beskrivs modellen på hennes
företag Snacka Snyggts hemsida, hon skriver även om modellen på sin blogg hos
tidningen Mama, och på sin personliga hemsida elaineeksvärd.se. Hon beskriver
även modellen mer utförligt över åtta sidor i sin bok ”Snacka snyggt: Den stora
boken om modern retorik”, och inte minst i tidigare nämnda inslag i
Nyhetsmorgon där hon går igenom de fyra färgerna var för sig, med fyra
förinspelade klipp, där hennes kollegor på Snacka Snyggt rollspelar de olika
färgenergierna.
De tre föreläsningarna på Ledningsregementet i Enköping, kostade Försvarsmakten totalt 208 750 kronor för.
DISC
inom sjukvården – en osannolik historia
Sist ut i den här redogörelsen var hälso- och
sjukvården. När jag frågade om tips på sociala medier rasade det in tips från
just hälso- och sjukvården. En del tips handlade om andra kontroversiella
metoder, som neurolingvistisk programmering, men de flesta handlade om DISC i
någon form.
Förutom några enstaka isolerade exempel, som när
Södersjukhuset i Stockholm anordnade en DISC-utbildning för en arbetsgrupp
under 2016 – som var en del av det så kallade ”Arbetsmiljölyftet” och
bekostades av Region Stockholm – eller när Region Gotland 2018 använde boken
”Omgiven av idioter” och DISC-profiler när de utbildade enhetschefer på
Gotlands särskilda boenden, så leder de flesta tips till en också samma
konsultbolag, nämligen Move Management (eller Move D Management AB).
De första tipsen gällde Region Östergötland, men genom tips från läkare på västkusten visade det sig att även Västra Götalandsregionen och Region Halland anlitar Move Management. Jag gjorde även sökningar på alla Sveriges tjugoen regioners hemsidor, med sökord som ”DISC” och ”Move Management”. Sen utvidgade jag sökningen och hittade då ett pressmeddelande från Mynewsdesk, där Move Management berättar att man slutit ett avtal även med Region Västernorrland för att ledarutbilda deras läkare:
Innan jag redovisar för er vad regionerna har betalat Move Management under 2019, är det på sin plats att nämna att Move Management kontaktade mig under perioden då jag begärde ut och kontrollerade Moves fakturor till regionerna. Det var Joakim Eklund, kommunikationsansvarig på Move Management, som den 25:e november skrev ett brev till mig. Brevet är för långt för att återge i sin helhet här, men hela brevet finns att läsa på länken.
Bland annat skrev Joakim om Hippokrates fyrsaftslära, han skrev att alla metoderna som delar in människor i beteenden eller typer är förenklade och att det generellt inte går att jämföra olika instrument. Han beskrev sen den DISC-modell som Move använder, som kallas Everything DISC, men som de själv i till exempel utbildningsmaterial och på fakturor ofta förkortar till endast ”DISC”. Han skriver att det är ett moderniserat och förbättrat instrument, vilket har kostat mycket pengar, men att det nu innehåller fler val och är mer komplicerat. Angående testets tillförlitlighet skriver han bland annat:
”Vi ska naturligtvis kunna förklara hur bra eller dåligt vårt instrument är uppbyggt och vad det går att utläsa med hjälp av det, samtidigt som vi hoppas att det aldrig kommer ett instrument som på beteende- eller personlighetsnivån kan ’mäta’ oss människor till hundra procent.”
Jag lät flera experter läsa brevet, och de
underkände Joakims resonemang. Dan Katz skrev till exempel:
”Först måste de kunna via publicerade studier visa att testet verkligen på ett pålitligt sätt kan dela upp folk i olika ’personligheter’ – att det är bra på att förutsäga hur någon kommer att bete sig i många olika situationer. Att testet har blivit mer avancerat betyder ingenting om det inte förmår detta. Annars är det som att man slår sig för bröstet för att man gjort ett mer avancerat test för att mäta förekomsten av enhörningar. Först måste man nog visa att enhörningarna existerar.”
Magnus Lindwall, psykologiprofessorn från
Göteborgs Universitet, var inne på samma spår:
”Det här håller ju inte alls. Men det är ett ganska förväntat svar från en person, en skicklig konsult som vill skydda sin baby och sin kassako. Han gör väl ungefär det man kan förvänta sig, det ser snyggt och prydligt ut om man inte vet var man ska leta. Men samtidigt så svarar ju den här personen inte på något av huvudkritiken, som är att man bygger på en skräpig modell som inte håller – DISC. Det är väldigt oklart om han säger att man gör det fortfarande i DISC Everything, och om man nu inte bygger på DISC längre, vad bygger man då på? Det finns en väldig otydlighet i det här. Så kritiken ligger ju fast: fortfarande en skräpig modell, det finns ingen forskning som backar upp det och det han pratar om. Deras egna resultat och så där, det finns ingen oberoende granskning av det. Och varför är det viktigt, som man gör i forskning med oberoende granskning? För att deras egna rapporter kommer att vara full av felkällor, man vill gärna hitta det som stöder att det här funkar. Det är ju det man pratar mycket om i forskning med replikeringskris och att vi försöker skydda oss mot de här tendenserna, att bara bekräfta det vi vill. Det skyddet saknas ju helt och hållet i såna här inhouse-rapporter, de är ju inte tillförlitliga.”
Sammanfattningsvis, menar Magnus Lindwall att
Everything DISC fallerar på en rad punkter och att det på det sättet är
jämförbart med både andra DISC-modeller och Insights Discovery:
”Han pratar ju i brevet om att man har försökt förbättra modellen och skruva på den. Det är ju all heder att man har försökt göra det, men problemen kvarstår fortfarande. När man väl har granskat den här modellen oberoende – det finns en kille som heter Patrick Vermeren som har skrivit en bok som just har kommit ut, där han har fått ihop ett gäng forskare och psykologer och granskat olika modeller, bland annat Insights Discovery och DISC, men också DISC Everything – när de tittar på det där oberoende så faller ju hela alltet ihop. Den håller liksom inte ihop, det finns en massa oklarheter och felkällor överallt. Så när man väl granskar det här så faller det ihop helt enkelt.
När jag först mejlade Move Managements brev till Magnus Lindwall skrev han ett långt svar, där han bland annat skrev: ”Argumenten som Move har må vara gångbara i konsult- och säljarkretsar, men är helt tandlösa eller direkt felaktiga om man tar på sig vetenskapliga glasögon. Och det är på den planhalvan man tydligt vill spela, vilket är viktigt att påpeka.”
När jag intervjuade honom till podden ett par
dagar senare, bad jag honom utveckla vad han menade:
”Det är ju väldigt skickligt återigen, som jag sa. Det är lite TV-shop, marknadsföringen kan de ju bevisligen, de paketerar det här jättesnyggt. Men däremot själva argumenten … om man skulle granska det här brevet och hela DISC och allting och deras rapporter utifrån vetenskapliga glasögon, titta noggrant på det här, så fallerar det här jätte-jättesnabbt. Hade det här varit en vetenskaplig artikel så hade den fått tummen ner direkt verkligen. Så spelar man på den planhalvan – och det är det pseudovetenskap gör, man säger att det här är trovärdigt och det finns forskning bakom och så vidare – då kan man också förvänta sig att bli granskad med hjälp av vetenskapliga glasögon, det får man i så fall tåla. När man gör de – om du tänker dig CSI när man tar på sig speciella glasögon så att man kan se vissa saker som man inte ser annars – tar man på sig de här CSI-vetenskapliga glasögonen så är det blodstänk över hela rummet här. Det håller inte. Det är det som är viktigt att säga, att spelar de på den planhalvan och man bedömer det vetenskapligt, så kommer det inte att hålla heller. Direkt. De här argumenten är inte gångbara rent vetenskapligt, man säger ju ingenting av värde.”
Regionernas
DISC-nota: 11 miljoner kronor
Hälso- och sjukvården i Sverige lägger trots
detta stora summor på Move Managements DISC-utbildningar varje år. Efter flera
tips från bland annat läkare och annan personal i olika regioner i Sverige
kunde jag hitta ett stort antal DISC-utbildningar för allt från ST-läkare och
AT-läkare, till sjuksköterskor, sjukhusfysiker och tandläkare.
I slutet av november begärde jag ut samtliga
fakturor som de fyra regionerna fått av Move Management under 2019. Det var mer
än 120 fakturor totalt mellan januari och drygt hälften av november månad, det
vill säga knappt elva av årets tolv månader.
Sedan gick jag igenom fakturorna en efter en och
kontrollerade dem dessutom med personal från respektive region, för att slå
fast vilka fakturor som rörde utbildningar som innehöll Move Managements
DISC-modell.
Det var nästan alla, eller 118 stycken, till ett totalt värde av 11 076 113 kronor. På sinnessjukt.se/omgiven hittar du förutom samtliga dessa fakturor, även inbjudningsbrev och utbildningsöversikter från Move Managments hemsida och från regionernas eget material. I Västra Götalandsregionen har jag även gjort en sammanställning i Excel-format eftersom det rör sig om totalt 80 fakturor. Excel-sammanställningen följer med zip-filen när du laddar ner den.
De dryga elva miljoner kronorna fördelades mellan
regionerna enligt följande:
Region Västernorrland: 551 938 kronor Region Halland: 2 234 442 kronor Region Östergötland: 3 515 741 kronor Västra Götalandsregionen: 4 773 992 kronor
Utöver de dryga elva miljonerna i direkta kostnader
för utbildningen, har även personalen som går den full lön under
utbildningsdagarna. Läkarutbildningarna, som står för en stor majoritet av
kostnaderna, varierar mellan ungefär 6–9 arbetsdagar, där läkaren även ska
fylla i en DISC-profil inför utbildningen. Exakt hur mycket lönekostnaderna och
regionernas egna administrativa kostnader för utbildningarna uppgår till är
omöjligt att säga, men det handlar om ytterligare ett antal miljoner kronor.
En av de mest kostsamma kurserna som regionerna köpt av Move Management är ledarutbildningen ”ST-LIV” för ST-läkare. Kursen kostar enligt Move Managements hemsida 17 900 kronor plus 8826 kronor i kost och logi per person, men kostnaden och längden på utbildningen varierar mellan regionerna av fakturorna och utbildningsmaterialet att döma. Move Management skrev (de har numera tagit bort detta från sin hemsida, screenshot finns på sinnessjukt.se/omgiven) att DISC-analysen: ”ligger till grund för stora delar av kursens innehåll”, vilket även flera läkare som gått utbildningen intygade. De läkare som skrev till mig verkade upprörda. En av läkarna skrev följande till mig:
”Hej, kan jag bistå med information för att exponera slöseriet med skattemedel dessa kurser är? Har gått ST liv kurs, ledarskapskurs för st-läkare. DISC var en central del. Anställd i vgregion.”
Vid det här laget hade jag redan fått en bra bild
över Västra Götalandsregionen, men frågade läkaren hur mycket man tjänar som
ST-läkare. Han svarade att lönen ligger på runt 40 000 kronor i månaden på
sjukhusen, men något högre i primärvården.
Jag talade även med en bekant psykiatriker om
läkarnas vrede. Hon hade inte själv gått kursen men drog paralleller till en
kurs hon gick under sin utbildning. Hon kallade den tomat-pratar-kursen, någon
slags psykodynamisk psykoterapi-kurs som hon var tvungen att gå under sin
ST-läkarutbildning. Hon fick pendla från sjukhuset i södra Sverige till
Stockholm, och kursen var nödvändig för att hon skulle ta sig vidare i sin
långa utbildning. Tomat-pratar-kursen var flummig berättade hon, bland annat
skulle man under ett moment låtsas prata med en tomat. Hon klagade flera gånger
till sin chef eftersom hon inte tyckte kursen var vetenskapligt grundad. Men
till slut gav hon upp och tvingade sig igenom kursen, vilket även läkare som
gått DISC-utbildningen beskriver att de har gjort – man orkar helt enkelt inte bråka.
Nedskärningar
i vården och Lipus granskning
Att fyra av landets tjugoen regioner har lagt elva miljoner kronor i direkta kostnader – och ett okänt antal miljoner i lönekostnader och administrativa kostnader – på DISC-utbildningar som beskrivs som lika tillförlitliga som horoskop, är anmärkningsvärt. Man gör det dessutom samtidigt som sjukvården i stora delar av landet tvingas skära ner på kostnader och sparka läkare och annan sjukvårdspersonal. I Västra Götalandsregionen till exempel, har man på Sahlgrenska universitetssjukhuset beslutat att spara in 19 miljoner kronor på vården av de svårast psykiskt sjuka patienterna, nämligen på psykosavdelningen, som redan har gjort stora besparingar under det gångna året.
Att så mycket pengar har lagts på
DISC-utbildningar i tider av nedskärning inom vården verkar alltså göra många
vårdanställda upprörda, inte minst läkare. Med tanke på det är det något
överraskande att läsa att kurserna är granskade och godkända av Lipus. Lipus ägs
nämligen av Sveriges Läkarförbund, och står för ”Läkarnas institut för
professionell utveckling i sjukvården”. På sin hemsida skriver Lipus att de är
”ledande i Sverige inom extern granskning av AT- och ST-utbildningar samt
certifiering av kurser för läkare”.
Granskningen innebär enligt Lipus själva ”både
konkurrensfördelar och höjer kvaliteten på utbildningen”. Kanske är det en av
förklaringarna till att regionerna har satsat så mycket pengar på Move
Managements DISC-kurser.
Bodil Knuthammar är pressekreterare på kommunikationsenheten
hos Region Östergötlands ledningsstab. I ett mejl kommenterar hon regionens
användande av DISC-kurser, där främst ST-läkarkursen ST-LIV och
sjuksköterskekursen ELSA-LIV ingår, på följande sätt:
”Region Östergötland har använt DISC vid arbete med medarbetarskap och grupputveckling, framför allt under åren 2015-2018. Under 2018 så upphörde användningen av DISC vid de insatser som genomfördes av interna konsulter. I samband med att regionen reviderade riktlinjerna för testanvändning så gick HR noga igenom vilka tester som används. Vi ser det angeläget att vi använder testverktyg som bör vara certifierade av DNV (Det Norske Veritas) som sedan 2015 har ansvaret för granskning av arbetspsykologiska test. Riktlinjen för testhantering uttrycker detta i klartext när det gäller test som används vid rekrytering. När det gäller testverktyg som används vid personlig utveckling eller grupputveckling är det sammanhanget som avgör valet av test. Dock är vi internt noga med att använda certifierade testverktyg så långt det är möjligt utifrån sammanhanget.
Tyvärr har HR inte varit medvetna om DISC också används vid ST-LiV och ELSA-LiV. Avtalet med Move management gäller till halvårsskiftet 2020 och en ny upphandling ska göras.”
Podden avslutades med att Magnus Lindwall får
svara på frågan ifall han tycker att DISC-miljonerna är väl investerade
skattepengar:
”Nej, jag skulle säga att det är just opportunity cost. Det är distraktion från det man skulle kunna använda pengarna bättre på. Från det som skulle kunna funka mycket bättre. Och återigen: är man en organisation som har oändliga resurser så fine, pyssla med det här i så fall, men de flesta har ju inte det. Vi behöver vara försiktiga med vad vi lägger våra pengar på. Så det här är ju slöseri med skattemedel, plus att det riskerar att distrahera och skapa indirekta kostnader i systemet en lång bit framöver, när vi går och inbillar oss att vi ska rekrytera folk som är röd eller solgul eller någonting. Det är samma sak som att säga i en ledningsgrupp att ’vi har en jungfru och en oxe här, vi behöver en kräfta nu’. Ja, okej. Men det kommer ju att bli problem, när man tror att man har systematik i botten och så egentligen har du mest slump. Det kommer bli indirekta kostnader längre fram i systemet. Så det är ju inte bara att det är direkta kostnader när man köper in det här, för de är ju dyra de här konsulterna, för det andra blir det indirekta kostnader längre fram. Man skulle kunna använda pengarna mycket, mycket bättre.”
Jag frågade även Robin Fondberg, psykolog och
doktorand på Karolinska institutet vad hon tyckte om att skattemiljoner läggs
på DISC och liknande modeller. Hon svarade:
”Det är att kasta pengarna i sjön.”
”Vill du utveckla det?”
”Just att eftersom det förmodligen inte säger någonting om hur personer fungerar, eller också vad det här skulle få för effekt på lite sikt, så skulle man lika gärna kunna bara gissa. Man skulle kunna sätta sig ner och ta någon person som kommer en halvtimme och gissar och säger att ’jag tycker att rödhåriga sätter sig i det här hörnet och blonda får sätta sig i det här hörnet’, och sen basera sin arbetslagsindelning på det. Det skulle vara ungefär samma grad av trovärdighet. Naturligtvis är det ingenting som hör hemma i offentlig sektor.”
Hela granskningen finns på Patreon.com/sinnessjukt om du vill lyssna på den. Mer information om granskningen, alla fakturor och pressklipp om granskningen finns på Sinnessjukt.se/omgiven
Det finns en del artiklar som handlar om myter om psykisk ohälsa, men många av dem skriver om myter som jag inte är säker på existerar. När jag läser dem tänker jag ofta: “Är det verkligen en myt? Tänker folk så?”
Därför har jag spelat in en podcast om myter om psykisk ohälsa tillsammans med psykiatrikern Markus Takanen, där vi tar upp sju av de vanligaste myterna om psykisk ohälsa. Förutom bevis för att myterna inte stämmer har jag försökt ta reda på om myten faktiskt existerar överhuvudtaget. Markus får agera domare och säga ifall mina bevis håller.
Jag tänkte skriva lite kort om var och en av de sju myter om psykisk ohälsa som vi tar upp i podden. Om ni vill veta mer kan ni lyssna på podden i spelaren här ovanför eller på iTunes, Acast eller någon annanstans där ni vanligtvis laddar ner poddar.
1. Människor med psykisk ohälsa är våldsamma
Ett väldigt starkt bevis för att den här myten existerar hittade jag i en artikel på Harvads hemsida som heter Mental illness and violence. Där skriver de så här:
“Public opinion surveys suggest that many people think mental illness and violence go hand in hand. A 2006 national survey found, for example, that 60% of Americans thought that people with schizophrenia were likely to act violently toward someone else, while 32% thought that people with major depression were likely to do so.”
Det här är en myt som jag tycker är särskilt viktig att bli av med eftersom den är väldigt stigmatiserande. I min egen bok om depression och panikångest, under frågan som heter just “Är psykiskt sjuka personer våldsamma?” skriver jag så här:
“Det är visserligen vanligare att personer som har vårdats i slutenpsykiatrin döms för våldsbrott än befolkningen i stort, men de allra flesta av alla psykiskt sjuka begår inte våldsbrott. Av dem med psykisk sjukdom som begår våldsbrott är orsaken till det inte heller alltid själva sjukdomen. Istället kan det till exempel bero på ett missbruk som man har utöver den psykiska sjukdomen.
En undersökning från 2010, som gjordes av forskare i Stockholm och i Oxford, visade att svenskar med bipolär sjukdom inte är mer våldsamma än svenskar i genomsnitt – om de inte dessutom har missbruksproblem. I undersökningen jämförde man 3700 personer som vårdats för bipolär sjukdom på sjukhus i Sverige med 37000 personer ur hela befolkningen. Enligt resultaten var bara personer med bipolär sjukdom och missbruk mer våldsamma än andra, medan de utan missbruk inte var det.
En tidigare undersökning om schizofreni och våld gav samma resultat: personer med schizofreni var bara väldigt lite mer våldsamma än andra, om de inte hade problem med missbruk också.”
De här undersökningarna gällde alltså två av de mest allvarliga psykiska sjukdomarna, som också enligt den amerikanska undersökningen tillhör de som folk mest kopplar ihop med våld. Studierna är väldigt övertygande bevis för att det här inte stämmer.
Stämmer myten? Nej
2. Man kan aldrig bli frisk från psykiska sjukdomar
Det här är den enda myten som jag inte hittat starka bevis för att den faktiskt existerar. Trots det tycker jag att man kan slå fast att det här är en myt, i podden håller Markus med. Vi vet ju till exempel att folk tidigare fruktade att hamna på mentalsjukhus eftersom det sågs som biljett utan retur (vilket det också ofta var), något som säkert lever kvar. Myten existerar alltså sannolikt även idag.
Här är det på sin plats att nämna att det faktiskt finns psykiska sjukdomar som man inte kan bli frisk från som det ser ut idag, till exempel bipolär sjukdom som ju inte går att bota, men även där finns det ju bra behandlingar som gör att man kan vara frisk i flera år mellan skoven och dessutom hantera skoven bättre. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som adhd och autism är ju inga sjukdomar, och man kan inte bli “frisk” från dem heller, men många tar ju medicin för att kunna fungera bättre i vardagen.
Hursomhelst finns det gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från bipolär sjukdom och så vidare.
Det finns gott om studier som visar på att man kan bli frisk från de flesta psykiska sjukdomarna, eller att man kan bli symtomfri i långa perioder från till exempel bipolär sjukdom
I podden tar jag upp en särskilt intressant studie från Lund där de har undersökt de allra djupaste depressionerna. Den här studien från Lund 2006 är helt unik eftersom man följt upp femtio år efter att patienterna fått diagnosen “kronisk depression”. Det här är alltså människor som är så pass sjuka att även läkarna hade svårt att tro att någon av dem skulle bli helt frisk, och den gjordes på patienter som varit inlagda på psykiatriska kliniken på Lunds universitetssjukhus 1956-1969.
Av naturliga skäl var många döda eller senila vid uppföljningen som gjordes, men av dem som fortfarande levde och kunde ställa upp hade en fjärdedel av de som fått diagnosen kronisk depression blivit helt friska. Bara 13 personer av de 75 som ställde upp i studien hade haft ett kroniskt förlopp och var fortfarande sjuka. Så även de djupaste depressionerna kan läka ut med rätt hjälp, och de allra flesta psykiska sjukdomarna går redan idag att bli helt frisk från.
Stämmer myten? Nej, med undantag för kroniska psykiska sjukdomar såsom bipolär sjukdom
3. Människor med schizofreni har multipla personligheter
Det här är en myt eller en missuppfattning som är väldigt vanlig, jag tror faktiskt att de flesta tror att människor med schizofreni har multipla personligheter, eller som det egentligen heter: dissociativ identitetsstörning (det vill säga att man upplever att man har flera olika personligheter i kroppen).
Jag kom att tänka på den här myten eller missuppfattningen i julas när jag såg Alex och Sigges show “Meningen med livet” på tv. Där visar de upp så kallade “life wizdoms” från Instagram som de tycker är förvirrande, och en av dem låter så här:
Den här livsvisdomen tycker Alex Schulman är ”schizofren” eftersom den liksom kovänder och motsäger sig själv, vilket jag tror många menar när man säger att någon eller något är helt schizad.
Ett annat bevis på myten eller missuppfattningen att schizofrena har olika personligheter hämtar jag från fotbollsmålvakten Andy Goram. När det kom ut att han hade schizofreni började Glasgow Rangers fans sjunga “There’s only two Andy Gorams” som är en pastisch på en annan fotbollsramsa där man sjunger “There’s only one” och sedan namnet på valfri fotbollsspelare som man gillar, och den här häcklande versionen mot Andy Goram har till och med blivit titeln på en bok om roliga fotbollsramsor.
Schizofreni handlar inte om olika personligheter, utan snarare om att verklighetsuppfattningen förändras, till exempel genom hallucinationer, att man hör röster och känner sig förföljd. Man växlar inte alls mellan personligheter.
Schizofreni kommer ju från grekiskan och betyder ungefär “kluvet psyke”, vilket kanske bidrar till den här missuppfattningen, som att ens hjärna är uppdelat i flera personer, när det snarare är ett förvirrat psyke det handlar om.
Stämmer myten? Nej
4. Psykofarmaka är en lukrativ bransch
Ett bevis för myten faktiskt existerar är Aftonbladets kampanj “Piller, pengar, psykvård” som de körde 2011. Titeln och mycket av innehållet antyder att det här är en lukrativ bransch.Jag googlade även “psykofarmaka tjäna pengar” och hittade till exempel signaturen JMKK på Flashback skriver så här:
“Läkemedelsbolagen tjänar ju hutlösa summor på psykofarmaka. Här i sverige har psykiatriker fått bidrag för att leka ’experter’.”
Jag hittade också en artikel om SSRI på hemsidan eniveckan.se där psykologen Thomas Gustavsson skriver så här:
“Hur många äter då de här preparaten? Enligt Mental Health Daily förskrevs de 8 vanligaste preparaten (av många fler) till 184,4 miljoner personer under 2011. Betänk då att många av de som fått ett recept på ett av dessa preparat åt dem även åren före och åren efter. En enorm kassako för industrin!”
Man får ju ofta höra att psykofarmaka är en sådan kassako för läkemedelsbolagen, men det var länge sedan det stämde, idag är det verkligen en bransch i kris eftersom alla patent har gått ut.
Enligt Läkemedelsindustriföreningen (LIF), som är en branschorganisation för läkemedelsföretag, är det helt andra mediciner som drar in de stora pengarna idag: cancer, reumatism och MS är exempel på sjukdomar som är riktigt lukrativa. Jag kollade på deras topp 50-lista över Sveriges mest sålda läkemedel 2014 (hittade den här förra året, numera uppdaterad till årets topplista) – räknat i pengar.
Där finns en enda antidepressiv medicin. Det är Cymbalta som parkerar på plats 38. Av de tio mest lukrativa medicinerna finns en enda som påverkar nervsystemet överhuvudtaget, Lyrica, som är en antiepileptisk medicin (det vill säga läkemedel mot epilepsi) som visserligen också används mot generaliserat ångestsyndrom. Den hamnar på plats tio.
Längre ned i listan hittar man till exempel Abilify (plats 17) och Seroquel Depot (33) som är neuroleptika och används mot bland annat schizofreni och bipolär sjukdom, samt Concerta (18), Ritalin (31) och Strattera (48) som är centralstimulerande mediciner som används mot ADHD.
Antidepressiva är den vanligaste psykmedicinen, och faktum är att året då antidepressiv medicin drog in mest pengar till läkemedelsindustrin på den svenska marknaden var 2002, trots att användandet har fortsatt öka sedan dess. Då såldes antidepressiva mediciner för totalt en och en halv miljard kronor (källa: Ut ur mörkret av Miki Agerberg) i Sverige. Samma år såldes till exempel alkohol för 18 miljarder.
Patenten har gått ut för de flesta psykmedicinerna och man kan ju tycka att de skrivs ut för ofta ändå av helt andra skäl, men det är en helt annan diskussion tycker jag. Några stora pengar var det länge sedan läkemedelsbolagen tjänade på psykmediciner, och det i sig tycker jag är ett stort problem eftersom det tyder på att utvecklingen stannat av, vilket vi också ser när läkemedelsbolagen stryper sina budgetar för forskning på de här områdena.
Stämmer myten? Nej
5. Det går inte att hindra någon från att begå självmord
Det här är en myt som är allvarlig eftersom den kostar liv och minskar folks drivkrafter att försöka förhindra att människor tar livet av sig. Ett bevis för att den här myten lever hittade jag i en intervju med Ingemar Wickström som var chefsläkare på Mölndals sjukhus när Mikael Ljungberg tog livet av sig 2004. Då säger Wickström så här: “Vill någon ta livet av sig kan ingen i världen förhindra det. Det var ett ögonblicks verk.”
Det finns statistik som är väldigt övertygande om att det här inte stämmer. Till exempel den här som jag fått från Karolinska Institutet: Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Mellan 85 och 90 procent av dem som gjort allvarliga självmordsförsök avlider inte av självmord senare i livet.
Det är alltså väldigt få som försöker ta livet av sig och överlever som sedan faktiskt dör av självmord. Hade den som väl bestämt sig för att ta livet av sig varit ostoppbar hade siffrorna inte sett ut så här. Det är ju så: även de mest allvarliga självmordstankar kommer och går. Många av dem som överlevt ett självmordsförsök frågar sig efteråt: ”Hur kunde jag tänka så?” Vill ni se väldigt starka exempel på det så kan ni kolla på dokumentären The Bridge som för övrigt är jävligt stark, rekommenderas kanske inte för känsliga personer.
Ett annat bevis fick jag höra på senaste styrelsemötet på Mind. Bara under den senaste veckan hade två personer i självmordslinjen sagt att “hade inte självmordslinjen funnits i förra veckan när jag hörde av mig hade jag inte levt idag”. Det är väl det perfekta beviset på att den här myten inte stämmer.
Till den som känner sig självmordsbenägen vill jag tipsa om Självmordslinjen som finns på telefonnummer 90101 och på chatt eller mejl, kolla på mind.se.
Stämmer myten? Nej
6. Sverige har högst självmordsfrekvens i världen
Det här är en intressant myt som verkligen har spridit sig över världen. Det finns mycket skrivet om den här myten i internationell press, mest artiklar som ifrågasätter myten, men då också bekräftar att myten existerar. Men det finns också exempel på artiklar som hävdar att Sverige verkligen är ett ganska självmordsbenäget land. Som i New York Times 2011 i en artikel som heter “Happiest Places Post Highest Suicide Rates” och är skriven av Tara Parker-Pope, där hon bland annat skriver:
“Numerous studies have shown that places like Denmark and Sweden that consistently score high on measures of happiness and life satisfaction ALSO have relatively high suicide rates”
Hon hävdar inte att vi är världens mest suicidala folk, men att vi har “relativt höga självmordstal”, och det stämmer inte heller.
Hursomhelst finns en intressant historia om den här myten. I en artikel från 2005 skriven av Åke Daun, Professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, påstår han att den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower i ett tal 1960 smutskastade den svenska socialistiska modellen och sa att den ledde till “sin, nudity, drunkenness and suicide”, eller synd, nakenhet, fylla och självmord.
Det här citatet har fått otroligt stor spridning över världen, bland annat New York Times citerade det 2008 i sin recension av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Det verkar dock som att det citatet som Åke Daun skrev i sin artikel inte går att hitta någon annanstans innan hans artikel publicerades.
Om man googlar citatet finns ett blogginlägg som ifrågasätter citatet och går igenom vart det kan ha kommit ifrån. Det finns bland annat ett tal som Eisenhower höll i the Republican National Committee Breakfast i juli 1960 där han pratar om ett USA-vänligt socialistiskt land i Europa där självmorden och alkoholismen har ökat sagolikt mycket som en följd av det socialistiska experimentet. Han nämner inte Sverige och Åke Dauns citat finns inte i det talet, så det är eventuellt så att Åke har överdrivit eller hittat på citatet, och på så sätt i allra högsta grad varit delaktig till att sprida myten om att vi är världens mest suicidala folk.
Jag har även mejlat Åke och frågat var han fått citatet ifrån. Jag fick faktiskt svar, han skriver så här:
“Hej Christian, din fråga kommer ’lite sent’. Jag fyller snart 80, varmed kommit rejält dåligt minne. Jag ska rota lite mer, men Eisenhower är väl knappast att lita på i detta sammanhang.”
Tveksamt om citatet verkligen stämmer, men att Eisenhower tyckte illa om och smutskastade socialistiska länder som Sverige under kalla kriget är klarlagt. Men vad är egentligen sanningen om självmordsbenägenheten i Sverige?
Eurostat, som är EU:s statistikorgan, har siffror från 2010 som visar antalet självmord per 100 000 invånare i alla EU-länder. Sverige ligger EXAKT i mitten, precis på snittet i EU-länderna med 12,3 självmord per 100 000 invånare. Ungern har till exempel dubbelt så många självmord, Litauen tredubbelt så många självmord, och så vidare. Österrike, Frankrike, Belgien, Finland har till exempel högre självmordsfrekvens enligt den här statistiken.
I en annan undersökning från OECD ligger Sverige UNDER snittet bland OECD-länderna, noterbart är också att USA ligger över snittet.
I en undersökning från OECD ligger Sverige UNDER självmordssnittet bland OECD-länderna, USA ligger över snittet
Eisenhower hade alltså helt fel.
Stämmer myten? Nej
7. Psykisk ohälsa beror på svaghet och dålig karaktär
Här har jag två bevis för att myten verkligen existerar. Dels från min föreläsning i Umeå i november, där en kille under frågestunden menade på att det jag berättat om min depression och paniksyndrom i själva verket inte var sjukdomar utan ett utslag för min svaghet. Eftersom föreläsningen filmades har jag ett ljudklipp där ni kan höra den här personens resonemang (ber om ursäkt för dåligt ljud).
Jag hittade även ett annat (och mycket starkare) bevis för att den här myten existerar i den brittiska tidningen Wired där de skrev så här om en opinionsundersökning:
“19 percent of adults agreed that ’one of the main causes of mental illness is a lack of self-discipline and willpower’”
Det känns ju nästan lite fånigt att bevisa att det här inte stämmer, läs vilken bok som helst om psykisk ohälsa så förstår man att det är skitsnack. Men jag tänkte så här, vilka människor är bättre bevis för att den här myten inte stämmer, än sådana som faktiskt tidigare trott på den här myten, och sedan själva blivit sjuka och insett att det inte stämmer?
Jag googlade lite och hittade dels en massa random människor i bloggar och kommentarstrådar som hade sådana erfarenheter. Till exempel signaturen Andy i en kommentarstråd om depression som skriver så här:
“I constantly have feelings of wanting to end my life. I am sometimes overwhelmed by uncontrollable anxiety, stress & deep depression. It’s hard to believe I used to think people with depression just needed a kick up the backside and nothing more. Well, I know different these days.“
Förutom random människor på nätet hittade jag till exempel det här citatet från Linus Thörnblad som fick en utmattningsdepression under toppen av sin karriär som en av världens främsta höjdhoppare:
“Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: ”Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här.”
Längre ner i intervjun i Expressen säger han så här:
“Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.”
Förutom depression och utmattningsdepression hittade jag en artikel om ångest som heter “I Didn’t Understand People with Anxiety Until It Happened to Me” i tidningen VICE där journalisten Sarah Ratchford skriver bland annat så här:
“Despite the fact that it’s such a common illness, I didn’t always know what people felt when they described having anxiety. In my experience, most people don’t. When I was in university, a friend in her final year decided not to finish her degree. She had only a few credits left. She said she couldn’t deal with the anxiety school was causing, and described feeling sick to her stomach, crying, and being unable to finish papers. I listened and nodded where appropriate, but privately, I felt she should really just suck it up and finish the last few credits.I felt the same thing later, when another friend would describe her dating-related anxiety. Again, I listened… but sort of thought she should get a grip.”
I resten av Sara Ratchfords artikel berättar hon sedan om hur hon själv drabbats av svår ångest och depression och insett hur fel hon hade när hon trodde att ångest berodde på dålig karaktär.
Stämmer myten? Nej
Hoppas att ni gillade det här lite väl långa inlägget. Jag har försökt ange källor så ofta som möjligt, men vissa källor har jag tyvärr lyckats slarva bort, till exempel källan för alkoholförsälningen i Sverige 2002. Om den statistiken inte stämmer får ni gärna höra av er till mig på Twitter (jag heter c_dahlstrom) så ska jag åtgärda det.
I söndags publicerades en intervju med mig i Aftonbladet Söndag där jag berättar om min panikångest och depression. De skrev även om min bok om panikångest och depression och om min och Rebecca Anseruds podcast om psykologi och psykisk ohälsa – Psykpodden.
Intervjun med Aftonbladets Nneka Amu gjorde jag i mars någon gång, i samband med att min bok om panikångest och depression släpptes, så det var ett tag sedan. De har tydligen rätt lång pressläggning.
Hursomhelst var det en jättebra intervju, Nneka var väldigt snäll och proffsig. Vi pratade om hur det var när jag en gång blev sjuk, hur jag tog mig ur det och varför jag skrev boken och startade podcasten med Rebecca.
Intervjun ligger inte uppe på nätet än, jag ska försöka kolla då och då så att jag kan länka till den här. Aftonbladet Söndag säljs dock fortfarande i butik, så om ni vill läsa är det bara att springa och köpa den.
***
Har för övrigt lagt upp en ny sida med all media (tv, radio, tidningar, bloggar) som jag gjort den senaste tiden. Gå gärna in och kika om ni vill veta mer om min historia och om boken.
Där hittar ni bland annat intervjun med Kattis Ahlström i Tv4 Nyhetsmorgon, intervjun med Kerstin Brunnberg i UR:s ”En bok, en författare” och min och Rebeccas intervju i Modern Psykologi.