Publicerad den

Dokumentär Freud: dokumentär om Sigmund Freud och psykoanalysen

Min dokumentär om Freud – med några av världens främsta Freud-experter – finns ute nu! Dokumentären om Sigmund Freud finns i min podcast Sinnessjukt, för att lyssna blir du medlem på Patreon. Läs mer om dokumentärens olika delar här nedan.

Nedanstående innehåller betallänkar för Bokus.

Sigmund Freud är psykoanalysens fader och vidden av hans påverkan på vårt samhälle är enorm, inte bara inom psykiatrin utan även kultursektorn, samhällsdebatten och till och med rättsväsendet. De senaste femtio åren har forskning dock visat att historieskrivningen om Freud och psykoanalysen nästan alltid är helt eller delvis felaktig.

Det kanske kan låta konstigt, men faktum är att många av de vanligaste uppfattningarna om Freud faktiskt är rena lögner, där sanningen inte sällan är det diametralt motsatta. I den här dokumentärserien om Sigmund Freud träffar jag några av världens främsta Freud-experter, som berättar den osannolika sanningen om en av 1900-talets mest inflytelserika och fascinerande människor.

Obs! Missa inte heller min tidigare intervju med Freud-kännaren Charlotta Sjöstedt.

Del 1 – Dokumentär om Freud och kokainet

Den första delen av min dokumentär om Sigmund Freud släpptes nu i augusti 2022, och handlar om Freuds kokainbruk. I den delen medverkar två av världens främsta Freud-experter: den pensionerade amerikanske Berkeley-professorn Frederick Crews, och Billy Larsson som är filosofie doktor i psykologi och psykolog, som arbetar med KBT i Göteborg.

Frederick Crews har läst Freud i 65 år (han fyller snart 90 år) och har bland annat skrivit boken Freud: The Making of an Illusion. Billy Larsson släppte nyligen en annan utmärkt Freud-bok, fast på svenska, nämligen Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frederick Crews och jag under intervjun från hans hem i Kalifornien.

Kokainet gjorde entré i Sigmund Freuds liv redan när han var 27 år gammal, i april 1884. Den vid det laget relativt okända drogen från Sydamerika påverkade Freud i stor utsträckning, mycket större än vad som tidigare varit känt. Varför marknadsförde Freud kokain? Hur mycket kokain tog Freud själv? Vilken påverkan hade Freuds mångåriga kokainbruk på psykoanalysens teorier?

De första 11 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 2 – Dokumentär om Freud och Anna O.

Det finns en fallstudie som i flera viktiga avseenden skiljer sig från alla andra i den psykoanalytiska historien. Patienten kallades Anna O. – en mytologiserad behandlingssuccé som beskrivs som hela psykoanalysens ursprung. Ett svårförklarligt fall i slutet av 1800-talet där en ung och svårt sjuk kvinna plötsligt tillfrisknar helt, enbart genom att prata med en annan människa. Men när en nyfiken psykiatriker i början av 1970-talet åkte till ett sanatorium i Schweiz, avslöjades en mörk sanning, som blev början på avtäckandet av myten om den store Sigmund Freud. Medverkande: Frederick Crews och Billy Larsson.

De första 13 minuterna av den andra delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 3 – Dokumentär om Freud och fallet Dora

Freuds första egna fallstudie var fallet Dora. Det är en historia med många besynnerliga inslag, och en fingervisning om hur långt Freud var beredd att gå i sina teoretiska spekulationer. Dora, som egentligen hette Ida Bauer, gick i behandling hos Sigmund Freud under tre månader år 1900, då hon var arton år gammal. Behandlingen var misslyckad och patienten avbröt den själv efter att ha tröttnat på Freuds långsökta tolkningar, som bland annat gick ut på att hon var sexuellt attraherad av mannen som antastat henne som barn. Freud menade att hon också var sexuellt attraherad av sin egen pappa, hans älskarinna – och av Freud själv.

Tre av världens främsta Freud-experter medverkar – förutom Billy Larsson och Frederick Crews, medverkar även Frank Sulloway, som likt Crews är professor på Berkeley i Kalifornien. Frank Sulloway skrev 1979 den mycket inflytelserika boken ”Freud: Biologist of the mind” som var en av de första böcker som ifrågasatte Freud.

De första 11 minuterna av den tredje delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 4 – Dokumentär om Freud och Vargmannen (kommer snart)

Den fjärde och sista delen av dokumentären handlar om Freuds mest berömda fall, Vargmannen. Patienten bakom smeknamnet – ryssen Sergej Pankejev – skulle komma att bli den första och enda patienten som berättat om sin behandling hos Freud, och hans berättelse innebar en katastrof för de kvarlevande freudianerna.

Billy Larsson och Frank Sulloway medverkar i den sista delen, som släpps senare i år.

Inlägget innehåller köplänkar för Bokus, köper du böcker via någon av länkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam

Jag har spelat in en lång podcast om opioidepidemin i USA, tillsammans med beroendeforskaren och psykiatrikern Joar Guterstam. Han är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar och arbetar både kliniskt och forskar på ämnet. Hela specialen om opioidkrisen, där vi även talar om situationen i Sverige och kommer in lite mer generellt på svensk narkotikapolitik, finns i min podcast Sinnessjukt.

Del 1: Så växte opioidepidemin fram

I den första delen får vi veta mer om varför opiodkrisen uppstod under andra halvan av 1990-talet på landsbygden i USA. Opium har brukats i flera tusen år och när man lärde sig att utvinna morfin ur opiumvallmon i början av 1800-talet – och sedan heroin i slutet av 1800-talet – uppstod opioidkriser liknande den vi nu upplever.

Joar berättar om opioidernas historia och hur det kan komma sig att vi återigen har underskattat dess negativa effekter. Vi pratar även om Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America – boken av den amerikanska journalisten Beth Macy som förra året blev till en hyllad tv-serie på Disney+ – och hur Purdue Pharma och ägarfamiljen Sackler hävdade att det nya preparatet OxyContin bara orsakade beroende hos mindre än 1 % av användarna.

Du kan lyssna på del ett helt gratis i spelaren här nedanför eller i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”):

 

Del 2: Den skenande opioidkrisen

I den andra delen pratar vi om situationen idag, i såväl USA som Sverige. Sedan Dopesick publicerades 2018 har situationen bara förvärrats, med ökad opioiddödlighet som följd. Enligt myndigheter var de opioidrelaterade dödsfallen så många som 68630 personer i USA under 2020, vilket motsvarar nästan 200 pers om dagen.

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam
Opioidkrisen har bara förvärrats de senaste åren. Bild: CDC.

Joar får svara på varför han tror att utvecklingen inte tycks gå att vända, samt om den ökade förskrivningen av oxikodon (OxyContin) innebär att vi har en opioidepidemi även i Sverige?

 

Del 3: Svensk narkotikapolitik och cannabis

I den tredje delen lämnar vi opioidepidemin och talar mer om den svenska narkotikapolitiken. Bland annat pratar vi om SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok ”Vi ger oss aldrig” (läs min recension på länken) där han fokuserar främst på cannabis och hur den svenska narkotikapolitiken från 1960-talet fram till idag har varit utformad. Orsakas schizofreni av cannabis? Bör man undvika cannabis om man har psykossjukdom i släkten? Och vad tycker Joar om avkriminalisering respektive legalisering av cannabis?

 

Del 4: Skadereducering, Nils Bejerot och samsjuklighetsutredningen

Den fjärde och sista delen är extra lång och spännande och är bara tillgänglig för betalande patroner på patreon.com/sinnessjukt. Vi pratar om den otroligt fascinerade och inflytelserika psykiatrikern Nils Bejerot – vem var han, hur förändrade han narkotikapolitiken, och hur påverkar den okända familjetragedin synen på hans inflytande över den repressiva hanteringen av narkotikafrågan?

Joar får också berätta vad han tycker om den väldigt omtalade samsjuklighetsutredningen, som föreslår flera reformer enligt principen skadereducering (harm reduction) vilket om förslagen får gehör kan ändra kursen för svensk narkotikapolitik. Utökade sprutbytesprogram, mer substitutionsbehandling och till och med brukarrum kan bli verklighet – är det bra eller dåligt?

Dessutom får Joar svara på alla era lyssnarfrågor: Får läkemedelssäljare i Sverige bonus på liknande sätt som de får i USA? Hur påverkar lagstiftningen konsumtionen av illegala droger? Leder hårdare straff till mindre bruk?  Var det något i samsjuklighetsutredningen han tyckte var dåligt? Har Joar några bra eller mindre bra exempel på samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri? Vilka hinder finns det för att göra Naloxon mer tillgängligt än vad det är idag och varför är det fortfarande receptbelagt?

Smakprov av det fjärde avsnittet kan du lyssna på här:

 

Jag hoppas du gillar min podd om opioidepidemin. Köper du böcker via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om elbehandling: intervju med ECT-experten

Jag spelade in en podd om elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy på engelska) i förra veckan, med en av landets främsta elbehandlings-experter. Hon heter Pia Nordanskog och är ECT-forskare och chefsläkare på psykiatriska kliniken på Linköpings universitetssjukhus.

Intervjun med Pia är en uppföljning på min intervju med Lily, som själv fått elbehandling mot djup depression och berättar hur hon upplevde det. Tillsammans speglar de både patientperspektivet och det professionella och vetenskapliga perspektivet kring elbehandling, vilket jag tycker var viktigt. Eftersom ämnet omges av många myter kändes det viktigt att ha två balanserade gäster som kan tala om både de positiva effekterna och de biverkningar som behandlingen orsakar.

Därför åkte jag till Linköping i torsdags och träffade Pia Nordanskog som arbetar kliniskt med ECT och dessutom forskar på ämnet. Hon gav mig en rundtur på avdelningen och visade hur själva ECT-salen och ECT-maskinen ser ut. Intervjun blev – likt intervjun med Lily – två timmar lång och otroligt intressant. Jag har delat upp hela vårt samtal i fyra delar, där de tre första är gratis och den sista delen enbart är tillgänglig för alla mina betalande medlemmar på poddens Patreon som gör podden möjlig.

Du lyssnar i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”) eller direkt i spelarna här nedanför.

Del 1: ECT-bakgrund

I det första avsnittet får Pia först svara på mina kortfrågor om henne i en faktaruta. Sedan berättar Pia bland annat att hon som läkarstudent trodde att ECT var en förlegad metod. Hon berättar också hur hon förstod att den tvärtom är en av de mest effektiva behandlingarna som finns i psykiatrin. Jag frågar henne hur metoden har utvecklats genom åren, sedan den introducerades i svensk psykiatri runt 1940 (vilket jag berättat om i min Beckomberga-dokumentär).

Pia förklarar också hur det går till när man får ECT, och vad det är som gör att metoden fungerar. Det finns flera hypoteser kring detta och här får vi veta lite om dem.

 

Del 2: ECT:s effekter

I del två berättar Pia om de otroliga effekter som ECT har mot depression, som tyvärr ofta är avklingande men trots det många gånger livräddande. Den som är djupt deprimerad har i regel svårt att tillgodogöra sig annan behandling eller förändra sin livsstil på ett vis som gör det lättare att hantera depressionen – exempelvis genom att motionera för att må bättre.

ECT är i första hand en akutbehandling för väldigt svårt sjuka, även om den för vissa också används som underhållsbehandling – exempelvis vid särskilt allvarliga och långvariga depressioner där annan behandling inte biter. Med hjälp av elbehandling kan man bryta depressionen och exempelvis sätta in eller justera läkemedelsbehandling.

I det här avsnittet får Pia en av de expertfrågor jag hade med mig den här gången, nämligen från min vän Pär Höglund som är barn- och ungdomspsykiatriker och forskare. Han frågar Pia hur hon ser på etiken kring ECT och tvångsvård. Vi pratar även om elbehandling mot mani – är det effektivt? Människor med bipolär sjukdom kan nämligen få elbehandling både för depressiva och maniska skov. I slutet av avsnittet pratar vi om vikten av noggrann diagnostik vid ECT och vad skillnaden är mellan indexserie, fortsättnings-ECT och underhålls-ECT.

 

Del 3: information och ECT-biverkningar

I del tre frågar jag Pia hur vanligt det är att patienter får väldigt många elbehandlingar över tid, ibland flera hundra behandlingar/sessioner totalt sett. En av mina lyssnare har fått det och undrade ifall det kunde vara farligt, vilket Pia svarar på här. Och har informationen om biverkningar egentligen blivit bättre sedan Uppdrag Gransknings fräna kritik 2009? Får patienter korrekt information om biverkningar och annat som är viktigt att känna till?

Jag frågar också varför uppföljningen efter ECT-behandling är så slapp i många regioner, och varför man inte följer upp även efter exempelvis 1 år och 3 år, som man gör vid många andra behandlingar för kroppssjukdomar? Vi pratar även om varför så få barn och ungdomar får ECT – finns det några skäl att vara mer restriktiv med ECT för exempelvis barn och unga, eller kan det tvärtom vara farligare att inte behandla allvarliga psykiska sjukdomar? Och varför får så få av våra allra äldsta elbehandling, trots att effekten är ännu säkrare i den åldersgruppen (givet på rätt indikation så klart)?

I del tre pratar vi även mer om biverkningar och främst minnesstörningar, något vi sedan även pratar mycket mer om i del 4, som alltså enbart kommer att finnas tillgänglig för betalande medlemmar på Patreon. Hur vanligt är det att patienterna upplever att de har bestående minnesluckor bakåt i tiden (det är väldigt ovanligt kan jag nämna nu för att undvika onödig oro, men mer om det i del fyra)?

 

Del 4: ECT-biverkningar och lyssnarfrågor

I del fyra pratar vi mer om minnesstörningar. Jag frågar bland annat om man kan lindra problemen med minnesstörningar vid ECT genom exempelvis att ändra hur man placerar elektroderna (”stavarna” som man trycker mot huvudet)? Vi pratar även om de regionala skillnaderna i landet, varför är de så stora, och är det ett problem?

Vi pratar även om de andra biverkningarna och hur vanliga de är, exempelvis huvudvärk, muskelvärk och risken för tandskador. Vad gör man för att minska risken för tandskador?

Dessutom får ni två väldigt intressanta expertfrågor från schizofreniforskaren Åsa Konradsson-Geuken, som frågar vad man tror att biverkningarna beror på och huruvida Pia tror att man kommer kunna undvika dem i framtiden? Vi avslutar intervjun med era superintressanta lyssnarfrågor, som bland annat handlar om om varför inte fler får Litium efter ECT, huruvida andra liknande metoder kan ersätta ECT, och vad vården gör för att hjälpa patienter som drabbas av minnesstörningar.

Publicerad den

Podcast om elbehandling – intervju med patient och ECT-expert!

Jag har spelat in en podcast om elbehandling med Lily, som själv genomgått elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy) mot sin djupa depression. Intervjun med Lily är en del av elbehandlings-specialen i podden, där jag även har intervjuat en ledande ECT-expert för att få det kliniska och vetenskapliga perspektivet.

Lily är 28 år gammal och har haft depressioner i stora delar av sitt liv. För två år sedan, 2019, blev depressionen emellertid så djup att hon var svårt självmordsbenägen. Hon bestämde sig för att hon ville testa elbehandling, som än idag är en av de mest effektiva behandlingarna mot bland annat djup depression. Metoden används även mot andra tillstånd som mani och katatoni, runt 4000 svenskar genomgår behandlingen varje år (källa: Kvalitetsregister ECT)

I november träffade jag en av dem som genomgått elbehandling, Lily. Hon är 28 år gammal och studerar kriminologi och psykologi med sikte på en forskarkarriär. Den här intervjun är nästan två timmar lång och uppdelad i fyra avsnitt. Här nedanför berättar jag lite kort om varje del, där de första tre finns tillgängliga helt gratis medan den fjärde bara är tillgänglig för betalande Patreon-medlemmar. Bli medlem på patreon.com/sinnessjukt för att lyssna på det avsnittet och över fyrtio andra avsnitt av podden som enbart är tillgängliga för betalande medlemmar.

Del 1: Bakgrund

I den här första delen får Lily svara på kortfrågor om sig själv i en faktaruta, sedan får hon berätta om sin bakgrund och sina depressioner. Hon berättar också om varför hon fick ECT för två år sedan, och varför hon var så angelägen om att få ECT trots propagandan från olika sajter på nätet.

 

Del 2: Behandlingen

I den andra delen får Lily berätta hur behandlingen gick till rent praktiskt: Hur såg det ut på behandlingsavdelningen? Hur såg själva apparaten ut? Hur mådde hon direkt efter behandlingen? Var det unilateral eller bilateral elektrodplacering (bilateral betyder att man har elektroderna på varsin tinning, unilateral betyder att man har en på ena tinningen och en på toppen av huvudet?

Jag frågar även hur många behandlingar och hur många behandlingsserier hon fick, hur långt det var emellan behandlingarna och serierna, ifall hon bodde kvar på sjukhuset eller om hon åkte hem emellan, hur mycket hon betalade för vården och hur mycket information hon fick innan. Dessutom kommer vi i del 2 in lite mer på vilka biverkningar hon fick och hur allvarliga dom var.

 

Del 3: Biverkningar och positiva effekter

I del tre fortsätter vi prata om biverkningar, framför allt om det som många verkar frukta mest: minnesstörningar. Vad mindes hon inte efter behandlingen? Hur lång tid tog det för minnesstörningarna att försvinna? Vi pratar även lite om fördomar kring ECT. Men framför allt kommer vi äntligen in på behandlingens positiva effekter: Hur snabbt blev hon bättre? Hur mycket bättre blev hon och hur länge hängde dom positiva effekterna kvar?

Vi pratar även om att hon tar litium idag, varför hon gör det, om vikten av ett bra bemötande, och så får hon svara på vad hon skulle säga till någon som idag befinner sig i samma situation som hon gjorde för två år sedan, när hon mådde som allra sämst.

 

Del 4: lyssnarfrågor

I det fjärde och sista avsnittet, som du alltså får som Patreon-medlem, frågar jag Lily om hon tycker att vården hade kunnat göra någonting bättre, jag frågar även om var hon tycker att man som patient ska söka efter information om ECT.

Men framför allt får du höra alla lyssnarfrågor som jag fått på Twitter! Jag har nog aldrig fått så många som den här gången, ni undrade exempelvis varför hon ville bli intervjuad, om hon skulle välja ECT igen om hon blev lika sjuk igen, om hon får underhållsbehandlingar, hur mår hon idag, hur man stöttas av vården om man får minnesstörningar, vilka alternativ hon hade, hur omgivningen uppfattade henne under behandlingen, huruvida hon berättar om sin ECT på jobbet och för sina bekanta, ifall ECT gör ont, ifall hon har några tips till vården, huruvida man känner sig som samma person efteråt, och mycket mer.

 

Hoppas att ni gillar den här podden om elbehandling (ECT). Lyssna även på min expertintervju.

Publicerad den

Christian Dahlström föreläsning: boka föreläsning med Årets folkbildare Christian Dahlström

Christian Dahlström föreläsning
Christian Dahlströms föreläsning om psykisk ohälsa, depression och ångest.

Christian Dahlström föreläsning – boka föreläsning med Christian Dahlström

Föreläsning med Christian Dahlström – Årets folkbildare och en av Sveriges mest anlitade föreläsare om psykisk ohälsa.

Christian Dahlström har utsetts till Årets folkbildare 2019 och är en av mest anlitade föreläsare inom psykisk ohälsa. Christian har föreläst i hela landet sedan 2014 och har gjort hundratals föreläsningar om psykisk ohälsa, depression och ångest. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Om Christian Dahlström

Christian Dahlström (f. 1985) är civilekonom och journalist och har vunnit en rad prestigefulla priser för sin bevakning av psykiatrin i Sverige. Hans granskningar av charlataner inom psykisk ohälsa och dokumentärer om psykiatrihistorien har fått stort genomslag i SVT, SR, TV4, Expressen, SvD, DN och en rad andra stora medier. De publiceras i podden Sinnessjukts särskilda Dokument-serie på Patreon.

Bakom engagemanget finns en personlig historia av depression och panikångest, men även en uppväxt med en schizofrenisjuk missbrukande mamma, vilket han har beskrivit i boken ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” (Ordfront, 2017). Han har också skrivit den bästsäljande faktaboken ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur, 2014) som bland annat rekommenderas av 1177.se.

Christian föreläser på vårdkonferenser och för yrkesarbetande inom psykiatrin, men även för allmänheten under kommunala psykiatridagar, för elever på skolor – eller på företag och organisationer som vill lyfta frågan om psykisk ohälsa. Hans uppskattade föreläsning om psykisk ohälsa, depression och panikångest handlar både om hans personliga erfarenheter och om vetenskapen bakom psykiska sjukdomar – där hans erfarenheter av intervjuer med några av världens främsta forskare i olika fält inom psykiatrin ger honom en perfekt blandning av fakta och egen erfarenhet.

Christian Dahlström föreläsning – boka nu

En föreläsning med Christian Dahlström är perfekt både som inspirationsföreläsning för allmänheten och som fortbildning för professionella. Under 75-90 minuter berättar han om:

  • Egna erfarenheter av psykisk ohälsa
  • Grundläggande fakta om psykisk ohälsa
  • Vetenskap i psykiatrin
  • Stigmatisering och kampen mot tabu

För att boka en föreläsning med Christian Dahlström, gå in på länken och fyll i dina uppgifter.

Christian Dahlström föreläsning
Årets folkbildare 2019, föreläsaren och journalisten Christian Dahlström.
Publicerad den

Dokumentär Beckomberga: ”Beckomberga sjukhus” – en dokumentär i tre delar

Dokumentär Beckomberga sjukhus
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.

Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.

I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.

Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.

Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.

Uppdatering 22 november 2021: nu finns även två uppföljningsavsnitt som är helt gratis, där jag diskuterar dokumentären med psykiatrikerna Pär Höglund och Markus Takanen.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Beckomberga sjukhus: Del 1

Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.

Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.

Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.

Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).

En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.

Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.  

Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.

Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.

I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.

Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.

 

Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.

Beckomberga sjukhus: Del 2

Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962. 

Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.

Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.

PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.

En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.

Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.

Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.

Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.

Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.

Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.

Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.

Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna. 

Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.

Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.

Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.

Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.

Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.

Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.

Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.

Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).

 

[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]

Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.

Beckomberga sjukhus: Del 3

Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.

I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.

En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.

Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.  

Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.

På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.

Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.

Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.

60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.

I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.

Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.

Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.

Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.

Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.

På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.

Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.

 

Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.

Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 3: 1984–2005)

Detta är den tredje och sista delen (läs del 1 och del 2 på länkarna) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus i Dalarna under ett par decennier, och där bland annat var inblandad i vården av Thomas Quick.

I dokumentären ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) i min podcast Sinnessjukt berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, där intervjuar jag bland andra Tomas Videgård som var en av Margits lärjungar på 80-talet, men även den världsledande amerikanska psykologiforskaren Elizabeth Loftus, journalisten och researchern Jenny Küttim, forskaren Åsa Konradsson Geuken och psykologen Lennart Lundin.

I den tredje och sista delen av dokumentären behandlar jag hennes liv mellan 1984 och 2005, samt berättar lite om hennes eftermäle fram till idag. Här nedan finns en sammanfattning av den tredje delen av dokumentären.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första sjutton minuterna av den avslutande delen kan även du som ännu inte är Patreon-medlem lyssna på utan att betala, i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1984-2005

Fallet Catrine da Costa

Onsdagen den 18 juli 1984 hittar en hundägare ett par svarta sopsäckar med likdelar vid Talludden under Essingeleden i Stockholm. Kvarlevorna tillhör Catrine da Costa. När Catrine är tre år gammal flyttar hon och familjen till Stockholm. När föräldrarna sedan skiljer sig bor den då femåriga Catrine kvar med sin mamma och syster i Solna. När hon gått ut skolan kommer hon i kontakt med droger, först hasch och sen i allt tyngre missbruk, bland annat heroin.

1982 gifter sig Catrine med en portugisisk man och byter efternamn till da Costa. Hennes man blir dock utvisad en tid senare efter att ha försökt smuggla in ett parti narkotika i Sverige. Efter att maken blivit utvisad börjar Catrine sälja sex för att finansiera sitt missbruk, och blir snabbt mycket nedgången av livet på gatan.

Redan två veckor efter att offret identifieras besöker en man polisen och berättar att han misstänkte att han visste vem som kunde ha mördat Catrine. Mördaren skulle enligt tipsaren kunna vara den 30-årige underläkaren Teet Härm.

Obducenten grips måndagen den tredje december 1984 men släpps på fri fot redan på fredagen i samma vecka. Gripandet får dock den så kallade allmänläkarens fru Christina att ta kontakt med polisen och berätta att hon hört rykten om att han mördat Cattis Härm.

Allmänläkaren, som heter Thomas Allgén, är bekant med obducenten. De har arbetat tillsammans på Södersjukhuset ett par år tidigare men Christina bara träffat Teet en gång, när hon och hennes make bjudit Teet och Cattis Härm på middag. Eftersom tipset inte anses tillföra någonting av värde läggs det till handlingarna.

Tomas Allgén och hans fru hade fått dottern Klara (fingerat namn) den första januari 1983. Efter förlossningen upphör parets sexliv. Christina hittar vad hon tror är spermafläckar och tvingar Thomas att erkänna att han onanerat. Hon blir mycket upprörd och känner sig ratad.

Vid den här tiden har incestdebatten från USA fått ett enormt genomslag i Sverige. Journalister, socialarbetare och psykologer kom hem från studieresor i USA med vetenskapliga rapporter och personliga berättelser om övergrepp. Personal vid dagis i Sverige uppmanas att vara extra vaksamma (mer om det och om da Costa-fallet i övrigt finns i Per Lindebergs fantastiska bok ”Döden är en man” och på hans hemsida https://mediemordet.com/)

Hösten 1984 börjar Thomas Allgéns dotter Klara på dagis och pedagogerna oroar sig för rodnader i hennes underliv. I samråd med Christina tar man kontakt med vården för att undersöka Klara och i december polisanmäler en socialsekreterare Thomas Allgén för sexuellt utnyttjande av dottern. Klara undersöks fyra gånger av olika läkare under vintern och våren 1985, men inga tecken på sexuella övergrepp hittas och åklagaren beslutar att inte väcka åtal mot Allgén.

Christina är inte nöjd med polisens beslut att inte väcka åtal mot hennes make. Hon kontaktar därför polisen igen i augusti 1985 och berättar en delvis ny historia, där hon hävdar att dottern varit vittne till ett styckmord som dottern ska ha berättat om för mamman. Hon hävdar dessutom att obducenten och allmänläkaren är nära vänner, trots att de själva hävdar att de bara träffats ett par gånger.

I november 1985 börjar barnpsykologen Margareta Erixon och barnpsykiatrikern och psykoanalytikern Frank Lindblad, på uppdrag av polisen, en ny utredning av incest och mordanklagelserna. Erixon och Lindblad har tidigare utrett incestanklagelserna mot Thomas Allgén men får nu ett utvidgat uppdrag som även innebär är att värdera Christinas berättelse om mord. Man besöker även rättsläkarstationen i Solna tillsammans med Klara för att se om hon känner igen sig.

Klara visar dock inga tecken på att tidigare ha varit där, hon är glad och oberörd av att vistas på rättsläkarstationen. Det ska dock visa sig att psykoanalytikern Frank Lindblad ändå tolkar reaktionen som att hon varit där. Han beskriver reaktionen som en ”tillkämpad oberördhet”. Efter besöket på rättsläkarstationen kastar Klara legobitar på Lindblad, vilket han tolkar som ytterligare ett bevis på Klaras tidigare traumatiska upplevelser på pappans arbetsplats.

När Christina börjar berätta om barnets berättelse får hon även en bandspelare av polisen, för att spela in samtalen med Klara. Under hösten 1985 spelar hon in runt tio timmar av samtal med Klara, men banden glöms bort av polisen och när de återupptäcks drygt två år senare – i januari 1988, när rättegången mot läkarna redan har inletts – anses de inte vara intressanta och spelas därför inte upp i rätten.

Margit Norell och Catrine da Costa

Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson ska också fästa stor vikt vid barnets berättelse i sin strid mot läkarna i Dagens Nyheter och i boken ”Catrine och rättvisan”, som publicerades 1990, två år efter att läkarna friats från brottet. En bok som alltså enligt flera av Margits andra lärjungar tillkom efter påtryckningar från Margit själv.

En rad experter ska senare komma att underkänna barnets berättelse som bevis i flera avseenden. Till att börja med är det högst osannolikt, menar många, att ett barn som inte ens var ett och ett halvt år när styckningen på rättsläkarstationen ska ha ägt rum kan minnas någonting överhuvudtaget. Och även om hon gjorde det är det enligt kritikerna inte lämpligt att låta en andrahandsuppgift, mammans återberättelse av flickans historia, bli bevismaterial mot hennes tidigare make som hon anklagade för incest och mord.

Kritiken tilltar ytterligare när inspelningarna från mamman Christinas samtal med Klara till slut når allmänhetens ljus. Enligt kritikerna är det tydligt att det är mamman som styr samtalet, inte Klara.

En av de som länge varit mycket kritisk mot åtalet mot de två läkarna är kriminologen Leif GW Persson. I SVT:s ”Veckans Brott” menar han att man medvetet undvek att spela upp banden med mammans samtal med Klara eftersom de enligt honom gör det tydligt att det inte är flickans berättelse, utan mammans.

Perssons bild är alltså att chefsåklagaren Anders Helin själv insett att bevisvärdet av flickans berättelse är lågt. Något som styrker Perssons bild är att Helin inför rättegången flera gånger uttrycker sig vacklande om både berättelsen och chansen att få läkarna fällda.

I avsnittet om da Costa-fallet i SVT:s ”Veckans Brott” får även Ann-Christin Cederborg, som är experter på barnvittnesmål, höra och kommentera banden med mamman och barnet:

”Ja, det var ju som jag sa förut, hur mamman styr det här. Alltså, de är i leken, och hon får alternativ. Vad hade hänt om man lagt fram bomull eller någon mjuk filt eller något sådant här? Hon ger ju henne verktygen som hon vill barnet ska så att säga leka med. Alltså hon är ju på berättelsen som hon vill ha fram. Mamma har en agenda verkar det som.

I filmen “Styckmordet – berättelsen om en rättsskandal”, som sändes i SVT 2005 och baseras på Per Lindebergs bok ”Döden är en man” från 1999, gör man med hjälp av skådespelare rekonstruktioner av bland annat mammans vittnesmål i rättssalen.

 

När mamman berättar om hur hon fått barnet att berätta, för det tankarna till det om hur Sigmund Freud hundra år tidigare har förekommit sina patienters tankar och lagt ett pussel för att skapa en sammanhängande berättelse:

”Ja, alltså jag har ju dragit slutsatser utav vad Klara har sagt. Och jag har vävt bilder utav av vad som kan ha hänt, och ibland har jag ju legat ett halvt steg före och förstått vartåt hon velat komma, och sen har hon ju så småningom kommit dit. Det är ett fåtal tillfällen som jag har styrt Klara, jag har underlättat det för Klara, regeln har ju varit annars att inte nämna någonting eller någon vid namn utan låta henne göra det, sen har jag kunnat ta upp det.” (min transkribering från filmen Styckmordet)

Flickans berättelse är helt avgörande för åtalet mot läkarna, och Hanna Olsson fäster stor vikt vid den i boken ”Catrine och rättvisan”, boken som kommer att skapa en stor folklig opinion mot läkarna när den publiceras 1990.

Författaren, dramatikern och litteraturkritikern PO Enquist, hyllar boken i sin recension i Expressen och kallar boken ”en utomordentlig bok, klar, lugn och ursinnig, och av stort allmänintresse”. Han sätter även upp en teaterpjäs där en kvinna terroriseras av en styckmordsmisstänkt obducent.

Bokens trovärdiga bild av läkarna som mördare ger även andra populärkulturella avtryck, som när rockgruppen Grymlings skriver en låt där de hyllar Hanna Olsson och hennes bok. Låten kallar de ”Hanna och rättvisan”.

 

Hanna Olssons tes

I ”Catrine och rättvisan” argumenterar Margit Norell-lärjungen Hanna Olsson för att mordet bör ses som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle genomsyrat av mäns hat mot kvinnor.

Enligt psykoterapeuten Tomas Videgård präglade boken och fallet studiegruppen under 80-talet. Han minns det dock som att Hanna Olsson själv var så betagen av frågan att hon inte behövde pressas av Margit att skriva boken och ta ställning offentligt. Att Margit och hela gruppen var engagerade i da Costa-fallet råder det dock ingen tvekan om:

”Jo men alltså det här var ju, som jag minns det höll vi på flera gånger, jag tror till och med att vi läste Hannas manuskript i bitar och sådana där saker va. Så det var en väldigt stor sak. Exakt vem som sa vad och så vidare, det vet jag inte, jag menar, här … Margit var väldigt intresserad och drivande i det här.”

Sture Bergwall ska också långt senare (i sin självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016) uppge att Birgitta Ståhle haft med Hanna Olssons bok i terapirummet på Säter, och berömt Bergwall för att han erkände sina brott till skillnad från obducenten och allmänläkaren som förnekade att de dödat Catrine.

Vid det här laget har Margit Norell också snöat in fullständigt på sexuella övergrepp mot barn. Psykologen Tomas Videgård gick i terapi och handledning hos Margit och beskriver hur hon hade bestämt sig för att även han, mot sitt eget nekande, hade utsatts för sexuella övergrepp.

Hanna Olsson är en av medlemmarna i studiegruppen, och ”Catrine och rättvisan” innehåller en mängd referenser till psykoanalytiker som Olsson använder som stöd för sina teorier. Bland annat till en av Margits närmaste vänner: Erich Fromm.

Ur referenslistan i ”Catrine och rättvisan”.

När boken publiceras har läkarna alltså redan friats från anklagelserna i tingsrätten, men tingsrätten hade skrivit i sina domskäl att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel” att läkarna hade styckat den mördades kropp. Brottet mot griftefriden var dock preskriberat eftersom preskriptionstiden för det brottet på 80-talet bara var två år.

På grund av skrivelsen i domskälen blev läkarna av med sina läkarlegitimationer och trots att de blivit helt friade var det de själva, och inte mamman Christina, som försökte överklaga domen. Eftersom de hade blivit friade fick de dock veta att de inte kunde överklaga domen. De försökte därefter få tillbaka sina legitimationer genom att istället i flera instanser överklaga själva beslutet att dra in dem.

Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som alltså ges ut först 1999, gör att opinionen i frågan om läkarnas skuld nu skiftar dramatiskt. Jan Guillou kallar i Aftonbladet boken för ”Ett journalistiskt storverk av ett slag som saknar motstycke eller ens något att jämföra med”. Till och med flera av de som hyllat Hanna Olssons bok ett par år tidigare ändrar nu åsikt. Som författaren och litteraturkritikern PO Enquist, som skriver att han nu istället är övertygad om att ett justitiemord har begåtts.

Även Magnus Lindberg, sångare i rockgruppen Grymlings, vägrar spela låten ”Hanna och rättvisan” på sina livespelningar eftersom han anser att låten blivit irrelevant. 

Margit och Quick-skandalen

Parallellt med uppståndelsen kring lärjungen Hanna Olssons bok sker i början av 90-talet ett par händelser som ger den då åldrade Margit Norell ett nytt ansvarstyngt uppdrag, som ska leda till det senare som har kallats Sveriges största rättsskandal.

Vid det här laget har Tomas Videgård lämnat Margitgruppen. Han beskriver att precis som i den Holistiska Margitgruppen på 70-talet, började det gå utför i gruppen när det blev uppenbart för flera av lärjungarna att Margits metoder inte fungerade. Gruppen liknade mer och mer en sekt där inte ens uppenbara misslyckanden fick kritiseras.

Sture Bergwall växer upp i samhället Korsnäs utanför Falun, som ett av sju barn i familjen Bergwall. Tidigt i tonåren inser Bergwall att han är homosexuell. Han börjar även sniffa lösningsmedlet trikloretylen och blir snart missbrukare, vilket han ska förbli i decennier, med undantag för ett par år under 80-talet då han mår bättre (mer om Thomas Quick i Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” och i Dan Josefssons ”Mannen som slutade ljuga”).

1969, när Bergwall är 18 år gammal, antastar han fyra småpojkar som är mellan 9 och 13 år gamla. Bergwall döms till sluten psykiatrisk vård för fyra fall av otukt med barn, ofredande och otuktigt beteende, men frias från åtalspunkten om dråpförsök. Han blir intagen på Sidsjöns sjukhus 1970.

Efter ett års psykiatrisk vård får han börja studera på Jokkmokks folkhögskola, där han till en början sköter sig bra. Men efter första året spårar han ur igen och har nu dessutom börjat missbruka amfetamin. Han blir återigen intagen på Sidsjöns sjukhus men flyttas 1973 till Säters sjukhus.

Bergwall är nu inne i ett djupt missbruk och får dessutom höga doser psykiatriska läkemedel på Säter, bland annat den beroendeframkallande lugnande medicinen Sobril. Han blir snart försöksutskriven och i augusti 1973 flyttar han till sin bror Örjan i Uppsala för att slutföra sina gymnasiestudier.

Studierna går dock dåligt. Sture arbetar extra på Posten och missbrukar intensivt under sin tid i Uppsala. En kväll i mars 1974 träffar han en manlig student. De dricker öl och umgås. Enligt Bergwall tar han den kvällen även tabletter och sniffar, och under den kraftiga berusningen blir Sture våldsam och knivhugger studenten, som är ytterst nära att dö, men överlever som genom ett mirakel.

Eftersom Bergwall är försöksutskriven och står under vård på Säter åtalas han inte, men blir intagen på Säter igen. Väl där försöker han begå självmord 1975 på ett hotellrum.

1977 blir Bergwall sen återigen utskriven från Säter med en fortsatt medicinering av lugnande. Han minskar snart dosen av de lugnande medicinerna och slutar missbruka. Enligt honom själv är det självmordsförsöket som gör att han fått sig en tankeställare. Under stora delar av 80-talet är Bergwall nykter, han skaffar hund, han umgås med sina syskon och deras barn och öppnar 1983 tobaksaffären med sin bror Sten-Ove.

I slutet av 1988 börjar Bergwall dock missbruka igen. Det som till slut leder till att han återvänder till Säter är när han och en ung kompanjon försöker råna Gotabanken i Grycksbo 1990, där Bergwall vid det laget är bosatt.

Enligt Bergwall själv gör han nu allt för att slippa åka i fängelset. Han är dömd sexualbrottsling och fruktar för vad som kunde hända i ett fängelse med en sån som honom, som förgripit sig sexuellt på småbarn. Han känner sig dessutom mer hemma i psykiatrin där han varit tidigare, och av den lilla sinnesundersökningen som psykiatrikern Göran Fransson genomför framgår det att Bergwall vill bli dömd till rättspsykiatrisk vård.

Margit och Lars-Inge Svartenbrandt

Redan i början av 80-talet har Margit Norell blivit av med sina uppdrag på Säter efter en dispyt med Barbro Sandin. Samtidigt hade Sätermodellen fått kritik i media av experter som ansåg att Sandins behandlingsframgångar inte hade gått att dokumentera vetenskapligt. Debatten ledde till minskade anslag och 1988 lämnade Sandin Säter under stor medial uppmärksamhet.

En av Margits lärjungar var dock Göran Källberg, som var Säters chefsöverläkare. Margit hade fått ta över som handledare för Källberg i den succéartade behandlingen av bankrånaren som kallades ”Sveriges farligaste man”: Lars-Inge Svartenbrandt.

Källberg följde Margits objektrelations-teorier och var därför extremt stödjande mot bankrånaren Svartenbrandt. Politikerna tyckte att behandlingen av Svartenbrandt var så framgångsrik att man gav Göran Källberg chansen att bygga en ny klinik på Säter som öppnade 1989.

Förtroendet för Källberg och metoden var stort. Svartenbrandt hade visserligen rymt under en permission redan 1986, och då passat på att råna ett postkontor, men nu hade man fått ordning på honom. Svartenbrandt hade gett sig in på en konstnärlig bana på Säter och bland annat börjat skulptera (vilket beskrivs i Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är”).

I februari 1990 intervjuas Göran Källberg i DN. Det är ett hyllningsporträtt av Källberg och den nya moderna vården av landets värsta brottslingar. Journalisten Kari Molin skriver att ”Idag är fasta paviljongen, där hopplösheten var inmurad i väggarna bara ett minne”. Dagen innan hade Svartenbrandt själv intervjuats i samma del av tidningen och intygat att det nu var slut på brottsligheterna.

Ett par veckor senare kliver han in på en bensinstation i Borlänge och rånar personalen under pistolhot. Svartenbrandts återfall leder till en medial storm och kritiken riktas främst mot Göran Källberg.

Återigen, precis som efter självmorden tidigt på sjuttiotalet och vid de mystiska schizofreniförsöken under projektet med Sätermodellen, vägrar dock Margit att inse att hennes metoder inte fungerar. I en av de få intervjuer Margit gjort i större medier, som publicerades i DN i juni 1990 – tre månader efter att Svartenbrandt för andra gången genomfört ett rån under en permission från hennes behandling – berättar Margit om den uppmärksammade vården av Svartenbrandt, under den försonande rubriken ”Maktlösheten var en utlösande faktor”.

Margit kallar Svartenbrandt för ”Lasse” genom hela intervjun och talar om att det är det missförstådda och illa medfarna barnet i Svartenbrandt som tar sig uttryck i hans våldsbrott. Hennes ord för tankarna till Sándor Ferenczi och Alice Miller. Hon säger:

”Hans dragning till döden ligger i känslan av att inte ha funnits. Men den finns en annan väg än döden. Han var en gång ett levande och friskt barn och han kan i dag uttrycka hur svårt han har haft det. Det finns en väg ut ur rädsla och skräck. Det som leder Lasse vidare är att våga gå ner i de svarta djupen inom honom själv.”

Svartenbrandt döms till rättspsykiatrisk vård och fortsätter med terapin under Margit Norells handledning i två år. 1992 rekommenderar Källberg Länsrätten att skriva ut Svartenbrandt och den 24 juni det året lämnar Lars-Inge Svartenbrandt Säter som en fri man. Sture Bergwall står enligt Dan Josefsson (se ”Mannen som slutade ljuga”) och vinkar adjö när Göran Källbergs berömde patient lämnar sjukhuset. Svartenbrandt vinkar tillbaka och åker sedan direkt till Stockholm och rånar Handelsbanken på Sankt Eriksplan.

Svartenbrandt dör i april 2016, och under de tjugofyra åren efter hans hyllade vård på Säter hinner han genomföra en lång rad nya rån och våldsbrott.  

Margit och Birgitta Ståhle

Det sjukhus som Sture Bergwall hamnar på efter det misslyckade rånet 1990 är alltså ett toppmodernt sjukhus där den nu 76-åriga Margit Norell är det ideologiska överhuvudet, som handleder Göran Källberg på distans från mottagningen i Stockholm.

I Sture Bergwalls självbiografi ”Bara jag vet vem jag är” från 2016 berättar han att läkaren Göran Fransson, som gjort den lilla sinnesundersökningen av Bergwall på Säter, förklarat för Bergwall hur sjukhuset fungerade:

”Fransson hade berättat att det fanns sex avdelningar med sex intagna på varje samt en administrationsavdelning. Om man ansågs ha rätt motivation flyttades man till avdelning 36. Han hade skämtsamt sagt att det var en elitavdelning där objektrelationsteorin genomsyrade arbetet och verksamheten.”

Enligt Bergwall hade han fått höra att han på Säter en gång för alla skulle få hjälp med sina psykiska problem. Han var själv fascinerad av psykoanalys och ville gärna gå i terapi.

Men hans behandlingsansvariga läkare Kjell Persson, förklarar tidigt att det är ont om psykoterapeuter. Bergwall blir förkrossad av beskedet och Persson gör därför en kompromiss där han ger Bergwall en slags stödjande läkarsamtal en gång i veckan.

Med tiden beslutar kliniken att Bergwall trots allt ska få psykoterapi. Kjell Persson vill själv leda även den regelrätta terapin, men för att få göra det måste han gå hos en handledare. Han berättar för Sture att han ska få hos den bästa: Margit Norell.

Margit och Birgitta Ståhle ska med tiden börja skriva en ännu outgiven bok om Sture Bergwall, med titeln ”Thomas Quicks värld”. Tomas Videgård understryker i min intervju med honom att han lämnade gruppen innan Sture Bergwall blev Tomas Quick och började erkänna mord, men berättar att Birgitta Ståhle redan innan dess hade blivit Margits nya favorit:

”Hennes jobb med patienter på Säter höjdes till skyarna, och Birgitta Ståhle som då hade kommit in rätt sent i gruppen, hon blev liksom stjärnan här. […] För Margit var det här ett oerhört starkt intresse, för det skulle vara hennes revansch.”

Det som enligt Bergwall gör att han börjar erkänna mord, är att kliniken redan 1992 vill skriva ut honom. En kurator hade till och med hjälpt Sture att hitta en egen lägenhet. Men Bergwall har vid det laget inga vänner kvar, hans familj har vänt honom ryggen efter bankrånet, och rånet och stölden från bingohallen kommer göra det svårt för honom att få ett jobb. Han har dessutom börjat missbruka igen.

I efterhand tror inte Bergwall att han hade överlevt att bli utskriven i det skick han var i då, han säger att han tror att han hade knarkat ihjäl sig. Han menar att det var därför han börjar erkänna mord den sommaren.

Det första av de mer än trettio morden Bergwall skulle komma att erkänna var mordet på Johan Asplund, en elvaårig pojke som försvunnit i Sundsvall den 7 november 1980 och vars kvarlevor aldrig återfunnits. Kjell Persson beskriver i journalerna hur de tillsammans i terapin lyckas avtäcka minnena av mordet och att det rör sig om återgestaltningar av händelser i Stures barndom.

Kjell Persson är Quicks terapeut mellan 1991 till 1994, då Persson slutar på Säter. Det är också då Birgitta Ståhle tar över terapin. Ståhle förblev Quicks terapeut tills Quick själv avbröt behandlingen 2002. Enligt journalisten Jenny Küttim styrde Margit behandlingen från Stockholm, men också via personlig kontakt med Sture Bergwall:

”Margit Norell var ju på Säter vid flera tillfällen och hon var ju en viktig spelare på Säter. Hur många gånger hon var på Säter tror jag att ingen vet, Sture Bergwall minns i varje fall inte hur många gånger som hon var där. Men hon kom ju oftast dit i väldigt speciella situationer, när gruppen på Säter behövde stärkas och man behövde förstå teoribygget som byggde seriemördaren Thomas Quick.”

Mellan 1994 och 2001 fälls Bergwall för åtta mord i sex rättegångar i olika tingsrätter i Sverige.

Flera personer kom dock under årens lopp att ifrågasätta Bergwalls skuld. Redan 1993 kritiserar kriminologen Leif GW Persson utredningen. Journalisten Dan Larsson skriver 1998 boken ”Mytomanen Thomas Quick”, och även Jan Guillou – som likt Leif GW Persson kritiserade da Costa-åtalet på 80-talet – var starkt kritisk mot domarna mot Sture Bergwall, precis som rättspsykologen Nils Wiklund och psykiatrikern Ulf Åsgård. Även flera poliser har genom åren kritiserat utredningen.

The memory wars

Både da Costa-fallet och fallet Thomas Quick påverkades starkt av den offentliga debatten i Sverige kring incest, kannibalism och förträngda minnen – en debatt som var importerad från USA. Även i forskarkretsar blev ämnet en het potatis, inte minst eftersom expertvittnen med psykologikunskaper användes i rättegångar i både USA och i Europa, vilket riktade strålkastarljuset mot forskarna: vad visste man egentligen om minnen?

Enligt Bergwallkommissionens rapport från 2015 delade frågan upp psykoterapeuter och forskare i två läger, en skiljelinje som enligt kommissionen till stor del finns kvar än idag. Många psykoterapeuter trodde nämligen på bortträngda minnen och tyckte att man skulle tro på deras patienter. Minnesforskare däremot var ofta kritiska till idén om att det gick att avtäcka minnen av sådant som skulle ha skett i barndomen och som patienten inte hade haft kontinuerliga minnen av. Den här vetenskapliga konflikten lever kvar än idag och kallas för The Memory Wars (se exempelvis Wikipedia)

En av dem som är kritisk till teorin om bortträngda minnen är den amerikanska minnesforskaren Elizabeth Loftus. I min dokumentär beskriver hur hon bortträngda minnen plötsligt började anföras som bevisföring i amerikanska rättegångar, vilket skapade The Memory Wars, där hon själv fick en central roll.

Det forskningsområde som Elizabeth Loftus utgjorde en viktig del av fick sedan stor betydelse i förändringen av synen på bortträngda minnens bevisvärde. Under nittiotalet kunde man nämligen visa hur lätt det var att plantera falska minnen genom de suggestiva psykoterapimetoder som många psykoterapeuter använde, inte sällan influerade av Alice Miller och Jeffrey Masson.

Enligt Elizabeth Loftus och andra minnesforskare är grundregeln att ju starkare trauman en människa utsätts för, ju tydligare minns man det. Visserligen finns det sexualbrottsoffer som undviker att tänka på övergreppen eftersom det väckte starka och obehagliga känslor, men om de inte spontant kan återkalla minnena utan hjälp från en terapeut menar många minnesforskare att det inte går att sätta någon tillförlit till de minnena, eftersom risken för att de är falska är för stor.

Enligt Bergwallkommissionens rapport blev striden om minnesforskningen inte lika intensiv i Sverige. Man nämner dock att Sven Åke Christianson, minnesexperten som anlitades till flera av förundersökningarna och domstolsprocesserna kring Sture Bergwall – och som under de åren samtidigt gick i terapi och handledning hos Margit Norell (se ”Mannen som slutade ljuga”) – i boken ”Traumatiska minnen” från 1995 beskrev bortträngning av traumatiska barndomsminnen, framför allt minnen av incest. ”Boken låg till stora delar till grund för den kvalitetsstandard för traumatiska minnen som Psykologförbundet antog 1999. Dokumentet togs bort från Psykologförbundets hemsida 2013”, skriver man bland annat.

Sven Åke Christianson hade även under Appojaure-rättegången i sitt sakkunnigutlåtande beskrivit en slags återgestaltning, den teoretiska modellen som Margit Norell trodde på.

Margit Norells arv

Det är under 2001 som Quick-utredningen tar en mycket oväntad vändning. Göran Källberg hade återvänt till Säters sjukhus och beslutat att helt sätta ut hans medicinering som bestod av höga doser lugnande och beroendeframkallande läkemedel.

Den 10 november samma år skriver historikern Lennart Lundmark en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Cirkus Quick en rättskandal”. ”De fällande domarna mot Thomas Quick är ett bottennapp inte bara för svenskt rättsväsende, utan också för svensk kriminaljournalistik. Det är ingen tvekan om att hela historien kommer att vederläggas” skriver han bland annat.

Ett par dagar senare raljerar Leif GW Persson över hela Quick-utredningen på Juristdagarna i Stockholm. Han ifrågasätter att Bergwall överhuvudtaget har begått ett enda av de åtta morden han dömts för, vilket får Bergwall att se rött.

Sture Bergwall, som fortfarande heter Thomas Quick, tar därför time-out. Bergwall avslutar sedan även sin terapi hos Birgitta Ståhle.

Det som till slut får Bergwall att ta tillbaka sina erkännanden 2008 är dock att journalisten Hannes Råstam söker upp honom i Säter. Råstam arbetar vid det här laget som journalist på Uppdrag Granskning på Sveriges Television. Han har bland annat arbetat med ett uppmärksammat fall med en pappa i Skåne som dömts för en lång rad övergrepp på sin dotter – förutom grova våldtäkter, ska han ha drogat henne, misshandlat henne, filmat henne och sålt henne till porrklubbar i Stockholm. Anklagelserna hade dottern berättat om för sin terapeut på ett behandlingshem.

Pappan, som kallades Ulf, skriver till Råstam att han dömts till åtta års fängelse, men menar att han är oskyldig. När Råstam undersöker fallet visar det sig att en rad personer kan intyga att det omöjligt kunde ha skett övergrepp på det sätt och i den omfattning som dottern berättat. Ulfs advokat Thomas Olsson – som senare ska få även Sture Bergwall friad – hjälper Ulf att begära resning, och efter tre år i fängelse blir Ulf till slut friad och tilldöms ett mångmiljonbelopp.

Efter Fallet Ulf arbetar Råstam även med ett fall som rör en våg av mordbränder i Falun på 70-talet, där en grupp ungdomar pressats att göra falska erkännanden som de tar tillbaka i Råstams granskning.

En som ser Råstams granskning av de falska erkännandena vid Falubränderna på tv är Sture Bergwall, som vid det laget har bytt tillbaka till sitt ursprungliga namn. När Råstam hör av sig är Bergwall alltså bekant med Råstam och känner förtroende för honom.

Den tredje gången Råstam träffar Bergwall, den 17 september 2008, säger till slut Bergwall att det inte är han som begått morden. I december samma år sänder SVT den dokumentärfilm som Råstam gjort där svenska folket får reda på att Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden:

”Jag inte begått något av de mord jag är dömd för, och jag har inte heller begått något av alla de andra morden jag har erkänt, det är så det är.”

Margit Norells eftermäle

Advokaten Thomas Olsson tar sedermera på sig Sture Bergwalls fall pro bono, och under perioden 2009 till 2013 får Bergwall resning i fall efter fall. Den 19 mars 2014 blir han till slut frisläppt från Säters sjukhus efter att ha suttit inlåst där i över tjugo år av sitt liv.

Innan Quick blir friad har dock Margit Norell gått ur tiden. Margit dör den 28 januari 2005, ett par veckor innan sin 91-årsdag. Även Hannes Råstam avlider i cancer sex dagar innan Svea hovrätt beviljar Bergwall resning i fallet Johan Asplund (hans bok ”Fallet Thomas Quick” publiceras också efter hans död).

I oktober 2013 publiceras Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” där den fullständiga omfattningen av Margit Norells inblandning i Quick-fallet avslöjas. Josefsson hade genom så kallat wallraffande lyckats kartlägga Margit Norells då närmast okända liv, och kunde bland annat avslöja att minnesexperten Sven Åke Christianson under alla Quickåren hade fått kombinerad psykoterapi och handledning av Margit Norell varje vecka. Christianson hade enligt Josefsson gått till Norell i totalt elva år. Även Seppo Penttinen hade vid ett tillfälle, visade det sig, varit på handledning hos Margit på hennes mottagning i Stockholm.

Christianson får nu svidande kritik av flera svenska forskare, bland andra rättspsykologen Nils Wiklund och av Rickard Sjöberg. Sjöberg är läkare och docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi, och doktorerade 2002 på en avhandling om barnvittnesmål.

Det är också Sjöberg själv som hittar ett liknande fall som han tipsar SVT och Dagens Nyheter om  – det så kallade Kevin-fallet. Både DN och Dan Josefsson och hans kollegor på SVT granskar fallet där femårige Robin och sjuårige Christian 1998 pekats ut som skyldiga till mordet på kamraten Kevin i Arvika. Sven Åke Christianson hade precis som i Quickfallet varit polisens konsult. 2018 frias båda bröderna helt från misstankar om brott och Josefsson och hans kollegor får ännu en gång Stora journalistpriset (som han vunnit 2000, samt 2014 tillsammans med Jenny Küttim).

2017 granskades även det så kallade saxmordet i Hovsjö 2001 av Dagens Nyheter. Den tolvårige pojken Jonas stämplades som skyldig till mord på sin bästa vän efter en utdragen förhörsprocess där Sven Åke Christianson varit polisens bollplank. DN:s granskning visade att förhören med 12-åringen hade stora likheter med både Quick och Kevin-fallet. Förundersökningen återupptogs och lades ned i mars 2019.

Sven Åke Christianson menar själv att han aldrig har bedömt Bergwalls trovärdighet. Han skriver på sin hemsida att han inte heller företräder teorier om bortträngning och att Rickard Sjöbergs anklagelser innehåller rad allvarliga felaktigheter.

Christianson var till nyligen ansvarig för den populära kursen i rättspsykologi på Stockholms universitet. 2018 avslöjade dock Dagens Nyheters Josefin Sköld och Alexandra Urisman Otto att Stockholms universitet lät Christianson använda sin egen bok ”I huvudet på en seriemördare” som kurslitteratur, där han pekade ut Sture Bergwall som seriemördare. Dessutom framställdes enligt DN de tekniker som Christianson använde för att hjälpa Quick att återfå minnen som framgångsrika. Kritiken fick institutionen på Stockholms universitet att stryka två kapitel ur boken.

I februari 2020 berättade studenten Sigridur Mogensen för DN om hur Sven Åke Christianson under undervisningen i rättspsykologi fortsatt att misstänkliggöra både de utpekade bröderna i Kevinfallet och Sture Bergwall. Universitetet meddelade kort därpå att kursen i rättspsykologi ställdes in och att Christianson istället skulle ägna sin arbetstid åt egen forskning.

Flera av Margits närmaste lärjungar arbetar idag som psykoterapeuter. I ”Mannen som slutade ljuga” berättar Cajsa Lindholm att hon då i sina terapier hittar bortträngda minnen av sexuella övergrepp hos mellan 50 och 60 procent av sina patienter. Hon säger att de flesta inte minns några övergrepp innan de börjat i terapin hos henne. 

Min dokumentär om Margit Norell finns på patreon.com/sinnessjukt. Den har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983)

Det här är den andra delen (läs del 1 på länken) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus, där bland andra Sture Bergwall/Thomas Quick och Lars-Inge Svartenbrandt vårdades under 80- och 90-talet.

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

 

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Bisarra råd om att inte ligga med sina patienter.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

 

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

 

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Utdrag ur ”Sveket mot sanningen” där Jeffrey Masson försöker belägga att Freud hade läst tre franska böcker om incest.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

 

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

 

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Utdrag ur ”I begynnelsen var uppfostran” där Alice Miller analyserar Adolf Hitler.

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Utdrag ur ”Catrine och rättvisan” där Hanna Olsson anklagar Socialstyrelsens rättsliga råd för att avsiktligt försöka försvara de åtalade läkarna, istället för att göra en förutsättningslös bedömning av bevisen.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Publicerad den

Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 1: 1914–1950)

I min senaste dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” berättar jag om psykoanalytikern som efter sin död pekades ut som hjärnan bakom vården som skapade seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus i början av 90-talet – med intervjuer med bland andra Elizabeth Loftus, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken, Jenny Küttim och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård.

Norell var även engagerad i det uppmärksammade da Costa-fallet på 80-talet och vården av Lars-Inge Svartenbrandt, bankrånaren som fick epitetet ”Sveriges farligaste brottsling”, och innan dess den medialt hyllade behandlingen av patienter med schizofreni på 70-talet – den så kallade Sätermodellen.

 

I del 1 av min dokumentär, som är tillgänglig för alla som är patroner till min podcast Sinnessjukt (patreon.com/sinnessjukt), går jag igenom Margits liv mellan 1914 och 1950. På Patreon kan du även läsa hela manuset med alla källhänvisningar. De första tolv minuterna av den delen kan du dock lyssna på gratis i spelaren här ovanför, du kan också läsa en kort sammanfattning här nedanför.

Margit Norells liv 1914–1950

Margits föräldrar

Söndagen den tjugoandra april 1911 gifter sig den svenske vetenskapsmannen Percy Quensel och den österrikiska zoologen Annie Weiss på Hotel Metropole i Wien.

Paret har träffats under Percys geologistudier i Graz i Österrike ett par år tidigare, men giftermålet har fått vänta eftersom Percy åkte iväg på en lång upptäcktsresa till Argentina och Chile. Resan, som leds av doktor Carl Skottsberg, beskrivs som lyckad i Stockholmstidningen under rubriken ”Hem från Eldslandet”.

Percy och Annie kommer tre år efter bröllopet att få sitt första barn, Margit Quensel, som hundra år senare ska pekas ut som hjärnan bakom vården som skapade Sveriges första seriemördare Thomas Quick, då under namnet Margit Norell.

Både Percy och Annie kommer från förmögna hem. Percys föräldrar är Oscar Quensel – en rik professor i praktisk teologi vid Uppsala universitet – och Florence Quensel, född Dickson, vars släkt är ännu mer välbärgad.

Huset de bor i är ett av Uppsalas mest påkostade hus, som än idag ligger kvar och är ett landmärke i Uppsalas centrala stadsbild. Tegelhuset på tjugofyra rum byggdes i engelsk stil och så gott som allt byggmaterial importerades från England, eftersom Florence ville leva i enlighet med sitt brittiska ursprung. Mer om huset kan du läsa här.

Oscar, Margit Norells farfar, dör när Margit bara är ett år gammal. Äktenskapet med farmor Florence var allt annat än lyckligt. Paret ska till och med ha bott på olika våningar i huset när de inte längre stod ut med varandra.

Farmor Florence är mycket engagerad i kvinnorörelsen, inte minst är hon en förkämpe för kvinnliga studenter, som diskrimineras systematiskt inom den konservativa akademin i Uppsala.

Margits barndom

När Margit föds den 23:e februari 1914 bor hon med sina föräldrar hos Oscar och Florence i den gigantiska trädgårdsvillan i Uppsala, men redan i juli 1914 får pappa Percy sin professur i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola, det som senare blev Stockholms universitet.

Familjen flyttar därför till Stockholm, först till Floragatan vid Humlegården på Östermalm, och sedan ett stenkast bort till den paradvåning på Kommendörsgatan 35 där pappa Percy sedan bor kvar i resten av sitt liv.

Margits enda syskon, lillasystern Ella, föds 1917. Deras uppväxt präglas mycket av den konservativa överklassmiljön på Östermalm, men också av en stor ensamhet som beror på att föräldrarna ofta är bortresta i månader i sträck under deras barndom.

Sin skolgång får Margit främst på Östermalm, men när hon bor hos farmor Florence går hon i perioder även i skola i Djursholm. Gymnasiet är på den här tiden uppdelat i två linjer: reallinjen för matematikbegåvade, och latinlinjen för språkbegåvade. Sin studentexamen tar Margit på reallinjen på Sofi Almquists samskola på Nybrogatan på Östermalm i maj 1932. Hon blir till och med intervjuad i en kvällstidning inför sin examen, vilket är den första kända intervjun med Margit Norell.

Ett år senare blir mamma Annie blir plötsligt sjuk och opereras. Trots att det är en enklare operation mot magsmärtor, avlider Annie av blodförgiftning den 22 maj 1933.

Margit möter Freud

Mamman dör alltså när Margit fortfarande är ung. Margit själv har bestämt sig för att hon vill hjälpa andra människor. Hur det ska gå till vet hon inte, men hon bestämmer sig för att gå i sin farfar Oscar Quensels fotspår och studera teologi i Uppsala 1935.

Det är av allt att döma på Uppsala universitet hon kommer i kontakt med psykoanalysen och Sigmund Freud för första gången. Freuds teorier har nämligen länge haft svårt att få fäste i Sverige. Första gången Freuds teorier nämns på svenska är visserligen redan 1896 i psykiatrikern Bror Gadelius doktorsavhandling, vilket var långt innan psykoanalysen tagit form på riktigt. Gadelius ger också ut boken ”Hysteri och katatoni” 1908, där han beskriver Freuds tidiga teorier.

Men det är först 1910 som den första svenska längre texten som är helt dedikerad till Freud och psykoanalys publiceras, ”Freud’s psykoanalys: En litteraturöfversikt” av Harald August Fröderström.

Att psykoanalysen till en början får ett kyligt mottagande i Sverige bekräftas även av Sigmund Freud själv, som 1923 i ett tillägg till boken ”On the History of the Psycho-analytic Movement” skriver att de skandinaviska länderna varit de minst mottagliga vad gäller psykoanalysen.

Det är först i slutet av 20-talet och början av 30-talet som psykoanalysen får fäste i Sverige (mer om psykoanalysens historia i Sverige finns exempelvis här). 1934, året innan Margit börjar på Uppsala universitet, grundas finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, som 1943 blir Svenska psykoanalytiska föreningen. 1934 grundas även den inflytelserika Ericastiftelsen av Hanna Bratt och psykoanalytikern Gunnar Nycander. Ericastiftelsen var en psykoterapeutisk klinik för barn, som skulle komma att bli en viktig institution för barn- och ungdomspsykiatri, och som finns kvar än idag.

På 30-talet ger svenska bokförlag också ut allt fler böcker om psykoanalys på svenska. Natur och Kultur ger bland annat ut fyra böcker av Fritz Künkel, en tysk psykoanalytiker och teolog vars psykoanalytiska teorier rör sig i gränslandet mellan psykologi, religion och etik.

Künkels böcker väcker visst intresse i Sverige på 30- och 40-talet och han utvecklar med tiden en egen psykologisk metod som han kallar vi-psykologi, men både den och Künkel själv faller sedan i glömska såväl i Sverige som utomlands.

1935, när Margit börjat studera filosofisk teologi i Uppsala, har dock professor Arvid Runestam, en djupt religiös teolog som blev biskop i slutet av 30-talet, gjort en av Fritz Künkels böcker till obligatorisk läsning för alla teologistuderande. Det är sannolikt läsningen av Künkel som innebär startskottet för Margit Norells livslånga förhållande till psykoanalysen. Att Margit tog stort intryck av Künkel framgår i ett brev från 1941 som Margit skriver till sin tidigare lärare i Lund, professor John Landquist (som finns bevarat på Kungliga Biblioteket i Stockholm).

Boken som Arvid Runeberg gör till obligatorisk läsning för teologer i Uppsala heter ”Karaktärskunskap på individualpsykologisk grundval”. Den publiceras 1927 på tyska och översätts till svenska 1932. Jag har själv läst den, så här ser den ut:

I boken gör Künkel flera liknelser mellan psykologiska fenomen och naturvetenskapliga, men är samtidigt avvisande mot alla tankar på att använda naturvetenskapliga metoder för att tolka människors psyken, vilket både Norell och andra psykoanalytiker har gemensamt med Künkel.

Margit möter Curt

I mitten av 30-talet blir Margit Norell på allvar intresserad av psykologi och psykoterapi. Hon träffar även sin blivande make, Curt Norell. Det är 1936 och de två träffas enligt Dan Josefsson (se boken ”Mannen som slutade ljuga”) en kväll på Kristliga studentförbundet i Uppsala, när Curt är där och föreläser.

Förlovningen mellan Margit Quensel och Curt Norell annonseras i oktober 1937. Under våren 1938 flyttar Margit från Uppsala för andra gången i livet, den här gången flyttar hon till Lund, för att slutföra sin examen på Lunds universitet. 1939 är hon klar med den filosofie kandidatexamen som hon påbörjat i Uppsala.

Efter examen på Lunds universitet 1939 flyttar Margit till Ådalen i Kramfors, där hon driver ett studiehem tillsammans med maken Curt – som hon strax innan examen i Lund har gift sig med i Seglora kyrka på Skansen i Stockholm.

Den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell

Studiehemmet i Kramfors driver Curt och Margit driver mellan 1939 och 1946. Curt hade varit på studenthemmet redan 1935, innan han träffade Margit, men återvände nu alltså som ny föreståndare för det.

Curt och Margit tar sedan över studiehemmet 1939. Margit föreläser och börjar även hålla terapiliknande samtal med människor i nöd, vilket hon alltså hade velat göra ända sen tonåren.

1942 föder Margit sitt första barn, sonen Staffan, och 1944 föder hon ytterligare en son som döps till Thomas.

Studiehemmet i Kramfors ansluter sig under hösten 1937 till det nybildade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. En hemgård är en slags lokal social mötesplats som verkar för gemenskap, utbildning och socialt stöd av olika slag – en modell som växte fram i London under 1880-talet.

Hemgårdsmodellen fanns redan i Stockholm, där Birkagården i Birkastan hade grundats av teologen och författaren Natanael Beskow. Beskow hade i sin tur upptäckt hemgårdsmodellen när han besökte London 1899. 1912 bildade han tillsammans med författaren Ebba Pauli Birkagården på Rörstrandsgatan i Stockholm. Föreningen flyttade senare till Karlbergsvägen ett stenkast bort, där den ligger kvar än idag (mer om deras historia här).

Det var också Birkagården som skulle komma att locka familjen Norell tillbaka till Stockholm. Curt blev nämligen erbjuden att ta över som föreståndare efter den åldrade Natanael Beskow.

Natanaels fru var den berömda barnboksförfattaren Elsa Beskow. I en antologi om svensk psykiatrihistoria från 2013 (”7 Psykiatrer berättar: om 40 år i svensk psykiatri”) berättar psykiatrikern Inga-Lena Bengtsson, som varit tillsammans med Margits äldsta son Staffan, att Margits barn fick sitta i Elsa Beskows knä och höra om Tomtebobarnen direkt från Elsa Beskow själv.

Curt tackar ja till Natanael Beskows erbjudande och familjen Norell flyttar 1946 in på Birkagården på Karlbergsvägen i Stockholm.

På Dickson-släktens svenska hemsida skriver dottern Annie att hennes mamma inte var någon föreningsmänniska, utan en egensinnig person som gick sina egna vägar. Men även om Margit ofta hamnar i djupa konflikter med människor, är hon under sitt liv engagerad i mängder av föreningar som ofta, i likhet med Birkagården, har en kristen grund.

Det var ju på Kristliga studentförbundet hon träffade maken Curt, som hon sedan drev hembygdsgårdar med. Senare i livet lämnade hon Svenska psykoanalytiska föreningen för att bilda en egen förening med psykoanalytiker och redan på 40-talet börjar hon föreläsa på olika föreningar runt om i landet, som i februari 1944 då Margit talar på kyrkans vintermöte i Härnösand.

I september 1945 föreläser Margit om svenska hemgårdar på organisationen Inomeuropeisk mission och deras Polsk-svenska konferens i Vrigstad i Småland, vilket ska leda till ännu ett långvarigt föreningsengagemang för den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell.

Margits sociala engagemang

Florence hade engagerat sig för kvinnliga studenter, Margits mamma var engagerad i Röda korset. Margits sociala engagemang skulle nu till stor del att ägnas åt Inomeuropeisk mission.

Föreningen hette från början Praghjälpen, och har döpts om ytterligare en gång, 1966, till Individuell människohjälp. Organisationen grundades av hjälparbetaren Britta Holmström 1939, men redan året innan hade Britta och hennes man Folke rest till Prag för att hjälpa flyktingar efter Hitlers invasion av Tjeckoslovakien 1938 (mer om IM:s historia här).

I samband med konferensen i Vrigstad 1945 väljs Margit in i organisationens styrelse. 1946, samma år som familjen Norell flyttar till Stockholm, blir hon omvald. Hon hjälper föreningen med deras arbete i Polen och Sverige, och börjar även resa till Tyskland för att delta i hjälparbetet där efter Andra världskriget.

Arbetet på Inomeuropeisk mission kan hon även kombinera med engagemanget på Birkagården. I januari 1947 föreläser Margit exempelvis på Birkagården om just hjälparbete i Polen.

I mars samma år blir hon återigen omvald till styrelsen för Inomeuropeisk mission på deras årskonferens i Linköping. Även där fokuserar man på situationen i Polen, men Margit håller även ett anförande om situationen i Tyskland och i juni föreläser hon även för blivande diakonissor på Ersta Diakoni i Stockholm på temat ”I nödens tid”.

Det är också på Inomeuropeisk mission som Margit lär känna Elin Wägner, den feministiska ikonen som trettio år tidigare har varit gift med professor John Landquist, Margits gamla pedagogiklärare från Lunds universitet. När föreningen håller årsmöte i Jönköping i april 1948 blir Margit återigen omvald till styrelsen, och en av de nya styrelseledamöterna är just Elin Wägner. Förutom den nya bekantskapen med Elin Wägner och förnyat förtroende i IM:s styrelse, sjösätter Margit den våren en ambitiös satsning för Birkagårdens räkning. Ett läger för tjugofyra tyska ungdomsledare, där deltagarna har valts ut av Margit personligen.

Precis som sin mamma Annie älskar Margit att resa. Arbetet i Inomeuropeisk mission innebär många och långa resor till kontinenten, men även inrikes för att hålla föredrag på föreningens olika konferenser. I oktober 1948 har föreningen höstkonferens i Nyköping och Margit håller tillsammans med Eva Lagerwall från Uppsala ett föredrag om psykologiska komplikationer i hjälparbetet.

Året efter, 1949, blir Margit gravid med sitt tredje och sista barn, som hon ska komma att döpa efter sin frånvarande men beundrade mamma Annie. Annie Norell, som senare gifter sig och tar namnet Annie Norell Beach, föds på förlossningssjukhuset Pro Patria nära Thorildsplan i Stockholm, den 26 april 1950.

Samma dag i Falun i Dalarna, föder pingstvännen Tyra Bergwall tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döper hon till Gun och pojken till Sture.

Sture kommer långt senare att byta förnamn till Thomas och samtidigt ta sin mammas flicknamn Quick till efternamn, och under sitt nya alias Thomas Quick bli känd som Sveriges första seriemördare.

Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt, eller läs del 2 av min sammanfattning på länken. Dokumentären har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden, som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.

Publicerad den

Kritiken mot Anders Hansen och Skärmhjärnan – intervju

Den senaste tiden flera forskare riktat kritik mot Anders Hansen och hans bok ”Skärmhjärnan: Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda” som de menar har stora brister, främst att den inte speglar forskningen och sprider obefogad oro.

Därför har jag gjort en lång intervju med Anders Hansen där han svarar på forskarkritiken som ni kan lyssna på här:

 

Recap: kritiken mot Anders Hansen

Kritiken gäller inte bara Anders, som inte är ensam om att sprida en som vissa tycker alarmistisk bild av kopplingen mellan skärmtid och psykisk ohälsa, men eftersom hans bok och sedermera hans Sommar-program i P1 (som var det mest lyssnade under hela den sommaren med två miljoner lyssningar) fått så stort genomslag har den ofta stått i skottlinjen.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, är en av forskarna som riktat kritik mot Anders. I ett blogginlägg beskriver hon hur hon reagerade på Anders Sommar-program: ”Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu.”

Elzas kollega Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier samt före detta lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, skriver i ett långt dokument på samma hemsida om det som hon uppfattar som skärmalarmism. Hon utgår främst från Anders bok men riktar även kritik mot ”Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom” av hjärnforskaren Sissela Nutley. Så här beskriver hon ”Skärmhjärnan” och Anders Hansen:

”Särskilt tveksam är jag i fallet med Anders Hansen, vars bok märk väl är utgiven på Bonnier Fakta. Den ger dock en mycket selektiv bild av forskningen på området och få mediespecifika fakta. […] Hansen fokuserar dock mindre existerande ont, än farhågor om kommande ont. På exakt vilken forskning bygger författarna? Det är dessutom svårt att i hans bok urskilja fakta från spekulationer, likaså skilja de få referenserna till forskning om barn från studier av ungdomar. Ja, nästan omöjligt att utröna vilken forskning som han över huvud taget baserar sig på. Varje kapitel har visserligen 10–15 ”källor”, varav en del återger tv-inslag och dagstidningars notiser om forskningsstudiers resultat.”

Robin Fondberg, psykolog och doktorand på Karolinska institutet i Stockholm, tillhör också de som varit kritiska. Robin ska vara med i ett uppföljande avsnitt om skärmtid och psykisk ohälsa, som från början var tänkt att publiceras samtidigt som intervjun med Anders Hansen, men som blivit lite försenat på grund av sjuka barn och coronarelaterat strul. Robin har ofta riktat kritik mot hela fenomenet med skärmalarmism på Twitter:

 

En annan som varit kritisk mot Anders är författaren och skribenten Jacob Gudiol som är fysioterapeut och har en Master i Sport Science med inriktning sport medicine från Lunds universitet. Jacob är känd som vetenskapsbloggare, poddare (Tyngre Träningssnack och Tyngre Rubriker) och debunkare av pseudovetenskap.

 

I intervjun frågar jag Anders om den vanligaste kritiken som har dykt upp. Den handlar om så kallad cherry picking (att välja studier efter vad som passar ens tes, snarare än att göra det förutsättningslöst för att undersöka vad som är sant), frånvaro av faktagranskning, alarmistiska/skrämmande vokabulär, problemen med tvärsnittsstudier och självrapporterad användning.

Jag nämner även Siri Helle i intervjun, som är Hansens mest frekventa kritiker så här långt. Siri är psykolog och författare och har skrivit en bok (”Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer”) på samma skärmtidstema men med en avsevärt mer optimistisk bild än Hansen. Jag har läst även Siris bok och vad jag kan förstå ger den en bättre bild av forskningsläget, även om jag vet att somliga forskare menar att även Siri problematiserar skärmar i onödan. Siris kritik är väldigt snarlik de andras, men hon tycker också att Anders är för snål med att nämna skärmarnas och internets fördelar, vilket hon beskriver så här i ett blogginlägg:

”Vad Hansen dock INTE tar upp är den andra sidan av myntet. För precis som t ex bilar riskerar att göra oss fysiskt inaktiva så möjliggör de också många hälsobeteenden som att skjutsa barnen till fotbollsträningen och att hälsa på släkten. Det beror på hur vi använder dem. Detsamma gäller skärmarna, men de positiva aspekterna av skärmtid tar Hansen av någon anledning knappt upp.”

Slutligen har även sociologen Johan Alfonsson i Dagens Nyheter riktat kritik mot Anders Hansen och andra naturvetenskapligt inriktade personer som enligt Alfonsson lastar individen för problem som snarare har sin rot i samhälleliga strukturer:

”Hansen noterar i ’Skärmhjärnan’ den ökade ohälsan bland yngre och förklarar detta med att de använder skärmar deras biologi inte är anpassad efter. En rimligare förklaring är att deras föräldrar tvingas arbeta intensivare och även på fritiden. Att skillnaden i arbetsmiljö och inkomst har ökat mellan yrken som kräver låg respektive hög utbildning.”

Hoppas att ni gillar intervjun med Anders, diskussionen fortsätter på Twitter där både Anders och jag finns:

 

Uppdatering 2 september 2020: nu finns även uppföljningen på det här avsnittet, där jag och psykologen Siri Helle diskuterar kritiken mot ”Skärmhjärnan”:

 

Hjälp till att hålla podden gratis och få tillgång till Dokument-serien på: http://patreon.com/sinnessjukt