Publicerad

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983)

Det här är den andra delen (läs del 1 på länken) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus, där bland andra Sture Bergwall/Thomas Quick och Lars-Inge Svartenbrandt vårdades under 80- och 90-talet.

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Bisarra råd om att inte ligga med sina patienter.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

 

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

 

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Utdrag ur ”Sveket mot sanningen” där Jeffrey Masson försöker belägga att Freud hade läst tre franska böcker om incest.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

 

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

 

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Utdrag ur ”I begynnelsen var uppfostran” där Alice Miller analyserar Adolf Hitler.

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Utdrag ur ”Catrine och rättvisan” där Hanna Olsson anklagar Socialstyrelsens rättsliga råd för att avsiktligt försöka försvara de åtalade läkarna, istället för att göra en förutsättningslös bedömning av bevisen.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Publicerad

Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 1: 1914–1950)

I min senaste dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” berättar jag om psykoanalytikern som efter sin död pekades ut som hjärnan bakom vården som skapade seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus i början av 90-talet – med intervjuer med bland andra Elizabeth Loftus, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken, Jenny Küttim och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård.

Norell var även engagerad i det uppmärksammade da Costa-fallet på 80-talet och vården av Lars-Inge Svartenbrandt, bankrånaren som fick epitetet ”Sveriges farligaste brottsling”, och innan dess den medialt hyllade behandlingen av patienter med schizofreni på 70-talet – den så kallade Sätermodellen.

I del 1 av min dokumentär, som är tillgänglig för alla som är patroner till min podcast Sinnessjukt (patreon.com/sinnessjukt), går jag igenom Margits liv mellan 1914 och 1950. På Patreon kan du även läsa hela manuset med alla källhänvisningar. De första tolv minuterna av den delen kan du dock lyssna på gratis i spelaren här ovanför, du kan också läsa en kort sammanfattning här nedanför.

Margit Norells liv 1914–1950

Margits föräldrar

Söndagen den tjugoandra april 1911 gifter sig den svenske vetenskapsmannen Percy Quensel och den österrikiska zoologen Annie Weiss på Hotel Metropole i Wien.

Paret har träffats under Percys geologistudier i Graz i Österrike ett par år tidigare, men giftermålet har fått vänta eftersom Percy åkte iväg på en lång upptäcktsresa till Argentina och Chile. Resan, som leds av doktor Carl Skottsberg, beskrivs som lyckad i Stockholmstidningen under rubriken ”Hem från Eldslandet”.

Percy och Annie kommer tre år efter bröllopet att få sitt första barn, Margit Quensel, som hundra år senare ska pekas ut som hjärnan bakom vården som skapade Sveriges första seriemördare Thomas Quick, då under namnet Margit Norell.

Både Percy och Annie kommer från förmögna hem. Percys föräldrar är Oscar Quensel – en rik professor i praktisk teologi vid Uppsala universitet – och Florence Quensel, född Dickson, vars släkt är ännu mer välbärgad.

Huset de bor i är ett av Uppsalas mest påkostade hus, som än idag ligger kvar och är ett landmärke i Uppsalas centrala stadsbild. Tegelhuset på tjugofyra rum byggdes i engelsk stil och så gott som allt byggmaterial importerades från England, eftersom Florence ville leva i enlighet med sitt brittiska ursprung. Mer om huset kan du läsa här.

Oscar, Margit Norells farfar, dör när Margit bara är ett år gammal. Äktenskapet med farmor Florence var allt annat än lyckligt. Paret ska till och med ha bott på olika våningar i huset när de inte längre stod ut med varandra.

Farmor Florence är mycket engagerad i kvinnorörelsen, inte minst är hon en förkämpe för kvinnliga studenter, som diskrimineras systematiskt inom den konservativa akademin i Uppsala.

Margits barndom

När Margit föds den 23:e februari 1914 bor hon med sina föräldrar hos Oscar och Florence i den gigantiska trädgårdsvillan i Uppsala, men redan i juli 1914 får pappa Percy sin professur i mineralogi och petrografi vid Stockholms högskola, det som senare blev Stockholms universitet.

Familjen flyttar därför till Stockholm, först till Floragatan vid Humlegården på Östermalm, och sedan ett stenkast bort till den paradvåning på Kommendörsgatan 35 där pappa Percy sedan bor kvar i resten av sitt liv.

Margits enda syskon, lillasystern Ella, föds 1917. Deras uppväxt präglas mycket av den konservativa överklassmiljön på Östermalm, men också av en stor ensamhet som beror på att föräldrarna ofta är bortresta i månader i sträck under deras barndom.

Sin skolgång får Margit främst på Östermalm, men när hon bor hos farmor Florence går hon i perioder även i skola i Djursholm. Gymnasiet är på den här tiden uppdelat i två linjer: reallinjen för matematikbegåvade, och latinlinjen för språkbegåvade. Sin studentexamen tar Margit på reallinjen på Sofi Almquists samskola på Nybrogatan på Östermalm i maj 1932. Hon blir till och med intervjuad i en kvällstidning inför sin examen, vilket är den första kända intervjun med Margit Norell.

Ett år senare blir mamma Annie blir plötsligt sjuk och opereras. Trots att det är en enklare operation mot magsmärtor, avlider Annie av blodförgiftning den 22 maj 1933.

Margit möter Freud

Mamman dör alltså när Margit fortfarande är ung. Margit själv har bestämt sig för att hon vill hjälpa andra människor. Hur det ska gå till vet hon inte, men hon bestämmer sig för att gå i sin farfar Oscar Quensels fotspår och studera teologi i Uppsala 1935.

Det är av allt att döma på Uppsala universitet hon kommer i kontakt med psykoanalysen och Sigmund Freud för första gången. Freuds teorier har nämligen länge haft svårt att få fäste i Sverige. Första gången Freuds teorier nämns på svenska är visserligen redan 1896 i psykiatrikern Bror Gadelius doktorsavhandling, vilket var långt innan psykoanalysen tagit form på riktigt. Gadelius ger också ut boken ”Hysteri och katatoni” 1908, där han beskriver Freuds tidiga teorier.

Men det är först 1910 som den första svenska längre texten som är helt dedikerad till Freud och psykoanalys publiceras, ”Freud’s psykoanalys: En litteraturöfversikt” av Harald August Fröderström.

Att psykoanalysen till en början får ett kyligt mottagande i Sverige bekräftas även av Sigmund Freud själv, som 1923 i ett tillägg till boken ”On the History of the Psycho-analytic Movement” skriver att de skandinaviska länderna varit de minst mottagliga vad gäller psykoanalysen.

Det är först i slutet av 20-talet och början av 30-talet som psykoanalysen får fäste i Sverige (mer om psykoanalysens historia i Sverige finns exempelvis här). 1934, året innan Margit börjar på Uppsala universitet, grundas finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, som 1943 blir Svenska psykoanalytiska föreningen. 1934 grundas även den inflytelserika Ericastiftelsen av Hanna Bratt och psykoanalytikern Gunnar Nycander. Ericastiftelsen var en psykoterapeutisk klinik för barn, som skulle komma att bli en viktig institution för barn- och ungdomspsykiatri, och som finns kvar än idag.

På 30-talet ger svenska bokförlag också ut allt fler böcker om psykoanalys på svenska. Natur och Kultur ger bland annat ut fyra böcker av Fritz Künkel, en tysk psykoanalytiker och teolog vars psykoanalytiska teorier rör sig i gränslandet mellan psykologi, religion och etik.

Künkels böcker väcker visst intresse i Sverige på 30- och 40-talet och han utvecklar med tiden en egen psykologisk metod som han kallar vi-psykologi, men både den och Künkel själv faller sedan i glömska såväl i Sverige som utomlands.

1935, när Margit börjat studera filosofisk teologi i Uppsala, har dock professor Arvid Runestam, en djupt religiös teolog som blev biskop i slutet av 30-talet, gjort en av Fritz Künkels böcker till obligatorisk läsning för alla teologistuderande. Det är sannolikt läsningen av Künkel som innebär startskottet för Margit Norells livslånga förhållande till psykoanalysen. Att Margit tog stort intryck av Künkel framgår i ett brev från 1941 som Margit skriver till sin tidigare lärare i Lund, professor John Landquist (som finns bevarat på Kungliga Biblioteket i Stockholm).

Boken som Arvid Runeberg gör till obligatorisk läsning för teologer i Uppsala heter ”Karaktärskunskap på individualpsykologisk grundval”. Den publiceras 1927 på tyska och översätts till svenska 1932. Jag har själv läst den, så här ser den ut:

I boken gör Künkel flera liknelser mellan psykologiska fenomen och naturvetenskapliga, men är samtidigt avvisande mot alla tankar på att använda naturvetenskapliga metoder för att tolka människors psyken, vilket både Norell och andra psykoanalytiker har gemensamt med Künkel.

Margit möter Curt

I mitten av 30-talet blir Margit Norell på allvar intresserad av psykologi och psykoterapi. Hon träffar även sin blivande make, Curt Norell. Det är 1936 och de två träffas enligt Dan Josefsson (se boken ”Mannen som slutade ljuga”) en kväll på Kristliga studentförbundet i Uppsala, när Curt är där och föreläser.

Förlovningen mellan Margit Quensel och Curt Norell annonseras i oktober 1937. Under våren 1938 flyttar Margit från Uppsala för andra gången i livet, den här gången flyttar hon till Lund, för att slutföra sin examen på Lunds universitet. 1939 är hon klar med den filosofie kandidatexamen som hon påbörjat i Uppsala.

Efter examen på Lunds universitet 1939 flyttar Margit till Ådalen i Kramfors, där hon driver ett studiehem tillsammans med maken Curt – som hon strax innan examen i Lund har gift sig med i Seglora kyrka på Skansen i Stockholm.

Den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell

Studiehemmet i Kramfors driver Curt och Margit driver mellan 1939 och 1946. Curt hade varit på studenthemmet redan 1935, innan han träffade Margit, men återvände nu alltså som ny föreståndare för det.

Curt och Margit tar sedan över studiehemmet 1939. Margit föreläser och börjar även hålla terapiliknande samtal med människor i nöd, vilket hon alltså hade velat göra ända sen tonåren.

1942 föder Margit sitt första barn, sonen Staffan, och 1944 föder hon ytterligare en son som döps till Thomas.

Studiehemmet i Kramfors ansluter sig under hösten 1937 till det nybildade Riksförbundet Sveriges Hemgårdar. En hemgård är en slags lokal social mötesplats som verkar för gemenskap, utbildning och socialt stöd av olika slag – en modell som växte fram i London under 1880-talet.

Hemgårdsmodellen fanns redan i Stockholm, där Birkagården i Birkastan hade grundats av teologen och författaren Natanael Beskow. Beskow hade i sin tur upptäckt hemgårdsmodellen när han besökte London 1899. 1912 bildade han tillsammans med författaren Ebba Pauli Birkagården på Rörstrandsgatan i Stockholm. Föreningen flyttade senare till Karlbergsvägen ett stenkast bort, där den ligger kvar än idag (mer om deras historia här).

Det var också Birkagården som skulle komma att locka familjen Norell tillbaka till Stockholm. Curt blev nämligen erbjuden att ta över som föreståndare efter den åldrade Natanael Beskow.

Natanaels fru var den berömda barnboksförfattaren Elsa Beskow. I en antologi om svensk psykiatrihistoria från 2013 (”7 Psykiatrer berättar: om 40 år i svensk psykiatri”) berättar psykiatrikern Inga-Lena Bengtsson, som varit tillsammans med Margits äldsta son Staffan, att Margits barn fick sitta i Elsa Beskows knä och höra om Tomtebobarnen direkt från Elsa Beskow själv.

Curt tackar ja till Natanael Beskows erbjudande och familjen Norell flyttar 1946 in på Birkagården på Karlbergsvägen i Stockholm.

På Dickson-släktens svenska hemsida skriver dottern Annie att hennes mamma inte var någon föreningsmänniska, utan en egensinnig person som gick sina egna vägar. Men även om Margit ofta hamnar i djupa konflikter med människor, är hon under sitt liv engagerad i mängder av föreningar som ofta, i likhet med Birkagården, har en kristen grund.

Det var ju på Kristliga studentförbundet hon träffade maken Curt, som hon sedan drev hembygdsgårdar med. Senare i livet lämnade hon Svenska psykoanalytiska föreningen för att bilda en egen förening med psykoanalytiker och redan på 40-talet börjar hon föreläsa på olika föreningar runt om i landet, som i februari 1944 då Margit talar på kyrkans vintermöte i Härnösand.

I september 1945 föreläser Margit om svenska hemgårdar på organisationen Inomeuropeisk mission och deras Polsk-svenska konferens i Vrigstad i Småland, vilket ska leda till ännu ett långvarigt föreningsengagemang för den motvilliga föreningsmänniskan Margit Norell.

Margits sociala engagemang

Florence hade engagerat sig för kvinnliga studenter, Margits mamma var engagerad i Röda korset. Margits sociala engagemang skulle nu till stor del att ägnas åt Inomeuropeisk mission.

Föreningen hette från början Praghjälpen, och har döpts om ytterligare en gång, 1966, till Individuell människohjälp. Organisationen grundades av hjälparbetaren Britta Holmström 1939, men redan året innan hade Britta och hennes man Folke rest till Prag för att hjälpa flyktingar efter Hitlers invasion av Tjeckoslovakien 1938 (mer om IM:s historia här).

I samband med konferensen i Vrigstad 1945 väljs Margit in i organisationens styrelse. 1946, samma år som familjen Norell flyttar till Stockholm, blir hon omvald. Hon hjälper föreningen med deras arbete i Polen och Sverige, och börjar även resa till Tyskland för att delta i hjälparbetet där efter Andra världskriget.

Arbetet på Inomeuropeisk mission kan hon även kombinera med engagemanget på Birkagården. I januari 1947 föreläser Margit exempelvis på Birkagården om just hjälparbete i Polen.

I mars samma år blir hon återigen omvald till styrelsen för Inomeuropeisk mission på deras årskonferens i Linköping. Även där fokuserar man på situationen i Polen, men Margit håller även ett anförande om situationen i Tyskland och i juni föreläser hon även för blivande diakonissor på Ersta Diakoni i Stockholm på temat ”I nödens tid”.

Det är också på Inomeuropeisk mission som Margit lär känna Elin Wägner, den feministiska ikonen som trettio år tidigare har varit gift med professor John Landquist, Margits gamla pedagogiklärare från Lunds universitet. När föreningen håller årsmöte i Jönköping i april 1948 blir Margit återigen omvald till styrelsen, och en av de nya styrelseledamöterna är just Elin Wägner. Förutom den nya bekantskapen med Elin Wägner och förnyat förtroende i IM:s styrelse, sjösätter Margit den våren en ambitiös satsning för Birkagårdens räkning. Ett läger för tjugofyra tyska ungdomsledare, där deltagarna har valts ut av Margit personligen.

Precis som sin mamma Annie älskar Margit att resa. Arbetet i Inomeuropeisk mission innebär många och långa resor till kontinenten, men även inrikes för att hålla föredrag på föreningens olika konferenser. I oktober 1948 har föreningen höstkonferens i Nyköping och Margit håller tillsammans med Eva Lagerwall från Uppsala ett föredrag om psykologiska komplikationer i hjälparbetet.

Året efter, 1949, blir Margit gravid med sitt tredje och sista barn, som hon ska komma att döpa efter sin frånvarande men beundrade mamma Annie. Annie Norell, som senare gifter sig och tar namnet Annie Norell Beach, föds på förlossningssjukhuset Pro Patria nära Thorildsplan i Stockholm, den 26 april 1950.

Samma dag i Falun i Dalarna, föder pingstvännen Tyra Bergwall tvillingar, en flicka och en pojke. Flickan döper hon till Gun och pojken till Sture.

Sture kommer långt senare att byta förnamn till Thomas och samtidigt ta sin mammas flicknamn Quick till efternamn, och under sitt nya alias Thomas Quick bli känd som Sveriges första seriemördare.

Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt, eller läs del 2 av min sammanfattning på länken. Dokumentären har bekostats via poddens medlemmar på Patreon och med bidrag från Schizofrenifonden, som är Schizofreniförbundets fond som bekostar insatser och forskning som främjar de drabbades hälsa. För att bli medlem och stödja fondens arbete, gå in på Schizofreniforbundet.se.