Publicerad

Historien om Margit Norell – vem var psykoterapeuten bakom Thomas Quick? (Del 2: 1951–1983)

Det här är den andra delen (läs del 1 på länken) av min korta historiebeskrivning av Margit Norell, psykoanalytikern som var det ideologiska överhuvudet på Säters sjukhus, där bland andra Sture Bergwall/Thomas Quick och Lars-Inge Svartenbrandt vårdades under 80- och 90-talet.

Margit Norell var även drivande i den så kallade ”Sätermodellen” på 70- och 80-talet, som trots att det inte fanns några vetenskapliga belägg för det hyllades som en framgångsrik terapeutisk behandling av schizofrenin.

I min dokumentär ”Sätermatriarken Margit Norell” (finns på patreon.com/sinnessjukt) berättar jag mycket mer om Margit och hennes liv, jag intervjuar en rad ledande experter som Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Lennart Lundin, Åsa Konradsson Geuken och tidigare Norell-lärjungen Tomas Videgård. Här nedanför finns en kort sammanfattning som utgår från dokumentären. I del två av dokumentären berättar jag om Margits liv mellan 1951 och 1983, vilket sammanfattningen nedan också avhandlar.

På Patreon-sidan kan du förutom att lyssna på dokumentären även läsa hela manuset med källhänvisningar. De första tio minuterna av den delen kan även den som inte är medlem lyssna på kostnadsfritt i spelaren här ovanför.

Margit Norells liv 1951-1983

Psykoanalytikern Margit Norell

I Margits dagbok från 1950 framgår att Margit nu tar emot människor för att ”få hjälp med inre och yttre svårigheter”, som en slags självlärd psykoterapeut, som Dan Josefsson beskriver det i boken ”Mannen som slutade ljuga”.

Under femtiotalet fortsätter Margit även att föreläsa. I april 1951 föreläser hon på Stockholmskretsen av Sveriges kyrkliga lärarförbunds sammanträde i Gustav Vasas församlingshus i Stockholm. Anförandet handlar om Inomeuropeisk Missions missionsarbete i Berlin.

Det är också under 1951 som Margit Norell på allvar träder in i den psykoanalytiska världen. Hon bestämmer sig för att utbilda sig till psykoanalytiker och 1951 blir hon antagen som kandidat vid Sveriges psykoanalytiska förening i Stockholm.

Margit är vid det här laget trettiosju år gammal. Psykoanalysen är lite drygt femtio år gammal och har fått stor geografisk spridning.

Redan från början var dock psykoanalysen kontroversiell i vetenskapliga kretsar, vilket den fortsatt att vara sedan dess. Psykologen Billy Larsson beskriver på föreningen Vetenskap och folkbildnings hemsida hur vetenskapssamhällets kritik mot psykoanalysen har utvecklats genom åren. Han menar att bevisen för att Freuds psykoanalys är en pseudovetenskap, idag har blivit så tydlig att den inte längre kan tillbakavisas.

Förutom att psykoanalysen tidigt fick mycket kritik för sina vetenskapliga brister, var den också redan från början svårdefinierad, både vad gäller hur den skulle utföras och vilka teorierna bakom egentligen var. Billy Larsson skriver att det är motsägelserna i Freuds teorier som tvingar honom att ändra sina teorier gång på gång. Freud själv hävdar att det är kliniska rön som driver hans teoretiska förändringar, men enligt Larsson har forskare i efterhand noga dokumenterat att detta inte stämmer.

Den viktigaste kursändringen skedde tidigt i Freuds karriär. Som ung läkare på 1890-talet trodde Freud att sexuella närmanden och övergrepp i tidig barndom var orsaken till psykiska sjukdomar senare i livet, den så kallade förförelseteorin.

Han övergav senare sin förförelseteori och introducerade de så kallade driftslärorna, som blev centrala förklaringsmodeller för psykisk sjukdom inom psykoanalysen. Bland annat bestod driftslärorna av det så kallade oidipuskomplexet, som beskrivs av Psykologiguiden som:

”Känslor, föreställningar och fantasier som hör samman med den oidipala önskan att gifta sig med föräldern av motsatt kön. Genom att barnet upplever att särskilt föräldern av samma kön motsätter sig dess erotiska bindning till föräldern av motsatt kön, trängs dessa känslor och fantasier bort från medvetandet och bildar ett omedvetet komplex.”

Den här stora förändringen skulle komma att leda till stora konflikter, som när hans bundsförvant Sándor Ferenczi, mot Freuds vilja, väckte liv i förförelseteorin och utvecklade den på egen hand, vilket ledde till att Freud tog avstånd från Ferenczi. Men även långt efter Freuds död skulle förförelseteorin återuppstå och bli en grundsten i Margit Norells filosofi.

När Margit nu började utbilda sig till psykoanalytiker i början av 50-talet fanns det fortfarande bara ett tiotal svenska psykoanalytiker. Den första svenska kvinnliga psykoanalytikern hette Alfhild Tamm och hade varit elev hos Sigmund Freud i Wien.

Hon hade också varit med och grundat Finsk-svenska psykoanalytiska föreningen, det som 1943 blev Svenska psykoanalytiska föreningen, och dessutom varit föreningens första ordförande. Tamm hade bland annat poeten Karin Boye som patient under ett par år, innan Boye begick självmord 1941.

Efter pionjären Tamm kom Margit Norell att bli en av de första svenska kvinnliga praktiserande psykoanalytikerna, tillsammans med namn som Vera Palmstierna, Emilia Fogelklou, Tora Sandström och Anita Nathorst.

Margit får under femtiotalet flera förtroendeposter i Psykoanalytiska föreningen, bland annat som kassör och sekreterare. Men utbildningen är inte vad Margit har tänkt sig, i en intervju från 1996 berättar Margit att hon inte hade några nära vänner i föreningen och att hon kände sig ensam, men hävdar att det inte fanns några personmotsättningar.

I slutet av 1950-talet flyttar Margit och familjen från Birkagården i stan till en villa utanför Stockholm, men hon har kvar sin terapimottagning på Birkagården. Margit är också handledare på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå på Storgatan 3 på Östermalm i Stockholm. Föreståndare för verksamheten är överläkaren Gösta Harding.

Margit engagerar sig även i frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan. Efter att kyrkomötet 1957 sagt nej till kvinnliga präster, anordnas i 1958 en debatt på temat ”Kvinnligt, manligt, kyrkligt” på Medborgarhuset i Stockholm. Margit är en del av det panelsamtal som följer efter ett inledningsföredrag.

Margit Norell och Dag Hammarskjöld

I början av 60-talet är Margit kvar på Stockholms stifts familjerådgivningsbyrå.

1962, när hon är 47 år gammal, är det trettio år sen hon tog studenten på Östermalm. Hon och hennes gamla klasskamrater firar jubileet tillsammans på Lidingö på våren.

Samtidigt arbetar Margit och hennes man Curt med ett gemensamt projekt, nämligen färdigställandet av den svenska översättningen av den berömde judiske religionsfilosofen Martin Bubers nästan fyrtio år gamla bok ”Jag och du”. 

Arbetet med översättningen hade påbörjats av Dag Hammarskjöld, som då var FN:s generalsekreterare, när det flygplan han färdades i plötsligt störtade i djungeln i Nordrhodesia i september året innan. Margit och Curt tar efter Hammarskjöld död över det prestigefulla översättningsuppdraget, och boken ges ut av Bonniers 1962.

Året efter boköversättningen, 1963, genomför Margit även en så kallad efterprövning till sin fil kand-examen på Stockholms universitet.

Hon blir samtidigt allt mer uppfylld av den så kallade neofreudianska skolans teorier. Den sista juli 1962 är Margit därför med och grundar IFPS, The International Federation of Psychoanalytic Societies, i Amsterdam. IFPS är en sammanslutning av neofreudianska föreningar från hela världen.

1963 bildar hon också på egen hand en hemlig neofreudiansk studiegrupp med några av sina analysander. Hon och medlemmarna i hennes studiegrupp tyckte att den Svenska psykoanalytiska föreningen var för ortodox, och den nya studiegruppen skulle ett par år senare, 1968, leda till bildandet av Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys, ofta förkortat till Holistiska föreningen.

Holistiska föreningen och Frieda Fromm-Reichmann

Holistiska föreningen förespråkade kontroversiella neofreudianska idéer som att minska frekvensen av sessioner, till så lite som tre eller till och med två timmar i veckan, vilket var otänkbart för de gamla ortodoxa psykoanalytikerna. Margit och hennes allierade var mer vänsterorienterade och ansågs sig själva vara mer politiskt medvetna än de gamla ortodoxa freudianerna.

En viktig person under Holistiska föreningens första år var amerikanen Harold Kelman, som i sin tur var en av den feministiska psykoanalytikern Karen Horneys lärjungar. Andra viktiga influenser var Harry Stack Sullivan, Erich Fromm och hans tidigare hustru, som kom att bli Margit Norells stora förebild i livet: Frieda Fromm-Reichmann (läs mer om det i Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga”).

Gränsen mellan freudian och neofreudian är i och för sig rätt otydlig, många klassar till exempel Fromm-Reichmann som neofreudian, men Margit själv kallade Fromm-Reichmann för freudian – ”den enda freudian jag kände igen mig hos”, som hon uttryckt det.

Oavsett vad, så var Fromm-Reichmann en viktig inspiration för Margit Norell. Enligt Dan Josefsson hade Margit runt 1960 läst en tjock samlingsvolym med Frieda Fromm-Reichmanns artiklar som heter ”Psychotherapy and pshychoanalysis”, vilken hade förändrat hennes liv och gett henne tanken om den hemliga studiegruppen.

Förutom studiegruppen, faller en annan viktig pusselbit inför bildandet av Holistiska föreningen på plats för Margit 1966, när hon 52 år gammal får psykologlegitimation av Svenska Psykologförbundet, som ”behörig psykolog med begränsning till klinisk psykologi”. 

Knappt två år efter att hon beviljats sin psykologlegitimation, i januari 1968, gör hon till slut slag i saken och bildar Holistiska föreningen.

Holistiska föreningens födelse

Holistiska föreningen får en flygande start när de lyckas locka den amerikanske psykoanalytikern Otto Allen Will från New York att föreläsa i Stockholm. I maj 1968 har Dagens Nyheter en stor artikel om föreläsningen, med ett fotografi på delar av styrelsen, förutom Margit syns den unge Jan Stensson. DN skriver:

 ”Föreningen bildades så sent som i januari i år, men har tidigare existerat som arbetsgrupp i fyra år. Initiativtagare är psykolog Margit Norell […] Organisationen ger en fyraårig analytisk utbildning till läkare, och psykologer och ordnar seminarier även för utomstående. Margit Norell var själv utbildad i freudiansk teori, men ansåg att den holistiska riktningen behövdes som komplement till denna. […] –  Den holistiska riktningen har redan funnits 30-40 år i Europa och USA, säger Margit Norell, men i Sverige är det först nu som en verklig organisation har bildats.”

Margit är vid det här laget snart 55 år gammal och är både ordförande i föreningen och rektor för deras eget utbildningsinstitut.

Hon börjar åka på konferenser runt om i världen och fortsätter att bjuda in ledande neofreudianska analytiker till Stockholm på föreläsningar.

Upproret på Holistiska föreningen och hyllningen till Frieda

I början av 70-talet är Margit fortsatt ledare för holisterna och därmed den neofreudianska skolan i Sverige. Hon utbildar nu egna psykoanalytiker och har en äldregrupp som ser upp till henne, och som hon ger en kombinerad handledning och psykoterapi till.

Rätt snart uppstår dock problem i Holistiska föreningen. Förutom Margits stora formella makt, får hon även informell makt genom att äldregruppen i terapin hos henne berättar om sina innersta hemligheter. De förstår med tiden att hon dessutom konsekvent bryter mot ett av de viktigaste fundamenten inom all typ av sjukvård: tystnadsplikten.

Det här skapade en stor konflikt i föreningen som efter ett par år ledde till att Margit uteslöts ur sin egen förening. Enligt psykologen Tomas Videgård, en av Margits lärjungar som jag intervjuar i min dokumentär, blev den omskakande upplevelsen på Holistiska föreningen en väckarklocka för Margit. När han själv började gå i terapi hos Margit ett par år efter att hon blivit utesluten ur Holistiska föreningen, upplevde han aldrig att hon bröt mot sekretessen.

På 70-talet översattes även en av Frieda Fromm-Reichmanns böcker, ”Principles of intensive psychotherapy” från 1950, till svenska med den svenska titeln ”Intensiv psykoterapi”. Fromm-Reichmann själv dog redan 1957, och boken blev den sista som publicerades medan hon fortfarande var i livet. När boken nu gavs ut på svenska, fick Margit Norell skriva det svenska förordet. Där beskriver hon Fromm-Reichmann som en utomordentlig kliniker med förmåga att få grepp om ”den interpersonella situationen”.

I boken redogör Fromm-Reichmann dels för en del grundläggande förutsättningar för psykoterapin. Vissa framstår som uppenbara och något udda, som när hon avråder terapeuten från att somna under terapin, eller när hon varnar för att ha sex med patienten, eftersom det som hon skriver kan ”hända att han visserligen vill älska av enbart terapeutiska orsaker men att han mot sin egen vilja reagerar som en människa och inte som en läkare på kärlekens fysiska aspekter”.

Bisarra råd om att inte ligga med sina patienter.

Frieda Fromm-Reichmann hade en avgörande roll för att etablera uppfattningen om att det går att bota schizofreni med samtalsterapi, en uppfattning som skulle få fäste i både USA och sedermera även i Sverige tack vare den så kallade Sätermodellen.

Inte minst spreds den uppfattningen av en av hennes patienter på Chestnut Lodge, som hette Joanne Greenberg. Hon påstod nämligen att samtalsterapin hos Fromm-Reichmann botat henne från schizofreni, och under pseudonymen Hanna Green skrev hon 1964 den bästsäljande boken ”Ingen dans på rosor”, eller ”I never promised you a rose garden”.

 

Det var även Frieda Fromm-Reichmann som myntade uttrycket ”den schizofrenogena mamman”, alltså den schizofreniframkallande mamman. 

Sätermodellen och Barbro Sandin

1972, innan hon blivit utesluten av holisterna, blev Margit Norell kontaktad av Barbro Sandin, som då var en totalt okänd 44-årig kuratorspraktikant på Säters sjukhus i Dalarna. Det är starten på den så kallade Sätermodellen som får stort genomslag i media på 70- och 80-talet i en sorts medialt segertåg.

Barbro Sandin beskrivs som en psykiatrireformatör med internationellt anseende som svenskarna ska vara stolta över. Idag har Säters rykte förändrats efter turerna kring Thomas Quick – men bilden av Barbro Sandin, Sätermodellen och Chestnut Lodge som framgångssagor lever delvis kvar. Som i den här hyllande korta filmen på Youtube:

 

Om man söker efter vetenskapliga underlag för framgångssagorna Chestnut Lodge och Sätermodellen, blir det dock snabbt tydligt att den mediala bilden inte bara är överdriven, utan i stora delar direkt felaktig.

Lennart Lundin är psykolog, specialist i klinisk psykologi och förste vice ordförande i Schizofreniförbundet. Han har varit chef för psykossektionen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I dokumentären frågar jag honom om någon inom modern schizofreniforskning tror på Sätermodellen och framgångssagan kring de psykoterapeutiska behandlingarna av schizofreni.

”Kortsvaret är nej”, säger Lundin och berättar sen om professor Thomas McGlashans stora utvärdering av försöken på Chestnut lodge på 80-talet, där McGlashan sammanfattar resultatet så här: ”Resultaten är helt klara – på det stora hela misslyckades behandlingen som den var upplagd med att ändra framåtskridandet av denna sjukdom mot ett livslångt handikapp.” (Lennarts översättning)

Än idag finns väldigt lite som talar för att psykoterapier skulle kunna bota schizofreni enligt Lundin. Han berättar att trots att det aldrig funnits några starka vetenskapliga belägg för att någon botat en människa med schizofreni med hjälp av psykoterapi, så spreds den myten i både USA och Sverige på 70- och 80-talet.

Bland annat skrev psykiatrinestorn Johan Cullberg sin inflytelserika lärobok ”Dynamisk psykiatri” på 80-talet att det fanns försök där man lyckats med just detta. I samma bok, skrev Cullberg även att traumatiska barndomsminnen kan återhämtas i psykoterapi.

Incestvågen och förförelseteorins återkomst

Under slutet av 70-talet och början av 80-talet sker något som ska komma att bli avgörande för Margit Norells liv, och samtidigt sätta djupa spår inte minst i rättsväsendet i Sverige och USA, men även i en rad andra västländer.

Då blev incest ett stort samtalsämne i USA, vilket spreds snabbt även till Sverige och andra länder. Amerikanska studier hade visat att barn utsattes för övergrepp av sina föräldrar betydligt oftare än man tidigare förstått.

I en ansedd amerikansk lärobok (”Comprehensive Textbook of Psychiatry”) i psykiatri hade man i decennier skrivit att incest bara drabbade en på en miljon personer. Men inte nog med det, man skrev att det inte nödvändigtvis var av ondo. Man kunde istället tolka övergreppen som en sexuell drift från barnets sida, och skrev att incest:

”erbjuder en möjlighet att i verkligheten testa infantila fantasier vars följder visar sig vara tillfredsställande och njutbara […] sådan incestuös aktivitet minskar patientens risk att drabbas av psykos och möjliggör en bättre anpassning till den yttre världen.” (min översättning)

Som kontrast mot den absurda föreställningen, kom nu nya studier som hävdade att minst var tionde flicka, eller till och med var femte eller var tredje drabbades av sexuella övergrepp, och oftast var förövaren pappan eller en styvpappa.

I samband med det började feministiska skribenter som socialarbetaren Florence Rush och Harvardprofessorn Judith Lewis Herman att återigen undersöka Sigmund Freuds tidiga teorier (förförelseteorin). De menade nu att Freud hade gjort fel som övergivit teorin och att han i själva verket gjorde det för att hans kollegor hade försökt frysa ut honom som en konsekvens av att han avslöjade en kontroversiell sanning.

Sanskritforskaren Jeffrey Massons bästsäljare ”The Assault on Truth” (”Sveket mot sanningen” på svenska) från 1984 spred den här uppfattningen till en bredare allmänhet, samtidigt som boken ansågs ge den en mer vetenskaplig grund. Det här var under 80-talet en av Margit Norells och hennes lärjungars favoritböcker, och en bok som var en av grundpelarna till den udda teori som Margit Norell själv utvecklade under främst 80- och 90-talet.

Utdrag ur ”Sveket mot sanningen” där Jeffrey Masson försöker belägga att Freud hade läst tre franska böcker om incest.

Men en noggrann läsning av de artiklar där Freud presenterat den så kallade förförelseteorin, samt av breven till Fliess som Masson grundade sin tes på, ledde till att många av varandra oberoende forskare insåg att Freud inte alls varit svekfull, utan att det varit hans övertygelse som fått honom att överge teorin. Kritiken mot Masson var massiv.

En av de som undersökte Massons påståenden var den brittiska matematikern och Freud-kännaren Allen Esterson, som publicerade flera artiklar i vetenskapliga tidskrifter där han underkände Massons resonemang på flera punkter.

Den brittiska objektrelationsteorin

Förutom den neofreudianska skolan började Margit Norell med tiden bli mer och mer intresserad av en annan oortodox och delvis Freud-kritisk teoribildning, nämligen den så kallade objektrelationsteorin.

Objektrelationsteorin är egentligen ingen enskild teori, utan en psykoanalytisk teoretisk modell som har flera varianter som skiljer sig åt från varandra, men som har det gemensamt att man till skillnad från Freud ser relationen mellan mamman och spädbarnet som det viktigaste i ett spädbarns utveckling.

Medan Freud såg barnets sexuella drifter och aggressioner gentemot mamman och pappan i unga utvecklingsfaser som avgörande för psykets utveckling, och som det som senare orsakade psykiska sjukdomar, ser objektrelationsteoretiker störningar i den övergripande känslomässiga relationen till mamman specifikt, och ännu tidigare i barnets liv – under spädbarnsperioden – som orsak till psykisk sjukdom senare i livet.

Modellen växte fram på 30- och 40-talen genom den österrikisk-brittiska psykoanalytikern Melanie Klein och den brittiska psykiatrikern och psykoanalytikern Ronald Fairbairn. Med objekt avser man främst personer, men en objektrelation kan också exempelvis syfta på mammans goda respektive onda bröst.

Den objektrelationsteori som Margit Norell och hennes adepter tog till sig var den brittiska objektrelationsteorin som vidareutvecklades ur Fairbarns texter, av främst den brittiska barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott och den brittiska psykoanalytikern Harry Guntrip, som Margit även brevväxlade med.

Margit närmaste lärjungar skrev 1999, bara sex år innan Margit dog, en bok om objektrelationsteorin som heter ”Ett rum att leva i”, där Margit själv skrivit förordet och där lärjungarna återkommande i sina texter hyllar Margit, som enligt dem var den som introducerade objektrelationsteorin i Sverige.

Flera bedömare har dock senare poängterat att Margit Norells så kallade objektrelationsteori i själv verket har mycket lite gemensamt med de teoretiker som hon och hennes lärjungar i boken anger som sina förebilder. Till exempel skrev den numera avlidna psykologen Leif Havnesköld 2013 i Psykologtidningen att:

”Objektrelationsteori” är ju ingen enhetlig psykoanalytisk teori utan ett flertal olika ’skolor’ och ingen av dem föreskriver någon specifik terapimetod. Varken Winnicott, Klein eller andra så kallade objektrelationsteoretiker förtjänar att lastas för de galenskaper Margit Norell iscensatte!”

Psykologen Tomas Videgård, som och var med i Margits studiegrupp, menar att Guntrip och Winnicott inspirerade Margit till en början. Hon gillade särskilt att de till skillnad från Freud inte menade att barnet söker sexuell tillfredsställelse hos föräldrarna, utan snarare trygghet och närhet.

Samtidigt menar han att Margit och andra lärjungar störde sig på att Guntrip och Winnicott inte skrev om sexuella övergrepp. Inspirationen till den delen av Margits teorier fick hon på annat håll, genom till exempel Jeffrey Masson, men även den ovan nämnda Sándor Ferenczi.

Margit Norell och Sándor Ferenczi

Sándor Ferenczi var en ungersk psykoanalytiker och en av Freuds allra närmaste vänner och lärjungar under flera decennier. Ferenczi dog 1933 av blodbrist (perniciös anemi), och vid det laget hade hans och Freuds förhållande snabbt försämrats. Freud menade att Ferenczi hade blivit galen. Den främsta orsaken till att Freud vände sig mot sin gamle vän, var att Ferenczi blivit mer och mer övertygad om det som hade varit Freuds tidiga teorier – nämligen att sexuella övergrepp på små barn var orsaken till psykisk sjukdom senare i livet.

Ferenczi menade att man måste tro på sina patienter och att det dessutom var viktigt att bli personligt engagerad, till skillnad från Freud som menade att terapeuten skulle förhålla sig neutralt till patienten. Ferenczi utvecklade under 20-talet mer och mer kontroversiella metoder. Han sa exempelvis åt patienterna att sluta onanera för att bygga upp en större spänning som kunde underlätta analysen.

Ferenczi kysstes också med patienter vilket gjorde Freud upprörd. Freuds rädsla för att psykoanalysen skulle spåra ur och få dåligt rykte var inte ogrundad. Forskaren Ernst Falzeder skriver till exempel i boken ”Psychoanalytic filiations”, att på ett möte på Wiens psykoanalytiska sällskap 1909 ska psykoanalytikern Eduard Hitschmann ha sagt att en inledande undersökning av patientens könsorgan var absolut nödvändig för psykoanalysen.

Falzeder skriver också att enligt Wilhelm Reich, en av Freuds lärjungar, gick en del analytiker längre än så. Reich menade att det inte var ovanligt under psykoanalysens första år, att psykoanalytiker masturberade sina kvinnliga patienters könsorgan.

Dessutom hade Freuds kollega Carl Gustav Jung, precis som Margit Norells förebild Frieda Fromm-Reichmann senare skulle göra, inlett ett förhållande med en patient. Patienten hette Sabina Spielrein och var vän med Sigmund Freud. I ett brev till Spielrein medgav Freud senare att det var ett av skälen till att Freud och Jung blev ovänner.

Margit Norell och Alice Miller

Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson är förmodligen två av nycklarna till Margit Norells teoribygge. En tredje nyckelperson är den polsk-schzweiziska psykologen Alice Miller, som också var en av få som försvarade Jeffrey Masson offentligt.

 

Alice Miller föddes som Alicija Englard i Polen och blev under 80-talet en av Margits favoritförfattare, och därmed en av Margit-gruppens viktigaste förebilder. Sture Bergwall rekommenderades (se ”Bara jag vet vem jag är” av Sture Bergwall) själv att läsa hennes böcker av sina terapeuter på Säter som i sin tur fått dem rekommenderade av Margit.

Alice Miller blev känd som en person som alltid tog barnets perspektiv, en idealiserad och mystisk person som fick enormt hög status, inte minst i progressiva vänsterkretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Hennes två första böcker publicerades 1978 och 1980 och översattes sen till svenska med de svenska titlarna ”Det självutplånande barnet” respektive ”I begynnelsen var uppfostran”. Böckerna är i början av 80-talet några av Sveriges mest sålda böcker alla kategorier.

Det råder alltså Alice Miller-feber i Sverige, vilket även ger uttryck i populärkulturen, som när gruppen Ainbusk Singers senare får en jättehit med låten ”Lassie”, som handlar om Millers ställningstagande för det traumatiserade barnet, vilket dock går många lyssnare förbi när de hör den trallvänliga refrängen.

 

Texten till ”Lassie” finns här om du vill läsa den, vilket är spännande när man vet vad den handlar om och känner till Alice Millers idéer.

Alice Miller menade precis som Sándor Ferenczi på 30-talet att psykiska sjukdomar berodde på olika typer av övergrepp i tidig ålder. Främst handlade det om sexuella övergrepp från pappans sida, men Miller skriver även till exempel att stränga och föraktfulla blickar som spädbarn möts av kan bidra till att de senare utvecklar tvångssyndrom.

Miller grundade precis som Freud och Ferenczi sina slutsatser på fallstudier av egna patienter, men ägnade även en stor del av sin andra bok åt att analysera Adolf Hitler. Där beskriver hon bland annat att det är hennes ”fasta övertygelse att Adolf agades inte bara som halvvuxen pojke utan redan som helt liten, nämligen före fyraårsåldern. Egentligen behövs det inga bevis, hela hans liv är ett bevis för detta.”

Utdrag ur ”I begynnelsen var uppfostran” där Alice Miller analyserar Adolf Hitler.

Ett annat utmärkande drag för Miller är att hon skuldbelägger båda föräldrarna, inte bara pappan. I sin första bok skriver hon om en fyrabarnsmamma som i början av terapin beskriver sin gamla mamma som en varmhjärtad kvinna. Men efter terapin hos Miller upplevde patienten istället sin gamla mamma som ”härsklysten, anspråksfull, kontrollerande, manipulerande, elak, kall, dum, småaktig, tvingande, lättstött, exalterad, oäkta och överdrivet krävande”.

I Millers retrospektiva analys av Adolf Hitler ifrågasätter hon även Klara Hitler, Adolfs mamma. Miller skriver att alla historiker som undersökt Hitlers liv visserligen unisont har beskrivit mamman som att hon högt älskade och skämde bort sin son. Miller menade dock att mamman omöjligt kunde ha visat verklig kärlek till sin son. ”Om Adolf Hitler verkligen hade varit älskad som barn då hade han också blivit i stånd att älska. Hans relationer till kvinnor […] visar att han inte fått ta emot kärlek från något håll”, skriver hon bland annat.

Även det här exemplet har en motsvarighet i fallet Thomas Quick, där Sture Bergwalls mamma Tyra Bergwall, som dog 1983, under Bergwalls terapi utvecklades från en älskad och varm – om än disciplinerad – sjubarnsmamma som höll ihop familjen, till ett monster som hade försökt mörda Sture vid upprepade tillfällen.

Alice Millers reservationslösa stöd till det lilla barnet, även om barnet i själva verket var vuxet vid laget han eller hon var patient hos Miller, bidrog starkt till att göra henne till en stor förebild och rättvisekämpe i mångas ögon.

Efter hennes död 2010 berättade dock hennes son Martin Miller, även han psykoterapeut sedan fyrtio år och en av mammans egna teoretiska bollplank som hon hänvisar till i sina böcker, att bilden som mamman tecknat av sig själv som en barnens beskyddare enligt honom var en slags fiktiv karaktär som inte hade någon verklighetsförankring.

I en bok om sin mamma beskriver han hur han själv utsatts för övergrepp under hela sin barndom. Hans pappa ska ha utnyttjat honom sexuellt och misshandlat honom brutalt. Alice Miller hade bevittnat övergreppen men aldrig gripit in.

Margit Norell och fallet Catrine da Costa

I slutet av 70-talet fick Margit en ny och spännande patient, den kända feministen Hanna Olsson. Hanna Olsson skulle själv bli psykoterapeut och var en av de ursprungliga medlemmarna i Margitgruppen på 80-talet.

Den borgerliga trepartiregeringen hade nämligen tillsatt en prostitutionsutredning 1977, där Hanna Olsson blev sekreterare, och Margit hjälpte Hanna med att läsa intervjuer med prostituerade.

Arbetet med prostitutionsutredningen i skarven mellan 70- och 80-talet gjorde att både Margit och Hanna skulle bli engagerade i det som beskrivits som ett av de mest uppmärksammade brottsmålen i svensk historia, där Margit enligt lärjungarna pressade Hanna Olsson att ta ställning i Dagens Nyheter och sedermera i en av 90-talets mest uppmärksammade samhällskritiska böcker: ”Catrine och rättvisan”.

Utdrag ur ”Catrine och rättvisan” där Hanna Olsson anklagar Socialstyrelsens rättsliga råd för att avsiktligt försöka försvara de åtalade läkarna, istället för att göra en förutsättningslös bedömning av bevisen.

Mer om da Costa och Margit Norell i tredje och sista delen om Margit. Lyssna gärna på min dokumentär om Margit Norell genom att bli patron på patreon.com/sinnessjukt.

Publicerad

Granskning: Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”

I det senaste avsnittet av min podcast publicerade jag en granskning av Thomas Erikson och ”Omgiven av idioter”-böckerna. Granskningen av Thomas bygger på en text ur föreningen Vetenskap och Folkbildnings tidskrift ”Folkvett”, som är skriven av föreningens sakkunnige på psykologi, Dan Katz. Utöver texten har jag gjort en kartläggning av den offentliga sektorns utgifter för pseudovetenskapliga personlighetstester, där jag avslöjar att polisen, försvarsmakten, utbildningsväsendet och hälso- och sjukvården lägger tiotals miljoner kronor på den här formen av tester.

Granskningen publicerades i min podcast Sinnessjukt och jag beskriver avsnittet i korthet här nedanför, men om du vill lyssna på den finns den på Patreon.com/sinnessjukt. De första åtta minuterna finns att lyssna på gratis i spelaren här:


Granskningen handlar alltså om Thomas Erikson, författaren bakom ”Omgiven av idioter” – den bästsäljande boken från 2014 som har fått flera uppföljare, däribland ”Omgiven av psykopater” från 2017.

Dan Katz som skrivit texten som den första timmen av podden baseras på (den har med Dans och VoF:s medgivande anpassats något till poddformat) är legitimerad psykolog och psykoterapeut. I texten går han själv igenom varför han och föreningen anser att Eriksons framgångar med boken ”Omgiven av idioter” är en av de största pseudovetenskapliga skandalerna i Sverige de senaste åren. Han berättar om bakgrunden till föreningens utnämnande av Thomas Erikson som Årets förvillare 2018, och beskriver också delar av processen som ledde fram till beslutet.

Jävsförhållanden för de som medverkar i avsnittet: Dan Katz har inga jävsförhållanden att redovisa, Magnus Lindwall har inga jävsförhållanden att redovisa, Robin Fondberg har inga jävsförhållanden att redovisa. Ingen av de som medverkat i podden har heller fått betalt för det.

Del 1: Thomas Erikson och vetenskapen

Dans text som ligger till grund för första delen av granskningen (en dryg timme) finns alltså att läsa i sin helhet på länkarna här. I den delen går han igenom bland annat följande:

  • Hur ”Omgiven av idioter” slog igenom och blev en bästsäljare
  • När och hur boken började kritiseras av psykologer och forskare
  • Hur färgteorierna uppstod på 1920-talet genom psykologen William Moulton Marstons arbete, och varför de saknar vetenskaplig trovärdighet
  • Hur teorierna sedermera blev ett test, skapat av amerikanen Walter Clarke 1956
  • Varför personlighetsbegreppet är kontroversiellt och invecklat
  • Hur testet kan ställa till det om man använder det på arbetsplatser, genom att exempelvis skylla problem på arbetsplatsen på att vissa medarbetare ”är” vissa färger
  • Hur det kommer sig att Thomas Erikson kallar sig för beteendevetare, vilket inte är en skyddad titel i Sverige
  • Hur Vetenskap och Folkbildning tog reda på att Erikson helt saknar formell utbildning i ämnet
  • Hur det blir tydligt att Erikson saknar grundläggande kompetens inom beteendevetenskap
  • Varför Eriksons svar på kritiken inte håller
  • Varför han tycker att en stor del av skulden faller på till exempel Bonnier-förlaget Forum, Aftonbladet, Fråga Doktorn, Nyhetsmorgon och andra som inte kontrollerat Thomas Eriksons bakgrund

Del 2: Miljonrullningen i offentlig sektor

Sörentorp och polisfakturorna

Som en uppföljning på tidigare granskningar har jag med hjälp av ett stort antal tips kartlagt hur pass vanligt DISC-metoden och andra liknande modeller är i offentliga verksamheter, och vilka som anlitat Thomas Erikson själv – eller andra föreläsare och utbildningskonsulter som arbetar med personlighetstester – under de senaste åren. Tipsen har kontrollerats med hjälp av fakturor och andra dokument, samt intervjuer med personer med insyn.

Den första uppgiften jag kontrollerade var den som Thomas Erikson själv pratar om i sin egen podcast ”Omgiven av Thomas Erikson”, där han så sent som i september i år påstår att han föreläst för poliser. Vid det laget hade flera stora granskningar av Thomas Erikson och olika personlighetstester publicerats och fått stor spridning. Förutom Filters och journalisten Madelene Pollnows mycket uppmärksammade granskning som publicerades i juli 2018, och utnämningen till Årets förvillare som Erikson fick i januari i år, som även den fick stort genomslag i nationella nyhetsmedier, så har ett uppmärksammat blogginlägg publicerats i april 2018, skrivet av psykologen Jonas Hjalmar Blom.

Journalisterna Josefin Sköld och Amina Manzoor på Dagens Nyheter granskade innan dess, i januari 2017, personlighetstester som används för att rekrytera medarbetare på svenska myndigheter. Deras granskning visade att av 120 tillfrågade statliga myndigheter använde runt hälften av dem personlighetstester vid nyanställningar. I DN:s text kritiseras personlighetstesterna bland annat av Lennart Sjöberg, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm, och Anders Sjöberg, psykolog och forskare vid Stockholms universitet. Granskningen är övergripande och DISC nämns inte uttryckligen, men Anders Sjöberg säger bland annat att ”tester där du blir en färg eller ett djur är inte seriösa”.

I Filter-artikeln berättar Madelene Pollnow att kritiken från forskare har funnits betydligt längre än så. Till exempel nämner hon en artikel i Chefstidningen från 2011, där Lennart Sjöberg nämner att tester som bygger på DISA var de i särklass mest använda, och konstaterade att ”många testanvändare tycks inte efterfråga vetenskaplig grund för de metoder de köper”.

Faktum är att ju mer jag undersökte saken, ju mer verkade kritiken mot DISC och andra liknande modeller inte bara ha funnits där sedan lång tid tillbaka, den verkade också vara mer omfattande och etablerad bland forskare, även om det först är på senare år som den nått ut i större mediekanaler.

Magnus Lindwall är professor i psykologi på Göteborgs universitet, och en av de som Thomas Erikson har med som referenslitteratur i slutet av ”Omgiven av psykopater”. Men Magnus är också en av Thomas Eriksons och personlighetstesternas främsta kritiker. I podden kommenterade han frågan om hur etablerad kritiken är:

”Det finns ju inte en forskare som tycker att det här är vettigt, sen är det kanske inte så många som har stuckit ut hakan och sagt det. Det här är kritik på bred nivå, det här handlar inte om några skumma, avundsjuka, enstaka journalister eller forskare som är avundsjuka på DISC eller så. Det här är en allmän bred kritik på alla de här typerna av modellerna, som inte håller. Kritiken har ju förekommit ganska länge, det finns personlighetsforskare i Sverige som har kritiserat liknande modeller femton-tjugo år tillbaka i tiden. Så det här har ganska långa traditioner och det är inte en enstaka företeelse utan det är bred kritik som står bakom det här. Det har vi ju märkt också när det gäller kritiken av DISC och efter Filter-reportraget – man är väldigt intresserad av den här typen av kritik. Många inom media har också tyckt till om det här, så det är ganska okontroversiell kritik egentligen.”

Det lät onekligen udda att Polismyndigheten skulle låta en person som inte har en enda dags högskoleutbildning utbilda poliser, i en metod som kritiserats så hårt, så länge och numera dessutom så offentligt. Å andra sidan hade jag svårt att förstå varför en så framgångsrik person som Thomas Erikson skulle hitta på något sånt.

På Thomas Instragram-konto hittade jag en bild där har han fotat sig själv ute på Polisens anläggning i Sörentorp utanför Stockholm. Bilden är upplagd den fjärde september, han står framför Polishögskolans skylt (andra bilden, klicka på pilen till höger) och använder hashtaggen ”polishögskolan”:

Med den informationen tänkte jag att det borde vara lätt att få tag på fakturan för hans föreläsning, för att sedan kunna gå vidare med de andra tipsen som nu hade börjat strömma in.

Det visade sig dock vara nästan omöjligt att få fatt på fakturan, vilket jag beskriver närmare i podden. Till slut var det en polis som gav mig det förlösande tipset. Jag fick reda på att det var instruktörsutbildningen till polisens nationella förarutbildning som anlitat Thomas Erikson. Det visade sig dessutom när jag väl fick fakturorna, att man anlitat Thomas Erikson även i november 2018. För de två föreläsningarna betalade man totalt 92 767 kronor:

Utöver polisens nationella förarutbildning uppgav två personer på NFC, Nationellt Forensiskt Centrum, att man utbildats i något som liknar DISC. Ingen av dem hade kvar material från utbildningen men en av dem kände igen DISC-modellens karaktärsuppdelning när jag skickade en bild. Personen skrev: ”Jodå, karaktärsegenskaperna på bilden känner jag igen. Jag kan inte komma ihåg mer exakt än att det [utbildningen, min anmärkning] var inom spannet 1-2 år sedan.”

Förutom Polismyndigheten, skulle det dock visa sig, att personlighetstesterna används på en rad andra myndigheter, och till betydligt större kostnad för skattebetalarna Sverige.

Thomas Eriksons föreläsningar i offentlig sektor

I Madelene Pollnows granskning i Filter, skrev hon bland annat:

”De senaste åren har sammanlagt 263 000 skattekronor lagts på Thomas Eriksons föreläsningar. Bland kunderna finns Länsstyrelsen i Västerbottens län, Regeringskansliet, Karolinska Institutet och Universitets- och högskolerådet.”

Förutom Filters siffror, avslöjade Sveriges Radio i januari 2019 att Umeå kommun hade köpt in föreläsningar med Thomas Erikson till sina chefer för nästan 50 000 kronor. Dagens Nyheters granskning från januari 2017 handlade specifikt om personlighetstester som används i rekrytering på svenska myndigheter, de skrev att Regeringskansliet lagt 150 000 kronor på såna personlighetstester under 2016, men i övrigt fanns inga konkreta uppgifter om hur mycket de här testerna belastat skattebetalarna. Bara ett par hundratusen kronor hade alltså totalt sett kunnat bekräftas i tidigare granskningar, men det skulle visa sig handla om betydligt mer än så.

I podden redovisar jag först de som anlitat Thomas Erikson själv. Till exempel Region Kronoberg som anordnade ett chefsmöte för alla chefer i regionen den 12:e maj 2017, där regionledningen fanns med för att svara på frågor från cheferna, innan man tillsammans tittade på Thomas Eriksons föreläsning om DISA-teorin, och sen diskuterade budskapet i smågrupper. För den här föreläsningen betalade Region Kronoberg 41 100 kronor:

Ett annat exempel hittade jag från den 12:e juni 2018. Då hölls nämligen en studiedag för pedagogisk personal på folkhögskolorna i Region Jönköping, där Thomas Erikson fick föreläsa för personalen. Kostnaden för föreläsningen uppgick till 40 605 kronor:

Inom skolväsendet dök en annan, något oväntad, aktör upp bland tipsen: Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Under våren 2018 anordnades nämligen en stor konferens för all administrativ personal på en av KTH:s skolor. Man anlitade visserligen inte Thomas Erikson som föreläsare, men den administrativa chefen för skolan köpte in boken ”Omgiven av idioter” till all administrativ personal på den KTH-skolan – runt åttio personer – som obligatorisk läsning inför konferensen. Boken och DISA-modellen användes sedan i en workshop med rollspel där grupper skulle gissa vem som spelade vilken personlighetstyp.

På KTH:s hemsida tipsar även en av deras anställda studentbloggare i flera inlägg om ”Omgiven av idioter” och hur hon via Handelsbankens studentprogram har fått chansen att fördjupa sig i vilken färg hon är. De andra studenterna som läser bloggen fick rösta om bloggarens färg:

Ett annat exempel från skolvärlden som jag redovisar i podden gäller Sveriges Skolledarförbund, som visserligen inte är en myndighet, utan ett fackförbund som finansieras av sina medlemmar. Men de representerar över 7000 chefer inom skolväsendet i Sverige, som naturligtvis har stort inflytande på hur den skattefinansierade skolan organiseras. Den 3:e september 2018 anordnade de en temadag för skolledare i Skåne, där man anlitat Thomas Erikson för att skolledarna skulle lära sig att kommunicera bättre. I inbjudan kallar de Thomas för ”beteendevetare” (detta alltså efter Filters granskning där det avslöjats att han helt saknar högskoleutbildning) och skriver bland annat:

”Thomas Erikson tar hjälp av beteendevetenskap och rykande färsk forskning när han visar hur du smidigt och snabbt kan läsa av människor i din omgivning och effektivt minska på missförstånden. Du får en unik möjlighet att spara både tid och huvudvärk genom att bättre förstå dina medmänniskor, samtidigt som du kraftigt ökar din självinsikt.”

Eftersom Sveriges Skolledarförbund inte är en myndighet är uppgifterna om vad de betalat för föreläsningen den gången inte offentliga.

Elaine Eksvärd, Försvarsmakten och Insights Discovery

Vad gäller försvaret berättade en tipsare att Fjärde sjöstridsflottiljen i Västerhaninge i december 2017 hade haft retorikexperten Elaine Eksvärd som föreläsare med: ”temat just ’dela in människor i 4 kategorier enligt färg’”.

Även militärer från Amfibieregementet närvarade under föreläsningen, och en person därifrån bekräftade för mig att Elaine talat om att dela upp människor i olika färger. Elaine har även anlitats av Ledningsregementet i Enköping för tre föreläsningar under 2018, där hon också talat om färgerna under en del av sin retorikföreläsning, vilket bekräftades för mig av regementets HR-chef Linda Möller på telefon.

Det visade sig dock att det inte handlade om DISC-modellen, utan en liknande modell som kallas ”Insights Discovery”. Faktum är att det finns ett stort antal modeller som liknar varandra, både DISC-modeller och andra modeller, som har det gemensamt att de använder sig av färgkodning för att dela in människor och saknar vetenskaplig tillförlitlighet.

I Insights Discovery-modellen delar man in människor och deras kommunikationsstilar i olika färger, dessutom samma färger som DISC-modellen, med skillnaden att de kallas fyra färgenergier, och har ett prefix från naturen: ”HavsBlå, SkogsGrön, SolGul och EldRöd”, enligt företaget The Insights Group Limited, som säljer produkten i Sverige, men som har sitt huvudsäte i Dundee, Skottland.

Att samma färger används kan förklara varför tipsaren blandat ihop DISC och Insights Discovery. De representerar dessutom liknande karaktärsdrag: en skogsgrön person i Insights Discovery-modellen beskrivs till exempel som omtänksam och tålmodig, medan en grön person enligt DISC bland annat beskrivs som hjälpsam och tålmodig. En solgul person i Insight Discoverys modell beskrivs som kommunikativ och pratsam, medan en gul person enligt DISC beskrivs som utåtrikad och verbal:

Att tipsaren från flottan hade blandat ihop de här två modellerna kan ha en ytterligare förklaring. Elaine och hennes företag Snacka Snyggt AB utelämnar nämligen allt som oftast de särskiljande prefixen och säger till exempel ”röd” istället för ”EldRöd”. Som här, i TV4:s Nyhetsmorgon:

I ett blogginlägg på Elaines blogg på tidningen Mama har hon lagt upp klippet från Nyhetsmorgon. När hon publicerat inlägget fick hon direkt en kommentar från någon som ifrågasätter varför hon, likt Thomas Eriksson, förespråkar DISC-modellen. Den som kommenterar har alltså, precis som tipsaren från flottan, blandat ihop Insights Discovery och DISC eller DISA:

I podden bad jag Magnus Lindwall, psykologiprofessorn, att förklara vad Insighs Discovery är för något:

”Ja, vad är insights discovery? Det är enligt deras egen hemsida i alla fall, ett verktyg för att hjälpa människor att förstå sig själva. Och där använder man en modell där man delar in personer i fyra färger eller energier, som är: eldröd, solgul, skogsgrön och havsblå. Så det är ju väldigt likt DISC givetvis. De här färgerna ska avgöra hur och varför personer beter sig som de gör. När det gäller trovärdigheten kan man väl sammanfatta en lång historia kort, med att det är väldigt, väldigt dåligt. Det är baserat på tre problem egentligen: ett, man baseras på en riktigt skräpig teoretisk modell. Det är ungefär som Marston med DISC då, i det här fallet så är det Jung [som teorierna grundas på, min anmärkning], som i sin tur baserar det på sina samtal med patienter och att han läste lite skönlitteratur. Så det här har ju inte någon bas från början, och sen har man förenklat det här och slängt in färgenergier från höger, ungefär utan att man förstår varför. Så det är en taskig modell i botten, det saknas forskning överhuvudtaget – framför allt oberoende granskning, vilket är viktigt. Sen deras egna rapporter då, som inte har granskats oberoende, och när de väl har gjort det så har det ju fallerat fullkomligt. Så man skulle ju säga att tillförlitligheten är väldigt, väldigt dålig. På så sätt så är det väldigt likt DISC: taskig modell i botten, det finns ingen forskning, de egna rapporterna håller inte. Så det är ju pseudovetenskap väldigt tydligt.”

Insights Discovery baseras alltså på Carl Jungs idéer, som Magnus Lindwall förklarar bygger på Jungs iakttagelser av sina egna patienter och skönlitterära texter. Lindwall menar precis som Dan Katz att Jungs idéer är vederlagda sen länge, men inte nog med det – en av de jungianska personlighetstesternas största kritiker var nämligen Carl Jung själv:

”Han sa själv i förordet till en av sina upplagor till sina psykologiska typer, där han lanserade det här då, att han kritiserade personer som har försökt använda hans system som klassificering, att det är att jämföra med någon barnslig sällskapslek. Så han varnade ju själv för det här Jung, men uppenbarligen har man inte i Insights Discovery lyssnat på det och inte Myers-Briggs heller, som baseras på Jung.”

Elaine Eksvärd har alltså anlitats ett antal gånger av försvaret, och under sina retorikföreläsningar även talat om en personlighetsmodell som likt DISC avfärdas som pseudovetenskap. När jag begärde ut fakturor för föreläsningarna hörde plötsligt Elaine själv av sig. Hon skrev:

”Hej Christian,
Fick höra att du hade frågor om jag använda discmodellen i mina föreläsningar och det gör jag inte. Däremot kan jag använda nämna insights discovery – inte som en allmänsanning utan som ett medel för att förstå att man kan prata olika. Annika R Malmberg är den som är en fena på den modellen så vill du ha mer svar på frågor om den så kontakta henne, jag vågar knappt nämna modellen så retorik är mitt ämne. Hör av dig om du skulle ha några fler frågor.”

Att Elaine knappt vågar nämna modellen är en sanning med modifikation. Förutom föreläsningarna, beskrivs modellen på hennes företag Snacka Snyggts hemsida, hon skriver även om modellen på sin blogg hos tidningen Mama, och på sin personliga hemsida elaineeksvärd.se. Hon beskriver även modellen mer utförligt över åtta sidor i sin bok ”Snacka snyggt: Den stora boken om modern retorik”, och inte minst i tidigare nämnda inslag i Nyhetsmorgon där hon går igenom de fyra färgerna var för sig, med fyra förinspelade klipp, där hennes kollegor på Snacka Snyggt rollspelar de olika färgenergierna.

De tre föreläsningarna på Ledningsregementet i Enköping, kostade Försvarsmakten totalt 208 750 kronor för.

DISC inom sjukvården – en osannolik historia

Sist ut i den här redogörelsen var hälso- och sjukvården. När jag frågade om tips på sociala medier rasade det in tips från just hälso- och sjukvården. En del tips handlade om andra kontroversiella metoder, som neurolingvistisk programmering, men de flesta handlade om DISC i någon form.

Förutom några enstaka isolerade exempel, som när Södersjukhuset i Stockholm anordnade en DISC-utbildning för en arbetsgrupp under 2016 – som var en del av det så kallade ”Arbetsmiljölyftet” och bekostades av Region Stockholm – eller när Region Gotland 2018 använde boken ”Omgiven av idioter” och DISC-profiler när de utbildade enhetschefer på Gotlands särskilda boenden, så leder de flesta tips till en också samma konsultbolag, nämligen Move Management (eller Move D Management AB).

De första tipsen gällde Region Östergötland, men genom tips från läkare på västkusten visade det sig att även Västra Götalandsregionen och Region Halland anlitar Move Management. Jag gjorde även sökningar på alla Sveriges tjugoen regioners hemsidor, med sökord som ”DISC” och ”Move Management”. Sen utvidgade jag sökningen och hittade då ett pressmeddelande från Mynewsdesk, där Move Management berättar att man slutit ett avtal även med Region Västernorrland för att ledarutbilda deras läkare:

Innan jag redovisar för er vad regionerna har betalat Move Management under 2019, är det på sin plats att nämna att Move Management kontaktade mig under perioden då jag begärde ut och kontrollerade Moves fakturor till regionerna. Det var Joakim Eklund, kommunikationsansvarig på Move Management, som den 25:e november skrev ett brev till mig. Brevet är för långt för att återge i sin helhet här, men hela brevet finns att läsa på länken.

Bland annat skrev Joakim om Hippokrates fyrsaftslära, han skrev att alla metoderna som delar in människor i beteenden eller typer är förenklade och att det generellt inte går att jämföra olika instrument. Han beskrev sen den DISC-modell som Move använder, som kallas Everything DISC, men som de själv i till exempel utbildningsmaterial och på fakturor ofta förkortar till endast ”DISC”. Han skriver att det är ett moderniserat och förbättrat instrument, vilket har kostat mycket pengar, men att det nu innehåller fler val och är mer komplicerat. Angående testets tillförlitlighet skriver han bland annat:

”Vi ska naturligtvis kunna förklara hur bra eller dåligt vårt instrument är uppbyggt och vad det går att utläsa med hjälp av det, samtidigt som vi hoppas att det aldrig kommer ett instrument som på beteende- eller personlighetsnivån kan ’mäta’ oss människor till hundra procent.”

Jag lät flera experter läsa brevet, och de underkände Joakims resonemang. Dan Katz skrev till exempel:

”Först måste de kunna via publicerade studier visa att testet verkligen på ett pålitligt sätt kan dela upp folk i olika ’personligheter’ – att det är bra på att förutsäga hur någon kommer att bete sig i många olika situationer. Att testet har blivit mer avancerat betyder ingenting om det inte förmår detta. Annars är det som att man slår sig för bröstet för att man gjort ett mer avancerat test för att mäta förekomsten av enhörningar. Först måste man nog visa att enhörningarna existerar.”

Magnus Lindwall, psykologiprofessorn från Göteborgs Universitet, var inne på samma spår:

”Det här håller ju inte alls. Men det är ett ganska förväntat svar från en person, en skicklig konsult som vill skydda sin baby och sin kassako. Han gör väl ungefär det man kan förvänta sig, det ser snyggt och prydligt ut om man inte vet var man ska leta. Men samtidigt så svarar ju den här personen inte på något av huvudkritiken, som är att man bygger på en skräpig modell som inte håller – DISC. Det är väldigt oklart om han säger att man gör det fortfarande i DISC Everything, och om man nu inte bygger på DISC längre, vad bygger man då på? Det finns en väldig otydlighet i det här. Så kritiken ligger ju fast: fortfarande en skräpig modell, det finns ingen forskning som backar upp det och det han pratar om. Deras egna resultat och så där, det finns ingen oberoende granskning av det. Och varför är det viktigt, som man gör i forskning med oberoende granskning? För att deras egna rapporter kommer att vara full av felkällor, man vill gärna hitta det som stöder att det här funkar. Det är ju det man pratar mycket om i forskning med replikeringskris och att vi försöker skydda oss mot de här tendenserna, att bara bekräfta det vi vill. Det skyddet saknas ju helt och hållet i såna här inhouse-rapporter, de är ju inte tillförlitliga.”

Sammanfattningsvis, menar Magnus Lindwall att Everything DISC fallerar på en rad punkter och att det på det sättet är jämförbart med både andra DISC-modeller och Insights Discovery:

”Han pratar ju i brevet om att man har försökt förbättra modellen och skruva på den. Det är ju all heder att man har försökt göra det, men problemen kvarstår fortfarande. När man väl har granskat den här modellen oberoende –  det finns en kille som heter Patrick Vermeren som har skrivit en bok som just har kommit ut, där han har fått ihop ett gäng forskare och psykologer och granskat olika modeller, bland annat Insights Discovery och DISC, men också DISC Everything – när de tittar på det där oberoende så faller ju hela alltet ihop. Den håller liksom inte ihop, det finns en massa oklarheter och felkällor överallt. Så när man väl granskar det här så faller det ihop helt enkelt.

Boken som Magnus Lindwall syftar på finns här.

När jag först mejlade Move Managements brev till Magnus Lindwall skrev han ett långt svar, där han bland annat skrev: ”Argumenten som Move har må vara gångbara i konsult- och säljarkretsar, men är helt tandlösa eller direkt felaktiga om man tar på sig vetenskapliga glasögon. Och det är på den planhalvan man tydligt vill spela, vilket är viktigt att påpeka.”

När jag intervjuade honom till podden ett par dagar senare, bad jag honom utveckla vad han menade:

”Det är ju väldigt skickligt återigen, som jag sa. Det är lite TV-shop, marknadsföringen kan de ju bevisligen, de paketerar det här jättesnyggt. Men däremot själva argumenten … om man skulle granska det här brevet och hela DISC och allting och deras rapporter utifrån vetenskapliga glasögon, titta noggrant på det här, så fallerar det här jätte-jättesnabbt. Hade det här varit en vetenskaplig artikel så hade den fått tummen ner direkt verkligen. Så spelar man på den planhalvan – och det är det pseudovetenskap gör, man säger att det här är trovärdigt och det finns forskning bakom och så vidare – då kan man också förvänta sig att bli granskad med hjälp av vetenskapliga glasögon, det får man i så fall tåla. När man gör de – om du tänker dig CSI när man tar på sig speciella glasögon så att man kan se vissa saker som man inte ser annars – tar man på sig de här CSI-vetenskapliga glasögonen så är det blodstänk över hela rummet här. Det håller inte. Det är det som är viktigt att säga, att spelar de på den planhalvan och man bedömer det vetenskapligt, så kommer det inte att hålla heller. Direkt. De här argumenten är inte gångbara rent vetenskapligt, man säger ju ingenting av värde.”

Regionernas DISC-nota: 11 miljoner kronor

Hälso- och sjukvården i Sverige lägger trots detta stora summor på Move Managements DISC-utbildningar varje år. Efter flera tips från bland annat läkare och annan personal i olika regioner i Sverige kunde jag hitta ett stort antal DISC-utbildningar för allt från ST-läkare och AT-läkare, till sjuksköterskor, sjukhusfysiker och tandläkare.

I slutet av november begärde jag ut samtliga fakturor som de fyra regionerna fått av Move Management under 2019. Det var mer än 120 fakturor totalt mellan januari och drygt hälften av november månad, det vill säga knappt elva av årets tolv månader.

Sedan gick jag igenom fakturorna en efter en och kontrollerade dem dessutom med personal från respektive region, för att slå fast vilka fakturor som rörde utbildningar som innehöll Move Managements DISC-modell.

Det var nästan alla, eller 118 stycken, till ett totalt värde av 11 076 113 kronor. På sinnessjukt.se/omgiven hittar du förutom samtliga dessa fakturor, även inbjudningsbrev och utbildningsöversikter från Move Managments hemsida och från regionernas eget material. I Västra Götalandsregionen har jag även gjort en sammanställning i Excel-format eftersom det rör sig om totalt 80 fakturor. Excel-sammanställningen följer med zip-filen när du laddar ner den.

De dryga elva miljoner kronorna fördelades mellan regionerna enligt följande:

Region Västernorrland: 551 938 kronor
Region Halland: 2 234 442 kronor
Region Östergötland: 3 515 741 kronor
Västra Götalandsregionen: 4 773 992 kronor

Utöver de dryga elva miljonerna i direkta kostnader för utbildningen, har även personalen som går den full lön under utbildningsdagarna. Läkarutbildningarna, som står för en stor majoritet av kostnaderna, varierar mellan ungefär 6–9 arbetsdagar, där läkaren även ska fylla i en DISC-profil inför utbildningen. Exakt hur mycket lönekostnaderna och regionernas egna administrativa kostnader för utbildningarna uppgår till är omöjligt att säga, men det handlar om ytterligare ett antal miljoner kronor.

En av de mest kostsamma kurserna som regionerna köpt av Move Management är ledarutbildningen ”ST-LIV” för ST-läkare. Kursen kostar enligt Move Managements hemsida 17 900 kronor plus 8826 kronor i kost och logi per person, men kostnaden och längden på utbildningen varierar mellan regionerna av fakturorna och utbildningsmaterialet att döma. Move Management skrev (de har numera tagit bort detta från sin hemsida, screenshot finns på sinnessjukt.se/omgiven) att DISC-analysen: ”ligger till grund för stora delar av kursens innehåll”, vilket även flera läkare som gått utbildningen intygade. De läkare som skrev till mig verkade upprörda. En av läkarna skrev följande till mig:

”Hej, kan jag bistå med information för att exponera slöseriet med skattemedel dessa kurser är? Har gått ST liv kurs, ledarskapskurs för st-läkare. DISC var en central del. Anställd i vgregion.”

Vid det här laget hade jag redan fått en bra bild över Västra Götalandsregionen, men frågade läkaren hur mycket man tjänar som ST-läkare. Han svarade att lönen ligger på runt 40 000 kronor i månaden på sjukhusen, men något högre i primärvården.

Jag talade även med en bekant psykiatriker om läkarnas vrede. Hon hade inte själv gått kursen men drog paralleller till en kurs hon gick under sin utbildning. Hon kallade den tomat-pratar-kursen, någon slags psykodynamisk psykoterapi-kurs som hon var tvungen att gå under sin ST-läkarutbildning. Hon fick pendla från sjukhuset i södra Sverige till Stockholm, och kursen var nödvändig för att hon skulle ta sig vidare i sin långa utbildning. Tomat-pratar-kursen var flummig berättade hon, bland annat skulle man under ett moment låtsas prata med en tomat. Hon klagade flera gånger till sin chef eftersom hon inte tyckte kursen var vetenskapligt grundad. Men till slut gav hon upp och tvingade sig igenom kursen, vilket även läkare som gått DISC-utbildningen beskriver att de har gjort – man orkar helt enkelt inte bråka.

Nedskärningar i vården och Lipus granskning

Att fyra av landets tjugoen regioner har lagt elva miljoner kronor i direkta kostnader – och ett okänt antal miljoner i lönekostnader och administrativa kostnader – på DISC-utbildningar som beskrivs som lika tillförlitliga som horoskop, är anmärkningsvärt. Man gör det dessutom samtidigt som sjukvården i stora delar av landet tvingas skära ner på kostnader och sparka läkare och annan sjukvårdspersonal. I Västra Götalandsregionen till exempel, har man på Sahlgrenska universitetssjukhuset beslutat att spara in 19 miljoner kronor på vården av de svårast psykiskt sjuka patienterna, nämligen på psykosavdelningen, som redan har gjort stora besparingar under det gångna året.

Att så mycket pengar har lagts på DISC-utbildningar i tider av nedskärning inom vården verkar alltså göra många vårdanställda upprörda, inte minst läkare. Med tanke på det är det något överraskande att läsa att kurserna är granskade och godkända av Lipus. Lipus ägs nämligen av Sveriges Läkarförbund, och står för ”Läkarnas institut för professionell utveckling i sjukvården”. På sin hemsida skriver Lipus att de är ”ledande i Sverige inom extern granskning av AT- och ST-utbildningar samt certifiering av kurser för läkare”.

Granskningen innebär enligt Lipus själva ”både konkurrensfördelar och höjer kvaliteten på utbildningen”. Kanske är det en av förklaringarna till att regionerna har satsat så mycket pengar på Move Managements DISC-kurser.

Bodil Knuthammar är pressekreterare på kommunikationsenheten hos Region Östergötlands ledningsstab. I ett mejl kommenterar hon regionens användande av DISC-kurser, där främst ST-läkarkursen ST-LIV och sjuksköterskekursen ELSA-LIV ingår, på följande sätt:

”Region Östergötland har använt DISC vid arbete med medarbetarskap och grupputveckling, framför allt under åren 2015-2018. Under 2018 så upphörde användningen av DISC vid de insatser som genomfördes av interna konsulter. I samband med att regionen reviderade riktlinjerna för testanvändning så gick HR noga igenom vilka tester som används. Vi ser det angeläget att vi använder testverktyg som bör vara certifierade av DNV (Det Norske Veritas) som sedan 2015 har ansvaret för granskning av arbetspsykologiska test. Riktlinjen för testhantering uttrycker detta i klartext när det gäller test som används vid rekrytering. När det gäller testverktyg som används vid personlig utveckling eller grupputveckling är det sammanhanget som avgör valet av test. Dock är vi internt noga med att använda certifierade testverktyg så långt det är möjligt utifrån sammanhanget.

Tyvärr har HR inte varit medvetna om DISC också används vid ST-LiV och ELSA-LiV. Avtalet med Move management gäller till halvårsskiftet 2020 och en ny upphandling ska göras.”

Podden avslutades med att Magnus Lindwall får svara på frågan ifall han tycker att DISC-miljonerna är väl investerade skattepengar:

”Nej, jag skulle säga att det är just opportunity cost. Det är distraktion från det man skulle kunna använda pengarna bättre på. Från det som skulle kunna funka mycket bättre. Och återigen: är man en organisation som har oändliga resurser så fine, pyssla med det här i så fall, men de flesta har ju inte det. Vi behöver vara försiktiga med vad vi lägger våra pengar på. Så det här är ju slöseri med skattemedel, plus att det riskerar att distrahera och skapa indirekta kostnader i systemet en lång bit framöver, när vi går och inbillar oss att vi ska rekrytera folk som är röd eller solgul eller någonting. Det är samma sak som att säga i en ledningsgrupp att ’vi har en jungfru och en oxe här, vi behöver en kräfta nu’. Ja, okej. Men det kommer ju att bli problem, när man tror att man har systematik i botten och så egentligen har du mest slump. Det kommer bli indirekta kostnader längre fram i systemet. Så det är ju inte bara att det är direkta kostnader när man köper in det här, för de är ju dyra de här konsulterna, för det andra blir det indirekta kostnader längre fram. Man skulle kunna använda pengarna mycket, mycket bättre.”

Jag frågade även Robin Fondberg, psykolog och doktorand på Karolinska institutet vad hon tyckte om att skattemiljoner läggs på DISC och liknande modeller. Hon svarade:

”Det är att kasta pengarna i sjön.

”Vill du utveckla det?”

Just att eftersom det förmodligen inte säger någonting om hur personer fungerar, eller också vad det här skulle få för effekt på lite sikt, så skulle man lika gärna kunna bara gissa. Man skulle kunna sätta sig ner och ta någon person som kommer en halvtimme och gissar och säger att ’jag tycker att rödhåriga sätter sig i det här hörnet och blonda får sätta sig i det här hörnet’, och sen basera sin arbetslagsindelning på det. Det skulle vara ungefär samma grad av trovärdighet. Naturligtvis är det ingenting som hör hemma i offentlig sektor.”

Hela granskningen finns på Patreon.com/sinnessjukt om du vill lyssna på den. Mer information om granskningen, alla fakturor och pressklipp om granskningen finns på Sinnessjukt.se/omgiven