Publicerad den

Därför är SSRI-mediciner inte beroendeframkallande

Följande är ett gästinlägg från Joar Guterstam som är beroendeforskare och specialistläkare i psykiatri. Foto: Karolinska Institutet.

Antidepressiva medel inte är beroendeframkallande

Häromdagen publicerade Aftonbladet en debattartikel av André Marx, ST-läkare i allmänmedicin, med titeln ”Antidepressiv medicin gör oss beroende”. Titeln väckte mitt intresse, eftersom jag själv brukar hävda raka motsatsen när jag undervisar i beroendelära: att antidepressiva medel inte är beroendeframkallande. Marx lyckades inte övertyga mig om sin tes och jag valde därför att tillsammans med min kollega, psykiatern och depressionsforskaren Mikael Tiger, skriva en replik som Aftonbladet publicerade redan dagen efter. Men deras utrymme för repliker är högst begränsat och Marx tog upp en rad viktiga ämnen som kunde vara värda att diskutera lite utförligare. När det gäller ett såhär pass laddat ämne vill jag för säkerhets skull nämna att jag inte har några ekonomiska eller andra intressekonflikter i frågan, utan uttalar mig som oberoende psykiater och forskare utifrån den mest tillförlitliga kunskap jag känner till.

Det visade sig alltså att Marx inte hade några nya sensationella forskningsfynd att presentera som belägg för sin tes. Istället utgår hans text från en rad mer eller mindre obskyra publikationer som brukar citeras flitigt i radikalt psykiatrikritiska kretsar på nätet. Vid en första anblick kan det verka imponerande med så många referenser i en kvällstidningsartikel, men i själva verket är texten full av missförstånd och ger sammantaget en gravt missvisande bild av kunskapsläget.

Marx tes är alltså att SSRI är beroendeframkallande, men tyvärr präglas hans argumentation av begreppsförvirring. På svenska saknar vi tyvärr en motsvarighet till den engelska distinktionen mellan dependence (tolerans och utsättningsproblem) och addiction (ett sammansatt syndrom som utmärks av kontrollförlust, drogsug, alltmer riskfyllt drogintag, negativa konsekvenser för relationer och andra aktiviteter i livet, etc.). Dependence kan förekomma med alla möjliga läkemedel, inte bara psykofarmaka. På svenska är det hela syndromet addiction som åsyftas med begreppet beroende, det är så tillståndet kallas sedan decennier i diagnossystemen DSM och ICD (även om DSM-5 istället valt termen substansbrukssyndrom). Precis som med andra diagnoser behöver man inte uppfylla samtliga kriterier för att få den, men symptomen förekommer hos tillräckligt många patienter för att syndromet ska vara tydligt kliniskt igenkännbart.

Marx tar som sagt upp en rad publikationer som ofta citeras med gillande i antipsykiatriska kretsar men som har djupt bristfällig metodik. Exempelvis kan man inte med självselekterade och okontrollerade enkäter på nätet dra några slutsatser om hur vanliga eller svåra utsättningssymptom är. På grund av s.k. selektionsbias kommer deltagarna nämligen inte vara representativa för hela patientgruppen, samtidigt som deras rapporterade besvär kan tänkas bero på massa olika saker förutom utsättningsfenomen, exempelvis bakomliggande problematik eller negativa förväntningseffekter (så kallad nocebo, som är motsatsen till placebo och innebär att man har negativa förväntningar inför en behandling). För att reda ut detta måste man vända sig till randomiserade kontrollerade studier, och resultaten från dessa är inte alls lika alarmerande som de Marx presenterar. I själva verket rapporterar även deltagarna i placebogrupperna (som alltså fick verkningslösa sockerpiller) en lång rad symptom när de avslutar sin behandling, vilket belyser att det inte alls bara handlar om utsättningssymptom.

Ett annat exempel på en märklig publikation är en text av den högljudde och kontroversielle psykiatrikritikern Peter Gøtzsche och medarbetare från 2012. Där noterar författarna att definitionen av beroende ändrades från DSM-III 1980 till dess reviderade version DSM-III-R 1987, så att man i den senare versionen tydligare beskrev hela det syndrom vi kallade addiction ovan. Författarna jämför sedan de ord som använts i litteraturen för att beskriva utsättning från SSRI respektive bensodiazepiner och finner ett stort överlapp. Därifrån drar de slutsatsen att bägge preparaten är lika beroendeframkallande och att DSM:s ändring saknade rationell grund. Istället var ändringen, menade man, bara ett utslag av den massiva korruptionen inom amerikansk psykiatri, där man ville bortdefiniera SSRI:s beroendepotential (Prozac lanserades något år senare, vilket Gøtzsche tycks uppfatta som ett starkt bevis för denna konspiration).

Den här konspirationsteorin har, milt uttryckt, inte fått fäste inom den vidare forskningen, men Marx godtar och sprider den utan att blinka. Varenda människa med ett uns erfarenhet av de här preparatgrupperna inser dock vilken milsvid skillnad det är mellan SSRI och bensodiazepiner, som verkligen kan vara genuint beroendeframkallande med allt vad det innebär.

Med allt detta sagt, tycker jag ändå det finns anledning att vara självkritisk från psykiatriskt håll. Det är viktigt att besvären med utsättningssymptom från dessa vanliga läkemedel uppmärksammas, så att människor kan göra ett välinformerat val. Historiskt sett har också beroendepotentialen för t.ex. bensodiazepiner förnekats och aktörer med kommersiella intressen har förstås alltid ett intresse av att tona ned riskerna med sina produkter. Som läkare bör vi naturligtvis vara mycket noga med att ge saklig, oberoende information om för- och nackdelar när vi tillsammans med vår patient beslutar om en behandling. När det gäller SSRI ingår självklart att informera om risken för utsättningssymptom, särskilt med kortverkande preparat som venlafaxin och paroxetin.

En del kanske invänder att diskussionen handlar om att märka ord: om man har svårt att sluta med något, kan man inte kalla det för beroende? Och jag har förstås inga problem med att folk i vardagsspråket använder ord som beroende och andra facktermer i bredare mening, utan att tänka på olika definitioner. Men när man som läkare uttalar sig offentligt bör man inte förvränga etablerade diagnostiska begrepp. Särskilt när man som i det här fallet riskerar att sprida ogrundad oro till massor av människor med depression eller ångestsyndrom.

Joar Guterstam

Specialistläkare i psykiatri, medicine doktor

Beroendecentrum Stockholm och Karolinska Institutet

Publicerad den

Mitt svar på Dunja Grisells kritik på Facebook

Tidigare idag skrev en person som heter Dunja Grisell en kommentar om mig på RSMH:s Facebook-sida, där hon anklagar mig för än det ena, än det andra:

Eftersom RSMH valde att inte plocka bort hennes lögner – utan tvärtom hörde av sig till mig och bad mig ”bemöta” dem – kände jag mig tvungen att svara, vilket jag också gjorde. Av något skäl, förmodligen mina sekretessinställningar på Facebook, syns inte mitt svar på kritiken på Facebook annat än för vissa av mina vänner. Det publicerades idag kl 16.09 vilket bilden nedan visar.

Eftersom svaret inte syns på Facebook publicerar jag det emellertid här igen:

”Hej Dunja,

1. I min podcast, böcker och andra sammanhang intervjuar jag i första hand läkare, forskare, psykologer och andra experter, men även patienter och andra personer med insyn i psykiatrin. Jag gör naturligtvis allt för att försäkra mig om att det jag sprider är faktabaserat, genom att rådfråga forskare och andra experter och dubbelkolla påståenden i den mån det går. Jag försöker även att så ofta jag kan påminna om att jag själv inte är expert i frågorna, möjligen undantaget i rollen som patient eftersom jag själv har haft både depression och paniksyndrom. Blir det fel ibland? Ja, självklart, och i de fallen erkänner jag gärna det och försöker rätta till det som inte stämmer. Det har redan hänt flera gånger och kommer givetvis att hända igen.

I det här fallet ger du bara ett exempel på ”pseudovetenskap” (kemisk obalans, eller monoaminhypotesen som den kallas i vetenskapliga sammanhang) som jag ska ha spridit, därför blir det svårt för mig att försvara mig. Men eftersom du tar upp just detta exempel så tänker jag bemöta det. Det är nämligen felaktigt, och inte bara felaktigt som i att du har misstolkat mig eller så, du har nämligen totalt fel och det är dessutom lätt för mig att leda detta i bevis. De senaste åren har jag gång på gång, tvärtom hänvisat till att den här hypotesen egentligen aldrig haft något starkt vetenskapligt stöd. Det är i bästa fall en förenkling av ett mycket mer komplicerat samband som gör att en del människor får hjälp mot exempelvis depression med hjälp av antidepressiva mediciner. Jag tar själv SSRI-mediciner sedan vintern 2011 och det har varit en väg för mig ur depressionen som under perioder gjorde att jag hade självmordstankar.

Redan i min första bok ”Panikångest och depression” från 2014 skriver jag följande:

”På 1990-talet, när SSRI-läkemedlen slog igenom, var det vanligt att beskriva depression som en ’kemisk obalans i hjärnan’. De nya medicinerna påverkar signalsubstanser i hjärnan, särskilt serotonin och noradrenalin. Då ligger det nära till hands att tänka sig att de återställer en förlorad balans. Uttrycket var en förenkling redan då, samtidigt som det fyllde den positiva funktionen att beskriva depression som en sjukdom bland andra. Sedan dess har forskningen visat att depression är en allvarlig sjukdom, som är mer sammansatt och komplicerad än vad man hade kunnat ana.”

Sedan dess har jag med jämna mellanrum fått frågan om detta, och då upprepat just att hypotesen om kemisk obalans inte stämmer enligt de forskare som kan mer om detta än både du och jag, se exempelvis här:

All denna information är alltså helt offentlig och om du och RSMH hade velat föra en ärlig och schysst diskussion hade ni enkelt kunnat kolla upp detta. Varför ni inte gör det kan bara ni själva svara på.

2. Att du och andra ”sakligt och lugnt har ifrågasatt” mig är inte heller sant. I samband med att jag för ett par år sedan sände ett avsnitt där jag intervjuade professor Mikael Landén om Peter Götzsche, en person som är starkt kritisk till psykiatrin och har det gemensamt med scientologerna att han bland annat inte tror på antidepressiva mediciner, vilket också är skälet till att scientologerna ofta refererar till Peter Götzsche, till exempel svenska KMR som grundades av just Scientologikyrkan 1969 (något man är helt öppna med för övrigt), se exempelvis här: https://www.kmr.nu/…/Varf%C3%B6r-tolererar-vi-denna…

I samband med att avsnittet sändes, gick du och andra personer till attack mot mig på min privata Facebook-profil, som jag skriver ifrån nu eftersom Anna på RSMH valde att tagga in mig och jag därför känner mig tvungen att försvara mig på det här viset. Jag har en låst profil här just eftersom jag vill ha den privat, vilket jag även har varit noga med att påpeka i exempelvis min podcast, och istället hänvisat till min offentliga Twitter-profil där vem som helst får kontakta mig så länge man är just lugn och saklig. Det här struntade ni istället i, och eftersom jag då hade gjort vissa av mina poster (som inte rörde mitt privatliv) på Facebook offentliga så att mina vänner kan dela dem även med personer jag inte känner, så såg ni er chans att vädra era åsikter på de här inläggen. Med vilken rätt gjorde ni det? Har jag inte rätt att som privatperson ha en profil på ett social nätverk för att hålla kontakten med mina nära och kära, utan att vara skyldig att svara på era allt annat än ”lugna och sakliga” kommentarer kring mitt arbete?

När detta hände kände jag dessutom igen något av era namn från KMR:s hemsida, jag googlade därför namnet och mycket riktigt var det en person som skrivit på den hemsidan. Eftersom jag tog bort alla era kommentarer (som inte var lugna och sakliga, vilket du förstås är medveten om, även om du låtsas som någonting annat här) och mycket riktigt blockade er, kan jag inte längre leda detta i bevis. Den som läser det här får helt enkelt bara välja att tro mig eller inte. Eftersom inläggen på min sida skedde simultant antog jag att ni kände varandra, och att ni också sympatiserade med KMR:s scientologiska agenda. Möjligen var detta, som jag skrev i ett läge där jag kände mig pressad och upprörd, fel. I så fall ber jag reservationslöst och från hjärtat om ursäkt för detta. Jag förbehåller mig dock även i fortsättningen rätten att skilja på mitt privatliv och mitt arbetsliv, och att avstå från att svara på kommentarer och frågor som inte ställs på ett som jag tycker respektfullt sätt. Om du vill kalla detta ”uteslutning av oliktänkande” kan jag förstås inte stoppa dig.

3. Att påstå att jag bedriver hatkampanjer mot enskilda individer är ett sånt övertramp att jag inte ens tänker bemöda mig att svara på det. Att RSMH tillåter dig att skriva så här i deras kanaler, och dessutom låter sin företrädare Hannes Qvarfordt okommenterat ”instämma” i det, är ovärdigt och nedlåtande och gör mig ledsen, besviken och arg på en organisation som jag annars tycker gör så mycket gott för människor som likt jag själv drabbats av psykisk sjukdom.

Jag kommer inte att kommentera det här närmare och jag ber dig, RSMH och alla andra, så vänligt jag bara kan, att respektera detta.

Vänliga hälsningar,
Christian”