Publicerad den

Christian Dahlström föreläsning: boka föreläsning med Årets folkbildare Christian Dahlström

Christian Dahlström föreläsning
Christian Dahlströms föreläsning om psykisk ohälsa, depression och ångest.

Christian Dahlström föreläsning – boka föreläsning med Christian Dahlström

Föreläsning med Christian Dahlström – Årets folkbildare och en av Sveriges mest anlitade föreläsare om psykisk ohälsa.

Christian Dahlström har utsetts till Årets folkbildare 2019 och är en av mest anlitade föreläsare inom psykisk ohälsa. Christian har föreläst i hela landet sedan 2014 och har gjort hundratals föreläsningar om psykisk ohälsa, depression och ångest. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Om Christian Dahlström

Christian Dahlström (f. 1985) är civilekonom och journalist och har vunnit en rad prestigefulla priser för sin bevakning av psykiatrin i Sverige. Hans granskningar av charlataner inom psykisk ohälsa och dokumentärer om psykiatrihistorien har fått stort genomslag i SVT, SR, TV4, Expressen, SvD, DN och en rad andra stora medier. De publiceras i podden Sinnessjukts särskilda Dokument-serie på Patreon.

Bakom engagemanget finns en personlig historia av depression och panikångest, men även en uppväxt med en schizofrenisjuk missbrukande mamma, vilket han har beskrivit i boken ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige” (Ordfront, 2017). Han har också skrivit den bästsäljande faktaboken ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur, 2014) som bland annat rekommenderas av 1177.se.

Christian föreläser på vårdkonferenser och för yrkesarbetande inom psykiatrin, men även för allmänheten under kommunala psykiatridagar, för elever på skolor – eller på företag och organisationer som vill lyfta frågan om psykisk ohälsa. Hans uppskattade föreläsning om psykisk ohälsa, depression och panikångest handlar både om hans personliga erfarenheter och om vetenskapen bakom psykiska sjukdomar – där hans erfarenheter av intervjuer med några av världens främsta forskare i olika fält inom psykiatrin ger honom en perfekt blandning av fakta och egen erfarenhet.

Christian Dahlström föreläsning – boka nu

En föreläsning med Christian Dahlström är perfekt både som inspirationsföreläsning för allmänheten och som fortbildning för professionella. Under 75-90 minuter berättar han om:

  • Egna erfarenheter av psykisk ohälsa
  • Grundläggande fakta om psykisk ohälsa
  • Vetenskap i psykiatrin
  • Stigmatisering och kampen mot tabu

För att boka en föreläsning med Christian Dahlström, gå in på länken och fyll i dina uppgifter.

Christian Dahlström föreläsning
Årets folkbildare 2019, föreläsaren och journalisten Christian Dahlström.
Publicerad den

Bilder från Beckomberga: fotografier från Beckomberga sjukhus i Stockholm

Bilder från Beckomberga sjukhus är ovanliga, särskilt från vårdmiljöerna med patienter och personal, eftersom mentalsjukhus omgavs av strikt sekretess. Förmodligen är de enda autentiska bilderna från Beckomberga sjukhus tagna av fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K. Johansson, författaren bakom fotoboken ”Beckombergalandet”).

När jag gjorde min dokumentär om Beckomberga sjukhus intervjuade jag Anders, som själv växte upp på sjukhusområdet i Bromma, då hans båda föräldrar arbetade på sjukhuset. Han själv började arbeta på Beckomberga under 70-talet och fick i vuxen ålder uppleva sjukhuset som anhörig då hans syster blev sjuk och intagen.

Anders har en samling på ett par tusen bilder från Beckomberga sjukhus, som alltså med stor sannolikhet är unika i sitt slag. Eftersom han ville uppmuntra mitt arbete med att uppmärksamma sjukhusets historia, gav han mig rättigheter till hela hans samling av fotografier från Beckomberga. Ett knappt hundratal hade han digitaliserat, jag digitaliserade ytterligare ett tjugotal utvalda bilder, bland annat för att göra printar som ni snart hittar i min webbshop. Jag har även lagt upp en del av bilderna på bildbanken Alamy där du kan köpa rätten att använda dem. Gå in på Alamy.com och sök efter ”Beckomberga sjukhus” så hittar ni bilderna där.

Här är ett par exempel på fotografier från Beckomberga sjukhus som finns digitaliserade och som du kan köpa av mig. Jag har alltså ett hundratal bilder totalt sett, det här är bara ett litet urval.

I min dokumentär om Beckomberga sjukhus får du veta mer om sjukhusets historia, och om mentalsjukhuseran i Sverige. Jag avslöjar även nya detaljer om Jussi Björling och hans relation till Beckomberga, vilket jag även skrivit om i Expressen Kultur nyligen.

Bilder från Beckomberga sjukhus. Bältning av manlig patient.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus, närbild. Foto: Anders Ängsvik.
Bilder från Beckomberga sjukhus. Bältning av manlig patient.
Bältesläggning på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus. Förberedelse för elbehandling (ECT/"elchocker") på Beckomberga sjukhus.
Förberedelse för elbehandling (ECT/”elchocker”) på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild på Stora kvinns på Beckomberga sjukhus.
Stora kvinns Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus, personalmöte.
Personalmöte på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Bild från Beckomberga sjukhus. Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak.
Landskapsvy över Beckomberga sjukhus och sjukhusparken, bild från köksbyggnadens tak. Foto: Anders Ängsvik.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Bild från Beckomberga.
Rökande patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Bild från Beckomberga på 1980-talet.
Närbild, patient på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus.
Administrationsbyggnaden på Beckomberga sjukhus. Foto: Anders Ängsvik.
Publicerad den

Dokumentär Beckomberga: ”Beckomberga sjukhus” – en dokumentär i tre delar

Dokumentär Beckomberga sjukhus
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.

Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.

I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.

Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.

Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Beckomberga sjukhus: Del 1

Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.

Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.

Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.

Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).

En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.

Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.  

Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.

Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.

I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.

Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.

 

Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.

Beckomberga sjukhus: Del 2

Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962. 

Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.

Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.

PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.

En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.

Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.

Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.

Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.

Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.

Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.

Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.

Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna. 

Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.

Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.

Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.

Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.

Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.

Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.

Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.

Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).

 

[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]

Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.

Beckomberga sjukhus: Del 3

Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.

I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.

En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.

Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.  

Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.

På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.

Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.

Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.

60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.

I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.

Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.

Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.

Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.

Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.

På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.

Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.

 

Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.

Publicerad den

Intervju med Kerstin Evelius, tidigare samordnare för statens insatser inom psykisk ohälsa

Kerstin Evelius och jag på hennes torp utanför Enköping.

Häromveckan träffade jag den tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius och gjorde en lång intervju med henne om psykiatrin i Sverige. Kerstin tillsattes på sin post av sjukvårdsministern Gabriel Wikström 2015. Förutom själva samordningsuppdraget och rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” genomförde hon en utredning om tvångsvård mot barn, med den efterföljande rapporten ”För barnets bästa?

Jag hade själv träffat Kerstin vid ett tillfälle innan intervjun, för ett par år sedan då vi tog en fika och pratade om bland annat tvångsvård. Redan då slogs jag av hennes stora kunskap och insikter om psykiatrin, därför kändes det väldigt spännande att göra en längre intervju i fyra delar med henne som nu publiceras i min podcast Sinnessjukt. Podden finns på alla poddplattformar, du kan även lyssna direkt i spelarna här nedanför, där jag också beskriver respektive del lite kort.

Del 1

I den första delen av fyra av intervjun pratar vi om varför olika statliga psykiatrisatsningar har misslyckats genom åren, och om statens övertro på mjuka styrmedel och kortsiktig projektstyrning. Vi pratar även om om IVO:s bristande tillsyn av psykiatrin, om tvångsåtgärder, om huruvida IAPT-modellen från England kan vara ett alternativ i Sverige, och om varför man bör involvera patienter och brukare i vården.

 

Del 2

I del två pratar vi om fördelarna och nackdelarna med att förstatliga psykiatrin, och huruvida Kerstin tror att det finns ett politiskt momentum just nu för att göra en rejäl upprustning av psykiatrin. Vi pratar även om vad man kan göra åt elevhälsan, hur man kan öka tillgången till psykoterapi, plus att Kerstin får en expertfråga från Weminds vd Urban Pettersson Bargo. Jag frågar även om Kerstins förslag i rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” om att ge Folkhälsomyndigheten uppdraget att stödja och samordna regionernas arbete med psykiatrin – blir det inte bara mer mjuka styrformer och rekommendationer?

[Publiceras 24 juli 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 3

I del tre pratar vi ännu mer om hur man kan utöka tillgången till psykoterapi i Sverige. Vad tycker Kerstin exempelvis om app-psykologer? Apparna som erbjuder psykologhjälp via video eller chatt är ett kontroversiellt ämne i psykiatrin eftersom somliga menar att de bara behandlar de lättaste patienterna som kanska egentligen inte behöver vård. Vi pratar även om det faktum att det tycks utbildas allt färre psykiatrispecialister, och Kerstin slår ett slag för vikten av att ha psykiatrisjuksköterskor på vårdcentraler.

Dessutom pratar vi om Vetenskap och Folkbildnings och Charlotta Sjöstedts avslöjande om freudianernas grepp om psykiatrin i Göteborg och gruppen kring psykoanalytikern Per Magnus Johansson – varför vägrar hälso- och sjukvården följa Socialstyrelsens riktlinjer om evidensbaserad psykoterapi? Kerstin berättar om sin egen psykodynamiska utbildning från Stockholms universitet (som hon beskriver som smått religiös) och hur banbrytande det var när Lars-Göran Öst fick en professur i psykologi vid universitetet, trots att han var KBT-inriktad. Kerstin förklarar även varför internationellt utbyte inom psykiatrin är så viktigt.

[Publiceras 6 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 4

I del fyra, som bara är tillgänglig för Patreon-medlemmar (bli medlem på patreon.com/sinnessjukt), pratar vi om psykiatrins utveckling – tycker Kerstin att psykiatrin blivit bättre eller sämre under de tjugofem år som hon arbetat med psykiatrifrågor? Vi pratar om konflikten mellan psykodynamiker och andra på 80- och 90-talet, en debatt som enligt Kerstin till sist spårade ur och handlade om annat än vetenskapsfrågor. Vi pratar även om vikten av transparens i psykiatrin och Kerstin får ytterligare två expertfrågor: en om tvångsvård från RSMH:s före detta förbundsordförande Jimmie Trevett, och en från professor Christian Rück om huruvida man kan prata för mycket om psykisk ohälsa.

Dessutom får ni förstås alla era lyssnarfrågor besvarade, de handlade bland annat om samverkan mellan psykiatrin och andra samhällsinstitutioner, BUP-köer, hur man ändra det faktum att polisen ofta åker på psyklarm, hur det kommer sig att vissa kan gå i psykoanalys på högkostnadsskydd och mycket mer.

[Publiceras 24 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med smakprov från det här Patreon-exklusiva avsnittet efter min semester]

Publicerad den

Min krönika för En Svensk Klassiker om psykisk ohälsa bland unga

Nu finns min krönika om psykisk ohälsa bland unga som jag skrev för En Svensk Klassiker att läsa för den som vill. Jag skriver bland annat att det är tveksamt huruvida unga människor verkligen mår sämre idag än innan, men att det egentligen inte spelar någon roll.

Min poäng är att psykisk ohälsa har varit så vanligt i alla tider att det är obegripligt och sorgligt att ingen har tagit frågan på allvar förrän nu. Jag tycker inte man behöver tala om eventuella ökningar i förekomst av ohälsa för att försvara en satsning på psykiatrin eller en uppmaning om motverka stigmatiseringen av de här diagnoserna, psykiska sjukdomar är så otroligt vanliga att de drabbar i princip alla människor direkt eller indirekt (nära familjemedlemmar eller vänner som blir sjuka osv.)

Föreställ dig att någon lossar ett gigantiskt flak med bajs i din trädgård. Det luktar obeskrivligt illa hos dig och dina grannar. Tiden går, tillvaron blir outhärdlig, men av någon anledning låtsas ni som om att högen inte existerar. Ända till någon plötsligt börjar skotta på lite extra bajs på den redan enorma högen av dynga. Plötsligt blir ni mycket upprörda, mobilserar er för att ta tag i frågan, får pressen att rapportera om den kollosala högen av exkrementer, osv.

Ungefär lika logisk är fixeringen vid ”ökningen” av psykisk ohälsa. Den liknelsen vågade jag inte ta med i min text, men läs den gärna ändå (och resten av rapporten som alltså finns på länken).

Publicerad den

Kritiken mot Anders Hansen och Skärmhjärnan – intervju

Den senaste tiden flera forskare riktat kritik mot Anders Hansen och hans bok ”Skärmhjärnan: Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda” som de menar har stora brister, främst att den inte speglar forskningen och sprider obefogad oro.

Därför har jag gjort en lång intervju med Anders Hansen där han svarar på forskarkritiken som ni kan lyssna på här:

 

Recap: kritiken mot Anders Hansen

Kritiken gäller inte bara Anders, som inte är ensam om att sprida en som vissa tycker alarmistisk bild av kopplingen mellan skärmtid och psykisk ohälsa, men eftersom hans bok och sedermera hans Sommar-program i P1 (som var det mest lyssnade under hela den sommaren med två miljoner lyssningar) fått så stort genomslag har den ofta stått i skottlinjen.

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet, är en av forskarna som riktat kritik mot Anders. I ett blogginlägg beskriver hon hur hon reagerade på Anders Sommar-program: ”Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu.”

Elzas kollega Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier samt före detta lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, skriver i ett långt dokument på samma hemsida om det som hon uppfattar som skärmalarmism. Hon utgår främst från Anders bok men riktar även kritik mot ”Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom” av hjärnforskaren Sissela Nutley. Så här beskriver hon ”Skärmhjärnan” och Anders Hansen:

”Särskilt tveksam är jag i fallet med Anders Hansen, vars bok märk väl är utgiven på Bonnier Fakta. Den ger dock en mycket selektiv bild av forskningen på området och få mediespecifika fakta. […] Hansen fokuserar dock mindre existerande ont, än farhågor om kommande ont. På exakt vilken forskning bygger författarna? Det är dessutom svårt att i hans bok urskilja fakta från spekulationer, likaså skilja de få referenserna till forskning om barn från studier av ungdomar. Ja, nästan omöjligt att utröna vilken forskning som han över huvud taget baserar sig på. Varje kapitel har visserligen 10–15 ”källor”, varav en del återger tv-inslag och dagstidningars notiser om forskningsstudiers resultat.”

Robin Fondberg, psykolog och doktorand på Karolinska institutet i Stockholm, tillhör också de som varit kritiska. Robin ska vara med i ett uppföljande avsnitt om skärmtid och psykisk ohälsa, som från början var tänkt att publiceras samtidigt som intervjun med Anders Hansen, men som blivit lite försenat på grund av sjuka barn och coronarelaterat strul. Robin har ofta riktat kritik mot hela fenomenet med skärmalarmism på Twitter:

 

En annan som varit kritisk mot Anders är författaren och skribenten Jacob Gudiol som är fysioterapeut och har en Master i Sport Science med inriktning sport medicine från Lunds universitet. Jacob är känd som vetenskapsbloggare, poddare (Tyngre Träningssnack och Tyngre Rubriker) och debunkare av pseudovetenskap.

 

I intervjun frågar jag Anders om den vanligaste kritiken som har dykt upp. Den handlar om så kallad cherry picking (att välja studier efter vad som passar ens tes, snarare än att göra det förutsättningslöst för att undersöka vad som är sant), frånvaro av faktagranskning, alarmistiska/skrämmande vokabulär, problemen med tvärsnittsstudier och självrapporterad användning.

Jag nämner även Siri Helle i intervjun, som är Hansens mest frekventa kritiker så här långt. Siri är psykolog och författare och har skrivit en bok (”Smartare än din telefon: hur du använder mobilen för att må bättre, bli effektivare och stärka dina relationer”) på samma skärmtidstema men med en avsevärt mer optimistisk bild än Hansen. Jag har läst även Siris bok och vad jag kan förstå ger den en bättre bild av forskningsläget, även om jag vet att somliga forskare menar att även Siri problematiserar skärmar i onödan. Siris kritik är väldigt snarlik de andras, men hon tycker också att Anders är för snål med att nämna skärmarnas och internets fördelar, vilket hon beskriver så här i ett blogginlägg:

”Vad Hansen dock INTE tar upp är den andra sidan av myntet. För precis som t ex bilar riskerar att göra oss fysiskt inaktiva så möjliggör de också många hälsobeteenden som att skjutsa barnen till fotbollsträningen och att hälsa på släkten. Det beror på hur vi använder dem. Detsamma gäller skärmarna, men de positiva aspekterna av skärmtid tar Hansen av någon anledning knappt upp.”

Slutligen har även sociologen Johan Alfonsson i Dagens Nyheter riktat kritik mot Anders Hansen och andra naturvetenskapligt inriktade personer som enligt Alfonsson lastar individen för problem som snarare har sin rot i samhälleliga strukturer:

”Hansen noterar i ’Skärmhjärnan’ den ökade ohälsan bland yngre och förklarar detta med att de använder skärmar deras biologi inte är anpassad efter. En rimligare förklaring är att deras föräldrar tvingas arbeta intensivare och även på fritiden. Att skillnaden i arbetsmiljö och inkomst har ökat mellan yrken som kräver låg respektive hög utbildning.”

Hoppas att ni gillar intervjun med Anders, diskussionen fortsätter på Twitter där både Anders och jag finns:

 

Uppdatering 2 september 2020: nu finns även uppföljningen på det här avsnittet, där jag och psykologen Siri Helle diskuterar kritiken mot ”Skärmhjärnan”:

 

Hjälp till att hålla podden gratis och få tillgång till Dokument-serien på: http://patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast-tips: 4 poddar om förlossningsdepression

Poddar om förlossningsdepression: 4 tips om podcasts
Professor Ann Josefsson, författaren Josefin Lindén, jag (Christian Dahlström), och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund. Foto: Linköpings universitet, Ordberoende förlag och eget foto.

Poddar om förlossningsdepression kan vara ett bra sätt för nyblivna mammor och pappor att få fakta om förlossningsdepressioner, tips på bra behandlingar och att inse att man faktiskt har väldigt goda utsikter att bli helt frisk. I de här poddarna möter du mammor, experter och pappor som talar om förlossningsdepression.

Förlossningsdepression, eller postpartumdepression som det också kallas, drabbar många kvinnor. Ungefär 8-15 procent* av alla nyblivna mammor drabbas av depression under de första månaderna efter förlossning, enligt SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering). Mellan 10-20 procent** drabbas enligt SBU om man även inkluderar man depressioner som inträffar under tiden innan förlossning – det bredare begrepp som kallas perinatal-depression (peri betyder ”omkring”, post som i postpartum betyder istället ”efter”).

Eftersom det är så vanligt har jag spelat in fyra olika avsnitt om förlossningsdepression under åren, där de tre senaste släpptes nyligen och det fjärde spelades in redan för fem år sedan.

Här är alla fyra poddarna:

#1. Professor Ann Josefsson om förlossningsdepression

 

I det här avsnittet har jag intervjuat en av Sveriges främsta experter på förlossningsdepression, nämligen professor Ann Josefsson. Förutom att hon är professor är hon överläkare i obstetrik och gynekologi på Universitetssjukhuset i Linköping och har bland annat forskat på olika psykiska sjukdomar hos gravida kvinnor och nyblivna mammor, framför allt just förlossningsdepressioner, men även på ångest och förlossningspsykoser (förlossningspsykoser har jag också gjort fyra poddar om, se här)

Ann var nyligen sakkunnig för en av de SBU-rapporter om förlossningsdepression som jag hänvisar till här ovan. I det här avsnittet svarar hon bland annat på följande frågor:

  • Är förlossningsdepressioner farliga för barnet?
  • Vad är skillnaden på baby blues och förlossningsdepression?
  • Vilka effektiva behandlingar finns mot förlossningsdepression?
  • Vad skiljer en vanlig depression mot en förlossningsdepression?

#2. Förlossningsdepression hos mamman

 

I det här avsnittet har jag med mig forskaren och barn- och ungdomspsykiatrikern Pär Höglund. Vi går igenom generella fakta om förlossnings-/perinatal-depression och fokuserar sedan på mamman (partnern kan också få förlossningsdepression, vilket vi talar om i nästa del). Här talar vi exempelvis om:

  • Så ser forskningsläget för förlossningsdepressioner ut idag
  • Så söker man vård i olika delar av landet
  • Så mycket satsar olika regioner på screening/behandling
  • Så har vi själva och våra och våra partners upplevt stöder från MVC och BVC

#3. Förlossningsdepression: partnern

 

I det här avsnittet talar vi om någonting som tidigare inte har uppmärksammats så mycket, men som fler och fler får upp ögonen för: förlossningsdepression hos partnern. Vi har valt att inte bara fokusera på pappor, utan även partnern i HBTQ-förhållanden. Här pratar vi exempelvis om:

  • Så ofta drabbas partnern av förlossningsdepression
  • Så kan partnern söka hjälp vid förlossningsdepression
  • Så skiljer sig HBTQ-personers förlossningsdepression från andra
  • Forskningsläget för HBTQ-personer med förlossningsdepression

#4. Josefin Lindén om sin förlossningsdepression

 

Det här är den äldre podden om förlossningsdepression som jag spelade in i maj 2015, då med författaren Josefin Lindén (som skrivit flera böcker om AIK bland annat) som själv drabbats av förlossningsdepression. Hon fick bland anant göra ett akut kejsarsnitt vilket var väldigt dramatiskt. När sen amningen inte fungerade kände hon att barnet förtjänade en annan, bättre mamma. Delen om förlossningsdepression börjar 19:20 in i podden så ni kan spola dit om ni bara vill höra den delen. Kort om innehållet:

  • Så känns det att ha förlossningsdepression
  • Så påverkades Josefin av att amningen inte kom igång
  • Därför är hennes barn numera en styrka för henne mentalt

Källor:

*SBU 2014: ”Förebyggande av postpartumdepression–Psykosocial och psykologisk profylax mot depression efter förlossningen.”

**SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”SBU 2020: ”Förebyggande av depression under graviditet och efter förlossning”

Publicerad den

Podd om förlossningspsykos och schizoaffektivt syndrom med Pebbles Karlsson Ambrose

Podd om förslossningspsykoser och schizoaffektivt syndrom

Podden om förlossningspsykos och schizoaffektivt syndrom som jag spelade in med Pebbles Karlsson Ambrose i förrförra veckan finns ute nu! Jag intervjuade Pebbles i över 2,5 timme om hennes liv med psykoser och hur hon med hjälp av mediciner och stöd från omgivningen får sin vardag att funka.

Pebbles Karlsson Ambrose är femtio år gammal och lever med schizoaffektivt syndrom, hon är förtidspensionär men skriver böcker och föreläser om sin livshistoria. I sin bok ”Vid vansinnets rand” (läs min recension av den på länken) beskriver hon det som att hon överlag hade en väldigt fin barndom, där hon hade lätt för sig i skolan och hennes styvpappa var en trygghet. Styvpappan dog dessvärre i en hjärtsjukdom när Pebbles var arton år gammal. Sen när hon var tjugotvå år gammal blev hennes biologiska pappa mördad, vilket än idag är det ett ouppklarat brott.

När hon var tjugosju år gammal och födde sin andra dotter Fanny (som tragiskt nog senare omkom i en bilolycka) drabbades Pebbles av en förlossningspsykos. Hon arbetade då i reklambranschen och hade separerat från barnens pappa under graviditeten. Den gången fick hon hjälp i psykiatrin och blev sedermera frisk, och började även jobba igen, men drabbades av en till psykos sju år senare under en pressad period av hennes liv. Då blev hon intagen och blev med tiden bättre, men ytterligare ett par år senare fick hon ännu ett allvarligt skov efter att hon slutat ta sin medicin, skilt sig från sin nya man och dessutom fått sparken från jobbet. Hon har numera diagnosen schizoaffektivt syndrom, som hon beskriver som ett slags mellanting mellan bipolär sjukdom och schizofreni (vill du lyssna på en podd om schizofreni kan du lyssna på min intervju med Marcus Sandborg på länken).

I podden berättar Pebbles om allt detta och vad som har hänt sedan dess. Eftersom intervjun var så intressant blev den också väldigt lång, därför har jag valt att dela upp den i fyra delar:

Del 1: Pebbles livshistoria

I del ett får Pebbles svara på kortfrågorna i min faktaruta. Sedan pratar vi om vad schizoaffektivt syndrom egentligen är för någonting och hur mycket av de maniska/bipolära dragen hon har, respektive de psykotiska dragen som schizoaffektivt syndrom också innnebär. Pebbles berättar även hur det är att inse att man har drabbats av en livslång sjukdom.

Del 2: Förlossningspsykoser och slutenvård

I del två pratar vi bland annat om förlossningspsykoser. Jag frågar Pebbles huruvida hon tror att mammor med förlossningspsykoser kan vara farliga för sina barn. Jag frågar henne också ifall man som inlagd på psyket vill ha besök av anhöriga eller inte. Dessutom pratar vi om hennes ambivalens inför att umgås med folk som har betalt för att göra henne sällskap (såsom de boendestödjare som hjälpt henne klara vardagen) och om huruvida man som anhörig ska spela med i den sjukes hallucinationer och vanföreställningar eller inte, och om det sorgliga faktum att psykiskt sjuka människor dör så långt i förväg.

Del 3: Arbetsmarknad och antipsykotiska mediciner

I del tre pratar vi om arbetsmarknaden för människor med psykoser och om den dråpliga incidenten då Pebbles under en psykos sökte jobb som väktare och tänkte att hennes inbillade arbetslivserfarenhet från FBI kunde komma väl till pass. Vi pratar även om Försäkringskassans absurda inställning till att få ut folk i arbete, men också om vikten av kontakter på sociala medier när man inte orkar träffa människor IRL. Vi pratar även en hel del om antipsykotiska mediciner, bland annat om folk som uppmanar sjuka människor att sluta med de här många gånger livsviktiga läkemedlen, men också om medicinernas jobbiga biverkningar.

Del 4: Övervikt, ärftlighet och lyssnarfrågor

Sista delen handlar mycket om det faktum att psykossjuka så ofta är överviktiga. Vi pratar om Pebbles gastric bypass-operation och om medicinerna som ofta gör psykossjuka människor överviktiga. Pebbles berättar även om de spåtanter och andra kvacksalvare som lurat henne och andra psykospatienter, om hur smärtsamt det varit att hennes dotter har fått ta hand om Pebbles under perioder, samt ifall hon oroar sig för psykossjukdomars ärftlighet, med tanke på att hon har dottern Hanna. Sist ut i sista avsnittet är som alltid era många och intressanta lyssnarfrågor, som den här gången kretsar kring hur man kan göra som anhörig för att vara ett bra stöd, om varningssignaler för psykoser, livsstilsförändringar, hallucinationer, populärkulturens framställning av psykoser och mycket annat.

Jag hoppas att en podd om förlossningspsykoser och schizoaffektivt syndrom var efterlängtad hos er, jag vet att många blivande mödrar med psykossjukdomar i släkten oroar sig för att drabbas av psykos. Pebbles är väldigt klok, påläst och erfaren och det var otroligt intressant att tala med henne. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Poddar om social fobi — podcasts med experter och patienter med social ångest

Här är ett par poddar om social fobi, podcasten Sinnessjukt som jag gör har nämligen ett socialt fobi-tema just nu. En av Sveriges främsta experter, professor Tomas Furmark, blir intervjuad på Uppsala universitet. Men även patienten Eric Bergström, som levde med social fobi i över ett decennium, samt att jag och läkaren och forskaren Pär Höglund talar om behandling av social fobi.

Social fobi, eller social ångest som det egentligen kallas numera, är en mycket vanlig ångestsjukdom som drabbar runt 10-15 procent av alla svenskar någon gång i livet. Social fobi kan beskrivas som ”en stark rädsla för situationer där man känner sig värderad eller granskad av andra” (ur boken ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” av Tomas Furmark, Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson). 

För dig som vill veta mer om hur social fobi/social ångest känns, hur man kan ta sig ur det, vilka olika behandlingar som finns och mycket mer, kan du lyssna på alla poddar ur vårt social fobi-tema i podcasten Sinnessjukt.

Eric Bergström: social fobi i ett decennium

Eric Bergström från Ångestskolan är med i en av de poddar om social fobi som jag spelat in.

Eric Bergström driver Ångestskolan som bland annat finns på Facebook. Han drabbades av social fobi redan när han var runt 10 år gammal, vilket sedan plågade honom under ett drygt decennium. Som nybliven 22-åring började han sin resa ut ur ångesten, efter ett sammanbrott som gjorde att han insåg att han var tvungen att ta tag i problemet.

Del 1

Det här är första delen av tre av den här intervjun med Eric. I det här avsnittet berättar han om när och hur han blev sjuk, hur hans familj reagerade och hur sjukdomen sen utvecklades med åren. Dessutom får du höra hur hans sociala ångest påverkade kärlekslivet och gjorde att han hade svårt att få vänner. Han berättar även hur han tycker att man som förälder bäst undviker att ens barn trasslar in sig i socialfobiska undvikanden.

Del 2

I den andra delen av intervjun berättar Eric Bergström om hur den sociala fobin fick honom att byta namn när han skulle börja på universitetet, och varför han inte velat byta tillbaka sedan dess. Han berättar även om sammanbrottet på hans tjugotvåårsdag som gjorde att han sökte hjälp och om hur han blev frisk med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi), vilka KBT-övningar han gjorde, och vilka av alla KBT-övningar som han tyckte var mest effektiva. Du får också höra om bakslagen på vägen upp ur den sociala fobin, och i vilken slags situationer som han fortfarande idag kan känna social ångest.

Del 3

I den tredje och sista delen av intervjun med Eric Bergström får du hans bästa tips mot social fobi/social ångest. Han svarar även på alla de mängder av lyssnarfrågor som jag fick på Twitter inför intervjun. Till exempel handlar frågorna om hur han känner att han blivit bemött i vården, huruvida han känner att han påverkas av sin sociala fobi idag, ifall sociala fobin har fört någonting positivt med sig och om han klarar att jobba nu när den sociala fobin inte längre stör honom.

Tomas Furmark: social fobi-expert efter tjugo års forskning

Tomas Furmark och Christian Dahlström i en av de poddar om social fobi som podcasten Sinnessjukt gjort
Tomas Furmark och jag efter intervjun om social fobi på hans labb i Uppsala i augusti.

Tomas Furmark är psykolog och professor i psykologi på Uppsala universitet. Som forskare har han studerat social fobi i två decennier, och han anses numera vara en av Sveriges främsta experter på social fobi. 2003 tilldelades Tomas ”Priset till yngre forskare i psykologi” av Nationalkommittén för psykologi vid Kungliga Vetenskapsakademien.

Förutom forskningen har Tomas skrivit den bästsäljande boken i ämnet som heter ”Social fobi – social ångest: effektiv hjälp med KBT” tillsammans med Annelie Holmström, Elisabeth Sparthan, Per Carlbring och Gerhard Andersson).

Del 1

I del 1 av 4 av intervjun den här intervjun pratar vi om varför Tomas tycker social fobi/social ångest är så intressant att han valt att ägna sin forskargärning åt diagnosen. Han berättar även hur pass vanligt förekommande social fobi är i Sverige och hur social fobi hänger ihop med ens personlighet. Dessutom får du veta vad skillnaden mellan generaliserad social fobi och specifik social fobi är.

Del 2

I del två av fyra av denna intervju med Tomas Furmark berättar han bland annat att folks fördomar om vilka människor som drabbas av social fobi ofta inte är med verkligheten överensstämmande. Tomas berättar även om en rad svenska och internationella artister som har haft rampfeber samt och vilka andra psykiska sjukdomar social fobi har hög samsjuklighet med. Dessutom berättar han om hur vanliga dom olika svårighetsgrader av social fobi är och vad som kännetecknar dem, och om vilka fysiska symtom social fobi för med sig. I slutet av del två får ni även höra hur ärftligt social fobi är, och litegrann om vad man egentligen kan lära sig om social fobi med hjälp av hjärnavbildning (till exempel så kallade PET-kameror) och maskininlärning.

Del 3

I den tredje delen av intervjun med professor Tomas Furmark berättar han bland annat lite mer om kognitiv beteendeterapi (KBT) och hur den typen av behandling mot social fobi går till. Jag frågar även om det finns vissa delar av KBT:n som är mer effektiva mot social fobi än andra, och varför självhjälp kan fungera för vissa men inte för andra. Jag frågar även om man bör utmana sina rädslor även inför saker som man kanske egentligen inte ens är så sugen göra. Tomas får också berätta lite om varför vissa inte svarar på behandling mot social fobi, och vad det kan bero på.

Del 4

I det fjärde och sista avsnittet av intervjun med Tomas Furmark berättar han varför även patienter med riktigt svår social fobi bör ha stort hopp om att bli av med ångesten helt eller i tillräcklig utsträckning för att kunna leva ett normalt liv. Han berättar även varför man som patient inte behöver oroa sig för att man ska bli en annan person av KBT-behandling (kognitiv beteendeterapi), och varför det är lite tragiskt att många ännu idag inte söker hjälp mot social ångest. Dessutom svarar han på alla era lyssnarfrågor, till exempel om kopplingen mellan social fobi och autism, om han har några bra tips, ifall Tomas själv har upplevt social ångest, om det finns fler subgrupper till social fobi, ifall social fobi kan ta sig olika uttryck hos olika typer av personer, och flera andra intressanta frågor.

Pär Höglund: barn- och ungdomspsykiatrikern och forskaren

Positiva exempel psykiatrin i Sverige

Pär Höglund är barn- och ungdomspsykiatriker och arbetar inom BUP i Stockholm. Han forskar även om hälso- och sjukvård. Som en uppföljning på intervjuerna med Eric Bergström och Tomas Furmark spelade vi in ett dubbelavsnitt om behandlingar social fobi, där vi i det ena går igenom behandling för vuxna, och i det andra pratar om behandling av barn och ungdomar med social fobi.

Behandling av social fobi bland vuxna

I det här avsnittet går vi igenom Socialstyrelsens behandlingsrekommendationer vid social fobi hos vuxna. Pär berättar hur man ska tolka riktlinjerna och vilka behandlingar som har bäst vetenskapligt stöd för sin effekt vid social fobi. Till exempel pratar vi om när vården kan prioritera läkemedelsbehandling framför (eller i kombination med) kognitiv beteendeterapi, trots att Socialstyrelsens riktlinjer prioriterar KBT som ensam behandling högst. Vi pratar även om andra ställen där man kan få KBT mot social fobi, till exempel via internetpsykiatri.se, och hos de nya nätpsykologerna via video och chatt. Pär förklarar även hur läkemedelsbehandling går till och vilka läkemedel man använder mot social fobi numera, samt varför så kallade bensodiazepiner (en sorts lugnande mediciner) förskrivs i allt mindre utsträckning. 

Behandling av social fobi bland barn och ungdomar

I det här avsnittet pratar vi istället om behandling av social fobi bland barn och ungdomar. Vi pratar om vad som skiljer barn och ungdomar från vuxna patienter med social fobi: till exempel hur diagnostiken skiljer sig mellan yngre och äldre patienter, och hur mycket man som förälder ska vara delaktig i behandlingen. Dessutom pratar vi om hur långa vårdköerna till BUP kan vara i olika delar av Sverige, och hur man kan gå tillväga om man som förälder inte tycker att ens barn får rätt eller tillräckligt snabb vård.

Pär berättar varför behandling av exempelvis social ångest bland barn och ungdomar inte är lika väl beforskat som det är hos vuxna, och hur detta påverkar de behandlingsrekommendationer som till exempel Socialstyrelsen ger ut. Han förklarar också hur BUP i Stockholm prioriterar behandlingar, samt varför deras prioriteringar skiljer sig lite från Socialstyrelsens rekommendationer. OBS! I avsnitt 152 nämner Pär ”Barninternetprojektet” som BUP i Stockholm driver och som erbjuder internetbehandling för barn och ungdomar, vilket vi glömde nämna här. Än så länge är det främst i form av olika forskningsprojekt, men Barniinternetprojektet är på väg att bli en ordinarie behandlingsform som i så fall (precis som all öppen specialistvård) kan sökas oavsett var du bor i landet. Hör mer om det i det föregående avsnitt eller läs mer på bup.se/bip!