Publicerad den

Recension – ”Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” av Christian Rück

Recension – "Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" av Christian Rück

En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.

Han är även en del av Dagens Nyheters expertpanel där han uttalar sig om psykisk ohälsa, och har dessutom medverkat två gånger i min podcast, dels i min granskning av boken Kimchi och kombucha och nu senast i uppföljningen på min dokumentär om Margit Norell.

Begrepp i skottlinjen

Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra tar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?

Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).

I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.

Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:

”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.


Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.

Den psykiska ohälsan ökar inte

Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.

Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.  

I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.

”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”

Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:

”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”

Elegant och gedigen

I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).

Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.

Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.

Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:

”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”

Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:

”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”

Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 159
Utgivningsdatum: 2020-08-19
Förlag: Natur och Kultur
Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm
Vikt: 364 g
ISBN: 9789127826748

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Anhörig till psykisk ohälsa: 5 bästa tipsen för dig som lever med någon som är psykiskt sjuk

Anhöriga psykisk ohälsaAnhöriga till psykisk ohälsa av något slag känner sig ofta handfallna och otillräckliga. Jag har själv haft psykisk sjukdom och dessutom varit anhörig till psykisk ohälsa av olika slag, och vet hur svårt det kan vara. Här får du tips om hur du kan hjälpa till och vara ett stöd, mer tips och råd finns i mina böcker: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) och ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront).

Anhörigspecial i podden

Jag och läkaren Markus Takanen har spelat in två nya avsnitt av min podcast Sinnessjukt, som handlar om psykisk ohälsa. Anhöriga till psykisk ohälsa i olika former får där tips om vad man kan göra för att vara ett riktigt bra stöd för en vän, partner eller familjemedlem till exempel.

Vi har byggt den här anhörigspecialen främst kring tips från våra lyssnare. Jag har frågat lyssnarna på Twitter om vad de själva uppskattar hos sina anhöriga, samt vad de absolut inte uppskattar. Vi fick oerhört mycket tips om en rad olika diagnoser: depression, ångest, psykossjukdomar, PTSD, ätstörningar, adhd och bipolär sjukdom. Av alla lyssnartips har vi valt ut de bästa och diskuterar dem med varandra.

Utöver lyssnarinput berättar jag och Markus om våra egna erfarenheter av anhöriga till psykisk ohälsa i olika former. Markus jobbar främst med beroendeproblematik, men har även arbetat med andra former av psykisk sjukdom, och förklarar hur han som läkare kan se att vänner och andra kan vara ett fundamentalt stöd för den sjuke. Jag pratar lite kort om mina egna erfarenheter från min tid med ångest och depression, men försöker att inte bre ut mig för mycket, eftersom lyssnarnas tips är så himla bra.

Lyssna på avsnitt 1 här:

Lyssna på avsnitt 2 här:

De 5 viktigaste tipsen för anhöriga till psykisk ohälsa

Bland tipsen finns en röd tråd, som går igen i egentligen alla lyssnarnas råd.

1. Håll kontakten

Att hålla kontakten är ofta det mest grundläggande och viktigaste. Helt enkelt eftersom man inte sällan skäms mycket för sin psykiska ohälsa. Tabut kring de här diagnoserna är fortsatt starkt och många är rädda att deras vänner och anhöriga ska frysa ut dem. Genom att visa att du inte kommer göra det och att du inte tycker att dina anhörige ska skämmas, är en väldigt bra början.

2. Lyssna

Det många gör fel när någon berättar om sin psykiska ohälsa, är att man tror att man förväntas komma med insikter och smarta tips. Det är inte därför den sjuke berättar, utan främst bara för att få prata av sig. Har du insikter eller smarta tips (det har du sannolikt inte) så får du så klart gärna bjuda på dem, men underskatta inte hur mycket den sjuke redan vet om sin sjukdom. Att bara lyssna räcker nästan alltid.

3. Prata öppet

Att prata öppet om psykisk ohälsa i stort (och om du har den sjukes tillåtelse, även om hens sjukdom) fungerar avdramatiserande och signalerar att du inte tycker att psykisk ohälsa är någonting att skämmas för.

4. Läs på

Mitt eget favorittips, oerhört underskattat. Att läsa på gör dig inte bara bättre på att förstå sjukdomen och hur du kan hjälpa till, det har precis som föregående tips också ett oerhört signalvärde – ”det här är en sjukdom på riktigt och jag tar det på allvar”.

5. Hjälp till praktiskt

Det här gäller främst svårare psykisk sjukdom där den sjuke har problem att få ihop livet rent praktiskt. Påminn om läkartider, följ med på läkarbesök, passa barn när det behövs, hjälp till att städa, laga mat eller vad det än kan vara. För den som lider av till exempel en psykossjukdom eller en djup depression, kan det här vara helt livsnödväntigt.

Om du vill ha mer tips om hur du som anhörig till någon med psykisk ohälsa kan hjälpa till kan du läsa mer i mina bästsäljande böcker som bland annat rekommenderas av 1177 och ledande patientorganisationer och psykiatriforskare. ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) heter den första och handlar, som namnet antyder, främst om ångest och depression, samt ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront) som är min senaste bok där jag förutom världsledande experter intervjuar ett par olika kända svenskar som valt att berätta öppet om sin psykiska ohälsa (bland annat Therése Lindgren, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Linus Thörnblad).

Böckerna finns att köpa på länkarna ovan, men du kan också köpa dem signerade i min butik. Min första bok (”Panikångest och depression”) finns även med en handgjord exklusiv presentask, och är en perfekt gåva från en anhörig till någon som lider av ångest eller depression.

Publicerad den

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.

Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.

Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).

Suicidprevention i praktiken av Ullakarin Nyberg

Bygger på verklighetsbaserade fall

Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.

Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.

Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.

Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:

”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”

Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.

Ett facit för bemötande inom psykiatrin

Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).

Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.

”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”

Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.

Rekommenderas till nästan alla

Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.

Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Kalla mig galen: recensioner, omdömen och betyg om boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”

Kalla mig galen recension betyg omdöme om boken

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter


Betyg

Sajt Antal betyg Snittbetyg* (1-5)
Boktipset.se 5 4,6
Goodreads 4 4,0
Bokus 3 5,0
Jennies boklista 1 4,0
Dagens bok 1 4,0

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

Alex Schulman bok omdöme Kalla mig galen

 

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman



Kalla mig galen Dagens Nyheter

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter




”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren




Kalla mig galen recension Modern Psykologi

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi




”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare


”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden


”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling


”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri


”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

 

Recensioner

 

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

 

Twitter


Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

 

Abel Adu Hamdeh

 

Joffen Kleiven

 

Sofia Johansson

 

Tommy Widekärr

 

Frk. Berglind