Publicerad den

Recension: Vi ger oss aldrig av Johan Wicklén

Vi ger oss aldrig (inbunden)

Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.

Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.

På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:

”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”

Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.

Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.

Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt ­– som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande ­– men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.

Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.

Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:

”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.

Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”

Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:

”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2022-04-20
Förlag: Volante
ISBN: 9789179651916

Publicerad den

Recension: Dopesick av Beth Macy

Dopesick (inbunden)

Opioidkrisen i USA tog fart i mitten av 90-talet då försäljningen av smärtstillande medel som morfinderivatet OxyContin tog fart. OxyContin lanserades 1996 av läkemedelsbolaget Purdue Pharma och marknadsfördes hårt i USA, där försäljningen gick från 48 miljoner dollar första året, till 1 miljard dollar så snart som år 2000[1].

I boken ”Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America”, som även blivit en dramaserie på Disney+, beskriver journalisten Beth Macy den alltjämt pågående opioidepidemin i USA. Som lokaljournalist på Roanoke Times i Virginia har hon följt utvecklingen på nära håll under de senaste decennierna.

Till skillnad från många andra droger spreds opioiderna till en början nämligen främst på landsbygden, innan de letade sig in i städerna och dess förorter. Crackepidemin på 80-talet hade exempelvis grott först i storstäderna, där New York drabbades hårt. Hur det gick till har bland annat har beskrivits i Jay-Z:s utmärkta bok ”Decoded”, där rapparen beskriver sina låttexter, som ju inte sällan består av berättelser om hans egen karriär som cracklangare i Brooklyn.  

Opioidkrisen fick enligt Macy först fäste i Appalachia-regionen i USA och rostbältet i midwest, med sina nedlagda gruv- och bruksorter där arbetslösa gruvarbetare med värkande kroppar och förslitningsskador förskrevs OxyContin. Tillverkaren Purdue Pharma, ett läkemedelsföretag som ägs av Sackler-familjen, hävdade att bara runt en procent av patienterna riskerade att bli beroende, vilket var gravt missvisande. Likt tobakslobbyn insåg branschen riskerna tidigt, men fortsatte att mörka och klamrade sig fast vid den optimistiska och felaktiga uppskattningen.

Bild: National Institute on Drug Abuse

Försäljningen av läkemedel i USA fick en skjuts av att lagarna för tv-reklam blev mer liberala 1995, samt att man kunde ge läkare olika mutor för att de skulle förskriva ens eget läkemedel. Under den här perioden fanns även ett stort fokus på smärtlindring inom vårdsektorn, där smärta kallades ”the fifth vital sign”. Man menade att patienters smärta inte togs på allvar och därför förblev obehandlad, trots att det fanns effektiva läkemedel.

Macy argumenterar för att det här troligen var sant för patienter med väldigt svår smärta – människor med dödlig cancer och annan smärtfylld sjukdom i livets slutskede exempelvis ­– men att kraftfulla smärtstillande medel plötsligt skrevs ut till höger och vänster, för allt mindre allvarliga tillstånd. Det här skapade både många nya användare och en svällande svart marknad, eftersom det den slappa förskrivningen gjorde det lättare att simulera sig till läkemedel för att sedan sälja tabletterna vidare.

Förutom att missbruket av lagliga – om än beroendeframkallande och ofta dödliga­ – läkemedel som OxyContin, uppstod nu en grogrund också för annat missbruk. Även ett par veckors bruk ax OxyContin och andra liknande läkemedel gav nämligen kraftiga utsättningssymtom, så kallad dopesickness (därav bokens titel). Symtomen pareras inte sällan med andra droger, som heroin och fentanyl från gatan.

Vid sidan av läkemedlets oerhört beroendeframkallande egenskaper, beskriver Macy hur de ekonomiska incitamenten för langarna är så starka att det knappast går att ersätta med någonting annat. Vi får bland annat möta en langare som efter en fängelsedom hade stora svårigheter att skaffa jobb, och inte heller tilläts hyra en lokal för att starta en egen restaurang. Som langare kunde han tjäna pengar han annars bara kunde drömma om.

Även för läkemedelsbolagens säljare och läkarna fanns det ekonomiska fördelar. I Dopesick beskriver Beth Macy hur läkemedelsbolagens säljorganisationer drevs av en stark bonuskultur där påhittigheten var stor, och de mer eller mindre uttalade mutor till förskrivande läkare gick överstyr. Förutom brandade klockor, pennor och solhattar, fick läkarna mat levererad, sina bilar upptankade och flygbiljetter till lyxiga gratiskonferenser i Florida, mot att de lyssnade på gospeln om de nya långverkande smärtstillande mirakelmedicinerna.

Dopesick finns än så länge bara på engelska, vilket förstås är lite synd. Även en van läsare har ibland svårt att hänga med i svängarna, där man förutom alla namn i boken måste hålla reda på en del fackuttryck som kanske hade varit överkomliga på svenska, men som på engelska gör det svårt att hålla fokus. Kapitlen känns ibland lite väl långa och fullproppade med flera parallella berättelser, ofta om olika föräldrar (främst mammor) och deras hjärtskärande historier om barnens väg in i det sorgesamma eländet som opioidmissbruket innebär.   

Med det sagt är detta en fantastisk bok om en av vår tids kanske mest underskattade tragedier. Macy skriver på ett initierat och engagerat vis med genomarbetad research och en fyllig historisk tillbakablick, som växlas med gripande detaljer ur verkliga fall, vilka vävs in på ett elegant vis utan att skriva läsaren på näsan. Kombinationen av sakkunskap, experter och personliga berättelser gör att budskapet blir tydligt och effektfullt.

Betyg: 4 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 416
Utgivningsdatum: 2018-08-09
Förlag: Apollo
ISBN: 9781788549370

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt


[1] https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2622774/

Publicerad den

Poesi om psykisk ohälsa: 3 diktsamlingar om psykisk sjukdom

Poesi om psykisk ohälsa 4 diktsamlingar om psykisk sjukdom

Poesi om psykisk ohälsa kan vara välgörande och avdramatiserande. När man läser dikter om psykisk ohälsa kan det exempelvis få en att känna sig mindre ensam i sin psykiska sjukdom, eller att förstå en anhörig bättre.

Eftersom jag själv nyligen har gett ut en diktsamling om psykisk sjukdom tänkte jag tipsa om den och två andra poesiböcker om psykisk ohälsa som jag gillar väldigt mycket. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.

1. ”Väggen” av Pia Dellson

Bästa boken om utbrändhet och utmattning – Väggen av Pia Dellson (recension)

Den här diktsamlingen av psykiatrikern och cancerläkaren Pia Dellson handlar om Pias egen väg tillbaka från utmattningssyndrom. Dikterna är korta, kärnfulla och tydliga, inte alls så mångtydiga och svårtolkade som dikter ibland kan vara:

Jag säckar ihop
mellan varje patient.
En sjunkande ballong
som desperat tar sig över
det ena berget efter den andra
med allt mindre marginal
tills kraschen tycks allt mer
oundviklig.

Läs gärna hela min recension av Väggen, och lyssna på min intervju med Pia i min podcast Sinnessjukt.

Finns att köpa här

2.  ”Ariel” av Sylvia Plath

Poesi dikter om psykisk ohälsa

Diktsamlingen Ariel gavs ut första gången 1965, två år efter Sylvia Plaths självmord, och innehåller hennes kanske mest kända dikter. Plaths framgångar som författare och poet var nämligen som störst efter hennes död. Hon vann exempelvis Pulitzer-priset postum 1982.

I ”Ariel” finns bland annat den berömda dikten ”Daddy”, där Plath beskriver sitt ambivalenta förhållande till pappan Otto. Dikten har också tolkats som en dikt om patriarkala strukturer. Hon tycks insinuera att pappan varit nazist och en hemsk person, men skriver samtidigt att hon försökt begå självmord för att återförenas med honom:

I was ten when they buried you.
At twenty I tried to die
And get back, back, back to you.
I thought even the bones would do

Förutom ilskan känner man Plaths desperation och förvirring i hennes dikter. Man märker att hon varit psykiskt sjuk länge och vårdats på mentalsjukhus, inte minst eftersom hon använder psykiatriska termer. I dikten “Lesbos” skriver hon om sin dotter som en ”schizofren”, även om det antagligen snarare är i överförd bemärkelse. Den skrevs 18:e oktober 1962, mindre än fyra månader innan Plath begick självmord 11 februari 1963 – djupt deprimerad i sviterna av bland annat det då nyligen kraschade äktenskapet med poeten Ted Hughes.

Hon skriver flera gånger om sina självmordsförsök och självmordstankar, som här i dikten ”Ariel”:

And I

Am the arrow

The dew that flies
Suicidal, at one with the drive
Into the red

Eye, the cauldron of morning

Även i ”Lady Lazarus” beskriver hon hur hon återigen försökt begå självmord, och att hon under sitt liv varit nära döden flera gånger. Dikten inleds med ”I have done it again”, vilket man senare förstår syftar på ett självmordsförsök. Sedan beskriver hon att hon till synes varit nära att dö i en olycka vid tio års ålder, för att sedan försöka begå självmord vid tjugo års ålder:

The first time it happened I was ten.
It was an accident.
The second time I meant
To last it out and not come back at all.

[…]

Dying
Is an art, like everything else.
I do it exceptionally well.

Diktsamlingen “Ariel” är verkligen ingen feel good-bok, skriven under de sista månaderna av en djupt deprimerad och självmordsbenägen människas liv. Den finns i tre versioner: den först utgivna versionen från 1965 (finns på antikvariat) som redigerats av ex-maken Ted Hughes, den senare utgivna originalversionen och numera även en svensk översättning som jag själv inte har läst. Den senare är baserad på Sylvia Plaths egen originalversion av diktsamlingen men innehåller även de dikter som lades till i de första utgåvorna 1965 och 1966. Översättningen är gjord av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.

Köp boken här

3. ”Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest” av Christian Dahlström

Poesi om psykisk ohälsa 4 diktsamlingar om psykisk sjukdom

Min diktsamling från 2021 med dikter om depression, ångest, schizofreni, självmordstankar och mycket annat. Många av dikterna handlar om mina egna upplevelser av depression, som den här (som f.ö. min vän psykiatrikern Pär Höglund använt för att beskriva depressioner på en föreläsning för läkarstudenter):

Depressionen är en dånande smärta
som vibrerar i ditt huvud
under dygnets alla timmar.

En luktfri, färglös
och meningslös plåga
som sakta äter upp dig
inifrån.
Som oavbrutet skaver
på ditt utmärglade psyke.

Ett tinnitus av hopplöshet
som du bär med dig
genom livet,
väl medveten om
att det bara är du
som hör
det förbannade pipet.

Jag skriver även om min ständigt närvarande ångest och hur den påverkar mig på ett väldigt påtagligt vis, inte bara när jag varit svårt sjuk utan även slängar av vardagsångest som gör det svårt att försörja mig:

De senaste dagarnas ångest
ger inte med sig.
Ifrågasätter min planering,
inkräktar i min kalender.

Möte med förlaget på fredag,
fixar jag det?
Jobb och möten prioriteras
efter ekonomisk vinning.

Jag prissätter ångesten.

En del av dikterna handlar om de märkliga fördomar och orealistiska tankar som jag upplever att många i samhället har på exempelvis depression:

Biverkningar av antidepressiva
är till exempel
minskad sexlust, muntorrhet
och huvudvärk.

Biverkningar av depression
är till exempel
att man hoppar framför tåg,
skär sönder sin egen kropp,
eller bara går runt
och tycker att livet
är helt jävla meningslöst.

Även rädslan för att ärva min mammas schizofreni förekommer i exempelvis den här dikten:

Någonstans i min arvsmassa
finns anlag för schizofreni.
Sovande terroristceller
bakom fiendens linje,
redo att lämna dvalan
och trasa sönder mitt liv
och alla mina relationer.
Närsomhelst kan de
göra mig till åtlöje
inför min familj
och mina vänner
och alla andra.

Finns att köpa här eller signerad direkt i min webbshop.

Publicerad den

Recension – ”Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” av Christian Rück

Recension – "Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?" av Christian Rück

En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.

Han är även en del av Dagens Nyheters expertpanel där han uttalar sig om psykisk ohälsa, och har dessutom medverkat två gånger i min podcast, dels i min granskning av boken Kimchi och kombucha och nu senast i uppföljningen på min dokumentär om Margit Norell.

Begrepp i skottlinjen

Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra tar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?

Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).

I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.

Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:

”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.


Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.

Den psykiska ohälsan ökar inte

Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.

Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.  

I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.

”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”

Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:

”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”

Elegant och gedigen

I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).

Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.

Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.

Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:

”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”

Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:

”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”

Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Antal sidor: 159
Utgivningsdatum: 2020-08-19
Förlag: Natur och Kultur
Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm
Vikt: 364 g
ISBN: 9789127826748

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Anhörig till psykisk ohälsa: 5 bästa tipsen för dig som lever med någon som är psykiskt sjuk

Anhöriga psykisk ohälsaAnhöriga till psykisk ohälsa av något slag känner sig ofta handfallna och otillräckliga. Jag har själv haft psykisk sjukdom och dessutom varit anhörig till psykisk ohälsa av olika slag, och vet hur svårt det kan vara. Här får du tips om hur du kan hjälpa till och vara ett stöd, mer tips och råd finns i mina böcker: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) och ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront).

Anhörigspecial i podden

Jag och läkaren Markus Takanen har spelat in två nya avsnitt av min podcast Sinnessjukt, som handlar om psykisk ohälsa. Anhöriga till psykisk ohälsa i olika former får där tips om vad man kan göra för att vara ett riktigt bra stöd för en vän, partner eller familjemedlem till exempel.

Vi har byggt den här anhörigspecialen främst kring tips från våra lyssnare. Jag har frågat lyssnarna på Twitter om vad de själva uppskattar hos sina anhöriga, samt vad de absolut inte uppskattar. Vi fick oerhört mycket tips om en rad olika diagnoser: depression, ångest, psykossjukdomar, PTSD, ätstörningar, adhd och bipolär sjukdom. Av alla lyssnartips har vi valt ut de bästa och diskuterar dem med varandra.

Utöver lyssnarinput berättar jag och Markus om våra egna erfarenheter av anhöriga till psykisk ohälsa i olika former. Markus jobbar främst med beroendeproblematik, men har även arbetat med andra former av psykisk sjukdom, och förklarar hur han som läkare kan se att vänner och andra kan vara ett fundamentalt stöd för den sjuke. Jag pratar lite kort om mina egna erfarenheter från min tid med ångest och depression, men försöker att inte bre ut mig för mycket, eftersom lyssnarnas tips är så himla bra.

Lyssna på avsnitt 1 här:

Lyssna på avsnitt 2 här:

De 5 viktigaste tipsen för anhöriga till psykisk ohälsa

Bland tipsen finns en röd tråd, som går igen i egentligen alla lyssnarnas råd.

1. Håll kontakten

Att hålla kontakten är ofta det mest grundläggande och viktigaste. Helt enkelt eftersom man inte sällan skäms mycket för sin psykiska ohälsa. Tabut kring de här diagnoserna är fortsatt starkt och många är rädda att deras vänner och anhöriga ska frysa ut dem. Genom att visa att du inte kommer göra det och att du inte tycker att dina anhörige ska skämmas, är en väldigt bra början.

2. Lyssna

Det många gör fel när någon berättar om sin psykiska ohälsa, är att man tror att man förväntas komma med insikter och smarta tips. Det är inte därför den sjuke berättar, utan främst bara för att få prata av sig. Har du insikter eller smarta tips (det har du sannolikt inte) så får du så klart gärna bjuda på dem, men underskatta inte hur mycket den sjuke redan vet om sin sjukdom. Att bara lyssna räcker nästan alltid.

3. Prata öppet

Att prata öppet om psykisk ohälsa i stort (och om du har den sjukes tillåtelse, även om hens sjukdom) fungerar avdramatiserande och signalerar att du inte tycker att psykisk ohälsa är någonting att skämmas för.

4. Läs på

Mitt eget favorittips, oerhört underskattat. Att läsa på gör dig inte bara bättre på att förstå sjukdomen och hur du kan hjälpa till, det har precis som föregående tips också ett oerhört signalvärde – ”det här är en sjukdom på riktigt och jag tar det på allvar”.

5. Hjälp till praktiskt

Det här gäller främst svårare psykisk sjukdom där den sjuke har problem att få ihop livet rent praktiskt. Påminn om läkartider, följ med på läkarbesök, passa barn när det behövs, hjälp till att städa, laga mat eller vad det än kan vara. För den som lider av till exempel en psykossjukdom eller en djup depression, kan det här vara helt livsnödväntigt.

Om du vill ha mer tips om hur du som anhörig till någon med psykisk ohälsa kan hjälpa till kan du läsa mer i mina bästsäljande böcker som bland annat rekommenderas av 1177 och ledande patientorganisationer och psykiatriforskare. ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) heter den första och handlar, som namnet antyder, främst om ångest och depression, samt ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront) som är min senaste bok där jag förutom världsledande experter intervjuar ett par olika kända svenskar som valt att berätta öppet om sin psykiska ohälsa (bland annat Therése Lindgren, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Linus Thörnblad).

Böckerna finns att köpa på länkarna ovan, men du kan också köpa dem signerade i min butik. Min första bok (”Panikångest och depression”) finns även med en handgjord exklusiv presentask, och är en perfekt gåva från en anhörig till någon som lider av ångest eller depression.

Publicerad den

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.

Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.

Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).

Suicidprevention i praktiken av Ullakarin Nyberg

Bygger på verklighetsbaserade fall

Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.

Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.

Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.

Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:

”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”

Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.

Ett facit för bemötande inom psykiatrin

Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).

Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.

”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”

Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.

Rekommenderas till nästan alla

Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.

Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Kalla mig galen: recensioner, omdömen och betyg om boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”

Kalla mig galen recension betyg omdöme om boken

En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.

Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:

– Betyg
– Omdömen
– Recensioner
– Sagt på Twitter


Betyg

Sajt Antal betyg Snittbetyg* (1-5)
Boktipset.se 5 4,6
Goodreads 4 4,0
Bokus 3 5,0
Jennies boklista 1 4,0
Dagens bok 1 4,0

* Betyg hämtade 2 mars 2018

Omdömen

Alex Schulman bok omdöme Kalla mig galen

 

”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman



Kalla mig galen Dagens Nyheter

”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter




”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren




Kalla mig galen recension Modern Psykologi

”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi




”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”

Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare


”Årets viktigaste bok”

Sofie Hallberg, Ångestpodden


”Fin bok full av klokskap. Skakande.”

Professor Martin Schalling


”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”

Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri


”Smärtsamt bra”

Anna Sundberg

 

Recensioner

 

Modern Psykologi

Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.”
Läs hela recensionen här

Dagens bok

Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10
Läs hela recensionen här

Jennies boklista

Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5
Läs hela recensionen här

Ludmillas blogg

Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.”
Läs hela recensionen här

Anna Sundberg

Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”

 

Twitter


Skrivet om boken på Twitter. I urval:

Maria Gustavsson

 

Abel Adu Hamdeh

 

Joffen Kleiven

 

Sofia Johansson

 

Tommy Widekärr

 

Frk. Berglind