Det finns många populärvetenskapliga böcker som helt eller delvis handlar om sömn, en del skrivna av svenska författare, en del översatta till svenska och förstås en hel uppsjö på engelska. När jag och psykiatrikern Markus Takanen skulle spela in en sömnspecial till min podcast Sinnessjukt ville jag förkovra mig lite för att kunna ställa initierade frågor.
Ingen av de populärvetenskapliga böckerna lockade dock, antingen var de skrivna av (som jag tycker) oseriösa författare som Michael Mosley, eller så verkade författaren legit men anslaget för säljigt och förenklat. Markus hade dock ett tips på en ny bok som han tyckte var seriös, nämligen ”Sömn vid hälsa och ohälsa” som Studentlitteratur gav ut 2023. Det är en antologi som är tänkt som lärobok för vårdpersonal, främst sjuksköterskor.
Redaktörer för boken är Pernilla Garmy, Linda Gellerstedt, Amanda Hellström, Annika Norell och Christina Sandlund. De är alla kliniker och sömnforskare, likt resten av bokens författare (där de flesta arbetar som sjuksköterskor, medan ett par är läkare eller psykologer): Charlotte Angelhoff, Birgitta Bondenius, Jan-Erik Broman, Katarina Danielsson, Rhiannon Djupdalen, Patricia Granzin, Arja Höglund, Siri Jakobsson Störe, Markus Jansson-Fröjmark, Anna Kjellsdotter, Frida Rångtell, Romana Stehlik, Jenny Theorell-Haglöw, Maria Tillfors, Martin Ulander, Jan Ulfberg, Pontus Wasling och Sofia Zwedberg.
Boken är uppdelad i fem delar (”Sömn – så funkar det”, ”Sömn genom livet”, ”Sömnstörningar”, ”Sömn i samband med sjukdom” och ”Att främja sömn och återhämtning under utmanande förutsättningar”) och totalt 20 kapitel. Uppdelningen i de olika delarna känns inte alltid helt naturlig, men så är det i regel med antologier och det är inget större problem. För vårt syfte i podden var främst del fyra intressant, där de har ett längre kapitel om sömn och psykiatriska tillstånd såsom bipolär sjukdom, depression, ångest, NPF (adhd/autism) och så vidare.
Välskrivet men lite torftigt
De olika författarna bidrar med texter inom sina respektive expertisområden. En del är experter på särskilda sömndiagnoser, andra skriver om sömnproblem kopplade till olika åldrar eller specifika livsförhållanden såsom skift-/nattarbete eller sömnproblem som uppstår som en konsekvens av andra sjukdomar. Boken är som sagt främst tänkt som lärobok för sjuksköterskor och annan vårdpersonal, och som sådan vill författarna täcka in det mesta, vilket gör att boken (på gott och ont) mer får karaktären av en uppslagsbok.
Bokens syfte gör även att den innehåller en hel del om omvårdnad, vilket förstås skiljer den från en populärvetenskaplig bok. Det gör den också rätt lång (366 sidor) men omvårdnadsaspekterna är i regel tydligt avskilda och kan därför lätt hoppas över om man inte är intresserad. Två andra saker som skiljer boken från en populärvetenskaplig bok är språket och priset. Språket är ibland formellt och lite högtravande på det typiskt akademiska viset, och boken kostar i skrivande stund 509 kronor på Bokus, vilket förstås är saftigt men rätt normalt för studentlitteratur.
Som lekman uppfattar jag boken som väldigt välgjord, och inte alls tillspetsad eller säljig. Det är en stor fördel som jag tycker väger upp både det ibland onödigt krångliga språket och det höga priset (jag själv fick dock ett recensionsex, så det är ju lätt för mig att säga). Registret saknar en del nyckelord, vilket gör boken svårare att söka information i, men även det är en petitess.
Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om sömn. Trots att den främst är avsedd som lärobok för blivande sjuksköterskor tror jag att den är att föredra även för patienter på jakt efter väl underbyggd information. Om man vill ha ett populärvetenskapligt alternativ kan man testa ”En perfekt natt: varför du sover och hur du gör det bättre” av Björn Hedensjö, som dock har över tio år på nacken.
Lotta Borg Skoglund är överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet, där hon forskar om neuropsykiatri. Hon är även en flitig debattör som ofta syns i media och på olika psykiatrikonferenser, inte minst pratar hon om adhd, vilket också är det hon främst forskar om.
”Åren går – ADHD består” är Lottas femte och senaste bok, mest känd av hennes tidigare utgivning är troligen ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna” från 2020. Den är precis som den här boken inriktad på en specifik grupp inom adhd-fältet som inte verkar uppmärksammas så mycket. Lotta skriver att adhd främst förknippas med unga pojkar, och att hon därför vill lyfta fram dels flickor och kvinnor med adhd (som i fallet ”ADHD – från duktig flicka till utbränd kvinna”) och dels äldre personer med adhd.
Den här boken handlar om de senare och redan tidigt i boken understryker författaren att det inte finns så mycket forskning om adhd hos äldre. Den forskning som trots allt finns redovisas i boken, som i övrigt främst består av hennes kliniska erfarenheter och vittnesmål från några av hennes äldre adhd-patienter.
Det är inte helt oproblematiskt att skriva en populärvetenskaplig bok om någonting där det ännu inte finns särskilt mycket forskning. Ens egna kliniska erfarenheter kan lätt färgas av felaktiga uppfattningar (eng. bias) som exempelvis konfirmationsbias (att man oftare lägger märke till sådant som bekräftar ens egen världsuppfattning) eller att de patienter man träffar inte är representativa för patientgruppen man försöker beskriva.
Lotta är själv forskare så detta är säkert någonting hon själv har övervägt innan hon började skriva boken. Uppenbarligen landade hon i att det ändå var angeläget att skriva en bok för att hjälpa den här patientgruppen, och när jag läser boken blir jag övertygad om att hon har rätt i det. Genom att hela tiden poängtera vad som ”bara” är klinisk erfarenhet, och hur starkt eller svagt forskningsstödet är när det faktiskt finns studier, ger hon läsaren en ärlig bild av det otillfredsställande kunskapsläget. Många andra populärvetenskapliga författare hade gjort det lättare för sig och renodlat budskapet för att underlätta bokförsäljningen.
Patientberättelser största styrkan
Boken är uppbyggd på ett rätt traditionellt vis i den här genren. Den inleds med en lätt faktadel i början, som innehåller olika definitioner och diagnoskriterier, vi får även veta lite om vad forskningen om adhd i allmänhet har slagit fast, vad av detta som också har beforskats för den äldre patientgrupp som boken riktar sig till, vad man forskar på just nu och vad det kan betyda för framtiden.
Sedan beskriver Lotta hur adhd skiljer sig åt hos män och kvinnor, levnadsvanors betydelse, vilken samsjuklighet som är vanlig vid adhd och sedan ett kapitel om relationer och åldrande, vilket är ett centralt tema för många av Lottas patienter (många har exempelvis brustit i föräldraskapet som en konsekvens av sin diagnos och försöker reparera relationen till sina barn).
Kapitel 8 är sedan bokens i särklass längsta kapitel och handlar om vad man kan göra för att komma tillrätta med sin adhd, med särskilt fokus förstås på de problem som äldre personer med adhd ofta lever med. Det är precis som alla andra kapitel fint inramat av de patientberättelser som jag tycker är bokens största styrka, och som jag gissar kommer ge många läsare råd och förtröstan.
Bokens enda större brist var att det var något fler språkliga fel än vad jag är van vid i Natur och Kulturs utgivning, som annars brukar (brukade?) vara bäst i klassen i det avseendet. Som författare själv tycker jag främst det är redaktörens fel, eftersom man som författare tröskat igenom texten så många gånger att det till sist blir närmast omöjligt att upptäcka fel som ett par färska ögon lättare kan se. Förutom små korrfel tycker jag exempelvis att en del meningar är onödigt krångliga, eller onödigt långa. Här är ett exempel på det senare:
”Samsjukligheten mellan adhd och autism är vanligare än vad vi tidigare trott även hos vuxna och äldre som kan beskriva att deras utmaningar i sociala sammanhang snarare handlar om att de a) har så svårt att reglera sina känslor och därför hamnar i konflikter, b) är impulsiva och säger saker som uppfattas opassande eller sårande av andra eller c) på grund av ouppmärksamhet och svårigheter att filtrera yttre intryck missar viktig information i sociala sammanhang eller helt enkelt blir alldeles för trötta av sociala situationer och behöver välja bort dem för att orka med resten av livet.”
Totalt sett är språkfelen förmodligen något som de flesta inte alls reflekterar över, även om jag tänker att långa meningar borde missgynna just personer med koncentrationsbesvär.
Sammanfattningsvis tycker jag att det här är en utmärkt bok som jag tror kommer göra stor skillnad för målgruppen. Lotta Borg Skoglund kombinerar vetenskaplig skärpa med empatisk förmåga på det sätt som jag själv älskar när jag läser den här typen av böcker.
Språk: Svenska Antal sidor: 206 Förlag: Natur och Kultur Läromedel ISBN: 9789127179998
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Craig J. Bryan är en amerikansk suicidforskare som är professor på Ohio State University. Han har tilldelats flera utmärkelser för sin forskning och har skrivit flera böcker om suicidprevention, varav ”Rethinking suicide: Why prevention fails, and how we can do better” från 2021 är den senaste.
Jag själv läste den inför en panel om självmord jag skulle delta i under Almedalsveckan i somras, och gillade den så mycket att jag hörde av mig till Craig för en intervju. Den intervjun publiceras snart i min podcast Sinnessjukt.
Ifrågasätter konsensus
Bryan berättar i början av boken om hur han tog värvning under Irak-kriget, för att arbeta som psykolog inom det amerikanska flygvapnet, först i Texas och sedan i sex månader på en amerikansk militärbas i Irak. Han hade länge varit särskilt intresserad av suicidfrågor och under sin tid i Irak stötte han på en marinsoldat som försökt begå självmord, trots att han inte hade några tidigare psykiska problem.
Efter det fallet började han notera samma mönster hos somliga andra patienter som genomfört självmordsförsök – inte ens med mycket god vilja kunde han påstå att de led av någon psykisk störning, de hade helt enkelt fattat ett impulsivt beslut under en avgränsad period av stark känslomässig påfrestning. Han beskriver hur det fick honom att ifrågasätta en av sanningarna inom självmordsprevention, nämligen att 90 % av alla som försöker begå självmord lider av psykisk sjukdom.
Enligt Bryan har den tesen dåligt stöd i forskningen, han menar att en mer rättvisande uppskattning av förekomsten ligger någonstans kring knappt 50 %. Dessutom tycker han att det är fel att utgå från att det alltid är den psykiska sjukdomen som är orsaken till självmordsförsöket (även om det antagligen är det hos en del). Felaktiga grundantaganden kan göra det svårare för vården och samhället att undvika att folk dör i självmord, enligt författaren.
Otillförlitliga varningssignaler
En annan av de traditionella uppfattningarna om självmord som Bryan nagelfar i boken, är den om att självmord alltid föregås av varningssignaler som anhöriga kan uppfatta. Han skriver bland annat:
“For many, however, a loved one’s death by suicide is an unexpected event that occurs with little to no apparent forewarning, seemingly out of the blue. The unexpected nature of many suicide deaths stands in sharp contrast to the suicide prevention community’s assertion that suicidal behaviors are preceded by warning signs or indicators that signal the behavior’s emergence. Recognizing these warning signs, the logic goes, is a critical first step for preventing suicide. Of course, warning signs are useful only to the extent that they can be reliably recognized. Because of this, ‘raising awareness’ about suicide and its warning signs has become a cornerstone of suicide prevention efforts and is a common feature of most public calls to action.”
Bryan beskriver självmord istället som ett ”wicked problem”, som är kolossalt komplicerat och inte har någon egentlig lösning. Många olika vägar kan bära till ett självmordsförsök och genom att inse detta kan man utforma strategier som fångar den komplexiteten och gör oss bättre på att undvika självmord.
Bryan erbjuder själv många tänkbara vägar mot en mer effektiv suicidprevention. Inte minst poängterar han att det redan finns flera psykoterapier som visat sig minska självmordstankar och självmordsförsök, men att dessa används alldeles för sällan. Han menar också att självmordsskattningsverktyg bör utvecklas för att bli mer träffsäkra, och visar även varför dagens metoder har stora brister.
Bland det mest hoppingivande i boken är det som handlar om ”means restrictions”, att begränsa tillgången till dödliga självmordsmetoder. Bryan visar ett stort antal lyckade försök att minska självmorden genom att exempelvis sätta upp skyddsstängsel på broar, göra om läkemedelsförpackningar, ta bort särskilt giftiga bekämpningsmedel, och så vidare. Bryan menar att man bör fokusera mer på sådana miljöaspekter, såsom man gjort i det lyckade arbetet med att minska trafikdödligheten i både USA och i andra delar av världen:
”Suicide prevention has historically taken a very different approach. Instead of seeking to change environmental and contextual hazards that contribute to suicide, our efforts have by and large focused on methods designed to change the individual.”
Den här boken är ingen tegelsten utan knappt tvåhundra sidor, plus referenser. Den finns ännu bara på engelska men är välskriven och i stora delar rätt lättläst (förutom möjligen en del i mitten, som handlar om en rätt avancerad modell för att beskriva självmordsbenägenhet). Jag rekommenderar alla som är intresserade av suicidprevention eller psykologi i största allmänhet att läsa den här boken.
Språk: Engelska Antal sidor: 248 Förlag: Oxford University publishing ISBN: 9780190050634
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
I boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” har tre experter samlat det viktigaste alla behöver veta om schizofreni. En väldigt lättillgänglig översikt med den senaste och viktigaste kunskapen, samt inblickar i de sjukas liv.
Boken ”Schizofreni – Livet med en psykossjukdom” är skriven av Sten Friberg, Åsa Konradsson Geuken och Ylwa Wächter. Sten och Ylva är psykiatriker, Åsa är schizofreniforskare och docent i farmakologi. Åsas äldre bror, konstnären Mats Konradsson, lever med schizofreni sedan decennier och hans tavlor illustrerar boken.
Alla som har en anhörig med schizofreni (mig själv inkluderat) känner till sjukdomens allvar och hur den lätt trasar sönder ett liv. Man är också medveten om att vetenskapen än så länge inte har lyckats fastställa vad som orsakar sjukdomen, även om vissa riskfaktorer som droganvändning spelar in (mer om det i min intervju med beroendeexperten Joar Guterstam). På behandlingssidan är det alltjämt tunt, men boken ger exempel på de framsteg som ändå har gjorts.
Det handlar exempelvis om den tredje generationens antipsykotiska mediciner, men även psykosociala insatser som NECT-modellen för minskad stigmatisering, och IPS-modellen för att få ut de drabbade i arbetslivet. För en del som lever med schizofreni är livet numera rätt alldagligt och välfungerande, vilket är väldigt goda nyheter.
Å andra sidan finns förstås exempel på motsatsen. Som patienten Eva:
”Varje morgon när jag vaknar så undrar jag när jag kommer att bli frisk igen. När jag slipper den här sjukdomen som förstör mitt liv.”
En bra bok om schizofreni för alla
Författarna anger inte vem som är bokens målgrupp, vilket annars är vanligt i sådana här böcker. Jag misstänker att tanken är att rikta sig till patienter och anhöriga, men även vård- och omsorgspersonal (förlaget är Gothia kompetens).
Språket är nämligen lättbegripligt på ett föredömligt vis om man vänder sig till personer med en sjukdom där kognitiva besvär är vanliga. Jag tror inte att det är en slump. Samtidigt är det tydligt att man velat fokusera på en blandning av etablerad kunskap, forskningsrön och brukarperspektiv. På så vis ger man en helhetsbild som passar anhöriga och vård- och omsorgspersonal, som behöver få både en vetenskapsöverblick och förståelse för den drabbades vardag. Mixen kan förstås passa även patienter, där skamkänslor antagligen kan lindras av kunskap om sjukdomen och inblick i hur andra uppfattar den. Känslan av ensamhet, att man är en särskilt misslyckad individ, kan vara förödande.
Bokens upplägg är typiskt för genren: en bra men lättläst kunskapsöversikt om schizofreni och andra psykossjukdomar, en sammanfattning av behandlingsläget, ett par kapitel om mer praktiska frågor som anhörigas roll och olika psykosociala insatser, och sedan ett avslutande kapitel om den senaste forskningen. Alla kapitel innehåller patienters och anhörigas berättelser på det aktuella temat – skildringar som likt sjukdomen växlar mellan hopp och förtvivlan.
Det bästa med boken är den trovärdiga beskrivningen av livet med schizofreni, inte minst för- och nackdelar med mediciner och de etiska ställningstaganden som läkare ställs inför vid tvångsvård. Genom att beskriva det på ett ödmjukt sätt underlättar man antagligen för de drabbade – som ofta känner sig förföljda av myndigheter och auktoriteter, exempelvis psykiatriker som författarna själva – att förstå och kanske acceptera de integritetskränkande beslut som deras behandlare ibland tvingas ta.
Det sämsta med boken, förutom några mindre språkliga missar som hade kunnat undvikas, är priset (426 kronor på Bokus i skrivande stund). Det känns saftigt, särskilt om tanken varit att utöver vård- och omsorgspersonal rikta sig till patienter och deras anhöriga. Priset får mig att tro att den kommer säljas som kurslitteratur för exempelvis socionomer och andra, men en tråkig konsekvens är givetvis att det blir svårt för patienter att ha råd. Därför är det tur att vi har bibliotek, där hela 92 bibliotek redan tagit in boken enligt KB:s databas Libris.
Sammanfattningsvis är det här en utmärkt bok om schizofreni, perfekt att sätta i handen på både den som drabbats och dennes anhöriga, eller personal inom boendestöd, socialtjänst och andra yrkeskategorier som arbetar med schizofrenisjuka.
Språk: svenska Antal sidor: 188 Utgivningsdatum: 2021-05-06 Förlag: Gothia Kompetens AB ISBN: 9789177412243
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.
Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.
På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:
”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”
Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.
Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.
Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt – som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande – men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.
Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.
Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:
”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.
Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”
Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:
”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”
Språk: Svenska Antal sidor: 300 Utgivningsdatum: 2022-04-20 Förlag: Volante ISBN: 9789179651916
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Opioidkrisen i USA tog fart i mitten av 90-talet då försäljningen av smärtstillande medel som morfinderivatet OxyContin tog fart. OxyContin lanserades 1996 av läkemedelsbolaget Purdue Pharma och marknadsfördes hårt i USA, där försäljningen gick från 48 miljoner dollar första året, till 1 miljard dollar så snart som år 2000[1].
I boken ”Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America”, som även blivit en dramaserie på Disney+, beskriver journalisten Beth Macy den alltjämt pågående opioidepidemin i USA. Som lokaljournalist på Roanoke Times i Virginia har hon följt utvecklingen på nära håll under de senaste decennierna.
Till skillnad från många andra droger spreds opioiderna till en början nämligen främst på landsbygden, innan de letade sig in i städerna och dess förorter. Crackepidemin på 80-talet hade exempelvis grott först i storstäderna, där New York drabbades hårt. Hur det gick till har bland annat har beskrivits i Jay-Z:s utmärkta bok ”Decoded”, där rapparen beskriver sina låttexter, som ju inte sällan består av berättelser om hans egen karriär som cracklangare i Brooklyn.
Opioidkrisen fick enligt Macy först fäste i Appalachia-regionen i USA och rostbältet i midwest, med sina nedlagda gruv- och bruksorter där arbetslösa gruvarbetare med värkande kroppar och förslitningsskador förskrevs OxyContin. Tillverkaren Purdue Pharma, ett läkemedelsföretag som ägs av Sackler-familjen, hävdade att bara runt en procent av patienterna riskerade att bli beroende, vilket var gravt missvisande. Likt tobakslobbyn insåg branschen riskerna tidigt, men fortsatte att mörka och klamrade sig fast vid den optimistiska och felaktiga uppskattningen.
Försäljningen av läkemedel i USA fick en skjuts av att lagarna för tv-reklam blev mer liberala 1995, samt att man kunde ge läkare olika mutor för att de skulle förskriva ens eget läkemedel. Under den här perioden fanns även ett stort fokus på smärtlindring inom vårdsektorn, där smärta kallades ”the fifth vital sign”. Man menade att patienters smärta inte togs på allvar och därför förblev obehandlad, trots att det fanns effektiva läkemedel.
Macy argumenterar för att det här troligen var sant för patienter med väldigt svår smärta – människor med dödlig cancer och annan smärtfylld sjukdom i livets slutskede exempelvis – men att kraftfulla smärtstillande medel plötsligt skrevs ut till höger och vänster, för allt mindre allvarliga tillstånd. Det här skapade både många nya användare och en svällande svart marknad, eftersom det den slappa förskrivningen gjorde det lättare att simulera sig till läkemedel för att sedan sälja tabletterna vidare.
Förutom att missbruket av lagliga – om än beroendeframkallande och ofta dödliga – läkemedel som OxyContin, uppstod nu en grogrund också för annat missbruk. Även ett par veckors bruk ax OxyContin och andra liknande läkemedel gav nämligen kraftiga utsättningssymtom, så kallad dopesickness (därav bokens titel). Symtomen pareras inte sällan med andra droger, som heroin och fentanyl från gatan.
Vid sidan av läkemedlets oerhört beroendeframkallande egenskaper, beskriver Macy hur de ekonomiska incitamenten för langarna är så starka att det knappast går att ersätta med någonting annat. Vi får bland annat möta en langare som efter en fängelsedom hade stora svårigheter att skaffa jobb, och inte heller tilläts hyra en lokal för att starta en egen restaurang. Som langare kunde han tjäna pengar han annars bara kunde drömma om.
Även för läkemedelsbolagens säljare och läkarna fanns det ekonomiska fördelar. I Dopesick beskriver Beth Macy hur läkemedelsbolagens säljorganisationer drevs av en stark bonuskultur där påhittigheten var stor, och de mer eller mindre uttalade mutor till förskrivande läkare gick överstyr. Förutom brandade klockor, pennor och solhattar, fick läkarna mat levererad, sina bilar upptankade och flygbiljetter till lyxiga gratiskonferenser i Florida, mot att de lyssnade på gospeln om de nya långverkande smärtstillande mirakelmedicinerna.
Dopesick finns än så länge bara på engelska, vilket förstås är lite synd. Även en van läsare har ibland svårt att hänga med i svängarna, där man förutom alla namn i boken måste hålla reda på en del fackuttryck som kanske hade varit överkomliga på svenska, men som på engelska gör det svårt att hålla fokus. Kapitlen känns ibland lite väl långa och fullproppade med flera parallella berättelser, ofta om olika föräldrar (främst mammor) och deras hjärtskärande historier om barnens väg in i det sorgesamma eländet som opioidmissbruket innebär.
Med det sagt är detta en fantastisk bok om en av vår tids kanske mest underskattade tragedier. Macy skriver på ett initierat och engagerat vis med genomarbetad research och en fyllig historisk tillbakablick, som växlas med gripande detaljer ur verkliga fall, vilka vävs in på ett elegant vis utan att skriva läsaren på näsan. Kombinationen av sakkunskap, experter och personliga berättelser gör att budskapet blir tydligt och effektfullt.
Antal sidor: 416 Utgivningsdatum: 2018-08-09 Förlag: Apollo ISBN: 9781788549370
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Poesi om psykisk ohälsa kan vara välgörande och avdramatiserande. När man läser dikter om psykisk ohälsa kan det exempelvis få en att känna sig mindre ensam i sin psykiska sjukdom, eller att förstå en anhörig bättre.
Eftersom jag själv nyligen har gett ut en diktsamling om psykisk sjukdom tänkte jag tipsa om den och två andra poesiböcker om psykisk ohälsa som jag gillar väldigt mycket. Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus. Köper du böckerna via köplänkarna får jag ett par kronor av köpesumman.
1. ”Väggen” av Pia Dellson
Den här diktsamlingen av psykiatrikern och cancerläkaren Pia Dellson handlar om Pias egen väg tillbaka från utmattningssyndrom. Dikterna är korta, kärnfulla och tydliga, inte alls så mångtydiga och svårtolkade som dikter ibland kan vara:
Jag säckar ihop mellan varje patient. En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter den andra med allt mindre marginal tills kraschen tycks allt mer oundviklig.
Läs gärna hela min recension av Väggen, och lyssna på min intervju med Pia i min podcast Sinnessjukt.
Diktsamlingen Ariel gavs ut första gången 1965, två år efter Sylvia Plaths självmord, och innehåller hennes kanske mest kända dikter. Plaths framgångar som författare och poet var nämligen som störst efter hennes död. Hon vann exempelvis Pulitzer-priset postum 1982.
I ”Ariel” finns bland annat den berömda dikten ”Daddy”, där Plath beskriver sitt ambivalenta förhållande till pappan Otto. Dikten har också tolkats som en dikt om patriarkala strukturer. Hon tycks insinuera att pappan varit nazist och en hemsk person, men skriver samtidigt att hon försökt begå självmord för att återförenas med honom:
I was ten when they buried you. At twenty I tried to die And get back, back, back to you. I thought even the bones would do
Förutom ilskan känner man Plaths desperation och förvirring i hennes dikter. Man märker att hon varit psykiskt sjuk länge och vårdats på mentalsjukhus, inte minst eftersom hon använder psykiatriska termer. I dikten “Lesbos” skriver hon om sin dotter som en ”schizofren”, även om det antagligen snarare är i överförd bemärkelse. Den skrevs 18:e oktober 1962, mindre än fyra månader innan Plath begick självmord 11 februari 1963 – djupt deprimerad i sviterna av bland annat det då nyligen kraschade äktenskapet med poeten Ted Hughes.
Hon skriver flera gånger om sina självmordsförsök och självmordstankar, som här i dikten ”Ariel”:
And I
Am the arrow
The dew that flies Suicidal, at one with the drive Into the red
Eye, the cauldron of morning
Även i ”Lady Lazarus” beskriver hon hur hon återigen försökt begå självmord, och att hon under sitt liv varit nära döden flera gånger. Dikten inleds med ”I have done it again”, vilket man senare förstår syftar på ett självmordsförsök. Sedan beskriver hon att hon till synes varit nära att dö i en olycka vid tio års ålder, för att sedan försöka begå självmord vid tjugo års ålder:
The first time it happened I was ten. It was an accident. The second time I meant To last it out and not come back at all.
[…]
Dying Is an art, like everything else. I do it exceptionally well.
Diktsamlingen “Ariel” är verkligen ingen feel good-bok, skriven under de sista månaderna av en djupt deprimerad och självmordsbenägen människas liv. Den finns i tre versioner: den först utgivna versionen från 1965 (finns på antikvariat) som redigerats av ex-maken Ted Hughes, den senare utgivna originalversionen och numera även en svensk översättning som jag själv inte har läst. Den senare är baserad på Sylvia Plaths egen originalversion av diktsamlingen men innehåller även de dikter som lades till i de första utgåvorna 1965 och 1966. Översättningen är gjord av Jonas Ellerström och Jenny Tunedal.
3. ”Ångestens mamma: dikter om psykisk sjukdom och vardagsångest” av Christian Dahlström
Min diktsamling från 2021 med dikter om depression, ångest, schizofreni, självmordstankar och mycket annat. Många av dikterna handlar om mina egna upplevelser av depression, som den här (som f.ö. min vän psykiatrikern Pär Höglund använt för att beskriva depressioner på en föreläsning för läkarstudenter):
Depressionen är en dånande smärta som vibrerar i ditt huvud under dygnets alla timmar.
En luktfri, färglös och meningslös plåga som sakta äter upp dig inifrån. Som oavbrutet skaver på ditt utmärglade psyke.
Ett tinnitus av hopplöshet som du bär med dig genom livet, väl medveten om att det bara är du som hör det förbannade pipet.
Jag skriver även om min ständigt närvarande ångest och hur den påverkar mig på ett väldigt påtagligt vis, inte bara när jag varit svårt sjuk utan även slängar av vardagsångest som gör det svårt att försörja mig:
De senaste dagarnas ångest ger inte med sig. Ifrågasätter min planering, inkräktar i min kalender.
Möte med förlaget på fredag, fixar jag det? Jobb och möten prioriteras efter ekonomisk vinning.
Jag prissätter ångesten.
En del av dikterna handlar om de märkliga fördomar och orealistiska tankar som jag upplever att många i samhället har på exempelvis depression:
Biverkningar av antidepressiva är till exempel minskad sexlust, muntorrhet och huvudvärk.
Biverkningar av depression är till exempel att man hoppar framför tåg, skär sönder sin egen kropp, eller bara går runt och tycker att livet är helt jävla meningslöst.
Även rädslan för att ärva min mammas schizofreni förekommer i exempelvis den här dikten:
Någonstans i min arvsmassa finns anlag för schizofreni. Sovande terroristceller bakom fiendens linje, redo att lämna dvalan och trasa sönder mitt liv och alla mina relationer. Närsomhelst kan de göra mig till åtlöje inför min familj och mina vänner och alla andra.
Finns att köpa här eller signerad direkt i min webbshop.
En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.
Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bratar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?
Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).
I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.
Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:
”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.”
Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.
Den psykiska ohälsan ökar inte
Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.
Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.
I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.
”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”
Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Elegant och gedigen
I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).
Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.
Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.
Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:
”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”
Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:
”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”
Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.
Antal sidor: 159 Utgivningsdatum: 2020-08-19 Förlag: Natur och Kultur Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm Vikt: 364 g ISBN: 9789127826748
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Jag och läkaren Markus Takanen har spelat in två nya avsnitt av min podcast Sinnessjukt, som handlar om psykisk ohälsa. Anhöriga till psykisk ohälsa i olika former får där tips om vad man kan göra för att vara ett riktigt bra stöd för en vän, partner eller familjemedlem till exempel.
Vi har byggt den här anhörigspecialen främst kring tips från våra lyssnare. Jag har frågat lyssnarna på Twitter om vad de själva uppskattar hos sina anhöriga, samt vad de absolut inte uppskattar. Vi fick oerhört mycket tips om en rad olika diagnoser: depression, ångest, psykossjukdomar, PTSD, ätstörningar, adhd och bipolär sjukdom. Av alla lyssnartips har vi valt ut de bästa och diskuterar dem med varandra.
Utöver lyssnarinput berättar jag och Markus om våra egna erfarenheter av anhöriga till psykisk ohälsa i olika former. Markus jobbar främst med beroendeproblematik, men har även arbetat med andra former av psykisk sjukdom, och förklarar hur han som läkare kan se att vänner och andra kan vara ett fundamentalt stöd för den sjuke. Jag pratar lite kort om mina egna erfarenheter från min tid med ångest och depression, men försöker att inte bre ut mig för mycket, eftersom lyssnarnas tips är så himla bra.
Lyssna på avsnitt 1 här:
Lyssna på avsnitt 2 här:
De 5 viktigaste tipsen för anhöriga till psykisk ohälsa
Bland tipsen finns en röd tråd, som går igen i egentligen alla lyssnarnas råd.
1. Håll kontakten
Att hålla kontakten är ofta det mest grundläggande och viktigaste. Helt enkelt eftersom man inte sällan skäms mycket för sin psykiska ohälsa. Tabut kring de här diagnoserna är fortsatt starkt och många är rädda att deras vänner och anhöriga ska frysa ut dem. Genom att visa att du inte kommer göra det och att du inte tycker att dina anhörige ska skämmas, är en väldigt bra början.
2. Lyssna
Det många gör fel när någon berättar om sin psykiska ohälsa, är att man tror att man förväntas komma med insikter och smarta tips. Det är inte därför den sjuke berättar, utan främst bara för att få prata av sig. Har du insikter eller smarta tips (det har du sannolikt inte) så får du så klart gärna bjuda på dem, men underskatta inte hur mycket den sjuke redan vet om sin sjukdom. Att bara lyssna räcker nästan alltid.
3. Prata öppet
Att prata öppet om psykisk ohälsa i stort (och om du har den sjukes tillåtelse, även om hens sjukdom) fungerar avdramatiserande och signalerar att du inte tycker att psykisk ohälsa är någonting att skämmas för.
4. Läs på
Mitt eget favorittips, oerhört underskattat. Att läsa på gör dig inte bara bättre på att förstå sjukdomen och hur du kan hjälpa till, det har precis som föregående tips också ett oerhört signalvärde – ”det här är en sjukdom på riktigt och jag tar det på allvar”.
5. Hjälp till praktiskt
Det här gäller främst svårare psykisk sjukdom där den sjuke har problem att få ihop livet rent praktiskt. Påminn om läkartider, följ med på läkarbesök, passa barn när det behövs, hjälp till att städa, laga mat eller vad det än kan vara. För den som lider av till exempel en psykossjukdom eller en djup depression, kan det här vara helt livsnödväntigt.
Om du vill ha mer tips om hur du som anhörig till någon med psykisk ohälsa kan hjälpa till kan du läsa mer i mina bästsäljande böcker som bland annat rekommenderas av 1177 och ledande patientorganisationer och psykiatriforskare. ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” (Natur och Kultur) heter den första och handlar, som namnet antyder, främst om ångest och depression, samt ”Kalla mig galen: berättelser från psyksverige” (Ordfront) som är min senaste bok där jag förutom världsledande experter intervjuar ett par olika kända svenskar som valt att berätta öppet om sin psykiska ohälsa (bland annat Therése Lindgren, Kristoffer Triumf, Cissi Wallin och Linus Thörnblad).
Böckerna finns att köpa på länkarna ovan, men du kan också köpa dem signerade i min butik. Min första bok (”Panikångest och depression”) finns även med en handgjord exklusiv presentask, och är en perfekt gåva från en anhörig till någon som lider av ångest eller depression.
Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.
Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.
Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).
Bygger på verklighetsbaserade fall
Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.
Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.
Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.
Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:
”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”
Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.
Ett facit för bemötande inom psykiatrin
Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).
Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.
”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”
Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.
Rekommenderas till nästan alla
Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.
Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt