Publicerad den

Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Bemötande inom psykiatrin har fått ett facit – Recension av Ullakarin Nybergs ”Suicidprevention i praktiken”

Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.

Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.

Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).

Suicidprevention i praktiken av Ullakarin Nyberg

Bygger på verklighetsbaserade fall

Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.

Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.

Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.

Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:

”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”

Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.

Ett facit för bemötande inom psykiatrin

Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).

Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.

”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”

Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.

Rekommenderas till nästan alla

Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.

Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.

Betyg: 5 av 5

Finns att köpa här

Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om psykakuten: fakta om psykakuten och varför den fungerar så dåligt

I de senaste två avsnitten av Sinnessjukt har vi pratat om psykakuten. En podcast om psykakuten kändes angelägen eftersom det är ett ämne man inte pratar så mycket om. Det visade sig tyvärr att psykakuterna i Sverige lämnar en hel del i övrigt att önska.

Psykakuten: kontrollen och insynen är obefintlig

I den första delen av den här psykakuten-specialen pratade jag och läkaren och forskaren Pär Höglund (som själv arbetar på länsakuten i Stockholm då och då) bland annat om den helt obefintliga insynen i psykakuternas verksamhet. Inför avsnittet hade Pär faktiskt frågat sjukhusledningen om han fick visa mig lokalerna på länsakuten. Att vi frågade var mer en formalitet trodde vi, eftersom vi var övertygade om att han skulle få visa akuten för mig. Vi fick dock avslag, vilket var oerhört märkligt och som vi pratar mer om i podden.

Där pratar vi också om den i stort sett obefintliga kontrollen av psykakuter i Sverige. IVO, som är sjukvårdens tillsynsmyndighet, gjorde enligt uppgifter till podden inför inspelningen endast två (2) besök på psykakuter under hela förra året. Det kan jämföras med det norska systemet där samtliga psykakuter får besök av IVO:s motsvarighet varje månad! Lyssna på del 1 här:

Tips: psykakuten och hur man bör förbereda sig

Idag släpptes även del två av den här specialen. I det avsnittet pratar vi bland annat om hur man som patient kan förbereda sig för ett besök på psykakuten. Pär Höglund ger lite bakom kulisserna-tips som kan vara väldigt nyttiga att känna till när man mår så pass dåligt att man behöver akut psykiatrisk vård.

Vi pratar även om det väldigt viktiga, men svåra, momentet som är så centralt på just psykakuten: suicidriskbedömningen. Hur går man tillväga för att försöka avgöra om en patient är självmordsbenägen eller inte? Pär berättar om problemet med att det inte finns något tillräckligt tillförlitligt bedömningsverktyg, utan att mycket kokar ner till läkarens egen skicklighet och kliniska erfarenhet.

Jag frågade också Pär om ett fenomen jag har hört om från flera tjejer som sökt till psykakuten, nämligen att de uppfattar att läkarna inte tar dem på lika stort allvar om man är välvårdad och fräsch när man kommer in. Lyssna på del 2 här:

Hoppas verkligen att ni gillar den här podden om psykakuten och det arbete vi lägger ner för att kunna göra detta. Sätt gärna ett betyg på iTunes om du gillar podden, det betyder väldigt mycket för oss. Trevlig lyssning!

Publicerad den

Andra delen av intervjun med Marie Niljung

Nu på morgonen publicerade jag andra delen av intervju med Marie Niljung som jag gjorde till podden i förra veckan. Hon är en av de mest fascinerande människor jag träffat, ni måste verkligen lyssna på detta. Del 1 hittar ni här.

Podden finns i vanlig ordning att lyssna på i iTunes, eller i Acast-appen om du inte har iPhone/iPad, och dessutom i spelaren här ovanför. Besök gärna poddens egen sajt sinnessjukt.se också. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Publicerad den

Podcast om bipolär sjukdom, efterlevande och eldsjälar med Marie Niljung

Förra veckan fick jag äntligen träffa och intervjua Marie Niljung som är en väldigt speciell person som jag länge velat prata med. Maries mamma Kerstin och pappa Sven tog båda livet av sig med nio års mellanrum. Kerstin hade depression och Sven bipolär sjukdom, en sjukdom som många i Maries släkt har.

Det blev en podcast om bipolär sjudom, efterlevande och eldsjälar. Marie berättar en hel del om vad som driver henne till att arbeta ideellt för Suicide Zero, hur hon har gjort för att överleva föräldrarnas självmord, varför hon inte skäms eller känner skuld och om hur det är att leva med flera bipolära människor i sin närhet (även Maries bror är bipolär).

Podden finns som vanligt att lyssna på i iTunes, i Acast-appen och i spelaren här ovanför. Hoppas ni gillar detta avsnittet!

Publicerad den

Podcast om självmord och självmordsprevention med Suicide Zeros Alfred Skogberg

Idag klippte jag klart och publicerade jag den podcast om självmord och självmordsprevention som jag spelade in i tisdags då jag hade Suicide Zeros generalsekreterare Alfred Skogberg på besök.

Vi pratar bland annat om Miami-modellen som Alfred menar är världens bästa program för självmordsprevention. Han har själv varit på plats i Miami för Kalla Faktas räkning 2004 då han gjorde ett reportage om Trust-programmet som det heter.

Vi pratar även om hur man ska bemöta människor vars anhöriga har begått självmord och hur tidningar bör skriva om självmord för att inte göra någon skada och behålla sin värdighet.

Glöm inte att prenumerera på podden, det gör du enklast på iTunes om du har iPhone/iPad eller i Acast-appen om du har någon annan telefon.

Trevlig lyssning!

Publicerad den

Bok om självmord: När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra (recension)

nc3a4r-nc3a5gon-tar-sitt-liv

En bra bok om självmord som alla borde läsa är Alfred Skogbergs bok ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra” från 2012 som är utgiven på Ordfront förlag. Eftersom jag ska intervjua Alfred i min podcast Sinnessjukt fick jag ett exemplar av honom som jag slukade på ett par dagar.

Alfred är journalist i grunden och sedan ett par år tillbaka Suicide Zeros första generalsekreterare. Han var med och grundade organisationen i april 2013 tillsammans med bland andra läkaren Ludmilla Rosengren som jag också intervjuat i Sinnessjukt, ett av de mest lyssnade avsnitten av podden någonsin.

Precis som Ludmilla, som förlorade sin 14-åriga dotter Linnéa, har Alfred förlorat en närstående i självmord. I Alfreds fall var det vännen Jonas som tog livet av sig hösten 1993 när Alfred praktiserar på SVT:s dokumentärfilmsredaktion. Han beskriver sin egen reaktion när en annan kompis ringer och berättar att Jonas dött:

”Då slår mig insikten med full kraft. Sedan väller tårarna fram. Min kropp skakar och jag kan inte styra den. Jag faller ihop på golvet och skriker och gråter. Jag tror aldrig att jag ska sluta och smärtan inom mig är så stark att jag också vill dö. Någon för mig in i ett vilorum där jag får ligga tills tårarna tar slut.”

Konstigt nog finns väldigt få böcker om självmord på svenska, och kanske ingen riktigt bra bok om självmord utöver Alfreds. Därför är den här boken oerhört angelägen, en av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren faktiskt.

 

En av de viktigaste böckerna om psykisk ohälsa som givits ut de senaste åren

 

Stilistiskt är boken välskriven, direkt och oblyg. Man märker att Alfred arbetat för Kalla Fakta i TV4. Det är också när han ”går Janne Josefsson” på makthavare som boken är som allra bäst, som när han konfronterar Aftonbladets redaktionschef Niklas Silow om varför de gång på gång bryter mot WHO:s riktlinjer för hur media bör rapportera om självmord.

Det finns också gott om porträtt av människor som tagit livet av sig och deras anhöriga. Porträtten är skrivna med respekt och värme, ibland blir de så pass många och svarta att jag blir tvungen att hoppa fram i texten för att orka igenom boken. Men de fyller sin funktion i det att de gör att problemet känns konkret och nära snarare än flyktigt och avlägset.

Boken blir ljusare när Alfred beskriver vad samhället kan göra för att minska självmorden. Här finns fullt genomförbara och ekonomiskt realistiska förslag där mycket är hämtat från Miami-modellen, som Alfred fick se på nära håll under en reportageresa för Kalla Fakta.

Som generalsekreterare är det de här reformerna som Alfred reser land och rike runt för att berätta om. Jag träffade honom själv i Umeå i november när jag var där och föreläste för allmänheten, lustigt nog samma dag som han föreläste för politiker i Umeå. Vi åt varsin hamburgare på Max och pratade om psykisk ohälsa innan vi åkte till flygplatsen där vi skildes åt.

Det enda negativa med boken är att man som läsare ibland tappar den röda tråden. Vissa saker hade kunnat kortas, flyttats eller strukits för att förtydliga dramaturgin. Ett exempel är stycket i kapitlet ”Utsatta grupper” där Alfred tar upp poliser som yrkesgrupp. Diskussionen är ofullständig och känns därför onödig, men det här är verkligen bagateller i det stora hela.

Jag rekommenderar absolut alla att läsa denna bok om självmord. Den är lättläst, faktaspäckad på ett bra sätt, välskriven, personlig och känslomässig.

Betyg: 4,5 av 5

Finns att köpa här

Språk: Svenska
Sidor: 204
Utgiven: 2012-04-16
Upplaga: Första
Förlag: Ordfront Förlag
Medarbetare: Nylén, Kristoffer / Skarbrandt, Göran
Vikt: 366 g
Dimensioner: 215 x 142 x 18 mm
SAB: Vl,362.28
ISBN: 9789170376283

Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om stress, tabu och sömnsvårigheter

I det senaste avsnittet av podden pratar vi lite om stress, tabu kring psykisk ohälsa och självmord och om sömnsvårigheter. Lyssna här ovanför, på iTunes, i Acast-appen eller där du lyssnar på poddar annars!

Publicerad den

Podcast om självmord – nytt avsnitt av Sinnessjukt

En podcast om självmord! I det nya avsnittet av min podd Sinnessjukt åkte jag till Uppsala för att prata med läkaren och KBT-terapeuten Ludmilla Rosengren. Hennes fjortonåriga dotter Linnéa tog livet av sig i maj 2008. Dessutom drabbades Ludmilla av moderkakscancer ett och ett halvt år senare – hon har en livshistoria som är minst sagt väldigt annorlunda.

Vi pratar om Linnéas självmord, varför hon blev deprimerad, om vården hon fick (eller rättare sagt inte fick) och om hur det är att som förälder försöka räcka till men känna sig otillräcklig. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män i åldern 15-44 år och den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor. Jag frågar Ludmilla varför hon tror att det är så och vad hon tycker om svensk psykiatri.

Ludmilla berättar också för första gången offentligt om sina egna självmordstankar, självmordsförsöket i tonåren och om sina problem med depression. Dessutom berättar hon att Linnéa var utsatt för så kallad ”grooming”, det vill säga äldre män som utnyttjat henne över internet, något som hon heller aldrig berättat om i intervjuer.

Startade Suicide Zero

Linnéas självmord var också anledningen till att Ludmilla för två år sedan startade organisationen Suicide Zero som arbetar för att minska antalet självmord radikalt. Suicide Zero har fått stort genomslag i debatten och har ambassadörer som Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Tillsammans försöker de påverka opinionen och sprida kunskap om självmord och självmordsprevention.

I slutet av denna podcast om självmord fick mina lyssnare också ställa frågor som jag fått av dem via Twitter. Det kom många bra frågor och Ludmilla svarade på dem alla, lyssna på podden så får du höra vad hon hade att säga! Du lyssnar i spelaren ovan, i Acast-appen, på iTunes, eller direkt på Sinnessjukt.se. Trevlig lyssning!

En annan podcast om självmord som jag spelade in förra året är avsnitt sju av Psykpodden, där vi intervjuade Kerstin Alex. Också väldigt bra tycker jag.

Om ni vill köpa min bok signerad som jag nämner i avsnittet, gå in här. Ta hand om er nu tills vi hörs nästa gång. Puss och kram!