Journalisten Johan Wicklén har länge intresserat sig för narkotikafrågor och svensk narkotikapolitik, ämnen som han bevakat för SVT under de senaste tio åren. I nya boken ”Vi ger oss aldrig” har han närstuderat svenska politikers kamp mot narkotika från 1900-talets mitt fram till idag, med utgångspunkt från den vanligaste illegala drogen av alla: cannabis.
Johan Wickléns debutbok ”Vi ger oss aldrig: Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket” handlar visserligen rätt mycket även om andra droger, exempelvis opioider – både illegala (som heroin) och legala (som morfin, oxikodon och andra receptbelagda smärtstillande läkemedel) – men tolkar och ifrågasätter den förda politiken utifrån cannabis-frågan. Den gör det eftersom det är där den svenska narkotikapolitiken ställs på sin spets. Dels för att drogen är så populär både bland svenskar och i vår omvärld, men också för att dess skadlighet enligt författaren har överdrivits och fått symbolisera hela kampen mot ”knarket”.
På så vis har nyanserna i debatten gått helt förlorade menar han, och argumenterar väl för sin sak. Uppdelningen där lagliga och berusningsmedel som alkohol och tobak anses som legitima, medan allting annat är förkastligt och mycket farligare, är helt enkelt inte trovärdig. Detta ger myndigheterna förtroendeproblem, menar han, samtidigt som den ger en politik som inte är verklighetsförankrad och därmed gör mer skada än nytta. Jämförelsen mellan cannabisbrukets och alkoholens baksidor är förstås inte ny, men likväl effektiv:
”Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga. Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, både på den enskilda brukaren och dess omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan.”
Med det här motsägelsefulla fundamentet som utgångspunkt leder boken läsaren in på andra intressanta frågor, där verkligheten är mer komplicerad än politiker och anti-narkotikarörelsen har gett sken av. Wicklén erbjuder inte särskilt många enkla svar, annat än vikten av sprutbytesprogram och tillgång till substitutionsbehandling (där de flesta redan tycks övertygade idag), men återger de fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ.
Han belyser även de frågor som ännu är antingen outforskade eller där det inom forskningen inte råder konsensus. Det senare gäller exempelvis den kontroversiella frågan om huruvida cannabis orsakar schizofreni, där svaret tycks vara att det finns mycket som talar för att det för somliga är en bidragande orsak, men att det är svårt att veta säkert.
Wicklén beskriver också den kanske mest uppmärksammade frågan i media, nämligen den svarta marknaden och hur den göder kriminella gäng. Ibland återges uppgifter om gängdynamiken lite väl okritiskt – som i intervjun med knarklangaren ”Alex” där källkritiken som genomsyrar resten av boken inte är lika närvarande – men i stort framstår analysen som välgrundad och rättvis.
Bäst är boken dels när den belyser inkonsekvenser i både lagstiftning och språkbruk, samt när författaren blottlägger den dogmatiska och semi-korrupta anti-narkotikarörelsen, där meningsmotståndare tystas och gränserna mellan myndigheter och lobbyorganisationer är otydliga eller flytande. Här lär man sig mycket, får många aha-upplevelser och omprövar sina egna värderingar.
Delen i slutet om medias och enskilda journalisters ansvar hade kunnat kortas, i varje fall om nu boken (som jag uppfattar det) riktar sig till en bred allmänhet. Och ibland blir personbeskrivningarna väl mustiga för min smak, som när ett möte med en okonventionell polis beskrivs så här:
”Det är den första juni och äntligen hade sommaren landat. På en av de gröna kullarna i Vasaparken – mitt bland svettiga och stressade småbarnsföräldrar, rusiga studenter och nyvaccinerade pensionärer – sitter en svensk enhörning helt klädd i svart. Svart hoodie, svart t-shirt, svarta tighta jeans, svarta sneakers och svarta glasögonbågar. Håret är mörk-mörkbrunt och glänser, rakat på sidorna, toppen kammad snett bakåt. Armarna tatuerade. Vaken blick.
Det är förstås ingen riktig enhörning, men likväl … liknelsen vid ett fantasidjur är inte allt för överdriven. Hur ska man annars beskriva något så osannolikt som en polis som tagit strid mot den svenska narkotikapolitiken?”
Sammantaget är det här en väldigt bra och välskriven bok som alla som är intresserade av frågan bör läsa. Den är initierad, välresearchad och tankeväckande. Frågorna är många, svaren är färre, men det är också poängen:
”Det finns inte någon perfekt ruspolitik. Alla val har både fördelar och nackdelar. Den som lovar något annat bör betraktas med viss misstänksamhet.”
Språk: Svenska Antal sidor: 300 Utgivningsdatum: 2022-04-20 Förlag: Volante ISBN: 9789179651916
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
En av förra årets mest omtalade böcker i psykiatrisvängen var Christian Rücks debut Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra (Natur och Kultur). Christian är psykiatriker och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, och har bland annat forskat på internet-KBT, tvångssyndrom och nyligen på sambandet mellan coronapandemin och självmord.
Boken Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bratar avstamp i Rücks mormor Lisens livsöde. Lisens mamma dog i spanska sjukan när Lisen var blott fem år gammal och eftersom pappan var okänd blev Lisen därmed föräldralös. Trots det levde Lisen ett tämligen normalt liv, medan den psykiska ohälsan idag – när vi lever längre och har det materiellt sett mycket bättre – tycks öka. Hur kommer det sig?
Frågeställningen följs knappast slaviskt genom boken, ibland är det svårt att se någon röd tråd eller generell tes som Rück återkopplar till, man får påminna sig om vad temat är. Personligen tycker jag inte att det stör, det är mycket värre när tesen blir för viktig och författaren akrobatiskt försöker underbygga den via forskning som egentligen inte ger stöd för tesen (som här exempelvis).
I början av boken diskuterar Rück begreppet utmattningssyndrom. Han ifrågasätter hur diagnosen uppstått och menar att den inte har dokumenterats vetenskapligt innan den blev en diagnos (själva diagnosen finns bara i Sverige). Rück understryker att han inte ifrågasätter patienternas lidande, men vad är exempelvis skillnaden mellan depression och utmattningssyndrom? Vad vet man om vilka behandlingar som är effektiva? Det är intressant kritik som känns relevant även om den egentligen inte är ny.
Förutom utmattningssyndrom ifrågasätter Rück hela psykisk ohälsa-begreppet. Han skriver bland annat:
”Ofta används begreppen psykisk ohälsa och psykisk sjukdom som om de vore samma sak. Socialstyrelsen skriver att regeringens strategi innebär att ’personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder, kön och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till insatser i rätt tid’. Ofta har just sjukdomsdiagnos varit nyckeln till att få vårdens insatser. Är du sjuk får du vård, är du frisk behöver du inte vård. Här flyttas den gränsen till att utlova insatser, dessutom i rätt tid, för den med ohälsa oavsett dess grad.”
Även detta är en fråga som andra lyft innan, men det är likväl intressant att läsa Rücks argumentation. En invändning är förstås att psykiatrin och psykiatriforskningen (som Rück får representera i det här sammanhanget) inte har varit särskilt framgångsrik i att definiera exakt vad psykisk sjukdom är. Själva diagnostiken bygger ju i allt väsentligt på symtomskattning snarare än biomarkörer av något slag, den är med andra ord i stor utsträckning subjektiv och luddig som det är. Att då klaga på att somliga vill sätta ord på sitt dåliga mående utan att de för den sakens skull uppfyller en diagnos, är inte helt oproblematiskt. Samtidigt är diskussionen i sig tänkvärd och rimlig.
Den psykiska ohälsan ökar inte
Ett återkommande tema i boken är den angränsande frågan om huruvida den psykiska ohälsan (eller psykiska sjukdomar om man så vill) ökar. Jag tycker själv att det här är den mest intressanta delen av boken, vilket antagligen beror på att jag håller med Rück i att det är ett problem att vi gång på gång får höra om de förestående eller pågående lavinerna av psykisk ohälsa.
Vad finns det egentligen för bevis för att vi mår sämre idag än innan? Inte särskilt mycket, visar Rück, snarare tvärtom. Självmorden i Sverige har till exempel rasat med nästan hälften sedan 1980, vilket inte genererar några tidningsrubriker. När man ser till den nationella folkhälsoenkäten ser man inga större skillnader åt varken det ena eller det andra hållet mellan 2004–2018, skriver Rück. Ett tydligt undantag finns: flickor i åldern 11 till 15 år upplever visserligen överlag hög tillfredsställelse med livet, men det finns en ökning av upplevd nedstämdhet och oro som har observerats även i andra länder och förtjänar att uppmärksammas.
I övrigt tycks det som att den stora ökningen av diagnoser och läkemedelskonsumtion måste förklaras på andra vis. ”En svensk studie visar just att antal symtompoäng på autism minskade med 50 procent från 2004 till 2014 hos sju- till tolvåriga barn som fick autismdiagnos”, skriver Rück. Det verkar alltså som att det krävs allt mindre för att få exempelvis en autismdiagnos. Det behöver visserligen inte vara negativt i sig, gränsen för när autistiska symtom ska diagnostiseras är inte huggen i sten, och om även den som inte har fullt så allvarliga symtom kan få en förklaring och råd och stöd kan det vara motiverat.
”Precis som min vän upplever många att diagnosen i sig är meningsfull och ger en identitet, även om den inte leder till någon särskilt åtgärd. Man kan se det som författaren och journalisten Isobel Hadley-Kamptz så fint uttrycker det, att det är ett av vår civilisations största framsteg at så många med neuropsykiatriska funktionshinder nu får diagnos.”
Däremot skapar en diagnosglidning orimliga krav på vården och de neuropsykiatriska undersökningarna kan skapa incitament som blir ohållbara, menar Rück och ger ett hypotetiskt exempel där samma incitament gavs för schizofreni:
”Föreställ dig att det finns en särskild utredning för schizofreni som sjukvården får särskild ersättning för att göra. Psykiatriska kliniker får dessutom specialvillkor i sina avtal som anger att minst ett visst antal sådana utredningar måste utföras, annars leder det till ekonomisk bestraffning med minskade anslag. Föreställ dig också att psykologer som gör dessa utredningar kan ta särskilda uppdrag privat med tre gånger så hög lön som när de jobbar på psykosmottagningen där schizofreni behandlas. Det startas företag som uteslutande gör utredningar dit du kan komma och ta reda på om du har schizofreni. Ingen remiss behövs. Psykosmottagningen där de med schizofreni får sin behandling har allt svårare att behålla personal då utredningsföretagen kan locka med bättre villkor, tack vare den särskilda ersättningen. Och allt detta bara gälla schizofreni, inte svår depression eller bipolär sjukdom. Kan detta påverka hur ofta diagnosen schizofreni ställs?”
Elegant och gedigen
I övrigt är boken fullproppad med myter som Rück vederlägger på ett elegant vis. Som den om att äldre svenskar skulle vara ensammast i världen, när de i själva verket är mindre ensamma än äldre vid Medelhavet (som ofta tas som ett exempel på en kultur där man via generationsboenden involverar de gamla i vardagslivet).
Han skriver även om myten att skärmtid orsakar psykisk ohälsa: ”att tro att mobiltelefoner och sociala medier är en betydande orsak till psykiska problem saknar stöd i forskning”, och myten om att tarmbakterier och kostmönster skulle orsaka depression och annan psykisk ohälsa.
Boken är inte bara ifrågasättande utan ger även förslag på förbättringar och lösningar. Till exempel belyser han det kända IAPT-programmet i Storbritannien som skapats av ekonomen Richard Layard och psykologen David Clark. Rück har själv varit involverad i den behandling mot tvångssyndrom som numera administreras genom IAPT-centralerna, som är engelska sjukvårdsinrättningar som man kan komma till utan remiss från sin husläkare. Det är en egen organisation inom sjukvården, mellan primärvården och psykiatrin.
Resultaten är lovande men inte mirakulösa, den största behållningen är att fler får tillgång till de effektiva metoder som faktiskt finns:
”Resultaten för IAPT är lovande: 582 000 patienter påbörjade behandling det senast rapporterade året och av dessa hade 52 procent god effekt (recovery) och fler i befolkningen har numera tillgång till behandling. Men har den engelska befolkningen blivit mindre olycklig? Nej, några säkra belägg för att det är så finns inte.”
Slutsatsen av boken är ingen särskild metod eller allomfattande förklaring till psykisk sjukdom, vilket i sig känns som en oerhörd befrielse i floran av populärvetenskapliga böcker som nästan alltid mynnar ut i något sådant:
”Vi kommer alltid vara lite olyckliga i paradiset. Det finns ett mått av lidande vi behöver acceptera, låt oss kalla det vanligt lidande eller själens skrubbsår, men en annan som orsakas av psykiatriska tillstånd, själens benbrott, som vi kan söka behandling för. Här finns det faktiskt mer att göra. Många går med obehandlade besvär där det finns hjälp att få.”
Sammanfattningsvis vill jag varmt rekommendera den här boken. Den är välskriven, framstår som faktamässigt gedigen och lyckas göra forskning begriplig utan att förenkla för mycket. I floden av dåliga, överdrivna och direkt oseriösa böcker om psykisk ohälsa är det uppfriskande med en stabil och opretentiös bok skriven av någon som faktiskt vet vad han pratar om.
Antal sidor: 159 Utgivningsdatum: 2020-08-19 Förlag: Natur och Kultur Dimensioner: 215 x 143 x 20 mm Vikt: 364 g ISBN: 9789127826748
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedts fjärde bok gavs nyligen ut på det lilla Göteborgsbaserade förlaget Konststycke Förlag. Boken heter ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” och handlar om arvet efter Freud i den svenska psykiatrin, och hur den ideologiska striden mellan freudiansk psykoterapi och andra psykoterapimetoder (främst kognitiv beteendeterapi) i svensk psykiatri missgynnar psykiatripatienter.
Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist men arbetar sedan 2013 som kommunikatör för nationella kvalitetsregistret, sjukvårdens medel för att kritiskt granska sig själv. Hennes yrkesbana i kombination med att hon på nära håll har upplevt psykiatrins oförmåga – Charlottas vän Eva förlorade sin son Hannes i självmord efter många år av misslyckad behandling av hans bipolära sjukdom, ADHD och autism – ger ett intressant perspektiv på frågan.
Charlotta Sjöstedt. Foto: Konststycke Förlag.
Boken ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” inleds med ett långt kapitel om vännens son Hannes. 2018, när han var 34 år gammal, begick Hannes självmord efter flera decenniers kamp för att förstå sig själv och hur en person som han skulle hitta sin plats i samhället – inte minst hur han skulle få stöd av myndigheter för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
Kapitlet är sorgesamt, jag vet ju vartåt det barkar, och ger stark igenkänning från andra liknande historier jag hört genom åren. Bristande resurser, välfärdssystemets lynnighet och oförutsägbarhet, enskilda handläggares och läkares stora makt, maktobalansen mellan patient och myndighet, anhörigas förtvivlade kamp för någon de älskar djupt, och så vidare.
I kapitlet om Hannes blir det tydligt hur Sjöstedt gör sitt bästa för att behålla en journalistisk distans och objektivitet inför ett ämne som gör henne frustrerad och arg. Oftast lyckas hon bra, ibland lite sämre, men på det stora hela är känslan av personlig uppgörelse mer till bokens fördel än till dess nackdel.
Freud och NPF-barnen
Historien om Hannes är lång och komplicerad, men sammanfattningsvis dyker hans problem upp tidigt i livet, och tolkas sedan i psykiatrin och hos de sociala myndigheterna enligt freudianska förklaringsmodeller.
Undermedvetna och olösta konflikter i familjens gemensamma förflutna och en kylig eller på andra sätt dysfunktionell relation mellan barn och föräldrar (främst mamman) ses som skälet till Hannes avvikande beteenden. Hannes mamma tror dessutom till en början själv på sådana freudianska förklaringsmodeller, något hon inte var ensam om på 80- och 90-talet, vilket gjorde att hon tyckte att det kändes rimligt att ta sig an problemet med freudianska metoder.
Problemet är förstås att de freudianska tolkningarna har mycket lite verklighetsförankring, om någon alls. Inte minst i fallen ADHD och autism har freudianska/psykoanalytiska/psykodynamiska (begreppsförvirringen här är stor även för den som försöker förstå skillnaden) förklaringsmodeller aldrig haft något vetenskapligt stöd.
Att evidensen är dåliga eller obefintliga gäller visserligen många behandlingar i både psykiatrin och sjukvården i övrigt, men vad gäller NPF-barn och deras föräldrar har de freudianska föreställningarna som länge genomsyrade både psykiatrin och socialtjänsten i Sverige varit särskilt ohjälpsamma.
Det enda som är sämre än verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd, är ju verkningslösa behandlingar utan vetenskapligt stöd som dessutom är skuldbeläggande och förvirrande i största allmänhet – och som dessutom levereras av förnumstiga och dogmatiska psykoanalytiskt skolade psykologer.
Vederlagda psykoanalytiska förklaringsmodeller
I Hannes fall mynnade decennier av felaktig diagnostik, ständiga bråk med sociala myndigheter och ekonomisk stress som en konsekvens av det, till slut ut i en ordentlig neuropsykologisk undersökning. Diagnoserna blev bipolär sjukdom, autism och ADHD.
Diagnoser har sina fel och brister, det vet alla som arbetar med psykiatrin, men många gånger är de också förlösande för att förstå sig själv och att få hjälp. Vad gäller Hannes diagnoser är det dessutom så att det finns rätt god hjälp att få, man kan sänka den mångfaldigt förhöjda självmordsrisken vid bipolär sjukdom med hjälp av främst litium, man kan anpassa studier och arbetsplats efter NPF-diagnoserna när man förstår vad det handlar om, och även där finns effektiv läkemedelsbehandling om så krävs.
Här anar man alltså en ljusning för Hannes, även om man förstår att det inte kommer att sluta lyckligt. En av förklaringarna till att det slutar i tragedi är den freudianska psykologen som parallellt med den neuropsykologiska undersökningen har kvar Hannes i psykoterapi:
”I dokumentationen om Hannes framgår att den utredande psykologen och den behandlande psykologen hade helt olika syn på hans problem. Utredaren ville ta reda på exakt vilka svårigheter Hannes hade och vilken hjälp han skulle kunna få i form av medicinsk behandling och psykologisk, socialt och pedagogiskt stöd. Den behandlande psykologen gjorde en helt annan tolkning av Hannes beteende än utredaren. Den behandlande psykologen sökte, som redan nämnts, orsakerna till Hannes problem i familjerelationerna under barndomen. I de noteringar hon gjorde om honom finns inga reflektioner kring vilka funktionshinder som skulle kunna ligga bakom hans svårigheter. Istället spekulerade hon om omedvetna processer hos Hannes som grundade sig i barndomsupplevelser och som gjorde att han betedde sig på ett destruktivt sätt. Idén verkade vara att om Hannes fick insikt i vilka omedvetna processer som styrde hans handlande så skulle hans symtom lindras och hans situation förbättras.”
Återigen, det finns inga vetenskapliga belägg för de här teorierna. Orsakerna till autism och ADHD är knappast klarlagda, men man vet att ärftligheten är hög och att det finns ett visst samband med skador och komplikationer under graviditet, födsel och spädbarnstiden.
Dessutom vet man en hel del om vad som utgör en effektiv behandling, även om det finns fel och brister där med. Det är sällan eller aldrig en spikrak väg till en optimal behandling, men en sak är säker: de psykoanalytiska förklaringsmodellerna och behandlingarna bör hållas så långt ifrån de här barnen och familjerna som möjligt.
Den goda skattebetalarmjölken
Efter kapitlet med Hannes följer dels två andra beskrivningar av verkliga fall – Johanna och Mikael – men också en historisk tillbakablick över Sigmund Freuds liv och gärning, och hur kampen mellan freudiansk psykoterapi och KBT har förts inom psykiatrin de senaste tre-fyra decennierna.
Här tar Sjöstedt upp det mycket uppmuntrande faktumet att psykoterapeuter med freudiansk grund numera har antagit det vetenskapliga och evidensbaserade angreppssättet. En omvändelse under galgen visserligen, det krävdes ju att spenen med varm god skattebetalarmjölk ryktes ifrån dem, men likaväl en förändring till det bättre.
Hon går sen igenom det vetenskapliga kunskapsläget för modern psykodynamisk terapi. Än idag kan PDT (psykodynamisk terapi) i bästa fall lyckas matcha KBT-behandlingarnas effekt. I en sådan jämförelse förlorar PDT:n ändå, eftersom KBT har undersökts i långt större utsträckning och därför anses vara ett säkrare alternativ.
Dessutom gäller stödet än så länge bara vissa diagnoser, exempelvis lindriga depressioner där varken KBT eller PDT presterar särskilt väl, och då i form av mer manualbaserad korttidspsykoterapi som har stora likheter med just KBT.
Sjöstedt frågar sig därför den givna följdfrågan: varför lägger fortfarande så mycket skattepengar på att utbilda sådana psykoterapeuter och att erbjuda det i vården, när ett mer effektivt alternativ (KBT) finns? Varför finns det överhuvudtaget två inriktningar på psykoterapi, undrar Sjöstedt, och frågar sig varför man inte istället utgår från patienterna och utbildar psykoterapeuter i de olika metoder som har bäst vetenskapligt stöd vid olika diagnoser, oavsett vilken ideologisk grund de står på? Även bland kognitiva beteendeterapier finns som sagt varianter med sämre evidens, och diagnoser där man alltjämt misslyckas oavsett vilken KBT-variant man försöker med.
”Förstör för sig själv”
Sjöstedt pekar på psykiatrins oförmåga att utgå från patienten, att erbjuda den bästa möjliga vården, att mäta vårdutfallet och därigenom kontinuerligt förbättra sig, att lägga ned den ideologiska striden och att jämna ut den maktobalans som alltjämt råder mellan patienter i psykiatrin och myndigheter.
Själv hyser hon inga illusioner om att en förändring till det bättre är lätt att åstadkomma. Fallet med Hannes visar också hur krångligt och tröstlöst det kan vara att hantera en person med svåra psykiska problem. Även under mycket goda förutsättningar (utan lynniga myndighetspersoner och freudianska terapeuter) är det ofta svårt att hjälpa någon med flera komplicerade diagnoser.
Samtidigt är det olyckligt att den psykodynamiska skolan gjort allt i sin makt för att bita sig fast i skattespenen, inte minst i form av ändlösa juridiska processer mot Socialstyrelsen och deras riktlinjer för behandling av psykiska sjukdomar. Det har bromsat utvecklingen i en redan tungrodd moderniseringsprocess.
Därmed har patienter, likt Hannes, fått gå kvar hos gamla freudianska terapeuter som inte skulle känna igen evidens ens om de blev örfilade med den. Detta blir smärtsamt tydligt när Hannes under ett av sina många försök att få rätt stöd blir stucken i ryggen av sin freudianska psykolog.
Psykologen förklarade för socialtjänsten att skälet till att Hannes ständigt råkar ut för problem inte berodde på medfödda neuropsykiatriska problem som han inte kunde rå för, och som det fanns moderna och effektiva metoder att komma tillrätta med, utan hävdade att det var Hannes som på egen hand omedvetet förstörde för sig själv. Enligt Charlotta Sjöstedt kan sådana budskap leda till att även socialtjänsten ger upp:
”Hon lyckades återigen styra i konversationen på Hannes upplevelser av att han alltid gjorde fel under barndomen och ungdomen. En vecka senare fortsatte de på samma tema; Hannes melankoliska livsinställning. Psykologen hävdade att de behövde fokusera på den självbild han hade och vad det var som gjorde att han, enligt psykologen, förstörde för sig själv så ofta. Dessa tankegångar förmedlade psykologen också till socialtjänsten, vilket framgår av en anteckning som stöd- och resursboendets kontaktperson gjorde den 6 november 2017. I anteckningen står att Hannes omedvetet försökte förstöra allt som var på väg att bli bra för honom. Låt oss spekulera lite och tänka en tanke till. Kan det ha varit så att socialsekreteraren och kontaktpersonen drog slutsatsen att det inte var någon idé att försöka hjälpa Hannes med något? Han förstörde ju ändå allting för sig själv?”
Med hjälp av verkliga exempel på hur illa det kan gå, ifrågasätter Sjöstedt i boken varför exempelvis Göteborgs universitet (ett känt freudnäste i Sverige) fortfarande inkluderar nio böcker i studentlitteraturen på lärosätets psykoterapeututbildning.
Freud dog trots allt 1939, mycket har hänt sedan dess. Att i ljuset av vad vi vet idag om både orsakerna till psykiska sjukdomar och hur man bäst behandlar dem låta blivande psykoterapeuter läsa Freud annat som en historisk överblick känns onekligen som overkill.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis är ”Freuds sista suck – Idéstrider och andra hinder för psykiatrins utveckling” en utmärkt bok för den som vill förstå den svenska psykiatrins bakgrund och varför den inte utvecklats snabbare. Den ger en dräpande och lustig översikt över Sigmund Freuds vetenskapliga gärning, och speglar de allt annat än lustiga effekterna Freuds teorier har haft på psykiatripatienter i Sverige.
De svagaste delarna av boken tycker jag är resonemangen kring den ökande psykiska ohälsan bland unga. Sjöstedt tar visserligen upp att ”ökningen” exempelvis mycket väl kan bero på att fler söker hjälp på grund av minskat stigma (det vill säga att det som ökat är antalet som söker hjälp, inte antalet som mår dåligt), men analysen blir trots allt lite grund och landar ändå i att ökningen sannolikt är verklig, vilket mig veterligen är allt annat än fastslaget. Dessutom ger hon utrymme till den en annan skakig tes, nämligen den om skärmtid som en förklaring till just den ökande psykiska ohälsan.
Totalt sett påverkar det inte bilden av den här boken som en mycket läsvärd och angelägen bok som ringar in psykiatrins brister. En mycket välskriven och vetenskapligt gedigen bok som utöver de sorgligare aspekterna av svensk psykiatri, samtidigt tar upp positiva trender och tendenser som gör att man inte förlorar hoppet fullständigt.
Förlag: Konststycke Förlag Antal sidor: 221 Språk: Svenska Utgiven: 2020-08-10 Medarbetare: Wiberg, Totte (form) / Henricson, Alve (foto) Dimensioner: 210 x 135 x 18 mm Vikt: 410 g ISBN: 9789198141849
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Det finns inte så många böcker om psykoser på svenska, särskilt inte självbiografiska av någon som lever med psykossjukdom. Pebbles Karlsson Ambrose bok ”Vid vansinnets rand” är en fin och välskriven bok som öppnar upp om en av de mest stigmatiserade psykiska sjukdomarna som finns.
Nuförtiden är det inte så ovanligt att människor är öppna
med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar. Minnet är kort och förr vissa känns
det kanske som att det alltid varit så här. Jag själv har berättat om mina
problem med depression och ångest i tv, radio, tidningar och poddar i ungefär sex-sju
år, och skillnaden då mot nu är kanske inte som natt och dag, men ändå väldigt
påtaglig.
Jag tycker att det är en väldigt positiv utveckling förstås
och det minskade tabut har börjat få effekter i samhället. Inom politiken,
vården, näringslivet och den ideella sektorn händer saker hela tiden – det går
inte snabbt och det är inte utan bakslag, men det faktum att det talas om
psykisk sjukdom allt mer kommer förr eller senare att leda till positiva
förändringar.
Det finns dock en slags outtalad hierarki bland de psykiska
sjukdomarna som är lite läskig. Det verkar vara lättare att tala öppet om till
exempel utmattning och adhd (som inte klassas som en sjukdom utan som en neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning/variation) än andra psykiska diagnoser. Jag tänker att det
beror dels på att de diagnoserna är så vanligt förekommande att man inte behöver
känna sig lika udda, utan har lättare att få uppmuntring och förståelse från
andra som har samma problem, eller från anhöriga till människor som har det.
Dessutom tänker jag att både adhd och utmattning (om de diagnoserna
nu får representera de mindre stigmatiserade diagnoserna för en stund) inte
bara är förknippade med negativa egenskaper. Utmattning kopplas, ofta på goda grunder
tror jag man kan säga, till engagemang och hårt arbete. Adhd är dels ingen
sjukdom, vilket kanske underlättar lite, men förknippas också med energi och kreativitet.
Många beskriver sin adhd som en superkraft och liknande, en bild som kanske
inte delas av alla som har adhd, men som likväl säger någonting om graden av
stigmatisering.
I andra änden av stigmatiseringsspektrumet befinner sig till exempel sjukdomar som schizofreni och bipolär sjukdom. Sjukdomar som visserligen också kan förknippas med vissa positiva personliga egenskaper (kreativitet, fantasi etc.), men som är mer obegripliga för gemene man och som tar sig mer udda och i vissa fall skrämmande uttryck. Man vet inte riktigt varför folk får psykoser, det går således inte att som patient komma undan med att säga att man har jobbat för mycket eller så.
Och där en utmattad person kanske är håglös, trött och oförarglig – och en person med adhd kanske i värsta fall kan uppfattas som störig och ”too much” – så är en psykotisk eller manisk person ibland gränslös på ett sätt som ligger för långt utanför vad vi anser vara normalt och socialt accepterat. Det spelar ingen roll att ingenting talar för att sjukdomarna är självförvållade, eller att rädslan för att de här människorna ska vara farliga för andra än sig själva tycks vara väldigt överdriven, eller till och med helt obefogad.
Tillkortakommanden
och glädjeämnen
Den lite för långa inledningen leder mig in på temat för Pebbles Karlsson Ambrose blok (en blogg som blivit bok) ”Vid vansinnets rand”. Jag läste boken delvis i researchsyfte eftersom jag ska intervjua Pebbles i min podcast Sinnessjukt, men har också haft den på min att läsa-lista länge vid det här laget.
Pebbles en före detta reklamare som fick en förlossningspsykos
och som sedan dess har varit allvarligt sjuk i flera omgångar. Hon har
diagnosen schizoaffektivt syndrom, vilket i boken beskrivs som en slags
mellanting mellan schizofreni och bipolär sjukdom, där patienten har de psykotiska
inslagen som kännetecknar schizofreni, men också de maniska tendenser som
kännetecknar bipolär sjukdom (där depressioner är motpolen, därav namnet ”bipolär”).
Några exakta gränser mellan de här olika diagnoserna finns dock inte, och huruvida
schizoaffektivt syndrom bör klassas som en psykossjukdom eller ett affektivt syndrom
är enligt boken en pågående akademisk diskussion.
I det här fallet kan det kanske kvitta. Pebbles beskriver
sina problem med vanföreställningar, rösthallucinationer, paranoia, orkeslöshet,
depression och hur detta lett till nio år av sjukskrivning, isolering och
tillkortakommanden i familjelivet. Men Pebbles skriver även om livets
glädjeämnen – om hennes återhämtning, om hennes nära och kära som stöttar
henne, om skrivandet som läkande kraft och en väg till försörjning och ett
annat sammanhang där hon inte bara ses som sjuk, utan som en spännande och
skicklig skribent.
Inblick i en
psykotisk människas liv
Det är inblicken i en psykotisk människas liv som är den stora behållningen med boken. Eftersom psykossjuka ofta lever dysfunktionella och kaotiska liv är det inte så vanligt att deras historier når ut, åtminstone inte ur deras eget perspektiv och med deras egna ord. Jag har själv beskrivit min mammas schizofreni i min bok ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, och det finns en del andra böcker och filmer där anhöriga berättar (Suzanne Osten och Simon Settergren är två svenska exempel).
Men att få höra det från hästens mun tillför någonting som
varken jag eller någon annan anhörig kan fånga fullt ut. Jag tänker att Pebbles,
till skillnad från min mamma och egentligen alla generationer innan henne, är
en psykossjuk person som fått tillräcklig ordning på sitt liv och sin behandling
för att kunna berätta om en värld som tidigare till stora delar varit okänd mark
för oss utomstående. Pebbles berättar om det dåliga samvetet inför sina döttrar,
män som utnyttjat hennes skörhet, det märkliga (men också fina) i att ha folk
som får betalt för att umgås med henne, vikten av (och svårigheterna med) att
sköta sin fysiska hälsa, hur man slår ihjäl tid när man behöver återhämta sig
och hur man får pengarna att räcka till när man har minimala inkomster.
Hon är också rolig, vilket gör det lättare att ta sig igenom de tunga bitarna. Det roligaste i boken, som jag kommit att tänka på ibland efter jag läst boken och då fnissat lite för mig själv, är stycket där Pebbles beskriver hur hon under en psykos blivit utförsäkrad och går till socialen för att söka försörjningsstöd. Handläggaren på soc förstår inte allvaret och uppmanar Pebbles, trots hennes läkarintyg och väldigt sköra tillstånd, att söka jobb. Hon har under psykosen inbillat sig att hon är FBI-agent (vilket är rätt vanligt för övrigt) och tänker att hon borde söka jobb som väktare:
”Mötet resulterade i att jag gick hem och startade upp ett konto hos Arbetsförmedlingen på nätet och sökte jobb på olika väktarbolag. För det var ju så bra med min spionkompetens tänkte jag. Jag hade ju knäckt lite extra åt FBI … Ett par veckor senare, när jag kommit ur min psykos, låg jag dubbelvikt på golvet och skrek av skratt när jag fick tillbaka svar från alla dessa företag. De flesta löd: ’Tack för din ansökan. Vi har gått vidare med en annan sökande.’ Nähä!!!”
Välformulerat och
vackert
Boken speglar alltså ett liv med psykossjukdom på ett väldigt bra sätt. En annan bok på samma tema som jag gillade väldigt mycket var Marcus Sandborgs ”En lång väg hem”. Det som skiljer böckerna åt är att Marcus bok är skriven som en traditionell bok i kronologisk ordning, medan Pebbles bok alltså är en bokversion av en blogg. Marcus bok är mer filosofisk, djup och mörk, men är tyvärr inte så bra redigerad av förlaget, vilket är synd på en sådan spännande och intressant historia.
Pebbles bok är mer välskriven och redigerad, vilket gör
läsningen lättare. Hon är en väldigt skicklig skribent och har utvecklat en
egen stil som är vacker, välformulerad, begriplig och rolig.
Det negativa med den här boken tycker jag är att den är för
lång, totalt 380 sidor med efterord av förläggaren Ewa Åkerlind och ett
insprängt kapitel i slutet från en annan av Pebbles böcker. Boken är redan ett
urval från Pebbles blogg med samma namn på 1177.se, men hade kanske behövt kortas
ned ytterligare. Det är förstås en smaksak och jag har aldrig tidigare läst en
blok, kanske är det meningen att de ska vara så här långa, men för min del hade
den gärna fått vara betydligt kortare.
En annan detalj som kanske ”comes with the territory” när
det handlar om bokformen blok, är att vissa saker dyker upp på ett
dramaturgiskt udda ställen. Som att Pebbles ena dotter dog i en bilolycka för
ett par år sedan, vilket nämns först på sidan 311. I en blogg är det kanske
naturligt att man bitvis öppnar upp sig allt mer, när man känner sig mer bekväm
med formatet och har lärt känna sina läsare. I en bok som handlar om
psykossjukdom tycker jag att det är grundläggande information som jag vill ha
tidigt. Även om olyckan inte är en orsak till psykoserna (vilket den inte
verkar ha varit) tycker jag det bör komma tidigt i boken – å andra sidan känns
det hjärtlöst att kräva just någonting alls av en person som mist sin dotter. Som
förläggare hade jag nog föredragit att flytta viktig information i boken,
oavsett när den dykt upp i bloggen.
Sammanfattning och
betyg
Pebbles Karlsson Ambrose är en stor förebild, en modig och spännande
person, och inte minst – en lysande författare. ”Vid vansinnets rand” är en bok
om psykoser som ger en närmast unik inblick i en tidigare ganska outforskad
värld, och som gör det på ett begripligt och opretentiöst sätt, utan att för
den sakens skull bli ytlig och intetsägande. Tvärtom är den väldigt utlämnande
och ärlig, och även om Pebbles inte är helt frisk märker man att hon har bearbetat
sin sjukdom på ett sätt som gör att hennes lärdomar känns förankrade och djupa.
Dessutom gör det att man som läsare inte får känslan av att hon kommer att
ångra sig i efterhand, utan har tänkt igenom beslutet att publicera väldigt
personliga detaljer ur sitt liv.
Jag tycker att alla borde läsa den här boken. Den är kanske lite
för lång för min smak, och hade kunnat redigeras lite hårdare, men det är
detaljer som är lätta att bortse från i slutändan. Framför allt är det här en ögonöppnande,
spännande, rolig och välskriven bok om psykoser som jag rekommenderar varmt.
Förlag: Ordberoende förlag Antal sidor: 380 Utgivningsdatum: 2015-09-08 Upplaga: 1 Vikt: 489 gram Dimensioner: 215 x 142 x 25 mm ISBN: 9789187595141
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Den senaste tiden har vi pratat mycket om bemötande inom psykiatrin i min podcast Sinnessjukt. Inte minst i avsnitten om psykakuten (lyssna på del 1 och del 2 här), där många lyssnare har berättat om exempel på väldigt dåligt bemötande inom psykiatrin på olika ställen i Sverige.
Därför var det skönt att läsa en uppmuntrande bok om bemötande, nämligen ”Suicidprevention i praktiken” som är skriven av psykiatrikern och forskaren Ullakarin Nyberg. Jag ska intervjua Ullakarin i nästa för Sinnessjukts räkning, därför läste jag den här nya boken som kom ut på Natur & Kultur Akademisk nyligen, och jag är väldigt imponerad både av boken och av Ullakarins otroliga arbete inom psykiatrin.
Jag har även gästat Ullakarins podcast ”Inferno” förresten, och pratat om mina egna böcker om psykisk ohälsa (bilden nedan är tagen från fotograferingen efter det avsnittet).
Bygger på verklighetsbaserade fall
Förutom att hon har en trettioårig karriär som psykiatriker och forskare inom suicidområdet, så är hon en fantastisk skribent. Sådana är man ju inte direkt bortskämd med när man som jag mest läser böcker om psykiatri, men det finns några undantag. Förutom Ullakarin kan man nämna Alexander Perski och Pia Dellson till exempel.
Hursomhelst, ”Suicidprevention i praktiken” är uppbyggd kring olika patientgrupper och riskgrupper – depression hos äldre, depression hos yngre, kroppslig sjukdom och depression, och så vidare – där varje kapitel har ett verklighetsbaserat case. Fallen beskrivs ur patientens perspektiv, men även vårdpersonalen och de anhöriga får förklara hur de har uppfattat situationen.
Mellan deras vittnesmål förklarar Ullakarin vad man bör lägga särskilt märke till i deras berättelser, och kompletterar dem med sin egen kliniska erfarenhet och fakta kring de olika ämnena. Det låter ganska straight-forward och kanske inte så omskakande, men det är faktiskt precis vad det är. Ullakarin är en god berättare som förstår värdet av dramaturgi för att väcka engagemang, vilket hon också lyckas med. Själv läste jag boken under korta bussresor till och från kontoret, och flera gånger fick jag stänga igen boken med gråten i halsen. Jag tänker ibland att jag är härdad och hårdhudad numera, men Ullakarin vet exakt vart hon ska trycka för att nå rakt in i hjärtat.
Till exempel i första kapitlet som handlar om den deprimerade 72-åringen Torsten, där hans åttaåriga barnbarn Tina beskriver sin morfar:
”Min morfar är världens snällaste. När jag var liten brukade han leka häst med mig och han blev aldrig trött som mina mammor blir. De säger att jag får leka själv för att jag blivit så tung. Så säger aldrig morfar. Men det beror nog på att han är så stark. Eller, nu är han inte det. Jo, han kanske fortfarande är stark, men han är så trött. Ibland blir han ledsen och då gråter han fast jag sitter där. ’Din morfar är ingenting att ha’, säger han. Men det tycker inte jag! Han är min bästa morfar och jag försöker trösta honom. Ibland klappar jag honom på kinden och så har jag ritat en teckning som han har på väggen bredvid ett kort av mormor. Den föreställer honom och mig när vi leker häst. Jag har ritat ett stort hjärta runt omkring oss. Hjärtat betyder att jag tycker mest om morfar efter mamma och mammi och Nils. Eller kanske före Nils, jag vet inte. Nils är så jobbig ibland. Morfar är aldrig jobbig. Jag längtar efter att han ska orka leka igen.”
Ett enkelt men effektivt grepp som direkt sätter tonen för resten av boken.
Ett facit för bemötande inom psykiatrin
Det jag tar med mig mest från boken är dock inte de personliga berättelserna, utan Ullakarins otroliga känsla för vad som är bra bemötande. Aldrig tidigare har jag läst någon som har så fantastiska tankar och tips om hur man bäst bemöter psykiskt sjuka patienter (och i första hand deprimerade människor eftersom boken handlar om självmord).
Ullakarin understryker bland annat vikten av att lyssna på den sjuke, ställa öppna frågor och att ha stor respekt för dennes upplevelse. Hon uppmuntrar vårdpersonal att våga prata om suicidförsök utan att släta över eller bagatellisera, men också att förstärka patientens friska sidor och att banka in att man faktiskt har väldigt god prognos även om det känns hopplöst. För en deprimerad människa – som ser livet ur ett pessimistiskt filter är det kanske det allra viktigaste.
”Boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin”
Den här boken känns som ett facit för bemötande inom psykiatrin, en handbok som alla blivande psykiatriker borde läsa innan de sätter sin fot på en psykiatrisk avdelning. Jag själv har varit både deprimerad och psykpatient och dessutom intervjuat väldigt många andra patienter, och tror faktiskt att de flesta som någon gång fått psykiatrisk vård skulle hålla med mig. Å andra sidan är majoriteten av dem vana vid en ganska dålig vård – förväntningarna är så låga att det mesta får ses som ett fall framåt.
Rekommenderas till nästan alla
Förutom äldre, yngre och kroppsligt sjuka, består boken av kapitel om smärta och depression, bipolär sjukdom och självmordsrisk, grundpersonlighet och depression och psykiska funktionshinder utan psykiatrisk diagnos. Det mörkaste kapitlet av alla är sist ut – depression och suicidrisk hos asylsökande, som handlar om 19-årige Josef som blir nekad asyl och tar livet av sig. Hjärtskärande och bottenlöst sorgligt – även om små glimtar av hopp finns även här.
Boken i stort är (tack och lov) fylld av hopp och goda exempel på handlingskraftiga, empatiska och kunniga människor. Men alltså också av den här typen av avgrundsdjup förtvivlan och bedrövelse. Därför rekommenderar jag den kanske inte till de känsligaste depressionspatienterna, som förmodligen behöver något mer okomplicerat och hoppingivande (till exempel ”Ut ur mörkret” av Miki Agerberg). Men för alla andra, och särskilt alla som arbetar med psykiskt sjuka människor inom vården eller någon annanstans, rekommenderar jag definitivt den här fantastiska boken.
Förlag: Natur & Kultur Akademisk
Antal sidor: 215
Utgivningsdatum: 2018-01-13
Upplaga: 1
Medarbetare: Waldersten, Petra (form)
Vikt: 337 g
Dimensioner: 211 x 139 x 14 mm
ISBN: 9789127141728
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
En samling av alla recensioner av boken ”Kalla mig galen – berättelser från Psyksverige”, samt betyg och omdömen från bland andra Alex Schulman, Dagens Nyheter och seniorprofessor Marie Åsberg.
Klicka på länkarna nedan för att komma till respektive rubrik:
”Otroligt välformulerat, drabbande, smärtsamt – och faktiskt vackert”
Alex Schulman
”En skoningslös uppgörelse med psykiatrin och beskriver skammen hos den som mår psykiskt dåligt”
Dagens Nyheter
”Jag älskar den här boken!”
Therése Lindgren
”Ett varmt och uppriktigt samtal som också rymmer bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer”
Modern Psykologi
”En bok som gjorde mig rörd, men också upplyft”
Marie Åsberg, seniorprofessor och en av världens främsta depressionsforskare
”Årets viktigaste bok”
Sofie Hallberg, Ångestpodden
”Fin bok full av klokskap. Skakande.”
Professor Martin Schalling
”Utlämnande och gripande om psykisk ohälsa”
Adel Abu Hamdeh, ST-läkare psykiatri
”Smärtsamt bra”
Anna Sundberg
Recensioner
Modern Psykologi
Recensent: Charlotte Lundqvist
Omdöme: ”Att läsa Kalla mig galen känns lite som att vara en del av ett kompisgäng som har ovanligt högt i tak. Det är ett varmt och uppriktigt samtal, men det rymmer också bitande kritik mot sjuka samhällsstrukturer och vårdens ofta lama stöd till de drabbade.” Läs hela recensionen här
Dagens bok
Recensent: Robert Salmela
Omdöme: ”Det är en klok bok, en välbehövlig bok, en rak och modig bok som hjälper både den intresserade, anhöriga – och den sjuke. Om inte annat i igenkänningen.”
Betyg: 8/10 Läs hela recensionen här
Jennies boklista
Recensent: Jennie Steifeldt
Omdöme: ”Omskakande, tänkvärd och viktig!”
Betyg: 4 av 5 Läs hela recensionen här
Ludmillas blogg
Recensent: Ludmilla Rosengren
Omdöme: ”Boken är en härlig blandning av olika berättelser växlat med välavvägda diskussioner om till exempel medicinering, genetik och psykiatri //…// Boken är mycket välformulerad och med Christians egna erfarenheter av depression och panikångest blir den dessutom genuin och trovärdig.” Läs hela recensionen här
Anna Sundberg
Recensent: Anna Sundberg
Omdöme: ”Den här boken är smärtsamt bra. Jag säger bara – läs, lyssna, lär och lovorda.”
Har precis sträckläst @c_dahlstrom s bok ”Kalla mig galen” på en kväll. Det är utan tvekan en av de bästa böcker jag läst på länge (och läst i en sittning), dessutom precis vad jag behövde få läsa personligen. Så bra skrivet!
Bra böcker om adhd kan vara guld värt för den som vill förstå diagnosen. Jag har läst ett par av de böcker om adhd som finns på svenska numera. Här är min lista med de bästa böckerna om adhd som jag läst hittills.
1. Fördel ADHD: var på skalan är du? av Anders Hansen
Det den här boken har som de andra saknar är en ordentlig vetenskaplig grund. Nu låter boken kanske trist, men det är den verkligen inte. Anders har inspirerats bland annat av Hans Rosling som var en god vän till Anders innan Hans dog. Rosling är känd för sitt otroliga sätt att göra vetenskap intressant och lättförståeligt, och Anders har definitivt lärt sig mycket av Rosling.
I ”Fördel ADHD: var på skalan ligger du?” berättar Anders Hansen om adhd-diagnosens historia på ett lättbegripligt sätt, och ägnar sedan resten av boken åt att förklara vilka stora fördelar adhd för med sig. Men kanske ännu viktigare: han berättar hur man kan ta till vara på dessa positiva egenskaper, och lära sig att leva med de negativa sidorna av adhd.
Jag rekommenderar den här boken framför allt till den som själv har adhd, men även till föräldrar, vänner och ja, faktiskt alla andra också. Superbok!
2. Ingen familj är en ö: ADHD, föräldraskap och skuld av Anja Wikström
Den mörkaste boken på den här listan helt klart, men också den som förändrat min bild av adhd mest. ”Ingen familj är en ö: adhd, föräldraskap och skuld” är en roman baserad på Anja Wikströms eget liv som förälder till ett barn med adhd-diagnos. Anja bor i Stockholm och arbetar som medicinsk utredare och boken är utgiven på Ordfront förlag där även en av mina böcker är utgiven (”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).
Huvudkaraktären Ada lever med sambon Axel och barnen My och Hugo, där storasyster My har adhd och lillebror Hugo är lugn och samlad. I boken får vi följa familjens kamp för att få en ordentlig adhd-utredning, vilket är en förutsättning för att My ska få stöd, inte minst i skolan.
Men vi får också en bild av hur dynamiken kan se ut i en familj där en eller flera (adhd är väldigt ärftligt) har adhd. Skildringen av livet i en familj med adhd är väldigt gripande och känns autentisk, bokens fina omdömen från andra människor med adhd förstärker den känslan ytterligare. Boken innehåller också ett kort avsnitt i slutet med fakta och tips om adhd och autism.
Jag har faktiskt intervjuat även Anja i podden, där hon berättade om boken och hur hennes egen familj – som boken alltså baserar på – fungerar. Hursomhelst är det här en bok jag rekommenderar varmt, kanske framför allt till föräldrar som antingen själva har adhd eller har barn med diagnosen, eller både och.
3. Coolt med ADHD av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg
”Coolt med ADHD” är en ungdomsbok om ADHD skriven av Malin Roca Ahlgren och Susanne Israelsson Stenberg. Boken handlar om Alice som är 11 år och har adhd, och hennes diagnos ställer till problem för henne i skolan. Hon blir missförstådd av lärare och vänner och känner sig inte som de andra barnen. Fast hon förstår också att adhd:n har fördelar som hjälper henne.
Boken är tänkt som ett stöd för barn och deras föräldrar, samt lärare i grundskolan. Det här är den första boken i serien om Alice som har fått en uppföljare hittills i boken ”Jag har ADHD” där Alice har blivit ett år äldre, även den boken försöker lyfta fram fördelar med adhd.
Malin Roca Ahlgren har även skrivit flera andra böcker, bland annat den superfina barn- och ungdomsboken ”Vad är det med Lisa? : en bok om ångest” som jag läste när den släpptes 2016.
Georgios driver organisationen Underbara ADHD sedan ett par år tillbaka, en organisation som arbetar med att sprida kunskap om adhd. Den här boken är precis som organisationen ett sätt att göra detta, både genom Georgios egen historia som är väldigt stark (han har själv adhd och har försökt ta livet av sig sex gånger), men också genom att berätta om vetenskapen kring diagnosen. Förutom Anders Hansens bok är det här den boken som innehåller mest fakta, vilket jag uppskattar.
Den bästa boken om adhd jag läst so far läste jag igår. Boken heter ”Fördel ADHD: var på skalan ligger du?” och är skriven av läkaren Anders Hansen. Läs min recension av boken här!
Anders Hansen är läkare och civilekonom arbetar som överläkare i psykiatri i Stockholm. Han driver dessutom podden Psykiatrikerna med kollegan Simon Kyaga, samt skriver bästsäljande böcker. Senast var det boken ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” som är en av Sveriges mest sålda böcker och har översatts till ett antal språk vid det här laget.
Hjärnstark har jag också läst och recenserat, jag har dessutom intervjuat Anders i min podcast Sinnessjukt i ett av de mest nedladdade avsnitten någonsin av den podden (som har mer än hundra avsnitt numera). Lyssna gärna på den intervjun!
Bok om adhd för alla
Nu är Anders alltså tillbaka efter succén med Hjärnstark, den här gången med en bok om adhd. Återigen har han valt ett ganska positivt och lättillgängligt tema på boken, vilket talar för att även den här boken kommer att sälja bra. Han gör det dessutom så vitt jag kan bedöma utan att kompromissa för mycket med den vetenskapliga korrektheten, vilket ofta är en svår avvägning i populärvetenskapliga böcker (jag har ju själv skrivit två: ”Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar” och ”Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige”).
Boken inleds precis som förra gången med en vetenskaplig bakgrund. Anders använder gärna ett evolutionsbiologiskt perspektiv på psykiatri, och diskuterar därför adhd historiskt sett från jägar- och samlarsamhällen och framåt ända till dagens moderna urbaniserade samhälle.
Personer med adhd upplever ju ofta att de inte passar in i samhället – framför allt under skoltiden, men även in i arbetslivet – där adhd-dragen sällan är till deras fördel. Anders förklarar pedagogiskt att vårt samhälle har förändrats oerhört snabbt, och att egenskaper som att vara lättdistraherad och energisk passar bättre på savannen än i ett klassrum.
”Personer med adhd upplever ofta att de inte passar in i samhället”
Han understryker dock gång på gång, att detta faktum inte innebär att personer med adhd har förlorat i värde eller att de inte längre behövs – utan att samhället snarare måste bli bättre på att ta vara på även de här människornas egenskaper, snarare än att försöka kuva dem.
Det positiva med adhd
Den vetenskapliga bakgrunden varvas också med en översiktlig beskrivning av vad adhd egentligen är för någonting. Hansen är inte ute efter att beskriva adhd som något odelat positivt eller negativt – vilket alltid är lockande för den som vill tillfredsställa den ena eller den andra sidan i en kontroversiell fråga som adhd. Han är istället ärlig med problematiken adhd för med sig, men tycker samtidigt att det är rimligt att lyfta fram fördelarna extra mycket eftersom det negativa redan får så mycket uppmärksamhet.
”Det är rimligt att lyfta fram fördelarna med adhd ”
Efter de inledande fyra kapitlen, som är mer allmänt hållna och inte fokuserar så mycket på just fördelarna med adhd, följer sedan en vetenskapligt underbyggd uppräkning av de positiva egenskaperna adhd för med sig och hur man bäst kan ta till vara på dem.
Kreativitet till exempel, visar Hansen är starkt kopplat till adhd. Inte alla med adhd är kreativa, och inte alla kreativa har adhd, men sambandet är ändå tillräckligt starkt för att uppmärksamma och uppmuntra. Adhd innebär ofta att man får mycket idéer, vilket är en viktigt dimension av kreativitet. Hansen skriver dock att det ofta är bra för någon med kreativa adhd-drag att samarbeta med någon som inte har adhd (och vice versa givetvis), eftersom man inte sällan är sämre på det organisatoriska och strukturella.
”Kreativitet är starkt kopplat till adhd”
Hyperfokus är en annan egenskap som många med adhd har. Man blir lätt uttråkad och söker kickar, stora som små, vilket gör det svårt att fokusera. Men om man hittar något man verkligen brinner för kommer kickarna naturligt och man kan fokusera bättre än de flesta, under längre tid än de flesta. Något som gör att man, inte helt olikt människor med bipolär sjukdom som upplever en manisk eller hypomanisk fas, kan få väldigt mycket gjort på kort tid.
Ett av kapitlen handlar också om entreprenörskap och förmågan att tänka utanför boxen (återigen påminner det lite om manier) och att ta kalkylerade risker vid viktiga beslut i näringslivet – så kallade varma beslut. Här tycks det återigen som att människor med adhd är överrepresenterade i en positiv bemärkelse.
Att hantera adhd
En stor del av boken handlar om hur man ska lyckas kanalisera sin adhd på rätt sätt. Ett av kapitlen handlar (inte oväntat) om motion och dess positiva effekter vid adhd, men även invävt i resten av boken strösslar Hansen med tips från egna patienter och andra kliniska och vetenskapliga erfarenheter av vad som faktiskt funkar. Det handlar till exempel om att dela upp stora uppgifter i mindre delar, att lära sig att prioritera och att lära sig att leva i sitt kaos.
Sammanfattningsvis har boken ett positivt och sympatiskt budskap – vi är alla olika och våra egenskaper kompletterar varandra. Men till skillnad från många andra böcker med samma (ganska klyschiga) budskap, visar ”Fördel adhd” på ett praktiskt, underbyggt och trovärdigt sätt varför det här är sant när det gäller adhd. Samhället, och särskilt skolan, måste anpassa sig för att passa människor högre upp på adhd-skalan. Den här boken ger både människor med adhd och beslutsfattare bra tips om i vilken ände man ska börja.
Förlag: Fitnessförlaget
Språk: svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2017-07-28
Medarbetare: Zachrisson, Lisa (form)
Dimensioner: 210 x 134 x 18 mm
Vikt: 270 gram
ISBN: 9789173631099
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Den bästa boken om utbrändhet och utmattning jag läst är ingen faktabok utan en diktsamling. ”Väggen – en utbränd psykiaters noteringar” av Pia Dellson är en rakt igenom briljant bok, även för den som likt mig sällan läser poesi. Läs min recension av boken nedan.
Igår åkte jag tåg ned till Lund över dagen för att intervjua psykiatern, cancerläkaren och författaren Pia Dellson till min podcast Sinnessjukt. Vi pratade i två timmar och stora delar av intervjun utgick från den fantastiska diktsamling med haikuliknande dikter som Pia gav ut på Natur och Kultur 2015.
Första delen av intervjun finns redan nu att lyssna på nedan:
Total pricksäkerhet
Väggen är dikter skrivna under Pias utmattningssyndrom och återhämtningen från detta. Jag har själv haft en utmattningsdepression (utmattningssyndrom med depressiva inslag) även om den aldrig blev lika allvarlig som Pias. Under min gruppbehandling på Stressmottagningen här i Stockholm var många svårt sjuka, så jag kan känna igen både mig själv och de andra patienterna i Pias texter.
Pricksäkerheten är total i nästan varje dikt. Det första kapitlet heter ”Kraschen”, och i en av dikterna beskriver hon hur hon kämpar på och vägrar inse att hon måste vila:
Jag säckar ihop mellan varje patient. En sjunkande ballong som desperat tar sig över det ena berget efter den andra med allt mindre marginal tills kraschen tycks allt mer oundviklig.
De två andra kapitlen innan det avslutande faktakapitlet heter ”Viloläge” och ”Tillbaka till framtiden”. I den förra beskriver hon hur hon börjar förstå vad i hennes livsstil som varit ohållbart, och vilka strategier hon får lära sig under behandlingen. Det är en svår läxa att lära sig för någon som varit högpresterande och framgångsrik under så lång tid:
Negativ eller positiv stress spelar ingen roll. Bristen på återhämtning är det farliga. En livsstilsrisk lika stor som övervikt eller rökning.
Man måste akta sig för vilsamhetsbrist.
Rationellt och mekaniskt
Överlag är det mycket rationaliserande som verkar vara svaret för den rationella och vetenskapliga Pia. Hon beskriver sin vila i Skånes bokskogar som att hon ”ligger här i solen och bedriver effektiv sjukvård”, och sin kalender som en optisk villa:
Kalendern är en optisk villa.
Det ser ut som om man har tid om rutan är tom.
Men det syns inte om man orkar.
När jag intervjuade henne beskrev hon sina återhämtningsstrategier som en blandning av mekaniska strategier och fotarbete. De mekaniska strategierna är till exempel att på förhand boka in vilotid i kalendern, ett visst antal helger eller kvällar måste hon ha ledigt under en månad. Det tummar hon aldrig på, även om det är frestande.
Fotarbetet innebär att ta beslut i realtid, när hon känner sig för stressad (signalerna är hon väl bekant med och tar på allvar nuförtiden) så hanterar hon det direkt, utan att skjuta på återhämtningen. ”Det spelar ingen roll hur väl man förstår att man borde stressa mindre, om man inte gör någonting åt det”, sa hon när jag träffade henne igår.
Perfekt gåva till utmattad
Det bästa med boken är kombinationen av pricksäkerheten och formatet. En utmattad hjärna klarar inte av att läsa tunga fackböcker, i värsta fall klarar den inte ens av att läsa så här korta och lättbegripliga dikter. Men för den som orkar läsa den här boken, vilket nog det stora merparten trots allt gör, så är ”Väggen” perfekt.
Igenkänningsfaktorn är skyhög och det är en extra tröst att veta att det är en psykiater som lyckats ställa till det för sig. För om inte ens den som känner till alla varningssignaler och riskfaktorer kan lyckas undvika utbrändhet, då kan det hända vemsomhelst. Dessutom innehåller boken återhämtningsstrategier, som kanske beskrivs mer utförligt och systematiskt under en behandling, men i väntan på behandling kan man kanske få en liten tjuvstart redan i boken.
Jag tycker att det här är den bästa boken om utbrändhet/utmattning som jag har läst. Det finns visserligen inte så många än så länge (rekommenderar till exempel Alexander Perskis ”Ur balans”) men den här kommer att stå sig i konkurrensen även om det kommer tusen nya böcker. Jag kan inte nog rekommendera den, köp den till dig själv eller till en närstående som blivit utmattad, ni kommer inte att bli besvikna.
Språk: Svenska Antal sidor: 138 Utgivningsdatum: 2015-02 Upplaga: 1 Förlag: Natur & Kultur Akademisk Medarbetare: Eyre, John (form) / Ulaner, Maria (form) Vikt: 306 g Dimensioner: 203 x 135 x 18 mm ISBN: 9789127141810
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Anders Hansens bok ”Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna” är en storsäljare som fått goda recensioner. Om ett par veckor ska jag intervjua Anders om just motion och psykisk ohälsa, men redan nu kan du läsa min recension av hans bok här.
Anders Hansen är psykiatriker och utbildad civilekonom. Han arbetar som överläkare men skriver också böcker och sitter i olika bolagsstyrelser inom hälsosektorn. Han har även podden ”Psykiatrikerna” tillsammans med kollegan Simon Kyaga, där de intervjuar ledande psykiatriforskare över hela världen.
Kopplingen mellan motion och psykisk hälsa är som många redan känner till stark. Sedan ett par år tillbaka vet man till exempel att träning kan vara lika effektivt mot lindrigare depressioner som antidepressiva mediciner. Fysisk aktivitet på recept (FaR) används inom vården inte bara mot psykiska diagnoser utan även mot hjärt- och kärlsjukdomar och en massa andra fysiska diagnoser.
Men det finns skäl att uppgradera motionens betydelse ytterligare, åtminstone om man ska tro den här boken.
Motion bättre än appar
Jag har tidigare talat om motion och psykisk hälsa i min podcast Sinnessjukt, jag har också skrivit om det litegrann i min förra bok (Panikångest och depression: frågor och svar om två av våra vanligaste folksjukdomar), men måste säga att jag under läsningen ändå blev överraskad av hur starkt forskningsstödet är för motionens positiva effekter på hjärnan. I boken Hjärnstark hamrar Hansen in det här budskapet på ett väldigt effektivt sätt, man riktigt känner hans frustration över att sambandet inte är mer uppmärksammat än det är.
Boken inleds med ett kapitel som handlar om att den mänskliga hjärnan faktiskt är föränderlig, vilket är en viktig förutsättning att ha med sig om man ska förstå resten av boken. Tidigare trodde man nämligen inte att vi fick fler hjärnceller under livet, utan att vi föddes med en uppsättning hjärnceller som vi sedan fick dras med i resten av livet. Trots att man kunde visa att så inte var fallet redan för par decennier sedan har den seglivade myten om vår statiska hjärna levt kvar.
I själva verket är hjärnan anpassningsbar och dynamisk. Den kan kompensera för allvarliga hjärnskador och sjukdomar. Det visar sig dessutom, inte helt oväntat, att det bästa sättet att hålla hjärnan frisk och fräsch är att motionera. Sudoku, korsord, datorspel och kognitiva appar kan slänga sig i väggen, menar Hansen, att snöra på sig joggingskorna är överlägset mycket bättre.
Förenklande men upplysande
Resten av boken handlar om hur motion påverkar hjärnan på olika sätt och hur man kan optimera sin träning för hjärnans skull. Med motion kan man hantera stress bättre, förbättra sitt fokus, bli av med nedstämdhet (till viss gräns, vilket Hansen tack och lov är tydlig med), få bättre minne, bli mer kreativ och åldras saktare.
Det är en misstänkt bra deal som utlovas för den som kan tänka sig att träna 20-30 minuter ett par gånger i veckan. En mindre seriös författare hade kunnat bortse från det finstilta i den här dealen, men även om Hansen ibland förenklar väl mycket och medvetet gör budskapet spetsigare tycker jag att han håller sig inom de vetenskapliga råmärkena. Han är noga med att påpeka sådant som att det oftast kräver en viss sorts träning (framför allt konditionsträning) och långsiktighet, samt att man inte ska ersätta exempelvis antidepressiva mediciner med träning för effekt mot ångest och depression, utan att man ibland kan behöva både och, eller till och med bara mediciner.
Han problematiserar också vetenskapliga studier och orsakssamband, men ibland får man som sagt intrycket av att sambanden är förenklade och att kritik eller invändningar mot vissa slutsatser har rationaliserats bort. Jag hade nog hellre sett mer av sådant, men då hade boken blivit mindre lättillgänglig och kanske inte nått ut så bra som den har gjort. Målen helgar eventuellt medlen alltså.
Budskap som förtjänar uppmärksamhet
Förutom det väl renodlade budskapet finns det små logiska frågetecken som borde ha rätats ut. Till exempel i slutet av boken, där han för argumentet att människor har minskat sin rörelse när man gått från jägare och samlare, till mer stationära jordbrukare, och slutligen till urbaniserade, digitala och ännu mer stillasittande. Vi rör oss bara mindre och mindre enligt Hansen.
Han jämför sedan det sista existerande jägare och samlar-folket i världen, Hadza-folket i Tanzania, med Amish-folket i USA som lever ungefär som människor gjorde under jordbrukseran, och dagens européer och amerikaner. Hadza-folket tar 11-14 000 steg om dagen, Amish-folket 18 000 steg och urbaniserade människor tar 6-7000 steg. Kanske missar jag något här, men om analogin skulle funka borde väl Amish-folket inte motionera mest, eller?
Det finns ett par andra liknande exempel, men det är inte så viktigt och förstör inte läsupplevelsen jättemycket. För det här är verkligen en väldigt bra bok med ett budskap som förtjänar större uppmärksamhet. Hansen skriver bra och engagerat, han tillåter sig någon gång ibland att bli personlig men vill mest av allt understryka de vetenskapliga evidensen för tesen han torgför.
Jag rekommenderar den här boken varmt till alla som vill få vetenskapliga bevis för att de borde genomföra den där löprundan som aldrig blir av. Läs!
Förlag: Fitnessförlaget
Språk: Svenska
Antal sidor: 253
Utgivningsdatum: 2016-07
Medarbetare
Zachrisson, Lisa (form)
ISBN: 9789173630788
Köper du boken via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt
Recension – ”Olyckliga i paradiset: varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” av Christian Rück
