Publicerad den

Frågor och svar om antidepressiva läkemedel – intervju med experten Elias Eriksson

Elias Eriksson och jag i mars 2023.

Antidepressiva läkemedel är omtvistade och omges av många fördomar och myter. För att ta reda på vad som stämmer reste jag till Göteborg och intervjuade Elias Eriksson, som är professor i farmakologi på Göteborgs universitet. I intervjun finns en massa frågor och svar om antidepressiva läkemedel, men även om annan psykofarmaka.

Elias Eriksson har forskat om psykofarmaka i flera decennier och har bland annat forskat med Arvid Carlsson, nobelprisvinnaren som låg bakom den allra första SSRI-medicinen (SSRI = selektiv serotoninåterupptagshämmare, till exempel citalopram, escitalopram, fluoxetin, paroxetin och sertralin), som hette zimelidin.

På senare år har Elias tillsammans med bland andra Fredrik Hieronymus och Alexander Lisinski undersökt den kontroversiella frågan om SSRI-medlens effektivitet mot depression, men han har även forskat om SSRI som behandling mot andra tillstånd såsom premenstruell dysforisk störning (PMDS, premenstrual dysphoric disorder) och social fobi.

I den här över tre timmar långa intervjun får han utöver alla mina frågor en rad lyssnarfrågor och två expertfrågor. De tre första avsnitten av intervjun är gratis att lyssna på för alla, den fjärde och extra långa (en timme) delen är endast tillgänglig för poddens betalande medlemmar på Patreon.

Här följer en kort sammanfattning av varje del, med spelare där du kan lyssna på dem direkt:

Del 1 – bakgrund och signalsubstanser

I den första delen av intervjun med professor Elias Eriksson får vi veta lite om hans egen bakgrund: har han några jäv som lyssnarna bör känna till? Hur präglades hans uppväxt i personalbostäderna på Lillhagens mentalsjukhus i Göteborg? Hur var det att lära känna och sedermera forska med den legendariske nobelpristagaren Arvid Carlsson?

Vi kommer även in på en viktig fråga vad gäller antidepressiva läkemedel och annan psykofarmaka – vad vet forskarna egentligen om hur signalsubstanser fungerar? Elias menar att farmakologer ofta kraftigt överdriver vad de vet om hur olika signalsubstanser – som serotonin och dopamin – påverkas av psykiska sjukdomar, respektive av läkemedel. Detta gäller inte bara depression, även om serotoninhypotesen vid depression är särskilt ifrågasatt.  

Del 2 – depression och antidepressiva läkemedel

I del två fortsätter vi att prata om signalsubstanser, bland annat om hur populära författare som Mia Lundin och Anders Hansen skriver om signalsubstanser – är deras beskrivningar verkligen korrekta? Elias berättar även om den luddiga gränsen mellan psykofarmaka och läkemedel mot kroppssjukdomar – när kritik riktas mot psykofarmaka är kritikerna i regel inte medvetna om att psykofarmaka inte bara används mot psykiska sjukdomar, och att många kroppssjukdomar kan orsaka psykiska symtom (och vice versa). En av de mest högljudda kritikerna mot psykofarmaka är den danske professorn Peter Götzsche, som Elias kallar ”en total klåpare”.

Vi kommer även in mer specifikt på depression och antidepressiva läkemedel: Varför tycker Elias att depression har tydligast biologiska markörer av alla psykiska sjukdomar? Runt en miljon svenskar tar antidepressiva, är det för mycket? Fungerar antidepressiva verkligen mot depression? Vad beror de jobbiga insättnings- och utsättningssymtomen som antidepressiva orsakar på?

Del 3 – kritik mot antidepressiva och läkemedelsbolag

I den tredje delen fortsätter vi att tala om antidepressiva läkemedel, inte minst om biverkningar. Ger antidepressiva mediciner ökad självmordsrisk? Fungerar antidepressiva för barn? Är antidepressiva mediciner beroendeframkallande? Ökar förskrivningen av antidepressiva läkemedel antalet sjukskrivningar? Orsakar psykofarmaka att sjukdomarna blir vanligare? Blir man sjukare av läkemedlen? Om man redan har testat många olika antidepressiva läkemedel som inte har hjälpt, är det någon mening att testa flera?

Vi pratar även om att man inom kroppsmedicinen (det vill säga vård av icke-psykiatriska sjukdomar) inte vet varken varför folk blir sjuka, eller varför somliga läkemedel eller andra behandlingar fungerar. Varför kritiseras psykiatrin så ofta för att inte veta vad som orsakar depression, eller varför antidepressiva läkemedel fungerar, när man inte ställer samma krav inom kroppsmedicinen? Elias får även svara på huruvida han anser att läkemedelsbolagen ägnar sig åt så kallad disease montering (att man hittar på sjukdomstillstånd för att kunna sälja läkemedel).

Del 4 – nya antidepressiva, antipsykotika och ADHD-läkemedel


Den fjärde delen är extra lång (en hel timme) och är bara tillgänglig för betalande medlemmar på poddens Patreon-sida. I den får Elias bland annat svara på vad han tycker om den nya depressionsbehandlingen med ketamin, där förväntningarna är extremt höga från många forskare som beskriver det som ett genombrott. Är hajpen kring ketamin och annan psykedelika (dit somliga räknar ketamin) för stor?

Vi pratar även vidare om vanlig kritik mot läkemedelsbolag: stämmer det att läkemedelsbolag begraver studier som inte visar positiva resultat? Gör läkemedelsmarknadens kommersiella prägel att litium används i för liten utsträckning? Varför gör man numera inga större framsteg inom psykofarmaka-utvecklingen? Vilka är de största genombrotten som trots allt skett de senaste decennierna? Vi får även två expertfrågor: vilket tror Elias är nästa stora genombrott inom psykiatrisk behandling? Och vilket forskningsprojekt skulle han själv genomföra om han hade oändligt med resurser?

Dessutom talar vi om schizofreni och antipsykotika – delar han Åsa Konradsson Geukens entusiasm inför lumateperon, eller ”fjärde generationens antipsykotika” som hon kallade det nyligen i min intervju med henne? Tror Elias att vi kommer få bättre schizofreniläkemedel snart? Tror han på individualiserad medicin (så kallad precision medicine) i framtiden? Vi pratar även om bensodiazepiner, men framför allt om ADHD-mediciner. Vad tycker han om kritiken mot ADHD-mediciner? Varför anser han själv att de är ett av de största genombrotten i psykofarmakologi-historien?

Sist ut är era lyssnarfrågor, där en annan professor, Christian Rück (här finns för övrigt min intervju med honom), undrar varför Elias är så arg på KBT. De andra lyssnarfrågorna är: Vad tycker han om ECT? 2008 sa han som föreläsare att man inte får psykoser av cannabis, är det något han står fast vid idag? Varför kan man inte hitta en ersättning för litium som är lika bra, eller göra litium bättre, så man slipper att operera bort bisköldkörtlar? Många använder antihistamin mot insomni, det har ansetts vara ofarligt som ett ”receptfritt kroppseget hormon”, men nu debatteras ju en del om långtidseffekterna, vad säger egentligen forskningen och hur ser rekommendationerna ut idag, apropå att det är receptfritt?

Hela avsnittet finns på Patreon, men ett kort smakprov finns här:

Publicerad den

7 poddar om schizofreni – patienter och forskare berättar om sjukdomen

Poddar om schizofreni är inte så himla vanliga, det verkar vara mycket vanligare att man poddar om andra diagnoser. Schizofreni är ju förknippat med stigmatisering som gör det svårt att tala om. Jag själv och andra har dock gjort ett par poddar om schizofreni som jag vill tipsa er om.

Podcasts om schizofreni

Här är sju poddavsnitt om schizofreni med patienter, forskare och anhöriga som berättar om sina perspektiv på sjukdomen:

1. Intervju med Schizofreniforskaren Åsa Konradsson Geuken

Åsa Konradsson Geuken är docent i farmakologi på Uppsala universitet, hennes bror Mats Konradsson drabbades av schizofreni 1988 då Åsa bara var 14 år gammal. Åsa berättar hur hon reagerade på broderns sjukdom och hur hon många år senare bestämde sig för att ägna sitt liv åt att försöka lösa sjukdomens gåta.

Lyssna på intervjun här.

2. Marcus Sandborg lever med schizofreni

Författaren och föreläsaren Marcus Sandborg lever med schizofreni sedan länge och har bland annat skrivit boken ”En lång väg hem” som skildrar hur han insjuknade i sjukdomen. I den här intervjun berättar han om det och om hur han gör för att hantera sjukdomen i vardagen som småbarnspappa.

Lyssna på intervjun här.

3. Maria Borelius bror drabbades av schizofreni

Maria Borelius är vetenskapsjournalist och tidigare politiker, bland annat var hon handelsminister under en kort period under regeringen Reinfeldt. I den här intervjun berättar hon om sin älskade bror som drabbades av schizofreni.

Lyssna på intervjun här.

4. Sophie Erhardt forskar på inflammationsspåret

Sophie Erhardt är en prisbelönt forskare på Karolinska institutet i Stockholm. Hon forskar bland annat på det så kallade inflammationsspåret, hypotesen om att vissa psykiska sjukdomar är kopplade till en låggradig inflammation. Hon berättar om sin forskning och vad man hoppas att den ska leda till.

Hela intervjun med Sophie finns att lyssna på här.

5. Pebbles Karlsson Ambrose har schizoaffektivt syndrom

Pebbles Karlsson Ambrose jobbade länge i reklambranschen men drabbades sedan av psykossjukdomen schizoaffektivt syndrom, en närbesläktad sjukdom till schizofreni. I den här intervjun berättar hon vad som skiljer sjukdomen från schizofreni, hur den har påverkat hennes familj och barn, och hur hon gör idag för att hantera sin vardag.

Intervjun med Pebbles finns att lyssna på här.

6. Mats Konradsson drabbades av schizofreni för över 30 år sedan

NPSH:s podcast Kafferast i kunskapsfabriken har gjort en intervju med konstnären Mats Konradsson, som själv lever med schizofreni. Där berättar han hur sjukdomen påverkar honom och hans konstnärskap, och hur han försöker göra för att hålla sig så frisk som möjligt.

Lyssna exempelvis här.

7. Konstnären Julia Pivén lever med schizoaffektivt syndrom

Ångestpodden har intervjuat konstnären Julia Pivén om livet med schizoaffektivt syndrom, alltså samma diagnos som Pebbles Karlsson Ambrose lider av (se ovan). Julia berättar om hur hon fick sin diagnos, hur psykiatrin fungerar och hur hon upplever sjukdomen.

Lyssna på Ångestpoddens intervju med Julia Pivén här.

Publicerad den

Dokumentär Freud: dokumentär om Sigmund Freud och psykoanalysen

Min dokumentär om Freud – med några av världens främsta Freud-experter – finns ute nu! Dokumentären om Sigmund Freud finns i min podcast Sinnessjukt, för att lyssna blir du medlem på Patreon. Läs mer om dokumentärens olika delar här nedan.

Nedanstående innehåller betallänkar för Bokus.

Sigmund Freud är psykoanalysens fader och vidden av hans påverkan på vårt samhälle är enorm, inte bara inom psykiatrin utan även kultursektorn, samhällsdebatten och till och med rättsväsendet. De senaste femtio åren har forskning dock visat att historieskrivningen om Freud och psykoanalysen nästan alltid är helt eller delvis felaktig.

Det kanske kan låta konstigt, men faktum är att många av de vanligaste uppfattningarna om Freud faktiskt är rena lögner, där sanningen inte sällan är det diametralt motsatta. I den här dokumentärserien om Sigmund Freud träffar jag några av världens främsta Freud-experter, som berättar den osannolika sanningen om en av 1900-talets mest inflytelserika och fascinerande människor.

Obs! Missa inte heller min tidigare intervju med Freud-kännaren Charlotta Sjöstedt.

Del 1 – Dokumentär om Freud och kokainet

Den första delen av min dokumentär om Sigmund Freud släpptes nu i augusti 2022, och handlar om Freuds kokainbruk. I den delen medverkar två av världens främsta Freud-experter: den pensionerade amerikanske Berkeley-professorn Frederick Crews, och Billy Larsson som är filosofie doktor i psykologi och psykolog, som arbetar med KBT i Göteborg.

Frederick Crews har läst Freud i 65 år (han fyller snart 90 år) och har bland annat skrivit boken Freud: The Making of an Illusion. Billy Larsson släppte nyligen en annan utmärkt Freud-bok, fast på svenska, nämligen Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frederick Crews och jag under intervjun från hans hem i Kalifornien.

Kokainet gjorde entré i Sigmund Freuds liv redan när han var 27 år gammal, i april 1884. Den vid det laget relativt okända drogen från Sydamerika påverkade Freud i stor utsträckning, mycket större än vad som tidigare varit känt. Varför marknadsförde Freud kokain? Hur mycket kokain tog Freud själv? Vilken påverkan hade Freuds mångåriga kokainbruk på psykoanalysens teorier?

De första 11 minuterna av den första delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 2 – Dokumentär om Freud och Anna O.

Det finns en fallstudie som i flera viktiga avseenden skiljer sig från alla andra i den psykoanalytiska historien. Patienten kallades Anna O. – en mytologiserad behandlingssuccé som beskrivs som hela psykoanalysens ursprung. Ett svårförklarligt fall i slutet av 1800-talet där en ung och svårt sjuk kvinna plötsligt tillfrisknar helt, enbart genom att prata med en annan människa. Men när en nyfiken psykiatriker i början av 1970-talet åkte till ett sanatorium i Schweiz, avslöjades en mörk sanning, som blev början på avtäckandet av myten om den store Sigmund Freud. Medverkande: Frederick Crews och Billy Larsson.

De första 13 minuterna av den andra delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 3 – Dokumentär om Freud och fallet Dora

Freuds första egna fallstudie var fallet Dora. Det är en historia med många besynnerliga inslag, och en fingervisning om hur långt Freud var beredd att gå i sina teoretiska spekulationer. Dora, som egentligen hette Ida Bauer, gick i behandling hos Sigmund Freud under tre månader år 1900, då hon var arton år gammal. Behandlingen var misslyckad och patienten avbröt den själv efter att ha tröttnat på Freuds långsökta tolkningar, som bland annat gick ut på att hon var sexuellt attraherad av mannen som antastat henne som barn. Freud menade att hon också var sexuellt attraherad av sin egen pappa, hans älskarinna – och av Freud själv.

Tre av världens främsta Freud-experter medverkar – förutom Billy Larsson och Frederick Crews, medverkar även Frank Sulloway, som likt Crews är professor på Berkeley i Kalifornien. Frank Sulloway skrev 1979 den mycket inflytelserika boken ”Freud: Biologist of the mind” som var en av de första böcker som ifrågasatte Freud.

De första 11 minuterna av den tredje delen av dokumentären finns att lyssna på gratis i spelaren nedan, hela avsnittet finns på Patreon. Bli medlem för att lyssna och ta del av extramaterialet, bland annat manuset – där du hittar källorna till alla påståenden och arkivklipp i dokumentären.

Del 4 – Dokumentär om Freud och Vargmannen (kommer snart)

Den fjärde och sista delen av dokumentären handlar om Freuds mest berömda fall, Vargmannen. Patienten bakom smeknamnet – ryssen Sergej Pankejev – skulle komma att bli den första och enda patienten som berättat om sin behandling hos Freud, och hans berättelse innebar en katastrof för de kvarlevande freudianerna.

Billy Larsson och Frank Sulloway medverkar i den sista delen, som släpps senare i år.

Inlägget innehåller köplänkar för Bokus, köper du böcker via någon av länkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på Sinnessjukt också och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam

Jag har spelat in en lång podcast om opioidepidemin i USA, tillsammans med beroendeforskaren och psykiatrikern Joar Guterstam. Han är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar och arbetar både kliniskt och forskar på ämnet. Hela specialen om opioidkrisen, där vi även talar om situationen i Sverige och kommer in lite mer generellt på svensk narkotikapolitik, finns i min podcast Sinnessjukt.

Del 1: Så växte opioidepidemin fram

I den första delen får vi veta mer om varför opiodkrisen uppstod under andra halvan av 1990-talet på landsbygden i USA. Opium har brukats i flera tusen år och när man lärde sig att utvinna morfin ur opiumvallmon i början av 1800-talet – och sedan heroin i slutet av 1800-talet – uppstod opioidkriser liknande den vi nu upplever.

Joar berättar om opioidernas historia och hur det kan komma sig att vi återigen har underskattat dess negativa effekter. Vi pratar även om Dopesick – Dealers, Doctors and the Drug Company that Addicted America – boken av den amerikanska journalisten Beth Macy som förra året blev till en hyllad tv-serie på Disney+ – och hur Purdue Pharma och ägarfamiljen Sackler hävdade att det nya preparatet OxyContin bara orsakade beroende hos mindre än 1 % av användarna.

Du kan lyssna på del ett helt gratis i spelaren här nedanför eller i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”):

 

Del 2: Den skenande opioidkrisen

I den andra delen pratar vi om situationen idag, i såväl USA som Sverige. Sedan Dopesick publicerades 2018 har situationen bara förvärrats, med ökad opioiddödlighet som följd. Enligt myndigheter var de opioidrelaterade dödsfallen så många som 68630 personer i USA under 2020, vilket motsvarar nästan 200 pers om dagen.

Podcast om opioidepidemin med forskaren Joar Guterstam
Opioidkrisen har bara förvärrats de senaste åren. Bild: CDC.

Joar får svara på varför han tror att utvecklingen inte tycks gå att vända, samt om den ökade förskrivningen av oxikodon (OxyContin) innebär att vi har en opioidepidemi även i Sverige?

 

Del 3: Svensk narkotikapolitik och cannabis

I den tredje delen lämnar vi opioidepidemin och talar mer om den svenska narkotikapolitiken. Bland annat pratar vi om SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok ”Vi ger oss aldrig” (läs min recension på länken) där han fokuserar främst på cannabis och hur den svenska narkotikapolitiken från 1960-talet fram till idag har varit utformad. Orsakas schizofreni av cannabis? Bör man undvika cannabis om man har psykossjukdom i släkten? Och vad tycker Joar om avkriminalisering respektive legalisering av cannabis?

 

Del 4: Skadereducering, Nils Bejerot och samsjuklighetsutredningen

Den fjärde och sista delen är extra lång och spännande och är bara tillgänglig för betalande patroner på patreon.com/sinnessjukt. Vi pratar om den otroligt fascinerade och inflytelserika psykiatrikern Nils Bejerot – vem var han, hur förändrade han narkotikapolitiken, och hur påverkar den okända familjetragedin synen på hans inflytande över den repressiva hanteringen av narkotikafrågan?

Joar får också berätta vad han tycker om den väldigt omtalade samsjuklighetsutredningen, som föreslår flera reformer enligt principen skadereducering (harm reduction) vilket om förslagen får gehör kan ändra kursen för svensk narkotikapolitik. Utökade sprutbytesprogram, mer substitutionsbehandling och till och med brukarrum kan bli verklighet – är det bra eller dåligt?

Dessutom får Joar svara på alla era lyssnarfrågor: Får läkemedelssäljare i Sverige bonus på liknande sätt som de får i USA? Hur påverkar lagstiftningen konsumtionen av illegala droger? Leder hårdare straff till mindre bruk?  Var det något i samsjuklighetsutredningen han tyckte var dåligt? Har Joar några bra eller mindre bra exempel på samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri? Vilka hinder finns det för att göra Naloxon mer tillgängligt än vad det är idag och varför är det fortfarande receptbelagt?

Smakprov av det fjärde avsnittet kan du lyssna på här:

 

Jag hoppas du gillar min podd om opioidepidemin. Köper du böcker via någon av köplänkarna får jag en del av köpesumman och du stödjer mitt arbete, inlägget och länkarna är alltså att betrakta som reklam. Lyssna gärna på min podcast Sinnessjukt och bli patron på: patreon.com/sinnessjukt

Publicerad den

Podcast om elbehandling: intervju med ECT-experten

Jag spelade in en podd om elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy på engelska) i förra veckan, med en av landets främsta elbehandlings-experter. Hon heter Pia Nordanskog och är ECT-forskare och chefsläkare på psykiatriska kliniken på Linköpings universitetssjukhus.

Intervjun med Pia är en uppföljning på min intervju med Lily, som själv fått elbehandling mot djup depression och berättar hur hon upplevde det. Tillsammans speglar de både patientperspektivet och det professionella och vetenskapliga perspektivet kring elbehandling, vilket jag tycker var viktigt. Eftersom ämnet omges av många myter kändes det viktigt att ha två balanserade gäster som kan tala om både de positiva effekterna och de biverkningar som behandlingen orsakar.

Därför åkte jag till Linköping i torsdags och träffade Pia Nordanskog som arbetar kliniskt med ECT och dessutom forskar på ämnet. Hon gav mig en rundtur på avdelningen och visade hur själva ECT-salen och ECT-maskinen ser ut. Intervjun blev – likt intervjun med Lily – två timmar lång och otroligt intressant. Jag har delat upp hela vårt samtal i fyra delar, där de tre första är gratis och den sista delen enbart är tillgänglig för alla mina betalande medlemmar på poddens Patreon som gör podden möjlig.

Du lyssnar i valfri poddspelare (sök efter ”Sinnessjukt”) eller direkt i spelarna här nedanför.

Del 1: ECT-bakgrund

I det första avsnittet får Pia först svara på mina kortfrågor om henne i en faktaruta. Sedan berättar Pia bland annat att hon som läkarstudent trodde att ECT var en förlegad metod. Hon berättar också hur hon förstod att den tvärtom är en av de mest effektiva behandlingarna som finns i psykiatrin. Jag frågar henne hur metoden har utvecklats genom åren, sedan den introducerades i svensk psykiatri runt 1940 (vilket jag berättat om i min Beckomberga-dokumentär).

Pia förklarar också hur det går till när man får ECT, och vad det är som gör att metoden fungerar. Det finns flera hypoteser kring detta och här får vi veta lite om dem.

 

Del 2: ECT:s effekter

I del två berättar Pia om de otroliga effekter som ECT har mot depression, som tyvärr ofta är avklingande men trots det många gånger livräddande. Den som är djupt deprimerad har i regel svårt att tillgodogöra sig annan behandling eller förändra sin livsstil på ett vis som gör det lättare att hantera depressionen – exempelvis genom att motionera för att må bättre.

ECT är i första hand en akutbehandling för väldigt svårt sjuka, även om den för vissa också används som underhållsbehandling – exempelvis vid särskilt allvarliga och långvariga depressioner där annan behandling inte biter. Med hjälp av elbehandling kan man bryta depressionen och exempelvis sätta in eller justera läkemedelsbehandling.

I det här avsnittet får Pia en av de expertfrågor jag hade med mig den här gången, nämligen från min vän Pär Höglund som är barn- och ungdomspsykiatriker och forskare. Han frågar Pia hur hon ser på etiken kring ECT och tvångsvård. Vi pratar även om elbehandling mot mani – är det effektivt? Människor med bipolär sjukdom kan nämligen få elbehandling både för depressiva och maniska skov. I slutet av avsnittet pratar vi om vikten av noggrann diagnostik vid ECT och vad skillnaden är mellan indexserie, fortsättnings-ECT och underhålls-ECT.

 

Del 3: information och ECT-biverkningar

I del tre frågar jag Pia hur vanligt det är att patienter får väldigt många elbehandlingar över tid, ibland flera hundra behandlingar/sessioner totalt sett. En av mina lyssnare har fått det och undrade ifall det kunde vara farligt, vilket Pia svarar på här. Och har informationen om biverkningar egentligen blivit bättre sedan Uppdrag Gransknings fräna kritik 2009? Får patienter korrekt information om biverkningar och annat som är viktigt att känna till?

Jag frågar också varför uppföljningen efter ECT-behandling är så slapp i många regioner, och varför man inte följer upp även efter exempelvis 1 år och 3 år, som man gör vid många andra behandlingar för kroppssjukdomar? Vi pratar även om varför så få barn och ungdomar får ECT – finns det några skäl att vara mer restriktiv med ECT för exempelvis barn och unga, eller kan det tvärtom vara farligare att inte behandla allvarliga psykiska sjukdomar? Och varför får så få av våra allra äldsta elbehandling, trots att effekten är ännu säkrare i den åldersgruppen (givet på rätt indikation så klart)?

I del tre pratar vi även mer om biverkningar och främst minnesstörningar, något vi sedan även pratar mycket mer om i del 4, som alltså enbart kommer att finnas tillgänglig för betalande medlemmar på Patreon. Hur vanligt är det att patienterna upplever att de har bestående minnesluckor bakåt i tiden (det är väldigt ovanligt kan jag nämna nu för att undvika onödig oro, men mer om det i del fyra)?

 

Del 4: ECT-biverkningar och lyssnarfrågor

I del fyra pratar vi mer om minnesstörningar. Jag frågar bland annat om man kan lindra problemen med minnesstörningar vid ECT genom exempelvis att ändra hur man placerar elektroderna (”stavarna” som man trycker mot huvudet)? Vi pratar även om de regionala skillnaderna i landet, varför är de så stora, och är det ett problem?

Vi pratar även om de andra biverkningarna och hur vanliga de är, exempelvis huvudvärk, muskelvärk och risken för tandskador. Vad gör man för att minska risken för tandskador?

Dessutom får ni två väldigt intressanta expertfrågor från schizofreniforskaren Åsa Konradsson-Geuken, som frågar vad man tror att biverkningarna beror på och huruvida Pia tror att man kommer kunna undvika dem i framtiden? Vi avslutar intervjun med era superintressanta lyssnarfrågor, som bland annat handlar om om varför inte fler får Litium efter ECT, huruvida andra liknande metoder kan ersätta ECT, och vad vården gör för att hjälpa patienter som drabbas av minnesstörningar.

Publicerad den

Podcast om elbehandling – intervju med patient och ECT-expert!

Jag har spelat in en podcast om elbehandling med Lily, som själv genomgått elbehandling (ECT, electroconvulsive therapy) mot sin djupa depression. Intervjun med Lily är en del av elbehandlings-specialen i podden, där jag även har intervjuat en ledande ECT-expert för att få det kliniska och vetenskapliga perspektivet.

Lily är 28 år gammal och har haft depressioner i stora delar av sitt liv. För två år sedan, 2019, blev depressionen emellertid så djup att hon var svårt självmordsbenägen. Hon bestämde sig för att hon ville testa elbehandling, som än idag är en av de mest effektiva behandlingarna mot bland annat djup depression. Metoden används även mot andra tillstånd som mani och katatoni, runt 4000 svenskar genomgår behandlingen varje år (källa: Kvalitetsregister ECT)

I november träffade jag en av dem som genomgått elbehandling, Lily. Hon är 28 år gammal och studerar kriminologi och psykologi med sikte på en forskarkarriär. Den här intervjun är nästan två timmar lång och uppdelad i fyra avsnitt. Här nedanför berättar jag lite kort om varje del, där de första tre finns tillgängliga helt gratis medan den fjärde bara är tillgänglig för betalande Patreon-medlemmar. Bli medlem på patreon.com/sinnessjukt för att lyssna på det avsnittet och över fyrtio andra avsnitt av podden som enbart är tillgängliga för betalande medlemmar.

Del 1: Bakgrund

I den här första delen får Lily svara på kortfrågor om sig själv i en faktaruta, sedan får hon berätta om sin bakgrund och sina depressioner. Hon berättar också om varför hon fick ECT för två år sedan, och varför hon var så angelägen om att få ECT trots propagandan från olika sajter på nätet.

 

Del 2: Behandlingen

I den andra delen får Lily berätta hur behandlingen gick till rent praktiskt: Hur såg det ut på behandlingsavdelningen? Hur såg själva apparaten ut? Hur mådde hon direkt efter behandlingen? Var det unilateral eller bilateral elektrodplacering (bilateral betyder att man har elektroderna på varsin tinning, unilateral betyder att man har en på ena tinningen och en på toppen av huvudet?

Jag frågar även hur många behandlingar och hur många behandlingsserier hon fick, hur långt det var emellan behandlingarna och serierna, ifall hon bodde kvar på sjukhuset eller om hon åkte hem emellan, hur mycket hon betalade för vården och hur mycket information hon fick innan. Dessutom kommer vi i del 2 in lite mer på vilka biverkningar hon fick och hur allvarliga dom var.

 

Del 3: Biverkningar och positiva effekter

I del tre fortsätter vi prata om biverkningar, framför allt om det som många verkar frukta mest: minnesstörningar. Vad mindes hon inte efter behandlingen? Hur lång tid tog det för minnesstörningarna att försvinna? Vi pratar även lite om fördomar kring ECT. Men framför allt kommer vi äntligen in på behandlingens positiva effekter: Hur snabbt blev hon bättre? Hur mycket bättre blev hon och hur länge hängde dom positiva effekterna kvar?

Vi pratar även om att hon tar litium idag, varför hon gör det, om vikten av ett bra bemötande, och så får hon svara på vad hon skulle säga till någon som idag befinner sig i samma situation som hon gjorde för två år sedan, när hon mådde som allra sämst.

 

Del 4: lyssnarfrågor

I det fjärde och sista avsnittet, som du alltså får som Patreon-medlem, frågar jag Lily om hon tycker att vården hade kunnat göra någonting bättre, jag frågar även om var hon tycker att man som patient ska söka efter information om ECT.

Men framför allt får du höra alla lyssnarfrågor som jag fått på Twitter! Jag har nog aldrig fått så många som den här gången, ni undrade exempelvis varför hon ville bli intervjuad, om hon skulle välja ECT igen om hon blev lika sjuk igen, om hon får underhållsbehandlingar, hur mår hon idag, hur man stöttas av vården om man får minnesstörningar, vilka alternativ hon hade, hur omgivningen uppfattade henne under behandlingen, huruvida hon berättar om sin ECT på jobbet och för sina bekanta, ifall ECT gör ont, ifall hon har några tips till vården, huruvida man känner sig som samma person efteråt, och mycket mer.

 

Hoppas att ni gillar den här podden om elbehandling (ECT). Lyssna även på min expertintervju.

Publicerad den

ECT:s historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen

ECT har en historia som sträcker sig tillbaka till den 11:e april 1938, då italienarna Ugo Cerletti och Lucio Bini för första gången testade metoden på en människa. ECT står för electroconvulsive therapy men kallas på svenska vanligen för elbehandling. Här kan du läsa mer om ECT:s historia.

Tidiga försök med chockterapier (-1938)

Att epileptiska anfall kan användas för att behandla vissa former av psykiska besvär har varit känt länge, enligt vissa så länge som i hundratals år[1]. I början av 1900-talet fick tanken om ett generellt motsatsförhållande mellan olika sjukdomar ett stort genombrott i och med Julius Wagner-Jaureggs malariabehandling mot hjärnsyfilis. Patienten infekterades med en sjukdom (malaria) för att botas från en annan (hjärnsyfilis, ett senstadium av könssjukdomen syfilis som yttrade sig i psykosliknande symtom). Wagner-Jauregg tilldelades Nobelpriset 1927 för denna upptäckt, som senare ersattes av antibiotika.

En av pionjärerna inom så kallade chockterapier – ett samlingsnamn för psykiatriska behandlingsmetoder som ”chockade” kroppen – var den ungerska forskaren Ladislas Meduna. Han hade observerat epilepsipatienters hjärnor, och funnit att det fanns gliaceller i de utrymmen som lämnats i spåren av förlorade nervceller[2]. År 1931 hade Medunas kollega Hechst beskrivit att patienter med schizofreni istället hade färre gliaceller än normalt, vilket stod i kontrast till Medunas fynd hos epileptiker[3]. Kunde nyckeln till schizofrenins gåta finnas hos epileptiker?

Kliniska studier visade även att schizofrenipatienter sällan hade epilepsi och vice versa, vilket Meduna tyckte stärkte tesen om ett motsatsförhållande mellan schizofreni och epilepsi. Han ville därför försöka bota schizofrenipatienter med kemiskt utlösta epilepsianfall. Den 2:a januari 1934 gav han därför för första gången en människa kamferinjektioner, som gav epilepsiliknande krampanfall. Under de följande två åren behandlade han över hundra patienter, varav runt hälften ska ha upplevt förbättring[4].

Förutom substansen kamfer, användes även andra ämnen för att uppnå samma effekt. Till exempel ämnet cardiazol som gavs intravenöst och utlöste ett epilepsiliknande anfall som varade i ett par minuter, men som ofta orsakade svår ångest hos patienterna[5].

Eftersom de kemiskt utlösta krampanfallen var svårstyrda och dessutom obehagliga för patienterna, började man på 1930-talet även att försöka med elektriskt utlösta krampanfall i djurstudier[6].

De första elbehandlingarna på människa (1938)

En som blivit inspirerad av chockterapierna var den italienske professorn Ugo Cerletti. Han hade redan använt elektricitet i djurstudier av epilepsi i Genua[7]. Tillsammans med sin assistent på universitetet i Rom, Lucio Bini, skulle han komma att utveckla elbehandling även för människor.

Cerletti och Bini hade bland annat varit i Wien och observerat just cardiazolbehandlingar, som alltså var svårt ångestframkallande för många patienter. De fick idén att istället testa elektricitet för att uppnå kramper, men innan man provade på en människa gjorde man djurförsök för att undersöka vad som var en säker dos[8].

När man tyckte att metoden kändes tillräckligt säker beslutade man att testa den även på en människa. Den första människan som fick elbehandling kallades Enrico X[9], en svårt förvirrad man som hade hittats vid en järnvägsstation. Efter veckor av annan behandling hade man inte uppnått någon förbättring[10] och beslutade att testa med elbehandling.

Det första försöket den 11:e april 1938 misslyckades, man uppnådde helt enkelt inget krampanfall och fick därför kalibrera metoden[11]. Den 20:e april samma år försökte man igen, den här gången med högre spänning. Man uppnådde då ett epileptiskt anfall, och efter ytterligare elva behandlingar var Enrico X helt återställd och kunde lämna kliniken.

De första elbehandlingarna i Sverige

När utfördes den första elbehandlingen i Sverige? Det är inte helt fastslaget, men antingen 1939 eller 1940.

När jag nyligen gjorde en dokumentär om Beckomberga sjukhus i Stockholm, gick jag igenom alla sjukhusets årsredovisningar i Regionarkivet och Stockholm stadsarkiv. Beckomberga var snabba på att plocka upp nya psykiatriska forskningsrön och var bland annat väldigt tidigt ute med antipsykotiska mediciner, lobotomier och insulinkomabehandlingar (där de två senare numera sedan länge har slutat användas).

Man använde även cardiazolbehandlingar och uppges ha varit först i landet att utföra elbehandlingar[12]. Huruvida man var det är svårt att säga, det har till exempel påståtts att Beckomberga började med elbehandlingar redan 1939[13]. Av originalhandlingarna i arkiven framgår dock tydligt att man började först i oktober 1940. I årsrapporten för 1940 beskriver man både hur cardiazolbehandlingarna ersatts med elbehandling och att man började med dessa i just oktober 1940:

ECT historia – elbehandlingens historia i Sverige och världen
ECT:s historia – första elbehandlingarna på Beckomberga sjukhus.

Eventuellt började dock mentalsjukhuset Sankt Jörgens sjukhus (även kallat Göteborgs hospital) använda elbehandlingar redan 1939[14]. Oavsett vad så dröjde det alltså inte länge mellan att metoden först användes på människa i Rom under våren 1938, och det att den även togs i bruk i Sverige.

Elbehandling i Sverige och världen idag

ECT eller elbehandling är en kontroversiell metod som ofta kritiseras av olika antipsykiatriska rörelser som växte fram under 1960-talet. I Sverige finns exempelvis ”Kommittén för mänskliga rättigheter” (KMR) som är en organisation sprungen ur scientologin, som driver informationskampanjer mot elbehandlingar, psykofarmaka m.m. Sajten elchocker.se drivs av Peter U Larsson, som på sin hemsida skriver att han ”är scientolog sedan nästan 30 år tillbaka”.

Elbehandling är dock en effektiv metod mot flera svåra psykiatriska tillstånd och används än idag i både Sverige och resten av världen. Knappt 4000 personer får behandlingen årligen i Sverige, fördelat i ålder enligt tabellen nedan (från Kvalitetsregister ECT:s årsrapport 2020[15]).

Åldersfördelning ECT/elbehandlingar i Sverige under 2020. Bild: Kvalitetsregister ECT.

Kvalitetsregister ECT är ett register för kvalitetsuppföljning av elbehandlingar i Sverige, som finns att ta del av online. Där kan du läsa mer om allt från hur många behandlingar som ges i olika delar av landet, till hur många som får biverkningar och hur många som blir förbättrade av metoden.

Svensk Psykiatrisk Förening (SPF) har även en skrift med kliniska riktlinjer för ECT – även den tillgänglig online – där du kan läsa mer om vad metoden är effektiv mot och vilka de vanligaste biverkningarna är.

Om du vill veta mer om ECT har jag gjort en ECT-serie i min podcast Sinnessjukt, här hittar du första delen av den.

Om du vill veta mer om Beckomberga sjukhus, lyssna på min tredelade dokumentär här.

Källor:


[1] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[2] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[3] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[4] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[5] Nilsson, Roddy, and Maria Vallström, eds. Inspärrad: Röster från intagna på sinnessjukhus, fängelser och andra anstalter 1850–1992. Nordic Academic Press, 2016. P. 280.

[6] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[7] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 2. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[8] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[9] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[10] ECT: kliniska riktlinjer för elektrokonvulsiv behandling, 1. uppl., Svenska psykiatriska föreningen, Sundsvall, 2014. P. 12. [Elektronisk resurs: http://www.svenskpsykiatri.se/wp-content/uploads/2020/05/SPF-kliniska-riktlinjer-om-ECT.pdf]

[11] Gazdag, G., & Ungvari, G. S. (2019). Electroconvulsive therapy: 80 years old and still going strong. World journal of psychiatry9(1), 1. P. 3. [Elektronisk resurs: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6323557/pdf/WJP-9-1.pdf]

[12] SvD 1962-05-29

[13] Johannisson i Nilsson och Vallström, 2016, P. 280 och SLL, BECKOMBERGA – En titt I backspegeln, 1982. P. 3.

[14] Frederiksen, Svend Otto, and Giacomo D’elia. ”Unmodified and modified electroconvulsive treatment A comparison of patients treated in 1941-1950 and in 1974-1983.” Nordisk Psykiatrisk Tidsskrift 45.2 (1991): 137-143.

[15] https://registercentrum.blob.core.windows.net/ect/r/-rsrapport-2020-BkeqRasa4Y.pdf

Publicerad den

Dokumentär Beckomberga: ”Beckomberga sjukhus” – en dokumentär i tre delar

Dokumentär Beckomberga sjukhus
Dokumentär om Beckomberga sjukhus av Christian Dahlström.

Ny dokumentär om Beckomberga sjukhus ute nu! Det är en dokumentär i tre delar, med intervjuer med bland annat fyra tidigare anställda på sjukhuset. Där avslöjas även sanningen om ryktet kring Jussi Björling och Beckomberga, med helt nya uppgifter om världstenoren från Stora Tuna.

I dagarna publicerades första delen av min dokumentär om Beckomberga sjukhus på patreon.com/sinnessjukt. Jag har arbetat i snart ett år med den och spenderat många långa timmar i olika arkiv runt om i Stockholm.

Jag har dessutom träffat fyra tidigare anställda på sjukhuset: Bernt-Olof Jonasson från Västervik som arbetade på sjukhuset i 46 år (från 1960 till 2006), Barbro Gustafsson som gjorde sin praktik på sjukhuset 1960, Gunnel Svedberg som från 1964 arbetade som lärare för sjuksköterskeelever på Beckomberga under sju år, och fotografen Anders Ängsvik (tidigare Anders K Johansson) som växte upp på sjukhusområdet och som senare själv arbetade där.

Här kommer sammanfattningar av de tre olika delarna, med smakprov för den som vill lyssna. Hela avsnitten, och manus med källor till alla påståenden i dokumentären (och källor till allt här nedan), samt till arkivklippen, finns i manusen som publiceras på patreon.com/sinnessjukt.

Uppdatering 22 november 2021: nu finns även två uppföljningsavsnitt som är helt gratis, där jag diskuterar dokumentären med psykiatrikerna Pär Höglund och Markus Takanen.

Inlägget innehåller betalt samarbete med Bokus.

Beckomberga sjukhus: Del 1

Det var Sveriges största mentalsjukhus genom alla tider, en kolossal anläggning med över trettio olika byggnader, förbundna av kilometerlånga underjordiska kulvertar. På en fastighet på 79 hektar, byggdes den svenska psykiatrins kronjuvel. En gång för alla skulle man nu ordna huvudstadens sinnessjukvård och ge ett värdigt liv åt alla som råkade ut för psykisk sjukdom.

Men under decennierna skulle stadens mest ambitiösa psykiatrisatsning någonsin, Beckomberga sjukhus i Bromma norr om Stockholm, få dåligt rykte och förknippas med förvaring och förfall.

Det finns förvånansvärt lite sammanställd information om Beckomberga. Till skillnad från många andra städer där de stora mentalsjukhusen en gång låg, så finns det inget psykiatriskt museum i Stockholm. Det har inte heller gjorts några särskilt ambitiösa försök att sammanställa sjukhusets långa historia i böcker, dokumentärer eller på annat vis. Ett par utställningar på olika muséer och en jubileumsbok från 1992 är det närmaste man kommer.

Informationen finns istället i olika arkiv runt om i Stockholms-området. Ofta inkomplett, i oordning och på papper där bläcket flutit ut så att man inte längre kan se vad som står. Under ett knappt års tid besöker jag en rad olika arkiv och plockar upp trådar där jag tappat dem i föregående arkiv. Det är först efter det arbetet som jag exempelvis kan sammanställa beläggningen på sjukhuset i ett stort Excelark (filen finns som extramaterial här).

En hel del av den information som trots allt finns är dessutom inte sann. Även normalt sett tillförlitliga källor visar sig i stort sett alltid innehålla fel när man kontrollerar dem mot originalhandlingar i arkiven.

Flera författare hävdar att Beckomberga var Europas största mentalsjukhus eller till och med hela Europas största sjukhusanläggning. En rad källor hävdar att Beckomberga hade över 2000 patienter. Flest patienter fanns enligt Dagens Nyheter på sjukhuset under andra världskriget. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i boken ”Den sårade divan” över flera sidor konstnären Sigrid Hjerténs första månader på sjukhuset våren 1932. En annan ständigt återkommande uppgift är att Beckomberga sjukhus stängde 1995. Exempelvis Sara Stridsberg – författaren bakom den hyllade romanen ”Beckomberga: ode till min familj” från 2014 – resonerar kring att det kanske var den stora ekonomiska krisen i Sverige 1995 som var förklaringen till att sjukhuset stängde igen.  

Ingenting av detta stämmer, och i del 1 av dokumentären avslöjar jag sanningen bakom dessa myter.

Många av alla uppgifter som förekommer om sjukhuset kan man spåra tillbaka, som när karaktären Olof i Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” berättar om hur Jussi Björling varit inlagd på sjukhuset under våren 1954. Uppgiften härstammar förmodligen från Yrsa Stenius Björling-biografi ”Tills vingen brister” från 2002. Ryktena om att Jussi Björling varit patient på Beckomberga har dock aldrig kunnat styrkas, och uppgiften i Stridsbergs och Stenius böcker är helt säkert falsk.

I den här dokumentären kommer nämligen sanningen om Jussi Björlings relation till Beckomberga sjukhus för första gången att avslöjas. Sanningen, som inte ens Jussis egen familj kände till när jag hörde av mig, är minst sagt uppseendeväckande.

Den kanske viktigaste missuppfattningen har dock inte med detaljer eller faktauppgifter att göra, den handlar om sjukhusets rykte. Det är, visar det sig, ett orättvist rykte. Mer om allt detta, om Beckombergas bakgrund (som att sjukhuset först skulle ha legat i Norsborg, Hallunda eller Brännkyrka) och om Agnes von Krusenstjernas och Ester Hennings tid på sjukhuset får du i del 1.

 

Andra namn som dyker upp i del 1 av ”Beckomberga sjukhus” är Hermann Göring, Ivan Andersson, Carl Westman, Fritz Wiesel, Torsten Wiesel, Isaac Grünewald, Curt Clemens, Janny-Lisa Clason, Maud Nycander, Kersti Grunditz, Nelly Sachs, Gunnar Tillman, David Sprengel, Josef Riwkin, Olof Lagercrantz, Stig Ahlgren, Jacob Fredrik Ljunglöf, Robert Ljunglöf och Knut Ljunglöf.

Beckomberga sjukhus: Del 2

Om någon person har förkroppsligat Beckomberga sjukhus så är det läkaren och forskaren Sander Izikowitz, som även var sjukhusets styresman i tio år mellan 1952 och 1962. 

Läkaren Signe Nygren, som själv arbetade på sjukhuset i 38 år, berättar i en intervju om Izikowitz stora avtryck. Hon säger att man helt enkelt inte att tala om Beckombergas historia utan att tala om Izikowitz. Han var en centralgestalt, kraftfull, vital, med visioner som han till stor del lyckades förverkliga. Han kämpade för att höja statusen på psykiatrin, och minska stigmat för patienterna. Psykiatripatienter skulle få lika god vård som andra patienter.

Izikowitz arbetade hårt med sjukhusets PR och ville visa allmänhet och politiker att man var progressiva, hårt arbetande och gjorde allt för sina patienter. På så sätt tänkte han att den som blev psykiskt sjuk inte skulle frukta sjukhuset, utan våga söka hjälp för sina besvär. För att ändra bilden av Beckomberga skrev Izikowitz bland annat själv om sjukhuset i Tidningen Se:s långa reportage om Beckomberga från 1949.

PR-mannen Sander Izikowitz var dessutom barndomsvän med Stockholms socialdemokratiske finansborgarråd Hjalmar Mehr, vilket antagligen underlättade för honom att få pengar till sina okonventionella idéer. Han var även god vän med högerpolitikern Folke Kyling, som var sjukvårdsborgarråd i Stockholm.

En av idéerna som han lyckades driva igenom under sina sista år på Beckomberga var Italienresorna. Det var en djärv tanke, att låta patienterna åka på semester till Gabicce Mare, strax söder om Rimini. På så sätt tänkte han att de skulle få nya välgörande intryck, ett avbrott i den grå vardagen och ett sätt att minska den institutionalisering som var baksidan av den omfattande service och avlägsna geografiska placeringen som Beckomberga och andra mentalsjukhus hade. Efter hemkomsten bildar patienterna Beckombergas italienska klubb, vars målsättning är att öka kunskaperna om Italien.

Även om Izikowitz beskrivs som en läkare som ville se hela människan bakom patienten, så var han likt Beckomberga angelägen om att betona vikten av medicinsk och biologisk behandling. Så kallade insulinkomabehandlingar, där insulin injicerades så att patienten förlorade medvetandet, förespråkade han långt innan metoden blivit allmänt accepterad i psykiatrin. Det var under hans styre 1957 som sjukhuset började använda litium mot bipolär sjukdom (lyssna gärna på min dokumentär om litium också). Det var även Izikowitz som fick sjukhuset att bli pionjärer med klorpromazinet (det första antipsykotiska läkemedlet), och som efter medgivande från Sigrid Hjerténs son fattade det formella och fatala beslutet att låta henne lobotomeras.

Den första lobotomin på svensk mark hade utförts i augusti 1944 på Serafimerlasarettet på Kungsholmen i Stockholm av hjärnkirurgen Gösta Norlén. Det lär dock ha varit Beckombergas styresman Fritz Wiesel, Izikowitz företrädare, som låg bakom försöken. Redan 1942 ska han ha föreslagit försöken med lobotomi för professorn och hjärnkirurgen Herbert Olivecrona på Serafimerlasarettet.

Lobotomierna på Beckomberga når sin peak 1949, då hela 122 operationer genomförs. Totalt sett kulminerar operationerna i Sverige under åren 1950 till 1953, då nästan hälften av de drygt 4400 svenska lobotomierna sker.

Beckomberga sjukhus började med tiden att förfalla. Sjukhuset var visserligen så pass stort att mindre upprustningar och tillbyggnader pågick i stort sett oavbrutet, men under perioden 1955 till 1965 genomgår det den största renoveringen i sjukhusets historia. Det är också under den här perioden som sjukhuset är som allra störst räknat i antal patienter, i den här delen av dokumentären får du veta vilka toppnoteringarna var i antal vårdplatser och i antal patienter samt när toppnoteringarna inträffade.

Läkemedel har en central roll på sjukhuset, men sjukhuset satsar också stort på olika former av rekreation, evenemang och utbildning. Förutom italienprojektet gjorde man en mängd kortare resor: bussresor till fjällen och flygresor till exempelvis Göteborg och Visby. På sommaren åker man till fritidsgården i vackra Hölö utanför Södertälje.

Beckombergas satsning på kultur och rekreation var också minst sagt ambitiös, och når sin kulmen under 50- och 60-talen. 1956 har biblioteket 3742 böcker och håller öppet fyra gånger i veckan. Bibliotekarien går dessutom bokronder på 18 olika avdelningar.

Man anställer även en studieledare som anordnar 15 studiecirklar under 1956, 1958 är det hela 25 studiecirklar. Förutom biografvisningarna anordnas en mängd föreställningar i festsalen varje år. 1956 uppträder inte mindre än fyra olika operasångare (vilka de var får du veta i denna del). Sjukhusdirektionens på Beckomberga har ett eget konstråd och anordnar ofta konstutställningar. 1961 besöker författaren Per-Anders Fogelström sjukhuset i mars och berättar om sin bästsäljande bok ”Mina drömmars stad”. Innan dess har Sven Wollter besökt sjukhuset med en uppsättning av pjäsen Pygmalion, och skådisen Sigge Fürst och programledaren Pekka Langer har uppträtt tillsammans för patienterna. 

Man öppnar även en liten skönhetssalong på sjukhuset, där skönhetsexperten Kajsa Olausson en gång i veckan mellan klockan 9 och 17 tar emot patienter för ansiktsbehandling, pedikyr och manikyr. En annan skönhetsexpert, Gunnel Eriksson, håller föreläsningar om hygien och skönhetsvård: ”Betydelsen av skönhetsvård för kvinnliga patienter visar sig spela en stor roll för deras mentala tillstånd”, skriver studieledaren Johanne Grieg Cederblad.

Den 12 december 1961 börjar en ung Cornelis Vreeswijk arbeta på Beckomberga. Där träffade han bland annat sköterskan Ingalill Rehnberg, som blev Vreeswijks första hustru. Paret fick ett barn – Cornelis enda – sonen Jack Vreeswijk. Författaren Klas Gustafson skriver i Vreeswijk-biografin ”En bluesliv” att Cornelis hade övertalats att söka jobb på Beckomberga av vännen Tommy Eriksson, som redan arbetade på sjukhuset.

Cornelis blir dock inte långvarig på Beckomberga, 1962 slutar han efter en dispyt med personalföreståndaren Syster Agda. Cornelis har blivit attackerad av en intagen som försökt strypa honom med den slips som ingick i tjänsteuniformen. Han vägrar därför att bära slipsen, vilket skapar konflikten med Agda.

Cornelis skriver senare visan ”Hönan Agda”, i dokumentären får du höra mer om den och huruvida den verkligen handlar om Syster Agda. Dessutom avslöjar jag för första gången Syster Agdas verkliga identitet.

Sjukhusets kulturella fokus innebar också att man bjöd in kända musiker att spela i festsalen, de flesta tycks ha ställt upp utan betalt. Förutom Jussi Björlings framträdande på Beckomberga sjukhus den 30 december 1954, och en rad andra kända operasångare – som den finska operastjärnan Kim Borg som sjöng på sjukhuset (när det var får du också veta i avsnittet) – uppträdde en närmast osannolik skara kända artister i sjukhusets festsal under årens lopp.

Jag får tips om både internationella och svenska stjärnor som Lill-Babs, Fred Åkerström, Arja Saijonmaa, Kjerstin Dellert, Lill Lindfors, Alice Babs, ”Red” Mitchell, Kenny Drew, Svend Asmussen, Joséphine Baker och Monica Zetterlund. Vilka har egentligen uppträtt på Beckombergas lilla scen? Jag går till botten med det, och sanningen är faktiskt otrolig.

Ett illasinnat rykte gjorde under 70-talet gällande att Olof Palme vårdades på Beckomberga och att han därför inte var lämplig som statsminister. Han vårdades dock aldrig på Beckomberga. Skälet till ryktet och varför han inte förnekade det offentligt, berättar jag mer om i den här delen.

Dessutom avslöjar jag sanningen om Jussi Björling. Var han inlagd på Beckomberga? Varför uppträdde han på sjukhuset? Sanningen innehåller en rad spektakulära detaljer som tidigare varit helt okända även för Jussis egen familj (dottern Ann-Charlotte har fått läsa och godkänna manus eftersom det innehåller känsliga uppgifter).

 

[Spelare till del 2 kommer finnas här när den delen har publicerats]

Andra namn som dyker upp i del 2 av ”Beckomberga sjukhus”: Eric Abrahamsson, Erling Moe, Hans Billtow, Olga Appellöf, Matts Frejd, Margareta Hallin, Styrbjörn Hybinette, Kenneth Pawlo, Judith Garellick, Oswald Tureo, Lars Edelstam, Karl Granquist, Lars Forssell, Per Edström, Monica Dominique, Alan Wagner, Tage Erlander, Anna-Lisa Björling, Kaj Holmstrand, Lennart Swahn, Ann-Charlotte Björling, Mårten Rosenqvist.

Beckomberga sjukhus: Del 3

Anders Ängsvik är fotograf och författare och har skrivit fotoboken ”Beckombergalandet”. Båda Anders föräldrar arbetade på Beckomberga och bodde i personalbostäderna. Han växte upp på sjukhusområdet och började själv arbeta på Beckomberga som tonåring på 70-talet. I vuxen ålder upplevde han även sjukhuset som anhörig, då hans syster blev inlagd på Beckomberga.

I Beckombergalandet speglar Anders Ängsvik en del av de mer nattsvarta bilder jag stöter på under min research. Men precis som Bernt-Olof, Barbro och Gunnel är Anders övertygad om att de flesta i personalen gjorde sitt bästa. I del 3 berättar Anders om sin uppfattning av Beckomberga.

En del patienter har onekligen uppfattat vistelsen som ett övergrepp. Som Lennart Hebel som var inlagd på sjukhuset i 35 av sina 60 år i livet. I en intervju i Pockettidningen R från 1976 säger han att ”Beckomberga var en fabrik som masstillverkade dårar”, dit man kom som någorlunda frisk och gjordes om till ett vrak.

Andra patienter berättar om det rakt motsatta. Den nobelprisbelönade poeten Nelly Sachs blev inlagd på Beckomberga 9 september 1960, samma dag som Jussi Björling avled på Siarö. Under åren hon i perioder är intagen på Beckomberga skriver bland annat två av de diktsamlingar som sägs varit av avgörande betydelse för att hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966. Sachs har själv skrivit i boken ”Den store anonyme” om det som hon kallar ”Det Gudomliga Beckomberga”, och i den här delen berättar jag mer om vad hon tyckte om sjukhuset.  

Uppfattningen om Beckomberga varierar inte bara mellan patienter, utan även lite beroende på vilken period man talar om. På 80-talet förföll delar av sjukhuset i takt med att sjukhusets nedläggning planerades. De länge så välvilligt inställda politikerna stängde successivt plånboken. Pengarna behövdes till annat och Beckomberga fick nu stå tillbaka.

På 90-talet blev situationen ännu värre. Många verksamheter flyttade ut och sjukhusområdet förvandlades till ett ödelandskap. Det är som en spökstad i Vilda Västern, berättar föreståndaren för en avdelning som är kvar enbart eftersom det inte finns någonstans att flytta patienterna.

Ungdomar i kamouflagekläder spelar paintball på det öde sjukhusområdet. Det sker inbrott i de tomma lokalerna. Ett automatiskt brandlarm går men visar sig vara falsklarm. Servicen för patienterna som trots allt var kvar blev sämre och renoveringar uteblev. Men för att förstå varför sjukhuset ödelades, återvänder vi i den här delen till början av 60-talet. Då påbörjades den långa resa som skulle bli Beckombergas slut.

Skillnaderna mellan kroppssjukvård och psykvård suddades nämligen ut mer under 1900-talets mitt. Sankt Görans psykiatriklinik i Stockholms innerstad hade öppnat 1961 och åtminstone en del av vården skulle då ske i samma lokaler som de kroppssjuka. I 1962 års sjukhusplan förutsattes att Beckomberga efter 1980 skulle vara ett komplett sjukhus även för kroppssjukdomar och kunna ta emot 15 000 patienter per år i öppen vård, i linje med Sander Izikowitz dröm. Nu skulle det inte bli så, men de renodlade mentalsjukhusen skulle definitivt försvinna.

60-talet präglades dock av den starka övertygelsen om att Beckomberga skulle finnas kvar. Beckomberga sjukhus startar en egen radiokanal. Man ökar personalstyrkan till över tusen anställda (data för personalstyrkans omfattning finns i Excel-filen finns som extramaterial här). Man byter ut alla fönster mot så kallade perspektivfönster, det vill säga stora fönster utan spröjsar, som släpper in mer ljus i lokalerna. De nyrenoverade avdelningarna får också helt nya möbler.

I slutet av 60-talet talas det allt mer om öppenvård, en antipsykiatrisk rörelse påverkar alla delar av psykiatrin. Under 70- och 80-talen tas sedan en rad olika beslut som till sist leder till inledningen av den långa nedmonteringen av Beckomberga sjukhus. Innan dess byggs dock Beckomberga ut en sista gång, när Medicinskt centrum (nuvarande Bromma sjukhus) under julen samma år 1971 står klart. Under hösten 1977 införs även försöksverksamhet med sektoriserad psykiatri i Hässelby-Vällingbyprojektet. Sektoriserad psykiatri innebar en ny modell där de centralstyrda avlägsna mentalsjukhusen ersattes av mindre vårdenheter ute i samhällena.

Personalen på en av avdelningarna på sjukhuset tog 1983 fram ett förslag om att en avdelning skulle göras om, för att hjälpa patienterna med övergången från institutionslivet till flytten ut i samhället. Tanken var att många psykossjuka nu skulle flytta till egna eller kollektiva hem, beroende på hur mycket de klarade av på egen hand. Den nya avdelningen kallades Hus 13 och fanns kvar till åtminstone 2006.

Lokalerna som töms används dessutom tidvis för andra ändamål. 1989 döms en HIV-smittad man som tidigare förgripit sig på unga pojkar av Länsrätten till tvångsvård, och förs till en avdelning på Beckomberga sjukhus där han vaktas av personal från ett vaktbolag. Inför fotbolls-EM i Sverige 1992 planeras att två avdelningar på Beckomberga ska förvandlas till arrestlokaler för bråkiga fotbollssupportrar. År 2000 föreslås att lokalerna ska bli flyktingboende, men projektet tycks aldrig bli av.

Kiosken och cafeterian på Beckomberga läggs ned under sommaren 1989 vilket leder till protester från patienter, personal och anhöriga som inte ville bli av med det enda kvarvarande samlingsstället för dem. Den öppnar igen under vintern då en privatperson tagit på sig att driva det, men försvinner igen ett par år senare.

Utbyggnaden av behandlingshem ute i samhället tog längre tid än väntat eftersom fördomarna mot psykiskt sjuka bland allmänheten var starka. Det var ett av skälen till att många patienter blev kvar väldigt mycket längre än i tio år efter det slutgiltiga beslutet 1984 om att lägga ned Beckomberga.

På 90-talet tror förmodligen många stockholmare att sjukhuset har stängt igen, eftersom media förmedlar den bilden, men detta är inte sant. Många av Beckombergas lokaler stod dock tomma i ett drygt decennium och förföll. 2008 säljs de centrala sjukhusbyggnaderna – Stora Kvinns, Stora Mans, administrationsbyggnaden, köksbyggnaden och samlingssalen – till Riksbyggen, som sedan bygger om dem till bostäder.

Men att Beckomberga stängde 1995 eller 1997, som ofta uppges är inte sant, i den här sista delen av min dokumentär om Beckomberga argumenterar jag till och med för att sjukhuset aldrig har stängt.

 

Andra namn som dyker upp i del 3 av ”Beckomberga sjukhus”: Martin Ekblad, Ronald Laing, David Cooper, Aaron Esterson, Ulla-Britta Winroth och Lars-Arvid Frithiof.

Publicerad den

Intervju med Kerstin Evelius, tidigare samordnare för statens insatser inom psykisk ohälsa

Kerstin Evelius och jag på hennes torp utanför Enköping.

Häromveckan träffade jag den tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius och gjorde en lång intervju med henne om psykiatrin i Sverige. Kerstin tillsattes på sin post av sjukvårdsministern Gabriel Wikström 2015. Förutom själva samordningsuppdraget och rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” genomförde hon en utredning om tvångsvård mot barn, med den efterföljande rapporten ”För barnets bästa?

Jag hade själv träffat Kerstin vid ett tillfälle innan intervjun, för ett par år sedan då vi tog en fika och pratade om bland annat tvångsvård. Redan då slogs jag av hennes stora kunskap och insikter om psykiatrin, därför kändes det väldigt spännande att göra en längre intervju i fyra delar med henne som nu publiceras i min podcast Sinnessjukt. Podden finns på alla poddplattformar, du kan även lyssna direkt i spelarna här nedanför, där jag också beskriver respektive del lite kort.

Del 1

I den första delen av fyra av intervjun pratar vi om varför olika statliga psykiatrisatsningar har misslyckats genom åren, och om statens övertro på mjuka styrmedel och kortsiktig projektstyrning. Vi pratar även om om IVO:s bristande tillsyn av psykiatrin, om tvångsåtgärder, om huruvida IAPT-modellen från England kan vara ett alternativ i Sverige, och om varför man bör involvera patienter och brukare i vården.

 

Del 2

I del två pratar vi om fördelarna och nackdelarna med att förstatliga psykiatrin, och huruvida Kerstin tror att det finns ett politiskt momentum just nu för att göra en rejäl upprustning av psykiatrin. Vi pratar även om vad man kan göra åt elevhälsan, hur man kan öka tillgången till psykoterapi, plus att Kerstin får en expertfråga från Weminds vd Urban Pettersson Bargo. Jag frågar även om Kerstins förslag i rapporten ”För att börja med något nytt måste man sluta med något gammalt” om att ge Folkhälsomyndigheten uppdraget att stödja och samordna regionernas arbete med psykiatrin – blir det inte bara mer mjuka styrformer och rekommendationer?

[Publiceras 24 juli 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 3

I del tre pratar vi ännu mer om hur man kan utöka tillgången till psykoterapi i Sverige. Vad tycker Kerstin exempelvis om app-psykologer? Apparna som erbjuder psykologhjälp via video eller chatt är ett kontroversiellt ämne i psykiatrin eftersom somliga menar att de bara behandlar de lättaste patienterna som kanska egentligen inte behöver vård. Vi pratar även om det faktum att det tycks utbildas allt färre psykiatrispecialister, och Kerstin slår ett slag för vikten av att ha psykiatrisjuksköterskor på vårdcentraler.

Dessutom pratar vi om Vetenskap och Folkbildnings och Charlotta Sjöstedts avslöjande om freudianernas grepp om psykiatrin i Göteborg och gruppen kring psykoanalytikern Per Magnus Johansson – varför vägrar hälso- och sjukvården följa Socialstyrelsens riktlinjer om evidensbaserad psykoterapi? Kerstin berättar om sin egen psykodynamiska utbildning från Stockholms universitet (som hon beskriver som smått religiös) och hur banbrytande det var när Lars-Göran Öst fick en professur i psykologi vid universitetet, trots att han var KBT-inriktad. Kerstin förklarar även varför internationellt utbyte inom psykiatrin är så viktigt.

[Publiceras 6 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med spelare efter min semester]

 

Del 4

I del fyra, som bara är tillgänglig för Patreon-medlemmar (bli medlem på patreon.com/sinnessjukt), pratar vi om psykiatrins utveckling – tycker Kerstin att psykiatrin blivit bättre eller sämre under de tjugofem år som hon arbetat med psykiatrifrågor? Vi pratar om konflikten mellan psykodynamiker och andra på 80- och 90-talet, en debatt som enligt Kerstin till sist spårade ur och handlade om annat än vetenskapsfrågor. Vi pratar även om vikten av transparens i psykiatrin och Kerstin får ytterligare två expertfrågor: en om tvångsvård från RSMH:s före detta förbundsordförande Jimmie Trevett, och en från professor Christian Rück om huruvida man kan prata för mycket om psykisk ohälsa.

Dessutom får ni förstås alla era lyssnarfrågor besvarade, de handlade bland annat om samverkan mellan psykiatrin och andra samhällsinstitutioner, BUP-köer, hur man ändra det faktum att polisen ofta åker på psyklarm, hur det kommer sig att vissa kan gå i psykoanalys på högkostnadsskydd och mycket mer.

[Publiceras 24 augusti 2021, uppdaterar bloggposten med smakprov från det här Patreon-exklusiva avsnittet efter min semester]

Publicerad den

Dokumentär om Margit Norell – Thomas Quick, Lars-Inge Svartenbrandt, Catrine da Costa, Sätermodellen m.m.

Min dokumentär om Margit Norell – psykoanalytikern som efter sin död pekades ut som hjärnan bakom vården som skapade seriemördaren Thomas Quick på Säters sjukhus i början av 90-talet – finns nu att lyssna på!

Dokumentären om Margit Norell, född Margit Quensel, är tredelad och runt 4,5 timme lång totalt, plus två uppföljningsavsnitt med Christian Rück som är professor i psykiatri på Karolinska institutet, och Rickard Sjöberg, som är docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi. Båda två har stor kunskap om både psykologisk forskning samt detaljkunskaper om flera av de rättsfallen som dokumentären behandlar – da Costa-fallet, fallet Thomas Quick, Lars-Inge Svartenbrandt m.m.

Totalt är det sex timmars lyssning, varav två avsnitt (uppföljningarna) är gratis. Här nedan finns uppföljningnen samt trailers till dokumentären om Margit Norell, som annars finns att lyssna på i sin helhet på patreon.com/sinnessjukt

Del 1: Ljuva minnen

Den första delen av dokumentären behandlar åren 1914–1950. Här får du höra om Margits släkts bakgrund, hennes uppväxt på Östermalm i Stockholm, hennes akademiska studier, flyttarna till Lund, Kramfors och tillbaka till Stockholm 1946, samt perioden fram till 1950 då både hennes egen dotter och Sture Bergwall föds – på samma dag.

 

Del 2: Bortträngda minnen

Den andra delen av dokumentären fokuserar på åren 1951–1983. Du får höra hur det gick till när Margit blev psykoanalytiker, om hennes speciella uppdrag efter Dag Hammarskjölds död, grundandet av både den svenska Holistiska föreningen och den internationella föreningen IFPS, hur Margit hittade idolen Freida Fromm-Reichmann, vad Sätermodellen var och hur schizofrenibehandlingen som utformades där misslyckades, samt om incestdebatten på 80-talet där namn som Alice Miller, Sándor Ferenczi och Jeffrey Masson blev viktiga förgrundsgestalter – och inspirerade både Margit och andra psykoterapeuter.

 

Del 3: Falska minnen

Den tredje och sista delen av dokumentären om Margit Norell behandlar perioden mellan 1984 och 2005, samt efterspelet fram till idag. Du får veta mer om Margits engagemang i da Costa-fallet, om hennes band till lärjungen Hanna Olsson, om den misslyckade och kritiserade vården av bankrånare och våldsbrottslingen Lars-Inge Svartenbrandt, rättsskandalen runt fallet Thomas Quick, Margits död i början av 2005 och hur hennes arv ser ut idag.

 

Uppföljning med Christian Rück och Rickards Sjöberg: del 1

Uppföljningen på dokumentären om Margit Norell är gratis för alla att lyssna på och är inspelad i oktober 2020, på distans på grund av coronapandemin. Christian Rück är överläkare och professor i psykiatri på Karolinska institutet i Stockholm, Rickard Sjöberg är docent i neurokirurgi vid Umeå universitet samt docent i medicinsk psykologi.

I den första delen (av två) av uppföljningen pratar vi generellt om dokumentären, men även om vikten av att inte bara skylla rättsskandaler på enskilda människors karaktärsbrister, utan att samtidigt se till samhällstrender och tidsanda. Vi pratar även om psykoanalys, Sigmund Freud, ondska som förklaringsmodell m.m.

 

Uppföljning med Christian Rück och Rickards Sjöberg: del 2

Den andra delen av uppföljningen av dokumentären om Margit Norell handlar bland annat om hur rykten om satanism och ritualmord har återkommit under historien från renässansen fram till idag.

Vi talar om hur både konservativa och progressiva rörelser har anammat den typen av tankar och retorik, men också hur förekomsten av incest underskattats innan incesthysterin på 80-talet. Dessutom pratar vi problemet med allomfattande förklaringar till psykisk ohälsa och hur samtidens mediaklimat påverkar vad som uppfattas som sanning.

 

Medverkande i dokumentären

Bland de intervjuade i dokumentären finns bland andra Elizabeth Loftus, Jenny Küttim, Tomas Videgård, Åsa Konradsson Geuken och Lennart Lundin.

Andra namn som nämns är bland andra: Adolf Hitler, Ainbusk Singers, Alfhild Tamm, Alice Miller, Allen Esterson, Anita Nathorst, Annie Weiss, Arvid Runeberg, Barbro Sandin, Billy Larsson, Britta Holmström, Bror Gadelius, Carl Jung, Carl Skottsberg, Catrine da Costa, Curt Norell, Dag Hammarskjöld, Dan Josefsson, Donald Winnicott, Ebba Pauli, Elin Wägner, Ella Quensel, Elsa Beskow, Emilia Fogelklou, Erich Fromm, Ernst Falzeder, Eva Lagerwall, Florence Quensel, Florence Rush, Folke Holmström, Frieda Fromm-Reichmann, Fritz Künkel, Gösta Harding, Gunnar Nycander, Hanna Bratt, Harald August Fröderström, Harry Guntrip, Harry Stack Sullivan, Inga-Lena Bengtsson, Jan Stensson, Jeffrey Masson, Joanne Greenberg, Johan Cullberg, John Landquist, Judith Lewis Herman, Karen Horney, Karin Boye, Klara Hitler, Leif Havnesköld, Martin Buber, Martin Miller, Melanie Klein, Natanael Beskow, Oscar Quensel, Otto Allen Will, Percy Quensel, Ronald Fairbairn, Sabina Spielrein, Sándor Ferenczi, Sigmund Freud, Thomas McGlashan, Tora Sandström, Tyra Bergwall, Vera Palmstierna och Wilhelm Reich.

Lyssna på dokumentären om Margit Norell

Om du vill lyssna på hela dokumentären, läsa extramaterial och få källor till alla påståenden och ljudklipp i dokumentären, bli medlem på http://patreon.com/sinnessjukt